2009-12-19

Köpenhamnsmötet en katastrof för klimatet och Indien


Köpenhamnsöverenskommelsen om klimatet förlåter de industrialiserade länderna för deras historiska ansvar för klimatförändringarna, anser Indiens mest ansedda miljöinstitut, Centre for Science and Environment (CSE).

Överenskommelsen innebär enligt CSE att man inte gör någon skillnad mellan industrialiserade länder och utvecklingsländer.

Det innebär att man underminerar möjligheten att hejda höjningar av temperaturen på jorden.

Resultat: en katastrof för klimatet och för Indiens mest sårbara områden och dess invånare, menar CSE.

Läs mer här.

2009-12-18

Indien vill behålla Kyotoavtalet


Indiens premiärminister Manmohan Singh sa idag på Köpenhamnsmötet att att det förmodligen inte blir något klimatavtal i Köpenhamn - och Kyotoavtalet därför måste fortsätta att gälla.

Kyotoavtalet ställer stora krav på industriländerna, men nästan inga på utvecklingsländerna, inklusive Indien.

- Alla vi som samlats här idag vet att de som är mest drabbade av klimatförändringarna har minst ansvar för dem, sa Singh och upprepade vad han tidigare sagt: att Europa-Japan-USA måste skära ner mest på sina utsläpp, medan Indien ska få respit och hinna utvecklas ekonomiskt och socialt.

Indien måste få en chans att komma ikapp när det gäller välstånd innan man gör stora nedskärningar, menar indiska regeringen och får delvis stöd av indiska miljörörelsen som annars inte skräder orden i kritik av egna regeringen.

Singh vill att de internationella samtalen om klimatet ska fortsätta nästa år för att till slut nå ett nytt avtal som ska ersätta Kyoto som går ut 2012.

Höga matpriser, mer import


Sommarhalvårets torka och översvämningar tar nu ut sin rätt.

Det råder brist på mat i Indien. Resultat: matpriserna skjuter i höjden.

Nu är matpriserna i snitt 20 procent högre än förra året. Det är den största ökningen på ett decennium och svider i plånboken för dem som i år sett sina redan låga löner sjunka på grund av internationella finanskrisen.

Värstingarna är basmatvaror som potatis som ökat med 136 procent i pris mellan 2008 occh 2009 (jo, indier äter potatis, i norr mycket potatis - men inte som ersättning för ris, utan i såser och röror tillsammans med ris eller bröd.

Även en annan basvara för alla, fattiga som rika, har ökat kraftigt: linserna kostar nu 40 procent mer än förra året.

Regeringen befarar att inflationen tar fart ordentligt.

Årliga inflationstakten är ändå inte hårresande med tanke på Indiens snabba tillväxt. Ändå var den nästan 5 procent i november, i oktober var den bara 1,3 procent.

En inflationstakt på 7 procent är regeringens prognos för mars 2010.

Finansminister Pranab Mukherjee har nu lovat att regeringen ska stimulera import av mat för att få ner priserna.

Alltså mer handel över gränserna för att lindra effekterna av ogynsamt väder.

Hade Indien idag varit ett land med höga tullmurar och minimal internationell handel - som på 1970-talet - hade vi förmodligen kunnat vänta oss svältkatastrofer under vintern.

2009-12-09

Indien på Köpenhamnsmötet


Titta på en nattlig satellitbild över jorden. Europa och USA strålar av elektriskt ljus, medan Indien till större delen är höljt i dunkel.

En av kulturkrockarna som européer måste hantera i Indien är insikten att så mycket arbete görs manuellt av någon som är fattigare än du.

Hotellets tvättservice består av kvinnor som klappar tvätten på stenar i floden. Tallriken du ätit restaurangmåltiden på skrubbas ren med sand i kallvatten. På marknaden ser du tunga potatissäckar bäras av svettiga daglönare. I bostadskvarteren ser du mjölkmannen cykla runt för att hämta tomflaskor och leverera nya fyllda med mjölk.
Skillnaden i livsstil mot Europa och USA är enorm. Och, förstår man, även skillnaden i koldioxidutsläpp.

I Indien åker majoriteten av befolkningen praktiskt taget aldrig bil och förbrukar inte mer el än vad som krävs för att driva ett par glödlampor och en radioapparat.

Okej, okej, tänker du, det där gäller fattiga indier. Indiens växande medelklass, däremot, kör bil och låter varmvattnet spruta ur kranarna och är lika skyldig till klimatkrisen som vi i väst.

Men det är inte sant. Även moderna Indien lever mycket energisnålare än vi. De tio procent som är rikast i Indien släpper ut lika mycket koldioxid som de fattigaste tio procenten i USA.

Hos oss i väst har maskinerna ersatt den tjänande underklassen. I Indien har inte ens de rika diskmaskin, tvättmaskin och dammsugare. Indiens system är både extremt energisnålt och extremt ojämlikt. Hemhjälpen sköter sysslorna manuellt. Diskborsten, sopkvasten och tvättkaret regerar fortfarande.

Indien kommer inte att skriva på bindande avtal om utsläppsminskningar på klimatmötet i Köpenhamn. Förklaringen är att man anser att villkoren är orättvisa.

Indiens utsläpp av växthusgaser är en fjärdedel av Sveriges, en sjundedel av Storbritanniens och en tjugondel av USA:s.

Varför ska Indien dra ner på sina redan minimala per capita-utsläpp?

När jag var i New Delhi i samband med parlamentsvalet i våras träffade jag Indiens mest inflytelserika miljökämpe: Sunita Narain, chef för Centre for Science and Environment.

Hon sa att Köpenhamnsmötet är dömt att misslyckas eftersom det dikteras av väst.
Indiens inställning är att de rika länderna har skapat dagens system med förbränning av kol och olja och ännu inte hittat vettiga alternativ.

Nej, väst har inget att predika för Indien, menade Sunita Narain.

Det är därför Indiens regering vägrar skriva under bindande internationella klimatavtal. Alla såna underskrifter skulle i Indien tolkas som att man viker sig för de rika och mäktiga, för de forna kolonialherrarna.

Samtidigt ligger Indien långt framme när det gäller vind- och solkraft och omställning till alternativa bränslen.

Till exempel drivs samtliga av huvudstadens taxibilar och bussar och annan nyttotrafik sen sju år tillbaka på naturgas. Omställningen av fordonsbränsle i New Delhi var ett krav som Sunita Narains institut drev igenom.

När miljoner och åter miljoner ska lyftas ur fattigdom kan man givetvis inte satsa på kol och olja. Indien har visat att man kunde gå från kulram till dator. Nu har man chansen att visa att det är möjligt göra ett jämfotahopp över dagens miljöförstörande teknik, och gå från att bränna kodynga till att installera solpaneler.

Sunita anser att Indien måste genomföra miljöreformer som är radikalare än vad EU och USA kommer att gå med på. Men stolthet och inrikespolitik gör att lösningarna måste vara indiska och komma inifrån.

Denna text sändes i Obs i P1 måndag 7 december. Du kan lyssna på inslaget på SR:s webb.

Läs mer på hemsidan för Centre for Science and Environment, Indiens mest inflytelserika miljöinstitut.

2009-12-07

När Google lydde Kina och suddade bort en del av Indien




Överst Googles karta som visas för kineserna. Nedanför kartan som alla andra får se.

Läs mer om när Google gick med på de kinesiska kraven att sudda bort indiska delstaten Arunachal Pradesh från sina kartor i Kina på Tantra Blog.

2009-11-29

Bombayattacken och Ayodhyatumultet


I dagarna är det ett år sedan attacken mot Bombay då 166 människor dödades av tio terrorister som kom med båt över havet och slog till mot bland annat en tågstation, två lyxhotell och en restaurang poppis bland turister.

Kanske för första gången var huvudmålet medlklassen och de rika, inflytelserika, turisterna, kändisarna.

Ikväll klockan 22 sänder SVT en dokumentär om Bombayattacken. Se den!

Om en vecka är det årsdagen för raserandet av Babrimoskén i Aydohya. I förra veckan läckte en rapport om händelsen ut. I rapporten anklagas BJP:s högsta ledare, Advani och Vaypayee, som hjärnorna bakom hetsen av tusentals unga hinduiska män för att förmå dem att riva moskén.

Rapporten slår fast att BJP är "pseudo-moderata" och att man bakom en hyfsat snygg fasad har en hårdför linje som går ut på att degradera muslimerna som medborgare i Indien. Kort sagt: BJP har en "dold agenda".

I Människor och Tro i P1 i fredags pratade jag om Ayodhya. Lyssna!

2009-11-19

En radikal eldslåga i en liberal tidning


Världens just nu hårdaste kamp mellan å ena sidan en kommunistgerilla och andra sidan staten och kapitalet utkämpas i de stora skogarna i hjärtat av Indien.

Här, långt från glittriga Bombay, har det ekonomiska undret inte uppenbarat sig. Här är barnadödligheten skyhög och undernäring vardag.

I senaste numret av indiska nyhetsmagasinet Outlook skriver författaren Arundhati Roy ursinnigt om kampen mellan stamfolkens rätt till sina berg och dalar i delstaten Orissa, där ett gruvföretag planerar att gräva fram bauxit.

Den maoistiska gerillan slåss för stamfolken. Varje vecka skjuts poliser ihjäl, vilket fått regeringen att lansera en militär offensiv för att utplåna gerillan.

Att stamfolken, som inte fått nåt av regeringen, ansluter sig till maoisterna är inte mer än rätt, skriver Arundhati Roy, som befarar att regeringen är beredd att ta till vilka metoder som helst för att försvara kapitalet och tillväxten.

Roy är Indiens radikalaste medieröst. Hon är okuvlig, skräder inte orden. Hon är en röd eldslåga som tack vare sitt litterära kändisskap har tillgång till mainstream-tidningar. Det är en märklig känsla att läsa hennes text som skummar av vrede mot kapitalismen mellan annonser för fin whisky och storbanker. Fast det är också det som är charmen med nyhetsmagasinet Outlook, som klarar av att härbärgera både ock.

Arundhati Roy tror att bauxitutvinningen skulle föröda stamfolkens hembygd. Hennes analys stannar inte där: i förlängningen, skriver hon, hotar storföretagens rovdrift den globala miljön.

Hon avslutar med en uppmaning. Kan inte nån som ska till Klimatkonferensen i Köpenhamn ställa sig upp och vädja: Snälla, låt bauxiten vara var i berget!

Hennes budskap: Fattar ni inte att det är den religiösa tron på tillväxt som är det verkliga hotet mot klimatet.

”Mr Chidambaram’s war – a math question: How many soldiers will it take to contain the mounting rage of hundreds of millions of people?”, essä av Arundhati Roy i nyhetsmagasinet Outlook 9 november 2009.

Sänt i Obs i P1 måndag 16 november. Lyssna!

2009-11-12

Shiva som marxist


Enligt sägnen i sydindiska Kerala bestämde sig Shiva för att lära brahminerna en läxa. Han ville få stopp på deras högmod och bestämde sig för att förödmjuka den mest högstående och smartaste av Keralas brahminer, den andligt mycket upphöjde läraren Adi Sankacharya.

Han befann sig mycket nära att uppnå upplysning. Det enda som stod emellan Adi och Nirvana var hans egen arrogans och stolthet och vägran att inse att allt han hade gemensamt med alla andra mäniksor, oavsett om de hade en låg eller en hög position i amhället.

Shiva och hans fru Parvati ville spela honom ett spratt och förvandlade sig till ett fattigt, jordlöst par från pullayakasten (som är oberörbara/daliter). Även deras som Nandikesan var med, förvandlad till en fattigunge. De var klädda som daglönare med kläder nedsmetade med smuts och lera från fälten. Dessutom hade Shiva gjort så att han luktade som om han nyss ätit kött och druckit sprit (vilket är tabu för en brahmin).

Han vinglade fram som om han supit hela natten. För att göra intrycket fullkomligt bar han en karaff med toddy (palmvin) under ena armen och hade ett halvt kokosnötsskal med toddy i den andra.

I detta skick mötte Shiva och hans fru och barn Adi Shankacharya på en stig på en jordvall i ett risfält. Enligt seden ska pullaya och andra lågkastiga hoppa ner i leran och vattnet i risfältet om de möter en brahmin på stigen. Men Shiva och hans familj fortsatte rakt mot Adi och bad honom dessutom gå åt sidan så de kunde passera.

Adi blev förstås vansinnigt arg och började tillrättavisa dem.

– Hur vågar en familj med orena, stinkande, fulla, köttätande oberörbara gå på samma stig som en ren och oförstörd brahmin? Ni luktar som om ni inte har tvättat er i hela ert liv. Något liknande har aldrig hänt tidigare, dundrade Adi och hotade att halshugga dem alla tre, eftersom detta var ett brott som inte ens gudarna kunde förlåta.

Shiva svarade:

– Jag erkänner, jag har tagit ett glas eller två och det var ett tag sedan jag badade. Men innan jag stiger ner i leran i risfältet vill jag att du förklarar skillnaden mellan dig, en ren och högtstående brahmn, och vår familj, som du säger är så smutsiga.
Shiva förklarade att om Adi kunde svara på hans frågor lovade han och hans familj att stiga ner i leran och låta honom passera.

– Detta är min första fråga, sa Shiva: om jag skär mig i min hand och du skär dig i din hand så ser man att vi båda har rött blod – kan du berätta vad som är skillnaden?

– Min andra fråga: äter vi inte samma ris från samma fält? Min tredje: ger inte du bananerna som min kast odlar i offergåva till gudarna? Min fjärde: smyckar ni inte gudarna med blomstergirlangerna som våra kvinnor gör? Min femte: kommer inte vattnet som som ni använder i tempelritualerna från brnnarna som vi, pullayas, har grävt?
Adi kunde inte svara på en enda av frågorna och Shiva fortsatte.

– Bara för att ni äter på metalltallrikar och vi på bananblad betyder det väl inte att vi är olika arter. Ni namboodiris (brahminkast i Kerala) rider på elefanter och vi pullayas på bufflar, men det innebär inte att vi är bufflar?

Frågorna gjorde inte bara Adi svarslös, de gjorde honom också konfunderad: hur kunde det komma sig att illiterata daliter som knappt gått i skolan kunde ställa sådana sofistikerade och djuplodande filosofiska frågor? Så Adi började meditera där han stod på stigen, vilket gjorde att hans sjätte sinne öppnade sig. Då såg han: istället för pullayafamiljen började gudarna framträda, Lord Shiva Devi Paravti och deras son Nandikesan.

Förfärad över vad han gjort hoppade han genast ner i den leriga risåkern och reciterade:

Ärad vare du, o herre över bergen!
Ärad vare du, o halvmånekrönta herre!
Ärad vare du, o askinsmorda gudomlighet!
Ärad vare du, o ryttaren av evighetens tjur!
Ärad vare du, o gudarns herre!

Därefter förlät Shiva honom. Adi frågade honom varför han förvandlat sig till en dalit inför just honom, den mest hängivna av alla hängivna Shivadyrkare.

– Visst är du en vis man och på väg mot frälsning och upplysning, svarade Shiva. Men du kommer aldrig att nå dit såvida du inte att alla människor förtjänar respekt och medlidande. Det var för att lära dig detta som jag tog mig denna form.

Shiva fortsatte:

– Du måste kämpa mot fördomar och okunnighet och hjälpa människor från alla kaster, inte bara dina brahminkompisar. Först då kan du nå sann upplysning.

– Tack, min herre, nu förstår jag, och för att kommande generationer också ska förstå ska jag välsigna flera tempel och låta uppföra gudabilder av dig i form av Pottan Devam.

Det här hände enligt lägeneden för flera tusen år sedan. Idag är Shiva i form av en pullaya-dalit en av huvudgudarna i norra Kerala. Varje år arrangeras Pottan Theyyam-ritualer där daliter klär ut sig till gudar och dansar i templen.

Efter den siste maharajan av Travancores tempelreform 1946 släpptes de oberörbara in i hindutemplen. Efter den demokratiskt valda kommunistpartiets jordreform 1957 fick alla i byn en bit jord.

Idag är röda Kerala den delstat där kastförtrycket är som minst, toleransen och den sociala välfärden störst och marxismen som den tar sig uttryck i Communist Party of India (Marxist) som mest doktrinär.

Enligt theyyam-dansarna i Kerala är Karl Marx och dalitledaren Bhimrao Ramji Ambedkar bara arvtagare till Shivas flertusenåriga befrielseteologi.

Denna legend läste jag i William Dalrymples nya reportagebok "Nine Lives - in search of the sacred in modern India".

2009-11-06

Röda Indien


Hammaren och skäran målade på husväggar och gator som fått namn av Marx, Engels, Ho Chi Minh och Lenin.

Nej, det är inte en 30 år gammal arkivbild från Östberlin, Moskva, Peking eller Hanoi.
Det är färska intryck från Kerala och Västbengalen, två indiska delstater som i decennier färgats röda av det styrande Indiska kommunistpartiet.

Sydindiska Kerala har ett världsrekord: här röstades ett kommunistiskt parti till makten i demokratiska val 1957 – för första gången i världshistorien.

Västbengalen, där Calcutta är delstatshuvudstad, har ett annat världsrekord: där har kommunisterna styrt utan uppehåll sedan 1967. Alltså: världens mest långlivade demokratiskt valda kommunistregering.

Communist Party of India (Marxist), som största indiska kommunistpartiet heter, är märkvärdigt på flera sätt. Läser man partiprogrammet ser man att det är hardcore marxism.

Partiprogrammet slår fast att indiska staten är ett ”organ för bourgeoisien och jordägarna med stöd av utländskt kapital”. Målet är en indisk revolution och därefter en ”folkdemokrati som leds av arbetarklassen”.

Så formulerade sig många kommunistpartier världen över fram till åren efter Sovjetunionens kollaps på 1990-talet.

I Indien är den marxistiska teorin intakt 20 år efter murens fall.

Indiska kommunistpartiet hyllar socialismens landvinningar i Kina, Vietnam, Nordkorea och Kuba. Regimerna i Sovjet och länderna i Östeuropa före murens fall beskrivs fortfarande som framgångsrika, tros deras snöpliga fall, även om man idag medger att vissa misstag begicks.

De indiska kommunisterna anser också att många kapitalistiska länder är välfärdsstater på grund av Sovjets goda exempel och inget annat. Inte ett ord om Västeuropas reformistiska arbetarrörelse och socialdemokrater.

1991 intervjuar jag ordföranden i den styrande vänsteralliansen i Västbengalen, tillika politbyråmedlem i kommunistpartiet. Vi träffas på hans kontor i centrala Calcutta. På väggarna hänger porträtt av Lenin, Stalin och Ho Chi Minh. Jag frågar honom om murens fall påverkat partiets linje.

Han svarar ett dundrande ”Nej” och tillägger att vad som just hänt i Europa inte påverkar den marxistiska teorin”.

17 år senare, 2008, är jag med på kommunistpartiets möte i en park i staden Thrissur i Kerala. De röda fanorna vajar och mässingsorkestern spelar marschmusik när medlemmarna tågar in. Män, kvinnor och pionjärer är klädda röda skjortor med axelklaffar och baskrar eller officersmössor. Mötesordförande vrålar kommandon. Partimedlemmarna gör honnör och ropar slagord. ”Leve den indiska revolutionen!”.

Men nu följer ett indiskt reptick. Trots all kommunistisk retorik tror jag att till och med europeiska vänsterliberaler skulle kunna tänka sig – om de nu vore indiska medborgare – att rösta på Indiska kommunistpartiet.

Förklaringen är att kollisionen mellan ett parti som är doktrinärt marxistiskt och en statsapparat som är liberalt parlamentarisk resulterat i en pragmatisk socialliberal politik.

Tilltron till offentliga sektorn har varit stor i hela Indien ända sedan självständigheten. Men medan offentliga skolor och vårdcentraler funkar uselt eller inte alls i många delar är de mer än fagra löften i de kommunistiskt styrda delstaterna.

Kommunistpartiet har genomfört flera framgångsrika jordreformer, de har minskat korruptionen, vitaliserat bydemokratin och satsat på utbildning och hälsovård. Resultatet är, framför allt i Kerala, en vital närdemokrati och välfärdssiffror som övriga Indien än så länge bara kan drömma om.

Sen följer nästa indiska reptrick. Indiska kommunistpartiet är idag hyfsat duktiga på näringslivspolitik. I decennier skrämde kommunistiska fackföreningar med sina ständiga strejker bort privata företag från Västbengalen och Kerala. Men sedan några år tillbaka har delstaterna framgångsrikt satsat på it-industribyar och ekonomiska frizoner för att locka till sig såväl indiska som utländska företag.

Paradoxalt nog ser det ut som om politiken att skapa nya jobb genom att flörta med storföretagen kan bli slutet på decennier av brett väljarstöd för kommunisterna.

När den kommunistledda regeringens ville expropriera mark för två ekonomiska frizoner för en indisk bilfabrik respektive en indonesisk kemisk industri satte sig byinvånarna på tvären.

Där stod på ena sidan: folket – bönderna, lantarbetare och diversearbetarna, som fick stöd av en ohelig allians av ett liberalt oppositionsparti och maoistiska grupper.

Och på andra sidan: polisen som representant för Communist Party of India (Marxist).

Marken färgades röd av blod när ett tjugotal demonstranter sköts ihjäl av polisen.

I byvalen som följde i Västbengalen förlorade partiet en tredjedel av sina väljare, vilket var en historisk minskning. I parlamentsvalet i våras fortsatte kommunisternas holmgång.

Indisk politik handlar egentligen inte så mycket om höger och vänster. Snarare om partier som försvarar den sekulariserade staten och partier som vill se ett Indien där hinduer går först.

Kommunisterna är tillsammans med styrande Kongresspartiet enda partiet som inte riktar sig till en kast, en religion, en etnisk eller språklig grupp, utan till alla indier.

Trots att de inte gjort upp med gårdagen tror jag att de just därför har framtiden för sig.

Sändes i en kortare version i Obs i tisdags 3 november. Man kan lyssna på det om man vill.

2009-11-05

Bollywood får skägg


Ända in på 1990-talet skulle manliga Bollywoodskådisar helst ha mustasch och vara lätt överviktiga.

Nu gäller andra stilideal.

Men efter några år med slätrakade män i indisk film kommer nu skägget. Senast ut är Hrithik Roshan (bilden, före och efter).

Läs mer om Bollywoodskäggen!

2009-11-03

Mat från Kerala i Stockholm


Fredag 6 till söndag 15 november kan man äta mat från Kerala på restaurang Dado, Bebe och Hurry Curry i Stockholm.

Eftersom Keralamat i Sverige hör till ovanligheterna gör jag gärna reklam för detta.

Det är ett gästspel på intiativ av turistmynidgheten i Kerala, som har en delegation i Stockholm i dagarna. Redan nu på torsdag ordnas en presslunch på Dado för att dra igång Keralaveckan.

För att läsa mer om matveckan och anmäla dig till presslunchen klicka på bilden här till vänster - där finns mailadress för osa.


Recept på Fisk Molee från Kerala har jag skrivit om tidigare här på Indien Online.


Gå direkt till Keralamatbloggen Malabar Spices.

Kerala Tourism - delstatens officiella turistbyrå.

Några av mina Indienreportage i Resemagasinet Vagabond hittar du här.

2009-11-02

Indian Coffee House i Delhi


Indian Coffee House är en institution. I Delhi låg det från 1957 i Connaught Place, där Palika Bazaar nu ligger.

Sedan flyttade det till Janpat för att 1975 hamna där det fortfarande ligger. Ett par trappor upp i det slitna varhuset Mohan Sing Place. Där låg det när jag kom till Indien 1983. Satt ofta på tekterrassen med en kopp kaffe och en masala dosa och tittade ut över staden. Minns skyltarna och bilderna: ”Medlem av Indiska Kaffearbetares Kooperativa Samfällighet”; den sepiabruntonade reklambilden från femtiotalet där budskapet löd ”A fine type (en bild på en stolt, vitskäggig kaffebonde med vit bomullsmössa), a fine coffee (en bild på kaffebönor). Both are Indian!”.

Nu hotas kafét av stängning. Bloggen Delhi Walla har intervjuat stamgästerna som är upprörda.

- Indian Coffee House är en institution; det har bidragit till att formulera landets sociala och politiska agenda; det brukade besökas av de intellektuella, säger Mr Gupta till Delhi Walla-bloggaren.

Själv forskar jag i Indian Coffee House när det låg ovanpå dagens Palika Bazaar. Det är en del av researchen för en bok jag håller på att skriva. Är det någon som var där då - före 1975 och har minnen; hör gärna av er! Vore ovärderligt.

2009-10-30

Heliga moderna Indien


Här hemma i Sverige är vi världsbäst på att ta till oss det nya. Vi gör det med sådan entusiasm att användbara saker och idéer ibland kastas på historiens sophög i vår moderniseringsiver.

Det är därför Indien är en så spännande del av världen. Där känns det som om nytt och gammalt har lika hög status – och som om samhället tagit ett jämfotahopp från forntiden till nutiden och liksom hoppat över en massa mellanepoker.

Resultatet är hisnande kontraster mellan urgammalt och supermodernt.

Från ingen telefon alls till mobiltelefon. Från att använda torkad kodynga som bränsle till att installera solceller på taket. Oxkärran som knirrknarrar grusvägen mot marknaden i stan, medan raketen lyfter från sin bas för att flyga till månen.

Indien är på flera sätt vårt förflutna. Jag kommer ofta på mig själv i Indien med att ömsom känna ilska över feodala maktförhållanden mellan folk och ömsom ha ett nostalgiskt leende på läpparna inför otidsenliga prylar som jag minns svagt från barndomen eller bara sett på museum.

Indien är samtidigt vår framtid, med sin unga befolkning och förmåga att ligga i framkant när det gäller it.

Bäst kommer kontrasterna fram i det religiösa livet. I de indiska religionerna kan man fortfarande urskilja människans första föreställningar om det gudomliga, samtidigt som många tempel erbjuder välsignelse online via internet och självfallet inte förlitar sig på gammelmodiga håvar för kollekt, utan har kortläsare som tar alla sorters kreditkort.

Brittiska reseskribenten William Dalrymple har försökt fånga de här kontrasterna i sin senaste reportagebok, som heter ”Nine Lives” och har en undertitel som i översättning blir ungefär ”Jakten på det heliga i moderna Indien”.

I en av bokens nio berättelser får vi möta en bramin i Sydindien som skulpterar gudafigurer i brons enligt en tradition som går tillbaka till tusen år gamla Cholaimperiet. Hantverkaren har fått yrket i arv från sin pappa som i sin tur fått det från sin pappa – i en obruten kedja sedan 1300-talet.

Men nu är det dags för ett jämfotahopp över århundradena, eftersom hantverkarens son inte vill göra gudafigurer i brons, utan tänker bli it-ingenjör.

Pappan vill inte klandra sin son, även om han tycker att det är synd att den 700-åriga traditionen nu hotar att dö ut. För när sonen säger att vi alla lever i datorernas tidevarv kan han faktiskt inte säga emot – hur gärna han än skulle vilja – och påstå att vi 2009 lever i de handsnidade bronsgudarnas tidevarv.


Men samtidigt lever traditionen vidare i det moderna. Indiska filmindustrin exploaterar stories från gamla hinduiska epos som Ramayana på ett sätt som på samma gång är genomkomersiellt och hyfsat troget originalet.

William Dalrymple menar att detta gett indierna kulturella referenser som ser helt annorlunda ut än våra. Faktum är att de animerade barnfilmerna ”Hanuman” och ”Hanuman 2”, som görs av ett företag i sydindiska Kerala, och som bygger på en av figurerna i just Ramayana, har högre tittarsiffror på indisk teve än filmer från amerikanska Pixar och Dream Works.

Efter elfteseptember-attacken sa många newyorkbor som intervjuades i teve att ”det var precis som i Independence Day” eller ”Det såg ut precis som i Die Hard 2”.
Indier som efter den förödande tsunamin 2004 fick samma fråga såg istället likheter med apokalyptiska översvämningar i 2 000 år gamla eposet Mahabharata.


Indien har bevarat en muntlig litterär tradition som gång i tiden fanns också i Europa. På 1930-talet reste en forskare från Harvard runt på Balkan för att försöka bevisa att Iliaden och Odyssén växt fram ur en muntlig berättartradition. Han lyckades spela in 12.500 hjältedikter som sjöngs av ofta illiterata serbiska och bosniska bönder som fått dem i arv av sina föräldrar – och som berättade om Ottomanska rikets seger över serberna på Trastfältet 1389 och sultan Selims härjningar i början av 1500-talet.

William Dalrymple ger sig ut i den stora indiska öknen i jakt på dagens hjältedikts-sångare som fortfarande framför det muntligt ärvda Pabuji-eposet. Det är en 600 år gammal och 4.000-rader lång berättelse om halvgudar och gudar inkarnerade till krigare, om ära och hjältedåd, krig, förlust och martyrskap, och – inte minst – hämnd.

Att sjunga hela berättelsen tar fem nätter från solnedgång till soluppgång.
Natt efter natt sitter byborna på mattor i tälten, inlindade i halsdukar mot den kyliga ökennattluften och lyssnar på hjältesångerna.

Jag förundras över deras tålmodighet. Jag kan inte riktigt föreställa mig en berättelse som är en arbetsvecka lång.

Men även i byn i öknen finns folk som inte längre orkar med långsamheten.

Hjältesångarna om den regionala guden Babuji har idag konkurrens av satellittevekanaler och dvd-uthyrare som visar snabbt klippta filmer och tevesåpor som bygger på indiska mainstream-epos som Mahabharata och Ramayana.

Och de unga, berättar en bramin i byn för William Dalrymple, köper hellre CD:n med Pabjui-sångerna än lyssnar på dem live.

Då, säger han, får man de dramatiska höjdpunkterna och slipper alla långtråkiga transportsträckor.

En något kortare version sändes i Obs igår torsdag 29 oktober. Lyssna!

2009-10-25

Kulturell byteshandel


– Aurangzeb, sa han med vrede i rösten där han stod i en skuggig gränd i den heliga staden Varanasi.

– Det var Aurangzeb som rev templet och lät bygga moskén.

– Och Babur, la han till. Han rev templet i Ayodhya och byggde också en moské.

Han pekade med ena handen mot moskéns kupoler och nickade menande för att understryka vad han ansåg om det historiska övergreppet.

Jag förstod att han hatade dessa män som styrde Indien från 1500- till 1700-talet och att han ansåg att Stormogulriket – som Baburs och Aurangzebs imperium kallades – mest hade varit till ondo. Men varför? Allt det där låg ju flera hundra år tillbaka i tiden.

Hur kunde man fortfarande vara så arg?

Mitt möte med mannen som hatade Babur och Aurangzeb ägde rum i slutet av åttiotalet.

Ett par år efteråt insåg jag allvaret i vad han sagt. Då exploderade vreden i våldsamma kravaller som lämnade tusentals döda.

På 1520-talet hade Babur låtit riva ett Ramatempel i Ayodhya och låtit bygga en moské på samma plats. Det påstod i alla fall de hinduiska aktivister som hösten 1992 ansåg att den historiska oförrätten måste korrigeras. Med egna händer och under kravallartade former gick de till attack mot den gamla moskén och rev den tegelsten för tegelsten. Deras mission var att återuppbygga det hinduiska Ramatemplet.

För att förstå ilskan som hinduaktivisterna kände måste man göra en djupdykning i Indiens historia och inse att Indien sedan tusentals år tillbaka drabbats av ständiga erövringar och ockupationer. Erövrarna har kommit från väst och nordväst: från Centralasien, Persien, Afghanistan och Europa. Men religiös omvändelse har inte varit deras huvudmotiv, utan de har lockats hit av den indiska subkontinentens rika skördar och naturtillgångar.

Ändå är det just religionen som ständigt utgjort bränsle på elden i diskussionen om historiska oförrätter. Framför allt islam har betraktats som ett konkret hot hinduismen och den indiska kulturen.

Skillnaden mot Europa är att den muslimska omvändelsen var mer framgångsrik i österled. Medan islam i Europa mest varit ett avlägset spöke har tron på Allah fått stor genomslagskraft i Indien, som i dag är världens näst största muslimska land med 144 miljoner bekännare.

Indien har oftast varit splittrat och oförmöget att värja sig. Det har utkämpats många krig om makten på den indiska halvön, men ofta har främmande härskare kunnat slå sig ner efter fredliga förhandlingar och överenskommelser med lokala furstar. Indierna har accepterat nya herrar så länge den lokala hierarkien i byn eller distriktet inte påverkats och de egna gudarna accepterats.

Indierna har satsat på kulturell byteshandel. Indiens kultur har sakta men säkert påverkats av erövrarnas, medan erövrarnas kultur sakta men säkert har påverkats av Indiens. Det kulturarv som landet bär på är på flera sätt resultatet av ”inkräktares” bidrag till kulturen, vilket lett till en mångkulturell sammansmältning.

2009-10-24

Har du gått en turistvandring i slummen?


Har du gått på en organiserad turistvandring i slummen i Indien eller nån annanstans i världen?

Jag har gjort det - med Reality Tours i Dharavi i Bombay - och gillade upplägget.

Egentligen låter det förfärligt. Men hemligheten bakom den goda känslan var närkontakten med människorna, sluminvånarna, som inte förblev djur i bur under sightseeingen, utan som vi tvärtom snackade med, skrattade med... och fick en insikt om.

Har du gått på en slumturistvandring? Och vill bli kort intervjuad för ABF:s tidning Fönstret. Hör då av dig till mig närmaste veckorna! Gärna så snart som möjligt.

Sprid gärna frågan!

Per
per@vagabond.se

2009-10-16

Hur man kuvar ett barn


En av Indien Online-bloggens läsare tipsar om denna film, Taare Zameen Para (Varje barn är speciellt).

Filmen är visserligen allt för lång, skriver hon, men budskapet är enormt. "Det var mycket tårar som kom. Filmen handlar om en liten kille som är glad och älskar livet, men möts i skolan av krav och plågoandar."

Pojken i filmen skickas till internat och blir där knäckt - tills en lärare hittar honom och uppmuntrar det han är bra på.

Filmen är underbar, anser tipsaren, eftersom den berättar hur det är att ha svårigheter i skolan: "Dyslexi får ett ansikte på ett mycket bra sett."

Jag tror att filmen är ett lackmuspapper i tiden: Indien nu får den debatt och så småningom de förändringar som kom till Sverige på 1970-talet med nya pedagogiska metoder i skolan.

Kanske har vi något att lära ut: skicka ett plan fullt med svenska pedagoger som, trots att de dissats av minister Björklund, får hugga i med förändringsarbetet i de offentliga indiska skolorna. Fast det kanske blir en kolonial problematik kring det hela om vi föreslog den pedagogiska hjälpen som bistånd.

Många av de privata indiska skolorna behöver däremot ingen hjälp: de ligger ofta före Sverige i pedagogisk utveckling.

2009-10-15

Nytt sätt att måla en bindi


Reklam för ett nytt sätt att måla en bindi i pannan. Snyggt gjort.

2009-10-11

Favorit i repris: Fungerande kaos



Det slutgiltiga beviset för att rödljus inte alltid är bästa lösningen.

Och en iscensättning av ekonomen (och amerikanske Indienambassadören) John Kenneth Galbraiths påstående om Indien som ett "fungerande kaos".

2009-10-09

2009-10-08

Ansvarslös tigerturism


De flesta svenska researrangörer struntar i den indiska tigerns framtid, visar en kartläggning av 17 svenska researrangörer som Svenska Ekoturismföreningen gjort.

De flesta av Indiens tigrar finns i reservat som är välbesökta av turister. Mest kända och tigertätast är Bandhavgarh och Kanha i delstaten Madhya Pradesh, Corbett i Uttar Pradesh, Sariska och Ranthambore i Rajasthan samt Sundarbans i Västbengalen.

På grund av mängden turister vågar inte tjuvjägarna ge sig in i de välbesökta delarna av parkerna. Skälet: risk för upptäckt. Samtidigt bidrar turisternas pengar till bättre skydd mot skogsskövling och annan ekonomisk exploatering av tigern och skogen.

När turisternas närvaro ger ett konkret klirr i kassan för människorna som bor nära tigerreservaten ökar dessutom det ekonomiska värdet på levande tigrar.

Men få svenska researrangörer av tigersafaris engagerar sig för tigerns framtid, visar en ny kartläggning från Svenska Ekoturismföreningen.

Bara var fjärde arrangör bidrar till en sund ekoturism i tigerområdena, enligt föreningens kartläggning.

De fyra arrangörer som får godkänt av föreningen är Natur Resor, PolarQuest, Swed-Asia Travels och Thabela Travel.

För att stoppa det akuta hotet mot tigern har naturturismarrangörer i flera länder gått samman. Organisationen Tour Operators for Tiger (TOFT) uppmanar resenärer, små hotell och researrangörer att följa ett antal förhållningsregler i ekoturismens tecken, med tydliga regler för naturskydd och lokal förankring.

Konceptet har visat sig vara framgångsrikt, och flera reservat bedriver nu en turism som bidrar till att världens största kattdjur bevaras för framtiden.

2009-10-06

Indien halkar efter i förbättringskampen


Ett barn som föds i Norge kommer statistiskt sett leva 30 år längre än ett barn som föds i Niger.

Det norska barnet kommer som vuxen tjäna 85 gånger mer än sin världskompis i Niger.

Det är två slutsatser man kan dra av årets Human Development Report från FN:s Utvecklingsprogram UNDP som kom igår.

Av de 182 bedömda länderna hamnar alltså Norge i topp och Niger i botten. Indien då? Jo, på 134e plats. En försämring när det gäller placering men en förbättring i absoluta tal. Indien indextal har förbättrats, men eftersom många andra länders index har förbättrats mer har Indien tappat position.

Sedan 1980 har "välståndet" i Indien, enligt indexet ökat med i snitt cirka 1,3 procent per år, dubbelt eller tre gånger så hög förbättringstakt som majoriteten av utvecklade länder i väst.

Indiens indextal har stigit från 0,556 (år 2000) till 0,612 (2009) - max man kan få är 1, då är allt "perfekt".

På kartan här till höger kan du se skillnaderna inom Indien. Ju mörkare röd färg, desto mer välstånd.

Men snabbast har "välståndet" stigit i Kina och Iran.

Men varför tappar Indien position gentemot omvärlden i förbättringsligan? En anledning tror jag är att regeringens utbildnings- och vårdpolitik i princip fallerat. Men det är inga nya misstag.

Nu får man sona för den nonchalans som indiska politiker visat under hela självständighetstiden.

Det sista var faktiskt en analys från före detta chefsekonomen för Human Development Report, indiern Santosh Mehrotra.

- Vi (Indien) spenderar mycket på dessa områden (vård och utbildning), men det mesta av pengarna går till byggnader och annan fysisk infrastruktur snarare än till skapa resultat i form av bättre vård och utbildning, förklarar Abhijit Patnaik, forskare på indiska Centre for Policy Research enligt Hindustan Times.

2009-09-29

Stäng Bombay, föreslår BJP-Shiv Sena


En promenad i Dharavi, Asiens största slum, som myndighterna vill riva och bygga nytt i.


Koalitionen Shiv Sena-BJP vill - om de vinner kommande delstatsvalet i Maharashtra - begränsa den fria rörligheten och hindra folk från att flytta in till Bombay.

- Vi har fått nog nu. Våra städer kan inte kan klara fler som flyttar in, de befinner sig på gränsen till kollaps. Vår prioritet är att försvara intressena för de som bor här sedan länge och tvingas lida på grund av invandringen, säger Shiv Senas ordförande Uddhav Thackeray, son till partiets karismatiske grundare, Bal Thackeray och fortsätter:

- Jag vet att ingen lämnar sitt hem utan att de måste. De som kommer hit från andra delstater gör det för att de inte hittar jobb hemmavid. Men att ge dem jobb och inkomstmöjligheter är inte vårt ansvar. Dras respektive (delstats)regeringar borde ta ansvar för det.

I Europa finns politiker med liknande lösningar på arbetslöshet och bostadsbrist. De har ett rasistiskt, chauvinistiskt och ibland fascistiskt idéarv. Grundidén är att "jordens söner" måste få fördelar framför de som nyligen flyttat in.

Här är de verkliga och mentala gränserna oftast nationella, i Indien delstatliga och språkliga.

Naturligtvis är det ett frestande budskap för invånare i Bombays slum, som varje dag betraktar hur kåkstaden och trottoaren fylls på med ännu fler utblottade. Kruxet är de konsekvenser syndabockstänkandet leder till (risk för pogromer, rasistiskt våld etc) och den polisstat som skule krävas för att säga nej till alla de som i jakt på jobb tar bussen eler tåget till Indiens mest expansiva megastad.

13 oktober är det val till delstatsparlamenten i Haryana, Maharashtra and Arunachal Pradesh. Samtliga delstater styrs idag av koaltioner ledda av Kongresspartiet.

2009-09-27

Slummen skulle rivas, men vad hände sen?



I vintras skrev jag om planerna på att riva och bygga nytt i Dharavi, Asiens största slum och en av Bombays många svarta fläckar.

Ett område på några kvadratkilometer mitt i Bombay där det bor uppåt en miljon människor, varav de flesta saknar vatten och avlopp, praktiskt taget alla saknar lagfart och hyresavtal och där med i lagens mening är ockupanter - men där det lokala näringslivet är starkt.

Företetag i slumområdet Dharavi omsätter cirka fyra miljader kronor om året. det handlar om krukmakerier, läderfärgning, sopåtervinning och snickerier, men också om tryckerier och advokatkontor, verksamheter som man normalt inte förknippar med slum.

Det finns planer på att riva det mesta och bygga nytt. Höghus för sluminvånarna och kontor och affärsgallerior åt näringslivet och medelklassen. Det skulle innebär att de som bor där idag, redan extremt tät, skulle få tränga ihop sig på 47 procent av den bostadsyta de har nu. Lösningen: man bygger på höjden.

De flesta som bor i Dharavi vill förstås ha förändring, men har motsatt sig planerna eftersom de anser att de inte kan utöva sin verksamhet i småföretagen på 17e våningen i ett höghus.

Det blir bara vertikal slum.

De privata investerare som tillsammans med delstaten skulle genomföra det enorma projektet att förvandla Asiens största slum till ett prydligt stadskvarter har nu börjat tveka. Orsak: finanskrisen.

Dessutom gjorde vårens indiska val att de indiska politikerna sköt upp alla beslut, drog ut på processen.

Så ännu har inget hänt.

När jag i april träffade en av företrädarna för organsationen som jobbat mot rivningarna, Sundar Burra, sa han att fördröjningen är bra.

– Det ger oss tid att revidera planen och komma med nytt, bättre, sa han där vi träffades på hans kontor i Bombay.

Sundar Burra med flera sitter nu i ett expertråd tillsammans med myndigheterna, som alltså på detta sätt valt att lyssna på kritikerna.

I juli skrev Burra och andra företrädare för de båda slumengagerade organisationerna Sparc och National Slum Dwellers Federation ett öppet brev till delstaten Maharashtras chefsminister.

Där skrev man bland annat att invånarna i Dharavi har skapat något unikt som motsäger alla schabloner om slum, de är aktiva, framgånsgrika och energiska, men de saknar det som myndigheter bör sköta: vatten och avlopp.

Nu måste myndigheterna lyssna på de boende, skrev de, och bygga nytt efter deras önskemål.

Och det är ju precis det det handlar om: lyssna på rösterna som hörs från slummen. Det är inga svaga stackars röster - det är röster från folk som vet hur man varje morgon står i kö till den kommunala toaletten, hur man skaffar rent dricksvatten i brist på kommunala ledningar och hur man försörjer sig trots noll uppbackning från samhället.

Lyssna på P4 Extra Söndag idag mellan kl 14 och 15 där jag blir intervjuad om Dharavi och Indiens framtid i den globala ekonomin.

2009-09-21

Calcuttapolisen öppnar blogg för folket


Nästa gång du blir missnöjd med polisen i Calcutta, gå in på deras blog och skriv vad du tycker!

Sedan häromdagen har Calcuttapolisen nämligen en egen blog där man berättar om alla fina projekt man driver i staden, men som också ska fungera som pysventil för folklig vrede.

- Var och en och kan säga vad de gillar och ogillar med Calcuttapolisen i den här bloggen, förklarar polisbefälet Goutam Mohan Chakrabarti godmodigt för Times of India.

Bloggen blev snabbt populärare än vad man räknat med.

När man nu försöker gå in på www.kolkatacops.com får man beskedet "Bandwidth Limit Exceeded".

Kort sagt: bloggen har för många besökare och är glödhet av överbelastning. Calcuttaborna är helt enkelt på hugget.

2009-09-20

Indien + Kina = vinnande Dohakoalition


Indien och Kina kommer förhoppningsvis att göra gemensam sak i förhandlingarna om ett globalt frihandelsavtal inom Världshandelsorganisationen WTO.

Det handlar om att försvara sin egna och ytterligare 100 utvecklingsländers intressen gentemot EU, USA och Japan.

Alltså: Syd mot nord, öst mot väst.

Indiska förhandlingsdelegationen i Gènéve har haft flera möten med Kinas delegation - trots tjafs mellan länderna om gränsdragningen i Himalaya. Varför, jo för att stärka alliansen av utvecklingsländer gentemot mäktiga EU-USA.

– Kina är en viktig kugge och kan ensamt skapa maktbalans. Indien måste alliera sig med dem (kineserna), säger en högt uppsatt förhandlare i den indiska delegationen till Hindustan Times.

I den så kallade Doharundan har Indien hittills spelat högt och tagit täten när det gäller att säga nej till förslag från USA och resten av västvärlden som man tror skulle missgynna Indien, medan Kina däremot legat lågt.

För Indien (och andra utvecklingsländer) handlar det om att få skydda sina marknader från total öppenhet och inflöde av varor från väst. För väst handlar om att försöka få tillgång till större delar av den indiska marknaden (och andra utvecklingsländers marknader).

Båda nord och syd vill skydda sina marknader och exportera mer till den andra. En maktbalans som med hjälp av Kina för första gången kan tippa över till utvecklingsländernas fördel – och få ett slut på den utdragna sega Doharundan.

2009-09-15

Vart tog dharma vägen?


Det finns en stor skillnad mellan de västerländska klassiska eposen och de indiska, menar affärsmannen-som-blev-författare, Gurcharan Das.

När en människa handlar orätt och omoraliskt i de grekiska texterna så kommer hon undan med det - och fortsätter som inget hänt. Men i Mahabharata stannar allt upp när något görs orätt. Den argumenterande indiern tar då över, säger Das, och texten utvecklas till brillanta diskussioner om rätt och fel.

Detta fick Das att skriva en bok om dharma, som i hinduisk-buddistisk tradition betyder ungefär den rätta vägen - i betydelsen: den bana i livet alla som vill leva rättfärdigt/enligt läran bör följa.

Men i dag saknas dharma i Indien menar Das. Det upprör honom inte så mycket att toppolitiker är korrumperade, men desto mer att 1,5 miljoner indiska lärare är det (de tar lönen från kommunen/staten, stoppar den i fickan och visar sig därefter aldrig i skolan).

Lärarna borde känna ett kall, menar Das; att deras dharma är att vara lärare.

Eftersom de inte verkar känna så har Das skrivit en hel bok om Dharma och låter sig intervjuas i senaste numret av fina tidningen Tehelka.

Där säger han också att det fantastiska med Mahabharata är att den samtidigt bygger så mycket på individualism. Ingenstans pratas det om gud, visa män eller kungar som ska vägleda människorna. Mahabharatas budskap, enligt Das: lita helt och fullt på dig själv.

Tehelkas intervjuare undrar försynt om Das kanske blivit hindunationalist ("turned saffron"), men Das försäkrar: jag är en liberal hindu. Jag är en skeptiker. Jag ser saker som är fel i hinduism, men också saker som är bra.


Gurcharan Das nya bok heter The Difficulty of Being Good: On the subtle art of dharma (Penguin 2009). Han har tidigare skrivit ett par krönikesamlingar, bland annat India Unbound: The Social and Economic Revolution From Independence to the Global.

På sin blogg skriver han om The dilemma of a liberal Hindu.

2009-09-14

Indisk mozarella

Italien kan snart få en tuff konkurrent när det gäller export av mozarella.

Indien har ju miljoner vattenbufflar, som producerar mjölk som lämpar sig väl för den mjuka, gräddiga osten.

Se inslaget i BBC.

2009-09-08

Kamelkommers i Tharöknen


25 oktober drar årets upplaga av kamelmarknaden i Pushkar igång.

Varje år samlas 100 000-tals människor och kameler till jordklotets största kreatursmarknad. I lilla Pushkar pågår i en vecka i sträck ett frenetiskt bjudande, prutande och köpslående i skuggan av mjukt rundade pucklar – allt väl bevakat av tusentals turister från jordens alla hörn.

I det grå gryningsljuset skramlar den första megafonen igång. Sedan en till och en till. Enkla plåttrattar av matt zink. Ur trattarna strömmar indisk populärmusik på högsta volym och med mer knaster och brus än vad som borde vara möjligt att åstadkomma om man inte förstör ljudet med flit.

Kamelerna på den dammiga sandslätten slår upp sina håriga ögonlock, sträcker sina ormhalsar mot himlen och vrålar rakt ut i universum. Det låter som om djävulen vaknat med huvudvärk: ett instängt, ångestfullt och på samma gång hysteriskt gurglande.

En kvart efter soluppgången är hela marknadsplatsen ett inferno av olika ljud och inte förrän midnattstimmen slår sjutton timmar senare får öronen vila.

Kamelmarknaden i Pushkar i öknen i den indiska delstaten Rajasthan är inget för folk med svaga nerver. 200 000 människor. 50 000 kreatur. 150 decibel. En vecka i sträck.

De har kommit vandrande eller åkande i skrotfärdiga bussar över ökenvidderna från byar runt omkring i Rajasthan. Många har med sig kameler, kor, tjurar, hästar och åsnor, andra kommer för att ta sig en bläcka, roa sig på det mobila tivolit och glo på spektaklet.

Pushkar Cattle Fair eller Vimmerby marknad – topografin är väsensskild, djuren ser inte likadana ut, musiken klingar olika, men i grund och botten handlar det om samma sak.

Män med potenta Josef Stalin-mustascher, turbaner, skrynkliga höftskynken, torra, seniga ben, silverbroderade skor med en liten spira längst fram (som om skon vore ett slott, ett byggnadsverk). Kvinnor i sarier i klara färger med silver- och guldapplikationer, näsringar stora som tefat, armarna täckta av plastarmband ända upp till armbågarna.

Männen går med rejäla, självsäkra steg och fasta blickar. De går som om de smittats av kamelernas malande passgång; de gungar fram genom marknadsvimlet med sina smala bruna cigaretter i mungipan. Ett slags mjuk vågrörelse; resultatet, antar jag, av allt ridande, av att ständigt vara i rörelse över detta tysta, flacka landskap som är lika majestätiskt och tomt som ett kargt svenskt kalfjäll. Samtidigt verkar männen på något vis inneslutna i sig själva. Det osannolika oväsendet från megafonerna irriterar dem inte mer än svagt surrande mygg.

Kvinnorna från byarna går med nersänkta blickar, minst tio och tio – lutande sig mot varandra. Vana vid hemmets avskildhet, osäkra på offentlig mark. Korsar gatan tillsammans, när och hur som helst, mitt framför bilar och bussar, som måste tvärbromsa för att släppa fram dessa trippande kvinnohopar.

Ska du köpa kamel och vill ha ett varierat utbud är detta jordens utan konkurrens bästa plats.

Jag klättrar upp till ett av byns två bergstempel. Sandslätten runtomkring de vitmenade sockerbitshusen i Pushkar långt där nere i den dallrande hettan är prickig av kameler. Ett område stort som 30–40 fotbollsplaner och allt är en enda kamel-mega-marknad. Kivik, Jokkmokk och Skänninge framstår som fjuttiga familjesammankomster vid en jämförelse.

Solnedgång. Eldar tänds ute på sandhavet. Kamelspillningen, som används som bränsle under kokkärl och vattenkittlar, brinner så det sprakar, chapatis (ojäst indiskt bröd) fräser i stora järngrytor och en skir, vit rök stiger upp och lägger sig som en tunn, nästan genomskinlig hinna en meter ovanför sanden. Värmer försvinner och nattkylan kryper upp ur sänkorna – behagligt som att kliva in i ett svalt snabbköp en het sommardag.

När dagens alla kameltransaktioner är över börjar festen. Högen av rostiga stålkonstruktioner (tidigare under dagen undrade varför ingen fraktat den till närmaste soptipp) visar sig vara ett tivoli. Det mopedmotordrivna pariserhjulet snurrar och blinkar. Den mindre, handvevade barngungan gnisslar och knarrar.

Hårdsminkande dragshowartister – populärt även i Indien – uppträder på en scen framför ett cirkustält och publiken tjuter av skratt åt de utklädda männens höftvickningar.
Det är trångt som i en sardinburk på marknadsgatan.

Kamelsiluetter mot rödlila himmel. Hemmabyggda ljusorglar och distorsion.

Kamelmarknaden i Pushkar arrangeras i oktober–november varje år. I år (2009) är datumen 25 oktober–2 november.

2009-09-07

Föreställ er framtidens Indien


Britterna försökte påtvinga indierna uniformitet. Det gick hyfsat. Kulterna fick ett namn – hinduism – och folket en nation, en nationalsport och ett handelsspråk – Indien, cricket och engelska.

Och så gjorde detta pånyttfödda folk uppror, återerövrade sin egen urgamla historia och tog till slut makten över världens mest avancerade teknik – den digitala.

Landet som många gånger räknats ut på grund av sina inre olikheter reste sig på nio och stod där vitalare och kreativare än alla andra just på grund av sin mångfald.

USA har Bill Gates och Steve Jobs, Indien har Nandan Nilekani. En driftig IT-entreprenör som i början av åttiotalet startade IT-företaget Infosys i en skrubb. Han fick det att växa till ett av de indiska företag som förändrade bilden av tredje världen som Microsofts digitala galärslavar.

På Infosys och hundratals andra företag i Bangalore och Bombay sätter man inte bara ihop komponenter, som i Kina. Nej, här har man tagit makten över såväl det intellektuella som det materiella kapitalet, här kläcker man idéerna, utvecklar dem, bygger systemen och säljer dem. Och för pengarna som blir över köper man upp krisande företag i väst i ett slags omvänd kolonialisering.

För ett par år sedan hoppade Nilekani av jobbet som vd för företaget han startade och blev chef för myndigheten som ska förse samtliga 1,2 miljarder indier med personnummer. Han bytte sin idolposition i det privata näringslivet mot ett oglamouröst myndighetsjobb, helt enkelt eftersom det bjuder på fler möjligheter att reformera samhället.

Optimisten Nilekani har fått status som nationell förnyare och får frågor om Indiens framtid som om han vore en statsman. Han ses som en av alla de där smarta, driftiga nyskaparna som ska leda Indien in i ljuset där sociala framsteg och digital teknik skiner i kapp.

Hans stjärna lyser även utomlands. New York Times-skribenten Thomas Fridman hyllade honom i sin bok The World is Flat och tidskriften Time har utsett honom till en av världens mest inflytelserika personer.

Nu har han själv skrivit en bok som handlar om inget mindre än Indiens och därmed hela världens framtid.

Och de idéer han lanserar vore inte så märkvärdiga om de kom från en vänsterliberal politiker. Men eftersom de kommer inifrån från slutna vd-rum, varifrån man förväntar sig höra snävt företagsekonomiskt tänkande, känns de osedvanligt … vad ska man säga … jo, oegennyttiga.

Hans eget företag var i sig ett Babels torn. De sju grundarna pratade fem olika språk. Men till skillnad från i Bibeln hittade man en lösning. De fick prata med varandra på ett sjätte språk, som förstås var engelska.

Den frigörande engelskan. Nilekani gör en parallell till Ram Mohan Roy, social reformator i 1800-talets brittiska Indien, som paradoxalt nog ansåg att engelskan, förtryckarnas språk, kunde befria indierna, eftersom det är bortom de inhemska eliternas kontroll. Braminerna med sitt kastförtryck och jordägarna med sin feodalism lärde sig inte engelska, som istället blev akademikernas, medelklassens och självständighetsrörelsens språk.

När Nilekani var barn följde han med sin pappa för att lyssna när landets första premiärminister, Jawaharlal Nehru, höll tal. Pappan dyrkade Nehru för hans tro på det moderna och den rationella vetenskapen. Och för att han skapade en ”indiskhet” som inte byggde på en religion eller ett språk, utan på just mångfald.

Nilekani tog intryck. Men han menar att det var först när ekonomin liberaliserades i början av 90-talet som Nehrus idéer kunde realiseras. Tack vare stark tillväxt är Indien idag på väg att bli vad det en gång bara kunde drömma om att bli.

Indiens IT-industri har de senaste åren gett miljontals nya jobb. Och runt spetsteknikföretagen frodas service- och industriföretag där ännu fler jobb skapats. Nilekani går så långt som att lansera en förhoppning om full sysselsättning … inte nästa år eller nästnästa, men kanske om ett par decennier.

Men för att nå dit, säger han – och medger att vägen är lång och mödosam –krävs en lång kedja av politiska åtgärder. Staten måste skapa bättre offentliga skolor, som ger fler politiskt medvetna medborgare, som i sin tur skapar ett tryck underifrån – som ger verkliga förändringar!

Och det är precis vad som är på väg att ske, menar Nilekani, och omfamnar indiernas växande bildningshunger och landets allt radikalare sociala reformister, miljökämpar och människorättsaktivister. Även en kapitalistkritiker som författaren Arundhati Roy får en kram.

Och jag tänker att sådana företagsledare skulle vi behöva också här hemma i Sverige.

Texten sändes i Obs i P1 fredag 4 september. Lyssna på inslaget.

2009-08-25

Turistvisum vid ankomst? ja, men inte för svenskar!


Indien vill förenkla visumansökningarna för utländska turister. Medborgare från nio länder ska slippa ansöka i förväg och istället få visum i ankomsthallen på flygplatsen. Men Sverige finns inte med på listan över de länder som kan se fram emot enklare visumregler.

Att få turistvisum till Indien kan ta tid. Besöker du kontoret som sköter visumhanteringen kan det gå på några dagar, men om du inte vill resa till Stockholm och postar din ansökan får du under vinterhalvåret räkna med två veckors handläggningstid.

Det är en fördubbling av handläggningstiden sedan Indiska ambassaden första december förra året la ut visumskötseln på det privata företaget TT Services med kontor på Kungsgatan i Stockholm.

Indiska turistministeriet anser att visumhanteringen på de indiska ambassaderna världen runt hämmar turismen i landet. Indien har internationellt sett få utländska turister, vilka har blivit ännu färre under lågkonjunkturen.

De nio länder som ska slippa hela proceduren med att ansöka om visum i hemlandet och istället få det vid ankomsten är enligt indiska tidningen Economic Times Argentina, Brasilien, Finland, Holland, Japan, Kambodja, Laos, Sydafrika och Tyskland – men alltså inte Sverige.

2009-08-20

Rötter och mobilitet


Rana Dasgupta är född och uppvuxen i Cantebury, England. Han har jobbat i New York – och skrivit två romaner som handlar om globalisering och misslyckade ideologiska och politiska experiment och utspelar sig på flera olika platser i världen, men på något sätt ändå handlar om Indien, där han också bor sedan nio år tillbaka.

Aravind Adiga är född i Indien, har studerat och jobbat i Australien, USA och England och skrivit två böcker, som utspelar sig i Indien, där han numera också bor.

På flera sätt är Dasgupta och Adiga typiska för en ny generation indiska författare: de har internationella erfarenheter och skriver på engelska. Men till skillnad från äldre kollegor som V|S Naipul och Salman Rushdie har de av olika skäl valt att bo kvar i eller flytta tillbaka till sitt kulturella hemland.

Deras böcker har legat på de indiska försäljningslistornas tio-i-topp-listor och fått fina recensioner såväl i Indien som i väst. Adigas debutroman, Bookerprisbelönta ”The White Tiger”, har dessutom översatts till flera europeiska språk och kommer i dagarna på svenska.

De har slagit igenom i en gyllene tid för den globala litterära indiern. En tid där förläggare världen över letar med lykta efter indiska romaner, helst bästsäljande förstås och helst skrivna på engelska. Vem vet, där ute finns kanske en ny ”De små tingens gud”, Arundhati Roys succédebut från 1997 som har översatts till 40 språk och sålt sex miljoner ex. Vem vet, där ute finns kanske manus till en ny ”Slumdog”-kassasuccé.

Dagens unga indiska författare utnyttjar till max sin kombination av indiska rötter och gränslös mobilitet.

Rana Dasguptas senaste roman ”Solo”, som kom tidigare i år, handlar om en gammal bulgarisk mans kalejdoskopiska minnen av 1900-talet och utspelar sig mest i det som en gång var Ottomanska riket.

– På åttiotalet skrev många indiska författare som om de vore en del av en postkolonial rörelse. Då var det närmast en plikt att gestalta den indiska erfarenheten och på så sätt återerövra Indienskildringen från de koloniala skribenterna, säger han på telefon från sin sydindiska boklanseringsturné.

Varför en berättelse med centrum i Bulgarien?

– Européer har länge varit fria att skriva om vad de vill. Om hembygden, Afrika, månen. Äntligen har vi kommit dit. Man kan säga att den indiska litteraturen mognat.

Samtidigt handlar Dasguptas böcker om erfarenheter som känns väldigt indiska. Bulgarien har tillhört ömsom öst, ömsom väst. Skiftande politiska tillhörigheter som en indier lätt känner igen sig i (under kalla kriget stod Indien nära Sovjet och stödde PLO, idag är USA och Israel trogna bundsförvanter).

Bokens huvudperson, bulgariske Ulrich, läser en dag i tidningen om några upptäcktsresande som hittar papegojor som kacklar på ett språk som tillhört ett samhälle som utplånats av en katastrof. Papegojorna infångas och skickas hem för att språket ska kunna rekonstrueras. Men fåglarna, redan djupt traumatiserade, dör på vägen … vilket förstås kan läsas som en allegori över en hotad indisk kultur.

– Väst brukar se på 1900-talet som framstegens århundrade. Men för bulgarierna, precis som för indierna, handlade seklet om erövrare, kolonialism och politiska experiment. Och idag har båda Bulgarien och Indien landat i samma form av hyperkapitalism, säger Rana Dasgupta.

Det var meningen att jag skulle träffa Siddharth Dhanvant Shanghvi i Bombay, staden om vilken han skrivit sin andra roman, ”The Lost Flamingoes of Bombay” – staden som han är född och uppvuxen i och numera också bor i. Men Shanghvi har hunnit dra till Rom, där han ska jobba några månader med ett nytt filmmanus.

Istället blir vi tidstypiskt nog vänner på Facebook, där jag frågar honom varför han inte valt att emigrera för gott, som så många äldre indiska intellektuella gjorde.

– Livet har mer att ge i Indien, kulturellt, spirituellt och psykologiskt, svarar han. I Indien ger livets alla konflikter en större närvarokänsla. För mig, liksom för andra i min generation, handlar det också om att på nära håll få betrakta ett gammalt land föryngras, ett privilegium ni i Europa inte har, där ni får nöja er med att se hur gamla länder bara bli ännu äldre.

”The Lost Flamingoes …” handlar om fem människor – en homosexuell pianist, en ung fotograf, en äldre gift kvinna och en skådis – som lever jetsetliv i rika hem och på Bombays hetaste klubbar. Därför frågar jag Shanghvi om hans egna erfarenheter av megastadens nöjesliv, befolkat av Bollywoodstjärnor och bortskämda brats med pappas kreditkort.

Hans egen erfarenhet av klubblivet är begränsad, säger han; han är en ensling och mer intresserad av vad som händer inuti karaktärerna än av miljöerna de vistas i.

– Men jag ville skriva om en del av det indiska samhället som väst aldrig ser, eller vägrar att se. Förr förknippades Indien mest med fattigdom och översvämningar. Nu börjar vi ta ton i världen. En medelklass på 300 miljoner och allt det där … Men väldigt lite av det vi gör når ut, förutom klichéerna om call centers och Bollywood.

Typen av Indienskildringar har växlat, menar han, men har alltid varit ganska ointressanta. Efter det koloniala perspektivet kom magisk realism. Nu, säger han, är det ”fattigdomspornografi” som gäller, den genre som fött Aravind Adigas ”The White Tiger” och filmsuccén” Slumdog Millionaire”.

– Allt detta är hemskt tråkigt. Jag är mer intresserad av hur äktenskap, vänskap, sexuell identitet och samverkan mellan det privata och det politiska utvecklas i det postmoderna Indien, säger Siddharth Dhanvant Shanghvi, som bland sina litterära inspiratörer nämner såväl Toni Morrison, Truman Capote och Bret Easton Ellis som Jhumpa Lahiri och Michael Ondaatje.

Shanghvi sticker ut med sin kaxighet, vilket gett honom flera fiender. Kiran Desai, som 2006 vann Bookerpriset för romanen ”Bittert arv”, bugar sig däremot hovsamt mot sina äldre kollegor. Dagens indiska författare, säger hon, har mycket att tacka Salman Rushdie och hans magiska realism för. Kiran Desai, reser ofta ”hem” till Indien men bor permanent i New York, där hon är en del av den indiska författardiasporan tillsammans med bland andra Pankaj Mishra (”Buddha och världen”, ”Temptations of the West” med flera) och Suketu Mehta (”Maximum City”).

I en intervju har hon sagt att Rushdie lärt henne ”humorn och frodigheten”, blandning av folksaga, myt, politik och historia och att man inte behöver skämmas för att skriva utifrån sin egen, subjektiva mittpunkt i världen. Och V S Naipul, ständigt kritiserad i Indien för utifrånperspektivet på sitt kulturella hemland, har enligt Desai varit oerhört betydelsefull, eftersom han ju var den första som skildrade afrikaners, latinamerikaners och asiaters erfarenheter och deras relation till väst. Naipul tog första steget på stigen som praktiskt taget alla nu vandrar.

Salman Rushdie skrev nyligen en lång artikel i The Guardian som sågar filmen ”Slumdog Millionaire” för att den exotiserar slummen. Andra indiska kritiker beskyllde den för att betrakta indisk fattigdom med västerländsk blick. Författaren till boken som filmen bygger på heter Vikas Swarup och är en tämligen anonym diplomat som jobbar på indiska ambassaden i Sydafrika.

Eftersom jag själv gillar den bild av Bombay som boken – och filmen – ger (energisk och strävande, men också full av avgrundsdjupa klassklyftor) ringer jag honom i Pretoria för att få reda på varför han skrev boken.

– Jag ville varken skriva en familjeberättelse eller något strikt realistiskt. Då fick jag idén att undersöka fenomenet med syndikerad global tv-underhållning, berättar han.

Den indiska versionen av ”Vem vill bli miljonär” har klassats som Indiens mest framgångsrika tv-program någonsin. Men varför en osannolik historia om en slumpojke som vinner en frågetävling?

– Jag ville ha en tävlande som anklagades för att fuska, eftersom han inte motsvarar den gängse föreställningen av en bildad människa, men som på grund av sin livserfarenhet faktiskt kunde svaren. Därför skapade jag den fattiga betjänten som bor i Asiens största slum. Jag ville visa att kunskap inte bara är ett privilegium för den utbildade eliten.

Boken, som kom 2005, fick inte ens en bråkdel av den uppmärksamhet som filmen orsakade i år med åtta Oscarsstatyetter och otaliga debatter om skildringens grad av realism och trovärdighet. Vad tycker Vikas Swarup om filmen.

– Sättet som Danny Boyle (filmens regissör) har fångat det hårda, pulserande livet i slummen har aldrig gjorts förut. Visst har han en utomståendes blick, men det är en blick full av respekt och sympati med Bombay och dess invånare.

Fotnot: Tidigare publicerad i Dagens Nyheter.

2009-08-17

Daliter tar inte längre skit


Han har befriat över en miljon daliter från det illa ansedda jobbet att tömma latriner.

För den insatsen har den indiska sociologen Bindeshwar Pathak belönats med Stockholm Water Prize.

28 augusti tar han emot priset i Stockholm. I april besökte jag hans center i Delhi och intervjuade honom.


När Bindeshwar Pathak, själv högkastig brahmin, var tio år råkade han komma åt en lågkastig oberörbar kvinna. Hinduisk tradition sa att han därmed befläckats och måste genomgå en reningsprocess: hans farmor tvingade honom att svälja kourin och kodynga.

Till Bindeshwars och många andra familjers hem i staden Patna i norra Indien kom oberörbara kvinnor för att tömma latrinen. Deras utanförskap var dubbelt. Högkastiga hinduer skydde dem dessutom för deras närkontakt med skiten.

I tjugoårsåldern utbildade han sig till sociolog och bestämde sig för att göra något åt diskrimineringen av de oberörbara, som idag kallas daliter, ”de förtryckta”.
– Som en del av fältarbetet för min doktorsavhandling levde jag tre månader med dalitfamiljer som tömde latriner, berättar han.

Hans pappa var ledsen. Brahminer och latriner går inte ihop, suckade han. Svärfar var arg och hotade med att ta tillbaka sin dotter om han inte slutade med sina fasoner. Bindeshwar stod på sig och till slut besinnade sig patriarkerna.

1970 bildade han Sulabh Sanitation Movement, rörelsen han fortfarande leder.
Vad hade du för visioner då för 40 år sedan?

– Jag ville utveckla en hållbar teknologi som skulle befria latrintömmarna och jag ville starta en fredlig social revolution.

På Sulabhs område i utkanten av Delhi finns prototyperna för hans uppfinningar. En spoltoa som bara använder en och en halv liter vatten per spolning jämfört med 10–15 liter i en vanlig toalett och toatankar som är öppna nedtill så att spolvatten och urin sugs upp av jorden under, medan avträdet förvandlas till torr kompost.

Sulabh driver grundskola för fattiga, yrkesutbildning för latrintömmar, kursverksamhet för illitterata kvinnor och dessutom – ett toalettmuseum. Sammanlagt 50.000 människor är engagerade i rörelsen i Delhi och fem andra indiska städer.

Indiens parlamentsval pågår mellan 16 april och 13 maj. Utmanare till de etablerade partierna heter Bahujan Samaj Party och leds av dalitkvinnan Mayawati Kumari.
Har partierna gett några löften till daliterna i valrörelsen?

– Det gör de alltid, en del infrias, men långt ifrån allt. Partierna övertrumfar varandra med dyra stödåtgärder till daliter.

Skulle Mayawati som premiärminister förändra saken?

– Indien har redan bra lagstiftning för daliter, till och med kvoter för dem som ställer upp i demokratiska val, söker in till universitet eller söker statliga jobb.

– Problemet är inte regeringspolitiken, utan seglivade fördomar ute i byarna.

Bindeshwars organisation har byggt 1,2 miljoner vattensnåla komposttoaletter. Tekniken har exporterats till Bhutan och Afghanistan och är på gång till Madagaskar, Etiopien, Angola och Dominikanska republiken.

Förra året uppträdde 24 före detta latrintömmare som omskolats till kläddesigner i FN-skrapan med en glittrig modeshow inför en hänförd publik.

– Efteråt genomförde de en ceremoni framför Frihetsgudinnan och skanderade gemensamt ”Vi är fria, vi är inte längre oberörbara!”.

Hur behandlas daliterna i dina barndomskvarter idag?

– Nu släpper man in dem i templen där de förut var bannlysta. En brahmin kan ta emot saker direkt ur en dalits hand. Och denna revolution har skett helt utan våld.

Fotnot: Tidigare publicerad i tidningen Omvärlden.

2009-08-14

Fler födda flickor i Delhi tack vare bonus


Erbjudandet om bonus till föräldrar som föder en flicka hade effekt.

Förra året föddes fler flickor än pojkar i Delhi.

För att råda bot på den sneda könsfördelningen införde myndigheterna i Delhi bonus till alla föräldrar som födde flickor: 10 000 rupier, 1 600 kronor, för varje nyfödd flicka. För att föräldrarna inte ska prioritera bort sina döttrar när det gäller utbildning utlovas dessutom 5 000 rupier när dottern börjar i skolan och lika mycket i fyra omgångar om hon når upp till tolfte läsåret.

Kampanjen tog skruv: förra året föddes förra året 1 004 flickor per 1 000 pojkar i staden. Vid den förra räkningen 2001 var flickorna 933 per 1 000 födda pojkar.

Balansen mellan könen är enligt senaste folkräkningen 927 kvinnor per 1 000 män i landet som helhet. Än så länge är det bara i Delhi och i Kerala som det föds fler flickor än pojkar.

- Framgångarna i Delhi tjänar som föredöme för delstater som Haryana och Punjab (som har störst kvinnounderskott), sade Sandhya Bajaj i Nationella rådet för skydd av barns rättigheter till Indian Express.

Regeringen förbjöd 1994 ultraljudsundersökningar gjorda i syfte att könsbestämma fostret. Trots det har verksamheten fortsatt, men nu verkar ett trendbrott vara på gång.

Läkaren Dharm Prakash har lett en kampanj för att få stopp på aborter av flickfoster. Han säger till BBC att de nya siffrorna visar att samhället svarat på kampanjerna om att det borde födas fler flickor.

2009-08-13

Vattenbrist hotar Indien


Indien står inför akut vattenkris. Enligt satellitbilder från amerikanska rymdstyrelsen Nasa har grundvattennivån på sex år sjunkit med 20 procent, vilket innebär ett allvarligt hot mot jordbruket.

Grundvattennivån i delstaterna Rajasthan, Punjab och Haryana - inklusive storstadsterritoriet Delhi - sjönk med fyra centimeter om året mellan augusti 2002 och oktober 2008, enligt studien från Nasas Goddard Space Flight Center.

Studien, som publicerats på tidskriften Natures webbplats, visar en betydligt värre bild än vad indiska myndigheter tidigare rapporterat. Närmare bestämt 20 procent lägre vattennivåer än tidigare inhemska undersökningar.

Regnen har under de undersökta åren varit normalt. De sjunkande grundvattennivåerna beror i stället på intensiv bevattning av jordbruksgrödor, som står för 95 procent av allt grundvatten som pumpas upp.

- Mycket skulle vara vunnet om bönderna bytte från vattenkrävande grödor som ris och införde snålare bevattningsmetoder, säger Matthew Rodell på Nasa till Nature.

Indiska regeringen överväger just nu regleringar kring användandet av grundvattnet, vilket Rodell ser som hoppfullt.

- Vår undersökning kan hjälpa dem att driva igenom beslutet, säger han.

Samtidigt kommer rapporter om att årets sommarmonsun (första juni till häromdagen) varit sämre än vanligt. Hittills har det regnat 29 procent mindre än normalt.

Indien spås redan vara på väg upp ur lågkonjunkturen. Såväl industriproduktionen som bilförsäljningen ökade mer än förväntat under sommarmånaderna, vilket väckt förhoppningar om en snabb återhämtning av ekonomin.

Men indiska ekonomer varnar nu för att de uteblivna regnen kan dämpa tillväxten med upp till två procentenheter. Senaste prognosen är att tillväxten i år landar på mellan sex och sju procent.

Leta i Indien Online