Indien Online

Världens mest sedda Youtubeklipp - en tamilsk poplåt

2012-01-29T20:09:00.014+01:00

Hittills har de största filmsuccéerna producerats i Bombay och språket har, med få undantag, varit hindi.

I vår har filmen "3" premiär och den är märkvärdig på så sätt att den redan, långt före premiären, är en succé över hela Indien. Hittills har klippet med sången setts av 39 milnoer på You Tube, där det fått guldmedalj för flest visningar på kort tid.

Förklaringen är en av filmens hitlåtar: "Why this kolaveri di?" ("Varför denna vrede?") som släpptes redan i november i fjol, ett halvår före filmpremiären.

Skriven och sjungen av skådisen Dhanush (som i filmen spelar mot sin hustru Aishwarya Dahnush) med musik arrangerad och komponerad av musikdirektören Anirudh Ravichander.

Sången framförs på en blandning av tamil och engelska. Tanglish skulle man kunna säga.

Sångstilen och rytmerna bygger på traditioner från tamilska folksånger.

Tamil Nadu, tamilska språkets hemvist i Indien, är delstaten längst ner i syd som på 60-talet ville bli självständig och vägrade acceptera hindi som riksspråk. Tack vare protester och politiker i huvudstaden som tänkte om slapp man prackas på hindi som myndighets- och utbildningsspåk i sin delstat.

Nu har man på sätt och vis vunnit ännu en seger. En tamilsk popsång har utklassat alla filmlåtar på hindi många gånger om. Enligt kollegan och vännen Malin Mendel Westberg hörs den från var och varannan mobil på pendeltågen i Bombay just nu.

Här är texten - på äkta tanglish:

yo boys i am singing song
soup song
flop song
why this kolaveri kolaveri kolaveri di
why this kolaveri kolaveri kolaveri di
rhythm correct
why this kolaveri kolaveri kolaveri di
maintain please
why this kolaveri..di

distance la moon-u moon-u
moon-u color-u white-u
white background night-u nigth-u
night-u color-u black-u

why this kolaveri kolaveri kolaveri di
why this kolaveri kolaveri kolaveri di

white skin-u girl-u girl-u
girl-u heart-u black-u
eyes-u eyes-u meet-u meet-u
my future dark

why this kolaveri kolaveri kolaveri di
why this kolaveri kolaveri kolaveri di

maama notes eduthuko
apdiye kaila snacks eduthuko
pa pa paan pa pa paan pa pa paa pa pa paan
sariya vaasi
super maama ready
ready 1 2 3 4

whaa wat a change over maama

ok maama now tune change-u

kaila glass
only english..

hand la glass
glass la scotch
eyes-u full-aa tear-u
empty life-u
girl-u come-u
life reverse gear-u
lovvu lovvu
oh my lovvu
you showed me bouv-u
cow-u cow-u holi cow-u
i want u hear now-u
god i m dying now-u
she is happy how-u

this song for soup boys-u
we dont have choice-u

why this kolaveri kolaveri kolaveri di
why this kolaveri kolaveri kolaveri di
why this kolaveri kolaveri kolaveri di
why this kolaveri kolaveri kolaveri di

flop song

Läs mer om succén med låten i Times of Inda.

Klyftorna ökar inte - de minskar

2012-01-27T09:19:00.008+01:00

Ett vanligt påstående om Indien är att den ekonomiska tillväxten visserligen är stark, men att klyftorna mellan rika och fattiga ökar. Jag har själv varit inne på samma spår och i artikeln om olikheter mellan Kina och Indien (Sveriges Radio, Obs, 2 januari 2012) konstaterade jag att Indiens tillväxt till stor del gått de fattigaste förbi.

Men det finns också tecken på motsatsen: på att lågkastiga, stamfolk och muslimer (tre eftersatta grupper) inte bara fått mer välfärd senaste tio åren, utan också fått uppleva en betydligt snabbare välståndsutveckling än befolkningsmajoriteten.

Statliga Applied Manpower Research har gjort en undersökning (India Human Development Report 2011) som bland annat visar att andelen absolut fattiga bland lågkastiga/oberörbara/kastlösa (Scheduled Castes på indiskt myndighetsspråk) sjunkit från 48 procent 1994 till 27 procent 2010.

Räknar man hela Indiens befolkning fanns det 37 procent fattiga 1994 och 20 procent 2010.

Samtidigt har läs- och skrivkunnigheten ökat snabbare bland muslimer, stamfolk och lågkastiga. Samtidigt har arbetslösheten sjunkit mer bland dessa grupper än bland majoriteten.

– En snabb titt visar att när det gäller en rad sociala indikatorer som hälsa, utbildning och inkomst har SC:s och ST:s (lågkastiga och stamfolk, min anm) sett en snabbare förbättring än nationen som helhet, säger Santosh Mehotra, chef för Applied Manpower Research till nyhetsmagasinet Outlook.

Det finns tydliga tecken för att de som tjänar minst i Indien har börjat komma i kapp de som tjänar mest.

Och det är bara ett annat sätt att säga att klyftorna i indiska samhället inte ökar, utan faktiskt minskar - förutsatt att statistiken inte är falsk.

Hans Roslings pedagogiska video om ekonomiska och sociala utvecklingen i världen senaste århundradena:

Rushdie stoppas - får inte tala i Jaipur

2012-01-24T15:42:00.004+01:00

Salman Rushdies tal skulle hållas via videolänk på litteraturfestivalen i Jaipur i idag. Men det ställdes in. Enligt arrangörerna var det nödvändigt för att undvika våld, rapporterar BBC.

Nära 30 muslimska aktivister har försökt ta sig in i festivallokalerna och enligt polisen har folksamlingar samlats i stadens parker för att demonstrera. Rushdies bok Satansverserna är förbjuden i Indien och upplevs av många muslimer som hädiska.

Den brittisk-indiska författaren, som skrivit litterära succéer som Satansverserna, skulle ha öppningstalat vid festivalen på lördagen. Men drog sig ur evenemanget sedan de indiska myndigheterna varnat honom för att yrkesmördare fått i uppdrag att döda honom.

Rushdie har sedan anklagat den indiska polisen för att ha hittat på dödshotet för att slippa kontroverser. Hans tal under tisdagen skulle hållits under eftermiddagen.

”Jag anser att man har ljugit för mig. Jag är kränkt och väldigt arg”, skriver författaren nu själv på Twitter.

Läs min artikel Förolämpa aldrig en troende på Newsmill.

Satansverserna finns inte i bokhandeln längre, låna på biblan eller köp på antikvariat.

Gud finns i Calcutta (1991)

2012-01-23T19:47:00.005+01:00

Återpublicering. Ett reportage från Calcutta, skrivet 1991.

Gud finns. Jag vet, för jag har sett honom i Calcutta.

På kvällarna kommer han åkande på en upplyst vagn med olikfärgade lampor, blomstergirlanger och bolmande rökelsestickor, och ibland är det förresten en hon.
I skymningen drar de fram genom den täta smoggen, längs de gropiga gatorna, genom en stad med en böljande, svällande, pulserande ström av människor, bilar, handdragna rikshor och bussar som ser ut att vara gjorda av folie som någon först knycklat ihop och sedan försökt släta ut igen.

En explosion, två explosioner, tre explosioner.
Jag vaknar och sätter mig upp i sängen. Smällarna avlöser varandra; ljudet studsar mellan fasaderna och in i rummet på Hotel Shilton på Sudder Street. Jag är sömndrucken, känner mig förvirrad och orolig. Försöker minnas var jag är och vad som händer.
Stockholm? Frankfurt? New Delhi? Calcutta?
Anti-Bush-demonstrationer? Israeliska Patriot-robotar? Irakiska Scud-missiler?
Den sena kvällsbrisen som fladdrar i de skitiga gardinerna för med sig ljudet av dova trummor, ettriga flöjter, skratt, jubel och skrik.
Jag lutar mig ut genom fönstret, det luktar damm och i natten som är tjock av krutrök och fuktiga dimmor ser jag hundratals människor bölja fram längs den leriga och gropiga Sudder Street; en skär gudafigur med blå snabel, män i uniformer som blåser i säckpipor, pojkar som dansar extatiskt till smattrande tablas och kastar hemmagjorda smällare, långa skuggor.
Cirkus? Tivoli? Barnens dag?
Det är den 29 januari 1991. President Bush’ bomber faller över Bagdad. Jag har precis landat i Calcutta efter 20 timmars flygresa, 24 timmars försening och en omväg över Kazachstan och Uzbekistan. Hjärnan är fylld med bomull, kroppen skriker efter sömn, det är omöjligt att somna om, världen är galen och jag förstår ingenting.
Mer än att det här är inte som hemma.

Jag klär på mig och går ut på Indiens gator och det är som i en dröm.
Orkestermedlemmarnas röda jackor, svarta hattar, vita damasker och blänkande säckpipor skär genom den grå dimman över Stuart Lane, Free School Street och Lenin Sarani. En tjock pukslagare bankar takten med hela sin kraft och jag står och tittar på svettpärlorna som trillar ner för hans grova hals och väter sömmarna i halsen på hans t-tröja.
Efter musikerna kommer en gudabild prydd med smycken och tagetes, dragen på en kärra med olikfärgade glödlampor och snirkliga träsniderier. Sedan ännu en kärra med en brummande och rykande generator. Och ännu en orkester i uniformer. Och ännu en gudabild. Och ännu en… Explosionerna från de hemmagjorda smällarna gör ont i öronen och trycker tungt mot bröstkorgen.
Det är Skänninge marknad, brittisk tatoo och indisk prålig religiositet och livsglädje – allt i ett.

Längs väggarna sover familjer inlindade i jutesäckar. Lamporna från gudavagnarna lyser upp deras ansikten, ljudvolymen är som på en rockkonsert. Barnen skruvar på sig i dammet som virvlas upp av hundra par fötter och en man tittar plötsligt upp, blinkar, gäspar, men ser inte särskilt förvånad ut, sluter snabbt ögonen igen, somnar om.

Ett fyrverkeri av ljud, ljus och dofter ända fram till midnatt: Durga, demonförstöraren, Saraswati, konstens och utbildnings gudinna och så förstås Kali, dödsgudinnan, som gett namn till detta livsbejakande och lidande inferno – Kalis stad, Kalikata, Calcutta.
Kali, den svarta guden, är mörk som vinternatten, blod droppar från hennes utsträckta tunga och kransen runt henns nacke består inte av blommor utan av dödskallar och hon dansar lyckligt – ja, i triumf – över sin makes kullvräkta kropp. Engelsmännen blev förstås förfärade när de först kom hit på 1600-talet. En på samma gång gudomlig och bloddrypande kvinna som dessutom respektlöst skändade sin man.
Officeren och fältherren Robert Clive, som återerövrade stan från en uppstudsig muslimsk prins 1757, kallade Calcutta ”den otäckaste platsen i universum”. Författaren Rudyard Kippling tyckte att stan var fruktansvärd. Och Winston Churchill skrev så här om Calcutta i ett brev hem till sin mor: ”Jag kommer alltid att vara glad att jag sett den... eftersom... det gör det onödigt för mig att någonsin se den igen”.
Men för mig är döden och förfallet i Calcutta inte det bestående intrycket, även om jag förstås inte kan slita blicken från de stympade tiggarna som hasar sig fram på sina benstumpar mellan bilarna på paradgatan Chowringhee, familjerna som bor, äter, sover och tvättar sig på trottoaren någon decimeter från brölande lastbilar och mullrande spårvagnar och det blodiga offrandet av getter i folkvimlet vid Kalitemplet.
Nej, Calcutta är framför allt liv. Aldrig tidigare har jag sett så mycket liv och rörelse på en och samma plats. Femton miljoner människor ihopträngda på några kvadratmil. 3,7 kvadratmeter per person. Bara en kvadrat per skaft i slummen. Tänk er det! En kvadratmeter. Herregud, här är det trångt. Henri Michaux uttryckte det så här i En barbar i Asien: ”Jag känner till ett tjugotal huvudstäder. Strunt! Men så har vi Calcutta! Calcutta, universums mest fullpackade stad”.

Calcutta fungerar, vibrerar, expanderar, inte på grund av, utan trots allt. Människans överlevnadsinstinkt och livsgnista triumferar över apatin. Här är livet värt att levas – trots allt.
Bilar, människor och djur kastar sig mot varandra i ett ständigt pågående chicken-race och man tänker att nu smäller det, men som genom ett under gnuggar och gnider de sig bara skuldra mot skuldra, kaross mot kaross – pang-bom – oj, där rök en backspegel – en stunds kaos och så frigör de sig igen – i stort sett hela.
I människors ögon ändå en sorts lugn.

Gå över gatan? Sätt upp en stoppande hand, trafiken tvärnitar, du springer över. En knyck, en dragspelsinbromsning, stilla för några magiska, smoggdallrande sekunder och sedan fortsätter allt att pulsera i samma tempo som förut.
Samtidigt: i Calcuttas centrum känns det mer som om man hamnat i en ladugård eller på en bymarknad än i en världsmetropol. Det är bräkande får och spannmålsblast. Det är avspänt och bonnigt. Potatissäckar bärs, grönsaker tvättas, kött styckas, sockerrör manglas, kor strövar omkring och slickar i sig gamla exemplar av calcuttatidningen The Telegraph och trippande hjordar av getter vallas mellan taxibilar och rikshor. Det luktar rökelse, bajs, vedrök, svett, dieselavgaser och... blommor. Just det, mitt i skiten och dammet: en underbar, kittlande doft av tagetes, hinduismens favoritblomma.

Privatlivet har flyttat ut på gatan. Hela livet rullas upp – allt på en gång, här och nu. På trottoaren: kokkärl, vattenpumpar, madrasser, askar med personliga tillhörigheter, eldstäder, sovande bäbisar, läsande män, tvättande kvinnor. En familj som bor i en gatukorsning har till och med hängt upp ett par enkla tavlor på en husfasad. Ett svartvitt fotografi av familjen strax under skylten med gatunamnet. Privatliv mitt i det offentliga.

Jag traskar på gatorna runt New Market, men ändå genom köket (hoppsan jag trampade nästan på degen), toaletten (dålig i magen idag ser jag), sovrummet (att han kan sova i det här larmet), vardagsrummet (”hej, hej, jag kommer från Sverige, ja, jag tycker mycket om Calcutta”) och verkstaden (en febril akitivitet).
Det känns som att gå på en genomfartsled dragen genom lägenheterna i ett hyreshus.
Jag klampar på genom deras liv utan att be om lov och trots det – det finns en exotisk brist på fysisk integritet – möts jag nästan bara av vänliga, tillmötesgående blickar. Och trots att vanligt myllrande folkliv en vanlig vardag ibland påminner om upplopp, myteri, revolution eller något ännu värre känner jag mig välkommen. Jag är trygg.

Alistar Perera är sjukligt mager. Hans TBC plågar hälsan ur honom, han hostar och rosslar och kastar i sig en massa blå och vita piller flera gånger om dagen. Jag har inte sett honom på några månader och han är smalare än jag minns honom som.
Vi slår oss ner på golvet i familjen Pereras rum. Tillsammans med Barbara har han två döttrar, Althier, fem år, och Ann, fjorton år.
Familjen Perera är anglo-indier, alltså ättlingar till indier som konverterade till kristendomen och engelska språket eller som var barn i kärleksaffärer och äktenskap mellan engelsmän och indier. De allra flesta anglo-indier, eller firinghis (utlänningar) som de elakt brukar kallas i Bengalen, har fortfarande engelskan som modersmål och kristendomen som rättesnöre.

Anglo-indierna var lojala mot britterna och belönades ofta med statliga jobb långt ner i hierarkierna; de jobbade inom järnvägen, posten, telegrafen och som lägre tjänstemän i den offentliga förvaltningen. Sedan Indien blev självständigt 1947 har det inte gått så bra för Asiens motsvarighet till Latinamerikas mestiser. Man kan tycka att deras språkkunskaper och religion borde ha gett dem oerhörda fördelar i det postkoloniala Indien. I många delstater är ju fortfarande engelska det officiella myndighetsspråket. Men de anglo-indier jag mött i Calcutta befinner sig på samhällets botten. Som Mister Patrick.

Mister Patrick har ett förflutet som yrkesmilitär, men en dag för många år sedan sa han upp sig och sedan har allt på något sätt gått snett. Idag bor han på altanen framför ett förfallet och övergivet hus på Sudder Street. Där bor också två andra män och under dagarna när männen är på sina arbeten vaktar Patrick deras ägodelar. Som ersättning får han dela deras middagsmat. Man kan inte direkt kalla Patrick arbetslös, även om pengar nästan aldrig bor i hans fickor.
Patrick är mycket artig, konverserar lågmält och välartikulerat och får tack vare sitt internationellt gångbara modersmål många vänner bland de utländska resenärer som bor på något av Sudder Streets många budgethotell. Och hans utsatthet verkar aldrig övergå i desperation; han tigger inte av de förbipasserande, frågar aldrig efter pengar, vill inte ha något, även om han då och då motvilligt kan gå med på att låta sig bjudas på en kopp te.

Familjen Pereras rum vetter mot gatan i ett slags halvslum – huslängorna är i alla fall byggda av tegel och betong – och är inte mycket större än insidan av en ordinär svensk lekstuga. Allt vore ganska okej om de hade rummet för sig själva. Men familjen Perera är inneboende och sover på en bred madrass under sängen.
I sängen bor Alistars kompis. Det är han som har förstahandskontraktet.
– Det här är verkligen ett skithus, ett skitigt litet hål, suckar Alistar och häller i mer sött mjölkte och propsar på att få bjuda på ännu en bidi.

Längs väggarna en byrå, ett fotogenkök, fotografier och koffertar med kläder. Det är mörkt och fuktigt inne i rummet och ännu värre blir det under monsunen i juli och augusti. När de tropiska stormarna drar in från Bengaliska viken och vräker ner regn så att det känns som om någon vänt upp och ner på en hel ocean där uppe i himlen, då vattenfylls Calcuttas gator och förvandlas till kanaler. På Park Street i centrum klev kontoristerna rakt ner i båtar från andra våningen under en monsun för några år sedan.
Under de allra våtaste veckorna är allt en röra. I Pereras rum står vattnet en meter djupt och familjen tvingas sova sittande hela nätterna uppe i sängen tillsammans med Alistars kompis.
Under några dramatiska veckor varje sommar fungerar ingenting. Avloppet, distributionen av mat till marknaden, kollektivtrafiken, elektriciteten – allt klappar mer eller mindre ihop. Femton miljoner människor och inget funkar. År efter år. Och politikerna i stan verkar inte ens särskilt bekymrade.
Klockan fyra varje morgon kliver Alistar upp och börjar promenera de fem kilometerna till hamnen vid Hooghly-floden, där han jobbar som vakt. Buckliga spårvagnar vilar stilla på spåren, handdragna rikshor står lutade mot fläckiga fasader, miljoner människor under jutesäckar och yllefiltar längs trottoarerna drömmer i den ännu svala gryningen om en ljusare framtid – och Alistar går fortare och fortare, ja, ibland måste han springa för att hinna i tid. Han svettas. Han hostar. Han svär.
Han jobbar två pass. Sammanlagt 16 timmar. Klockan nio på kvällen är han hemma igen, sväljer sin TBC-medicin, kryper ihop på madrassen och somnar.
Det enda som återstår är att hoppas på underverk, och det gör Alistar och Barbara Perera.

De ber innerligt varje morgon och varje kväll till den blonde Jesus som sorgset betraktar trängseln i rummet från teckningen i tavelramen på den fuktskadade betongväggen ovanför sängen. De ber och ber om en bättre värld, mindre monsunregn, fler brev och tjockare klädpaket från mig, rikligare inkomster och ett anständigt liv.

Om de praktiska livsbetingelserna är usla för miljoner calcuttabor, då är kulturutbudet desto bättre. Det finns fler publicerade poeter i Calcutta än i Rom och Paris tillsammans, fler litterära magasin än i London och New York och fler förlagsredaktörer än i hela övriga Indien. Poesiuppläsningar, filmklubbar, teatrar, uppvisningar med klassisk indisk dans och Indiens största bokmässa.
På Oxford Book & Stationery på Park Street, en av Calcuttas största bokaffärer, är utbudet imponerande. Hyllor fyllda med poesi och prosa, såväl indisk som utländsk, och akademiska böcker om allt från teknologi till socialantropologi. När jag frågar om de möjligen har någon bok om indiskt te plockar försäljaren S G Modwani fram fem–sex tjocka standardverk om teodling plus ett dussin statliga rapporter om de senaste årens teproduktion i Darjeeling och Assam.

Böcker belagda med en hinna av damm och stoft täcker väggarna ända upp till taket. Modwani får ta stegen till hjälp för att komma åt de översta hyllorna.
Oxford har dessutom en låneavdelning med 700 registrerade låntagare. En service som man startat på grund av att de offentliga biblioteken fungerar så dåligt.
– Bokintresset är stort i Calcutta, konstaterar föreståndaren R N Mansukhani där vi sitter på hans kontor inrymt i en trämonter som hänger under taket. Bombay och Delhi har blivit centra för jetset och modefolk, medan Calcutta är den intellektuella staden.
Men det är inte bara Oxford Book & Stationery som har välfyllda bokhyllor. Bokkommersen är intensiv över hela Calcutta, framför allt runt universitetet: vissa bokhandlare har bara ett hål i väggen, andra lägger upp sitt utbud på ett plastskynke på gatan. I en liten kiosk som säljer frukt och böcker kommer jag över en pocketversion av Indiens konstitution. På en trottoar i centrum räknar jag till ett tjugotal försäljare som kränger juridikböcker och häften som innehåller olika lagar och förordningar (Indiens motsvarighet till Svensk författningssamling). Och på en sjaskig bakgata bläddrar jag i några av de hundratals poesihäften med lokala poeter som prydligt exponeras mot en nerklottrad stenmur.

Britternas koloniala äventyr i Indien startade för drygt 300 år sedan just här i Bengalen, det bördiga östra hörnet av den väldiga Gangesslätten. De europeiska influenserna har därför verkat längre och fått större genomslags-kraft här än i övriga Indien. 1835 meddelade det brittiska kolonialstyret i Calcutta att ”den brittiska regeringens stora målsättning bör vara att främja europeisk litteratur och vetenskap” och att pengar därför ”hädanefter anslås till att delge den infödda befolkningen kunskap om engelsk litteratur och vetenskap med hjälp av det engelska språket”.
Detta var ett på många sätt unikt beslut i brittisk kolonialhistoria. I och med beslutet gjorde engelsmännen indierna, och framför allt bengalerna, delaktiga i samhällsbygget. Snabbt växte en ny medelklass fram, influerad av västerländskt tänkande, med ett gemensamt språk – engelskan – och gemensamma intressen.
Bengalerna tog britterna på orden och snart växte en ny bildad indisk medelklass fram, influerad av västerländskt tänkande och med engelskan som gemensamt språk.
Bengalisk litteratur influerades av den europeiska romanen och europeiska verk översattes till bengali. Moliére publicerades på bengali långt innan engelsmännen hade hört talas om den nye franske komediförfattaren. Ett nytt ideal skapades, en sann bengalisk intellekuell, en bhadralok, skulle ha encyklopediska kunskaper i Leonardo da Vincis anda – det vill säga känna till det mesta om allt.

Några av Bengalens intellektuella förgrundsfigurer på 1800-talet var upplysningsfilosoferna Ram Mohan Roy och Ramkrishna, som ville förena hinduismen med västerländskt tänkande. De sådde det första fröet till självständighetsrörelsen genom att formulera idéerna om en självständig indisk nation. Men den kanske mest kände bengalen här i Sverige är nog författaren, filosofen, tonsättaren och bildkonstnären Rabindranath Tagore, nobelpristagare i litteratur 1913.

Sneglandet på europeisk kultur innebar paradoxalt nog också en radikalisering av politiken i Calcutta, en bieffekt av britternas beslut att utbilda lokalbefolkningen. Mahatma Gandhi och hans icke-våldsrörelse blev aldrig särskilt populär i Bengalen. Här hade man sin egen hjälte, Subhas Chandra Bose, som ville använda våld för att frigöra Indien från britterna (Bose dog i en flygolycka 1945, två år före självständigheten).
Politiska strejker, demonstrationer och manifestationer har alltid varit en del av Calcuttas vardagsliv, och var en av anledningarna till att britterna 1911 bestämde sig för att flytta huvudstaden till Delhi.

Ajit Roy bor i en förort till Calcutta och är sinnebilden av en intellektuell bengal, en bhadralok. Han har varit aktiv i kommunistpartiet och i Bertrand Russel-tribunalen (vilket ledde honom till ett möte med Olof Palme 1981), jobbat som tidskriftsredaktör och skrivit ett tjugotal böcker om tredje världen.
I dag är han gammal, denne spenslige man med stora svarta plastglasögon, men har knappast slagit av på takten. Fortfarande skriver han regelbundet i den indiska tidningen Economical and Political Weekly och i den svenska tidskriften Sydasien.
Ajit Roy har för länge sedan lämnat kommunistpartiet – han klagar över CPI (M):s ideologiska dogmatism – men anser ändå att vänstern har förvaltat kunskapsarvet väl. Den ekonomiska situationen för de fattiga i Västbengalen, säger han, är visserligen inte särskilt mycket bättre än i övriga Indien.
– Men, tillägger han, utbildningstraditionen har skapat en större medelklass och mer medvetna lantarbetare och småbönder. De feodala strukturer-na är inte lika starka här som i Bihar och Uttar Pradesh.
– Satsningen på utbildning och skolor, säger Ajit Roy, har skapat en ny självkänsla bland landsbygdens fattiga.

På Albert Hall Coffee House i universitetskvarteren samlas studenter, lärare, journalister och författare för att dricka kaffe, röka och diskutera dekonstruktion, tantrisk symbolism, astrologi eller den eviga frågan om inte kommunism och planekonomi ändå är överlägsna kapitalismen.
Detta är förmodligen ett av de sista kaféer på jordklotet där den kommunistiska revolutionen ännu anses vara ett relevant diskussionsämne.
Takfläktarnas roterande skuggor dansar på de flammiga och flagnande ärtgröna stenväggarna och barfota kypare i vita uniformer och vita mössor ilar mellan borden. Jag pratar med en man med svarta plastglasögon, halvlångt svart hår och sandaler. Han konstruerar pipelines på dagarna, berättar han, extraknäcker som statistiklärare på universitetet på kvällarna och läser allt han kommer över om astrologi. Han vill absolut veta vad jag anser om kommunismen. Medveten om att det låter slitet svarar jag ”bra i teorin, dåligt i praktiken”. Han nickar instämmande.
– Lenin hade en del bra idéer, men där har vi den verkliga idolen, säger statistikläraren plötsligt och gör en svepande gest bort mot en tavla med trasigt glas på den skitiga väggen. Tagore med sitt toviga hippiehår och Fröding-skägg blickar ödmjukt tillbaka.

Trots sina röda herrar är Västbengalen en livlig marknadsekonomi utan politiska begränsningar ens för de råaste formerna av kapitalism.
Runt 1910 emigrerade tusentals familjer av marwari-kasten från Rajasthan i västra Indien till Calcutta för att göra affärer. De lyckades bra, fyllde de tomma stolarna i bolagsstyrelserna efter britterna och dominerar idag nästan hela finansmarknaden och all handel i Calcutta.
Den framgångsrikaste familjen av alla marwaris heter Birla. Deras imperium sträcker sig över hela den indiska subkontinenten. Med högkvarter i Calcutta tillverkar Birlas företag allt från TV-apparater och bilar till verktyg och kläder. De har sponsrat klanen Nehru-Gandhis valkampanjer sedan fyrtiotalet och äger en av Indiens största engelskspråkiga dagstidningar, The Hindustan Times.

I Calcutta har Birla byggt sjukhus, tempel och en park med en inomhusskridskobana, grundat konstmuseet och institutionen The Birla Academy of Art and Culture och uppfört ett ståtligt planetarium. En välgörenhet som har skänkt familjen en plats i de flesta calcuttabors hjärtan.
Familjen Birla trivs med sina stalinistiska politiker. De kommunistiska fackföreningarna bråkar ibland, skatterna på lyxkonsumtion (öl, fina restauranger etc) är höga och företagande kräver en massa pappersexercis för att tillfredsställa den statliga administrationen i det jättelika regeringskontoret, Writer’s Building. Men trots detta håller sig staten i allt väsentligt i bakgrunden.
När det gäller sociala projekt gör regeringen faktiskt inte mycket numera. Planer utarbetas, beslut fattas, men inget händer. Byråkratin får Kafkas processer att verka effektiva; papperskvarnen går på sparlåga på grund av politisk vånda, brist på resurser och korruption.

Att promenera genom Writer’s Buildings kontorssalar, stora som handbollsplaner, fyllda av illa formade papperspyramider med risk för ras, är en omtumlande upplevelse. Tjocka lager av damm över allt utom de senaste akterna, korongspelande och sovande tjänstemän i hörnen och det saktmodiga ljudet av en långsam pekfingervals på en femtio år gammal skrivmaskin.
Några av världens sista stalinister för en politik som – sett ur ett svenskt perspektiv – mest kännetecknas av laissez faire-ekonomi och nattväktarstat. Till och med Europas konservativa framstår som socialdemokrater på vänsterkanten i en jämförelse.

Vijay Dudeja är en mycket rik direktör för ett framgångsrikt temäklarföretag i Calcutta. Hans företag, Tea Brookers Private Ltd, har förmedlat det Darjeeling-te som fyra år i rad satt världsrekord i höga priser på Calcuttas teauktion.
Ett parti av 1991 års second flush, andra skörden, gick till ett japanskt företag för 1 800 kronor per kilo. I Japan såldes det sedan för 6 000 kronor per kilo.
Dudeja – en satt figur med aristokratisk min och Tom Jones-polisonger – är överklass så som jag föreställer mig överklassen i Europa för hundra år sedan. När han ser att jag svettas i hans kvalmiga kontor, tar han inte två steg till höger och knäpper på fläkten. Nej, han trycker på en knapp på skrivbordskanten, en tjänare kommer rusande och han beordrar med släpig arrogans:
– Snälla du, slå på fläkten, Mister Andersson svettas.
Dudeja bjuder hem mig till sitt residens i den fashionabla stadsdelen Alipore.
– Kom på en drink, säger han och får det att låta så amerikanskt.

I hans hus går betjänten baklänges framför oss för att inte missa minsta vink från sin herre och när vi slagit oss ner i rottingfåtöljerna på verandan kommer huspojken rusande i genomsnitt var femte minut med olika tilltugg. Hans rörelser är osäkra, hans blick blank och undergiven och jag känner mig generad.
Dudeja bjuder på cognac och häller i Chivas Regal till sig själv.
– Mm, god, säger jag och doftar och läppjar, är den indisk?
– Nej! Fransk! svarar Dudeja stött.
Han bjuder på cigarr.
– Utmärkt, säger jag. Är den indisk?
– Nej, holländsk!
En enda klunk, ett enda bloss kostar förmodligen lika mycket som huspojkens dagslön och så antyder jag att Curvoisier VSOP smakar som nåt billigt indiskt plagiat. Han blänger på mig surt ganska länge efteråt, men säger inget.
Dudeja skryter om sin rikedom, rakt på sak, utan krusiduller. Han utstrålar: Jag är rik, jag har stor mage, jag dricker importerad sprit, jag mår bra. Och hela tiden vill han höra hur medelklassliv levs i Europa. Vad äter ni till lunch? Är hälsokost populärt? Går ni på workout?
– Ja, mikrovågsugnar har vi i Indien också, säger frun när jag berättat om svenska lunchvanor. Men mikrovågsugnar passar inte här i Indien. Tjänarna förstår sig inte på dem. De trycker bara sönder knapparna.
När jag berättar om mitt besök på kommunisternas partikansli suckar Dudeja uppgivet.
– Calcutta, säger han, är väl snart världens sista kommunistiska bastion.
– Ställer inte kommunisterna till några problem för ditt företag?
– Nej, inte alls. Problem finns det över hela Indien, men för min del finns det inga speciella problem som har att göra med marxistregeringen här i Bengalen.
– Så allt tal om Lenin och Stalin
och en genomgripande revolution för att sopa bort kapitalismen är mest prat?
– Nej, svarar tedirektören trött och skramlar med isen i whiskyglaset, det är enbart prat.

Researchat och skrivet 1991 efter två resor samma år till Calcutta. Ett år då Indien stod och balanserade mellan det gamla och det nya. Samma år skrotades den indiska modellen med skyhöga tullmuror och självförsörjningsmodellen. Istället blåste liberaliseringsvindar och en frisk bris av avregleringar.

Reportageresan – så jobbar du journalistiskt utomlands

2012-01-19T13:48:00.005+01:00

Jobbar du redan på en tidskrift, men vill lära dig mer om att jobba som journalist i utlandet, om hur man planerar och genomför reportageresan - anmäl dig då till Sveriges Tidskrifters seminarium tisdag 20 mars 2012 kl 9-16 med mig som föreläsare.

Lite av innehållet:

Planering och research
Spanien – och sedan då? Hitta personer att intervjua och platser att besöka i andra länder. Jobba med informatörer, fixare, tolk och personer som fungerar som spindeln i nätet. Göra research på internet, i biblioteket och med hjälp av vänner och kollegor – och deras vänner och kollegor.

Så skriver man reportage i utlandet
Väva samman intervjuer, egna reflektioner och fakta till en levande text med miljöbeskrivningar och gestaltning av människor? Skriva en text som har en idé som löper som en röd tråd från början till slut? Komposition av reportaget. Måste man börja med dag ett, när flygplanet just landat? Eller är det tillåtet att kasta om kronologin? Hur komponerar man som i en cirkel?

De fem sinnena
När man beskriver en annorlunda miljö är det viktigare än någonsin att levandegöra och öka närvarokänslan. Då måste man använda sig av flera av sina sinnen. Därför är det relevant också med ljud, dofter och smaker i den journalistiska texten.

Hur personlig får man vara?
Vem berättar (ett personligt jag, ett diffust vi, ett strikt Tidningen X eller en allvetande osynlig berättare)? Även den rutinerade reportern gör misstag och hamnar i fallgropar.

Så undviker man nationella och etniska klichéer
Visa indiska män, lata sydeuropéer, skräniga amerikaner och effektiva tyskar. Alla vägar bär till Rom och regnet står som spön i backen i London. I utrikesreportage letar sig ofta klyschor, klichéer, fördomar och färdiga formuleringar in i texterna. Så undviker man dem och hittar sina egna formuleringar.

Övning
Kursdeltagarna formulerar varsin idé på ett eller flera utrikesreportage som skulle kunna vara relevant för deras tidning.

Kursledaren
Jag har jobbat med reportage från utlandet sedan mitten av åttiotalet. Var med och startade Resemagasinet Vagabond 1987, där han fortfarande är redaktör (nu på halvtid). Har skrivit ett tiotal reportage- och guideböcker. Har jobbat som frilans i utlandet för många olika tidskrifter, dagstidningar och radioprogram – och varit stringer och rapporterat från parlamentsval i Indien för TT. Blev utnämnd till Årets Journalist av Sveriges Tidskrifter 2010.

Anmäl dig här!

Ett kilo Indienguide

2012-01-19T11:32:00.011+01:00

Sedan i höstas finns en ny upplaga av guidernas guide: Lonely Planets guide till Indien. Jag minns den första upplagorna, jag tror den var från 1983, samma år som jag gjorde min första Indienresa. Fullständiga titeln var India - a travel survival kit, omslaget pryddes av en teckning som var en smart kopia av en mogulsk miniatyrmålning där en västerländsk backpacker hade målats in i den gamla palatsmiljön. Boken innehöll inte en fotografisk bild, men många handritade kartor och svartvita karikatyrteckningar av indier.

I september förra året kom en ny upplaga av boken, som i år firar 30 år som guidebok. Idag innehåller den hundratals färgbilder och färgkartor och är mer än dubbelt så tjock som 1983, 1 229 sidor närmare bestämt.

En tegelsten, nästan åtminstone, ett kilo väger den, och en nästan oändlig källa till resekunskap.

Är du på väg till Indien. Skippa att packa de där finskorna som du ändå aldrig kommer att använda och packa ner Lonely Planets guide.

Jag kollade in Kartbutiken, Stockholms mest välsorterade resebokhandel. Där kostar den 391 kr. Inget oskäligt pris, tänkte jag, inte för en sådan tjockis. Men så tog jag en titt på Adlibris och Bokus, Sveriges två största nätbokhandlare. De tar bara 199 kr för Lonely Planets tunga Indienguide. Nästan tvåhundra kronor billigare än hos den fysiska bokaffären! Köp den på nätet alltså.

Min egen guide, Indien - personlig guide (Vagabond förlag 2007) är tyvärr slutsåld, men i februari åker jag till Indien för att researcha en ny upplaga. I september 2012 kommer den nya, uppdaterade och tredje upplagan av min guide, som kommer att landa på cirka 400 sidor, varav minst 64 i färg, och innehålla ett snävare men också personligare urval än Lonely Planets megaguide.

Lonely Planets India köper du på Adlibris eller på Bokus.

Lyssna på mitt inslag om Mahatma Gandhi

2012-01-17T11:37:00.006+01:00

Hela denna vecka sänder Obs i Sveriges Radio P1 program ur serien ”Guru då – död idag?” (något av inslagen är nyproducerat). De uppmärksammar tänkare som hade sin storhetstid vid tiden för andra världskriget: Mahatma Gandhi, Martin Heidegger, Hannah Arendt och Arthur Koestler.

Tanken är att du som lyssnar ska kunna kunna tipsa Sveriges Radio om vilken 1900-talstänkare du tycker förtjänar ett eget Obs-program! Tipsar gör du på Obs sajt på Sveriges Radio.se.

Obs började igår måndag med en man som rent bokstavligen var en guru: Mahatma Gandhi. För det har kommit flera böcker om Gandhi och arvet efter honom på senare tid. Inslaget är gjort av mig. Lyssna!

När man struntar i minoriteterna kan allt gå åt helvete

2012-01-12T19:27:00.005+01:00

Inbördeskriget på Sri Lanka pågick i decennier. Livet på ön slets sakta itu. Kriget rasade i djungler och på risfält medan självmordsbombare massakrerade folkmassor i huvudstaden. Samtidigt pågick häxjakt på misstänkta gerillasympatisörer, som började försvinna för att senare spolas upp lemlästade på öns kokospalmskantade stränder. Medierna skrev om ”Kriget i paradiset”. Sri Lanka var ju ett populärt charterresmål, 1970-talets motsvarighet till dagens Thailand. Men turistströmmarna sinade och konflikten gled in i medieskugga.

Lankesiskan Roma Tearne kom med sina föräldrar till Storbritannien som tioåring. I dag är hon känd i sitt nya hemland både som författare och konstnär. De fyra romaner hon skrivit kretsar omväxlande kring kriget på hemön och livet som exillankes i England. Nu har hennes tredje bok, ”Brixton Beach” från 2009, översatts till svenska, en våldsam familjeberättelse som spänner över tre generationer.
Annons:

I berättelsens mitt står Alice Fonseka, dotter till en singalesisk mamma, som därmed är en del av befolkningsmajoriteten, och en pappa som tillhör den tamilska minoriteten, den som gerillan slåss för. Alice ska få en lillasyster, men barnet dör under förlossningen på grund av en chauvinistisk läkare som vägrar rädda en bastardbebi. Familjen Fonsekas privata trauma blir ett med landets.

Kriget är till en början mest ett oroande men avlägset brus, men vansinnet kryper närmare. Livet i morföräldrarnas fridfulla kustby, där vågorna mullrar mot stranden och Colombo Express drar förbi inpå knutarna, blir allt farligare att leva på grund av militärens klappjakt på tamiler. Inte bara samhället brister, utan även familjen Fonseka. Boken handlar framförallt om hur kriget förgiftar nära relationer. Samtidigt pekar den på hur ett mångkulturellt samhälle kan gå åt helvete på grund av majoritetens oförmåga att härbärgera minoriteterna.

De mörka och hotfulla händelserna beskrivs med ett språk som liksom skiner av ljus och färger. Jag gillar att skildringen av hemön tillåts vara så förföriskt vacker. Grymheterna blir så mycket mer drabbande då. ”Dödsskriken gick inte längre att urskilja från födelseskriken. Medan världen blundade och paradiset bländade sig självt fortsatte de rika att åka hem varje kväll i bepansrade bilar”, konstaterar hon kärnfullt.

Familjen flyr till ett liv i exil i London där Alice växer upp med en växande känsla av tomhet, en frånvarande pappa, allt mer engagerad i tamilska gerillans kamp, och en inåtvänd mamma som tappar minnet och börjar klä dockor i sitt döda barns kläder.

Alice däremot lever nära sina minnen, för nära, vilket gör att både hennes man och son vänder henne ryggen. Längtan efter morfar på Sri Lanka är så intensiv att hon internaliserar hans tankar. Hon blir ett med honom – och döper sitt första egna hem till Brixton Beach, en kombination av det faktiska läget i London och minnet av morfars strand.

På försommaren 2009, samtidigt som ”Brixton Beach” gavs ut i Storbritannien, krossade militären den tamilska gerillan. Kriget var över. Återuppbyggnaden startade, turisterna började återvända. Är allt bra nu? Nej, inuti människorna, vill Roma Tearne säga, pågår ett annat krig: det mellan minnena av det förflutna och livet här och nu. Det kriget är ännu inte avgjort.

Publicerades först i Dagens Nyheters Boklördag 7 januari.

Köp boken billigt på Adlibris!
Eller på Bokus!

Indiska helgdagar 2012

2012-01-12T09:26:00.004+01:00

Allindiska helgdagar:
Republic Day -Jan 26
Muhammeds födelsedag - Feb 05
Maha Shivaratri - Feb 20
Holi - Mar 08
Ram Navami - Apr 01
Mahavir Jayanti - Apr 05
Långfredag - Apr 06
Buddha Purnima - Maj 06
Janmashtami - Aug 10
Independence Day - Aug 15
Id-ul-Fitr - Aug 20
Mahatma Gandhis födelsedag - Okt 02
Dasarha - Okt 24
Id-ul-Zuha - Okt 27
Divali - Nov 13
Muharram - Nov 25
Guru Nanaks födelsedag - Nov 28
Juldagen - Dec 25

Vill du ta reda på när olika indiska festivaler, som följer indisk månkalender, äger rum 2012 (eller senare) - ja, då ska du kolla här!

Tack David Ståhl som gör Nyhetsbrevet Indien för listan.

Värst är att komma hem

2012-01-08T11:06:00.003+01:00

Jag har precis kommit hem till Sverige från en längre resa och har som vanligt drabbats av en sorgsen känsla av att livet här hemma är grått och meningslöst.
Jag pratar med familj och vänner, ser på tv, läser tidningar och kollar på Facebook.

Allt som jag hör och läser känns så … fjuttigt och irrelevant.

Min hud är fortfarande brun och varm och jag har kvar den söta doften av indisk rökelse i kläderna när jag slår upp den svenska tidningen som bara innehåller meningslösheter. Braskande rubriker om nya dieter, farliga mediciner och kändisar som skiljt sig.

Känslan av meningslöshet och inre tomhet är oändlig. Jag känner mig som en rymdfarare som landat på en absurd planet där bara oväsentligheter skapar tidningsrubriker, där bara obetydligheter engagerar invånarna.

Efter en längre resa i Asien känns livet här hemma inneslutet i en glasbubbla. Det är kvavt och trångt.

Under resan tog jag in tusentals nya intryck. Allt hade en mening och en riktning. Allt kändes så viktigt där ute: minsta tidningsnotis verkade handla om liv och död för tusentals människor, hela städer, länder, världsdelar.

Där ute var det stor sorg och enorm glädje, dramatisk natur och himlastormande väderfenomen. Där ute var alla samtal viktiga och alla möten märkvärdiga.

Jag tyckte att resan förändrat mig, fått mig att mogna, medan de här hemma stått och stampat på samma fläck medan jag var borta.

Jag minns en gruppresa jag gjorde i Indien för några år sedan. Vi var 20 skandinaver som i tre veckor reste runt och delade umbäranden och problem och upplevde storslagna ögonblick. Efter hemkomsten fortsatte vi att träffas regelbundet i flera år. Det kändes så befriande att träffas. Ingen annan förstod så bra vad jag varit med om.

Vi klamrade oss fast vid varandra som drunknade i ett hav av meningslösheter.

Jag läser i olika resefora på nätet där nyss hemkomna resenärer rapporterar om sina symptom. Det handlar om trötthet, brist på aptit, tryck över bröstet, ångest och framför allt en känsla av att ingen här hemma förstår dem.
Jag hittar till och med ett namn på åkomman: Post Travel Stress Disorder, PTSD.

Jag funderar på om asiater som varit på resa i Europa upplever samma känsla av tomhet när de kommer hem igen. Jag letar i litteraturen och … jovisst, jag hittar flera skildringar av hemvändande exilindier som har svårt att anpassa sig i det gamla hemlandet. Hembygden har stått still, kanske till och med backat, upplever de, och de kommer inte riktigt in i samhället igen.

Men ingenstans beskriver de hemkomsten som grå och meningslös. Hemvändarproblem kan alla uppleva, verkar det som, men komma-hem-depression får man inte i Bombay och Chennai. Kanske är det ändå ett rent i-landsproblem, en lyxåkomma som bara drabbar bortskämda västerlänningar som fått se den kämpande vardagstillvaron som kännetecknar fattigare länder.

Första två dagarna efter hemkomsten från New Dellhi, Calcutta och Bangalore är värst. Då känns allt svenskt som en enda dissonans som skär i öronen.

Men det bästa med efter-resan-syndromet är att det går över. Sakta tonar världen bort ur kroppen. Sakta blir jag normal igen. Jag börjar åter läsa de svenska dagstidningarna och lyssna på vardagssnacket på kafferasten och tycka att allt detta känns riktigt relevant.

Men jag kommer aldrig att bli som jag var före resan. Ett frö är sått. Längtan tillbaka ut i världen går inte riktigt över. Längtan efter att vara en del av ett gränslöst globalt samhälle biter sig fast. Men det ser jag inte som en åkomma. Det väljer jag att klassa som personlig utveckling.

Sändes i Sveriges Radios P1:s Tankar för dagen 3 januari. Lyssna!

Indien versus Kina - vem vann?

2012-01-04T11:05:00.005+01:00

Den indiska författaren Aravind Adigas senaste roman handlar om ett höghus i Bombay.

En driftig entreprenör vill köpa ut husets invånare, riva och bygga nytt. Det nya huset har redan fått ett namn. Shanghai Confidence ska det heta. Det ska inte vara som de andra svartmögliga och flagnande Bombayhusen, utan självsäkert, blankt och modernt. Som i Kina helt enkelt. Men en av lägenhetsinnehavarna sätter sig på tvären. Han är inte intresserad av att bli utköpt.

Last Man in Tower, som boken heter, är en dråplig skildring om konflikten mellan å ena sidan behovet av att förändra och utveckla och å andra sidan alla människors rätt att säga nej.

Den indiske entreprenören önskar innerligt att han vore i Kina. Där hade han inte behövt fråga om lov och bry sig om demokratiska rättigheter. I Kina hade han med polisens hjälp kastat ut den trilskande mannen, rivit och byggt nytt.

Jag tänker på den indiska entreprenören som önskar han vore i Kina när jag sitter i en taxi på Den eviga fridens aveny i Peking och ser ut över stadens spegelblanka och stålgrå skyline. I Peking river man inte hus för hus, här tänker man större – och river hela kvarter. Många av de gamla hutongerna, det traditionella gyttret av envåningsskjul åtskilda av smala gränder, har redan jämnats med marken för att ge plats åt 50-våningshus.

I Indien skulle sådana gigantiska rivningsprojekt överklagas och stötas och blötas i olika domstolar år in och år ut. Att bygga nya vägar, strandnära hotell eller att ersätta slumskjul med hyreshus leder ofelbart till att folk överklagar bygglovet, kontaktar medierna och arrangerar protestmarscher.

I Peking sätter man upp ett plakat om att man snart ska riva – och så är det bra med det. Det hjälper inte att många husägare är skyddade enligt lag: vill de inte flytta gräver byggherrarna bort marken runt huset så att det blir omöjligt att komma in i där det står tio meter upp i luften – mitt på byggarbetsplatsen.
Kinesiska mikrobloggare kan lura internetpolisen och i bästa fall få ut nyheten till omvärlden, men ofta är det då redan för sent.

Kina har en lång historia av kejserlig centralmakt och lydiga undersåtar, där acceptansen av de konfucianska texterna, det byråkratiska systemet och imperiets auktoritet var själva definitionen på om du kunde kalla dig kines. Indien har å andra sidan en lika lång tradition av många olika småfurstar och en mångfald när det gäller religioner, ideologier, politiska system och språk som även kungarna var tvungna att acceptera. Civilt motstånd och gräsrotsaktivismen har också gamla anor i Indien – ett exempel är Chipkorörelsen som redan i början av 1700-talet kramade träd för att hindra att maharajan av Jodhpur högg ner dem till sitt palatsbygge.

Den rika floran av indiska gräsrotsrörelser skördar ständigt segrar mot politiker, statliga tjänstemän och multinationella företag. Många är de utvecklingsplaner som har fått reviderats eller skrotas och de politiker och multinationella företag som fått tänka om på grund av indiska folkets protester.

I Kina vinner praktiskt taget alltid staten och kapitalet.

Det kanske är därför Pekings hus är så blanka, rena och hela och Bombays så svartmögelangripna och fallfärdiga, tänker jag när taxin stannar framför Himmelska fridens port där en frustrerad kinesisk man två veckor tidigare satte eld på sig själv i protest mot en dom i den kommunistpartikontrollerade domstolen.

När Indien blev självständigt och Kina kommunistiskt i slutet av fyrtiotalet var det ungefär lika illa ställt i de båda länderna – med svältkatastrofer, analfabetism och ekonomisk stagnation.
Många forskare och författare har under de drygt 60 år som gått sedan dess jämfört Kinas och Indiens utvecklingsmodeller. Jag minns särskilt Sven och Cecilia Lindqvists bok Asiatisk erfarenhet från 1964 där de ser ett fattigt Indien förlamat av religion och vidskepelse, och där förändringar tar evinnerlig tid på grund av demokratin. I Kina däremot har Mao utrotat religionen och placerat sig själv och partiet i guds ställe – och fått saker uträttade.

I Indien ser de en oberörbar toalettstäderska som beter sig som ett skyggt arbetsdjur med bortvänt ansikte, i Kina en arbetande kamrat som städar toaletten med naturlig självaktning. Mellan indisk undergivelse och kinesisk stolthet tyckte författarna att det inte var svårt att välja.

Indien led av sitt förtryckande kastsystem och sin monstruösa fattigdom, som till och med var värre än i svältkatastrofernas Kina i slutet av det misslyckade Stora språnget.
Kina förblev en politiskt styrd kommandoekonomi fram till 1978, då man började bejaka kapitalismen. Indien hade en form av socialism med snåriga regleringar av det privata näringslivet, höga tullmurar och låg tillväxt som övergavs först 1991.

Båda ländernas ekonomier tog glädjeskutt i samband med liberaliseringarna.
Men vad hände sedan?

Vem vann utvecklingsracet?

Den indiska nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen, skrev tidigare i år en spännande essä i The New York Review of Books där han jämför livskvalitén i dagens Kina och Indien.

Metodiskt går han igenom välfärdsstatistiken.

I Indien dör 66 av 1 000 barn innan de fyllt fem, i Kina bara 19. Inte så konstigt med tanke på att kinesiska regeringen spenderar fem gånger så mycket pengar på sjukvård som den indiska.

I Indien kan 74 procent av alla vuxna läsa och skriva, i Kina hela 94 procent. Inte så konstigt med tanke på den extremt låga kvalitén på många statliga indiska grundskolor.

I Indien är drygt 80 procent av alla flickor mellan 15 och 24 år läs- och skrivkunniga. Visst, det är enorma framsteg jämfört med för 20 år sedan, men i Kina kan praktiskt taget 100 procent av de unga kvinnorna läsa och skriva.

Amartya Sen fortsätter att rada upp jämförande välfärdssiffror, som utan undantag är nedslående för Indien och upplyftande för Kina. Till och med grannländerna Sri Lanka, Nepal och Bangladesh, alla med extremt låga BNP per capita, har de senaste åren fått uppleva större förbättringar av välfärden än Indien. Det verkar alltså, menar Amartya Sen, som om Indien misslyckats med att skörda frukterna av sin extremt höga ekonomiska tillväxt.

Frågan är vad det är som håller Indien tillbaka?

Mitt i Peking reser sig ett besynnerligt hus, designat av en holländsk stjärnarkitekt. Det ser ut som en jättelik, kantig hästsko, eller möjligtvis ett par byxor som är ute och går för sig själv. Tower of Power brukar det kallas, eftersom det är huvudkontor för China Central Television, det vill säga Kinas statliga tv, som sänder allt från nyheter och analyser till lättsam underhållning i mängder med kanaler. Men inte i en enda av dem uttrycks politiska uppfattningar som avviker från maktens.

I Indien finns 360 oberoende tv-bolag. Fler än 200 av dem fokuserar på nyheter och samhällsprogram med tuff bevakning av den politiska makten. Några av de viktigaste avslöjande av maktmissbruk och rättsröta har gjorts av de oberoende tv-bolagen.
Indien är samtidigt världens tidningstätaste land. Majoriteten av dagstidningarna har en kritisk inställning till den sittande makten. I Kina finns bara en röst: partiets.
I Indien hålls ständigt val till allt från byråd till parlamentet. I Kina har man aldrig någonsin hållit ett demokratiskt val.

Indien har oberoende domstolar, Kina politiskt kontrollerade. Båda länderna har dödsstraff, men Kina avrättar vissa veckor fler människor än vad Indien haft ihjäl sedan man utropade självständigheten för 64 år sedan.

Kina vinner alltså välfärdskampen med råge, medan Indien överlägset tar hem kampen om demokrati, rättvisa och frihet.

Frågan är då förstås:
Är demokrati ett utvecklingshinder?

På sextio- och sjuttiotalen, när Indiens ekonomi knappt växte alls, var det många som hävdade just det. Åsikten att demokrati sätter käppar i hjulet för ekonomin låg också bakom Indira Gandhis undantagstillstånd med inskränkt av press- och yttrandefrihet under två år i mitten av sjuttiotalet.

Men, nej, demokrati är bra för utveckling, menar Amartya Sen. Det är tack vare medborgarnas gräsrotsaktivism och krav på reformer som välfärden trots allt vuxit senaste 20 åren.

Att de kinesiska ledarna med centrala diktat, och relativt lite demokratiskt tryck underifrån, lyckats minska fattigdomen, förbättra sjukvården och nästan utplåna analfabetism beror på att de varit så extremt målinriktade, menar Amartya Sen. Kina har inte lyckats tack vare brist på demokrati, utan tack vare en välfungerande och effektiv byråkrati.

Det handlar alltså inte om diktatur eller demokrati, utan om att Kina har en fungerande statsapparat, medan Indiens är dysfunktionell. Bestämmer sig de kinesiska ledarna för att driva igenom ett projekt, ja då blir det så.

I Indien gör politikerna i många fall så lite de bara kan, så lite att till och med indiska näringslivshöjdare numera står på barrikaderna och kräver större politiskt ingripande i samhällsbygget. Bristen på politisk vilja förstärks av en ineffektiv statsapparat som läcker pengar som ett såll läcker vatten. Rajiv Gandhi, som var premiärminister på åttiotalet, brukade säga att ”av 100 rupier som ges i anslag av regeringen når bara 15 rupier slutmottagaren”.

Man kan säga att det i Indien alltså finns en brutal nonchalans och ett strukturellt våld, närda av kastlojaliteter och svågervälde, som gör att fattiga tillåts dö i rännstenen framför ögonen på såväl politiker som den konsumerande medelklassen. När man tänker på de miljoner och åter miljoner som bor på trottoarer i de indiska storstäderna känns Kina som ett betydligt mänskligare samhälle.
Det är bara det att det är så förtvivlat tyst i Kina, medan Indien surrar av tusentals motargumenterade röster.

Thomas Friedman, ledarskribent på New York Times, har beskrivit Indiens utvecklingsväg som knagglig, sprucken och full av hål. De indiska fordonen kan inte köra så fort, men å andra sidan saknas stora hinder framöver. Färden kan makligt men ändå stadigt fortsätta mot framtiden.
Kinas utvecklingsväg däremot, den är bred som Eviga fridens aveny i Peking, åttafilig och med jämn slät asfalt. Här kan fordonen trampa gasen i botten. Men någonstans där framme anar man en enorm vägbubbla, där de snabbkörande fordonen brutalt kommer att kastas av vägen.

Man kan också göra en liknelse med ångmaskinen.
Från den indiska maskinen pyser det ständigt ut folkligt missnöje, och trycket inne i tanken kan hållas på rimlig nivå.

På den kinesiska maskinen finns ingen ventil där folkets vrede tillåts pysa ut.
Om kinesiska kommunistpartiet inte inför demokratiska reformer är frågan inte om, utan när trycket blir för stort.

Sändes i Obs i Sveriges Radios P1 2 januari. Lyssna!

Mer att läsa
The Argumentative Indian (Allen Lane, 2005), brilliant essäsamling av den humanistiska ekonomen Amartya Sen, född i Calcutta, nu bosatt i USA. Han fick Nobels ekonomipris 1998.

Quality of Life: India vs. China, essä av Amartya Sen i The New York Review of Books, 12 maj 2011. Länk: www.nybooks.com/articles/archives/2011/may/12/quality-life-india-vs-china.

Putting Growth In Its Place, essä av Amartya Sen och Jean Dreze i indiska magasinet Outlook, november 2011: http://www.outlookindia.com/article.aspx?278843.

Last Man in Tower (Atlantic Books, 2011), rolig, mustig och spännande roman av indiska författaren Aravind Adiga om en entreprenör i Bombay som önskar han levde i Kina där man kan skippa demokratitjafset, riva och bygga nytt, utan att fråga de boende.
Adigas genombrottsroman, Den vita tigern, var utformad som en fattig indisk tjänares brev om det egentliga tillståndet i den indiska nationen, riktade till Kinas politiska ledare. Boken fick 2008 ansedda Bookerpriset. Köp boken på Adlibris!

China Road (Bloomsbury, 2007) av Rob Gifford, kombinerat resereportage och samhällsanalys av före detta Kinakorrespondent för BBC och amerikansk public service-radio.

In Beijing Bulletin (inbeijing.se), mycket bra blogg av svenska journalisten Joe Olsson som hösten 2012 kommer med boken Peking – förändringarnas stad på Laurella & Wallin Förlag.

Asiatisk erfarenhet (1964, i nytryck 2009 av Bokförlaget Atlas) av Sven Lindqvist (text) och Cecilia Lindqvist (bild). Skildring av människor, natur, kulturmönster och samhällsproblem i fyra asiatiska länder från den tid då Mao ännu styrde Kina och Nehru var premiärminister i Indien.

Resa till Indien

2011-12-30T11:20:00.006+01:00

Är du på väg till Indien? På vagabond.se finns massor av researtiklar om Indien samlade - skrivna av mig och andra.

Vagabonds Indienartiklar hittar du på vagabond.se/indien.

Läs, inspireras, skriv ut, dela!

2012 års present från mig till er blir en ny uppdaterad upplaga av den idag slutsålda Indien - personlig guide, som kommer i september. Och 2013 kommer en dokumentärroman om Indien som jag berättar mer om senare.

Min senste reportageböcker om Indien finns ännu att beställa:

Moderna Indien - här läser du mer och beställer!
Elefanten som började dansa - här läser du mer och beställer!

Gott nytt år!

Ny flygplats väcker hopp om direktflyg Europa-Calcutta

2011-12-30T10:40:00.005+01:00

En av världens sunkigaste storflygplatser är snart historia. I mars invigs de nya terminalerna på Calcuttas flygplats. Sex internationella flygbolag har sagt att man nu funderar på nya direktflyg från Europa och östra Asien till den indiska metropolen.

I 2011 års omröstning över Asiens sämsta flygplatser på en populär resesajt hamnade Calcutta på en föga smickrande femte plats efter hatade flygplatser i bland annat Manilla och Islamabad. Tidigare var också terminalerna i Indiens huvudstad New Delhi och finansiella centrum Bombay förfallna, slitna och dysfunktionella. Men sedan ett par år tillbaka har de ersatts av nya skinnande och moderna flygplatsbyggnader.

Och i mars 2012 är det dags för den tredje indiska megastaden, Calcutta, att få sina nya terminaler.

Lufthansa är idag ensamma om att flyga nonstop Europa-Calcutta, men planerar att inom kort lägga ner linjen. British Airways la ner sin direktlinje från London till Calcutta redan 2008, men säger att man nu överväger att återuppta den tack vare den nya terminalen. Cathay Pacific och ytterligare fyra flygbolag har också planer på en internationell direktlinje till Calcutta.

Alla korruptionsmonster måste dö

2011-12-30T10:25:00.006+01:00

Indiens kontroversiella antikorruptionslag fick inte godkänt av det indiska överhuset, vilket innebär ett hårt slag för premiärminister Manmohan Singh, rapporterar indiska tidningar. Debatten var megalång (14 timmar) och kaotisk.

Den nya lagen skulle göra att politiker och högre tjänstemän kan prövas för korruptionsbrott, men har kritiserats för att vara för svag av den kände antikorruptionsaktivisten Anna Hazare, som bland annat hungerstrejkat i protest.

En konstruktiv process pågår ändå. Att korruptionen - och hur man bekämpar den - blivit största trätoämnet på högsta politiska nivå är ingenting annat än ett stort steg framåt. Tidigare rådde mestadels tystnad bland Indiens elitpolitiker kring korruptionen.

Anna Hazares omhuldade Right to Information Act, offentlighetsprincipen som ger indier insyn i myndigheternas arbete, har varit ett viktigt vapen i kampen mot korruptionen.

Det pågående bråket är är en kamp mellan de radikalaste och de något mindre radikala i den här frågan. Mindre väsentliga bråk kan man ha.

Läs också min tidigare text om kampen mot korruptionen.

Därför är det så tyst om Patpong

2011-12-28T13:07:00.003+01:00

Varje år reser nästan en halv miljon svenskar till Thailand på semester.
Thailand är ett fantastiskt land där man kan uppleva myllrande basarer, spännande tempel, vacker natur och enastående möten med människor.

Efter tsunamin 2004, som drabbade oss så hårt, verkar det som om de mellanmänskliga relationerna mellan Thailand och Sverige bildat en tätare väv än någonsin tidigare.
Thailands folk och kultur har kommit att stå oss väldigt nära.

En liten andel, kanske bara någon enstaka procent, av alla svenskar som reser till Thailand köper sex av prostituerade. Det innebär ändå att de är många tusen.

Den stora skillnaden mellan prostitution här och där är att allt sker så öppet i Thailand. Och att den ser så tjusig ut, inte alls som misären på horgatorna i Europa.
Den thailändska sexhandeln känns så befriande avdramatiserad, som om det handlade om vilken vara som helst. Och därmed blir skuldkänslorna inte så tunga att bära.

Sexhandeln utnyttjar fattiga kvinnor från landsbygden som lockas att sälja sina kroppar för att finansiera sina barns skolgång eller kanske sina gamla föräldrar i hembyn. Vad som först verkar löftesrikt visar sig snabbt bli ett helvete. Som i vilken annan maffiaverksamhet som helst hamnar flickorna i ett träsk av ekonomiska skulder, förlamande hierarkier och förnedring.

Allt detta förstår vi turister. Vi vet att det inte finns lyckliga horor. Men vi låter oss förföras av den vackra fasaden och de varma leendena. Och vi som inte köper sex, vi som bara ska ut och äta middag och dricka en kall öl i den thailändska natten, vi går förbi sexbarerna där allt sker så öppet utan bli nämnvärt upprörda.

Varför, kan man fråga sig, är det då så förtvivlat tyst om prostitutionen i Bangkok, Pattaya och Phuket? Svaret, tror jag, är att vi lämnar moralen hemma när vi reser utomlands på semester. Det gäller såväl de enstaka procent svenska män som köper sex som de 98 procent av turisterna som ser på.
Sexhandeln känns rentav exotisk, som en piffig krydda, som en del av upplevelsen av det annorlunda. Dessutom verkar den ju vara socialt accepterad.
Så varför bråka?

När jag promenerar förbi sexbarerna på Bangla Road på den största strandorten i Phuket kommer jag att tänka på den franska författaren Michel Houellebecqs tio år gamla roman Plattform. I boken beskriver han en verklighet som liknar vår, den är bara lite mer skruvad.

Huvudpersonen i boken anser att mer sexturism skulle lösa såväl den andliga nöden i nord som den materiella nöden i syd. De hungrande i tredje världen får det de saknar, det vill säga mat. De ensamma i den rika världen får det som de saknar, det vill säga sex.

I Michel Houellebecqs bok blir lösningen på köttets lust och själens ensamhet en fråga om praktiska arrangemang och logistik, snarare än om var gränsen går för människans värdighet.

Bokens resonemang om sexhandeln som en win-win-situation är extremt provocerande. Jag tror att det beror på att tanken bara är en vidareutveckling av den rådande moralen, som går ut på att i de flesta av oss nästan en halv miljon svenskar som reser till Thailand har bestämt oss för att ödmjukt ta seden dit vi kommer – och tyst acceptera vad vi ser: svenska män som köper sex av thailändskor.

Sändes 27 december 2011 i Tankar för dagen i Sveriges Radios P1. Lyssna!

Det gör ont att resa ensam

2011-12-21T15:58:00.003+01:00

Jag reser ofta ensam. Ett nödvändigt ont, tänker de flesta. Måste man så måste man. Men helst reser man ju med sällskap, med någon som man kan dela sina upplevelser med.

Många gånger har jag inte haft något val. När jag var 20 år och inte hittade någon som kunde tänka sig att följa med och ta tåget ner genom Europa och sedan båten till Israel för att jobba på kibbutz, ja, då var det bra att ge sig iväg ensam.

Stundtals var det smärtsamt att inte ha någon att prata med, att vara hänvisad till sina egna drömmar och nojor, men glädjen när jag efter några dagars ensamresande träffade någon at prata med var å andra sidan dubbel, om inte trippel.

Något år senare reste jag ensam i Indien. Det blev en resa in i det för mig ännu osedda och otänkta. Jag reste utan guidebok och förbokade hotell. Det var inget moget övervägande. Jag visste inget annat sätt.

Så annorlunda mot idag, tänker jag, när de flesta eliminerar slumpen och det plötsliga infallet och förbokar allt på semesterresan. Sjuttiotalets liftarresor, tänker jag också, som gjorde slumpen till huvudsaken; så väsensskilda de var från dagens Karibienkryssningar och allt inkluderat-turism!

Att resa oplanerat och obokat i Indien i början av åttiotalet var hur som helst som att dyka ner i ett svart hål. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig och jag hade absolut ingen att hålla i handen.

Jag reste med vidöppna ögon och sinnena på helspänn – som ju är kroppens naturliga läge i en främmande tillvaro. Den annorlunda verkligheten vibrerade av närvaro. Det var förfärligt ensamt och allt var förskräckligt konstigt.

Men när jag efter flera dagars ensamhet träffade människor och fick mig en pratstund kände jag lyckan bubbla i blodet på ett sätt som jag inte hade upplevt tidigare.

Fortfarande reser jag ofta ensam i främmande länder i mitt jobb som journalist. Och jag kan känna mig som världens mest misslyckade människa när jag äter min middag ensam vid restaurangbordet omgiven av skrattande middagssällskap. Men nu vet jag att tids nog kommer ensamhetens belöning. Tids nog bryts isoleringen. Så jag biter ihop och stirrar förtröstansfullt ner i min pocketbok.

Med åren har jag upptäckt att ensamresandet har ett värde i sig. Närvaron i nuet blir större. Sinnena skärps. Världen får skarpare färger, fler dofter och tydligare ljud. Jag känner mer. Jag upplever mer. Ensamresan flyter inte på i ett jämntjockt behagligt töcken av invanda tankemönster och trygga relationer. Ensamresan bjuder på toppar och dalar, eufori och melankoli, stunder av välbehag och stunder av olust.

Det händer mer när jag reser ensam. Resesällskap i all ära, men när jag reser i grupp, även om den gruppen bara består av två personer, så känns det som om jag skyddas av en osynlig glasbur. Där innanför blir vi en självtillräcklig enhet som världen utanför varken orkar eller har lust eller mod att tränga genom. Gruppresan fastnar i den egna sfären och den egna kulturen och det krävs mycket möda för att slå sig fri och uppleva något oväntat.

Som ensamresenär har vi tentaklerna ute av ren självbevarelsedrift. Vi söker kontakt och gör oss kontaktbara, också det av ren självbevarelsedrift. Och därmed bjuds vi på gyllene tillfällen att möta fler människor som vi inte redan känner och uppleva mer av allt det annorlunda.

Sändes i Tankar för dagen i Sveriges Radios P1 tisdag 20 december. Lyssna!

Med offentligheten som vapen

2011-12-16T10:37:00.004+01:00

Shehla Masood var en av tiotusentals aktivister som kämpar mot korruptionen i Indien. Ett av hennes bästa vapen i kampen var landets nya offentlighetsprincip, den sex år gamla Right to Information Act. Enligt lagen ska all information hos myndigheterna som kan vara intressant för allmänheten göras offentlig.

För Shehla fungerade lagen utmärkt. Hon begärde och fick ut handling efter handling där hon misstänkte att mutor förekommit.

En av affärerna hon nystade i handlade om ett brittisk-australiskt gruvföretag som fått tillstånd att anlägga en diamantgruva i en naturskyddad teakskog. En skog som dessutom är vattenkälla för ett reservat för den utrotningshotade tigern.

Här hade en massa viktiga naturskyddslagar körts över, insåg Shela. Men hennes kamp fick ett drastiskt slut. 16 augusti i år hittades hon död i sin bil, skjuten i huvudet. Hennes aktivistkollegor, vänner och familj är övertygade: hon mördades för att hon var på väg att avslöja ännu en stor indisk korruptionsskandal.

Tidigare i höstas höll aktivisten Anna Hazare på att få Indiens regering på fall med sina hungerstrejker. Syftet med dem var att få stopp på korruptionen.

Hazare är inte ensam. Indien har många problem, men ibland känns det som om landet har nästan lika många aktivister och organisationer som arbetar för att eliminera dem. Utan det massiva aktivisttrycket underifrån skulle Indien idag inte vara den livfulla demokrati det ändå är.

Jag är övertygad om att det är just den indiska gräsrotsaktivismen som gör att landet går mot strömmen. När många regeringar världen över stryper tillgången till offentliga handlingar gjorde Indien 2005 slut på myndigheternas urgamla hemlighetsmakeri, som man ärvt från britterna – och införde istället en lag som ska ge ökad insyn i myndigheternas arbete.

Lagändringen kom precis som många andra reformer efter protestmarscher, debattartiklar och hungerstrejker. Den världskände Anna Hazare var en av aktivisterna som redan för 15 år sedan kämpade för en offentlighetslag i syfte att få bukt med korruptionen.

Korruptionen drabbar hela samhället. Sedan ett år tillbaka valsar en nationell mutskandal i de indiska medierna. Det går inte en dag utan att pressen avslöjar nya detaljer i 2G-skandalen som handlar om hur en minister med hjälp av en påhittig PR-konsult slumpat bort mobilnätlicenser till telefonoperatörer till underpris. Statskassan gick miste om inkomster, medan flera inblandade förmodligen berikade sig själva.

Men värst drabbar ändå korruptionen de fattiga. Huvudskandalen är inte jättebedrägerierna med inblandade toppolitiker, utan alla miljoner små mutor som betalas av medborgare till poliser, lärare och andra tjänstemän på lokala myndigheter för att få tillgång till något som man egentligen har rätt till, alldeles gratis.

En enskild muta kanske består av 20 kronor, inte mer, men det räcker för att bli ett svårforcerat och irriterande hinder för de fattiga.

Inte så konstigt att folk i byarna och städernas slumområden ser den nya lagen som ett vapen i kampen mot korruptionsepidemin. De första tre åren med Right to Information Act lämnade indiska medborgare in mer än två miljoner ansökningar om att få ta del av offentliga handlingar. Postkontor landet runt rapporterade att tiorupier-frimärkena, som används för att skicka ansökan, tog slut.

Shehla Masood, aktivisten som sköts i huvudet, var akademiker och medelklass, men lagen har framförallt utnyttjats av fattiga lantarbetare, tjänare och daglönare – kort sagt: de som saknar all annan makt i samhället än sina demokratiska rättigheter.

En av dem var Shashidhar Mishra, en gatuförsäljare i en småstad i den fattiga delstaten Bihar. Innan han gav sig ut på sin dagliga cykeltur för att ropa ut sina försäljningsslogans för kex och choklad brukade han cykla förbi tingshuset och lämna in en ansökan om utlämning av offentliga handlingar. Informationen han var ute efter handlade om varför den lokala vårdcentralen saknade mediciner och sjukvårdsutrustning, vad polisen gjorde med alla skotrar och cyklar som man beslagtog från tjuvar och hur myndigheterna i största allmänhet använda skattepengarna.

Han var idog. Under de första tre åren med Right to Information Act lämnade han in drygt 1 000 ansökningar om att få ta del av offentlig information.

Han var för idog, tyckte vissa. 12 februari 2010 hittades han död vid sidan av sin cykel i en gränd nära sitt hem, skjuten i huvudet. Alla i hans omgivning, utom polisen, är övertygade: han mördades för att han alltför flitigt använde offentlighetsprincipen.

Kritikerna säger att mutkulturen lever kvar trots Right to Information Act. Sant är också att tusentals oheliga allianser mellan politiker, tjänstemän maffia och företagsledare – orättfärdigt berikat sig själva – spårats upp och gjorts offentliga. Politiker och tjänstemän har åtalats, och tidningarna har haft braskande rubriker.

Men tyvärr kan det alltså vara farligt om man är för flitig i sitt sanningssökande. Förra året skedde ett tiotal mord som alla tros ha ett direkt samband med utlämning av handlingar från myndigheterna. Men lagen stiftades 2005 och man utplånar inte en djupt rotad mutkultur på sex år, påpekade nyligen en indisk tidning.

Enligt Transparency Internationals listning av hur korrupt medborgarna anser sitt land vara hamnar Indien på 87:e plats, vilket är nästan exakt i mitten av listan över jordens länder. Danmark ligger i topp och betraktas därmed som minst korrumperat, medan Somalia parkerat sig i botten.

Indien har förbättrat sin position sedan den nya lagen kom. Offentlighetsprincipen har spelat roll. Men det är förstås liten tröst för anhöriga till de mördade aktivisterna, vars enda brott var att de försökte leva som lagen lär. Och visst: trots allt klarar sig de flesta av mutkolvarna. Har man makt och pengar finns det alltid metoder för att dölja den giriga egennyttan.

Texten sändes i Obs i Sveriges Radios P1 14 december 2011. Lyssna!

Mer att läsa
Artikel i brittiska The Guardian om fallet Shehla Masood.

Forum för Right to Information-rörelsen, som drev på stiftandet av den nya lagen 2005.

Dangerous Knowledge, essä om Right to Information Act i indiska tidskriften The Caravan.

För den riktigt inbitna, regeringens officiella sajt för Right to Information Act.

Kenan Malik's essay on the legacy of The Satanic Verses and how the fatwa was internalised

2011-11-16T13:44:00.000+01:00

Författaren Kenan Malik har skrivit en intressant essä om Rushdieaffären, dvs allt som hände efter att Salman Rushdie 1988 kom ut med Satansverserna och Irans ledare kort därefter dömde författaren till döden för att skrivit en bok som de ansåg stod i opposition till islam:
Kenan Malik's essay on the legacy of The Satanic Verses and how the fatwa was internalised

En rad med titthål in bakom Bombays mögliga fasader

2011-10-30T22:29:00.003+01:00

De kommande 20 åren kommer en kvarts miljard indier flytta från landsbygden till staden. Snabbast växer Bombay, där ekonomin är lika het som den brännande solen, där nationens drömmar vävs till film, där kast, klass och andra hierarkier kastas huller om buller.

I denna kittel finns också rester från det förgångna. Klämd mellan flygplatsen och slummen står ett femvåningshus, Torn A, där större delen av Aravind Adigas nya roman ”Last Man in Tower” utspelar sig. En gång i tiden var det rosa men nu är det, precis som stora delar av Bombays skyline, regnvattenfläckigt, svartmögelangripet och grått.

Husets invånare bor i kooperativa bostadsrätter och träffas regelbundet i ”parlamentet”, det demokratiska och rättvisa husrådet. Samtidigt kastar de ängsliga blickar på varandra. Om den kollektiva gemenskapen är god är den sociala kontrollen infernalisk.

En metafor för Indiens väg från självständigheten till idag? Ja, vad annars. Torn A är det gamla systemet med indisk socialism, godhjärtat men socialt stillastående och sakta sönderfallande. Det nya Indien med snabb tillväxt, förändringsvilja, ökade klyftor och girighet representeras av Mr Shah. Han kom till Bombay barfota, utblottad och uppfylld av drömmar och järnhård vilja. Idag är han en mäktig byggherre. Hans drivkraft: att inte falla tillbaka.

Mr Shah erbjuder husets invånare att bli utköpta. Han vill bygga nytt. Confidence Shanghai ska resa sig ur askan av det gamla Indien med lyxlägenheter i en blandning av gotisk och indisk kunglig stil ”med modern touch” – och en fontän i art deco. Till att börja med är motståndet hårt. Varför ge upp gemenskapen? Men till slut faller alla för frestelsen, utom Masterji, en pensionerad lärare som inte vill rucka på de gamla idealen, som inte längtar efter rikedom och därmed är totalt omutbar.

Adiga skriver extremt tätt. Många repliker vibrerar av dubbel betydelse. Torn A är Indien nedkokad till en buljongtärning. Men allt är inte så schematiskt som det först verkar. Hjälten, Masterji, försvarar demokrati och lärdom, men omöjliggör all förändring. Skurken, Mr Shah, uppkomlingen som vill fram till varje pris, är kanske precis vad staden behöver för att bryta dödläget. Samtidigt är den trilskande Masterji Indiens demokratiska hopp. Förtvivlad över motgången drömmer Mr Shah om att Indien vore som Kina. Då skulle man kunna skippa demokratitjafset och starta byggkranarna.

Boken är också ett mustigt socialt reportage. Vi åker mopedriksha förbi slumområden, besöker lyxvåningar på Malabar Hill och får följa med in i de 16 lägenheterna i det sönderfallande Torn A. Via en rad titthål i den mögliga fasaden får vi inblickar i den indiska medelklassens privatliv.

2008 vann Adiga Bookerpriset för debuten ”Den vita tigern”, upplagd som en serie brev från en lågkastig tjänare till Kinas premiärminister. Uppföljaren ”Mellan attentaten” hade inte samma undertryckta vrede, men beskrev ändå en ständig kamp där medborgarna biter varandra i svansen som råttor i en för trång bur. Det senaste gäller också Adigas nya roman, som ändå är hoppfullare. Men jakten på lycka plus trängsel och sociala bråddjup leder ofelbart till tjuvnyp.

Publicerades först i Dagens Nyheter Boklördag 29 oktober 2011.

”Last Man in Tower”
Aravind Adiga
Atlantic Books, 2011

”Den Vita Tigern”
Telegram Förlag inbunden 2009
Brombergs pocket 2011

”Mellan Attentaten”
Brombergs inbunden 2010
Brombergs pocket 2011

Köp Last Man in Tower på Adlibris eller Bokus!

2011-10-14T10:16:00.003+02:00

Det blir klassiska indiska danser på Södra Teatern 3 november.

Indiska Ambassaden arrangerar dansföreställningen med internationellt berömda Bharatanatyam- och Kathakdansare.

Truppen kommer att bestå av utövare från den framstående tolkaren av Bharatanatyam Fr Saroja Vaidyanathans dansskola Ganesa Natyalaya och från den världsberömda Kathakutövaren Fr Shovana Narayan. Dansföreställningen kommer att visa utsökta teman, traditionellt förbundna med dansformerna Bharatanatyam och Kathak.

Dag: 3 november 2011.
Tid: kl 19.00
Plats: Södra Teatern, Mosebacke Torg.

En indisk Lula de Silva: ljus i mörkret

2011-09-27T15:52:00.005+02:00

Allting började här. Slätten runt floden Ganges var en av jordens första högproducerandejordbruksbygder. Här byggdes redan årtusendet före Kristus några av världens första storstäder här; grundades mäktiga kungariken; växte prins Siddharta upp och blev Buddha.

Det som idag är delstaten Bihar i norra Indien var en välmående, högtstående civilisation, långt före de flesta andra.

Men de senaste hundra åren har den bördiga Gangesslätten snarare gjort sig känd som det fattigaste av det fattiga Indien, ett svart hål, ett problem, som man alltid framhölls för att illustrera hur illa det kan gå.

Svältkatastrofer. Naturkatastrofer. Maktfullkomliga storgodsägare. Patriarkal triumf. Kvinnoförtryck. Fattiga och maktlösa lantarbetare. Kastkrig. Vapen. Korruption.

De som kunde flydde. Trottoarer och slumområden i Indiens storstäder fylldes av fattiga flyktingar från Bihar. Biharemigranterna tjänade pengar som taxichaufförer, städare och hembiträden i Calcutta, New Delhi och Bombay. Vore det inte för pengarna de skickade hem till sina utblottade storfamiljer i Bihar hade det varit ännu värre.

Om sydindiska Kerala med sina starka kvinnor och höga läs- och skrivkunnighet var hoppet, ja då var nordindiska Bihar hopplösheten.

Men så hände något. 2005 vann socialisten Nitish Kumar delstatsvalet.Därefterhar han och hans administration uträttat allt det som tidigare bara omnämndes i till intet förpliktigande högtidstal.

Framför alltsatsade man på att lyfta kvinnorna. Medan det i resten av Indien är lag på att en tredjedel av ledamöterna i byråden ska vara kvinnor, har socialisten Kumar infört krav på varannan damernas. Han har infört gratis skoluniformer och böcker för flickor för att locka fattiga familjer att inte bara satsa på sina söners utbildning. Och alla flickor som går ut grundskolan får en gratis cykel i bonus från delstaten.

Ash Narain Roy leder ansedda Institute of Social Sciences i New Delhi. Hans forskningsinstitut har specialiserat sig på politik, makt och genus på indiska landsbygden. Roy kommer själv från Bihar och är entusiastisk över förvandlingen. Han berättar att när man for runt på Bihars landsbygd för några år sedan såg man knappt några kvinnor utomhus alls. Fattigdomen och den låga läs- och skrivkunnigheten var förlamande. Idag kan man med egna ögon se att något hänt, säger Roy: en ny självmedvetenhet hos fattiga och lågkastiga. Och överallt flickor på sina cyklar som gör att de kan ta sig till gymnasiet som ofta ligger i närmaste stad och tidigare var onåbar för de fattiga som saknade busspengar.

Fram till för några år sedan betraktades Bihars politiker som landets mest korrupta med förgreningar till den organiserade brottsligheten. Fortfarande pågår rättsprocesser efter en gigantisk mutskandal på 90-talet då delstatens politiker snodde bistånd i form av djurfoder, tänkt för fattiga bönder.

Roy är optimistisk. Maffiapolitik har ersatts av social ingenjörskonst. Och idag är det inte bara kasttillhörighet och pengar som bestämmer din status i samhället, utan också utbildning.

Allt färre flyttar från Bihar till storstädernas slumområden – allt fler till storstädernas universitet.

Delstatens kampanjer har trumpetat ut att utbildning är räddningen för fattiga och lett till en snabb attitydförändring. På ansedda JawaharlalNehru-universietet i indiska huvudstaden är studenter från Bihar nu överrepresenterade.

Om någon för tio år sedan sagt att Bihar inom kort kommer att vara en modell för en positiv utveckling bland landsbygdens förtryckta, hade Roy trott att det var ett skämt.

Men det är precis vad som hänt.

Det avskräckande exemplet för hur illa det kan gå med ett samhälle, på hur lågt man kan sjunka om man låter maktfullkomligheten grassera, har på kort tid blivit ett ideal som andra fattiga landsändar i Indien försöker efterlikna.

Sändes i Obs i Sveriges Radios P1 idag, lyssna!

Var mahatman homo, kommer Anna Hazare att få rätt?

2011-09-15T13:05:00.000+02:00

Mahatma Gandhi brukade hungerstrejka och uppmana sina landsmän till passivt motstånd för att få igenom sina krav. De brittiska kolonialherrarna kunde inte annat än att ge sig. Gandhi slutade också äta för att få stopp på våldet mellan hinduer och muslimer i samband med att Indien 1947 blev självständigt, och delades i två stater. Till en början funkade även det, men till slut, när dödsoffren räknades i hundratusental, fick Gandhis vackra idéer se sig besegrade.Det aggressiva självförsvaret hade hållits tillbaka under självständighetskampen, men nu, när frihetens klockor klämtade, triumferade hatet över försoningen och förståelsen.

Ur askan reste sig Indien och Pakistan, som tvärtemot Gandhis ideal ägnat många miljarder dollar åt att rusta upp, skaffa sig atombomber och kriga mot varandra. Ett tag räknades just dessa två länders fiendeskap som den största riskfaktorn för ett tredje världskrig.

Så hur mycket är egentligen arvet efter Mahatma Gandhi värt? Glömdes allt vad han stod för så snabbt bort?

Kanske lever Mahatma Gandhis idéer bara kvar i politiska högtidstal och symboliska gester.Som när den brittiske författaren Patrick French besökte Sabarmati Ashram – det spirituella centret där mahatman 1930 startade sin berömda saltmarsch ner till havet – och upptäckte att toaletterna var extremt skitiga. Föreståndaren förklarade då för honom att toalettstäderskan – en fattig, lågkastig kvinna – bara kom en gång om dagen, och med alla lärjungar som bodde där blev det ju snabbt så grisigt igen. Men, invände författaren, en av Mahatma Gandhis centrala idéer var ju att alla oavsett kast och klass skulle ta reda på sin egen skit. Gandhi kastade ju till och med ut sin fru ur huset för att hon ansåg latrintömning var besudlande för en kvinna av hennes kast.

Jamen, förklarade föreståndaren glatt, på Gandhis födelsedag, då städar vi toaletterna tillsammans som ”en symbol för att vi förstått hans budskap”.

Kort sagt: mahatmans trognaste följeslagare hade inte förstått ett skvatt av vad han menat med att man måste göra revolution såväl i det lilla som i det stora för att förändra världen.

Gandhi var en revolutionär på flera plan. Han ville köra ut britterna, skrota kasthierarkierna, skapa ett självförsörjande samhälle, slopa egendomsskydd till förmån för kollektiv gemenskap och få muslimer, kristna och hinduer att sluta bråka och förstå att de alla ber till samma gudomlighet.

Han utmanade allt vad vanans makt, inskränkthet och grupptillhörighet innebär. Med samma övertygelse som han gav sig på kolonialimperier och kastprivilegier bekämpade han sin egen kropp genom att leva i celibat och äta minimalt med mat. Han skippade exempelvis mejeriprodukter, salt och kryddor eftersom de förhöjde smaken och därmed njutningen, gud förbjude, och dessutom, trodde han, kunde väcka hans intorkade sexlust till liv.

Varför sa Gandhi nej till sex? kan man undra. Jo, han ansåg att det fanns en stark koppling mellan sexdrift och våldshandlingar, som enligt honom var två djuriska lustar som människan måste kontrollera.

På gamla dagar beordrade han en ung släkting, 17-åriga flickan Manu, att sova nästan naken bredvid honom. Det skulle vara ett test på kraften i hans egen övertygelse, och en politisk symbolhandling. Kunde han stå emot lusten att kasta sig över flickan kunde kanske indiska folket hejda sin lust att ta till våld när hinduers och muslimers intressen ställdes mot varandra.

Jovisst, men man undrar vart Gandhis tanke om alla människors lika värde försvann när han begärde att den unga maktlösa flickan skulle delta i hans, den världskände frihetskämpens vågade experiment med människans natur.

Scenen med Gandhi och flickan berättar Joseph Lelyweld om i sin nya Mahatmabok, Great Soul. Lelyweld har varit New York Times korre i såväl i Sydafrika som i Indien. Lellywelds egen tid i Sydafrika har gjort att han inte slarvar över dessa år i mahatmans liv. Han beskriver detaljerat Gandhis gradvisa förvandling, eller kanske man ska säga utveckling, från traditionsbunden och blyg advokat via arg antirasist och aktivist till religiös grubblare, kollektivmedlem, civilisationskritiker och renlevnadsman. Och hur han slutligen kommer ut som helgon, politisk visionär och klok motvallsgubbe.

På tal om att komma ut – många indier satte morgonteet i vrångstrupen när de i våras kunde läsa braskande rubriker om att Joseph Lellyweld i sin bok påstår att Gandhi var homosexuell. Bokens skildring av Gandhis relation med den tyske arkitekten Hermann Kallenbach tolkades av flera medier som mer än bara vänskap. Politikerna i delstaten Gujarat, där Gandhi växte upp, svarade med att förbjuda boken och anklaga författaren för att med sina antydningar ”såra miljontals människor”.

Men indiske psykoanalytikern Sudhir Kakar, som skrivit en bok om Gandhis sexliv, eller brist på sexliv kanske man ska säga, menar att uppståndelsen bygger på en misstolkning av de kärleksfulla brev Gandhi skrev till Kallenbach. Gandhi skrev ofta brev till såväl kvinnliga som manliga vänner på ett språk som vi idag förknippar med heta kärleksbrev. Sådan var hans stil.

Men ingenting hände, menar Sudhir Kakar. Gandhi levde enligt en hinduisk uppfattning att avhållsamhet ger ökad andlig styrka – och hans relation med Kallenbach bjöd visserligen på romantiska känslor, möjligen homoerotiska, men var helt och hållet platonsk.

Men hur var det nu med arvet efter Gandhi? Lever inget av allt det goda han stod för kvar i dagens Indien? Jo, det tycker jag. Gandhis tanke om och ett mångkulturellt samhälle och fredlig samexistens mellan religiösa grupper är trots allt grundbulten i indiska samhället, även om såväl de extrema islamisterna som den intoleranta muslimhatande hinduhögern vunnit mark senaste 20 åren.

Värre än religiösa motsättningar är numera korruptionen i statsapparaten, som framför allt drabbar de fattiga som är beroende av bidrag, offentliga skolor och vårdinrättningar.

Som ett eko från Mahatma Gandhis dagar ser man nu dagligen människorättsaktivisten Anna Hazare i de indiska tidningarna. Han är klädd i likadan vit båtmössa och bomullskostym som indiska politiker hade när Indien blev självständigt för 64 år sedan – och han fastar i sann Mahatma Gandhi-anda för att få regering att anta hårdare lagar mot korruptionen.

Regeringen leds av Kongresspartiet, arvtagaren till Mahatma Gandhis självständighetsrörelse. Visst är det ödets ironi att just den regeringen nu försöker näpsa en man som i ord, handling och till och med utseende liknar den egna rörelsens viktigaste historiska symbol, hjälten som befriade Indien.

Texten sändes första gången i Obs i Sveriges Radios P1 tisdag 14 september 2011. Lyssna!

Böckerna
Joseph Lelyweld: Great Soul – Mahatma Gandhi and his Struggle with India, Alfred A Knopf, 2011
Patrick French: India, Allen Lane, 2011
Sudhir Kakar: Intimate Relations : Exploring Indian Sexuality, University of Chicago Press, 1990

Fotnot: Inte släkt med Indira
Mahatma, som betyder stor själ, var inte hans egentliga namn, utan en vördnadstitel. I själva verket hette han Mohandas Karamchand Gandhi. Han var trots namnet inte släkt med Indira Gandhi som var Indiens premiärminister 1966–77 och 1980–84 och hennes son Rajiv Gandhi, premiärminister 1984–89. De är istället barn och barnbarn till Jawaharlal Nehru, Indiens första premiärminister.
I Indien kallas Mahatma Gandhi idag omväxlande för The Father of the Nation och Bapu, som betyder stor ledare. Om man använder hans riktiga efternamn brukar man lägga till vördnadstiteln ji, Gandhiji således.

Film om fattiga och rika i Bombay

2011-08-29T09:15:00.003+02:00

Just nu tar miljontals indier klivet in i ett nytt liv som medelklass och med det kommer en ny indisk stolthet och självsäkerhet. Men nyckeln till framgång är det engelska språket och balansgången mellan det engelska och det indiska skapar spänningar.

Missa inte Malin Mendel Westbergs (bilden: Malin i arbete i Bombay) dokumentär om Bombay i SVT om två veckor.

Filmen handlar om megastaden Bombay, som lokala politiker för 15 år sedan döpte om till Mumbai, och nationalismen som växer bland fattiga och nyrika samtidigt som den gamla eliten tar avstånd från det indiska och isolerar sig allt mer.

Korrespondenterna, SVT2 ons 14 sep 21:30

Även i SVT2 15/9, SVT24 15/9, SVT2 16/9, SVT2 17/9,
SVT2 18/9 och SVT2 20/9.

Anders Behring Breivik: samma kamp i Indien som i Norge

2011-08-23T10:45:00.006+02:00

Indiens hindunationalistiska högerpartier har en trogen anhängare i Norge, en hängiven supporter, en trofast vän.

102 av Anders Behring Breiviks 1 518 sidor tjocka manifest om hur man bekämpar multikultur i allmänhet och islam i synnerhet handlar nämligen om Indien. Breiviks slutsats är att det är nödvändigt att den europeiska och den indiska extremhögern lär av varandra och samarbetar.

Men stopp ett tag! En allians mellan vithyade kristna européer och brunhyade hinduiska indier låter som nåt som rasisten Breivik borde rygga tillbaka för. Inte alls, visar det sig, enligt den norske massmördaren borde det kristna Europa och det hinduiska Indien enas kring ett identiskt mål: att köra ut muslimerna

Sedan Indien delats i samband med självständigheten från britterna blev Pakistan en auktoritär islamisk stat, medan Indien satsade på religionsfrihet och en statsapparat helt frikopplad från de religiösa institutionerna. Därför valde många muslimer att stanna kvar i Indien, där de är landets största religiösa minoritet vid sidan av den hinduiska majoriteten.

Det var en representant för hinduhögern som under den självständiga nationens första år sköt ihjäl Mahatma Gandhi. Mördaren ansåg att frihetshjälten sålt ut landet till muslimerna. Därefter låg den hindunationalistiska rörelsen i träda i många år. Först på 90-talet växte den sig stark – och har sedan dess lett demoleringen av en moské som man ansåg byggts ovanpå ruinerna av ett hindutempel, bombat tåg med muslimska passagerare och tänt gnistan till pogromer mot fattiga muslimer, bland annat i Bombays slum.

I Anders Behring Breiviks manifest finns hänvisningar till praktiskt taget alla organisationer och partier som räknas till hinduhögern. Inte så konstigt. Förutom att de båda är lika hatiskt inställda till muslimer har de praktiskt taget samma språkbruk. Breiviks kritik av invaderande muslimer, kulturmarxister och multikulturalism skulle kunna vara klippta ur ett tal av en representant för Världshindurådet eller den militanta hinduiska scoutrörelsen RSS.

Nyheten att Breivik var så fixerad vid Indien har väckt stor uppmärksamhet i indiska tidningar. Liberala ledarskribenter i de stora dagstidningarna fick förnyat bränsle i argumentationen mot hinduhögern. Inte minst sedan en hinduhögerledare medgett att han sympatiserar med Breivik, det är bara norrmannens metoder som är fel.

Samtidigt utnyttjar det styrande kongresspartiet situationen och raljerar över massmördarens sympati med ärkerivalen i kampen om regeringsmakten, Indiska Folkpartiet, BJP, en moderat del av hinduhögern.

Breivik ville återuppliva korsfarartiden och skapa moderna Tempelriddare för att återupprätta den kristna dominansen.
På samma sätt pratar den extrema hinduhögern om att återupprätta ett storslaget hinduiskt förflutet samtidigt som man uppmanar hinduerna att skippa ickevåldstanken, bli mer aggressiva och köra ut inkräktarna – det vill säga Indiens muslimer.

Böcker
The Arctic Home in the Vedas av Bal Gangadhar Tilak (1903). Snurriga tankar om vita och bruna arier och indiernas ursprung på Nordpolen av en av den tidiga självständighetsrörelsens ledare.
The Clash Within av Martha Nussbaum (2007). En av de bästa böcker som skrivits om hinduhögern och motsättningar mellan Indiens hinduer och muslimer.

Lyssna på radio
Texten sändes i Sveriges Radios program Obs igår 22 augsuti. Lyssna!

Indisk festival i Uppsala

2011-08-10T09:40:00.007+02:00

Förra hösten var det indisk kulturfestival i Stockholm. I höst är det dags för Uppsala.

Under hela september månad kommer det under rubriken Incredible India runt om i Uppsala bjudas på ett smakprov av ett färgstarkt land som är väl värt att lära känna närmare. Ett land där högteknologi och uråldrig tempeldans lever sida vid sida och där utvecklingen accelererar i superfart.

Festivalen bjuder på klassiska konserter med några av indiens främsta musiker likväl som modern fusion mellan väst och öst, Bollywood dans och klassisk tempeldans, filmfestival, utställningar, foto, föreläsningar, indisk marknad, författare, meditation, yoga, mat, olika workshops med mera ...

Säljv är jag med på invigningen 1 september och håller dessutom ett föredrag om Indien på Uppsala stadsbibliotek 1 oktober.

Hela programmet hittar du här!

Breiviks beundran för hindunationalister

2011-08-02T14:42:00.006+02:00

Anders Behring Breivik hyllade Indiens hindunationalister som allierade i den globala kampen mot demokratiska regimer.

I hans manifest om Europa 2080 beskriver han hur den "marxistiska världsordningen" ska förgöras.

På 102 av de 1 518 sidorna i manifestet förekommer Indien. Breivik förklarar att han bl a sympatiserar med Sanatana Dharma (som betyder den eviga läran, dvs hinduismen) och alla indiska nationalister.

Han skriver också att hindunationalisterna “lider av samma förföljelse från Indiens kulturmarxister som deras europeiska kusiner" (norska/europeiska nationalister/högerextremister/fascister).

Läs mer på The Hindus sajt.

Qatar börjar flyga till Calcutta

2011-08-02T14:26:00.002+02:00

Sedan i slutet av juli kan du flyga med Qatar Airways från Stockholm till indiska storstaden Kolkata/Calcutta med bara en mellanlandning.

Calcutta är flygbolagets 12:e destination i Indien. Tack vare att Qatar har nonstopflyg Stockholm-Doha innebär det att du kommer till många städer i Indien och övriga Asien, inte bara huvudstäderna, med bara en mellanlandning och ett planbyte. Flygningarna är dagliga.

Indien i våra hjärtan

2011-07-15T22:59:00.002+02:00

Jag var med som bistittare i P4-programmet Karlavagnen igår. Tre timmar med temat "Indien i våra hjärtan". Här kan man lyssna, även om man kommer in först 40 minuter in i programmet.

Lyssna på Karlavagnen om Indien!

Bombay - staden som hatas av de rättrogna – igen!

2011-07-15T15:20:00.006+02:00

Häromdagen sprängdes tre terrorbomber på tre olika platser i Bombay, staden som de rätttrogna älskar att hata. Återpublicerar här en text jag skrev för DN efter det stora terrorttentatet mot staden i november 2008. Den är tyvärr lika aktuell idag som då för snart tre år sedan:

Terroristerna kunde inte ha valt ett bättre mål. Bombay är alla rättrognas hatobjekt. Staden puritanerna älskar att hata. Sydasiens minst traditionella, minst religiösa och mest etniskt blandade stad.

Ursprungsbefolkningen är i minoritet, invandrarna i majoritet. Här talas världens alla språk, bor hinduer, muslimer, parser, kristna, jainer och ateister sida vid sida, är kasttillhörighet av underordnad betydelse, lever de slum- och trottoarboende tätt intill de skamlöst rika.

Ashok Banker är född och uppvuxen i Bombay, en tolerant stad som styrs av intoleranta politiker. Han ser sig själv som en spegelbild av staden: en hybrid och en motsägelse. Kristen mamma med europeiskt påbrå, hinduisk-indisk pappa. Författare till såväl hårdkokta deckare om en kvinnlig maffiajagande polis med stålbehå som till en serie populariserade versioner av det religiösa eposet Ramayana, essensen av hinduisk-indisk tradition. Tvetydigheterna ger frihet. I Bombay, sa Ashok Banker när jag för några år sedan träffade honom i hans slitna tvårummare, ”äter även ortodoxa vegetarianer kött, dricker även absolutisterna alkohol”.

Också de unga terrorister som i förra veckan sköt vilt omkring sig har, gud förbjude, frestats av stadens liberala image. Alla sydasiater – från Kabul i norr till Male i söder – har någon gång drömt om ”paap-ni-bhoomi”, det syndiga landet, de stora stålarnas och de miljoner förhoppningarnas stad – inte minst tack vare filmerna från Bollywood.

Suketu Mehta flyttade från Bombay till New York när han var 14 år. I vuxen ålder flyttade han tillbaka med fru och barn. I reportageboken ”Maximum City” beskriver han hur hans barndomstad förlorade sin oskuld i samband med våldet mellan hinduer och muslimer 1992–93. Efter de senaste dåden – som i indisk media kort och gott kallas 26/11 – skriver han i New York Times om mötet med en muslimsk man i slummen som älskar sin stad eftersom den är en gyllene sångfågel. ”Den flyger snabbt och lekfullt”, sa mannen, ”och du måste jobba hårt för att fånga den, men om du gör det fylls ditt liv av lycka och välgång”.

Terroristerna som häromdagen sköt vilt omkring sig, skriver Suketu Mehta, försökte fånga och döda sångfågeln.

Taj Mahal Hotel var ett av målen för attacken. Också det en hybrid: byggd i en stil som hejvilt blandar öst med väst, profant med sakralt, gotiskt med moriskt med florentinsk renässans. Hotellet grundades runt förra sekelskiftet som en plats för alla, oavsett hudfärg, av parsern Jamsetji Nusserwanji Tata sedan han nekats komma in på ett white-only-hotell. Jamsetjis arvtagare, Tatakoncernen, har idag, bitterljuvt nog, börjat köpa upp västerlandets bilindustri och basnäringar. ”Imperiet slår tillbaka”, som en ledarskribent på Times of India formulerade det.

Även mitt stamställe, Café Leopold, attackerades. På en bild ser jag blodet från de sex som dödades där flyta över stengolvet och föreställer mig smärtan, paniken och skräcken. Leopold är sinnebilden för det vidöppna, skamligt liberala Bombay.

Blandningen av gäster är som hämtad från en gammal spionroman. Shejker, sjömän, östafrikanska affärsmän i fotsida dräkter … plus medelklassindier, västerländska ryggsäcksluffare och lyxturister. Jag har ivrigt gått hit vid varje Bombaybesök sedan 25 år tillbaka för att få en fläkt av en kosmopolitisk la belle époque-atmosfär.

Med Gregory David Roberts tegelstensroman ”Shantaram” klev Café Leopold in i litteraturen. I boken sitter huvudpersonen, en lätt förklädd Roberts, allt som oftast på Leopold, dricker öl, pratar med prostituerade, gangstrar och resenärer. Efter attacken skriver Suketu Mehta: ”Deras berusat festande och skamlöst flirtande måste ha förolämpat de rättrogna jihadisterna”.

Att attentatsmännen kom från det kaotiska grannlandet Pakistan och tränats av terrorgruppen Lashkar-e-Taiba är de flesta överens om. Men motivet? Okej, att destabilisera Indien. Men mera? Jo, skriver författaren Pankaj Mishra i New York Times, den segdragna konflikten i Kashmir, den framväxande hindunationalismen och pogromerna på muslimer i Gujarat 2002. Hinduisk chauvinism har skapat en ny generation av arga sydasiatiska muslimer med ett grundmurat hat mot Indien.

Eller som brittiska författaren William Dalrymple uttrycker det i The Guardian: medan Israels behandling av palestinier är motiv för muslimska självmordsbombare i Mellanöstern har Indiens hantering av konflikten i Kashmir blivit motiv för terrordåd från sydasiatiska muslimer.

Även om bara 0,01 procent av alla som känner sig alienerade tar till våld kan de förstöra livet för resten av befolkningen, påpekar författaren Arundhati Roy i en intervju i BBC. Visst, men jag lovar, det kommer inte att ske i Bombay, där folk efter de senaste årens många bombdåd inte springer bort för att sätta sig i säkerhet utan mot explosionens centrum för att hjälpa de drabbade.

Och nu? Hela världen, skriver Suketu Mehta, borde rusa mot katastrofens mitt, flyga till Bombay och spendera sina pengar, ”… drömma större, tjäna ännu mer pengar, besöka staden mer än någonsin … skruva upp den förbjudna musiken och dansa, arbeta hårt och festa hårdare”.

Böcker om Bombay, fundamentalism och indisk islam
• ”Maximum City – Bombay Lost and Found” (2004) av Suketu Mehta. Reportage om stark närvarokänsla om rikedom, våld, slum och förlorad oskuld.
• ”Midnattsbarnen” (1983) och ”Clownen Shalimar” (2006) av Salman Rushdie. En kärleksförklaring till Bombay respektive en skildring av terrorism och konflikten i Kashmir.
• ”I skuggan av Taj Hotel” (1998) av Anita Desai. Roman om tyska juden Hugo Baumgartner, för mörk för Hitler, för ljus för Indien, som bosätter sig i Bombay.
• ”Shantaram” av Gregory David Roberts. Bästsäljande roman om förrymd australisk fånge som blir hantlangare åt maffian i Bombay.
• ”The Elephanta Suite” av Paul Theoux (2007). Tre noveller om Indien i skärningspunkten mellan kolonialt arv och globalisering. Titeln är lånad från dyraste sviten på Hotel Taj Mahal, där huvudpersonen i en av berättelserna bor.
• ”The Last Moghul: The Fall of a Dynasty” (2007) av William Dalrymple. Indiskt perspektiv på sepoyupproret, som innebar slutet för flera hundra av muslimskt styre i Indien.
• ”Ravan and Eddie” (1994) av Kiran Nagarkar. Rolig roman om vännerna Eddie (kristen) och Ravan (hindu) som växer upp i samma område i Bombay på 1950-talet.

BBC:s Soutik Biswas analys om senaste dådet i Bombay.

Högtflygande litteratur

2011-06-23T12:24:00.003+02:00

Det händer att jag tittar ner på jorden från flygplan och fylls av en känsla av att det jag ser – snötäckta berg, torra stäpper, rutmönstrade jordbruksbygder – är större och sannare än mitt eget liv. Landningen blir ett uppvaknande. Tillbaka till detaljerna!

Att resa är att fly. Och att flyga är att fly i expressfart. Höjden är lika viktig som farten: när man är på väg till semestermålet och blickar ned på jorden känns vardagsproblemen futtiga, möjligheterna oändliga och livet stort som himlavalvet. Privata bekymmer blir prickar på en karta. Genom flygplansfönstret ser jag städer istället för människor. Höjden suddar ut olikheter: från 10.000 meters höjd ser London, Nairobi och Calcutta förbluffande lika ut.

Nästan alla böcker om att flyga är skrivna av män och handlar mer eller mindre om ensamhet. Författaren och flygaren Antoine Saint-Exupéry, som flög små enmotoriga postflygplan över öknar, hav och berg, beskrev hur vi med flygplanen tappade kontakten med de slingrande vägarna (vardagslivet), lärde oss att följa den raka linjen (längtan bort), löstes från alla älskade band (bekymren) och blev fria att sätta kurs mot fjärran mål (hoppet om förändring).

På tjugo- och trettiotalen, då Saint-Exupéry korsade Sahara och Patagonien, bjöd flygningarna sannerligen på överraskningar. Plötsligt visste man inte var man befann sig, plötsligt tog bränslet slut. Och hoppsan, där tornade ett ilsket regnmoln upp sig. ”Jag gick ned till 20 meter. Regnet piskade mot vindrutan och havet rykte. Jag fick anstränga mig våldsamt för att se någonting och inte kollidera med en fartygsmast”, konstaterade han, blossade på sin Gitanes och puffade till gasreglaget för att planet inte skulle dyka i havet.

Saint-Exupéry var en författare av sådan klass att han kunnat göra litteratur av vad som helst. Vilken lycka att flygets farofyllda barndom förärades en sådan skildrare. I hans böcker blir flygningen storslagna berättelser om rädsla och längtan. Som när han tappar orienteringen under stjärnhimlen över Atlanten: ”Nu kände vi oss vilse i världsrymden. Bland hundra onåbara planeter var vi på spaning efter en enda planet: vår planet …”.

Och som när han under en flygning Paris–Saigon kraschar i libyska öknen och halvdöd efter fem knastertorra dagar fyllda av törst mirakulöst räddas av nomader, en upplevelse som han skildrar i flygarfilosofiska mästerverket ”Kamrater på en irrande planet” (1939) och också i hyllade barnboksklassikern ”Lille prinsen” (1946).

Skeppet var upphov till flera av de första stora romanerna. Tåget är välskildrat även i nyare litteratur (Paul Theroux, Jenny Diski med flera). Men dagens flygresor, förutsättningen för den globala reseboomen, skildras förvånansvärt sällan. Är det så konstigt? Under jetplanets ultrasäkra färd högt ovan molnen finns väl inget att skriva om? Saint-Exupérys äventyr är historia. Men vänta! Hotet om en flygkatastrof lockar alltid läsare.

Arthur Haileys nagelbitande spänningsroman ”Flygplatsen” (1968) skildrar hur en bomb briserar ombord. Flygplanet tvingas vända och nödlanda på en för kort bana i snöyra. Dramatiken i att ta en skadad stålfågel ur den oberäkneliga skyn ner på trygga marken. Och på vägen mot upplösningen en skildring av det mikrokosmos som en modern flygplats är med sin upplysta, pampiga arkitektur och genomreglerade aktiviteter – totala motsatsen till 1800-talets ruffiga hamnkvarter, där dåtidens interkontinentala resor började och slutade.

Haileys roman skrevs före såväl Bader Meinhof som Bin Ladin. Bokens terrorist har därför, intressant nog, revansch för ett privat misslyckande som motiv – och inte hopp om politisk förändring. Boken blev film som i sin tur fick två uppföljare som idag räknas till sjuttiotalets katastroffilmklassiker (”Airport 75” och ”Airport 77”) och en parodi på samma genre (”Titta vi flyger” från 1980). Det visade sig vara ett vinnande koncept på vita duken. Det blev hundra flygkatastroffilmer till. Men så värst många fler flygkatastrofböcker blev det inte.

Salman Rushdies ”Satansverserna” (1988) börjar visserligen med en flygkatastrof, men bara för att symbolisera pånyttfödelse. En Bollywoodskådis faller gladlynt tjoande mot jorden sedan Air India-planet han färdades i exploderat – ”sprack itu som en frökapsel och spred sina sporer”, en av de maffigaste romaninledningar jag läst (den bygger dessutom på ett verkligt bombattentat i juni 1985). ”För att födas på nytt måste man först dö”, sjunger han medan han dalar ner mot England i ett regn av syrgasmasker, dryckvagnar och flygsjukepåsar. En bitterljuv och gruvlig hämnd på alla stiff upper lips i det gamla kolonialimperiet: ”Självaste London, bhai! Här kommer vi! Jäklarna där nere kommer inte att fatta vad de fick i skallen”.

Och Don deLillos roman ”Falling man” (2007) som handlar om vad som händer efter katastrofen med flygplanen som flög in i tvillingtornen elfte september 2001. Mest kretsar det kring posttraumatiska känslor hos amerikanerna – och boken uppehåller sig allt för lite vid vad som hände inuti passagerarplanen. På slutet, när deLillo tar oss med upp i luften, höjs i alla fall min puls. Tänk om han istället hade skrivit en roman om idén att använda civilflygplan, symbolen för den fria rörligheten i en globaliserad värld, som dödliga missiler. Vilken roman det hade blivit!

Saint Exupéry flög och skrev litteratur om vart annat, ända tills han en julidag 1944 styrde ut över Medelhavet och försvann. Ett mysterium ända tills 1998, då en fiskare fick en silverkedja med Exupérys namn i näten. Två år senare hittades resterna av planet på havsbotten.

Andra var piloter som landade gör gott och kom ut som författare. Som britten Roald Dahl (”Kalle och chokladfabriken”) som i ”Soloflygning” (1986) skildrar hur han flyger små Hurricaneplan i Grekland under andra världskriget. Tyskarna är överlägsna, uppdraget hopplöst. Roald Dahl skriver att för stridsflygare är maskinen fienden, inte människan. Ändå är det människan han ser med sin örnblick: tyskar raka i ryggen i fiendeplanen, koncentrerade på sin uppgift med bleka ansikten inramade av svarta hjälmar. Här är det detaljerna som får skildringen att lyfta.

Dessutom är britten Roald Dahl allt annat än heroisk, vilket är befriande för en andra världskriget-skildring. Tyskarna är inte barbariska. Brittiska militärledningen inte genomgod. Hade den getts ut medan kriget ännu pågick hade den stoppats av censuren. Men som Roald Dahl flyger! Vildare än i sagorna. Det kittlar i magen.

I amerikanen James Salters memoarer, ”Brända dagar” (1997) har jetplanen gjort entré och krigsskådeplatsen är Korea. Markkontakten är bruten. Medan Roald Dahl höll på att flyga på en bergsget på ett timjandoftande berg utanför Aten, är James Salters maskin en dånande silverkokong i överljudsfart på gränsen till stratosfären. När han jagar ryskbyggda MIG-jetplan in över Manchuriet gör det på sådan hög höjd, skriver han, ”att jorden känns som ett neutrum”. Flyget, och kriget, blev abstrakt, teknologiskt och doftlöst.

Precis som Joseph Conrad och Harry Martinson till slut mönstrade av och började skriva, lämnar James Salter till slut flygbasen för gott och hamnar i kulturkretsar i Paris och Rom. ”Brända dagar” handlar om den flygande krigarens förvandling till författare, om att välja bort fågelperspektivet.

Till gänget piloter som blev författare hör också poeten Åke Hodell som på grund av lång sjukhusvistelse efter en flygkrasch och tack vare inspirerande vänskap med poeten Gunnar Ekelöf kunde ge ut diktsamlingen ”Flyende pilot” 1951. Och Torkel Wächter, SAS-piloten som tröttnade på cockpit och debuterade med flygromanen ”Samson” (1997).

Torkel Wächters roman skildrar en manlig yrkesvärld fylld av människa-maskin-samspel, ensamhet och enstaka sexuella erövringar (jodå, piloten går till sängs med flygvärdinnan). Men med sorgkant: ”Här är jag längst bort från dem jag älskar men närmast den man jag alltid varit avsedd att vara”. Annars är allt som det ska vara: aftonstjärnan lyser, motorerna susar och de röda lamporna på instrumentbrädan är släckta. Den ensamme ryttarens poesi: ”Att flyga är som att älska”, konstaterar romanens pilot. ”Man måste ge sina sinnen utrymme att expandera, ge sig hän”.

Sinnesvidgande! Ja, det höll nog Albert Engström med om. Efter att ha sett en tidig flyguppvisning i Paris 1909 skrev han: ”Inom kort skola vi ha erövrat luften, och sedan – sedan söka vi oss längre ut i oändligheten, och vi skola lyckas. Den som tror att det finns gränser åt något håll, han är dum och slaf och värd att släpa sten till sina stolta, medvetna, glada bröders pyramider”.

Flygets hyllningskörer har för länge sedan tystnat. Idag är värsta hotet inte längre en plötslig krasch med död, eld och rök, utan flygplanet som helt planenligt fortsätter att flyga, allt oftare, allt längre bort, medan det spyr ut växthusgaser.
När kommer romanen där flyget skildras i sin nya syndabocksroll som bidragande orsak till klimatkrisen?

1910-talets kubister hyllade precis som Albert Engström flyget som ifrågasatte tyngdlagen och banade vägen för det nya. Idag är flygandet snarare symbol för rika världens överflödsliv. Dessutom är det odemokratiskt, eftersom majoriteten av jordens befolkning inte har råd med det.

Men invändningarna känns futtiga så fort jag lyft ovan molnen och åter blickar ner på
jorden från 10.000 meters höjd. Då uppfylls jag av något större. Flygets själ. Att landa är smärtsamt.

Publicerad ursprungligen i Dagens Nyheter 18 juni.

Fler böcker som flyger
Sista flygningen av Amelia Earhart (1937). Enda översatta boken av den mytomspunna amerikanskans sammanlagt tre utgivna böcker. Soloflög som första kvinna över Atlanten. Försvann under flygning över Stilla havet.
”Jonathan Livingston Seagull” av Richard Bach (1970). Kritikerrosad bästsäljare om fiskmåsen Jonathan som lider av vardagens tristess och smågnabb. Han bryter sig loss från flocken och flyger solo tills han möter två andra måsar som lär honom att leva på en högre medvetandenivå.
”Rädd att flyga av Erica Jong” (1973). Innehåller en fantasieggande flygscen: en jumbojet fylld av amerikanska freudianska psykoanalytiker på väg till en kongress i Wien och en huvudperson som faktiskt har handsvett och är flygrädd. Rädslan för flyg och patriarkala konventioner går över och resten av boken handlar om knapplösa knull – och kvinnans frigörelse förstås.
”Up in the Air” av Walter Kirn (2001). Kul skildring av affärsman som ständigt flyger och älskar sin ytliga värld av flygplatslounger och bonuskorterbjudanden. Blev härom året film med George Clooney.
”Aerodynamiska tal” av Lotta Lotass. En samling flygarberättelser från bröderna Wrights första motorflygning 1903 till en flygning med en B-29-bombare 1947. Laddade prosastycken och konkret flygarpoesi: ”Jag bröt mitt landningsställ/och spräckte en cylinder.”
”A Week at the Airport” av Alain de Botton (2009). Poppis brittisk tv-filosof får i uppdrag att sitta en vecka på London Heathrow, iaktta och skriva något djupt vår tids katedraler. Resultatet blev en fantastisk liten bok. Spännande som alltid när de Botton funderar högt.
”Jorden runt på 30 dagar” av Torsten Flodén (1937). Filmmanusförfattaren Flodén rundar klotet i olika reguljära flygplan som flyger så lågt att han ser hajar i haven och tigrar i djunglerna. Sista biten skulle ha gått med luftskepp, men tyska Hindenburgs krasch utanför New York gör att han snopet får ta båten sista biten.
Och så givetvis alla äventyrsböcker för ungdomar om flygaren James "Biggles" Bigglesworth av W E Johns, som enligt Wikipedia rensats ut från de svenska biblioteken eftersom de skildrar en kvinnofientlig värld. Fan trot! Tror snarare det hamnar om utrymmesbrist.

Statistjobb för indier i Sverige

2011-06-20T18:53:00.004+02:00

Hej alla indiska män i Sverige! Eller: hej alla ni som måtmisntone ser ut som indier och bor i Sverige.

Jobb på gång. Detta mejl fick jag alldeles nyss:

Hej,
Vi söker indiska män till en reklamfilmsinspelning, hittade dig
genom svenskindiska föreningen.

Har du någon du skulle kunn tipsa oss om eller vidarebefodra
detta till?

Tack för din tid och hjälp,

mvh
Michael Weinstock, Moviemall

Casting company in Stockholm are looking for 2 male indian
nationals 25-35 yrs, english speaking with indian accents for a
commercial for a telecom company.

Film is to be shot 1 day 27/6 or 28/6.

Casting at Moviemall during week 23

The film will be shown internally for the company.

Fee: 5000 SEK on invoice.

Interested? Please send us a picture of you to info@moviemall.se

En alltför ljus och optimistisk bild av Indien

2011-06-15T20:27:00.007+02:00

Jag skrev en recension av Patrick French tjocka bok om Indien i Dagens Nyheter för ett par veckor sedan.

Läs gärna DN-artikeln först!

Texten publicerade jag därefter även här på Indien Online.

Hans Magnusson som driver Dalit Solidarity Network-Sweden (som är medlem i International Dalit Solidarity Network, www.idsn.org) har invändningar mot min - som han anser - alltför ljusa bild av Indien med sina kasthierarkier och förtryck av svaga grupper i samhället.

Här publicerar jag hans kritik av min Indienbild. Om några dagar svarar jag här på Indien Online.

Indien – bilder och motbilder

”Indien kan i framtiden bli en standard för resten av världen”, säger Patrick French i sin bok India – an intimate biography of 1.2 bilion people. Per J Andersson recenserar boken i DN den 4 juni och han tror att Patrick French har rätt. Per J refererar också till Indiens Sverigeambassadör, som menar att det står inte långt på förrän Indien och Sverige får ombytta roller, där Indien hjälper Sverige. Ja, det är ju ingen brist på självförtroendet. Indiens industri- och handelsministern Kamal Nath menande 2006 att: ”Vi diskuterar inte längre framtiden för Indien. Vi säger: Indien är framtiden”.

Då Kinas premiärminister, Wen Jiabao, år 2006 besökte Indien uttryckte han sin tillfredsställelse över samarbetet med Indien; ett samarbete som han ser som en dynamisk kraft för ett kommande ´Asiatiskt Århundrade´ och Indiens premiärminister, Manmohan Singh, fyllde på med att säga att han ser en klar potential för de båda länderna att tillsammans dana en ny världsordning. Lovande framtidsutsikter, ja visst; frågan är bara för vilka!

Det är sant som Per J säger, att Indien kan beskrivas med många motstridiga men samtidigt sanna bilder. Den bild som oftast förmedlas i media är den som Per J bidrar till – att Indien är en demokrati, att liberaliseringen av ekonomin 1991 ger en tillväxt som alla får del av, och att landet är en sekulär religionsneutral stat med en identitet som står över etnisk tillhörighet. Visst är det roligt att förmedla positiva bilder. Det är ju vad människor i allmänhet vill se. Allt annat är besvärligt. Jag vill hävda att Per J utgår från ett Mumbai-perspektiv. Jag kontrar med ett by-perspektiv under rubrikerna demokrati, kastsystem, och tillväxt och fattigdom; tre företeelser som hänger samman.

Demokrati
Om vi nöjer oss med att en formell syn på demokrati så är Indien absolut en demokrati, en parlamentarisk demokrati där sittande regering lydigt avgår om den förlorar sin majoritet. Men demokrati omfattar också kvalitativa värden. En demokrati är en rättsstat i meningen att lagarna tillämpas med respekt för alla människors lika värde och att det råder likhet inför lagen. Staten begår inte övergrepp mot sina medborgare eller underlåter att beivra brott som kommer till dess kännedom. Staten bör dessutom värna om medborgarnas välfärd för vilket ett bestämt mått för all del inte kan sättas, då förutsättningarna varierar kraftigt från plats till plats över världen. Men en minsta gemensamma nämnare bör vara att staten gör sitt yttersta för att se till att människor kan äta sig hyggligt mätta, ha en hygglig bostad, och att barnen får en hygglig utbildning. Den indiska demokratin uppfyller inte dessa villkor.

Så t.ex. skriver den franske statvetaren Christophe Jaffrelot (2003) i India’s Silent Revolution att Indien med sitt parlamentariska system, fria allmänna val med relativt högt valdeltagande, en fri press och en i stort fungerande maktdelning mellan styrande och dömande funktioner kan hävda sin demokratiska status. Men, betonar han, det finns många företeelser som motsäger detta. Underlåtenhet hos politiska ledare att aktivt skydda minoriteters rättigheter och säkerhet, ett socialt system som domineras av ett hierarkiskt kastsystem, den stora andelen av medborgarna som lever under fattigdomsgränsen, den höga nivån av straffrihet för brott mot mänskliga rättigheter begångna polis och andra myndighetspersoner och institutioner, samt den vitt spridda korruptionen är företeelser som pekar på att Indiens demokrati saknar verklig substans.

Leonard Cohens poem, Democracy on US Poetry från hans album The Future (1992) passer väl in på demokratin I Indien:

It's coming through a hole in the air,
from those nights in Tiananmen Square.
It's coming from the feel
that it ain't exactly real,
or it's real, but it ain't exactly there.

Så kan jag beskriva mina egna försök att förstå vad demokrati i Indien innebär. För visst smyger sig känslan på att demokratin inte är riktigt verklig, eller att den är verklig som i Indiens konstitution, men ändå inte riktigt närvarande.

Kastsystemet
Per J nämner överhuvudtaget in kastsystemet. I sin bok Indien – Elefanten som började dansa frammanar han bilden av den trygga elefanten som långsamt dansar vägen fram från by till by med demokratins kärra på släp; en förledande skön metafor. Men verkligheten är att elefanten i det indiska rummet är kastsystemet. Per J väljer att bortse från det.

Det tycks finnas två utbredd föreställning om kastsystemet i Indien; den ena att det är avskaffat och den andra att det saknar betydelse eller att har gått upp i ett klassbegrepp. Vad som gäller är att diskriminering pga. kasttillhörighet är förbjuden. Detta är inskrivet i Indien konstitution och det finns en lag från 1989 Scheduled Castes & Scheduled Tribes (Prevention of Atrocities) Act som särskilt gäller sådan diskriminering. Det måste betonas att det inte finns något att anmärka på vad gäller Indiens grundlag och annan lagstiftning till skydd för minoriteter, snarare tvärtom.

Det Indiens regering och underställda myndigheter gör sig skyldiga till är en underlåtenhet och/eller oförmåga att genomföra och upprätthålla lagarna.

Jag ska här ta ett exempel som många världen över har sett men inte förstådd vidden av; pojken som i inledningsscenen till filmen Slumdog Millionaire torteras i polisens häkte. Sådana övergrepp är allmänt förekommande och det utan att förövarna straffas. Straffriheten i Indien är ett gissel.

Den diskriminering och det våld som utövas mot de lägst stående kasterna (Daliterna, de f.d. ´oberörbara´; det finns 250 millioner Daliter i Indien) kan bäst förstås genom en jämförelse med apartheid i Sydafrika. Det finns många dagliga vittnesmål om detta både från organisationer som verkar för Daliternas rättigheter och i utredningar utförda på ett metodiskt sätt.

Frågan om Daliternas mänskliga rättigheter har från konferensen mot rasism i Sydafrika år 2001 varit ett aktuellt tema och en resolution utarbetat av två särskilda rapportörer utsedda av den tidigare subkommissionen för mänskliga rättigheter väntar nu på att behandlas av FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter. FN:s Kommisson för Avskaffande av All Diskriminering pga. Rasism har redan år 1996 tydligt uttalat att ”situationen för Daliter (Scheduled Castes) och stamfolk (Scheduled Tribes) innefattas i termen ´härkomst´ (descent) i artikel 1 i den internationella konventionen mot rasism.” Också EU Parlamentet har uttalat sig i frågan. Indiens premiärminister Manmohan Singh har själv jämfört diskrimineringen av Daliter med apartheid i Sydafrika.

Av detta följer att påståendet att det finns en nationell identitet som står över etnisk tillhörighet är grovt missvisande. Det finns en mångfald av identiteter. Ser man till kulturella och symboliska frågor, som bl.a. Gail Omvedt gör i Dalit Visions från 2006, träder sociala rörelser, inte minst Dalitrörelsen, fram som ifrågasätter och konfronterar den hegemoni över indisk kultur som Brahmanic Hinduism företräder.

Världssamfundet, förutom FN också nationella regeringar, dåvarande EEC, och the Commonwealth reagerade mot Sydafrika för att avskaffa apartheid. Då det gäller diskriminering baserad på kast är det egentligen bara FN som tydligt uttalar sig. Andra viker undan. För det kan man peka på två skäl. Apartheid hade lagligt stöd; diskriminering baserad på kast är olagligt men förkommer lika hejdlöst. Equal by Law; Unequal by Caste är titeln på en rapport år 2008 från New York University School of Law. Det andra skälet är att Indien ses som en alltmer betydelsefull handelspartner, är en regional kärvapenbestyckad stormakt och en stat alla vill vara vän med i detta oroliga hörn av världen. Detta framkommer tydligt vid de tillfällen jag deltagit i möten med företrädare för svenska UD och olika EU parlamentariker.

Tillväxt och Fattigdom
Indien tillsammans med Kina framhålls med rätta som världens snabbast växande ekonomier med en tillväxt på 6-8 % per år det senaste decenniet. Ekonomisk tillväxt som sådan, som ju ofta görs ett stort nummer av, är dock av underordnad betydelse då det gäller att värna om människors välfärd. Redan Aristoteles, påpekar Amartya Sen (2000) i Development as Freedom, genomskådade detta: ”Det yttersta goda vi söker är uppenbarligen inte rikedom; för dess betydelse ligger snarare i att man kan använda den till något annat”. Tillväxten i Indien drivs fram av en mindre hightech präglad del av ekonomin. Nästan alla utländska investeringar går till de sex mest urbaniserade staterna medan de 22 övriga är mer eller mindre ignorerade. ”Det handlar om kapital, inte om arbete, om befriade vinster, inte befriade människor” säger John Pilger i Friheten får vänta (2006).

Enbart tillväxtsiffror kan inte utgöra det huvudsakliga måttet på utveckling i ett så stort och socioekonomiskt varierat land som Indien, säger Waquar Ahmed, m.fl. i India´s New Economic Policy (2011). De hänvisar till en rapport från National Commission for Enterprises in the Unorganized Sector; Government of India (2007), som lyfter fram två uppgifter av intresse för bilden av ekonomisk och social utveckling i Indien. Den ena avser den oorganiserade eller informella sektorn av arbetsmarknaden, där 92 % av arbetskraften finns. Denna sektor saknar enligt rapporten anställningstrygghet, arbetarskydd och social trygghet. Rapporten visar också på ett klart samband mellan denna sektor och den andelen av befolkningen, 77 %, med en daglig konsumtionsnivå motsvarande 20 rupies (1 US dollar). Antalet personer in denna grupp, som kommissionen kallar ´Poor and Vulnerable´, ökade från 811 millioner 1999-00 till 836 millioner 2004-05.

Waquar Ahmed pekar också på att kast och klass i stor utsträckning följs åt så att en persons klass status sammanfaller med personens kast status. Högre kaster har större tillgång till utbildning och välstånd och har i större utsträckning dragit fördel av Indiens New Economic Policy från 1991. Tillväxten i den privata industrin och företagen har lett till skapandet av en säker zon för eliten, definierad som högre kast och högre klass, medan en diskussion om åtgärder för att garantera socialt stöd och välfärd för de lägre kasterna har hållits tillbaka. Övergången till nyliberalt ekonomiskt system har på så sätt bekräftat klass/kast elitens sociala och ekonomiska maktposition, som grundlades före liberaliseringen av ekonomin.

Så Per J, för vilka blev Indien fritt på riktigt år 1991? Vilka räknas som fullvärdiga medborgare, tillhöriga, inkluderade i det indiska samhället? Fråga den skinande medelklassen; fråga de 800 miljonerna, som lever på marginalen, eller de lägre kasterna som söker frigöra sig från ett flertusenårigt diskriminerande kastsystem!
Hans Magnusson

Jag svarar på Hans Magnussons kritik om några dagar.

Lediga jobb för svenska lärare i Indien

2011-06-09T10:50:00.004+02:00

Vill du jobba i Indien i höst. Lärare sökes till Internationella skolor. Svenskar efterfrågas! Ta chansen:

Assignments for International Schools in India
se.eds are currently recruiting consultants for assignments at International Boarding K-12 Schools in India, some of which are being up-graded and some in the process of being started. Employment will be with our Indian client. We will need:

Teachers/Advisors in English and Mathematics
Principals
Teacher Trainers

Requirements
Appropriate University Degree.

Training and Experience of one or several International Curricula. Experience from International Education.

Locations
The Schools are located all over India, some in the rural South and some in the big cities.

Duration
These assignments are for one year minimum.

Compensation
Positions include housing, school meals, competence development and yearly flights to and from site. Salaries are benchmarked to match European average.

Application
Please send CV and Cover Letter to info@seedsedu.se. Web: www.seedsedu.se.

Recruitment process
Applications are continuously reviewed and the selected candidates contacted. Recruitment events are being published on se.eds Intraweb.

Kan Indien visa vägen?

2011-06-05T08:49:00.003+02:00

Att skriva en bok som porträtterar Indien är inte lätt. Med tanke på landets många etniska grupper, religioner och språk ter det sig som en lika tuff uppgift som 1800-talsvetenskapsmannen Alexander von Humboldts försök att sammanfatta världsalltet i livsverket ”Kosmos”. Jag tror att många har en diffus känsla av att Indien är svårförståeligt, ungefär som brittiska nationalekonomen Joan Robinson skrev: ”Vad du än med rätta påstår om Indien är motsatsen också sann”.

En annan britt, Patrick French, har ändå försökt. Efter porträttböcker om Indienfödda kolonialisten Francis Younghusband och Indienättade författaren V S Naipul har han nu gett sig på att ge en sammanhängande bild av världens näst folkrikaste land. Han är en del av en trend. Sedan Sunil Khilnanis nydanande ”The Idea of India” 1999 har det getts ut ett tjugotal liknande böcker med ”Indien” i titeln, varav flera är globala succéer.

I de här böckerna är Indien förvandlat från offer till möjlighet. I januari lyssnade jag på ett anförande av landets nya Sverigeambassadör som sa att Indien skulle kunna hjälpa Sverige (och inte tvärtom som på biståndstiden). Han lyfte fram en stark indisk gren: samhörighet i ett mångkulturellt samhälle. Jag tror han har rätt. Patrick French är inne på samma linje: ”Indien kan i framtiden bli en standard för resten av världen”.

French bok tecknar ett beundrande porträtt av självständiga Indiens första ledare, framför allt landets förste premiärminister, Jawaharlal Nehru. Han beskriver honom som en klok och humanistisk politiker som trodde på frälsning genom att tämja gudarna och främja vetenskapen. När en journalist frågade Nehru vad som var svårast med att styra Indien fick han svaret: ”Att skapa en sekulär stat i ett religiöst land”. Premiärministern blev ursinnig när vidskepelsen visade sitt fula tryne, som när han fick höra att myndigheterna i Lucknow vägrat avliva en rabiessmittad apa eftersom man var rädd för att förolämpa tillbedjare av apguden Hanuman.

Nehru misstrodde de värsta formerna av socialistiska experiment och satsade på en blandning av privat sektor och femårsplaner, statliga stålverk och höga importtullar i syfte att slå sönder gamla imperialistiska strukturer. Han lyckades: västerländska multisar måste idag fajtas med inhemska industrialister, som fick chansen att växa sig starka bakom tullmurarna. Å andra sidan var tillväxten låg, ibland obefintlig.

”Hinduisk tillväxttakt”, muttrade kritiker i väst. Däremot växte korruptionen eftersom varje regel kunde förbises med en muta.

Först sedan Indien 1991 släppte på regleringarna tog ekonomin fart. Hade man kört på som tidigare hade man – med nuvarande premiärminister Manmohan Singhs ord – fått fortsätta att ”fördela fattigdom snarare än välstånd”. Ungefär: först när entreprenörssjälen släpptes fri – 44 år efter politiska självständigheten – blev Indien fritt på riktigt.

I en annan av årets nya Indienböcker, ”India Calling – an Intimate Portrait of a Nation Remaking” av Anand Giridharadas, skildras tiden strax efter denna andra frigörelse. Giridharadas växte upp i USA men återvände på 00-talet som ung vuxen till sitt kulturella hemland och upptäckte att det inte längre var efterblivet, utan snarare svaret på många av västerlandets problem. Precis som tusentals andra ambitiösa karriärindier valde han därefter bort London och New York till förmån för Bombay. Framtiden, insåg han, finns i öst, inte i väst.

Den indiska demokratin är stabil, skriver Patrick French, tack vare en nedärvd tro på att det oftast finns ”flera möjliga lösningar på ett problem, snarare än ett rätt svar”. Samtidigt har självkänslan återvänt med insikten att landet är på väg att återta sin historiska roll som en av världens största ekonomier.

Det finns en indisk tradition att racka ner på utomståendes skildringar av landet. Sedan French bok kom ut i januari har den blivit hårt åtgången av intellektuella i hemlandet och i förskingringen. Kritiken är ideologisk: författarna Pankaj Mishra och Priyamvada Gopal anser att boken räddhågset sällar sig till dagens globala liberala konsensus. Mishra anklagar också britten French för kolonialt översitteri – och liknar honom vid Lord Curzon, vicekungen av Indien i början av 1900-talet. Men historikern French, som kandiderat till brittiska parlamentet för Green Party, biter tillbaka: mina rötter finns i Irland och min familj är lika mycket offer för brittisk kolonialism som din!

En annan författare, Bookerprisvinnaren Aravind Adiga, var mindre kritisk och klassade i en artikel i The Guardian French bok som den fjärde bästa om Indiens modernisering efter Edward Luces journalistiska ”In Spite of the Gods” (2006), Ramachandra Guhas historiska ”India after Gandhi” (2007) och V S Naipuls litterära ”Indien – raseri och revolt” (1990).

Indiens landsfäder och -mödrar kan vara stolta över att man med en religionsneutral stat, järnvägen, Bollywood och cricket (landet knep VM-guldet i år) lyckats skapa en nationell identitet som står över etnisk tillhörighet. Men en uppgift återstår: att lyfta 300–400 miljoner indier ur fattigdom. En bok om Indien som inte vill klinga falskt måste innehålla det påpekandet, skriver Aravind Adiga. Men i Patrick French Indienbok saknas det. Övermod kan leda till missgrepp. Största hotet mot Indien är inte fattigdom, korruption eller Pakistan, utan alltför uppblåst självförtroende.

”India – an Intimate Biography of 1.2 Billion People”
Patrick French
Penguin/Allen Lane, 2011

Publicerad i Dagens Nyheter Boklördag 4 juni.

En indisk Lula de Silva

2011-06-01T14:34:00.003+02:00

Allting började här. Slätten runt floden Ganges var en av jordens första högproducerande jordbruksbygder. Här byggdes redan årtusendet före Kristus några av världens första storstäder; grundades mäktiga kungariken; växte prins Siddharta upp och blev Buddha.

Det som idag är delstaten Bihar i norra Indien var en välmående, högtstående civilisation, långt före de flesta andra.

Men de senaste hundra åren har den bördiga Gangesslätten snarare gjort sig känd som det fattigaste av det fattiga Indien, ett svart hål, ett problem, som man alltid framhölls för att illustrera hur illa det kan gå.

Svältkatastrofer. Naturkatastrofer. Maktfullkomliga storgodsägare. Patriarkal triumf. Kvinnoförtryck. Fattiga och maktlösa lantarbetare. Kastkrig. Vapen. Korruption.

De som kunde flydde. Trottoarer och slumområden i Indiens storstäder fylldes av fattiga flyktingar från Bihar. Biharemigranterna tjänade pengar som taxichaufförer, städare och hembiträden i Calcutta, New Delhi och Bombay. Vore det inte för pengarna de skickade hem till sina utblottade storfamiljer i Bihar hade det varit ännu värre.

Om sydindiska Kerala med sina starka kvinnor och höga läs- och skrivkunnighet var hoppet, ja då var nordindiska Bihar hopplösheten.

Men så hände något. 2005 vann socialisten Nitish Kumar delstatsvalet. Därefter har han och hans administration uträttat allt det som tidigare bara omnämndes i till intet förpliktigande högtidstal.

Framför allt satsade man på att lyfta kvinnorna. Medan det i resten av Indien är lag på att en tredjedel av ledamöterna i byråden ska vara kvinnor, har socialisten Kumar infört krav på varannan damernas. Han har infört gratis skoluniformer och böcker för flickor för att locka fattiga familjer att inte bara satsa på sina söners utbildning. Och alla flickor som går ut grundskolan får en gratis cykel i bonus från delstaten.

Ash Narain Roy leder ansedda Institute of Social Sciences i New Delhi. Hans forskningsinstitut har specialiserat sig på politik, makt och genus på indiska landsbygden. Roy kommer själv från Bihar och är entusiastisk över förvandlingen. Han berättar att när man for runt på Bihars landsbygd för några år sedan såg man knappt några kvinnor utomhus alls. Fattigdomen och den låga läs- och skrivkunnigheten var förlamande. Idag kan man med egna ögon se att något hänt, säger Roy: en ny självmedvetenhet hos fattiga och lågkastiga. Och överallt flickor på sina cyklar som gör att de kan ta sig till gymnasiet som ofta ligger i närmaste stad och tidigare var onåbar för de fattiga som saknade busspengar.

Fram till för några år sedan betraktades Bihars politiker som landets mest korrupta med förgreningar till den organiserade brottsligheten. Fortfarande pågår rättsprocesser efter en gigantisk mutskandal på 90-talet då delstatens politiker snodde bistånd i form av djurfoder, tänkt för fattiga bönder.

Roy är optimistisk. Maffiapolitik har ersatts av social ingenjörskonst. Och idag är det inte bara kasttillhörighet och pengar som bestämmer din status i samhället, utan också utbildning.

Allt färre flyttar från Bihar till storstädernas slumområden – allt fler till storstädernas universitet.

Delstatens kampanjer har trumpetat ut att utbildning är räddningen för fattiga och lett till en snabb attitydförändring. På ansedda Jawaharlal Nehru-universitetet i indiska huvudstaden är studenter från Bihar nu överrepresenterade.

Om någon för tio år sedan sagt att Bihar inom kort kommer att vara en modell för en positiv utveckling bland landsbygdens förtryckta, hade Roy trott att det var ett skämt.
Men det är precis vad som hänt.

Det avskräckande exemplet för hur illa det kan gå med ett samhälle, på hur lågt man kan sjunka om man låter maktfullkomligheten grassera, har på kort tid blivit ett ideal som andra fattiga landsändar i Indien försöker efterlikna.

Mer att läsa
Institute of Social Institute som leds av Ash Narin Roy och har haft gäststudenter från Lunds Universitet.
Artikel på BBCs sajt från valet då 2010 då Nitish Kumar blev omvald med bred majoritet.

Slut på kommuniststyret i Calcutta

2011-05-20T13:46:00.006+02:00

En epok gick i dag i graven. Efter 34 år vid makten i delstaten Västbengalen är det nu dags för något annat, tyckte väljarna i senaste valet till delstatens parlament, vidhan sabha.

Idag fredag svor Mamata Banerjee eden som ny chefsminister och ledare för en allians betestånde av flera partier, bland annat hennes eget Trinamool-Kongresspartiet.

Hon är den första kvinnliga chefsministern i Västbengalen någonsin och alltså den första icke-kommunistiska på 34 år. Sedan 1977 har nämligen en väsnterallians ledd av marxistiska CPI (M) styrt delstaten.

Tre indiska populister

2011-05-19T14:44:00.003+02:00

1933 skrev franska författaren Henri Michaux så här i reseskildringen ”En barbar i Asien”:

”Hade de kristna velat omvända hinduerna skulle de istället för tiotusen genomsnittsmissionärer ha skickat ut ett helgon. Ett enda helgon skulle omvända miljoner hinduer”.

Raljant skrivet, men visst hade Michaux rätt! Indien, som några år senare blev självständigt, är på flera sätt en perfekt spelplats för såväl religiös som politisk populism. En demokrati där en tredjedel av invånarna inte kan läsa och skriva. En perfekt mylla för tillväxt av populister.

Men med några hemska undantag har de indiska väljarna trots allt inte röstat fram de värsta demagogerna. Olika etniska grupper, språk och religioner har balanserats av en kungstanke att ingen grupp ska favoriseras framför en annan.

Kongresspartiet som suttit vid makten större delen av tiden sedan britterna drog har väljare i alla etniska grupper och religioner. Trots svågervälde och korruption har man byggt sin identitet på att man är ett parti för såväl braminer som daliter och såväl hinduer som muslimer och kristna.

Indien satsade på en religionsneutral stat och inte ett utan 22 officiella språk. Dessutom en filmcensur som griper in mot filmer där man befarar att en religiös grupp kan ta anstöt – och en valmyndighet som tillrättavisar politiker som under valrörelserna hetsar mot etniska eller religiösa grupper.

I valrörelsen för två år sedan tog valmyndigheten i med hårdhandskarna mot politikern Varun Gandhi från hindunationalistiska partiet BJP (Barathiya Janata Party = Indiska Folkpartiet). I ett tal hade han sagt att ”om nån asocial person lyfter en hand mot en hindu, eller betraktar hinduerna som svaga, då svär jag på Bhagavad Ghita att jag kommer att hugga av hans hand”.

Varun Gandhis hotfulla retorik syftade förstås på den islamistiska terror som drabbat Indien och var en känga mot grannlandet Pakistan, där tjuvar i enlighet med muslimsk lag kan få ena handen avhuggen.

Men talet ansågs underblåsa hat och misstro – och valmyndigheten ingrep. Varun Gandhi arresterades och fick sitta i fängelse i tre veckor.

Indiens politiska system har alltså en inbyggd varningssignal som ljuder när allt för populistiska budskap framförs. Det handlar ytterst om att undvika att religiös hatpropaganda leder till våldsamheter.

Det har hänt några gånger. Senast 2002 i delstaten Gujarat.

Då brakade helvetet loss sedan 58 hinduiska pilgrimer bränts inne i en tågvagn. De var på väg hem från den heliga staden Ayodhya, där hinduer, påhejade av hindunationalister, tio år tidigare rivit en historisk moské för att återskapa ett mytomspunnet hinduiskt tempel.

Muslimer fick skulden för att ha tuttat på tågvagnen. Och hinduer i flera städer i Gujarat svarade med att döda över 1 000 oskyldiga muslimer i fasansfulla pogromer.
Delstaten Gujarat styrs av en regering ledd av Narendra Modi, också han från hindunationalistiska BJP. Han har anklagats för att under dödandet av muslimer då för nio år sedan gett polisen order att titta bort.

När Indiens Högsta domstol utredde hans inblandning i massakern jämförde man honom med romerska kejsaren Nero, som spelade lyra medan Rom brann.
Narendra Modi är ingen idiot. Samtidigt som han anklagat muslimer för att vara ”skurkar” och ”listiga ränksmidare” är han en smart och duktig politisk strateg som har levererat politiska resultat.

Under hans regeringstid har delstaten upplevt snabb ekonomisk tillväxt, samtidigt som han fördelat pengar till de fattigaste och gett kvinnor ökat inflytande. Populisten Narendra Modi fick till och med pris av FN för effektivt katastrofbistånd efter den stora jordbävningen i Gujarat för tio år sedan.

Att jämföra honom med Hitler, som gav tyskarna jobb och nytt självförtroende samtidigt som han hetsade mot minoriteter, är kanske orättvist, men Bombaypolitikern Bal Thackeray ryggar inte tillbaka för en sån jämförelse.

Tvärtom. Bombays karismatiska stjärnpolitiker, eller Tigern som hans anhängare kallar honom, har flera gånger sagt att han beundrar Hitler. Han har också sagt att Indien behöver en diktator som styr med järnhand.

Bal Thackeray grundade Shiv Sena, ett parti som tagit sitt namn efter kung Shivaji som på 1600-talet gjorde marathernas rike starkt. Partiet, som idag styrs av hans son, har framgångsrikt fört fram drömmen om en ny storhetstid för de marathitalande folken.
Med sina tefatsstora glasögon, traditionella vita långskjorta och halsband med träkulor ser han ut som en kommersiellt framgångsrik religiös guru.

Bombay ska inte vara den multietniska stad den är, missionerar han och kräver mer makt åt sin egen grupp – och mindre för alla andra.

Hans budskap är demagogiska och enkla: ned med västerländsk kultur, fler jobb åt jordens söner, ut med sydindierna, ut med nordindierna och ut med muslimerna. Han har åtalats, men aldrig straffats, för att ligga bakom pogromer på muslimer och stenkastning mot biografer som visar filmer där hinduer framställs i dålig dager.

Bal Thackeray tilltalar marather ur de flesta samhällsklasser från daglönare och sluminvånare till välmående butiksägare, som anser att den egna gruppen är förbisedd och att det gullas för mycket med muslimerna.

I Bombay är Shiv Sena sedan 20 år tillbaka största partiet i den styrande koalitionen, men man styr inte längre i delstaten Maharashtra, marathernas en gång så stolta rike. Och i parlamentsvalen går det sämre och sämre.

Landets snabba ekonomiska tillväxt har varit ett starkt motargument mot hetsretoriken: i takt med att fler får jobb och råd att konsumera och sätta sina barn i bra skolor lockas allt färre av hans krav på att minoriteterna ska kastas ut.

Men viktigaste medicinen mot chauvinism – som indiska historikern Ramachandra Guha påpekat – är ändå att det i Indien idag finns annat än religion, språk och etnicitet som förenar. Du kan ha flyttat till Bombay från en annan del av landet, vara muslim eller buddist och prata ett annat språk än det lokala – spela roll, det finns andra saker som skapar samhörighet, som cricket och … Bollywood.

Sändes utsprungligen i Obs i Sveriges Radios P1 18 maj. Lyssna!

Läs mer:
The Clash Within av Martha Nussbaum. Lysande essäbok med djupgående analyser av massakern på muslimer i Gujarat 2002.
Morens sista suck av Salman Rushdie. Roman där Bal Thackeray porträtteras, fast med annat namn (Raman Fielding).
Maximum City, Bombay Lost and Found av Suketu Metha. Lysande, kritikerhyllad reportagebok som innehåller intervju med män som varit med i mobben och massakrerat muslimer. Dessutom intervju med Bal Thackeray själv.

Slumturism och volontärresor - en diskussion

2011-05-10T20:32:00.002+02:00

Att åka som volontär kan öka förståelsen för andra kulturer och vara en berikande upplevelse. Men när går man över gränsen och blir exotifierande? Det var temat för torsdagskvällens mer än fullsatta diskussion.

OmVärlden släppte nytt nummer och bjöd tillsammans med Vagabond in till diskussion. Samtalade gjorde Per J Andersson (tf) chefredaktör för tidningen Vagabond och Eva Kaijser (som ersatte Emma Höjer) som arbetar på Volontärresor. Samtalsledare var David Isaksson, Global Reporting.

Volontärerna har funnits med i biståndet under lång tid – fram tills nu. På 1970-talet åkte svenska läkare ut och vaccinerade barn – nu har biståndet rört sig mot samverkan och påverkan på politisk nivå. Att åka som volontär har också varit en väg in i branschen och en karriär inom Sida, UD eller någon frivilligorganisation. Idag finns det knappast några biståndsorganisationer alls som har volontärverksamhet (däremot lever bl.a. UD i stor utsträckning på arbete som görs av oavlönade praktikanter). På resemarknaden har allt fler företag fångat upp och kanaliserat det återigen växande intresset för att bli volontär.

Läs referatet från diskussionen på Omvärldens sajt.

Kaos är granne med Kabul

2011-05-09T09:57:00.005+02:00

Bilden: Författaren till Mangnon som sprängdes, Mohammed Hanif.

Det är grillfest på amerikanska ambassaden i Pakistans huvudstad Islamabad. Kvällens tema är Kabul-Texas, tiden sent 80-tal. De amerikanska diplomaterna har klätt ut sig till afghanska klanledare, en hyllning till mojahidin som med hjälp av saudiska och amerikanska stålar och Sting-robotar är på väg att fördriva Sovjet ut ur Afghanistan.

På festen minglar en långskäggig saudier som kallar sig OBL. Han säger att han representerar ”Byggfirman Laden & Co”, mumsar på nygrillade lammspett och konverserar CIA-chefen, som trycker hans hand och utbrister:

– Snyggt jobbat, fortsatt i samma stil.

OBL tog honom på orden. Och vem kan klandra honom? När Sovjet dragit sig tillbaka återstod ju bara en supermakt som la näsan i blöt i de rättrognas land. Kommunister eller kapitalister, spela roll! De ogudaktiga ska ut. Jobbet måste slutföras.

Scenen skulle kunna vara hämtad ur en ny reportagebok om islamismens framväxt i Mellanöstern. Men nej, det är en fiktiv scen ur pakistaniern Mohammed Hanifs roman ”Mangon som sprängdes” som kom på svenska i höstas och i pocket i år (Brombergs/Pocketförlaget).

Jag låg i sängen och njöt av bokens svarta humor när Dagens Eko i måndags morse basunerade ut nyheten om att verklighetens OBL efter tio års jakt äntligen hittats och eliminerats. När verklighet ligger så nära litteraturen får man en svindlande känsla av att den senare sitter inne med den sanna bilden av hur allt hänger ihop. En känsla som förstärks av ett inifrånperspektiv: författaren var pakistansk stridspilot innan han sadlade om och blev journalist på BBC.

Boken är en absurd drift med dåligt fungerande Pakistan, men också med militarismen i sig. Det är inte utan att man jämför Ali Shigri, flygkadetten som är bokens ena huvudperson, med Yossarian i Joseph Hellers ”Moment 22”: militärer är sig lika, oavsett till vilka ideal man svär sin trohet. Den andra huvudpersonen är general Zia ul-Haq, diktatorn som styrde Pakistan från 1978 till 1988, då Herculesplanet han och USA:s Pakistanambassadör färdades i – ett plan fullastat med militärer och mogna mangos – mystiskt kraschade.

Pakistan hamnar på tionde plats i Foreign Policys index över världens sämst fungerade stater, konstaterar Henrik Chetan Aspengren i välskrivna reportageboken ”Pakistan – upprorens land” (Norstedts). Drömmen om en säker plats för Sydasiens muslimer föddes i samma stund som Zafar, Indiens sista mogulkejsare, fördrevs från Delhi efter sepoyupproret 1857, skriver han. 90 år senare, när britterna lämnade Indien och landet delades, blev visionen verklighet.

Medan Indien satsade på en regnbågsmodell med ett tjugotal officiella språk och en stat som förhåller sig neutral till religionen, valde Pakistan påtvingad enhet med en officiell religion och ett officiellt språk (urdu, som bara talas av tio procent av befolkningen).

Resultat: mångfalds-Indien har skapat nationell sammanhållning i ett spektrum av regionala identiteter, medan enhets-Pakistan utan framgång kämpar med att folket ska uppleva staten som legitim.

Pakistan är idag inte land med en armé, utan en armé med ett land, där ena handen inte vet vad den andra gör och där maktens män bevakar varandra med paranoid misstänksamhet. Kort sagt: ett idealiskt gömställe för OBL.

Publicerades först i Dagens Nyheters Boklördag 7 maj.

Bengalernas älskade Tagore

2011-05-07T14:17:00.004+02:00

Ett radioreportage om Tagore, som föddes idag för 150 år sedan. Sändes i Obs i P1 i toprsdags 5 maj och idag lördag 7 maj. Lyssna!

Vi åker i en skramlig taxi med gnisslande stötdämpare genom smala gator fulla av liv. Kvinnor som tvättar kläder och lagar mat, män som tvålar in sina kroppar, barn på väg till skolan.

Med mig i taxin är historikern Hena Basu. Hon berättar att det här i Jorasanko-kvarteren i Calcutta mest bor daglönare och arbetare från fattiga byar i delstaten Bihar som flyttat till storstan med hopp om arbete.

I ett stort ståtligt hus mitt i Calcuttas arbetarkvarter bodde också författaren Rabindranath Tagore, den första icke-europén som fick Nobels litteraturpris. Men inte hade Nobelkommittén då när det begav sig 1913 språklig kompetens att läsa hans böcker, som ju är skrivna på bengali. Nej, priset är framför allt en förtjänst av att Tagore själv översatte sin diktsamling Gitanjali till engelska och gjorde den tillgänglig för omvärlden.

Dåtidens litterära etablissemang i Europa såg Tagore som en spirituell guru, vilket även gällde en av hans största beundrare, irländske poeten William Butler Yeats (uttalas: Jerts). Kanske förstärktes bilden av en indisk andlig ledare av Tagores långa yviga skägg, som i själva verket var ett vanligt profant utseende i dåtidens Calcutta.

Tagore var ingen guru, även om hans texter ofta uttrycker existentiella tankar. Han såg ofta på sin omvärld ur en politisk snarare än en andlig synvinkel. Han blev till exempel förbannad på vännen mahatma Gandhi sedan han hävdat att den förödande jordbävningen i Bihar 1934 var guds straff mot de högkastiga braminerna för deras förakt för de oberörbara.

Ett hopp om en radikal gud förvisso, men ändå vidskepelse, enligt Tagore.

Vi kliver av taxin som inte kommer längre i trängseln och tar oss fram till fots mot familjen Tagores hus som idag är museum.
Tagore är en indisk klenod. Han är författare och kompositör till Jana Gana Mana, landets nationalsång. Men man pratar inte gärna högt om att han ursprungligen skrev den som hyllning till kung George V, representanten för den förhatliga kolonialmakten. Britterna besvarade artigheten med att adla Tagore, en titel som han klokt nog avsa sig efter brittiska soldaters massaker på civila indier i Punjab 1919. Därmed återupprättades hans rykte som en politiskt korrekt historisk person.

Men hans indiska hjältestatus hindrar honom inte från att vara lika mycket hjälte i grannlandet Bangladesh, där han också är upphovsman till nationalsången Amar Shonar Bangla. Förklaring är förstås att Tagore är bengal och att Bengalen är delat: västra halvan är sedan kolonialmaktens sorti 1947 den indiska delstaten Västbengalen, medan östra halvan är den självständiga nationen Bangladesh.

Det ger Tagore ytterligare ett omnämnande i rekordböckerna: han är den enda människan på jorden som skrivit två länders nationalsånger.

Hena Basu är född och uppvuxen i Calcutta, en megastad med över tio miljoner invånare som är osedvanligt högljudd, tät och rörig, även med indiska mått. Hena Basu säger att myllret är beroendeframkallande. När hon är på besök i betydligt mer välordnade New Delhi får hon kaos-abstinens.

Staden finns inom henne, liksom Tagores sånger. Hena Basu berättar att bengaliska barn föds med en Tagore-ton som ljuder inuti dem. Förklaringen är att många mammor under graviditeten nynnat nationalskaldens sånger. Och när barnen lär sig läsa är Tagores texter några av de första de får öva på. Läsandet och sjungandet av hans verk fortsätter i alla livsfaser upp i ålderdomen. Texterna passar för alla känslolägen, menar Hena Basu: såväl i livskriser som i lyckliga stunder.

Tagore är en märklig blandning av Alice Tegnér, Lina Sandell, August Strindberg och Hjalmar Branting. Lyriskt nationalistisk, uttolkare av guds röst, politiskt subversiv och reformator – allt i ett. Högstämd, sentimental och lättrallad. Sånger för de bildade såväl som för folket. Fortfarande spelas han musik i radion och på festivaler och ännu säljer nytryck av hans böcker och cd-skivor med hans musik.

Tagore är mer än en älskad författare, menar Hena Basu, i Bengalen dyrkas han som en gud.

Vi åker vidare i den skrangliga taxin till Rabindra Bharati-universitetet i utkanten av Calcutta, där familjen Tagore, som var rika storjordägare, bedrev jordbruk. Vi hamnar mitt i en välkomstceremoni för tio japanska gäststudenter som hälsas välkomna med Tagoresånger och dans av flickor med bjällror på fötterna.

Universitetet är specialiserat på kultur i mångkunnige Tagores anda: sång, dans, konst, dramatik och litteratur. Men här ges också undervisning i ekonomi och samhällsvetenskapliga ämnen. Till och med på lektionerna i nationalekonomi ligger fokus på den bengaliska nationalskalden, då i form av hans idéer om byn som självförsörjande enhet, idéer som liknade mahatma Gandhis.

Tagore var en tidig modernist. Han var motståndare till auktoritär katederundervisning, inspirerad som han var från sina världsomspännande resor och möten med dåtidens största intellektuella, inte minst italienska pedagogikreformatorn Maria Montesorri.

Han tyckte också att den indiska storfamiljen ställde omänskliga krav på nygifta par som aldrig fick vara i fred. I Indien finns en andlig tradition där män i 50-årsåldern lämnar sitt världsliga liv och vandrar och tigger sig fram mellan olika pilgrimsmål eller flyttar ut i skogen för att meditera. Tagore ogillade den hinduiska traditionen.

Äldre män behövs hemma för att ta hand om familj, barn och barnbarn, menade han.

Istället borde det unga nygifta paret flytta ut i avskildhet i skogen för att leva ut sin romans och fördjupa relationen – och låta de äldre ta hand om hushåll och småbarn.

Till sist följer jag med Hena Basu till Calcuttas stadsbibliotek där hon undervisar blinda med hjälp av Tagores texter och sånger. Jag träffar blinda studenten Nilratna Bala som kommer till biblioteket två dagar i veckan för att läsa texter av Tagore och andra bengaliska författare i blindskrift.

Han vill sjunga en Tagoresång för mig, säger han. Hena Basu plockar fram bibliotekets harmonium, en indisk handpumpad orgel. Och Nilratna sjunger en sång om frigörelse, som var ett av Tagores paradteman – en sång på bengali som i Hena Basus översättning blir:

När du tvekar förödmjukar du dig själv
Låt dig inte skrämmas av faran
Frigör dig från rädsla
Var stark
Så ska du övervinna din tvekan, övervinna dig själv.

Pakistan ett skenande tåg i natten

2011-05-06T08:40:00.004+02:00

USA genomför en militär aktion i Pakistan utan att landets regering vet ett skvatt om vad som händer. Typiskt Pakistan, som inte längre är ett land med en armé, utan en armé med ett land, men paradoxalt nog ändå ett av världens mest kaotiska.

Pakistan är ett skenande tåg i natten. Regeringen får allt mindre kontroll över säkerhetsläget. Militären har ändå sedan självständigheten då och då fått panik, tagit över styret och försökt bringa ordning. Sedan har en normaliseringsprocess startat, politikerna har kommit tillbaka, kaos har utbrutit och militären har ingripit ännu en gång.

I det maktvakuum som uppstått i maktkampen mellan politiker och militärer har landet blivit ett schlaraffenland för terrorister (som slagit till mot framför allt Indien), religiösa extremister (med förgreningar i Afghanistan och indiska Kashmir) och banditer (i bland annat laglösa provinsen Baluchistan), till glädje för militärer, vapentillverkare och en och annan maktlysten imam, men till sorg för vanliga pakistanier som inget annat önskar än färre vapen, ordning och reda, demokrati och utveckling.

Under 00-talet har Pakistan med stöd av USA bekämpat de våldsamma islamistiska grupperna som rör sig över gränsen till Afghanistan som om det vore deras egna ägor. Men paradoxalt nog är islamisterna på flera sätt en produkt av Pakistans och USA:s officiella politik:

1. På 1980-talet pumpade USA in pengar i Mujaheddin och deras kamp mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan. Sedan amerikanerna efter elfte september störtat talibanregimen i Afghanistan har de afghanska mullorna opererat från baser i laglösa nordvästra Pakistan, där deras religiösa kamp inspirerat och islamiserat pakistanska stamledare.

2. På 80-talet försökte den pakistanska militärregimen skaffa sig folklig legitimitet med hjälp av religionen. General Zia ul-Haq, som styrde landet 1977–1988, inledde en process där sharia fick färga av sig på rättsystemet och militärväsendet islamiserades.

Kursändringen kom snabbt. Den pakistanska författaren Mohammed Hanif, Sverigeaktuell med nyöversatta romanen ”Mangon som sprängdes”, har beskrivit hur den militärhögskola han på 1980-talet studerade på inom loppet av några månader förvandlades från en sekulariserad högskola till en ”ivrigt kämpande madrassa, där en missad morgonbön bedömdes som ett värre brott en missad morgonexercis”.

Man skulle kunna säga att USA och den pakistanska militären får skylla sig själva.
Pakistan och Indien har ärvt samma svåra problem: en mängd språk och etniska grupper – och en befolkningsmajoritet som vid självständigheten 1947 var illitterat och mycket fattig. I det läget finns alltid risk för att olika grupper beter sig chauvinistiskt, vilket kan leda till mobbeteende och i förlängningen – när kaoset brutit ut – till att militären tar över och skapar ordning på sitt sätt.

I Indien har de språkliga, etniska och religiösa oroshärdarna balanserats av mahatma Gandhis ännu fungerande kungstanke om att den politiska ledningen ska stå fri från religionen och grupptänkandet. Indien valde en regnbågsmodell med 22 officiella språk (hindi är bara ett av många språk med officiell status) och dessutom en stat som förhåller sig helt neutral till religionen (hinduism är inte statsreligion).

Pakistan å andra sidan utropade nio år efter självständigheten en islamisk republik och införde urdu – som bara pratas av knappt tio procent av befolkningen – som riksspråk, vilket retade upp befolkningsmajoriteten.

I Pakistan har den allt mer islamiserade och politiserade armén och den påtvingade enheten skapat en ond cirkel: när olika grupper känner sig åsidosatta har de tagit till våld. Upptrappning sker ofta snabbt utan motkraften från en legitim stat: politiken spårar ur om och om igen, och militären tar över.

Pakistan har i praktiken styrts av två krafter: militären och mobben, den auktoritära ordningen och det våldsamma kaoset.

Politiken har inte haft en chans.

Att USA knep Usama bin Ladin i pakistanska staden Abottabad ser grannlandet Indien som bara ytterligare ett bevis för att Pakistan är ett eldorado för allsköns terrorister.

New Delhi kräver idag att pakistanska regeringen tar krafttag för att gripa de återstående nio terroristerna som stod bakom terrorattacken mot Bombay 2008 då 166 människor dödades.

Jag tror det är en naiv förhoppning. Pakistan lyckades inte gripa Usama, tvärtom tyder mycket på att de skyddade honom. Och USA kommer inte ödsla pengar på att hjälpa Indien att hitta Bombaydådets ansvariga.

Enskilda pakistanska militärer och toppolitiker ligger dessutom förmodligen bakom Bombayattackaen tillsammans med olika terrornätverk. Men representanter för Pakistans officiella ledning har ingen aning om nåt, om du frågar dem.

Som vanligt råder ett pakistanskt kaos. Ett tåg som skenar i natten.

Publicerades först på Newsmill måndag 2 maj, samma dag som Usama Bin Ladin dödades.

Om de indiska tågen är fullsatta

2011-04-08T08:53:00.004+02:00

Här på Indien Online och i Vagabond har jag tipsat om indiska resesajten Cleartrip där man kan boka samtliga indiska flygbolag, inklusive lågprisflyg, hotell och indiska tåg.

Inte minst ett lättanvänt och strulfritt alternativ till Indian Railways hopplösa bokningssajt. Har själv bokat indiska tåg på Cleartrip, det tar två minuter. Wow! Jämför det med att stå i kö på en järnvägsstation.

Men från Sami på svenska Indienspecialiserade resebyrån Indcen har jag fått höra att Cleartrip har en nackdel. Där kommer man inte åt den särskilda kvoten med biljetter reserverade för utländska turister, som ofta är räddningen när tågen för övrigt är fullbokade.

Fullbokade tåg är vanligt, framför allt från Bombay och söderut mot Kerala och Goa - och särskilt vid indiska skollov, som jul- och nyår.

Därför kompletterar jag nu mitt råd. Är tåget fullsatt enligt Cleartrip, kontakta Indcen som mot en smärre avgift fixar biljetter åt dig från turistkvoten.

Skånsk kolonialism i Indien

2011-03-25T21:52:00.006+01:00

Vad finns det för koppling mellan Österlen och Indien? Svaret heter Ove Gjedde, dansk-skånsk adelsman född 1594 i Tomarp utanför Kristianstad. 1618 ledde han en expedition till Indien utsänd av den danske kungen Christian IV. Syftet? Att grunda en dansk koloni i pepparns hemland.

Han lyckades. Från 1620 till 1845 vajade danska flaggan över Tranquebar vid Cauveryflodens mynning tio mil söder om fransmännens Pondicherry på Indiens sydöstkust. Liksom de andra europeiska ostindiekompanierna behövde danskarna inte kriga för sin besittning. Ove Gjedde köpte marken av rajan av Thanjavur, en av det gamla Cholarikets huvudstäder.

Tranquebar var under dansktiden en livlig hamnstad. Danska Ostindiska kompaniet bedrev intensiv handel med kryddor och siden och så småningom bomullstyger. Kolonin kröntes av fästningen Dansborg, var stort som Helsingör och hade danska gatunamn, även om den danska befolkningen aldrig blev större än 200.

De danska affärsmännen fick snart sällskap av missionärer. 1706 grundades en evangelisk-luthersk mission i Tranquebar, den första utanför Europa och Nordamerika. Biskopen av Tranquebar är fortfarande den officiella titeln på ledaren för Thamil Suvesesha Lutheran Thiruchabai (Tamilska evangeliska lutheranska kyrkan), grundad 1919 efter mission från bland andra Svenska kyrkan.

Handeln gick som bäst i slutet av 1700-talet, men efter kriget mot England i början av 1800-talet bar det utför med finanserna. 1845 såldes Tranquebar tillsammans med bengaliska Shrirampur, som danskarna kallade Frederiksnagor, till brittiska Ostindiska kompaniet för 20 000 brittiska pund. Besittningarna på Nikobarerna, en ögrupp i Bengaliska viken, behöll man till 1869, då de gavs bort till brittiska staten.

Dansborg står fortfarande kvar och delar av den har gjorts om till kulturarvshotellet Bungalow on the Beach. På Historiska museet i Madras (Chennai) kan man titta på de danska kanoner som en gång skyddade den skandinaviska kolonin i Indien.

Tre kortdokumentärer om Indien

2011-03-22T07:18:00.009+01:00

Journalisten Malin Mendel Westberg har, liksom tidigare år, bott i Bombay i vinter och gjort flera intressanta inslag till Korrespondenterna i SVT. Passa på att se dem på SVT Play innan de försvinner.

Om indiska surrugatmödrar.

Om mobiltelefonernas möjlighet att öka välstånd bland fattiga.

Om lökprisernas betydelse i indisk politik.

Resreportagedebatt i Göteborg

2011-03-18T12:54:00.003+01:00

Varför ges det så få reseskildringar i bokform? Är det ute med reserportage? Har bloggandet ersatt den tryckta reseskildringen?

På torsdag 24 mars kan du lyssna på ett spännande samtal mellan några av Sveriges mest meriterade reseskildrare. Samtalet hålls på Världskulturmuseet där jag leder ett samtal om resereportaget.

Med i samtalet är författaren Tomas Löfström och Vagabondmedarbetaren Pernilla Sjöholm. Frågan de ska försöka svara på är: Hur skriver man resereportage för Facebook-generationen?

Tomas Löfström debuterade 1971 med romanen Liftare, därefter skrev han bl a Vägen till Kathmandu, Transit och Mellan Haväng och Himalaya. I Vagabond var han krönikör från starten 1987 och flera år in på 90-talet. Just nu jobbar Tomas med en bok om resenären Torgny Sommelis.

Pernilla Sjöholm är resande fotograf och reporter, flitig medarbetare i Vagabond, men även i flera andra tidningar. Hon leder också resefotkurser.

Plats: Världskulturmuseet.
Tid: Torsdag 24 mars kl 18.30.
Entré: 60 kr.
Boka biljett och läs mer om arrangemanget.

Välkomna!

Ingen dödade Jessica - ändå är hon död

2011-03-17T10:49:00.008+01:00

Två uppmärksammade fall där medias granskning - och allmänhetens aktivism - ändrat domslut som från början var resultatet av det korrumperade svågerväldet: morden på Jessica Lal och Priyadarshini Mattoo.

• Den unga juridikstudenten Priyadarshini Mattoo våldtogs och mördades 1996 av Santosh Kumar Singh, son till en polischef. Han frikändes, trots att domstolen ansåg att han förmodligen var skyldig till brottet.
Ännu ett exempel på att det finns två rättsbegrepp i Indien, menade medborgarrättsrörelsen: ett för fattiga och maktlösa och ett för rika och inflytelserika, som startade en kampanj för att få rättsväsendet att ta nya tag. Media hängde på. Det lyckades.
Några månader senare dömdes Santosh Kumar Singh till döden.

• Trots flera vittnen frikändes Manu Sharma för mord på Jessica Lal. Manu är son till en hög Kongresspartipolitiker, Jessica kom från en familj utan inflytande i maktens korridorer. Det luktade rättsröta, vilket tände gnistan.
Efter en massiv mediekampanj av tevebolaget NDTV och tidskriften Tehelka och en demonstration i New Delhi togs fallet upp igen och några månader senare dömdes Manu Sharma till livstid.

Jessica Lal-fallet har nu dessutom förvandlats till mycket bra film, No one killed Jessica, med stark nutidskänsla och tydlig vrede över korruption och svågervälde. Dessutom bjuder filmen på kanonlåten "Dilli, Dilli" - som handlar om megastaden Delhi.

Filmens sajt.

Ledmotivet "Dilli, Dilli" från No one killed Jessica:

Snabbare indiskt visum

2011-03-16T19:02:00.002+01:00

Glada nyheter för alla Indienresenärer. Nu går det snabbare att få indiskt visum.

Resenärer har senaste åren klagat på att väntetiden på att få indiskt visum ökat från ett par dagar till en-två veckor. Inte minst har det drabbat Apollo, som har charter en gång i veckan till Goa. Att sälja sista minuten-resor med så lång handläggningstid för visum är omöjligt.

Indiens nye ambassadör i Sverige Ashok Sajjanhar lovade för några månader sedan att försöka snabba på visumproceduren. Effektiviseringen är nu genomförd.

- De allra flesta turistvisum ordnas numera på en-två dagar och under inga omständigheter på mer än fem dagar, säger Ashok Sajjanhar.

Om du inte själv uppsöker visumkontoret i Stockholm, utan postar pass och ansökningshandlingar, får de lägga till 3-4 dagars väntetid för postgången.

För att göra det möjligt att sälja sista minuten med mycket varsel utreder just nu TT Visa Application Service, företaget som tar emot och administrerar visumansökningarna, möjligheten att inom kort börja ta emot visumansökningar online och därefter klistra in visumet i passet på Arlanda flygplats i samband med utresan.

Förhoppningen är att börja med expresservice för indiskt visum innan vinterns säsong för charter till Goa tar slut.

Grilla tandoori som i Old Delhi

2011-03-16T18:11:00.011+01:00

Att grilla tandoori som i Indien kräver traditionell tandooriugn: en stor oval lerkruka med glödande kolbädd på botten. Som substitut duger vanlig utegrill fint. Skippa filéer och grillar istället kyckling med skin och ben, då blir resultatet smakrikare och saftigare. Rätten uppfanns på 1920-talet av kockar på restaurang Moti Mahal i Peshawar (nuvarande Pakistan) som testade att grilla kycklingarna i böndernas traditionella brödugnar. Krogen finns nu i Old Delhi med massor av franscising-filialer runt om i Delhi.

Råvara: 1 hel kyckling (ca 1 kg) med ben och skinn delad i 5-6 delar.

Alternativ: Laxfilé, kubikcentimeterstora bitar av vit salladssost (liknar indisk panirost) och/eller rejäla bitar lök, zucchini och paprika.

Marinad: Blanda 3 dl naturell yoghurt med färdigköpt tandooripasta eller tandooripulver. Gnid in yoghurtmarinaden i kycklingbitarna. Låt kycklingen marinera i kylskåpet länge, helst ett dygn. Du kan också göra kryddblandningen själv (se Tandoorimarinad).

Tillbehör: Tunt skivad rödlök, limeklyftor att pressa över löken, fint strimlad vitkål och paprika och nanbröd (baka, köp färdiga nan i butiken eller som substitut mexikanska vetetortillas).

Sås: Grön mintchutney att doppa den nygrillade kycklingen i. Enkel att göra (se Myntasås).

Dricka till: Sweet lime soda (1 pressad lime, 1 tsk socker och kolsyrat vatten) passar utmärkt. Eller ljust indiskt öl: på Systembolagshyllan finns Cobra (nr 1623, 13,90 kr), medan Kingfisher, Chakra och Taj Mahal kan förbeställas.

TANDOORIMARINAD
3 dl naturell yoghurt
½ pressad lime
2 tsk paprikapulver
1 tsk chilipulver (eller två små finhackade röda chilis)
2 krm mald koriander
2 tsk mald spiskummin
2 krm mald ingefära
2 krm mald kardemumma
2 krm mald kanel
ev 4 droppar röd karamellfärg

MYNTASÅS
2 dl mat/meze/grekisk yoghurt (10 proc fett)
2 dl myntablad
1 hackad vitlöksklyfta
3 cm skalad och hackad ingefärsrot
1 liten grön chili
½ dl pressad citron.

Blanda allt kallt, kör i matberedare eller med stavmixer. Klar.

Vintergrilla
Grillspett i elektrisk ugn ser trist ut och smakar mindre. Har du inget alternativ finns knep: trolla fram smaken av träkolsgrillat genom att dutta matolja på en träkolsbrikett och lägga in den i ugnen. Röken som bildas därinne ger köttet smak av träkolsgrillat.

Indiska kvinnor tar plats

2011-03-09T08:55:00.003+01:00

Sedan urminnes tider har patriarkatet härskat i delstaterna Haryana och Punjab i nordvästra Indien. När man läser om hedersmord, abortering av flickfoster och kvinnounderskott i befolkningen kommer exemplen ofta just härifrån.

Men från Indiens patriarkala hjärtland, från de uråldriga jordbruksbygderna där machostriderna i indiska eposet Mahabharata utspelade sig, kommer nu signaler om förändring.

Sedan drygt ett år tillbaka är Ashobi Khan, en 47-årig illitterat kvinna, ordförande i byrådet i den lilla byn Neemkheda i Haryana. Inte nog med det. De övriga nio demokratiskt valda ledamöterna är numera också … kvinnor. Det blev en rockad efter senaste valet: från 100 procent män till 100 procent kvinnor.

Ashobi berättar för indiska tidningen Tehelka att männen först var chockade, och opponerade sig. Ni, sa männen, härskar i hemmen, men vi män måste bestämma ute i samhället – ni förstår er inte på det här med demokrati. Men då svarade Ashobi kaxigt: Vänta ni, vänta så ska ni få se!

Sedan dess har det kvinnostyrda byrådet uträttat snudd på underverk. I år dras de sista rören så att byn för första gången i historien får vattenledningsvatten, och kvinnorna slipper vandra de två kilometerna till den kollektiva brunnen. I år öppnar också ett högstadium för flickor i byn, vilket gör att fler familjer kommer att låta sina döttrar studera vidare.

Dessutom har kvinnorna infört en inofficiell men effektiv regel för att råda bot på ett av byns allvarliga sociala problem. Tillsammans med byns övriga kvinnor har man bestämt att alla som missbrukar alkohol, vilket bara män gör i Neemkheda, inte får någon mat av sina fruar när de kommer hem. Först när de håller sig nyktra kan de räkna med att äta sig mätta.

När männen styrde byrådet var alkoholmissbruk en icke-fråga. Men för oss, berättar Ashobi, är drickandet ett av de värsta brotten man kan begå mot sin familj.

Också behovet av offentliga toaletter hade länge nonchalerats av byns män. Inte så konstigt kanske, en man kan ju alltid lätta på trycket i närmaste buske. Men för kvinnorna i Neemkheda blev toaletterna en frigörelsefråga – och en förutsättning för att de skulle kunna bryta isoleringen i hemmet.

Historien upprepar sig: när jag läser om de indiska kvinnornas krav på toaletter tänker jag på den svenska kvinnorörelsen på 1910-talet, som hade exakt samma krav med exakt samma argument.

I statistiken över indiska kvinnors läs- och skrivkunnighet hamnar delstaten Haryana alltid långt ner på listan. Men en utbildningsrevolution är på gång. Senaste 25 åren har antalet flickor som läser klart de sista åren på högstadiet och fortsätter på gymnasiet fyrfaldigast, medan andelen pojkar som studerar vidare bara har fördubblats. I flera av de traditionellt extremt patriarkala distrikten i Haryana läser idag fler flickor än pojkar vidare efter grundskolan.

Tidningen Outlook berättar om byflickan Tamanna som studerar för att inte upprepa sin mammas och äldre systrars bundenhet till hemmet och männen. Hon klär sig modernare än sina systrar, har mobiltelefon, pluggar hårt, åker skoter, är inte rädd för att säga vad hon tycker och har ambitionen att en dag bli jurist.

Hon nöjer sig inte med det traditionella arrangerade äktenskapet utan vill själv vara med och bestämma. Vad för sorts man söker du, frågar tidningens reporter. Tamanna svarar: En som förstår och respekterar mina känslor.

Delstaten Haryana har Indiens största kvinnounderskott. Här finns det bara 861 kvinnor per 1.000 män. En stor del av de kvinnor som saknas i befolkningen försvann redan i en abort efter ett ultraljud, där mamma och pappa tagit reda på fostrets kön. Att såna undersökningar är illegala sedan mitten av nittiotalet verkar inte hjälpa. I Indien görs varje år 750.000 aborter av flickfoster, en stor del av dem här i nordvästra delen av landet.

Föräldrars skräck att sätta en flicka till världen handlar i huvudsak om rädslan för ytterligare ekonomisk börda. En pojke kan i vuxen ålder arbeta och försörja sina åldrande föräldrar. Han är en god investering, och en pensionsförsäkring. Indiens hemgiftstradition gör också sonen till en jackpot. När han ska giftas bort ska brudens föräldrar ge brudgummens föräldrar en rejäl gåva. Det kan handla om ett kylskåp, en skoter, en bil eller pengar som motsvarar givarens årslön.

Många döttrar som ska giftas bort i en fattig familj kan helt enkelt bli dess ruin och i vissa fall – undergång.

Men nu finns tecken på att en omvärdering inletts.

Förändringen drivs på av insikten att döttrarna har lätt att få jobb på den nya arbetsmarknad som skapats av Indiens snabba ekonomiska tillväxt. De nya jobben kräver teoretisk utbildning, där flickor precis som på andra håll i världen uppnår bättre resultat än pojkar. Det innebär att fler flickor väljer att studera, som i sin tur innebär att de lättare får jobb och i slutänden höjer sin status på äktenskapsmarknaden – och i samhället.

I jordbruket, styrt av gamla patriarkala lagar, har kvinnorna av tradition de enklaste och sämst betalda jobben. I de nya service-, kommunikations- och it-företagen, styrda av en mer könsneutral meritokrati, är flickorna med och konkurrerar om de mest avancerade och bäst betalda jobben.

Förändringarna sker på teletjänstföretag där det räcker med motsvarande gymnasieutbildning och bra kunskaper i engelska. Förändringen sker också när det gälller näringslivets toppjobb. Enligt Grant Thorntons senaste jämförelse av näringslivet i 32 länder minskar antalet kvinnliga vd: ar i de flesta länder i Europa och Nordamerika, medan de blir stadigt fler i Indien, där 14 procent av alla toppchefer idag är kvinnor.

Många föräldrar runt om i Indien har precis börjat inse att en dotter kan vara en lika bra ekonomisk investering som en son. Därmed kommer hennes status att öka – samtidigt som kraven på dyra hemgiftsgåvor mildras.

Maktbalansen mellan män och kvinnor är förstås resultat av tradition, men kan förändras snabbt när kvinnan skaffar sig utbildning och jobb. Jag tänker på en studie som kom för några år sedan och visade att en fjärdedel av alla utbildade muslimska kvinnor i Indien har illitterata män. I de familjerna bestämmer kvinnan över mer än bara hushållskassan; i de familjerna är männens makt mest av ceremoniell karaktär.

Ett exempel på hur traditionen upprätthålls för att blidka familjetraditionen är de indiska muslimska kvinnor som bär niquab i hemmet, när gamlingarna i släkten ser på, men kastar av sig den och klär sig i jeans och t-shirt när de går till jobbet eller kaféet för att träffa vännerna.

Men för kvinnor som Ashobi Khan, som jag inledningsvis berättade om, är det inte utbildning som skapat förändring. Ashobi tillhör de cirka 30 procent indier som fortfarande är analfabeter. För henne är det istället lokaldemokratin som varit språngbrädan för vägen ut ur hemmets isolering.

Runt om i Indien har den lokala demokratin stärkts de senaste 20 åren – det vittnar flera studier om. Dessutom är det lag på att minst en tredjedel av ledamöterna i byråden ska vara kvinnor. Förra året antogs en lag som innebär att kraven på en tredjedel kvinnor nu också gäller i Indiens parlament.

Men 47-åriga Ashobi nöjer sig inte med den politiska makten. Nu ska hon också lära sig läsa och skriva. Om ni kommer tillbaka om ett år och tar med er artikeln ni ska skriva, säger hon till tidningen Tehelkas reporter, då ska ni se att jag kan läsa vad ni skrivit om mig.

Sändes i Obs i P1 på kvinnodagen 8 mars 2011. Lyssna!

Slum och lyx i Bombay

2011-02-25T10:09:00.011+01:00

I de flesta länder på jorden finns vattentäta skott mellan de rika och de fattiga. De har varsitt habitat, så att säga, och sällan mötas de tu (förutom att de fattiga tjänar som pigor och drängar i de rikas hus).

I Indien är det väldigt annorlunda, inte med hierarkierna, utan med bristen på vattentäta skott.

Fattiga och rika bokstavligt talat snubblar över varandra i sitt dagliga liv.

Bilderna är båda från stadsdelen Colaba i Bombay.

Till vänster: fiskarfolket kolis kåkstad i Colaba. En illegal slum med sopberg och brädlappshus.

Till höger: lägenhetshus i Colaba (området ligger tio meter från slummen, eller ja, är ihopvävt med slummen) med utsikt över fiskarfolkets sopstrand. En bostadsrätt i det här huset har jag inte råd med. Räkna med tio miljoner kr för en trea. Minst!

Det tråkiga: Kommunpolitiker i Bombay ser inte slummen ens som ett problem. Stans styrs av en koalition mellan chauvinistiska högerpartierna Shiv Sena och BJP som gör minimalt för att ordna riktiga bostäder, även om en del är på gång sedan gammalt - och då ofta i konflikt med slumboende som då får maka på sig och inte har råd att flytta in i de nybyggda riktiga husen.

Det hoppfullare: närheten mellan rikt och fattigt är i sig katalysator för förändring. När man inte ser varandra kan man fortsätta med hierarkierna i all oändlighet. Men nu ....

Läs också:
Slumdog Millionaires påverkan på Bombayslummen.
Nytt hopp för Asiens största slum.
Andra sidor av slummen. Essä om slumböcker publicerad i DN.

Är mer statliga bidrag dåligt för Indiens fattga?

2011-02-17T08:50:00.005+01:00

Å ena sidan brist på fördelningspoltik.

Å andra sidan korrupta underhuggare som försnillar stora delar av de statliga bidragen.

Skylla eller Karybdis?

Times of India har en ledare idag som sätter fingret på problemet.

Bidrag till konstgödsel till småbönder i fattiga landsändar hamnar till stor del i konstgödselförsäljarnas fickor och hos rika storbönder, som verkligen inte behöver bidrag.

Och när bidrag betalas ut för att distribuera gratis eller subventionerad spannmål till fattiga, ja då hamnar 65 procent av spannmålet på marknaden, där det säljs till marknadspris, enligt Times of India.

Alla system där lokala indiska myndigheter är inblandade riskerar att grovt förfuskas. De hoppfulla fattiga blir blåsta på de utlovade bidragen. Landsbygdens småpåvar blir ännu lite fetare.

Times of Indias liberala slutsats är att det är bättre att se till att lantarbetare och småbönder får tillgång till riktiga jobb och en fungerande marknad där de av egen kraft kan handla det de behöver.

Indiska varumarknader är ju, visar de senaste decenniernas erfarenhet, okorrumperade, i alla fall så länge myndighetsbeslut och licenser inte krävs.

När jag skriver detta ser jag ett inslag på tv-kanalen NDTV som handlar om ännu en korruptionsskandal där pengar till ransoneringskort för fattiga (så att de kan köpa mat billigare) försnillats.

Å andra sidan: hur ser man till att landsbygdens fattiga får köpkraft?

Moment 22.

Eller ett avancerat navigerande mitt i sundet mellan å ena sidan Skylla och å andra sidan Karybdis.

Intervju med mig i Dagens Media

2011-02-16T06:12:00.002+01:00

Med anledning av en debatt på Vagabond.se intervjuade Dagens Media mig igår.

Debatten på vagabond.se.

Intervjun i Dagens Media.

Calcuttaturism

2011-02-16T06:02:00.003+01:00

Man kan förstås klanka ner på backpackerkulturen. Unga ryggsäcksresenärer från väst är omedvetna om vad som händer i länderna de besöker, deras bidrag till landets BNP är litet, de är bara intresserade av att träffa andra resenärer och de är drogromantiker och allmänt omogna.

Men den här bilden säger något om skillnaden mellan olika former av turism.

För även om dessa Indienromanitiserande backpackers inte är några idealistiska kulturmötesutövare så leder deras semestrande i Indien till tusen gånger mer insikt i hur det är här än vad en allt inkluderat-turist i Goa kan skaffa sig om han så stannar ett år.

I gänderna runt Sudder Street i Calcutta sitter riskhawallahs, daglönare, indiska medelklassungdomar och västerländska backpackers axel mot axel och dricker te ur brända lerkoppar à 42 öre/koppen.

Tredje världen-romantik?

Kanske, men här knyts i alla fall kontakter och här diskuteras det över kultur- och klassgränser.

Tidlöst i Calcutta

2011-02-15T17:21:00.008+01:00

Tusentals hönor i väntan på slakt i burar på trottoaren utanför New Market.

Getter framför den lilla Kalitempelnischen på Mirza Ghalib Street.

En sjungande blind man som leds av sin son genom folkmassorna på Sudder Street.

En barfota man som sakta går längs Lindsay Street med sin handdragna riksha och pinglar med klockan han håller i handen.

Chaidrickare, axel mot axel, på bänkarna längs muren på Hartford Lane medan en flock bräkande getter passerar anförda av en herde som ser ut att höra hemma på landsbygden i en svunnen tid.

Och gatubelysningen blänker i de gula ambassadorbilarna, minareterna sjunger och tiggarna sover.

Calcutta väntar

2011-02-14T16:26:00.006+01:00

Calcutta kokar. Som vanligt. Ah, så är jag här igen. Jag kom hit första gången för tjugo år sedan och var tillbaka för tio år sen.

Tio år mellan besöken. Då är det lätt att lägga märke till förändringarna.

För det första skrivs stan numera Kolkata (men bengali- och hindtispråkiga har alltid sagt ungefär så, det är bara stavningen som blivit mer fonetisk). Ovanför stora gatan, Chowringhee, har man byggt en fly-over, en vägbro på betongpelare. Det finns fler barer och pubar där det inte bara sitter feta män som rapar och dricker grogg, utan också yngre gäng med gymmade killar och tjejer i jeans och med smartphones i nävarna. Gatorna har nog lite slätare och mindre gropig beläggning. Central Market har fått ett underjordiskt garage med bilhissar som transporterar fordon upp och ner. Och på Park Street finns Barista som serverar finfin espresso och cappuccino.

Små perifera tecken på modernitet.

Men för övrigt är det mesta sig likt.

Ännu vajar röda fanor med hammaren och skäran i gathörnen. Ännu kliver man över uteliggare på trottoarerna i centrum. Ännu tvättar hundratusentals människor sina kroppar och bylten med kläder vid handpumpar i gathörnen mitt i stan. Ännu rullar rikshor byggda av trä, så ålderdomliga att de ser ut att höra hemma i 1700-talet, dragna av mannakraft. Ännu leder herdar sina hjordar med getter på gator i centrum. Ännu rasslar buckliga, flagnande, rostiga spårvagnar på gatorna. Ännu är majoriteten av alla bilar Hindustan Motors Ambassadorer (med chassi som är identiskt med Morris Oxford årsmodell 1954). Ännu är det ”mass feading of the poor” tack vare kristna välgörenhetsgrupper på Sudder Street varje söndag. Ännu bökar grisarna i sophögarna på Free School Street.

Och ännu är Calcutta ett slags undantagstillstånd … man tänker: vad händer, vad händer? Ska jag fly för mitt liv? Bråk på gång, katastrof, revolution, en mobb i antågande? Men så är det bara normalt folkliv på gatan en vanlig vardagkväll. Ropen man hörde var inte arga, handlade inte om mord, utan kom från nån som svarade i mobiltelefon, nån som vilje sälja en skjorta, nån som bara försökte gå över gatan och bad bilarna att sakta ner...

Idag träffade jag Hena Basu, Calcuttabo sedan födseln, historiker och kulturkonsult, som berättade att hon får trängsel- och kakofoni-abstinens när hon varit i New Delhi ett par dagar. I en Ambassadortaxi som kört fast mellan kor, getter, lastbilar och folksamlingar stora nog att fylla en fotbollsstadium, alltmedan solen sken på rutorna och fick tempen i kupén att uppnå bastutstandard, beskrev hon ingående den akuta hemlängtan som drabbar henne när hon kommer till mer ordnade och lugna miljöer.

New Delhi: en stad som många européer finner allt för kaotiskt, hektisk och … indisk. Och i den stan lider Hena Basu av att det är för tyst, organiserat och rymligt! Vad säger det om det mänskliga psykets förmåga att anpassa sig?

Även många besökare drabbas. För så är Calcutta: till en början chockerande och enerverande, men när giftet spridit sig i hela blodomloppet (och det har det efter några dagar) … beroendeframkallande.

Och så ännu ett ännu … ännu styrs Västbengalen av CPI (M), kommunistpartiet tillsammans med ett tiotal andra partier i en vänsterkoalition. I över trettio år har den röda fanan med hammaren och skäran vajat över Writer’s Building vid BBD Bagh-torget i britternas gamla koloniala huvudstad.

I går hade kommunisterna politiskt möte i stadsparken, Maidan, inför delstatsvalet senare i vår.

Folk kom i busslaster och på lastbilsflak från hela Västbengalen för att lyssna. CPI (M) hävdade att en och en halv miljon åhörare trängdes i Miadan för att få en glimt och höra tal av chefsministern (delstatens högste politiker). Buddhadheb heter han – eller Buddha som han kort och gott kallas – och han skröt om landreformerna från slutet av sjuttiotal när zamindarerna, storgodsägarna, fick se delar av sin egendom expropierad och utdelad till jordlösa lantarbetare.

Inte så konstigt att han skryter om en över trettio år gammal jordreform. På sistone har det ju inte hänt så mycket.

Ännu är centrala Calcutta en urban anomali i ett annars snabbt utvecklande Indien. En påminnelse om hur det var förut överallt runt om i Indiens storstäder.

Desperat försöker kommunisterna locka hit storkapitalet för att skapa nya jobb – och för att det överhuvudtaget ska finnas nåt att fördela. Desperat försöker man få ordning på det infrastrukturella kaoset. Men minsta förändring eller reform tar evinnerlig tid att få igenom.

Ännu väntar Calcutta.

Nu är det svårare att muta indiska politiker

2011-02-13T09:37:00.007+01:00

Sitter i Park Hotels coffeshop på Park Street (numera omdöpt till Mother Theresa Sarani) i Calcutta.

Utanför tågar hundratusentals kommunistparti-sympatisörer på väg till Maidan, den stora stadsparken, i en gigantisk manifestation. Över allt röda fanor med hammaren och skäran.

Jag läser suveräna indiska magasinet The Caravan, som har ett megalångt reportage om rätten att få insyn i myndigheternas arbete.

Inte bara Sverige erbjuder medborgarna att läsa myndigheternas dokument. Sedan 2005 gäller samma sak i Indien. Right to Information Act innebär att alla kan del av en stor del av myndigheternas dokument, såväl på by- och kommunivå som på delstats- och riksnivå.

Lagen tillkom som en reaktion på Indiens största korruptionsskandaler, The Fodder Scam, som skakat delstaten Bihar och hela landet sedan 1996. I korthet gick den ut på att lokala politiker, affärsmän och maffiatyper i maskopi snodde statliga bidrag ämnade för foder till boskap.

Men hur funkar den nya lagen? Gäller offentlighetsprincipen? Är indisk politik numera ”transparant”?

Lagen har kantats av bakslag. I fjol mördades ett tiotal whistleblowers som med hälp av offentlighetslagen avslöjat myndighetskorruption. Mördare: okända! Men maffia lejd av korrupta politiker misstänks ligga bakom.
Från många byar rapporteras dessutom om myndigheter som skiter i lagen, eller gör det extremt krångligt att ta del av dokument.

Men totalt sett är de flesta överens om att den är en succé. Det är idag mycket svårare för politiker att göra fuffens. Vetskapen om lagen skrämmer lurendrejarna och gör dem ärligare.

Runt om i Indien finns tusentals aktivister som ser till att lagen efterlevs. De överklagar avslag och anmäler missbruk, de ordnar konferenser och kontaktar medierna. Just nu pågår inför öppen ridå 2 G-skandalen som handlar om hur politiker olovligt sålt rättigheter att få bygga nya mobilnät. Utan Right to Information Act hade den inte blivit offentlig.

Det är ett annat Indien idag jämfört med fem år sedan.

Öppnare, lite mindre korrupt (på en skala mellan ett och tio kanske korruptionsnivån sjunkit från nio till sju). Extremt mycket återstår att göra innan Indien kan kalla sig korruptionsfritt. Men nu är det i alla fall slut på den förlamade maktfullkomliga tystnaden.

Jag dricker cappuccino. Utanför ormar sig demonstrationstågen med de röda fanorna förbi.

– Upp till kamp mot korruption och fattigdom, ropar de.

Tunnelbanan jämnar ut klasskillnader

2011-02-11T15:33:00.008+01:00

Nu kan man åka tunnelbana till de flesta ställen i Delhi. Från centrum till de flesta förorter i södra Delhi och till västra, östrae, gamla och norra Delhi; från Gurgaun i söder till Jahangirpuri i norr. Och om några veckor öppnar dessutom snabbtunnelbanan från New Delhis järnvägsstation till flygplatsen.

Tunnelbanan är en klassöverskridare.

Delhi var av tradition en hierarkisk och skiktad stad.

En stad med outbildad fet medel- och överklass utan stil och en enorm stab av idealistiska politker med bra idéer, varav en del tyvärr var väldigt korrumperade.

Under dem fanns en enorm stab av lydig underklass som tjänade, svansade och skrapade med foten.

Men det är lite annorlunda idag. Idag är Delhi en stad som, precis som Bombay, lockar allt och alla från hela Indien. Idag har de rika stil. Och ekonomin kokar av överhettning. Fattiga blir lite mindre fattiga och halvrika gör sig rika, medan rika blir superrika.

Förr åkte de rika bil, mellanskikten autoriksha, de halvfattiga cyklade och åkte buss medan de riktigt fattiga gick.

Idag samsas praktiskt alla dessa grupper i tunnelbanan. Bredvid affärsmannen i kostym en krum farbror med sjal virad runt huvudet och ett enormt bylte med kläder som han ska sälja i ett gathörn. Bredvid ungdomar i jeans i tajta t-shirts som lyssnar på musik i sina smartphones, skolbarn i uniform, daglönare från väg- och husbyggen och välnärda husmödrar i traditionella sarier.

Där sitter och står de, skuldra mot skuldra.

Delhis tunnelbana har fört samman alla, eftersom den slår den snabbaste bil i effektivitet. Alla vill åka tunnelbana. På spåren högt ovan marken och djupt under jorden finns ju inga trafikstockningar.

Jag är övertygad om att tunnelbanan de närmaste åren kommer att förändra de sociala strukturerna i Delhi.

Det blir ingen revolution förstås.

De rika förblir nog ganska rika medan de andra strävar för att ta sig upp.

Men någonting är på gång - det känns i luften och märks när man pratar med folk.

Har ni läst Times of India idag?

2011-02-08T12:49:00.007+01:00

Har ni läst Times of India idag? Inte! Då ska ni få ett axplock.

Annons:
Rubrik: "Vädjan om identifikation"
En svartvit bild föreställer ansiktet på en död man med slutna ögon och halvöppen mun. Texten lyder: "Allmänheten informeras härmed om att en man – ålder 50, ljus hy, smal, iförd endast kalsonger, födelsemärke i nacken, tiggar-typ – upphittats medvetslös på gatan under Raj Nagar-bron [i New Delhi] och förts till Safdarjung-sjukhuset, där han dog 8 augusti 2010. Om någon vet vem han är, kontakta sjukhuset!”

Notis:
Rubrik: ”Skuldtyngd bonde tog livet av sig tillsammans med sin 12-åriga son”
Av texten framgår att de tillsammans hoppat ner i en brunn och där drunknat. Bonden hade sex tunnland mark och en skuld på 40 000 rupier på ett lån från en kooperativ förening. Misslyckad skörd på grund av det för säsongen ovanligt kraftiga regnandet tillsammans med skuldbördan fick bonden att ta sitt liv, slår notisen fast. Hittills, summerar tidningen, har fyra bönder tagit sitt liv i Vidarbha sedan 5 februari.

Notis:
Rubrik: ”Högsta domstolen tar ställning till Delhi-domstolens legalisering av gay-sex”
I texten står det att Indiens högsta domstol (Supreme Court) 19 april ska pröva om beslutet i en domstol i Delhi (Delhi High Court) från 2 juli 2009 att legalisera sexuella aktiviteter mellan människor av samma kön ska gälla i hela Indien. En petition om att legaliseringen INTE ska gälla personal inom armén, flygvapnet och marinen har dock avslagits av högsta domstolen. Petitionen, inlämnad av Suresh Kumar Koushal (tidningen förklarar inte vem det är), krävde undantag eftersom soldaterna är posterade på avlägsna platser (underförstått kan börja tafsa på varandra om det nu blir lagligt). Men, som sagt, domstolen lyssnade inte på det örat och vill inte ha några undantag från legaliseringen av gay-sex.

Sedan står det en massa annat också, bland annat om att tillväxten i ekonomin i år blir högre än vad man tidigare trodde och att framför allt jordbruksekonomin, och särskilt bomullsodlingen, växer snabbt. Men det får ni läsa själva om på Times of Indias sajt på nätet.

Demokratin som slog tillbaka

2011-02-01T10:13:00.005+01:00

En essä om indisk demokrati på gräsrotsnivå.

I Parassala ett par till mil söder om Trivandrum i den sydindiska delstaten Kerala tror man på den lokala demokratins förmåga att skapa ett bättre samhälle.

Ett slitet cementhus inbäddat i bångstyrig tropisk grönska rymmer småstadens medborgarkontor och byråd, panchayat, vars ursprungliga betydelse är ett råd med fem (panch) medlemmar. Här träffar jag ordförande R Biju, medlem i Communist Party of India (Marxist), som stolt berättar att byrådet administrerar nio skolor, två sjukhus och sex vårdcentraler för stadens 51|000 invånare. Han tillägger att nästan 100 procent av stadens befolkning kan läsa och skriva, vilket är en sensationellt hög siffra i Indien.

– Undervisningen och vården är avgiftsfri. För dem som tjänar mindre än 12 000 rupier (2 000 kronor) om året är även medicinen gratis, berättar han och bjuder på lokalt odlade cashewnötter och knubbiga, röda bananer i sitt spartanskt inredda arbetsrum.

Genom det öppna fönstret: ljudet av tjittrande ekorrar i guavaträden. I rummet: ett skrivbord täckt med en luddig vinröd duk, högar med fuktbuckliga papper och registerböcker, två vita telefoner, fläckiga turkos cementväggar och kvav stillastående värme, som omsluter oss som en våtvarm yllefilt. I våra pannor: glimmande svettdroppar. När R Biju tar fram en näsduk och torkar ansiktet torrt böjer sig sekreteraren äntligen fram och knäpper på fläkten.

Vanan att ha fem medlemmar övergavs för länge sedan. Parassalas byråd har 22 ledamöter – varav nio är kvinnor och två tillhör de lägsta kasterna – som möts två gånger i månaden.

R Bijus positiva bild av småstads-Kerala är inte tomt skryt, utan bekräftas av Indiens folkräkning från 2001 och otaliga vetenskapliga utvärderingar. Kerala är bäst i den indiska klassen när det gäller såväl social välfärd och jämlikhet mellan könen som lokaldemokrati.

Just nu genomförs i Indien en stor omfördelning av makt från toppen till basen, panchayati raj. Valda byråd har funnits här och där runt om i Indien sedan ett par tusen år tillbaka, men från och med 1993 är de obligatoriska enligt ett konstitutionstillägg. Varje delstat måste numera se till att regelbundna val hålls till byråd på minst två nivåer och en tredjedel av platserna ska vara reserverade för kvinnor. Det är en imponerande reform i en värld där makten har en förmåga att fjärma sig från medborgarna. Kanske är det som statsvetaren och Indienkännaren Sten Widmalm vid Uppsala universitet säger: panchayati raj är en av världens största decentraliseringsreformer och innehåller världens mest omfattande reformer baserad på kvotering av kvinnor.

Kerala är en av de delstater där byrådsreformen genomförts mest konsekvent och effektivast, har det visat sig. Här har man dessutom gått ett steg längre. 1996 lanserade nationalekonomen Thomas Isaac, i dag finansminister i delstatens kommunistledda regering, direktdemokratiprojektet Folkets kampanj. Målet var att öka medborgarnas engagemang i lokalpolitiken med metoder från demokratins vagga i det antika Aten: möten där alla medborgare är välkomna och göra sin röst hörd.

R Biju skiner av självförtroende när han berättar om framgångarna för Folkets kampanj. I Parassala hålls öppna stormöten var tredje månad. Då är det fullsatt i det stora rummet bredvid R Bijus kontor.

– Folk kommer hit med sina ärenden och problem och röstar fram förslag på förbättringar som byrådet följer upp. Det är direktdemokrati på riktigt, säger han.

Vad är viktigaste frågan just nu?

– Sopsortering. Det säger folk som kommer till stormötena. Titta dig omkring, överallt nedskräpat. Vad vi ska göra åt skräpet? Vi vill bygga en sopförbränningsanläggning och ordna med kompostering. Vårt mål: en grön stad.

Väst har ofta haft en pessimistisk syn på Indiens demokrati. 1961 skrev författaren Aldous Huxley att landet kommer att bli en militärdiktatur när premiärminister Jawaharlal Nehru avgår. 1967 skrev London Times att det då förestående fjärde valet till parlamentet förmodligen skulle bli det sista. Erfarenheterna från andra avkolonialiserade länder i Afrika och Asien var avskräckande. Snart brakar också Indiens demokrati samman som ett illa byggt korthus, var slutsatsen.

I juni 1975 verkade pessimisterna få rätt. Indira Gandhi hade varit premiärminister sedan 1966 och successivt stärkt centralregeringens makt på delstaternas bekostnad. Nu var läget ansträngt. Oljekrisen i världen hade lett till att landets ekonomi var i kris och inflationen skenade. I det läget förklarade en domstol att Indira Gandhis plats i parlamentet, Lok Sabha, var ett resultat av korruption och valfusk – och begärde att hon skulle avsäga sig sin plats.

Indira Gandhi svarade med att utlysa undantagstillstånd. Pressen cencurerades, oppositionspolitiker fängslades, fackföreningarna kuvades. Makten knöts allt närmare den högsta ledaren. Besluten togs inte längre under regeringssammanträdena eller i parlamentet utan av premiärministerns eget kansli och Kongresspartiets ungdomsförbund, där hennes yngste son, Sanjay Gandhi, styrde.

Men inte ens den nästan enväldiga Indira Gandhi hade gett upp tron på demokratin. Undantagstillståndet blev just vad begreppet innebär: en avvikelse från det normala. Ett och ett halvt år efter att demokratin upphävts utlyste hon nyval för att få väljarnas stöd för sin antidemokratiska regim, vilket onekligen framstår som en scen i en absurd politisk teater. Hon trodde att hon hade folket bakom sig. Men hon hade gått för långt. Indira röstades ut i kylan av en majoritet av väljarna, lydde snällt valresultatet och lämnade över till oppositionen.

Resultatet av den indiska politikens allra mörkaste period blev paradoxalt nog en fördjupning av demokratin. Kongresspartiet, som suttit vid makten sedan självständigheten, förlorade valet. Indien fick för första gången sedan självständigheten en regering utan det allt mer maktfullkomliga Kongresspartiet. Den nya regeringen tillsatte omedelbart en utredning – The Ashok Mehta Committee – för att undersöka hur centralregeringens makt skulle kunna minskas. Utredningens förslag om ökad regional makt ledde bland annat fram till byrådsreformen 1993.

Väljarnas tro på Indira Gandhi hade visserligen fått sig en knäck, men inte värre än att Kongresspartiet i valet 1980 åter fick förtroendet att bilda regering. Indira blev ännu en gång landets ledare. Förtroende för Indira som demokratisk politiker var återupprättat, som om åren då hon ströp demokratin redan var ett glömt kapitel.

Även Indiens kulturella och språkliga mångfald har fått pessimister i väst att spå en snar undergång. 1970 skrev Bernard Nossiter i Washington Post att Indien ”var Babels land, ett land som saknar en gemensam röst”. Från självständighetsdagen, fortsatte han, är landet ”förpestat av separatistiska tendenser, som vidgas av språkförvirringen och hotar den indiska statens sammanhållning”.

Farhågan att landet ska falla isär har aktualiserats i åtminstone tre konflikthärdar där separatister tagit till vapen och bomber i försök att bryta sig loss från den indiska unionen.

Sedan femtiotalet har väpnade grupper i Nagaland, Mizoram, Manipur och Assam i nordöstra Indien kämpat för självständighet. En stor del av områdets befolkning tillhör tibeto-burmanska folkgrupper, är inte hinduer och har heller inte varit en del av de tidigare indiska rikena innan britterna införlivade dem i sitt indiska kolonialvälde. Men de senaste åren har läget blivit lugnare, längtan efter fred har börjat övertrumfa stridsviljan och förhandlingar pågår mellan separatistgrupper och den indiska regeringen.

I början av åttiotalet krävde militanta sikher ett självständigt Khalistan (punjabi för de renas land) i delstaten Punjab. Militanta separatister förskansade sig i sikhernas heliga Gyllene tempel i Amritsar. I juni 1984 gick indiska armén in med stridsvagnar i templet i en blodig aktion som väckte antipatier mot regeringen även bland grupper som inte stödde kravet på självständighet. I oktober samma år mördades Indira Gandhi av sina egna sikhiska livvakter, som bytte lojalitet och riktade vapnen mot den de var anställda för att beskydda, vilket ledde till pogromer som lämnade över 3|000 dödade sikher.

I början av nittiotalet ebbade frågan om självständighet för Punjab ut. De flesta av de hårdföra separatisterna hade helt enkelt dött i den blodiga kampen. New Delhi hade dessutom gått med på en rad kompromisser – bland annat fick sikhismen status i Indiens författning som egen religion. Gamla oförrätter tonar nu bort. Varför? Ökat välstånd i Punjab är en förklaring. Andra försonande händelser har varit Kongresspartiordföranden Sonia Gandhis förlåtelserundtur till sikhiska tempel och valet av sikhen Manmohan Singh till premiärminister.

Sedan 1989 är det konflikten i Kashmir, där beväpnade muslimska grupper strider för anslutning till Pakistan eller självständighet, som oroar regeringen i New Delhi mest.

Parallellt med det separatistiska våldet har idén om ett enat Indien växt sig allt starkare. 60 år efter självständigheten visar det sig att de pessimistiska förutsägelserna har kommit på skam. Valdeltagande, till skillnad från i väst, har ökat från val till val. I första valet röstade cirka 45 procent de röstberättigade, i dag är valdeltagandet runt 60 procent. Samtidigt röstar allt fler demokratiskt marginaliserade grupper: kvinnor, daliter, stamfolk (adivasis), fattiga, lågutbildade. I delstaten Uttar Pradesh, Indiens folkrikaste delstat med 167 miljoner invånare, har dalitpartier ritat om den politiska kartan genom att framgångsrikt utmana de etablerade partierna och hamna i regeringsställning. Statsvetaren och valanalytikern Yogendra Yadav säger till och med att Indien är det enda land i världen där de lägsta samhällsklasserna i många distrikt har högre valdeltagande än de utbildade privilegierade grupperna.

Med tanke på den indiska väljarkårens storlek kan man påstå att fler människor röstat i indiska val än i någon annan demokrati världen. I Kina växer förvisso ekonomin snabbare, men där har å andra sidan inte någonsin hållits ett demokratiskt val. I den ständiga tvekampen om rollen som världens mest sympatiska tillväxtekonomi myntade indiska politiker vid World Economic Forum 2006 uttrycket ”Indien – världens snabbast växande demokratiska ekonomi”. Och visst är det så. Valet till parlamentet 2004 var, enligt statsvetaren Sunil Khilnani, känd för sin bok The Idea of India, ”den största demokratiska valprocessen någonsin i mänsklighetens historia”.

Samtidigt verkar det som om accepterandet av den språkliga mångfalden, tvärtemot Bernard Nossiters farhåga, tämjt separatisterna. Historikern Ramachandra Guha tar i senaste bok India After Gandhi: The History of the World’s Largest Democracy grannländerna som exempel för att visa på enhetsspråkmodellens misslyckande.
I Sri Lanka försökte man driva igenom singalesiskan som riksspråk, vilket ledde till det inbördeskrig som ännu pågår mellan den singalesspråkiga regeringen och Tamilska Tigrarna, som slåss för den tamilspråkiga minoriteten.

Pakistan föll efter ett par decennier sönder efter lingvistiska motsättningar, där bengalispråkiga Östpakistan/Bangladesh tröttnade på urdutalande Västpakistans dominans och utropade sig som självständig nation.

Om hindi hade drivits igenom som det allenarådande riksspråket i Indien, som vissa politiker ville på femtiotalet, hade vi i dag kanske inte haft 18 språk och en indisk nation, utan 18 nationer och ett indiskt språk.

Ett decennium efter självständigheten ritades kartan över Indiens regioner om. Den gamla koloniala uppdelningen skrotades. Istället skapades delstater som i princip omfattade de olika språkområdena. Det visade sig vara ett genidrag. I dag har de flesta indier två självklara kulturella identiteter. Man är bengali, punjabi, orhiya, gujarati, malayali, kannadigi etc – alla med sin kultur och sitt språk – och samtidigt indier. Det finns fortfarande separatistiska landsändar. I muslimska Kashmir och de tibeto-burmanska delstaterna i nordöstra Indien styr religion och etnicitet. I centrala Indien, där en maoistisk gerilla härjar, en blandning av etnicitet och klass. Men när det gäller rätten till sitt språk är frågan löst. Man må vara missnöjd med mycket, inte minst den illa skötta och korrumperade administrationen, men en majoritet av alla indier uppfattar den demokratiskt valda regeringen i New Delhi som legitim och självklar.

De flesta nationer hålls samman av det kitt som skapas av antingen ett gemensamt språk eller en gemensam kultur, religion och historia. Dessutom finns en föreställning att demokrati kräver en välutbildad befolkning. Europeiska kommentatorer har därför i det brokiga och fattiga Indien sett ett exempel på ett hopplöst projekt.

Vid sidan av flerspråksmodellen är den sekulära staten, som garanterar lika rättigheter för alla religioner, förmodligen den viktigaste förklaringen till att Indien överlevt som nation. Ända sedan självständigheten har det varit en självklarhet att Indien inte ska utvecklas som Pakistan, som i dag är en muslimsk enhetsstat med sharialagar. Vad Indien än är, så är det inte ett ”hinduiskt Pakistan”. Indiens rikaste affärsman är muslim, några av Bollywoods mest populära skådespelare är muslimer och flera presidenter har varit muslimer. I skrivande stund är premiärministern sikh (Manmohan Singh) och ordföranden i det största politiska partiet född katolik (Sonia Gandhi). Trots islamiseringen i Kashmir är väldigt få av Indiens 144 miljoner muslimer fundamentalister. Istället, har det visat sig, tror de allt mer på det indiska demokratiska systemet. Medan 69 procent av alla indier har stort förtroende för det demokratiska systemet, enligt en nyligen genomförd studie, är motsvarande siffra för Indiens muslimer 72 procent.

På nittiotalet växte sig hindufundamentalismen stark, vilket ledde till fasansfulla våldsutbrott mellan hinduer och muslimer. Vintern 1992-93 drabbades Bombay och i februari 2002 Gujarat.

Historikern Ramachandra Guhas analys av hindutva, den politiska hinduismen, är att rörelsen närs av ett yttre hot. I klartext: existensen av ett muslimskt teokratiskt ”andra Indien”. Så länge Pakistan existerar, skriver Guha, kommer det att finnas hindufundamentalister i Indien. Hindunationalisternas kamplust hålls glödande av rädslan för att Indiens muslimer med hjälp av Pakistan ska utplåna hinduerna, hinduismen och Indien.

Men de senaste åren har även hindunationalisterna mjuknat. En av deras bastioner, Bharatiya Janata Party (BJP), har fått en muslimsk generalsekretare och börjat fiska röster bland muslimer. Kanske kan man i dag se BJP mer som ett missnöjesparti, som ibland spelar på hinduernas rädsla för islam, men som inte längre är ett renodlat hindunationalistiskt parti.

Det självständiga Indien är såväl Europas dåtid som framtid, menar Ramachandra Guha. ”Det [Indien] är Europas dåtid i det att man har reproducerat moderniseringens, industrialiseringens och urbaniseringens konflikter”, argumenterar han. ”Det [Indien] är Europas framtid i det att man … lyckats skapa en flerspråkig, mångreligiös, multietnisk politisk och ekonomisk samhörighet”.

Guhas inte särskilt politiskt korrekta analys är att den brittiska kolonialismen fungerade enande. Vad hade Indien varit utan koloniala institutioner och företeelser som järnvägen, armén, administrationen, engelska språket, cricket? Från britterna lånade man också den liberala grundtanken, även om den försågs med socialistisk retorik och fram till 1991 också en socialistisk näringslivspolitik. Men trots femårsplaner, tullmurar och regleringar har den fria företagsamheten alltid varit omhuldad och medborgarna i Indien är fria att bo, jobba, studera och investera var som helst i landet. Indien har kanske överlevt just på grund av att man accepterat pluralism på alla plan och inte försökt skapa enhet.

Men vad innebär det att vara indier? Vari består det indiska? Om inte religion och språk förenar, vad är det då?

En pusselbit vid sidan av en delvis gemensam historia, menar Ramachandra Guha, är hindifilmen. Alla indiska delstater har sin kultur, tradition och stil. Men så finns det ytterligare en ”delstat” som omfattar alla: Bollywood.

Filmerna från den indiska drömfabriken har inte bara gett indierna en gemensam uppsättning hjältar, utan också gemensamma samtalsämnen och ett gemensamt uttryckssätt. Strofer från filmsånger och delar av filmdialoger, skriver Ramachandra Gua, används i samtal på skolor, universitet, hem och kontor – och på gatan. Så länge man tittar på hindifilmer och sjunger med i deras sånger, sammanfattar han, kommer Indien att överleva.

I Madhya Pradesh, där kasthiarkierna ännu är hårda som flinta, fungerar den offentliga sektorn uselt. I Kerala, där de värsta formerna av kastförtryck är historia, fungerar den offentliga sektorn med indiska mått utmärkt. Det är med andra ord två delstater som inte har mycket gemensamt, förutom den allt starkare lokaldemokratin. Statsvetaren Sten Widmalms fältstudier visar att drygt 30 procent av befolkningen i båda delstaterna anser sig ha fått större politiskt inflytande som en följd av panchayati raj-reformen och decentraliseringen av makten. Inte nog med det. I båda delstaterna tyckte de som deltog i undersökningen att avståndet mellan medborgarna och de styrande hade minskat de senaste åren.

Vad är det egentligen som håller på att hända? Jo, de centralistiska tendenserna i Indien ger vika för decentraliseringens tongångar. Delstaterna får ökat makt på bekostnad av regeringen i New Delhi.

Demokratin i Indien utvecklas nu nerifrån och upp, menar Sten Widmalm, vilket gör Indien unikt i världen.

Det är glada nyheter i ett land som upprepade gånger förutspåtts att implodera av fattigdom och hierarkier och falla sönder av separatism.

Detta är ett utdrag ur ”Indien – Elefanten som började dansa” (Bilda förlag, 2007).

Lite om indiska bröllop

2011-01-24T15:12:00.002+01:00

Bombay. Jag vet att Sanjay till vardags klär sig i t-tröja och jeans, eller möjligtvis chinos. Men i dag ska han gifta sig och han är klädd som en maharaja. Lång sidenkurta (skjorta som går till knäna) med guldbrodyr, orange turban med plym och glittriga sandaler med en spira längst fram.

Sunita är heller ingen klädtraditionalist. Man ser henne mest i slitna jeans och en tajt top och kanske en grå kavaj när hon kör sin skoter genom den hektiska Bombaytrafiken. Men i dag ska hon gifta sig och är liksom sin blivande man klädd enligt traditionen i hans och hennes föräldrars hemby: guldglittrande röd sari, hennafärgade händer och fötter och armarna täckta med silvriga och guldiga bangles (armringar).

Det är båda klädda och smyckade mycket otidsenligt (för att vara Bombay) och traditionellt (för att vara just Sanjay och Sunita).

Snart kommer gästerna. 500 är bjudna. Piren bredvid Gateway of India i Bombay, som praktiskt taget varje kväll är uthyrd till bröllop, strålar av ljus. Partytält, överdåd av cateringmat och hundratals plaststolar. Dessutom en mässingsorkester som spelar en blandning av hindifilmlåtar och västerländska popklassiker, ackompanjerad av fyrverkeriernas kraftiga explosioner. Allt är som i en saga, som i en dröm, som i en Bollywoodfilm och som i hundratusentals byar och städer runt om i Indien.

Det finns lika många bröllopstraditioner i Indien som det finns etniska, lingvistiska och kulturella grupper. Smak, stil och riter bestäms av religion, kast, klass, utbildning, hemby. Men överdådet och den glittrande prakten har de gemensamt.

Att man låter bröllop kosta mycket pengar är inget unikt indiskt, men om man skulle göra en lista över länder där de generellt sett är mest påkostade skulle förmodligen Indien hamna högst. Ett skäl till att de är så påkostade är vanan att bjuda många gäster. Jämfört med i väst bjuds betydligt vidare cirklar: vänners vänner och släktingars vänners vänner eller varför inte en västerlänning som bara råkar gå förbi.

Fattiga familjer tar lån för att ha råd med sina barns bröllop, vilket gör att de kan bli skuldsatta för resten av livet. Att ordna ett litet avskalat budgetbröllop har därför blivit ett radikalt val bland socialt engagerade och välutbildade, som anser att megabröllopen är en dålig indisk tradition, som ruinerar och exkluderar.

Är man traditionell låter man en astrolog bestämma datumet för bröllopet. Stjärnorna måste stå rätt för lyckad förening. Någon gång under den torra vinterårstiden är vanligaste valet. Tre dagars eller en hel veckas firande är inte ovanligt. Populära inslag är att brudgummen rider till bröllopet på en vit häst, att manliga och kvinnliga gäster umgås var för sig under festen, att kvinnorna dagen före vigselceremonin uppträder med en ceremoniell dans och kvällen efteråt arrangerar lekar för att de nygifta, som i dagarna kanske träffats för allra första gången, ska lära känna varandra.

Bland hinduer är det ofta en brahmin (präst) som utför ceremonin. Men man kan också gifta sig borgerligt med en tjänsteman från kommunen eller jurist från en lokal domstol som vigselförrättare. Till skillnad från kristna gifter sig hinduer vanligtvis inte i templet, utan hemma eller i en hyrd lokal.

I början av åttiotalet skilde sig i snitt fem procent av alla gifta indier, i dag är siffran 14 procent.

Erotisk frestelse i Khajuraho

2011-01-22T22:07:00.003+01:00

Stenkvinna med ena handen vilande på höften och den andra runt mannens hals, stenmannens fingrar lätt på hennes klotformade bröst. Stenkvinna som böjer upp benet mot baken, som om hon stretchade lårmusklerna. Stenkvinna och stenman i spektakulär samlagsställning, så akrobatisk att de måste ha hjälp av två kvinnor för att hålla balansen.

Alla dessa detaljrika och konstnärligt avancerade stenskulpturer pryder praktfulla tempel i byn Khajuraho i delstaten Madhya Pradesh. De byggdes av en kungadynasti som kallades Chandellas, som från 900- till 1300-talet styrde över ett område som då kallades Jejakabhukti. Under kung Vidyadhara, som styrde 1017–29, stod riket på sin höjdpunkt med tempelbyggen, poesi och musik. Men man vet från den arabiska resenären Mohammad Ibn Battutas texter att templen användes fram till åtminstone 1335. Någon gång därefter antar man att folk övergav Khajuraho och att templen föll i glömska.

De var gömda i djungeln mitt i Indien i ganska precis 500 år, vilket var deras räddning. Hade templen varit kända för utomstående hade de muslimska härskarna i Delhisultanatet och Stormogulriket rivit monumenten med sina avgudabilder och erotiska scener.

1838 fick den brittiska officeren T S Burt, som var på resa genom kontinenten på uppdrag av företaget Bengal Engineers, höra talas om templen. Först trodde han inte historierna som hans lokala medhjälpare berättade. Sedan vandrade han till platsen och fick se med egna ögon.

Hittills har man grävt fram 25 av vad man tror var totalt 85 tempel. Vad som förvånat arkeologerna är att man inte hittat en enda rest av profana byggnader som bostadshus och affärer. Som om Khajuraho bara var en stad för gudarna och deras tillbedjare.
Frågan många ställer sig är varför man skulpterade samlagsscener här i djungeln för över 1|000 år sedan.

En teori säger att kungarna utövade tantrisk kult, som går ut på att man med sexuell njutning jagar bort demonerna och når upplysning. Skulpturerna skulle alltså vara en beskrivning av det sexuella-religiösa utövandet. En annan teori är att figurerna helt enkelt beskriver scener ur Kama Sutra, den hinduiska kärleksläran. I så fall handlar det snarare om ett slags sexualupplysningslektioner. Ytterligare en teori går ut på att de älskande paren snidades för att underhålla gudarna.

Varje år kommer hundratusentals turister för att beundra Khajurahotemplen, som är världsarvsklassade av Unesco. Byn har för att vara så liten en stor flygplats med direktflyg till flera indiska storstäder och till Kathmandu i Nepal – allt för att göra det möjligt för turister att snabbt nå de avlägset belägna templen i djungeln i Indiens mitt.

Indiens underutvecklade turism

2011-01-20T09:58:00.009+01:00

Häromkvällen träffade jag tillsammans med andra journalister och Indienintresserade Indiens nye ambassadör i Sverige. Han heter Ashok Sajjanhar och är en man som ger ett intryck av handlingskraft. Det gillar jag. För det finns en hel del att göra.

Han talade sig varm, som sig bör, för Indien. Men jag gillar verkligen vad han valde att skryta om. Nämligen: Indiens etniska och religiösa mångfald. Han sa inte ett ord om den hinduiska kulturens värden, utan betonade att demokratin tillsammans med den multikulturella blandningen är grejen – och kvaliten - med Indien. Där har Indien mycket att lära Sverige.

Vad är det det då en ambassadör i Sverige kan göra? Jo, bland annat kan han se till att det går fortare att få indiskt turistvisum. Mycket har gjorts för att effektivisera visumproceduren och mycket har blivit bättre, särskilt sedan man la ut det praktiska arbetet på företaget TT Services.

Men faktum kvarstår att det tar flera dagar att få turistvisum till Indien. Bor du inte i Stockholm måste du posta pass och blanketter, vilket tar längre tid.

Förut hade flera svenska charterbolag resor till Goa. Nu är det bara Apollo kvar. Charterturistströmmarna från Sverige till Goa har avtagit. Apollo säger att största skälet till att man inte kör fler resor är ... just det ... väntetiden för visumen.

Till Thailand, som sköter hela visumproceduren på flygplatsen när man landat, kan man sälja en sista minuten-resa samma dag som resan går. Till Indien är det omöjligt.

Jag och flera andra av gästerna diskuterade detta med ambassadören, som lovade att försöka lösa det.

Någon gång i framtiden vet vi om han lyckades.

Jag hoppas det. För antalet utländska turister som besöker Indien är extremt lågt. Lilla Sverige tar emot fler utländska turister (5,2 miljoner turister/år) än jättelika Indien (5,08 miljoner), enligt FN:s Världsturismorgnasiation.

Andra turistländer i Asien rör sig i en helt annan division: Jämnstora Kina tar emot tio gånger så många (54,7 miljoner) turister/år, Malaysia besöks av 22 miljoner turister och Thailand av 14,5 miljoner.

Det finns förstås flera orsaker till Indiens magra turism. Dålig infrastruktur och européers och amerikaners rädsla för magsjuka och tiggare. Men med tanke på landets enorma variation av upplevelser (allt från snöklädda berg till tropiska stränder) är det konstigt att turisterna som väljer Indien - trots alla hinder - är så förskräckligt få.

Turiststatistiken kommer från FN:s Världsturismorganisation UNWTO och är från 2007.

Striden om flodvattnet

2011-01-18T10:49:00.003+01:00

Vatten är det mest grundläggande mänskliga behovet. Inte så konstigt att frågan om tillgången till vatten vållar politisk strid.

Den 130 mil långa floden Narmada rinner till i bergen i Madhya Pradesh och flyter ner på slätten i Gujarat och ut i Arabiska havet. Vattnets livgivande funktion har helig status som förlösare från samsara, återfödandets kretslopp. Enligt hinduisk mytologi är Narmada månens dotter och vid flodens källa finns ett tempel dit pilgrimer vallfärdar.

Sedan 1987 pågår ett gigantiskt projekt att bygga 30 stora, 135 mellanstora och 3|000 små dammar i floden. Projektet ska ge elektricitet till en nation som skriker efter energi och vatten till de förtorkade fälten i Gujarat. Nyttan kan tyckas vara så stor att den är invändningsfri. Framför allt kommer miljoner fattiga småbönder och lantarbetare i Gujarat att gynnas.

Men utbyggnaden av Narmada har lett till det självständiga Indiens mest omfattade miljöprotester. Narmada Bachao Andolans (Rädda Narmada-rörelsen), som fått draghjälp av den internationellt kända författaren Arundhati Roy, protesterar framför allt mot de omfattande folkomflyttningarna som krävs i Madhya Pradesh för att ge plats för dammar och bevattningskanaler.

I söder pågår ända sedan 1800-talet en annan kamp om vattnet. Den 77 mil långa floden Kaveri har sin källa i Västra Ghats i Karnataka, störtar ut för Shivasamudramfallen, Indiens näst högsta, rinner ner på slätten i Tamil Nadu och ut i Bengaliska viken. Kaveris helighet har sitt mytologiska ursprung i föreställningen att floden är en uppenbarelse av Vishnumaya (som ibland kallas Lopamudra), dotter till skapelseguden Brahma.

Kaveri är sedan länge uppdämd i Karnataka och ger el till den energislukande storstaden Bangalore, hem för Indiens IT-under. Samtidigt är granndelstaten Tamil Nadu extremt beroende av flodens vatten för vattenförsörjning och jordbruk. Karnatakas makt att öppna och stänga vattenluckorna har lett till våldsamma protester i Tamil Nadu, protester som i sin tur eldat på anti-tamilska stämningar i Karnataka.

Sedan 1990 finns en särskild federal vattendomstol som ska reglera dispyten, men båda sidorna anklagar regeringen i New Delhi för att gynna den andra parten i kampen om det livsnödvändiga vattnet.

Reseskildringen måste uppdateras

2011-01-16T08:52:00.004+01:00

Publicerad i Dagens Nyheter lördag 15 januari.

Efter 1945 blev utlandsresandet av lust och inte av nödvändighet för första gången i världshistorien en sysselsättning för andra än en liten utbildad elit. 1950 korsade 25 miljoner turister en landgräns. I år blir vi en miljard. Varken terrorhot eller klimatkris har kunnat kuva reslusten.

Internationell turism är förvisso ett nöje för den sjättedel av jordens befolkning som har det bäst ställt, men det är inte längre bara en aktivitet för vita européer och amerikaner: senaste tjugo åren har också asiatiska turister översvämmat jordklotet för att få rekreation, åka på sightseeing och, i bästa fall, kanske skaffa sig nya insikter.

Svenskarna är inget undantag. Vårt resande ökar inte lika snabbt som ryssarnas, kinesernas och indiernas, men likafullt pekar kurvan stadigt uppåt. Och statistiken visar att resorna går allt längre bort. Idag känner sig många svenskar hemmastadda i kulturer som vi för några årtionden sedan inte visste ett skvatt om.

Lustigt nog började den rika utgivningen av litterära reseskildringar förtvina samtidigt som det folkliga utlandsresandet tog fart. På 60- och 70-talen ersattes reseskildringen av den politiskt medvetna rapportboken från socialismens fronter och därefter av – ett tomrum.

I reseskildringarnas ställe har det vällt in ett stort utbud av guideböcker som beskriver hur man ska resa (för att minimera överraskningar), men knappast säger något om kulturmötet. En paradox: när vi på allvar började ta del av världen utanför Sverige försvann böckerna som handlade om just detta. Ändå finns ju råvaran på internet i form av tusentals resebloggar. Märkligt att så få – om ens någon – tagit sig an uppgiften att förädla den till dokumentär litteratur som skildrar ett allt vanligare tillstånd: att vara på vift ute i världen.

Dagstidningarna producerar förvisso allt fler resesidor och resebilagor, men de innehåller sällan berättelser som vågar skildra världen som den är – både söt, salt och sur – utan har resignerat till konsumentinformation och tillrättalagda resmålsskildringar. Många tidningars reseberättelser har gått samma öde till mötes som drabbade reseboken: köttet har skilts från benen och kastats bort, den personliga erfarenheten har kokats ner till kortfattade, instrumentella tips. Resejournalistik ska vara kortfattad och användbar och ingen jävla litterär lekstuga, verkar redaktörerna ha resonerat.

Dagspressens genreuppdelning spökar också: politik på utrikessidorna, matupplevelser på matsidorna och turistartiklar på resesidorna. Resereportaget är ju i själva verket allt detta (och lite till) – och får därmed inte plats någonstans.

Om reseskildringen ska få samma status som den har i Storbritannien och USA måste det uppdateras. Den ensamresande unge mannen som testar gränser för vad som är möjligt – fysiskt, psykiskt och geografiskt – känns lika mossig som akademikerresenären som är så upptagen av det redan skrivna att han missar verkligheten.

En bra bit in på 1900-talet handlade reseskrivande om att beskriva platserna, gärna de ”oupptäckta”. De bästa reseskildringarna i dagens kartlagda värld handlar om människorna. Reseskildrarens nya uppgift: att undersöka ”den extraordinära mångfald som fortlever under globaliseringens fernissa”, som brittiske reseförfattaren William Dalrymple formulerat det.

Reseskildraren 2.0 måste stanna längre på varje plats, ha en mission och ett syfte. Hon kan man inte bara dimpa ner, eller rida förbi i sporrsträck. Människor lär man bäst känna genom upprepade iakttagelser, genom vad Dalrymple kallar ”extended stays”. Med tanke på hur många unga svenskar som väljer att stanna borta lite längre – bo ett år i New York, plugga en termin i Barcelona eller övervintra i Thailand – är förutsättningarna alltså mycket goda för skapandet av initierade reseskildringar.

Det borde därmed finnas en rik utgivning av uppdaterade och intressanta reseskildringar. Men någonstans på vägen är det något som går snett. Kanske är det förlagen som inte fattat. Kanske är det författarnas rädsla för att termen ”reseskildrare” gör dem mindre seriösa – resultatet av det akademiska bakhåll som genren utsattes för av bland andra Edward Said i ”Orientalism” (1993), som klassade reseskrivandet som en unken fortsättning på kolonialismen.

Reseskildringen är en nyckel till att förstå världen eftersom nyhetsrapporteringen blivit så kortfattad och befriad från historisk kontext, skrev William Dalrymple i sitt försvarstal för resereportaget i The Guardian för drygt ett år sedan.

Utrikesreportern lämnar en massa luckor: hur ser världen ut när bomberna inte briserar, floderna inte svämmar över och parlamentsvalen är överstökade? Dalrymple pekade på flera bästsäljande reseskribenter som försökt fylla igen luckorna, som Rory Stewart (”The Places in Between” om Afghanistan), Pico Iyer (”Video Night in Kathmandu” om globaliseringen) och Suketu Mehta (”Maximum City – Bombay lost and found” om slum och intolerans i megastaden).

I Storbritannien och USA finns också en ny generation hungriga skribenter, många av dem förtjänstfullt sammanförda i antologier från kaliforniska förlaget Travelers Tales, som sedan 1993 gett ut ett hundratal reseskildringar. Förlagets ambition är att deras böcker ska ge läsaren en känsla av att ”sitta på kafé med andra resenärer som utbyter berättelser om platsen dit du är på väg”.

Jag har just avslutat Travelers Tales senaste samlingar, ”Best Travel Writing 2010 och ”Best Women’s Travel Writing 2010”, och är imponerad av särskild de unga kvinnliga skribenternas förmåga att skildra det stora genom det lilla. Som 28-åriga Laura Lee P Huttenbach skildring av förtryckets och hyperinflationens Zimbabwe genom ett gäng gästfria bensinsmugglare i Bulawayo.

Men i Sverige har reseskildringen blivit ”en diffus genre som inte har någon självklar plats i litteraturen”, som litteraturprofessorn Arne Mellberg skriver i ”Resa och skriva” (2005). Kritiker och litteraturvetare betraktar den skeptiskt, för att inte säga irriterat. Och bokhandlare och bibliotekarier vet inte hur de ska kategorisera den och har därför gjort den hemlös (medan bokhandeln i den anglosaxiska världen har uppfunnit den geniala kategorin ”armchair travel”).

Att reseskildringar i bokform fortfarande lockar läsare i Storbritannien hänger kanske ihop med det koloniala arvet. Många britter har en morfar eller farmor som under en period bott i Karibien, Kenya eller Indien – eller har helt enkelt sina rötter där. Världen på andra sidan havet är helt enkelt relevant som scen för flera sorters berättelser som försöker tvinna ihop trådarna (reseerfarenheten, utrikesrapporten, biografin).

Det finns förvisso ljus i det svenska mörkret, som Nina Solomins ”Ok, amen” (2001) som är resultatet av Dalrymples önskan om ”extended stays” (Solomin bodde två år i New York-kvarteret som hon skildrar) och Jesper Huors ”Sista resan till Phnom Penh” (2006) där tar han reda på vad som hände med pappan som försvann under Röda khmerernas styre. Bra reportageböcker skrivna utifrån resor i främmande land är också Pernilla Ahlséns ”En fattig familjs hus tar bara fem minuter att riva” (2006), Peter Fröberg Idlings ”Pol Pots leende” (2006) och Henrik Brandão Jönssons ”Fantasiön” (2010).
Fem resereportageböcker (även om förlagen inte i något av dessa fall kallat dem just det) på ett decennium – och sedan är det stopp.

I övrigt råder reselitterärt mörker.

Åtta skimrande reseskildringar från anglosaxiska världen

”Dark Star Safari” (2002) av Paul Theroux. Amerikansk författare som på sjuttiotalet skrev succébok om tågresande i Asien (”Den stora järnvägsbasaren”, som sålde i en och en halv miljon ex). Här reser han landvägen Kairo–Kapstaden.
”London Orbital” (2002) av Iain Sinclair. Om en vandring längs Londons yttre ringmotorled, bakåt i tiden och tillbaka till nuet. Också film med samma namn.
”The Cruelest Journey: 600 Miles to Timbuktu” (2004) av Kira Salak. Amerikansk, kvinnlig äventyrare (med doktorsexamen i engelska) paddlar kajak på Nigerfloden och minns skotsk äventyrare som omkom under snarlik resa 200 år tidigare.
”Maximum City: Bombay Lost and Found” (2004) av Suketu Mehta. Amerikansk exilindier flyttar tillbaka till Indiens finansiella centrum och finner att stadens oskuld gått förlorad.
”Temptations of the West: How to be Modern in India, Pakistan and Beyond” (2006) av Pankaj Mishra. Indisk författare med antropologisk blick och intellektuell cred reser till inte så fullt moderna och framgångsrika platser i Sydasien.
”Nine Lives: In Search of the Sacred in Modern India” (2009) av William Dalrymple. Rundresa av indienälskande britt i sökande efter andlighet och gudstro i ett snabbt moderniserat samhälle.
”Delhi – Adventures in a Megacity” (2009) av Sam Miller. En BBC-journalists mustiga skildring av en av världens största städer, med besök på platser turister gärna undviker och intervjuer med allt från gatsopare till professorer.
”Rebel Land – Among Turkey's Forgotten Peoples” (2009) av Christopher de Bellaigue. Turkisktalande före detta Istanbulkorrespondent för The Economist reser till östra Turkiet för att skildra livet bland kurder och armenier i ett område styrt av uråldriga principer.

Cherrapunji - det eviga regnets by

2011-01-13T09:16:00.004+01:00

Jag går på huvudgatan i ett kallt regn som träffar kroppen uppifrån, från sidorna och på något makalöst sätt också underifrån. Paraplyet har blåst sönder, kläderna är dyblöta. När allt känns hopplöst blir jag inbjuden i ett hus med en sprakande brasa och bjuds på varmt te med apelsinblomshonung. Sakta torkar kroppen, blir kroppen varm.

Det var en ur turistsynpunkt en synnerligen lyckad dag i Cherrapunji i delstaten Meghalaya (”regnmolnens land”).

Åker man till den ort som i decennier klassats som jordens regnigaste plats, enligt Guinness rekordbok, skulle sol och blå himmel kännas som ett misslyckande.

Genomsnittsåret regnar det 12 000 millimeter, men några extra våta har man noterat 23 000 millimeter. Jordens uppmätta kraftigaste regn föll här 1876 då det föll 1 040 millimeter, alltså en meter – under ett enda dygn.

Cherrapunji ligger på en högplatå i Khasibergen, strax innan de störtar ner i Bangladesh. Lågtrycken vandrar stora delar av året in från Bengaliska viken och krockar efter flygturen över Bangladesh med Khasibergen, vilket resulterar i att de regntunga molnen släpper sin våta last. Förutsättningarna för regn är med andra ord perfekta. Resultatet kan inte bli annat än rekord.

Men trots regnrekord lider Cherrapunji paradoxalt nog av torka. Den omgivande skogen har huggits ner och den rotlösa jorden saknar förmåga att binda vattnet, som rinner ner i Bangladesh, där Brahmaputras deltalandskap allt som oftast svämmar över.

Tittar du i Guinness rekordboks senaste upplaga står det dock att jordens regnigaste plats heter Mawsynram, grannbyn som nu knipit världsrekordet.

Wikileaks: Läckta samtal, brustna myter

2011-01-12T16:16:00.005+01:00

För några år sedan mötte jag en välbärgade egen företagare i Bombay. Han var sekulariserad, inte särskilt religiös hindu, men när det kom till politiken röstade han på ett hinduiskt högerparti. Han målade upp en världsbild för mig.

På ena sidan: Indiens hinduer, USA, resten av västerlandet och alla andra demokratiska länder.

På andra sidan: världens muslimer, Pakistan, Kina och alla andra totalitära länder.

Bombayföretagaren stod för den vanliga ståndpunkten att hinduismen står för upplysning och tolerans, medan islam står för intolerans – och att Indien tillsammans med USA utgör ett bålverk mot västerlandshatare och diktaturer.

För min vän i Bombay måste det ha varit jobbigt att konfronteras med den betydligt mer pragmatiska bild som tonade fram efter Wikileaks-avslöjandena. I konversationen mellan Washington och amerikanska ambassaden i New Delhi visade det sig nämligen att politiker från regeringspartiet målat upp hinduiska extremhögern som ett värre hot än islamisterna.

Bahukutumbi Raman jobbade tidigare med terrorismbekämpning i underrättelsetjänsten, idag är han chef för en tankesmedja. Han skrev nyligen en krönika i en indisk tidning där han i Wikileaksavslöjandens spår avlivade en rad myter.

Han menade att Wikileaks visat att avideologiseringen av USA:s utrikespolitik gått längre än vad man trott. Läckta dokument visade nämligen att USA inte bara stödjer Indiens jakt på pakistanska islamister, utan också pakistansk terrorism i Indien, skrev Raman – anything goes, bara det gynnar USA:s intressen i regionen.

Myten om att USA idag är en särdeles go och lojal vann till Indien har alltså spruckit.
Wikileaks avslöjade också att Kina är mer skeptisk till Indiens ökade ekonomiska makt än vad man befarat. Läckta dokument visar nämligen att Peking inte vill att Indien ska få en permanent plats i FN:s säkerhetsråd, vilket flera stora länder i väst tycker att Indien gjort sig förtjänst av.

Kinas skäl är inte ju inte svåra att förstå: Indien börjar helt enkelt bli lite för kaxigt och måste hållas kort.

Bättre upp för Indien är de läckta dokument som visar att Indiens muslimska grannländer är mer splittrade än vad man trott. Det finns ingen världsomspännande muslimsk gemenskap som vill förgöra Indien och västerlandet.

Jag tror att min vän i Bombay – han som ser världen så svart och vit – tack vare Wikileaks har fått en mer nyanserad bild av världen.

Världen, visar avslöjandena, var ju ett snäpp mindre ideologisk och förutsägbar än vad han trodde. Och politikerna var mer pragmatiska och oberäkneliga. Praktiskt taget allt blev därmed svårare att förstå – men också svårare att forma extrema ståndpunkter om.

Mer att läsa:
Rahul Gandhi i regerande Kongresspartiet anser att hinduextremister är farligare än islamister.

Bahukutumbi Raman på tankesmedjan Institute for Topical Studies i Madras tycker att Wikileaks avlivar fem säkerhetspolitiska myter.

Bahukutumbi Ramans blogg.

Texten sändes i Obs i Sveriges Radio P1 idag 12 januari. Lyssna!

Den heliga kon

2011-01-06T20:51:00.003+01:00

Såväl i Induscivilisationen som i de tidiga indoariska rikena åt man biff och offrade kor för att blidka gud. Men under de första århundradena efter Kristus hände något. Allt fler jägar- och samlarsamhällen övergick till jordbruk och kon och tjuren förvandlades från jaktbyten till viktiga inkomstbringande ägodelar. Samtidigt växte sig buddhismen och jainismen starka med sin betoning av ickevåld och vegetarisk kost. Ungefär samtidigt började kon få status som helig.

Dwijendra Narayan Jha, professor i historia vid universitet i Delhi, har skrivit boken The Myth of the Holy Cow. I den argumenterar han för att kons transformation till helig hänger ihop med jordbrukets utbredning. När man lät kon och tjuren förvandlades från mat och offer till arbetsredskap och mjölkproducent var det praktiskt att skydda kon genom att ge henne religiös status.

Tjuren är Shivas riddjur, men för övrigt, resonerar professor Jha, har det aldrig funnits en kogud eller några tempel tillägnade kon som skulle kunna ge heligheten någon djupare innebörd.

I samband med de senaste decenniernas hindunationalistiska strömningar har den heliga kon blivit politisk. Heligheten har propagerats av politiker och flera delstater styrda av hindupartiet BJP har förbjudit koslakt.

Frihetshjälten mahatma Gandhi beskrev beskyddandet av kon som hinduismens gåva till världen – och sant är att många hinduer aldrig skulle kunna tänka sig att äta biff. Men skrapar man lite på ytan är verkligheten komplex. Det är inte sant att hinduer aldrig någonsin äter kött från nötboskap. Andelen vegetarianer i Indien är högre än i något annat land på jorden, men enligt Anthropological Survey of Indias underökning av indiernas matvanor är bara 15 procent av alla hinduer strikta vegetarianer, 20 procent äter ibland biff och en majoritet äter fisk, kyckling, get och lamm.

Det finns många myter kring Indiens heliga kor. En myt är att om en ko ställer sig i en gatukorsning blir trafiken stående eftersom ingen vågar gå fram och sjasa bort kossan. Men en sådan vördnad skulle vara alldeles för opraktisk. Vad som händer är att första bästa bilförare kliver ur bilen, plockar upp en pinne och bryskt kör bort kon.

En annan myt är att Indiens fattigdom skulle vara puts väck om man bara slutade tramsa runt med korna och istället slaktade och åt upp dem. Men energiåtgången för att hålla nötköttdjur är högre än för att producera grönsaker och spannmål. Dessutom ger kon mjölk, spillning (som används som bränsle i vedspisen) och arbetskraft till dem som ännu inte har råd att köpa traktor. Att införa storskalig köttproduktion är ingen ekonomiskt fördelaktig modell för att råda bot på fattigdomen.

Sant är dock att religiösa braminers ovilja mot att slakta kon innebär att det ofta är lågkastiga hinduer som jobbar på slakterier och garverier.

Historia med politiska syften

2011-01-05T15:12:00.002+01:00

Att förhärliga sitt förflutna, flytta på årtal och överdriva sin egen betydelse är ett populärt sätt att stärka den kulturella och nationella självkänslan.

Hundratals år av muslimskt styre och brittisk kolonisation skapade ett behov att puffa lite extra för den del av historien som handlar om hinduism och indiskt självstyre.

Den indiska historikern, självständighetskämpen och nationalisten Bal Gangadhar Tilak skrev 1903 boken The Arctic Home of the Vedas, där han menar att det finns belägg för att Vedaböckerna skrevs på 5000- eller 6000-talet f Kr. Han gjorde alltså den indoariska och därmed hinduiska historien flera tusen år äldre än vad den är.

Han grundade sin tidsbestämning på referenser till hur stjärnorna stod när vedaskrifterna skapades. Syftet? Att förlänga den hinduiska historien bakåt och därmed göra den mer betydelsefull och grandios.

The Greater Indian Society bildades 1926 i Calcutta och under dess namn publicerade historikern R C Majumdar en serie studier som gick ut på att Indien under första årtusendet efter Kristus militärt erövrat och koloniserat Sydostasien. Han ville visa att Indien också en gång i tiden varit förmöget att kolonisera andra länder. Men krigarteorin har därefter förkastats av de flesta historiker.

Snarare ska man förklara spridningen av indisk kultur i Kambodja, på Malackahalvön och de indonesiska öarna med att braminer och buddhistiska munkar följde med indiska handelsmän på deras resor österut och påverkade folken där. Det handlade alltså inte om indisk vapenmakt, utan om fredliga påverkan, vilket R C Majumdar förmodligen tyckte kändes för mesigt.

Även i dag används historien politiskt i Indien. Det hindunationalistiska partiet BJP beordrade under sin regeringstid 1998–2004 omskrivning av skolbarnens historieböcker för att framhäva det hinduiskt storslagna förflutna.

Schackspelet speglade kriget

2011-01-04T12:21:00.003+01:00

Årtusendet före Kristus bildade indoarierna flera nya kungadömen på Gangesslätten. Mäktigast var Magadha och Maurya, båda med centrum i Pataliputra (dagens Patna).
Indoarierna var militärt överlägsna andra folk tack vare hästar, vagnar med hjul och – från cirka 500 f Kr – även krigselefanter.

Dåtidens militära strategier återspeglas i schackspelet, som anses ha hittats på i ett av de indoariska rikena av en brahmin (präst) som underhållning åt kungen.

I spelet, liksom på det verkliga slagfältet, dirigerade kungen slaget från elefantryggen. Det var viktigt för kungen, att inte bli angripen, eftersom armén då förlorade styrsel. En armé utan kung var värdelös. Därför, sa strategin, måste kungens rörelser på slagfältet vara små. Om kungen attackerades var slaget förlorat (schack matt).

Flankerna skyddades av elefanter – löparna (på ryska har dessa pjäser faktiskt behållit sitt ursprungliga namn, elefanterna) – som också kunde flyttas fram till fronten i slutskedet av slaget. Infanteriet – bönderna – bestod av otränade soldater som rörde sig långsamt och hade mycket enkla vapen. Deras styrka var deras stora antal, inte deras slagfärdighet.

En brahmin vill att korna ska äta mycket vitlök

2010-12-30T18:06:00.003+01:00

En dikt av Sujata Bhatt:

En brahmin vill att korna ska äta mycket vitlök
Så att han kan dricka
den vitlöksstinna mjölken.

Bara på det viset
får han lov att äta vitlök.

I tre dagar och tre nätter
väntar han, låter vitlöken sippra ut i
kossorna, han väntar på den rätta stunden.

En brahmin vill att korna
ska äta mycket vitlök
så han betraktar dem och sjunger bhajans
för att förvissa sig om det.

Han vill kliva ut
ur sitt brahminskap och vandra
ko-lik genom det vår-disiga-purpurröda dammet,
ko-dammet.

Men några klunkar mjölk
får honom att sansa sig.

Svensk översättning Birgitta Wallin. Ur antologin Innan Ganges flyter in i natten (Bokförlaget Tranan/Indiska biblioteket).

Apropå bombdådet i Stockholm: Så fostras en extremist

2010-12-22T09:36:00.003+01:00

Författaren Hanif Kureishi 1992 och samma Hanif idag, några gråa hår senare.

Flera år före elfte september skrev Hanif Kureishi ”The Black Album”, som förebådade dagens terror-skräck. I romanen, som kom 1995, följer vi studenten Shahid Hasan som är av pakistansk börd och uppvuxen i en brittisk småstadsidyll, men nu pluggar litteraturhistoria på ett college i Kilburn i nordvästra London, inte långt från svenska självmordsbombarens Luton.

Shahid är blyg, ensam och söker efter en identitet. Vad är han egentligen? Integrerad britt eller bespottad blatte? Pappas pojke som snart tar över familjens resebyrå eller självständig intellektuell?

Säpo säger att våldsamma extremister får näring av utanförskap, och att terrornätverk ofta föds i kompisgäng. De måste ha läst Kureishi. Shahid raggas upp på skolan av Riaz och hans kompisgäng i muslimska brödraskapet med löfte om att tjäna ett högre syfte. ”Vi kämpar för vårt folk som plågas i Palestina, Afghanistan, Kashmir. Man har förklarat krig mot oss. Men vi är beväpnade”, säger Riaz sturskt.

Hanif Kureishi, vars pappa kommer från Pakistan, beskriver islamismen som en befrielseteologi: de intellektuella och socialisterna bara snackar, nu är det dags att göra något åt det vita/kristna förtrycket. När jag läser romanen, som utspelar sig 1989 under Tatchers sista år, kan jag förstå deras frustration. Vad har muslimerna från Pakistan och Mellanöstern egentligen uppnått i Storbritannien annat än utanförskap? De får spö av skinheads och National Front-anhängare – allt medan de med smärta i bröstet ser hur krig rasar i den muslimska världen.

Huvudpersonen Shahid säljer dock inte sin själ (och sitt liv) för kampen. För i andra änden drar kärleksaffären med den sexiga litteraturläraren Deedee, som representerar alla de njutningar man kan uppnå med en sann libertinsk och hedonistisk filosofi. Extacy, sexuella äventyr, dans på ravepartyn och dessutom en postmodern diskussion om identitet, kön och etnicitet där inga svar är givna.

Fundamentalistiske Riaz och liberala Deedee är trots allt överens om fiendebilden: vita, kristna män. Men deras metoder för att bekämpa hegemonin, och visionen om vad ska komma istället, är diametralt motsatta.

Romanens huvudperson utsätts för svåra prövningar men väljer till slut njutningarna. Bombmannen från Tranås, verkar det som, tog den andra vägen.

Publicerad i Dagens Nyheter 18 december.

Spännande Bombayförfattare på Södra teatern ikväll

2010-12-11T12:19:00.005+01:00

Siddharth Dhanvant Shanghvi. Född på 70-talet, övre medelklass, jetset, skriver om sex och relationer, kommer från och bor i Bombay.

Ikväll kan du lyssna när han läser en av sina egna texter på Södra teatern.

Missa inte!

Vem är han? Läs intervju med honom och flera av hans generationskamrater i DN.

Frankrike vill ge Indien permament plats i säkerhetsrådet

2010-12-04T10:19:00.005+01:00

Frankrikes president Nicolas Sarkozy är på besök i Bangalore. Han säger där att han stödjer Indiens önskan att få en permanent plats i FN:s säkerhetsråd.

- Indien förtjänar en permanent plats i säkerhetsrådet, sa han.

Det är på tiden.

Vi lever i en helt annan värld idag än 1945. Permanenta platserna i FN:s säkerhetsråd, som USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike har, bygger på utgången av ett krig som slutade för 65 år sedan.

Läs hela artikeln i Times of India.

Läs också mitt inlägg från december 2008 om Indien 2050: "Mumbai, Shanghai, Dubai - or goodbye".

Pessimister i väst och optimister i öst

2010-12-03T08:29:00.004+01:00

Drömmen om Amerika handlar om ett samhälle fritt från ärvda privilegier,
där alla oavsett härkomst har möjlighet att lyckas – bara man är duktig och jobbar hårt.

Indien är ett av de länder som tagit den amerikanska drömmen på störst allvar. Senaste 20 åren har man framgångsrikt kopierat amerikanerna. Kunnandet och entreprenörsandan som skapade Silicon Valley förvaltas nu av smarta och hårt arbetande indier i Bangalore och Hyderabad.

Fram till 1991 satsade indiska regeringar på protektionism. En nationalistisk och socialistisk idé om att producera allt man behövde inom landets gränser. På den tiden rullade praktiskt taget bara en bilmodell på indiska vägar – och den var utvecklad och byggd i Indien. Få multinationella företag fanns på plats och i affärerna såg man mest indiska varor, oavsett om det rörde sig om läskedrycker eller datorer.

Självförsörjningsidéen lyftes först fram av mahatma Gandhi – och syftet var att slå sönder gamla imperialistiska mönster där multinationella företag med bas i västerlandet förädlade, förpackade och sålde produkterna och därmed tog hem det mesta av vinsten, medan tredje världen levererade råvarorna.

När modellen hotades av bankrutt rådde USA, Världsbanken och Internationella valutafonden Indien att inte producera allt själv. Satsa istället på meritokrati, sa man, och frihandel … och öppen marknadsekonomi …

Indien lydde.

Är amerikanerna nu stolta och glada för att deras drömmar och idéer slog igenom också i Indien? Tittar amerikanerna sig omkring i världen och myser självgott: våra idéer vann?

Nej, tvärtom, idag slår man bakut i landet där drömmarna föddes. Och ropen på protektionism hörs allt oftare:

En nyligen gjord undersökning visar att amerikanerna anser att outsourcing av jobb är den viktigaste orsaken till landets allvarliga ekonomiska problem.

Amerikanska fackföreningsrörelsen har startat en ”Vart tog jobben vägen”-sajt. Du slår in ett postnummer och får därefter veta vilka företag i området som är så oamerikanska att de outsourcar jobb.

Och amerikanska regeringen har infört regler som förbjuder företag som fått statliga stödpengar att anställa utländska gästarbetare. De nya reglerna drabbar framför allt indiska it-tekniker med spetskompetens som tagit de öppna gränserna på allvar och skaffat klippkort på flyget mellan Bangalore och Silicon Valley.

Indiern Nayan Chanda som forskat i globaliseringen på amerikanska Yale-universitet är mycket bekymrad över USA:s nyprotektionistiska hållning.

Den första industriella revolutionen i mitten av 1800-talet, som innebar att jobben flyttades från jordbruket till industrierna, byggde också på outsourcing, påpekar han. Att väva tygerna på traditionellt vis i Indien var inte effektivt och lönsamt.

Britterna valde därför att outsourca jobben till den plats i världen där jobbet kunde utföras allra bäst, det vill säga till de nya mekaniserade väverierna i Manchester och Lancashire.

Den andra industriella revolutionen på 1970-talet innebar att jobben sakta men säkert förflyttades från tillverkningsindustrin till servicebranschen.

Den tredje industriella revolutionen, som tog fart i Silicon Valley på 1990-talet, gjorde att servicen enkelt och billigt kan förflyttas över hela jordklotet med en enda knapptryckning. Det innebar att många av servicejobben hamnade där de kan utföras allra bäst, det vill säga i Bangalore och Hyderabad.

Men USA är sorligt nog inte beredd att dra nytta av den revolution som man själv startat. Istället anklagar amerikanska politiker dem som fullt ut förstått den amerikanska drömmen för att sno amerikanska jobb.

Den amerikanska arbetaren tror idag att hans barn kommer att få det sämre än vad han har haft det, medan det indiska hembiträdet sliter för att hennes barn ska kunna ta extra engelskalektioner och komma in på universitetet – och i slutänden få ett bättre jobb och bättre liv.

Ja, vart tog den amerikanska drömmen vägen? Svaret är ju uppenbart. Den amerikanska drömmen for österut.

Sänd i Obs i P1 tisdag 30 november - lyssna!

Läs mer:
The Third Revolution av Nayan Chanda i indiska Business World

Obama´s bold Indo-US equation av Shekhar Gupta i Hindustan Times

It´s morning in India av Thomas L Friedman i New York Times

Do Believe the Hype av Thomas L Friedman i New York Times

Amerikanska fackföreningen AFL-CIO:s sajt för att hitta företagen som outsourcar (Job Tracker)

Missa inte indisk resekväll och indisk ekonomikväll

2010-11-09T13:08:00.006+01:00

På tisdag 16 november om en vecka är det dags för indisk resekväll på Kägelbanan i Stockholm.

Vi är väl alla på väg till Indien, förr eller senare. Samla nu på dig tips om retreats, ashrams och yogaställen, hur du tar dig genom Indien matvägen och hur du dessutom undviker att bli magsjuk. Lyssna på anekdoter från resenärernas Indien, få koll på visumproceduren och som grädde på moset; boka Indienflyg med rabatt och vinn en Indienresecheck på 5000 kr!

Onsdag 24 november är det dags Rupee me! En helkväll om Indiens växande ekonomiska makt.

Shanghai, Mumbai, Dubai or goodbay! Om 50 år är Indien tillsammans med Kina världens nya stormakter, både kulturellt och ekonomiskt. Så lyder mångas förutsägelse och Indienfonder är populära bland småsparare. Kanske då på tiden att vi lär känna denna nya världsmakt. Vi låter en diger panel analysera Indiens i ett ekonomiskt perspektiv och nyansera bilden.

Är Indien den nya ekonomiska framgångsmaskinen med IT och äldreomsorg på export, genomsyrat av okuvlig optimism? Eller är det präglat av extrem fattigdom, ökande klyftor, mark som tvångstas för att förse utländska bolag med prime land, och fattiga arbetare som exploateras?

Bombay eller Mumbai? Det är frågan

2010-11-02T08:51:00.002+01:00

Har du hört talas om Indraprastha? Eller Karnavati? Förmodligen inte! Men kanske dags att börja plugga. Om några år kan de nämligen vara nya namn på de indiska städerna New Delhi och Ahmedabad.

Ända sedan självständigheten 1947 har Indien bytt namn på städer, gator, torg och järnvägsstationer. Man har översatt engelska gatunamn till hindi och andra indiska språk och man har tagit bort namn som innehåller brittiska kungar och drottningar och ersatt dem med indiska ledare och hjältar.

Ibland speglar namnbytena politiska ambitioner. Som när huvudstadens paradgata Queens Way förvandlades till Janpath, Folkets väg.

Ibland handlar namnbytena om att korrigera stavningen så att den mer liknar uttalet på det lokala språket. När man pratar bengaliska har man alltid sagt Kolkata om Calcutta. Och det fullständiga namnet på Trivandrum har alltid varit Thiruvananthapuram. Skillnaden är att ursprungsuttalet nu upphöjts till officiell stavning.

Så långt har namnbytena varit okontroversiella. Det har varit en process som gått ut på att tvätta bort minnen av Europas överhöghet och skapa en ny indisk identitet.

Men nu finns det ju ett problem när det gäller Indiens identitet – och det är att landet inte har en, utan minst lika många som de 22 officiella språken. Och till det kommer de religiösa tillhörigheterna.

Man kan säga att det finns två läger.

Det ena lägret tycker att Indien ska acceptera den historia man har. Städer och gator ska få behålla brittiska namn, kristna och muslimska namn. I det här lägret finns de som vill betona att Indien är en kulturell smältdegel och korsväg.

Det andra lägret vill ändra namn för att betona en språklig eller religiös grupps företräde framför andra. Här hittar man hindunationalister och lokalpatrioter som anser att platsnamn ska skrivas på deras språk och uppkallas efter deras gudar och hjältar.

Hårdast har debatten rasat i Bombay, där det chauvinistiska partiet Shiv Sena 1995 beslöt att ändra stans namn till Mumbai. Argumentet var att Bombay var kolonialt eftersom det kommer från portugisiskans Bom Bahia, som betyder vacker bukt, medan Mumbai syftar på gudinnan Mumba Devi, som dyrkades av fiskarfolk som ursprungligen bodde här.

Försvarare av Bombays mångkulturella identitet drog en lans för det gamla namnet, eftersom namnbytet hängde samman med Shiv Senas politik, som ville höja statusen för områdets hinduiska ursprungsbefolkning på bekostnad av såväl muslimer som inflyttade nord- och sydindier.

Vi vägrar säga Mumbai, hävdade namnbytesskeptikerna, och visade på så sätt att de var vidsynta.

Men med åren har det nya namnet satt sig och debatten ebbat ut.

Mumbai vann! kan man nog konstatera, även om ingen som kommer till stan och säger Bombay på nåt sätt gör bort säg. I Indien har man inga problem med flera namn på samma sak. Själv tillhör jag dem som envisas med att säga Bombay, mest som en protest mot Shiv Senas galna politik.

Sedan några år finns förslag på att radera ut minnen av århundradena då Indien styrdes av muslimska härskare.

Förslag finns att ändra Allahabad, alltså Allahs stad, till Prayag, som är sanskrit för offerplats.

Och att byta ut Ahmedabad, som är uppkallad efter en muslimsk sultan, mot Karnavati, som var namnet på en hinduisk furste som ärofullt stred mot de muslimska mogulerna.
Även New Delhi, som har den sympatiska betydelsen Den nya portalen, vill man byta ut mot Indraprastha, det vill säga Gudinnan Indras stad, som omnämns i eposet Mahabharata.

Namnbytena föreslås uteslutande av företrädare för hindutva, alltså den politisk rörelse som betonar hinduernas överhöghet, men har fått blankt nej från regeringen, som värnar om den indiska staten identitet som pluralistisk och religionsneutral.

I första paragrafen i Indiens grundlag står det att landet heter både India och Bharat. Alltså: har både ett namn på engelska och ett på hindi.

Hindutva-anhängarna tycker att Bharat räcker gott.

Läs mer
Första kapitlet i min reportagebok Moderna Indien handlar om de politiska aspekterna på bytet av namn från Bombay till Mumbai. Kapitlet kan man ladda hem gratis som pdf här.

En viss svensk författare bästsäljare i Indien

2010-10-30T09:49:00.003+02:00

Bokaffärskedjan Crosswords har affärer i flera stora indiska städer. Deras tio-i-topp-listor över böcker som säljer bäst är alltid intressanta.

För några år sedan innehöll såväl skönlitterära som faktabokslistan mest indiska författare.

Idag har en svensk författare tagit sig in med två titlar på den skönlitterära bästsäljarlistan.

1. The Cobra, Frederick Forsyth.

2. Fall of Giants, Ken Follett

3. The Immortals of Meluha, Amish

4. The Lost Symbol, Dan Brown

5. Sidney Sheldon’s After the Darkness, Tilly Bagshawe

6. The Girl with the Dragon Tattoo, Steig Larsson

7. Keep the Change, Nirupama Subramaniam

8. Mini Shopaholic, Sophie Kinsella

9. The Girl Who Kicked The Hornets Nes, Stieg Larsson

10. Last Night at Chateau Marmont, Lauren Weisberger

Ska tilläggga att detta är topplistan för engelskspråkiga böcker. Det finns andra listor för böcker på hindi, malayalam, bengali etc.

Här är Crosswords sajt - missa inte att besöka en av deras butiker nästa gång du är i Indien - imponerande utbud!

Brustna drömmar i Bangalore

2010-10-24T10:34:00.006+02:00

Intervju med Anjum Hasan, författare till Bort, Bort (Ordfront), publicerad i Dagens Nyheter 9 oktober.

Hemma i småstaden går tiden i snigelfart. I storstaden Bangalore är samtiden ett skenande snabbtåg. Alla jagar lycka, pengar och prylar. Hejdå bildning, religion och sitarer. Hej shoppinggallerior, sms-lån och drömmen om en ny stadsjeep.

I storstaden finns ett överflöd av allt det som saknades i hembygden. Och här förverkligas förhoppningar medan skenet från reklamskyltarna för globala varumärken blänker i den monsunvåta asfalten. Ändå känner sig Sophie Das, huvudpersonen i Anjum Hasans nya roman, spyfärdig i kommersialismens version av paradiset.

Hon har gjort en hisnande resa från en indisk avkrok till globaliseringens boomtown. För tio år sedan flyttade hon från regnmolnstunga hemstaden Shillong i bergen i nordöstra Indien till Bangalore, den sydindiska sexmiljonerstaden som blivit Asiens Silicon Valley, en magnet för alla som vill ta del av indiska IT-undret.

”Bort, bort”, som är hennes andra roman, är märkvärdig på flera sätt. Det har skrivits otaliga böcker om byliv, underklass och kastproblematik, liksom om livet i omtumlande megastaden Bombay. Men ingen har på allvar tagit sig an att fånga vad som händer med de unga medelklassindier som blivit västerlandets digitala galärslavar och sliter hårt på teletjänst- och IT-företag i framför allt Bangalore.

– Jag ville skriva en bok som undersöker hur livet kan te sig för de hundratusentals indier som jobbar på callcenters och IT-företag, som festar, tjänar snabba pengar och kanske inte läser så många böcker, säger Anjum Hasan som var i Sverige i veckan för en litterär scenshow på Södra teatern i Stockholm och lansering av svenska översättningen av nya romanen.

Det glesnar i glesbygderna och tätnar i städerna. Enligt amerikanska sociologen och statsvetaren Jack A Goldstone kommer 2010 troligtvis att bli året då en majoritet av jordens befolkning lever i städer. Urbaniseringen går särdeles snabbt i Indien. FN:s prognoser visar att hälften av alla indierna bor i städer 2050 – dubbelt så många som idag. Längtan är monumental till stadens frihet (bort från föräldrar och kasthierarkier), skimrande drömbilder (levererade av Bollywood och tv-såpor) och jobbmöjligheter (på teletjänst- och IT-företag).

Medan en äldre generation indiska författare gärna gestaltade rötterna bakåt och sökandet efter en indisk identitet efter hundratals år av kolonialism, beskriver Anjum Hasan ett land där medelklassen har mer gemensamt med stadsbor i väst än med sina fattiga landsmän ute i byarna.

Ingen skildrar detta förhållande bättre, tycker Anjum Hasan, än författaren Upamanyu Chatterjee i romanen ”English August” från 1988.

– I den boken möter man en ung kille från Delhi som får jobb på en myndighet på landsbygden. Han går omkring i byarna som ett ufo, lyssnar på rock i hörlurarna och är helt lost.

För alla som gjort en resa till Indien är det lätt att känna igen sig i beskrivningarna i Anjum Hasans bok av storstadens bombardemang av ljud och dofter. Just det, det är så det känns, tänker jag när jag läser hennes beskrivning av kulturkrocken, trafikkaoset och attacken på sinnena. Jag trodde att chocken var reserverad för oss västerlänningar?

– Indien är förmodligen världens minst homogena land. Vi skriver alldeles för lite om hur det är att flytta inom landet med sina många kulturer och språk. Jag har inte läst någon annan indisk litteratur som skildrat chocken som också småstadsindier kan få av att komma till en indisk storstad, säger Anjum Hasan.

Hennes 25-åriga romanfigur är ambivalent. Hon njuter av friheten i den anonyma storstaden mer än 300 mil från föräldrarna. Men även om många av stadens löften infrias (jobb, pengar, prylar, pubar, fester) infinner sig aldrig den rätta känslan.

När hon äntligen skaffat sig prylarna hon längtat mister de sin lyster, det ”… var det som om de hade inneslutits i sina hårda, stängda skal och inte var mer än det de kunde användas till”.

– Bangalore har en blank yta men ingen kultur. Hur ska man leva där? Ska man bli fullblodsmaterialist och njuta av att man kan konsumera? Eller finns det något annat? Och vad är det? Böcker? Kärlek? frågar sig Anjum Hasan.

Förutom att skriva böcker har Anjum Hasan varit redaktör för en liten kulturtidskrift, jobbat på en kulturfond, skrivit litteraturkritik i stora dagstidningar och rest världen runt, ofta i sällskap med sin man, svenske författaren Zac O’Yeah.

Hennes romanfigur är inte lika beläst och berest. Sophie har läst tre böcker i livet: Flauberts ”Madame Bovary”, R K Narayans klassiker ”Swami och hans vänner” och ”Vivekananda: det moderna Indiens uppväckare”.

– Hon har inte läst så mycket, men det hon har läst dyrkar hon. Hon tycker att de här böckerna talar till henne personligen, och plockar fram citat från dem i olika livssituationer.

Som när hon i en av stadens många luftkonditionerade köpcenter får kvävningskänslor av de köpbudskap som hon tidigare trånat efter: ”Det var Madame Bovary på nytt – hon omfamnas av sin älskare efter att ha pinats genom tragedier, men tänker ändå – gör inte det här mig spyfärdig?”.

Medan Kina brukar kallas världens verkstad är Indien världens kontor. Här sitter teletjänstpersonal och dataprogrammerare på rad i jättelika kontorslandskap och jobbar – ofta nattetid – för uppdragsgivare i USA och Europa. Geografisk position är oviktigt. Jobbet kan lika gärna göras i Bangalore som i Baltimore. Drivkraften är de indiska lönarna, som är en bråkdel jämfört med i väst. För Anjum Hasan är flytten av jobb till Indien bara en naturlig manifestation av kapitalismen.

– Det är logiskt och inte nödvändigtvis dåligt eller omoraliskt, men det kan vara alienerande för de som jobbar där. Min bok är ingen politisk kritik, den är en beskrivning av erfarenheten av att jobba i verksamheter som västvärlden outsourcat.

Bokens Sophie kan inte slå fri sig från föräldrarnas grepp, åtminstone inte på det sätt som vi anser självklart i väst. Varkens hennes pappa eller mamma är religiös, men propagerar ändå en typisk indisk traditionell moral med kyskhets- och duktighetsideal.

Mamman ringer ofta och oroar sig för hur det går för sin dotter i storstaden. Till henne och sin Shakespearetokige pappa har Sophie sagt att hon jobbar på ett barnboksförlag, när hon i själva verket sliter hårt med att texta amerikanska actionfilmer.

Att Sophie inte berättar för föräldrarna om jointarna, ölflaskorna, festerna och hårdrockskonserterna är väl inte så konstigt, men när hon även måste ljuga om sitt arbete börjar fasaden bli ansträngande att upprätthålla.

– Typiskt indiskt. Indiska föräldrar har ett så starkt grepp över sina barn, och det tar inte slut för att man fyllt 20.

Anjum Hasan skriver på engelska, som är en liten men prestigefylld litterär nisch i Indien vid sidan av böcker på hindi och andra indiska språk. Upplagorna är minimala, piratkopiering vanlig och förlagen har noll koll på försäljningen och fuskar med royalties.

Desto mer lockande är möjligheten att slå igenom utomlands. Indien är inte bara etnochic, utan säljer också med rätt ingredienser. När västerländska förläggare jagar indisk litteratur tittar de nästan uteslutande den engelskspåråkiga. Efter Arundhati Roys världssuccé med ”De små tingens gud” 1997 trålar förläggarna efter nya fynd och betalar ibland fantasihöga förskott till författare. Helst ska boken dofta av curry och ljuda av tempelklockor. Smuts, slum och beskrivningar av kastsystemets grymheter säljer också bra.

Anjums Hasans ”Bort, bort” passar inte in i den mallen. Den har tagit ett steg vidare från de vanligaste indiska schablonerna.

– Förväntar man sig att få uppleva sina förutfattade bilder av Indien, säger hon, då blir man nog besviken på min bok.

Anjum Hasan
”Bort, bort”
Ordfront
Översättning: Caroline Åberg

Anjum Hasan: en diktsamling, två romaner
• Född 1972 i Shillong i delstaten Meghalaya i nordöstra Indien, bor i sydindiska Bangalore.
• Debuterade 2006 med diktsamlingen ”Street on the Hill”.
• 2007 första romanen, ”Lunatic in my Head”, som utspelar sig i barndomsstaden.
• I år kom hennes andra roman som nu ges ut på svenska med titeln ”Bort, bort”.

Sex andra indier om livet i storstaden
1. ”Den vita Tigern” av Aravind Adiga – bitterljuv berättelse om lågkastig pojke som gör karriär bland tjänstejonen, hamnar i Delhi, mördar sin husbonde och slutar som företagare i Bangalore.
2. ”The Lost Flamingoes of Bombay” av Siddharth Dhanvant Shanghvi – om relationer, sex och fåfänga bland jetsetfolk i Bombay. Shanghvi framträder i samband med Indien/Indien-festivalen på Södra teatern i Stockholm 24 november.
3. ”Slumdog Millionaire” av Vikas Swarup – medryckande berättelse om slumpojken som vinner högsta priset i en frågesport. Också Oscarsbelönad film.
4. ”Vishnus död” av Manil Suri – en tragikomisk roman om människorna i en trappuppgång i ett slitet hyreshus i Bombay.
5. ”Maximum City” av Suketu Mehta – hyllad reportagebok. ”Vad Dickens gjorde för London … [har] Suketu Mehta gjort för Bombay”, recenserade en amerikansk tidning.
6. ”I skuggan av Taj Hotel” av Anita Desai – om en judisk tysk man som hamnar i Bombay och lever fattigliv i skuggan av Indiens lyxigaste hotell.

Mycket Indien i Stockholm i höst
Under vinjetten Indien/Indien arrangerar Kulturhuset, Södra teatern, Dansens hus, Galleri Kontrast med flera en mängd indiska kulturhändelser i höst. Rockkonserter, bhangra-klubbar, film, dans, fotografi, ekonomi och litterära samtal. Betoningen ligger på det unga och urbana.

68 indiska miljonstäder
• Indien urbaniseras i en omfattning och en hastighet som aldrig tidigare skett. Landets stadsbefolkning väntas fram till 2030 öka från dagens 340 miljoner till 590 miljoner, främst genom inflyttning från landsbygden,
• År 2030 beräknas Indien ha 68 städer med över en miljon invånare, 13 städer med över fyra miljoner och sex megastäder med över tio miljoner. Minst två av dem – Bombay och Delhi – kommer att vara bland världens fem största städer.
• För att klara transporterna i städerna måste Indien bygga 35 till 40 mil tunnelbane- eller förortslinjer per år, 20 gånger mer än vad landet byggt senaste tio åren.
Källa: Rapporten ”India’s Urban Awakening” från konsultfirman McKinesey (april 2010).