2010-12-30

En brahmin vill att korna ska äta mycket vitlök



En dikt av Sujata Bhatt:

En brahmin vill att korna ska äta mycket vitlök
Så att han kan dricka
den vitlöksstinna mjölken.

Bara på det viset
får han lov att äta vitlök.

I tre dagar och tre nätter
väntar han, låter vitlöken sippra ut i
kossorna, han väntar på den rätta stunden.

En brahmin vill att korna
ska äta mycket vitlök
så han betraktar dem och sjunger bhajans
för att förvissa sig om det.

Han vill kliva ut
ur sitt brahminskap och vandra
ko-lik genom det vår-disiga-purpurröda dammet,
ko-dammet.

Men några klunkar mjölk
får honom att sansa sig.

Svensk översättning Birgitta Wallin. Ur antologin Innan Ganges flyter in i natten (Bokförlaget Tranan/Indiska biblioteket).

2010-12-22

Apropå bombdådet i Stockholm: Så fostras en extremist

Författaren Hanif Kureishi 1992 och samma Hanif idag, några gråa hår senare.

Flera år före elfte september skrev Hanif Kureishi ”The Black Album”, som förebådade dagens terror-skräck. I romanen, som kom 1995, följer vi studenten Shahid Hasan som är av pakistansk börd och uppvuxen i en brittisk småstadsidyll, men nu pluggar litteraturhistoria på ett college i Kilburn i nordvästra London, inte långt från svenska självmordsbombarens Luton.

Shahid är blyg, ensam och söker efter en identitet. Vad är han egentligen? Integrerad britt eller bespottad blatte? Pappas pojke som snart tar över familjens resebyrå eller självständig intellektuell?

Säpo säger att våldsamma extremister får näring av utanförskap, och att terrornätverk ofta föds i kompisgäng. De måste ha läst Kureishi. Shahid raggas upp på skolan av Riaz och hans kompisgäng i muslimska brödraskapet med löfte om att tjäna ett högre syfte. ”Vi kämpar för vårt folk som plågas i Palestina, Afghanistan, Kashmir. Man har förklarat krig mot oss. Men vi är beväpnade”, säger Riaz sturskt.

Hanif Kureishi, vars pappa kommer från Pakistan, beskriver islamismen som en befrielseteologi: de intellektuella och socialisterna bara snackar, nu är det dags att göra något åt det vita/kristna förtrycket. När jag läser romanen, som utspelar sig 1989 under Tatchers sista år, kan jag förstå deras frustration. Vad har muslimerna från Pakistan och Mellanöstern egentligen uppnått i Storbritannien annat än utanförskap? De får spö av skinheads och National Front-anhängare – allt medan de med smärta i bröstet ser hur krig rasar i den muslimska världen.

Huvudpersonen Shahid säljer dock inte sin själ (och sitt liv) för kampen. För i andra änden drar kärleksaffären med den sexiga litteraturläraren Deedee, som representerar alla de njutningar man kan uppnå med en sann libertinsk och hedonistisk filosofi. Extacy, sexuella äventyr, dans på ravepartyn och dessutom en postmodern diskussion om identitet, kön och etnicitet där inga svar är givna.

Fundamentalistiske Riaz och liberala Deedee är trots allt överens om fiendebilden: vita, kristna män. Men deras metoder för att bekämpa hegemonin, och visionen om vad ska komma istället, är diametralt motsatta.

Romanens huvudperson utsätts för svåra prövningar men väljer till slut njutningarna. Bombmannen från Tranås, verkar det som, tog den andra vägen.

Publicerad i Dagens Nyheter 18 december.

2010-12-11

Spännande Bombayförfattare på Södra teatern ikväll


Siddharth Dhanvant Shanghvi. Född på 70-talet, övre medelklass, jetset, skriver om sex och relationer, kommer från och bor i Bombay.

Ikväll kan du lyssna när han läser en av sina egna texter på Södra teatern.

Missa inte!

Vem är han? Läs intervju med honom och flera av hans generationskamrater i DN.

2010-12-04

Frankrike vill ge Indien permament plats i säkerhetsrådet


Frankrikes president Nicolas Sarkozy är på besök i Bangalore. Han säger där att han stödjer Indiens önskan att få en permanent plats i FN:s säkerhetsråd.

- Indien förtjänar en permanent plats i säkerhetsrådet, sa han.

Det är på tiden.

Vi lever i en helt annan värld idag än 1945. Permanenta platserna i FN:s säkerhetsråd, som USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike har, bygger på utgången av ett krig som slutade för 65 år sedan.

Läs hela artikeln i Times of India.

Läs också mitt inlägg från december 2008 om Indien 2050: "Mumbai, Shanghai, Dubai - or goodbye".

2010-12-03

Pessimister i väst och optimister i öst


Drömmen om Amerika handlar om ett samhälle fritt från ärvda privilegier,
där alla oavsett härkomst har möjlighet att lyckas – bara man är duktig och jobbar hårt.

Indien är ett av de länder som tagit den amerikanska drömmen på störst allvar. Senaste 20 åren har man framgångsrikt kopierat amerikanerna. Kunnandet och entreprenörsandan som skapade Silicon Valley förvaltas nu av smarta och hårt arbetande indier i Bangalore och Hyderabad.

Fram till 1991 satsade indiska regeringar på protektionism. En nationalistisk och socialistisk idé om att producera allt man behövde inom landets gränser. På den tiden rullade praktiskt taget bara en bilmodell på indiska vägar – och den var utvecklad och byggd i Indien. Få multinationella företag fanns på plats och i affärerna såg man mest indiska varor, oavsett om det rörde sig om läskedrycker eller datorer.

Självförsörjningsidéen lyftes först fram av mahatma Gandhi – och syftet var att slå sönder gamla imperialistiska mönster där multinationella företag med bas i västerlandet förädlade, förpackade och sålde produkterna och därmed tog hem det mesta av vinsten, medan tredje världen levererade råvarorna.

När modellen hotades av bankrutt rådde USA, Världsbanken och Internationella valutafonden Indien att inte producera allt själv. Satsa istället på meritokrati, sa man, och frihandel … och öppen marknadsekonomi …

Indien lydde.

Är amerikanerna nu stolta och glada för att deras drömmar och idéer slog igenom också i Indien? Tittar amerikanerna sig omkring i världen och myser självgott: våra idéer vann?

Nej, tvärtom, idag slår man bakut i landet där drömmarna föddes. Och ropen på protektionism hörs allt oftare:

En nyligen gjord undersökning visar att amerikanerna anser att outsourcing av jobb är den viktigaste orsaken till landets allvarliga ekonomiska problem.

Amerikanska fackföreningsrörelsen har startat en ”Vart tog jobben vägen”-sajt. Du slår in ett postnummer och får därefter veta vilka företag i området som är så oamerikanska att de outsourcar jobb.

Och amerikanska regeringen har infört regler som förbjuder företag som fått statliga stödpengar att anställa utländska gästarbetare. De nya reglerna drabbar framför allt indiska it-tekniker med spetskompetens som tagit de öppna gränserna på allvar och skaffat klippkort på flyget mellan Bangalore och Silicon Valley.

Indiern Nayan Chanda som forskat i globaliseringen på amerikanska Yale-universitet är mycket bekymrad över USA:s nyprotektionistiska hållning.

Den första industriella revolutionen i mitten av 1800-talet, som innebar att jobben flyttades från jordbruket till industrierna, byggde också på outsourcing, påpekar han. Att väva tygerna på traditionellt vis i Indien var inte effektivt och lönsamt.

Britterna valde därför att outsourca jobben till den plats i världen där jobbet kunde utföras allra bäst, det vill säga till de nya mekaniserade väverierna i Manchester och Lancashire.

Den andra industriella revolutionen på 1970-talet innebar att jobben sakta men säkert förflyttades från tillverkningsindustrin till servicebranschen.

Den tredje industriella revolutionen, som tog fart i Silicon Valley på 1990-talet, gjorde att servicen enkelt och billigt kan förflyttas över hela jordklotet med en enda knapptryckning. Det innebar att många av servicejobben hamnade där de kan utföras allra bäst, det vill säga i Bangalore och Hyderabad.

Men USA är sorligt nog inte beredd att dra nytta av den revolution som man själv startat. Istället anklagar amerikanska politiker dem som fullt ut förstått den amerikanska drömmen för att sno amerikanska jobb.

Den amerikanska arbetaren tror idag att hans barn kommer att få det sämre än vad han har haft det, medan det indiska hembiträdet sliter för att hennes barn ska kunna ta extra engelskalektioner och komma in på universitetet – och i slutänden få ett bättre jobb och bättre liv.

Ja, vart tog den amerikanska drömmen vägen? Svaret är ju uppenbart. Den amerikanska drömmen for österut.

Sänd i Obs i P1 tisdag 30 november - lyssna!


Läs mer:

The Third Revolution av Nayan Chanda i indiska Business World

Obama´s bold Indo-US equation av Shekhar Gupta i Hindustan Times

It´s morning in India av Thomas L Friedman i New York Times


Do Believe the Hype av Thomas L Friedman i New York Times


Amerikanska fackföreningen AFL-CIO:s sajt för att hitta företagen som outsourcar (Job Tracker)

2010-11-09

Missa inte indisk resekväll och indisk ekonomikväll


På tisdag 16 november om en vecka är det dags för indisk resekväll på Kägelbanan i Stockholm.

Vi är väl alla på väg till Indien, förr eller senare. Samla nu på dig tips om retreats, ashrams och yogaställen, hur du tar dig genom Indien matvägen och hur du dessutom undviker att bli magsjuk. Lyssna på anekdoter från resenärernas Indien, få koll på visumproceduren och som grädde på moset; boka Indienflyg med rabatt och vinn en Indienresecheck på 5000 kr!

Onsdag 24 november
är det dags Rupee me! En helkväll om Indiens växande ekonomiska makt.

Shanghai, Mumbai, Dubai or goodbay! Om 50 år är Indien tillsammans med Kina världens nya stormakter, både kulturellt och ekonomiskt. Så lyder mångas förutsägelse och Indienfonder är populära bland småsparare. Kanske då på tiden att vi lär känna denna nya världsmakt. Vi låter en diger panel analysera Indiens i ett ekonomiskt perspektiv och nyansera bilden.

Är Indien den nya ekonomiska framgångsmaskinen med IT och äldreomsorg på export, genomsyrat av okuvlig optimism? Eller är det präglat av extrem fattigdom, ökande klyftor, mark som tvångstas för att förse utländska bolag med prime land, och fattiga arbetare som exploateras?

2010-11-02

Bombay eller Mumbai? Det är frågan


Har du hört talas om Indraprastha? Eller Karnavati? Förmodligen inte! Men kanske dags att börja plugga. Om några år kan de nämligen vara nya namn på de indiska städerna New Delhi och Ahmedabad.

Ända sedan självständigheten 1947 har Indien bytt namn på städer, gator, torg och järnvägsstationer. Man har översatt engelska gatunamn till hindi och andra indiska språk och man har tagit bort namn som innehåller brittiska kungar och drottningar och ersatt dem med indiska ledare och hjältar.

Ibland speglar namnbytena politiska ambitioner. Som när huvudstadens paradgata Queens Way förvandlades till Janpath, Folkets väg.

Ibland handlar namnbytena om att korrigera stavningen så att den mer liknar uttalet på det lokala språket. När man pratar bengaliska har man alltid sagt Kolkata om Calcutta. Och det fullständiga namnet på Trivandrum har alltid varit Thiruvananthapuram. Skillnaden är att ursprungsuttalet nu upphöjts till officiell stavning.

Så långt har namnbytena varit okontroversiella. Det har varit en process som gått ut på att tvätta bort minnen av Europas överhöghet och skapa en ny indisk identitet.

Men nu finns det ju ett problem när det gäller Indiens identitet – och det är att landet inte har en, utan minst lika många som de 22 officiella språken. Och till det kommer de religiösa tillhörigheterna.

Man kan säga att det finns två läger.

Det ena lägret tycker att Indien ska acceptera den historia man har. Städer och gator ska få behålla brittiska namn, kristna och muslimska namn. I det här lägret finns de som vill betona att Indien är en kulturell smältdegel och korsväg.

Det andra lägret vill ändra namn för att betona en språklig eller religiös grupps företräde framför andra. Här hittar man hindunationalister och lokalpatrioter som anser att platsnamn ska skrivas på deras språk och uppkallas efter deras gudar och hjältar.

Hårdast har debatten rasat i Bombay, där det chauvinistiska partiet Shiv Sena 1995 beslöt att ändra stans namn till Mumbai. Argumentet var att Bombay var kolonialt eftersom det kommer från portugisiskans Bom Bahia, som betyder vacker bukt, medan Mumbai syftar på gudinnan Mumba Devi, som dyrkades av fiskarfolk som ursprungligen bodde här.

Försvarare av Bombays mångkulturella identitet drog en lans för det gamla namnet, eftersom namnbytet hängde samman med Shiv Senas politik, som ville höja statusen för områdets hinduiska ursprungsbefolkning på bekostnad av såväl muslimer som inflyttade nord- och sydindier.

Vi vägrar säga Mumbai, hävdade namnbytesskeptikerna, och visade på så sätt att de var vidsynta.

Men med åren har det nya namnet satt sig och debatten ebbat ut.

Mumbai vann! kan man nog konstatera, även om ingen som kommer till stan och säger Bombay på nåt sätt gör bort säg. I Indien har man inga problem med flera namn på samma sak. Själv tillhör jag dem som envisas med att säga Bombay, mest som en protest mot Shiv Senas galna politik.

Sedan några år finns förslag på att radera ut minnen av århundradena då Indien styrdes av muslimska härskare.

Förslag finns att ändra Allahabad, alltså Allahs stad, till Prayag, som är sanskrit för offerplats.

Och att byta ut Ahmedabad, som är uppkallad efter en muslimsk sultan, mot Karnavati, som var namnet på en hinduisk furste som ärofullt stred mot de muslimska mogulerna.
Även New Delhi, som har den sympatiska betydelsen Den nya portalen, vill man byta ut mot Indraprastha, det vill säga Gudinnan Indras stad, som omnämns i eposet Mahabharata.

Namnbytena föreslås uteslutande av företrädare för hindutva, alltså den politisk rörelse som betonar hinduernas överhöghet, men har fått blankt nej från regeringen, som värnar om den indiska staten identitet som pluralistisk och religionsneutral.

I första paragrafen i Indiens grundlag står det att landet heter både India och Bharat. Alltså: har både ett namn på engelska och ett på hindi.

Hindutva-anhängarna tycker att Bharat räcker gott.

Läs mer
Första kapitlet i min reportagebok Moderna Indien handlar om de politiska aspekterna på bytet av namn från Bombay till Mumbai. Kapitlet kan man ladda hem gratis som pdf här.

2010-10-30

En viss svensk författare bästsäljare i Indien


Bokaffärskedjan Crosswords har affärer i flera stora indiska städer. Deras tio-i-topp-listor över böcker som säljer bäst är alltid intressanta.

För några år sedan innehöll såväl skönlitterära som faktabokslistan mest indiska författare.

Idag har en svensk författare tagit sig in med två titlar på den skönlitterära bästsäljarlistan.

1. The Cobra, Frederick Forsyth.

2. Fall of Giants, Ken Follett

3. The Immortals of Meluha, Amish

4. The Lost Symbol, Dan Brown

5. Sidney Sheldon’s After the Darkness, Tilly Bagshawe

6. The Girl with the Dragon Tattoo, Steig Larsson

7. Keep the Change, Nirupama Subramaniam

8. Mini Shopaholic, Sophie Kinsella

9. The Girl Who Kicked The Hornets Nes, Stieg Larsson

10. Last Night at Chateau Marmont, Lauren Weisberger

Ska tilläggga att detta är topplistan för engelskspråkiga böcker. Det finns andra listor för böcker på hindi, malayalam, bengali etc.

Här är Crosswords sajt - missa inte att besöka en av deras butiker nästa gång du är i Indien - imponerande utbud!

2010-10-24

Brustna drömmar i Bangalore


Intervju med Anjum Hasan, författare till Bort, Bort (Ordfront), publicerad i Dagens Nyheter 9 oktober.


Hemma i småstaden går tiden i snigelfart. I storstaden Bangalore är samtiden ett skenande snabbtåg. Alla jagar lycka, pengar och prylar. Hejdå bildning, religion och sitarer. Hej shoppinggallerior, sms-lån och drömmen om en ny stadsjeep.

I storstaden finns ett överflöd av allt det som saknades i hembygden. Och här förverkligas förhoppningar medan skenet från reklamskyltarna för globala varumärken blänker i den monsunvåta asfalten. Ändå känner sig Sophie Das, huvudpersonen i Anjum Hasans nya roman, spyfärdig i kommersialismens version av paradiset.

Hon har gjort en hisnande resa från en indisk avkrok till globaliseringens boomtown. För tio år sedan flyttade hon från regnmolnstunga hemstaden Shillong i bergen i nordöstra Indien till Bangalore, den sydindiska sexmiljonerstaden som blivit Asiens Silicon Valley, en magnet för alla som vill ta del av indiska IT-undret.

”Bort, bort”, som är hennes andra roman, är märkvärdig på flera sätt. Det har skrivits otaliga böcker om byliv, underklass och kastproblematik, liksom om livet i omtumlande megastaden Bombay. Men ingen har på allvar tagit sig an att fånga vad som händer med de unga medelklassindier som blivit västerlandets digitala galärslavar och sliter hårt på teletjänst- och IT-företag i framför allt Bangalore.

– Jag ville skriva en bok som undersöker hur livet kan te sig för de hundratusentals indier som jobbar på callcenters och IT-företag, som festar, tjänar snabba pengar och kanske inte läser så många böcker, säger Anjum Hasan som var i Sverige i veckan för en litterär scenshow på Södra teatern i Stockholm och lansering av svenska översättningen av nya romanen.

Det glesnar i glesbygderna och tätnar i städerna. Enligt amerikanska sociologen och statsvetaren Jack A Goldstone kommer 2010 troligtvis att bli året då en majoritet av jordens befolkning lever i städer. Urbaniseringen går särdeles snabbt i Indien. FN:s prognoser visar att hälften av alla indierna bor i städer 2050 – dubbelt så många som idag. Längtan är monumental till stadens frihet (bort från föräldrar och kasthierarkier), skimrande drömbilder (levererade av Bollywood och tv-såpor) och jobbmöjligheter (på teletjänst- och IT-företag).

Medan en äldre generation indiska författare gärna gestaltade rötterna bakåt och sökandet efter en indisk identitet efter hundratals år av kolonialism, beskriver Anjum Hasan ett land där medelklassen har mer gemensamt med stadsbor i väst än med sina fattiga landsmän ute i byarna.

Ingen skildrar detta förhållande bättre, tycker Anjum Hasan, än författaren Upamanyu Chatterjee i romanen ”English August” från 1988.

– I den boken möter man en ung kille från Delhi som får jobb på en myndighet på landsbygden. Han går omkring i byarna som ett ufo, lyssnar på rock i hörlurarna och är helt lost.

För alla som gjort en resa till Indien är det lätt att känna igen sig i beskrivningarna i Anjum Hasans bok av storstadens bombardemang av ljud och dofter. Just det, det är så det känns, tänker jag när jag läser hennes beskrivning av kulturkrocken, trafikkaoset och attacken på sinnena. Jag trodde att chocken var reserverad för oss västerlänningar?

– Indien är förmodligen världens minst homogena land. Vi skriver alldeles för lite om hur det är att flytta inom landet med sina många kulturer och språk. Jag har inte läst någon annan indisk litteratur som skildrat chocken som också småstadsindier kan få av att komma till en indisk storstad, säger Anjum Hasan.

Hennes 25-åriga romanfigur är ambivalent. Hon njuter av friheten i den anonyma storstaden mer än 300 mil från föräldrarna. Men även om många av stadens löften infrias (jobb, pengar, prylar, pubar, fester) infinner sig aldrig den rätta känslan.

När hon äntligen skaffat sig prylarna hon längtat mister de sin lyster, det ”… var det som om de hade inneslutits i sina hårda, stängda skal och inte var mer än det de kunde användas till”.

– Bangalore har en blank yta men ingen kultur. Hur ska man leva där? Ska man bli fullblodsmaterialist och njuta av att man kan konsumera? Eller finns det något annat? Och vad är det? Böcker? Kärlek? frågar sig Anjum Hasan.

Förutom att skriva böcker har Anjum Hasan varit redaktör för en liten kulturtidskrift, jobbat på en kulturfond, skrivit litteraturkritik i stora dagstidningar och rest världen runt, ofta i sällskap med sin man, svenske författaren Zac O’Yeah.

Hennes romanfigur är inte lika beläst och berest. Sophie har läst tre böcker i livet: Flauberts ”Madame Bovary”, R K Narayans klassiker ”Swami och hans vänner” och ”Vivekananda: det moderna Indiens uppväckare”.

– Hon har inte läst så mycket, men det hon har läst dyrkar hon. Hon tycker att de här böckerna talar till henne personligen, och plockar fram citat från dem i olika livssituationer.

Som när hon i en av stadens många luftkonditionerade köpcenter får kvävningskänslor av de köpbudskap som hon tidigare trånat efter: ”Det var Madame Bovary på nytt – hon omfamnas av sin älskare efter att ha pinats genom tragedier, men tänker ändå – gör inte det här mig spyfärdig?”.

Medan Kina brukar kallas världens verkstad är Indien världens kontor. Här sitter teletjänstpersonal och dataprogrammerare på rad i jättelika kontorslandskap och jobbar – ofta nattetid – för uppdragsgivare i USA och Europa. Geografisk position är oviktigt. Jobbet kan lika gärna göras i Bangalore som i Baltimore. Drivkraften är de indiska lönarna, som är en bråkdel jämfört med i väst. För Anjum Hasan är flytten av jobb till Indien bara en naturlig manifestation av kapitalismen.

– Det är logiskt och inte nödvändigtvis dåligt eller omoraliskt, men det kan vara alienerande för de som jobbar där. Min bok är ingen politisk kritik, den är en beskrivning av erfarenheten av att jobba i verksamheter som västvärlden outsourcat.

Bokens Sophie kan inte slå fri sig från föräldrarnas grepp, åtminstone inte på det sätt som vi anser självklart i väst. Varkens hennes pappa eller mamma är religiös, men propagerar ändå en typisk indisk traditionell moral med kyskhets- och duktighetsideal.

Mamman ringer ofta och oroar sig för hur det går för sin dotter i storstaden. Till henne och sin Shakespearetokige pappa har Sophie sagt att hon jobbar på ett barnboksförlag, när hon i själva verket sliter hårt med att texta amerikanska actionfilmer.

Att Sophie inte berättar för föräldrarna om jointarna, ölflaskorna, festerna och hårdrockskonserterna är väl inte så konstigt, men när hon även måste ljuga om sitt arbete börjar fasaden bli ansträngande att upprätthålla.

– Typiskt indiskt. Indiska föräldrar har ett så starkt grepp över sina barn, och det tar inte slut för att man fyllt 20.

Anjum Hasan skriver på engelska, som är en liten men prestigefylld litterär nisch i Indien vid sidan av böcker på hindi och andra indiska språk. Upplagorna är minimala, piratkopiering vanlig och förlagen har noll koll på försäljningen och fuskar med royalties.

Desto mer lockande är möjligheten att slå igenom utomlands. Indien är inte bara etnochic, utan säljer också med rätt ingredienser. När västerländska förläggare jagar indisk litteratur tittar de nästan uteslutande den engelskspåråkiga. Efter Arundhati Roys världssuccé med ”De små tingens gud” 1997 trålar förläggarna efter nya fynd och betalar ibland fantasihöga förskott till författare. Helst ska boken dofta av curry och ljuda av tempelklockor. Smuts, slum och beskrivningar av kastsystemets grymheter säljer också bra.

Anjums Hasans ”Bort, bort” passar inte in i den mallen. Den har tagit ett steg vidare från de vanligaste indiska schablonerna.

– Förväntar man sig att få uppleva sina förutfattade bilder av Indien, säger hon, då blir man nog besviken på min bok.

Anjum Hasan
”Bort, bort”
Ordfront
Översättning: Caroline Åberg


Anjum Hasan: en diktsamling, två romaner
• Född 1972 i Shillong i delstaten Meghalaya i nordöstra Indien, bor i sydindiska Bangalore.
• Debuterade 2006 med diktsamlingen ”Street on the Hill”.
• 2007 första romanen, ”Lunatic in my Head”, som utspelar sig i barndomsstaden.
• I år kom hennes andra roman som nu ges ut på svenska med titeln ”Bort, bort”.

Sex andra indier om livet i storstaden
1. ”Den vita Tigern” av Aravind Adiga – bitterljuv berättelse om lågkastig pojke som gör karriär bland tjänstejonen, hamnar i Delhi, mördar sin husbonde och slutar som företagare i Bangalore.
2. ”The Lost Flamingoes of Bombay” av Siddharth Dhanvant Shanghvi – om relationer, sex och fåfänga bland jetsetfolk i Bombay. Shanghvi framträder i samband med Indien/Indien-festivalen på Södra teatern i Stockholm 24 november.
3. ”Slumdog Millionaire” av Vikas Swarup – medryckande berättelse om slumpojken som vinner högsta priset i en frågesport. Också Oscarsbelönad film.
4. ”Vishnus död” av Manil Suri – en tragikomisk roman om människorna i en trappuppgång i ett slitet hyreshus i Bombay.
5. ”Maximum City” av Suketu Mehta – hyllad reportagebok. ”Vad Dickens gjorde för London … [har] Suketu Mehta gjort för Bombay”, recenserade en amerikansk tidning.
6. ”I skuggan av Taj Hotel” av Anita Desai – om en judisk tysk man som hamnar i Bombay och lever fattigliv i skuggan av Indiens lyxigaste hotell.

Mycket Indien i Stockholm i höst
Under vinjetten Indien/Indien arrangerar Kulturhuset, Södra teatern, Dansens hus, Galleri Kontrast med flera en mängd indiska kulturhändelser i höst. Rockkonserter, bhangra-klubbar, film, dans, fotografi, ekonomi och litterära samtal. Betoningen ligger på det unga och urbana.

68 indiska miljonstäder
• Indien urbaniseras i en omfattning och en hastighet som aldrig tidigare skett. Landets stadsbefolkning väntas fram till 2030 öka från dagens 340 miljoner till 590 miljoner, främst genom inflyttning från landsbygden,
• År 2030 beräknas Indien ha 68 städer med över en miljon invånare, 13 städer med över fyra miljoner och sex megastäder med över tio miljoner. Minst två av dem – Bombay och Delhi – kommer att vara bland världens fem största städer.
• För att klara transporterna i städerna måste Indien bygga 35 till 40 mil tunnelbane- eller förortslinjer per år, 20 gånger mer än vad landet byggt senaste tio åren.
Källa: Rapporten ”India’s Urban Awakening” från konsultfirman McKinesey (april 2010).

2010-10-22

Ekonomiska framsteg? Ha!


I början av oktober arrangerades Samväldesspelen i New Delhi. Idrottsmän från 70 länder kom till Indien för att tävla i hundratals grenar.

Inför spelen har arenor byggts, tunnelbanan förlängts, taxichaffisar fått engelskalektioner, slumområden rensats och hela staden målats om och snyggats upp.
Många miljarder har investerats för att visa upp nationens huvudstad från sin bästa sida.

Kritikerna var förstås många.

Allt för mycket pengar har försvunnit i mutor, menar vissa.
Regeringen borde göra nåt åt Indiens fattigdom istället för att satsa på megastora skrytarrangemang, anser andra.
Känner ni igen tongångarna? Så här har det ju låtit inför varenda OS de senaste tjugo åren.

Varför bråka, kan man tycka. Ekonomiskt framgångsrika Indien med exportsuccé, IT-under och boomande aktiebörs klarar väl av att vara värd för en stor internationell idrottstävling.
Men det tycker inte författaren och aktivisten Arundhati Roy. Med sina välskrivna artiklar och tal har hon gjort sig känd som indiska regeringens och de ekonomiska framstegens värsta kritiker.

I senaste numret av indiska nyhetsmagasinet Outlook går hon till frontalangrepp mot nationens politiska och ekonomiska ledning. Artikeln upptar halva numret av den prestigefyllda tidningen, som läses av allt från den bildade medelklassen till de högsta beslutsfattarna.

Att arrangera pengaslukande tävlingar, argumenterar hon, är omoraliskt i ett land som har fler fattiga än de 26 fattigaste afrikanska länderna tillsammans.
Men hon går längre än så. Det är inte bara tävlingarna hon ogillar.

Arundhati Roy anser att indierna blivit västvärldens lydiga undersåtar. Brittiska imperiet är historia, skriver hon, men indierna fortsätter att vara tillmötesgående och tjänstvilliga. Serviliteten gjorts till en lönsam global affärsidé.
Indiens marknadsliberala utvecklingsväg leder käpprätt åt fel håll. Och indiska arméns krig mot den maoistiska gerillan är orättfärdigt – gerillan som säger sig stå upp för ursprungsfolkens rätt att hindra att deras skogar skövlas för nya industriprojekt.
Hon skräder inte orden. ”Frukterna av dagens moderna utveckling”, skriver Arundhati Roy, ”stinker som död boskap på motorvägen”.

För att kapitalismen ska bli framgångsrik, menar hon, måste systemet tolerera att grupper av medborgare väljer icke-kapitalistiska levnadssätt.
Inte bara det: systemet måste också acceptera att jordens råvaror inte kommer från outsinliga källor.

Arundhati Roy skiljer sig från andra kapitalistkritiker och radikalekologer på så sätt att hon har såväl den indiska som den globala elitens öra. Hon får skriva i stora kommersiella tidningar och hålla tal på fina internationella konferenser – allt tack vare framgångarna med debutromanen De små tingens gud, som på nittiotalet både hyllades av kritiker och blev en kommersiell världssuccé.

När jag läser hennes svavelosande kritik dras jag ibland med i hennes upprördhet över Indiens ekonomiska ojämlikheter. Hon har ju rätt i en stor del av sin verklighetsbeskrivning.
Men ibland blir jag förbannad på hennes svartsyn. Hon kritiserar ständigt medicinen för dess bieffekter, men förbiser helt dess hälsobringande resultat.

Jag är ambivalent. Det är också just därför jag älskar Arundhati Roys frontalangrepp på hela systemet. Utan såna som hon tror jag att det blir farligt tyst i samhället. Alla nationer behöver medier där intelligenta och arga kritiker får komma fram. Annars är risken för att samhällets utkantsideologier om och om igen väljer våldet framför ordet.

Jag tror att Indien snabbare blir ett bättre samhälle tack vare såna som Arundhati Roy.
Hon får makthavarna att skärpa sig, bättra sig och i slutänden, tror jag, ändra sig, åtminstone lite grann.

Sändes i Obs i P1 6 oktober.

Läs mer
Arundhati Roys artikel The Trickledown Revolution upptar 18 texttäta sidor i veckomagasinet Outlook nr 37/2010. Artikeln finns också att läsa på nätet där den under de första veckorna fick över 160 kommentarer, många kritiska, en del gillande.

Tidigare i år publicerade tidningen ett långt reportage av Arundhati Roy med rubriken Walking with the Comrades, som handlar om hennes vandring med den underjordiska maoistiska skogsgerillan i östra Indien.

Samväldesspelen arrangerades i Delhi mellan 3 och 14 oktober. Läs mer på spelens officiella hemsida.

2010-10-03

Bort, bort från bergen till Bangalore


Läser just nu Anjums Hasans roman Bort, bort (Ordfront förlag) som i dagarna kom på svenska. Underhållande, gripande och lärorikt om vad det innebär att vara ung indisk tjej och flytta från provinsen till storstan.

Här krockar Vivekananda, Madame Bovary och meningen med livet med pengahets, trista outsourcingjobb, SUVar och sms-lån.

Här lever det unga Indien ett frigjort liv, men ständigt med vuxenvärlden - föräldrar mm – som moralens väktare i kulisserna.

Här är ett utdrag:

”Först de få fåglarna som återstod på jorden, som ropade ivrigt genom det öppna fönstret. Sen hyresvärden som grälade med någon av de tre besökarna som hans morgon kretsade kring – jasminförsäljaren, grönsaksförsäljaren, mjölkbudet. Slutligen telefonen som tjöt med samma enträgenhet som personen som ringde. Sophie Das kravlade sig ur sängen, höll telefonen några centimeter från örat och gick och ställde sig vid vardagsrumsfönstret. Medan hon pratade med Swami tyckte hon om att hålla utkik efter sina hyresvärdars tvååriga barnbarn som då och då strövade ut för att leka i den lilla sandhögen vid vägkanten, eller klättrade in i sin morfars scooter, eller bara stod där, fängslad av någon gåtfull tanke, tills hans morföräldrar bestämde sig för att han hade fått tillräckligt med frihet den morgonen och släpade honom tillbaka och låste grinden.
»Sophie, jag kommer att få ta lånet«, meddelade Swami. »Jag bad min pappa om lite stålar till handpenningen men han vägrar. Faktum är att han skulle kunna köpa en bil till mig bara sådär om han ville. Men ingen uppmuntrar det – vare sig bilbolagen, återförsäljarna eller bankerna. Hur som helst var jag tvungen att ta ett annat lån för handpenningen.«
»Vad sa han?«
Jag ville slippa en föreläsning om meningen med livet och så vidare, så jag har hållit hela den här bilplanen för mig själv. Men förra veckan sa jag det rakt ut – Appa, kan du ge mig lite kontanter till det här lånet jag ska ta, men istället för att fråga till vad, citerade han bara Upanishaderna eller någonting.
»Jag gillar inte heller lån«, sa Sophie.
»Vad menar du med att du inte gillar lån?«
»Bara tanken på att bli fast i den där fällan.«
»Det handlar inte om att gilla lån, det handlar om att gilla vad man kan köpa tack vare dem«, förklarade Swami tålmodigt. »Så sent som i förra veckan sa du att du gillade Chevy Tavera.«
Sophie var egentligen bilblind. Swami pekade alltid ut olika märken för henne, men där han såg individualitet och skönhet, såg hon någonting på fyra hjul som rörde sig. Den blänkande svarta och vita Taveran hade sett imponerande ut i bilaffärens fönster – det var allt, medan Swamis längtan efter en bil var något omfattande som slukade honom, gjorde honom till en skugga som skulle få karaktärsdrag och personlighet först när han blev bilägare. Det enda Sophie hade hört sin pojkvän prata om de senaste månaderna var drömmen om en bil (»Jag menar inte att jag har råd med en lyxig sedan, men det är ju inget fel med att dregla över en Audi . . . Jag hatar små bilar, jag hatar små bilar, de är så nittiotal . . . Såg du den där? Fantastiskt hantverk – sportig, säker, högt vridmoment vilket garanterar smidighet i ojämn trafik . . .«). Sophie ville så gärna att Swami skulle hålla käften. Tanken gav henne dåligt samvete, så hon försökte visa lite intresse.
»Så vad händer om du inte kan betala tillbaka lånet?« frågade hon.
»Då tar de tillbaka bilen såklart.«
»Jag åker med först när det faktiskt är din bil«, sa hon, medveten om att hon alltid förstörde allting precis när hon hade bestämt sig för att vara snäll, som om det var en del av henne som motsatte sig tanken på att vara snäll mot Swami, medan en annan del av henne gjorde ett medvetet försök att vara det.
»Det kommer att vara min bil samma dag som jag köper den. Sophie, det är lån som får hjulen att snurra i den här världen. Det finns till och med de som pungar ut med mindre avbetalningar varje månad för sina billiga små mobiler och känner sig stolta över det. Snart kommer man kunna köpa ett par jeans på avbetalning.«
»Men jag vill inte ha något med det att göra. Jag tänker hålla mig utanför alltihop.«
»Bara för att någon kvinna i en bok blev bankrutt och dog?«
Sluta, det där är Madame Bovary, tänkte Sophie. Det mesta av det skräp som Sophie hade läst under sina tjugofem år hade bleknat i ljuset av tre huvudsakliga verk – Madame Bovary, Vivekananda: det moderna Indiens uppväckare och Swami och hans vänner. Hon ville förklara för Swami att Madame Bovary inte var låneberoende. Det var bara det att hennes längtan efter kärlek och äventyr ofta tog sig uttryck i att hon köpte saker hon inte behövde med pengar hon inte hade. Istället för att leva tar man lån, tänkte Sophie storstilat, gäspade sen högljutt och önskade att hon fick krypa tillbaka in i sina drömmars vida kameravinklar. När hon vaknade smalnade allting av. Allting var olika grader av futtighet.
Swami försökte igen. »Det jag måste bestämma mig för är om jag ska skaffa en SUV, som är de som är mest robusta, eller en sedan, helt enkelt för att de är snyggast. Sophie? Säg något då!«
Mani, barnet, kom ut ur huset mittemot och satte sig ner mitt på vägen; hans mormor följde efter honom med hans frukost i en liten plåtskål. Sophie försökte vinka till honom.
»Sophie, jag ringde bara för att diskutera vilken sort jag ska satsa på och så är du världens skitstövel.«
»Är jag en skitstövel? Är det jag som vill köra runt i en bil som är så stor att den kommer sluka folk om de så mycket som försöker tuta?«
»Okej då, då bestämmer jag själv.«
Mani hukade sig ner på marken med munnen hopknipen, döv för hans redan plågade mormors böner.
»Det är klart att du bestämmer själv«, sa Sophie. »Det gör du alltid.« Men Swami hade redan lagt på.
»Glöm det«, viskade Sophie och gick in i köket och rostade en torr brödskiva över gasolbrännaren. Sen la hon fyra små smörklickar på vartdera hörn av skivan och väntade på att de skulle smälta. På morgonen kändes allting så tungt. En kniv vägde som en yxa. Trots avståndet låg Swamis röst så tätt intill hennes öra att hon skulle kunnat göra vad som helst för att stänga av den.
Några minuter senare ringde han tillbaka, precis som Sophie vetat att han skulle göra.
»Det här är något vi måste kunna vara nöjda med om två år, om fem år. Det är en långsiktig grej«, sa han, medan Sophie var tyst – ett tomrum där den entusiastiska flickvännen borde ha varit.”

2010-09-30

Indien/Indien-magasinet snart här


Snart är den här. 64 sidor tjocka Indien/Indien-tidningen.

En tidning om Indien med anledning av Indien/Indien-kulturfestivalen som börjar på lördag i Stockholm och pågår ända in i januari.

Tidningen, som jag varit redaktör för, är gratis och kommer att finnas på Kulturhuset, Södra teatern, Bio Rio, Dansens hus, i klädkedjan Indiskas butiker m fl ställen.

Mer om vad som händer under Indien/Indien-hösten: Kulturhuset, Södra teatern och Dansens hus.

2010-09-24

Kritik mot Samväldesspelen i Delhi


Om mindre än två veckor börjar ett av världens största sportevenemang, Samväldesspelen, med deltagare från över 70 länder med koppling till det gamla brittiska imperiet, berättar Nils Horner i Dagens Eko.

Spelen hålls vart fjärde år, i år är arrangören indiska huvudstaden New Delhi. Men de indiska arrangörerna får nu frän kritik, från bland annat inhemska medier, för att inte ha gjort klart arenor och bostäder i tid.

Arbetet med att göra klart utanför arenor och i idrottarnas bostäder fortsätter till och med efter att deltagare börjat anlända. Förseningarna och oro över hygien och säkerhet har fått flera toppidrottare, från bland annat England och Australien, att hoppa av.

Spelen har kostat uppemot 50 miljarder kronor, om man räknar in infrastruktur, som en ny flygplats i New Delhi och utbyggnad av tunnelbanan. Kritiker säger att pengarna borde ha använts för att hjälpa de fattiga. Men experter ger beröm åt kvalitén på flera av de nya arenorna.

Visst vore det bättre med 50 miljarder investerade på rätt sätt i fattigdomsbekämpning.

Men alternativet är snarare: 50 miljarder i dåliga statliga program - där en del försvinner i korruption och en del aldrig når fram av andra skäl.

Därför tror jag ändå att pengarna som satsas på en stor internationell tävling kan leda till positiva bieffekter. Aten och Barcelona hade många kritiker inför och under OS-spelen där, men efteråt är många glada för fler gågator, bättre tunnelbana och därmed en miljövänligare och renare stad.

Samväldesspelen kan bli en katalysator för en positiv långsiktig bra ekonomisk utveckling i indiska huvudstaden - som även gynnar de fattiga.

Medan du väntar på att spelen ska dra igång kan du lyssna på officiella tävlingssången skriven av oscarsvinnande indiske kompositören A R Rahman (Slumdog Millionaire):



Lyssna på Nils Horners inslag i Ekot.

2010-09-17

Tisdag 16 november: Indisk resekväll i Stockholm


Är du på G till Indien? Missa då inte en inspirerande resekväll i samarbete med Vagabond i november. Är du prenumerant går ni två till priset för en.

Vi är väl alla på väg till Indien, förr eller senare. Samla nu på dig tips om retreats, ashrams och yogaställen, hur du tar dig genom Indien matvägen och hur du dessutom undviker att bli magsjuk.

Lyssna på anekdoter från resenärernas Indien, få koll på visumproceduren och som grädde på moset; vinn en Indienresecheck på 5000 kr!

TT Visa services Arvind Malhotra kommer att vara på plats för att ge er de senaste uppdateringarna berträffande visumvillkoren till Indien, svara på frågor, ge resråd smat kanske berätta en intressant historia om hur det kan vara att sitta och ta emot visumansökningar - betraktelser från andra sidan.

Cityakuten kommer att kunna erbjuda vaccination på stället.

Temaresor och Indienresor har informationsbord där du kan samla på dig broschyrer att dregla över i vinterkylan.

Dessutom presenterar Vagabond intressanta reseföredrag och bildvisningar:

Elefanten som började dansa:
Megastaden Bombay, kolonialnostalgi i Goa, tempel i Tamil Nadu och homestay i Kerala. Per J Andersson - t f chefredaktör på Vagabond och författare till flera Indienböcker - berättar.

Maharajapalats och ökenkultur:
Sagornas och kungarnas Indien. Lisa Martinsson - reseledare på Temaresor - delar med sig av sina intressen: natur, kulturer, språk och människor i delstaten Rajasthan.

En resa mot mer inre frid:
Yoga, ayurveda, ashrams och retreats Magdalena Mecweld - fotograf och journalist - förklarar hur man i Indien tar hand om kropp och själ.

Inte bara tandoori:
Mat från alla delar av Indien. Anna Lind Lewin är en av författarna till prisbelönta reportage- och kokboken ”Masala - en resa till Indiens kök”. Nu berättar hon om indisk mat du aldrig sett på en indisk krog i Sverige.

Tid och plats
Tid: Tisdag 16 november kl 19 (baren öppnar redan kl 18).
Plats: Kägelbanan, Mosebacke, Stockholm.

Här köper du biljetter!

2010-09-03

Mera om indisk rosa makt



I Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar blir Phileas Fogg vittne till hur en indisk kvinna bärs iväg för att brännas till döds på bålet där hennes avlidne make, maharajan av Bundelkhand, snart ska kremeras.

Änkebränning var en grym sed som numera är praktiskt taget utrotad. Men patriarkatet lever dessvärre vidare.

För fyra år sedan blev Sampat Pal Devi vittne till hur en man i byn slog sin hustru medan folk gick förbi utan att ingripa. Det var en lika sorglig som vanlig syn, som man i byn slutat reagera på. Men Sampat blev upprörd – och gick fram till mannen och sa argt: ”Kan du inte inse att din fru är en människa, precis som du själv”. Men det ledde bara till att han gav sig på henne också.

Den natten kunde hon inte sova. Blåslagen låg hon och funderade på hur hon skulle få stopp inte bara på mannen som slog sin hustru mitt på gatan, utan på alla män i byn som missbrukade sin ställning, sitt kön och sin makt.

Nästa dag samlade hon fem andra kvinnor. De beväpnade sig med bambupinnar, gick hem till mannen som slagit sin fru och gav igen. De slog tills han bad om nåd.

Så föddes en ny motståndsrörelse. Gulabi Gang – eller Rosa gänget. I dag är de flera tusen och finns på många platser i norra Indien. De klär sig i rosa sarier, har käppar i händerna och är beredda att rycka ut så fort de får rapporter om kvinnor som far illa.

Idag, fyra år senare, är Sampat Pal Devi en legend, en kvinnlig Robin Hood som försvarar de maktlösa mot de maktfullkomliga. Hennes hemtrakter – Bundelkhand i södra hörnet av delstaten Uttar Pradesh – är torra och fattiga – och feodala och patriarkala traditioner lever kvar.

Jordägare, politiker, poliser och andra lokala småfurstar styr och ställer över fattiga, lågkastiga och kvinnor.

Det är ingen slump att en annan kvinnlig Robin Hood-figur, banditdrottningen Phoolan Devi, kom från en by inte så långt bort. Pholan Devi – kvinnan som för 30 år sedan blev ledare för ett kriminellt gäng och mördade männen som våldtagit henne och förtryckt hennes familj och kast.

Men Sampat Pal Devi och hennes Rosa gäng slår inte ihjäl plågoandarna. De skrämmer dem bara lite – tills de lovar att bättra sig.

Och de bryr sig inte bara om att upprätta kvinnlig värdighet. Alla som diskriminerar och plågar fattiga och lågkastiga – oavsett kön – kan också få hembesök av de rosaklädda kvinnorna.

När elverket snålade med strömmen till de fattiga i byn låste Rosa gänget in tjänstemännen på deras kontor tills de lovade att även folk som inte äger jord har rätt till elektricitet.

När byns storjordägare mutade polisen för att den skulle gripa en uppstudsig daglönare klampade 40 medlemmar ur Rosa gänget in på polisstationen och vägrade gå innan den oskyldige mannen släppts.

Den självklara invändningen är förstås att medborgargarden och direkt aktion, ibland med hjälp av våld, inte är okej i ett demokratiskt samhälle.

Men i Indien höjs få kritiska röster. Alla vet ju hur jävligt det kan vara för kvinnor, fattiga och lågkastiga på landsbygden i Uttar Pradesh.

På kommentarer i etablerade indiska medier och från upplysta indiska rikspolitiker låter det som att ett slag på benen med bambukäppen är ett legitimt sätt att bekämpa orättvisorna.

Sänt i Obs i P1 30 augusti.

För 200 kr kan man bli passiv medlem i Rosa gänget och få information om vad de hittar på: www.gulabigang.org.

2010-08-29

"Vi är tillbaka"


Svart rök bolmade ur de krossade fönstren. Elden sprakade, sirener ljöd. Indiens överdådigaste lyxhotell och Bombays mest kända byggnad – Taj Mahal Palace – hade attackerats av terrorister.

Det är många nyhetsbilder som trots sin dramatik inte förmår att ta tag i mig, men de här gjorde det, av det enkla skälet att jag så många gånger besökt terroristernas mål, senast bara några veckor före attacken.

Jag har aldrig bott på hotellet, det är alldeles för dyrt för min resebudget, men jag brukar stämma träff med folk där, fika och besöka bokaffären i lobbyn. Och nu ser jag på bilderna – mitt i den behagliga hotellyx som är en sådan kontrast till Bombays hektiska gatuliv: ett litet men intensivt och dödsbringande krig.

Hela Indien var chockat. Alla har en relation till det 107 år gamla hotellet. Tillsammans med intilliggande triumfbågen Gateway to India får det ofta representera hela Indien. Dessutom förekommer hotellet i hundratals Bollywoodfilmer.

En indisk författare berättade för mig att Bombaybor kan spara pengar i veckor för att finklädda besöka hotellet och dricka en enda kopp söndagskaffe.

Författaren gjorde en liknelse: Bombayborna, sa han, kände samma sorg när de såg hotellet brinna som Londonborna när Sankt Paulskatedralen bombades under andra världskriget.

Taj Mahal Palace grundades av indiern Jamset-ji Tata som en plats där indisk och brittisk societet skulle kunna mingla fritt utan att behöva bekymra sig om de koloniala white only-regler som gällde på andra fina hotell i staden.

Det är ödets ironi att attentatsmännen – utsända av västerlandshatare i grannlandet Pakistan – gav sig på just detta hotell, som ju står för en sorts bitterljuv asiatisk revansch.

Hotellgrundaren Tatas arvingar har expanderat långt bortom Bombay och driver idag en global lyxhotellkejda och äger bilmärket Jaguar, samtidigt som man dominerar indiskt näringsliv och börjat köpa upp europeiska och amerikanska basnäringar.

”Imperiet slår tillbaka”, som en ledarskribent på Times of India formulerade det när det anrika Bombayföretaget köpte ännu ett brittiskt företag.

Jag tror att terroristerna slog till mot Taj Mahal Palace för att det är resultatet av en provocerande brist på renlärighet. Hotellet är en hybrid i en stil som är en lekfull blandning av hinduiskt och muslimskt, profant och sakralt, moriska kupoler och italiensk renässans.

Klientelet är lika kalejdoskopiskt. Här festar indiska filmstjärnor och västerländska popstjärnor och här möts östs och västs ekonomiska och kulturella elit – som Beatlesmedlemmen George Harrison som för 40 år sedan fick sitarlektioner av Ravi Shankar i en av hotellets sviter.

Hotellet är en fin symbol för Bombay, staden puritanerna älskar att hata: Sydasiens minst traditionella, minst religiösa och mest etniskt blandade stad.

Jag tror att även de unga terrorister som besinningslöst sköt omkring sig har frestats – gud förbjude – av de stora stålarnas och de miljoner förhoppningarnas stad – inte minst tack vare alla filmer från Bollywood, som ju är lika populära i Pakistan som i Indien.

Taj Mahal Palace var också ett av Indiens bästa konstmuseer. I korridorer och bankettsalar hängde mycket av Indiens mest ansedda 1900-talskonst. Under attacken begravdes tavlorna av sot och damm.

Världens bästa konstexperter ägnade mycket möda åt att rädda det som räddas kan, vilket förklarar varför renoveringen blev så monstruöst dyr.
Men nu är allt helt och skimrande rent igen.

Lagom till landets 63:e självständighetsdag häromveckan öppnade hotellet de sista stängda avdelningarna. Comebacken firade man fest och en helsidesannons i senaste numret av The Economist. En svartvit bild – med texten ”Taj Forever” och med en känsla av tidlöshet.

Tittar man noga på bilden ser man att en i personalen håller upp ett handskrivet plakat där det står:

”Vi är tillbaka!”.

Det är förstås ett budskap till fundamentalisterna som gav sig på den religiöst och etniskt blandade megastaden – och satte stadens symbol, det syndiga lyxhotellet, i brand.

Sänt i Gomorron Världen i P1 idag - lyssna! Scrolla ner till "Bombays juvel glänser igen"

2010-08-20

Pakistan går med på att bli hjälpt av Indien


Pakistan har till slut gått med på att ta emot de 35 miljoner kronor som Indien vill skänka till översvämningsoffren längs floden Indus.

Men det satt hårt inne. Nationell stolthet gjorde att Islamabad tvekade att ta emot pengarna - och det krävdes övertalningssamtal från USA innan man sa ja.

Indien försäkrar att man inte ger biståndet för att plocka politiska poäng.

Men i själva verket plockar både Pakistan och Indien politiska poäng på att man hjälper varandra.

I förlängningen kan kanske katastrofen leda till varaktigt bättre relationer.

En intressant parallell är jordbävningen i Turkiet och Grekland i augusti 1999. Länderna hjälpte varandra efter katastrofen, vilket resulterade i att de kyliga och griniga relationerna mellan länderna förbättrades.

Katastrofen, som drabbade Istanbulomrrådet hårdast, enade och sammanförde såväl diplomaterna som folket. När ett turkiskt lag kort därefter klev in på planen i Aten för en match ställde sig grekiska publiken upp och applåderade – en hyllning till sin forna fiende.

Motsvarande gester och varma hälsningar grannländer emellan ser vi nu fram emot i Indien och Pakistan. Det behövs.

2010-08-17

Översvämning i Rajasthan


Värst är det i Pakistan, men även den stora indiska öknen på andra sidan gränsen - i Rajastahn, har drabbats, som denna video visar.
Hindustan Times : Audio Video

2010-08-13

Men en schyst träpåk slår man patriarkatet med häpnad


De rosa sarierna kommer i gäng och i händerna har de påkar. Korrupta tjänstemän, maktfullkomliga jordägare och hustrumisshandlade äkta män – alla är de måltavlor för kvinnorna som tröttnat på patriarkatet.

I fem år har Gulabi gang, Rosa gänget, funnits i fattiga distriktet Banda i nordindiska delstaten Uttar Pradesh. Område drabbas ofta av torka och över 20 procent av befolkningen klassas som oberörbara eller lågkastiga. Samtidigt är trakterna ett av de mest feodala och patriarkala i hela Indien.

Förutom att män som diskriminerar kvinnor haft anledning att darra, har även alla som diskriminerar och plågar fattiga och lågkastiga – oavsett kön – hemsökts av de de rosaklädda kvinnorna.

– Här är statstjänstemännen och polisen korrupta och motarbetar alla som är fattiga. Därför måste vi ta lagen i egna händer ibland, har Rosa gängets ledare Sampat Pal Devi sagt.

Det vanligaste redskapet för att korrigera missförhållanden är en lathi, en traditionell indisk träkäpp, en sådan som de flesta indiska poliser har istället för skjutvapen.

Att muta polisen med 1 000 rupier (170 kronor) för att fängsla någon man inte gillar är en vanlig företeelse. Men då slår Rosa gänget till. Och klampar det in 40 kvinnor med påkar på polisstationen och påtalar missförhållandet, ja vad ska polisen då göra. De har ju bara en cell. Inför denna maktdemonstration blir det helt enkelt smidigast att släppa fången, som ofta är fattig och lågkastig.

Sedan Sampat Pal Devi var 12 år är hon gift med en ambulerande glassförsäljare och har fem barn (hon var 13 år när första föddes). Tidigare jobbade hon med hälsovård, men nu ägnar hon mesta tiden åt att slå nordindiska patriarkatet med häpnad.

– Men vi är inte gäng i betydelsen ett gäng ligister. Vi är en grupp som slåss för rättvisa, säger hon.



Gänget sysslar med betydligt mer än att hota män med påkar. Ett långsiktigt mål är att ge makt åt de maktlösa. Och bästa sättet att göra det är att inspirera kvinnor att lära sig läsa, sy och försörja sig själva.

De kämpar också med olika medel för att statens ransoner av bränsle och mat ska distribueras till de fattiga och inte illegalt säljas vidare och att statens stolt proklamerade jobbgaranti ska fungera och att inte makthavarna stoppar de fattigas löner i egna fickor.

Det fattiga distriktet Banda är inte sig likt sedan de rosaklädda kvinnorna började sin verksamhet. Men kanske har den största förändringen ändå skett i Sampats egen familj. Hennes tre äldsta döttrar giftes bort som sjuttonåringar. Men Sampats yngre son går på college och yngsta dottern ska också studera. Hon säger att hon vill bli läkare.

För 200 kr kan du själv bli medlem i Rosa gänget och få information om vad de hittar på: www.gulabigang.org.

10 oktober kan du lyssna på Sampat på Södra Teatern i Stockholm. Läs mer!

Den indiska superbakterien slår till


En indisk superbakterie har plötsligt blivit hett nyhetsstoff. NDM-1 - eller New Delhi Metallo-1 – kallas den, eftersom den är vanlig i Indiens huvudstad.

Anledningen till att den blivit nyhetsstoff i väst är att européer som gjort skönhetsoperationer på privata indiska sjukhus har kommit hem med bakterien inbäddad. Några svenskar har också drabbats.

Bakterien är Superman: praktiskt taget inga antibiotika biter på den. Kanske skulle det funka med kryptonit.

Bakterien är särdeles lömsk. Den kan gömma sig inne i andra bakterier och sedan hoppa ut och slå till mot sitt värddjur. Den kan också hoppa mellan värdbakterier.

Ska en indisk bakterie försvaga det nästan oövervinnerliga Europa?

Först tar de våra teletjänst- och IT-jobb, sedan köper de våra företag och börjar prångla ut Bollywood på västerländska biografer. Och sedan - dödsstöten: New Delhi Metallo-1.

Fotnot:
Deccan Heralds artikel om bakteriern.

2010-08-11

Döden i New Delhi


Manu Sharma levde på pappas pengar och roade sig på kändisfester i New Delhi. Karriären bekymrade honom inte. En dag skulle han fått ett toppjobb. Tack vare pappa, före detta minister i regeringen, var inget omöjligt.

En aprilkväll för elva år sedan besökte han en klubb som lockade med kända fotomodeller som bartendrar. När den överförfriskade Manu vill beställa ännu en drink fick han nobben av fotomodellen/servitrisen.

Han blev rasande, drog upp sin pistol och sköt ihjäl henne.

Kvinnan som sjönk ihop bakom bardisken hette Jessica Lall och kom att som död bli mer berömd än hon varit som levande. Berömmelsen tog fart när Manu Sharma 2006 frikändes, trots att en drös vittnen pekat ut honom i polisförhör. Men i domstolen ändrade de sig. Nä, de hade inte sett något, en av dem hade inte ens varit där ...

Frikännandet av den skjutglade Delhi-stekaren fick Indiens medelklass att resa sig ur tv-sofforna, gå man ur huse och protestera. Medelklassen, som hittills ansetts apolitisk, gick i fackeltåg och startade mail- och sms-kampanjer. Media hakade på med avslöjanden om pappan, den kände politikern, som mutat vittnena. Människorättsgrupper jobbade för högtryck medan var och varannan välbeställd 20-plussare plötsligt bar en T-shirt med texten ”No one killed Jessica”.

Till slut segrade rättvisan. En högre domstol tog snabbt upp fallet på nytt – och dömde Manu till livstids fängelse.

Händelserna fullkomligt skrek efter en bok. Förläggarna trålade. Det blev Vikas Swarup som nappade, sporrad av framgången för debutboken ”Vem vill bli miljardär”, som filmatiserades och blev publik-, festival- och kritikersuccén ”Slumdog Millionaire”.

”De sex misstänkta”, som nyligen gavs ut på svenska av Malmöförlaget Bra Böcker, börjar med att Vicky Rai – bokens motsvarighet till Manu Sharma – skjuts ihjäl på en fest, som han håller för att fira att han frikänts för mordet på den kvinnliga kändisbartendern.

Sex personer på festen visar sig ha både vapen på sig och motiv att mörda. De misstänkta beskrivs i tre kapitel var och upplösningen kommer på de allra sista raderna. Ett finurligt intrigbygge, men med alltför många fantasterier och för hafsigt gestaltat för att man ska bli hänförd. Å andra sidan får man mycket Indien för pengarna: Swarup har tryckt in hela moderna Indien mellan pärmarna och kryddat med en återuppstånden Mahatma Gandhi.

Bra romaner blir sällan bra filmer. ”De sex misstänkta” är en halvdan deckare som jag tror har förutsättningar att bli ett fantastiskt filmmanus, kanske en ny ”Slumdog Millionaire”-succé.

Filmrättigheterna är redan sålda till Hollywood, som högg blixtsnabbt. I Bollywood surade man, men repade sig, skrev ett eget filmmanus och gjorde en film om fallet Jessica Lall som inte går omvägen via Swarups bok. Redan nu i december har den filmen premiär. Titeln: ”No one killed Jessica”.

Publicerad i Sydsvenskan 7 augusti.

2010-08-04

Vad dricker skurkarna i Bollywood och författarna i Bangalore?


Följande drink har svensk-indiske författaren Zac O´Yeah fångat upp under sina många resor runt subkontinenten.

Den dricks traditionellt av skurkar och hjältar i den gamla sortens Bollywoodfilmer. Numera också av indiska kulturarbetare och deras västerländska gäster i det verkliga livet.

Ek chota sa peg
6 cl Old Monk rom
Kranvatten efter smak
Serveras helst i en metallbägare (s k steel tumbler)

Genial i all sin enkelhet!

Den nya symbolen för rupier



Indiens ekonomiska framsteg har lett till krav på att också rupien ska få en stiliserad, lättigenkänlig symbol - precis som dollarn och euron.

D Udaya Kumar, nyutexaminerad från Indian Institute of Technology, vann nyligen en tävling för att hitta på en fungerande symbol. Hans vinnande förslag är en kombination av latinska alfabetets "R" och devanagari-alfabetets "Ra."

Nu väntar alla på att symbolen ska få officiell status. Men på Indian Type Foundry vill man inte vänta. Grafiska designern Satya Rajpurohit har därför tagit fram förslag på hur symbolen kan utformas (bilden).

Även nya upplagan av Kaun Banega Crorepati? (Vem vill bli miljonär?), tv-frågesporten som var förebild för filmen Slumdog Millionaire, har använt sig av nya rupiesymbolen i sin nya logga.

Hur mycket en rupie är värd just nu? Enligt Forex idag på morgonen är 1 rupie 17 öre - det vill säga ungefär samma stabila kurs som gällt de senaste åren.

2010-07-27

Indien i Stockholm


I oktober drar en stor Indien-kulturfestival igång på flera olika scener i Stockholm.

Jag är redaktör för en tidning som kommer att delas ut under festivalen som pågår ända till 9 januari nästa år.

Missa inte Cult Fiction, ett författarsamtal mellan med Anjum Hasan, Samit Basu och Zac O’Yeah i baren på Södra teatern 5 oktober klockan 19:

Kultförklarade fantasyförfattaren Samit Basu (bilden) är indisk pionjär inom genren. Anjum Hasan är Sverigeaktuell med romanen ”Bort, Bort” som släpps i samband med kvällens efterfest. Dessa två, tillsammans med vår man i Indien, nämligen Zac O’Yeah, läser ur sina senaste böcker och diskuterar och debatterar den indiska bokvulkanens utbrott.

Efteråt minglar de med publiken på en genuin indisk fest. En litteraturafton, med DJ och sound-trac.

Anjum Hasan som skriver den nya indiska city-romanen och skildrar den unga, framåtsträvande och något förvirrade medleklassen i Bangalore. Samit Basu som fullkomligt sprutar ur sig fanatsyböcker och serier och är oerhört populär bland hinditalande ungdomar. Deras ciceron är också författare och räknar sig numera som halvindier; Zac o’Yeah.

Zac O’Yaeh debuterar i höst på den indiska bokmarknaden. De tre möts i ett samtal om den indiska läsekretsen, om utvecklingen av olika bokgenrer, om vardagen som författare i Indien, om att kultförklaras.

Anjum Hasans senaste roman Neti Neti släpps just den här kvällen på svenska med den svenska titeln Bort, bort. För Bort, bort nominerades hon till Man Asian Literary Prize 2008. Hennes debutroman Lunatic in my Head utkom 2007 och nominerades till Crossword Book Award.

2010-06-23

Blågul Bollywoodbio


Alexander Olin har redan gjort succé med två Bollywoodbiografer i Malmö. Nu startar han en i Stockholm också.

Allt började med att Sveriges Television sommaren 2003 visade en väldigt lång långfilm. Den kom från Indien, hette Devdas och hade superstjärnorna Shah Rukh Khan och Aishwarya Rai i huvudrollerna.
En av tittarna var Alexander Ohlin.
– Idag minnas jag bara en scen med en ljuslåga. Och att jag gillade vad jag såg. Det var så många ny intryck. Jag minns bara känslan, säger han.

Några år senare startade Alexander ett eget företag som sålde mobiltelefoner. Företaget växte och till slut satt de tio personer i samma rum. Behovet av en ny lokal var akut. Alexander letade frenetiskt. Men han tyckte att den ena lokalen var fulare än den andra. En dag frågade han uppgivet en hyresvärd om han inte som omväxling hade något fint gammalt hus i jugendstil att hyra ut … kanske?

– Jo, svarade värden överraskande, jag har en gammal biograf i Limhamn.
Alexander tittade på den och föll pladask. Men, tänkte han, det vore synd att bara använda de vackra lokalerna till kontor. Han mindes hur han brukade leka biograf som barn och tänkte: här borde man visa film på kvällarna.

Så föddes Sveriges första renodlade Bollywoodbiograf. Premiären hölls 28 november 2008 i Centrum-biografen i Limhamn, som invigdes första gången 1916, men där det inte visats film på ett kvartssekel.

Idag är det film praktiskt taget varje kväll i veckan. Före varje föreställning spelar Alexander själv Bollywoodlåtar på pianot och i pausen serveras indisk mat och fika. Det ska vara en totalupplevelse att se indisk film, tycker han.

Men grannar och myndigheter var till en början inte direkt uppmuntrande. Tjänstemannen på Stadsbyggnadskontoret försökte skrämma vettet hur honom med att räcka över det omfattande och omständliga regelverket kring tillstånd för att få visa film offentligt. Grannarna klagade och gnällde. De ville inte ha en ”invandrarbiograf” i området. Och debattartiklar i Kvällsposten och Sydsvenskan menade att en Bollywoodbio inte hörde hemma i småstadsidyllen Limhamn, utan borde förpassas till redan mångkulturella Möllevången.

Men Alexander uppfyllde kraven och fick sitt tillstånd. Grannarna klagar inte lika mycket. Och den kritiska debattskribenten är idag omvänd och en av bions trogna fans.

Biografen gick så bra att Alexander öppnade en till i centrala Malmö. Och i höst invigs filialen i Stockholm, inrymd i Bio Rio (före detta Kvartersbion) vid Hornstull.

Bollywoodeldsjälen Alexander Olin driver dessutom Radio Bollywood 89,2, ett närradioprogram över Malmö, som snart får en systerstation i Stockholm.
Alexanders vision är en kedja av biografer över hela Sverige som visar indisk film.

– Jag tror att folk har tröttnat på amerikansk film. Den är så enahanda. Jag tror svenskarna är mogna för något annat.

I höst samarbetar han dessutom med Kulturhuset och Södra teatern som kommer att visa massor av Bollywoodfilm under Indienkulturfestivalen som drar igång i början av oktober och pågår fram till jul.

Alexanders Bollywoodbioimperium
• Centrum-biografen, Järnvägsgatan 28, Limhamn
• Bio Slottet, Slottsgatan 20, Malmö
•Bio Rio, Hornstullsstrand 3, Stockholm
• Sajt: www.bollywoodbio.se.

2010-06-22

I Chatwins fotspår


Vore det inte för Bruce Chatwin skulle det inte finnas ett hotell i den lilla byn Rohet i den stora indiska öknen.

1985 var han var på resa i Indien och sökte en lugn plats för att skriva en bok som han researchat klart. I Jodhpur mötte han Manvendra Singh, vars familj hade varit lydkungar under maharajan av Marwar från 1500-talet fram till Indiens självständighet 1947.

– Kom och bo hos oss, lugnare och lantligare kan det inte bli, sa Manvendra, som behållit titeln takur, vilket kan översättas med hertig.

Chatwin tackade ja till inviten, flyttade in i herrgården på vischan fyra mil söder om Jodhpur, stannade sex månader och skrev klart sin bok om Australiens aboriginer. Den fick titeln ”Songlines” (”Drömspår” på svenska).

Om Bruce gillade stället så kanske fler gör det, tänkte familjen Singh och gjorde om sitt herrskapshem med sienagula väggar och indo-moriska portiker till hotell. Garagen och stallarna blev dubbelrum, gårdsplanen blev swimmingpool.

Samma år som hotellet stod färdigt kom en annan författare och frågade om han kanske också kunde skriva sin bok där. Han hette William Dalrymple och sa att han nåtts av ryktet att den nu döde författaren bott där (Chatwin dog i aids 1989). Han ville inspireras av den magiska atmosfär som måste finnas i ett rum där den Store Författaren vistats. Han ville, sa han till familjen Singh, ”känna doften från skrivbordet där Chatwin arbetat”.

Inspirationen var gudabenådad. Dalrymple stannade fyra månader i Chatwins rum, satt vid Chatwins skrivbord och skrev sin andra bok, ”City of Djinns”, ett mångbottnat och hyllat reportage om Delhi.

– Allt började med författarna, säger sonen Siddharth som just kommit in från en morgonridtur i öknen.
Två brittiska reseförfattare hade lagt grunden. I deras spår kom politiska höjdare och kulturcelebriteter. Israels premiärminister, Storbritanniens utrikesminister, Hollywoodskådisar … och så Madonna, som bodde här med sin familj och stora entourage.
– Vi är stolta, över att Rohet Garh blivit en litterär plats, säger Siddharth när han och jag äter engelsk frukost med bönor, bacon och äggröra och utsikt över de knastertorra ökenvidderna.

Ryktena om platsen som inspirerar författare nådde regissören Wes Anderson som kom till Rohet Garh för att skriva manuset till ”Darjeeling Limited”. Därefter filmades landsbygdsscenerna i småbyarna runtomkring. Jag tar en jeep ut i väglöst land och träffar bybor som hade småroller i filmen. De berättar entusiastiskt om veckorna då Hollywood kom till indiska öknen. Där filmades en tågscen, pekar de, där gjorde de begravningsscenen och där …

Så står jag i rum nummer 15. Det var här Bruce Chatwin och William Dalrymple bodde. Jag tittar mig girigt omkring. Där sängen de sov i, där garderoben de hängde sina kläder i och där skrivbordet de skrev vid. Pulsen slår hårt, jag andas häftigt. Är det den litterära magin och den gudomliga inspirationen som gripit tag i min kropp? Bruce Chatwins ande som försöker få kontakt? Eller bara följden av att jag nyss så ivrigt sprungit uppför den smala trappan till rummet?

Jag är tacksam för att rummet inte har förvandlats till museum. Att betala entré för att titta på ett rum där Chatwin och Dalrymple bott skulle locka mig och ett fåtal andra reseboknördar, men knappast ha något kommersiell potential på indiska landsbygden.

Nej, rum nummer 15 kan fortfarande bokas av var och en för vad det är: ett av 34 hotellrum på Rohet Garh. De flesta gäster som bor här vet inte vilka kända författare som sovit i sängen – och skulle inte bry sig om de visste. Så mycket bättre. Nu kan jag stå här som ensam pilgrim och minnas den vackra inledningsmeningen till ”Drömspår”:
"I Alice Springs – ett nätverk av stekheta gator där män i långa vita strumpor jämt och ständigt klev ur och i landcruisers – träffade jag en ryss som höll på att kartlägga urinvånarnas, aboriginernas, heliga platser”.

… medan jag föreställer mig ljudet av Chatwins fingrar som landar på tangenterna.

”Drömspår” av Bruce Chatwin (svenska 1988)
Bruce Chatwin reser med en egendomlig ryss som ledsagare för att utforska aboriginernas sånglinjer, ett slags besjungna vandringsvägar. Som i flera andra böcker kommer Chatwin, som älskade att vandra, fram till att människan är född nomad.

”På resa med Chatwin” av Susannah Clapp (1999)

En minnesbok av Chatwins redaktör, där hon bland annat berättar att han bytte yrke från expert på impressionism på Sotheby’s till journalist och reseförfattare efter en läkarordination. ”Ni har tittat på målningar på alltför nära håll”, sa läkaren till Chatwin, ”varför inte byta ut dem mot mer vidsträckta horisonter?”

City of Djinns” av William Dalrymple, 1993

Ett reportage om Indiens huvudstad där Dalrymple berättar om de historiska underströmmarna, som han kryddar med möten med levande nutidsmänniskor – allt från dansande dervischer och enucker till sikhiska taxichaufförer.

Publicerad i Dagens Nyheters Boklördag 19 juni.

2010-06-18

Böckernas Bombay


En text publicerad i Indien Express, en specialutgåva av Karavan, som kom ut i juni i år:

Att Bombays intressanta, motsägelsefulla och komplicerade personlighet gett upphov till fler skönlitterära böcker än någon annan stad i Indien säger nästan sig självt. Staden fullkomligt skriker till besökarna och de nyinflyttade: om du gör mig till en tjock fet bok lovar jag dig berömmelse, lycka och välstånd.

Jag har precis landat i Bombay och min hjärna bombarderas med de mest extrema uttryck som livet kan bjuda på. Glittrande lyxhotell och sotiga slumkåkar, eleganta rosa flamingofåglar som vadar i äckligt brunt vatten, knirrknarrande kärror dragna av oxar framför reklamplakat för surfmobiler, barfota gatupojkar i trasiga kläder som säljer chicklit-litteratur.

Vart jag än vänder mig: motsatspar. Bredvid mig i taxin en medpassagerare som i sig är en motsägelse: han äger en läderfabrik i ett slumområde och bor i ett överklassområdet och reser dagligen däremellan. Jag frågar honom om det inte känns schizofrent att dagligen resa mellan dessa ytterligheter.

– Nej, svarar han. Bombays trängsel är orsaken till ständiga konflikter, men alla, fattiga och rika, har en sak gemensamt som gör oss till bröder och systrar: hoppet om att fånga lyckan.

Alla storstäder är schizofrena, skrev Victor Hugo. Och Bombay är en särdeles splittrad personlighet. Rikast och fattigast. Vackrast och fulast. Befolkad av Indiens mest toleranta invånare och styrd av Indiens mest intoleranta lokalpolitiker. Dessutom lystrar staden till två namn. Det andra, Mumbai, är fortfarande ett rött skynke för alla de som älskar stadens multikulturella prägel, eftersom namnet gavs av politiker som anser att maratherna – som betraktar sig som stadens ursprungsbefolkning – ska ha företräde framför inflyttade från resten av landet.

Författaren Ashok Banker är född och uppvuxen i Bombay. Han ser sig själv som en spegelbild av staden: en hybrid och en motsägelse. Kristen mamma med europeiskt påbrå, hinduisk-indisk pappa. Författare till såväl hårdkokta deckare om en kvinnlig maffiajagande polis med stålbehå som till en serie populariserade versioner av det religiösa eposet Ramayana, essensen av hinduisk-indisk tradition, och science-fiction med etniska och klassmässiga dimensioner.

Tvetydigheterna ger frihet, anser Ashok Banker.

– I Bombay äter även ortodoxa vegetarianer kött, dricker även absolutisterna alkohol, sa han när jag för några år sedan träffade honom i hans slitna tvårummare.
Att Bombays intressanta, motsägelsefulla och komplicerade personlighet gett upphov till fler skönlitterära böcker än någon annan stad i Indien säger nästan sig självt.

Staden fullkomligt skriker till besökarna och de nyinflyttade: om du gör mig till en tjock fet bok lovar jag dig berömmelse, lycka och välstånd.

Böckerna om Bombay blir gärna tjocka. Lite för tjocka! 900 sidor är ett vanligt format. Det är ju så svårt att sätta punkt när livets centrala paradoxer kommer rusande i ständigt nya former.

Tjockisarnas konung är Vikram Chandras Sacred Games (2007), en roman, deckare och thriller – allt i ett. Grundstoryn handlar om polisen som försöker förgöra maffialedaren, en tvekamp som utvecklas till att på något vis handla om hela mänskligheten. Runt den centrala konflikten väver författaren en mustig och mångfasetterad berättelse om megastadens poliser och tjuvar, filmstjärnor och tiggare, skönhet och bedrövelse. Att kliva in i bokens värld är en upplevelse som på många sätt påminner om att besöka Bombay: intrycken snurrar runt i skallen, sedan kommer de svallande känslorna (ilska, glädje, sorg …) och därefter tusen funderingar kring livet.

Den bok som berört mig mest är ändå En ömtålig balans (1995, på svenska 1998) av Rohinton Mistry. En annan tjockisroman som man läser med ömsom ett leende på läpparna och hopp om livet, ömsom med en förlamande känsla av bedrövelse och hopplöshet. I centrum står två fattiga bybor som beger sig till Bombay för att söka lyckan. De jobbar som skräddare, bor på gatan, går på politiska möten och möter fattiga olycksbröder, snälla medelklassmänniskor och grymma tjuvkungar. Samtidigt är romanen ett realistiskt tidsdokument från 1970-talets Indien där vi får följa slumsaneringskampanjernas och premiärminister Indira Gandhis uppgång och fall.

Alla som skriver romaner om Bombay förhåller sig på något sätt till ”originalet”, Salman Rushdies ordsvallande och tjocka Midnattsbarnen (1981, på sv 1983). I boken föds Saleem Sinai prick klockan tolv natten till 15 augusti 1947, samma klockslag som Indien blir självständigt och landets förste premiärminister Jawaharlal Nehru uttalar de historiska orden: ”När midnattstimmen slår, medan världen sover, vaknar Indien till liv och frihet”.

Friheten från britterna innebar också att landet Indien i all hast delades i två stater: Indien och Pakistan. Saleem föds också defekt. Han har inåtbuktande tinningar och en näsa ”elefantlik som Ganeshs snabel” och precis som hinduisk-muslimsk-koloniala Indien hade han flera upphovsmän/mammor: hon som utan att veta det fött honom, hon som trodde att hon fött honom och hon som hade skapat denna förvirring och sjöng: ”Vad du än vill bli det kan du bli/Du kan bli precis allting du vill”.

Salman Rushdies lekfulla ordvrängningar har bildat skola, liksom hans kaxiga invävning av Indiens kulturarv i västerländska tankesätt. Kronologiskt och logiskt, men också fullt av gengångare, varsel och alternativa uppenbarelseformer, som ett hinduiskt mytologiskt epos. Också Rushdies metod att förlägga romanen i huvudsak till Bombay har ju visat sig få många efterföljare. Bombay är en igångsättare: staden lockar fram en brinnande iver att berätta om den.

Men Bombay är långtifrån bara slum. Varje vinter samlas tusentals flamingos i Sewri Bay i Bombay. Vackra rosa fåglar i en avloppsstinkande bukt. Fåglarna är i 70-talisten Siddarth Dhanvant Shanghvis roman The Lost Flamingoes of Bombay (2009) en metafor för det vackra folket som lockas av megastadens frestelser. Boken handlar om fyra människor – en homosexuell pianist, en ung fotograf, en äldre gift kvinna och en skådis – som lever jetsetliv i rika hem och på Bombays hetaste klubbar. När jag pratade med författaren i fjol sa han att livet har så mycket mer att ge i Bombay och Indien än i väst. I Bombay, sa han, ger livets alla konflikter helt enkelt en större närvarokänsla.

Men att skriva om slum och uteliggare är inte Shanghvis grej.

– Jag ville skriva om en del av det indiska samhället som väst aldrig ser, eller vägrar att se. Förr förknippades Indien mest med fattigdom och översvämningar. Nu börjar vi ta ton i världen. En medelklass på 300 miljoner och allt det där … Men väldigt lite av det vi gör når ut, förutom klichéerna om callcenters och Bollywood.

Vill man lära känna Bombay ska man heller inte missa Suketu Mehtas reportagebok Maximum City: Bombay Lost & Found (2004). Mehta är liksom Salman Rushdie uppvuxen i Bombay och därefter utflyttad. När han var 14 år emigrerade familjen till New York. I vuxen ålder bestämde han sig för att återupptäcka barndomens stad och flyttade tillbaka med fru och två små barn. Indiens mest kosmopolitiska stad hade sannerligen förändrats. Bombay, känt för sin toleranta harmoni medan resten av landet brunnit i religiösa strider, förlorade vintern 1992–93 sin oskuld sedan stadens hindunationalister piskat upp motsättningar mellan hinduer och muslimer.

Suketu Mehta berättar om medelklassens vedermödor, beger sig till sjaskiga sexklubbar och in i slummens irrgångar. Frågan han söker svar på är: vart har min barndoms så toleranta stad tagit vägen? Och med vilken elegans han svarar! Maximum City är ett extremt välgjort litterärt reportage fullt av exakta iakttagelser och personliga reflektioner. I USA recenserade en tidning boken med orden: ”Vad Dickens gjorde för London … [har] Suketu Mehta gjort för Bombay”.

Bombay består av miljoner hårfina linjer mellan ett behagligt liv mjukt som mogen mango och ett liv hårt som flinta. Överallt, på gator, trottoarer, järnvägsstationer, går linjen mellan de båda världarna. Det finns inga staket mellan rikt och fattigt. De båda världarna snubblar över varandra varje sekund och på varje kvadratmeter över hela staden. Alla vet allt. Alla ser allt. Alla kan få dåligt samvete. Alla kan längta. Ingen kan skylla på att de lever i en bubbla, på att de inget vet, inget såg.
Denna närhet mellan välbärgade och utblottade skildrar Manil Suri i Vishnus död (2001), en tragikomisk roman om människorna i en trappuppgång i ett slitet hyreshus i Bombay. Familjerna som bor i lägenheterna är inte rika och inte fattiga, utan en evigt kämpande lägre medelklass. De är livrädda för att falla neråt och hungriga på att stiga uppåt i klasshierarkierna, men hur de än springer kommer de ingen vart. De för en ständig kamp mot varandra om vardagens petitesser. Innerst inne är alla väldigt ensamma med sina funderingar.

Det är inte bara mellan de muslimska och de hinduiska grannfamiljerna som empatin går på sparlåga och kommunikationsförsöken ständigt havererar, utan också mellan hustru och make, föräldrar och barn. Samtidigt ligger Vishnu ute i trapphuset och dör. Han är uteliggare och får bo gratis på trappstegen i utbyte mot att han utför enklare vardagstjänster åt lägenhetsinnehavarna. Han är en av de många tjänstehjon som stadens medelklass är beroende av för att klara vardagen. När han sakta tynar bort bryr sig ingen om honom som människa. Han blir bara ett praktiskt problem som måste lösas, ett ting som måste flyttas för att livet ska fortgå.

Om familjeliv i ett bostadsområde i Bombay handlar också Shama Futehallys debutroman Tara Lane (1993). Huvudpersonen växer upp i en välbärgad affärsfamilj med en känsla av att hon lever i en värld skiljd från den riktiga. Familjen har vävt in sig i en kokong – en förståelig försvarsmekanism i staden där man ständigt får veta och se alldeles för mycket. Men när familjen får problem med sina anställda börjar kokongen spricka. Den andra världen – där man måste slåss med näbbar och klor med ibland ojusta metoder – tränger sig på.

Innan Shama Futehally för sex år sedan, bara 52 år gammal, gick bort i cancer hann hon med en till roman, som precis som debuten är skriven med ett koncentrerat, laddat språk och bara är på runt 150 sidor. Reaching Bombay Central (2002) utspelar sig helt och hållet i en kupé på ett tåg på väg till megastaden, vilket skulle göra texten till en lysande teaterpjäs. Miljön är alltså inte Bombay, som ändå är ständigt närvarande.

En av passagerarna är journalist på väg att rapportera om oroligheterna som skakade staden vintern 1992–93, då den hinduiska mobben dödade muslimer och den muslimska maffian hämnades i form av en serie terrordåd.

Futehally, som också jobbade som lärare och översättare, ses av många som en av sin tids främsta kvinnliga indiska författarna med engelska som arbetsspråk. Synd att det inte blev fler böcker. Ordknappheten gör henne på sätt och vis till Salman Rushdies motsats, men det finns också likheter. Hennes språk är poetiskt, som Rushdies, men som sagt komprimerat – och ändå lågmält. En typisk mening (min översättning):

”Pendeltågstationerna passerade förbi som korten i en kortlek, blank av monsunregnet”. Rushdie hade skrivit tre gånger så långt för att säga samma sak.

En stad som förlorat sin oskuld och kokar av miljoner små förtretliga vardagskonflikter? En stad nära att kollapsa eller explodera av den frustration som skapats av den skarpa konkurrensen om resurserna, i stanken på skräphögarna i slummen och i trängseln i de överfulla pendeltågen?

Efter terrorattacken mot Bombay 26 november 2008 – då över 160 människor dödades – sa författaren Arundhati Roy i en radiointervju i BBC att även om bara 0,01 procent av alla som känner sig alienerade tar till våld kan de förstöra livet för resten av befolkningen. Visst, men det kommer inte att ske i Bombay, menade flera indiska författare i exil som kommenterade katastrofen på dagstidningarnas kultursidor världen runt.

Bombayborna har skakats av många bomber och är luttrade, men inte förhärdade. Tvärtom, menade Suketu Mehta. Bombayborna skiljer sig från storstadsbor i väst i positiv mening. Observationen bygger på folkmassans beteende i samband med bombexplosionerna de senaste tio åren. Efter en krevad, skrev Mehta i New York Times, springer inte Bombayborna bort för att sätta sig i säkerhet, utan mot explosionens centrum för att hjälpa de drabbade. Det, menade han, är den sanna Bombayandan.

Fler Bombayböcker
Black Friday av S Hussain Zaidi. Reportage om terrordåden som skakade staden 12 mars 1993. Också en mycket bra film av Anurag Kashyap.
Dharavi – Documenting Informalities av svenska Konsthögskolans Jonatan Habib Engqvist och Maria Lantz. Fascinerande coffetable-bok redigerad.
I skuggan av Taj Hotel av Anita Desai. Roman om judisk man flyr trettiotalets Tyskland, hamnar i Bombay och lever fattigt med sina katter i skuggan av Indiens lyxigaste hotell.
No God in Sight av Altaf Tyrewala.
Rediscovering Dharavi av före detta The Hindu-journalisten Kalpana Sharma. Reportage om Asiens största slum.
Reaching Bombay Central av Shama Futehaly. Kortroman om passagerarna på ett tåg på väg mot Bombay.
Shantaram av förrymde australiensiska fången Gregory David Roberts. En 941 sidor lång armknäckare med spektakulär handling På väg att bli film med Johnny Depp och Amitabh Bachhan i huvudroller.
Slumdog Millionaire av Vikas Swarup. Medryckande berättelse om slumpojken som vinner högsta priset i en frågesport. Också Oscarsbelönad film.

Beställ Karavans temanummer om Bombay på deras hemsida.

Leta i Indien Online