Indien rekolonialiserar världen

Förra året köpte indiska Tata och Mittal amerikanska Arcelor och brittisk Corus - två av världens största stålföretag. En av pelarna i kol- och stålunionen, förstadiet till dagens EU, fredsgaranten efter kriget, är nu .... indisk.

Det finns en bitterljuv symbolik i detta - de före detta kolonialiserade kolonialiserar de forna kolonisatörerna. Slaven blir rik och köper sin herre. Syd styr nord.

Med ett annat språkbruk skulle man bara kunna konstatera att det ömsesidiga beroende mellan världens ekonomier ökar.

Häromdagen meddelade Ratan Tata, styrelseordförande i indiska Tatakoncernen att man vill köpa Jaguar och Land Rover från Ford (läs mer om köpet). Två västerländska statussymbolbilar - betraktade som typiskt "brittiska" - blir alltså snart också indiska. Sedan tidigare tittar indiska företag på möjligheten att köpa andra brittiska symbolnäringar: Nordsjöoljan och den skotska whiskyindustrin.

Scenariot i Zac O Yeahs Tandooriälgen rycker närmare.

Bra eller dåligt? Kul eller trist? Vem tjänar på det? Vem förlorar? Eller är allt ett nollsummespel?

Ny e-butik för indisk film

Att få tag på indiska filmer från drömfabriken Bollywood är inte lätt. De vanliga dvd-butikerna har bara ett begränsat utbud. Men nu finns en ny svensk sajt på internet som bara säljer indisk film. Ett måste för Indienresenären, antingen som känslomässig research inför en resa eller som nostalgitripp efter resan.

Indiska filmer.se – www.indiskafilmer.se – säljer både spelfilmer och musikvideor. Du kan söka film på filmtitel, genre eller filmbolag. Utbudet är än så länge inte jättestort, men det växer fort.

WiFi-beduinens guide till Södermalm

Nästan hela mitt yrkesliv utförs på en bärbar Apple och på olika kaféer med trådlöst internet (WiFi) på Södermalm i Stockholm.

Att jag sitter på kaféer har flera skäl: jag har normalt min arbetsplats hemma i lägenheten, men just nu är min sambo hemma med vår nyfödda bebis och jag gillar vimlet och bruset som ett kafé erbjuder. Många andra skribenter kan inte koncentrera sig på ett offentligt kafé, men allt är relativt – jag föredrar det jämna bruset ocg gurglet från en espressomaskin framför bebisskrik (när jag ska arbeta, annars älskar jag ljudet från lilla Noa, som nu är fem månader).

Jag sitter mest på ett litet kafé som heter Tvålpalatsets Espressobar på St Paulsgatan 29 vid Mariatorget, ett fik med 1800-talsallmogemöbler i en nyklassicistisk-jugend stockholmsvåning med stuckatur och kakelugn. Där är det morgonrusning, lunchvimmel och sen eftermiddagsrush med kaffegäster – däremellan är det mest jag, Peter (ägaren) och Oscar (baristan och ägarens son).

Jag njuter av deras espresso (10 kr) macciato (15 kr) och cappuccino (20 kr), som tillhör de billigaste och bästa i stan. Kaféet serverar förövrigt bara mörk choklad och en enkel varm toast. Och så har de WiFi förstås, inte supersnabbt, men acceptabelt – skulle gissa på cirka 4 megabit/sekund.

Tidigare satt jag ibland också på Röda Korset/Blooms på Hornsgatan, men de jävlarna har efter sommaren stängt av sin trådlösa internet. Det går alltså bort.

Men Söders Espresso i Söderhallarna på Medborgarplatsen är bra. Här serveras väldigt gott kaffe, goda bullar och fina sallader, smörgåsar, bakade potatisar etc. Modernt och mycket folk. Superb service men ganska slö upploppling, uppskattningsvis 1–2 megabit/sekund WiFi. En till nackdel: inga eluttag. Så när batteriet på min PowerBook G4 är slut efter två timmar måste jag gå in på Stadsbiblioteket mittemot (där de har eluttag men inget WiFi) och jobba ouppkopplad någon timme för att sedan gå tillbaka till fiket.

En glädjande nyhet är att min internetleverantör där hemma – Glocalnet – har börjat med nåt som de kallar Glocalzone på offentliga platser runt om i Sverige. Där kan jag logga in gratis och de som inte är Glocalnetkunder logga in mot avgift. En Glocalzone på Södermalm är Medborgarplatsen, men oftast tycker jag solen och vinden är för störande. Hellre kafébrus, dunkelt ljus och vindstilla inomhus.

Min nya bok – ”Elefanten som började dansa” (Bilda förlag) – kommer i slutet av september och är för övrigt till 90 procent skriven på Tvålpalatsets Espressobar, vilket jag påpekar på bokens ingångssidor. På Tvålpalatset blir det givetvis också releasefest för boken. Ägaren tycker att det är jättekul att jag sitter på hans fik och jobbar och bjuder därför på lokalhyran för vår releasefest. Tvålpalatset, jag älskar er!

Detta inlägg är även publicerad i English version på bloggen MacIntosh Journal.

Två nya Indienböcker

Om några veckor kommer jag med två nya Indienböcker, dels Indien - elefanten som började dansa (Bilda förlag) med fantastiska bilder av Håkan Elofsson, dels Indien - personlig guide (Vagabond förlag), en uppdatering av guiden som kom första gången 2004.

Elefanten som började dansa presenteras på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg 27-30 september, dels i ABF:s monter fredag 28 september kl 15.00, dels på ett miniseminarium lördag 29 september kl 12.30.

Dessutom ska jag prata om böckerna och Indien på Skogås bibliotek 19 september kl 18.30 och på Skolforum på Stockholmsmässan i Älvsjö 30 oktober kl 11.30-13.00.

Elefanten som började dansa blir det en särskild releasefest för i Stockholm i början av oktober. Jobbar du med/är du engagerad i Indien, media, böcker, PR eller något annat relavant för en ny reportage- och faktabok om Indien, hör av dig så skickar jag inbjudan.

Kritik av kärnkraftöverenskommelse med USA

Communist Party of India (Marxist) - CPI (M) - är Indiens största kommunistparti och har lett och leder delstatsregeringar i Kerala, Västbengalen och Tripura. Sedan 2004 är man med i den koalition, där kongresspartiet är största parti, som leder den federala regeringen i New Delhi.

Men nu skakas koalitionen av en mindre kris.

Kommunistpartiet ifrågasätter den ett och ett halvt år gamla överenskommelsen med USA om amerikanska kärnkraftstekonologi och bränsle till Indien.

USA anser ju numera att Indien är en så trogen allierad att man vågar dela med sig av känsliga kunnande och produkter, som också skulle kunna användas i atombombsprogrammet.

Bush har fått inhemsk kritik för överenskommelsen: är det så klokt, säger kritikerna, att låta indierna ta del av kärnenergiteknik? Kan man lita på indierna? Eller får vi en dolk i ryggen?

CPI (M) tycker att USA kommit för nära och får ta del av för mycket indiska säkerhets- och utrikespolitiska strategier - ett USA, som i kommunistpartiets ögon, fortfarande står för en strävan mot kapitalistiskt världsherravälde.

Hur ska det gå? Ska regeringen falla samman pga av den känsliga överenskommelsen?

Förmodligen inte, gissar jag. Men det kan bli ommöbleringar i och avhopp från kaolitionen. Det leder inte till politiska jordskalv. CPI (M) har trots allt bara runt 5 procent av rösterna, om än en viktig position som stödparti till kongresspartiet som saknar egen majoritet.

Läs BBC:s artikel om kärnkraftsdealen.

Indien 60 år

Högtidsdagen är i dag.

Studio Ett handlade om Indien i dag: jag, Yasmin Mandani, forskare vid Stockholms unversitet, Usha Ananthakrishnan, indisk företagare, Jan Essner, landstrateg vid Sida och Fredrik Fexe, chef Exportrådet Indien, var med i ett studiosamtal - lyssna på SR:s web.

Läs Manmohan Singhs tal vid Röda fortet i Delhi i dag på premiärministerns hemsida.

Bollywood i SVT ikväll

SVT drar igång Bollywoodvecka ikväll (måndag 13 augusti) med långfilmen "Följ ditt hjärta" ("Dil Jo Bhi Kahey") med storstjärnan Amitabh "The Big B" Bachchan (SVT 2 kl 22.30).

Vad tevetablåerna i tidningar glömmer att berätta är att detta är den hittills enda Bollywoodfilm som delvis är inspelad i Sverige, närmare bestämt vid Drottningholms slott. Maffiga indiska dansscener i slottsparken kan jag utlova.

Läs lite mer på SVT:s hemsida.

Läs också om filmen på International Movie Database.

Missante!

Nussbaums Indien

Någon drog i nödbromsen på Sabarmati Express.

Tolv minuter senare stod en av järnvägsvagnarna i lågor. Tolv ödesdigra minuter som skakade Indien.

Vagnen var fullsatt med hinduiska pilgrimer. Under stoppet på stationen i Godhra i delstaten Gujarat klev många av för att köpa en kopp te av perrongens ambulerande försäljare. Det blev bråk. En hinduisk pilgrim kastade hett te på en muslimsk teförsäljare. En annan pilgrim gav en försäljare stryk sedan han vägrat ropa ”Jai Sri Ram” (”Leve guden Rama”).

Tåget började rulla, men stannade med ett gnisslande knyck. Ingen vet vem som kastade första stenen, men plötsligt förvandlades banvallens vassa stenar till vapen. Känslorna var så heta att vad som helst kunde hända. Då hördes en explosion och lågor steg mot morgonhimlen. Kanske kastade en av muslimerna in en molotov cocktail, kanske välte en av pilgrimernas portabla spritkök. Planerad attack eller tragisk olycka? När elden var släkt var hur som helst 58 av vagnens 200 passagerare döda. De flesta var hinduiska pilgrimer.

Det brinnande tåget i Godhra den 27 februari 2002 utlöste de värsta pogromerna i Indien sedan våldet i samband med landets självständighet och delning (i två stater, Indien och Pakistan) för 60 år sedan. Under de följande dagarna dödades cirka 2.000 oskyldiga muslimer i Gujarat av hinduer som formade en hämndlysten mobb som brände, torterade, våldtog och dödade. Polisen försökte inte hindra vansinnet. Inte så konstigt. Den politiska ledningen i Gujarat, med chefsminister Narendra Modi från hinduhögerpartiet BJP i spetsen, hade gett order om passivitet.

Finlands regering och USA:s ex-president Bill Clinton fördömde delstatspolitikernas policy att låta mobben härja fritt och kritiserade också den passiva federala regeringen i New Delhi, som 1998-2004 styrdes av en koalition ledd av BJP. Resten av omvärlden reagerade med en axelryckning. Nu bråkar de igen, hinduerna och muslimerna. Det angår inte oss.

Men det gör det i allra högsta grad anser filosofen och professorn i juridisk etik Martha Nussbaum. I ”The Clash Within”, en såväl social som psykologisk och filosofisk analys av religiös och politisk extremism, konstaterar hon: de mekanismer som styr Indiens hindunationalister är ett hot mot demokratin över hela världen.

Man skulle hastigt kunna dra slutsatsen att bråket i Indien handlade om en konflikt mellan den muslimska och den hinduiska kulturen, ungefär som Samuel P Huntington förutspådde i sin famösa bok ”The Clash of Civilizations” från 1996. Men, nej, säger Nussbaum, konflikten finns istället inom varje demokratiskt samhälle: mellan de som anser att mångfald hotar stabilitet och säkerhet och de som ser mångfald som en förutsättning för ett tolerant samhälle. Och inom varje demokratisk medborgare: mellan vårt behov av att å ena sidan skapa trygghet via aggressivt självförsvar och å andra sidan uppnå trygghet genom samarbete och fredlig samexistens med ”de andra”.

Indien är ingen hinditalande hinduisk monokultur, utan ett regnbågsland med 18 officiella språk och lika rättigheter för alla religioner (indiska staten betalar exempelvis ut bidrag till muslimer som vill göra en pilgrimsresa till Mecka). Sedan självständigheten 15 augusti 1947 har landet styrts av politiker som hyllat pluralismen, som är inskriven i grundlagen och besjungen i nationalsången.

Men i början av 90-talet växte sig hindunationalismen stark. Trots att hinduerna utgör en majoritet (82 procent av befolkningen) torgförde hinduhögern en ideologi som gick ut på att deras existens var hotad av den muslimska minoriteten (12 procent).

Påhejade av hinduhögerns stridsrop rev hinduiska pilgrimer en 500 år gammal moské i Nordindien. Hinduhögern göt olja på våldsvågen genom att gå till attack mot toleransen med fascistiska idéer om en hinduiskt ren stat.
Vintern 2002 i Gujarat triumferade det som Nussbaum kallar det aggressiva självförsvaret, precis som i Tyskland på 30-talet, Jugoslavien på 90-talet, i USA efter elfte september.

Alla människor bär på rädslan, säger Nussbaum, men den tar sig bara organiserat råa uttryck när den utövas i gruppens eller nationens namn och dirigeras av en makttörstande elit. De antimuslimska stämningarna i världen efter elfte september, uppmuntrade av president Bush, öppnade dörren till ”det totalitära som är gömt någonstans djupt inne i var och en av oss”. Branden på tåget i Godhra hade inget med internationell muslimsk terrorism att göra, men det påstod hinduhögern. Det triggade mobben.

Hatet förlorade dock det demokratiska spelet. Trots att Indiens IT- och tjänsteekonomi blomstrade och premiärminister Atal Bihari Vajpayee pratade om ”Shining India” röstades hinduhögern bort i senaste parlamentsvalet. Kongresspartiet vann stort med löften om tolerans, pluralism och fattigdomsbekämpning – men också fortsatt näringslivsvänlig tillväxtekonomi - och utsåg för första gången en icke-hindu, sikhen Manmohan Singh, till ny premiärminister.

Martha Nussbaum säger att hon älskar Indien för mångfalden, energin, kakofonin och den känslomässiga öppenheten, som påminner henne om den judiska kulturen i USA (som hon själv är en del av sedan hon konverterade till judinna för många år sedan). Hon har engagerat sig för människorättsfrågor tillsammans med en grupp indiska juridiska aktivister (i Indien, liksom i USA, är domstolarna arenor för politisk förändring) och skrivit FN-rapporter om Indien tillsammans med den indiska nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen.

Hon är full av beundran för självständighetsrörelseikonen Mahatma Gandhi, för landets första premiärminister Jawaharlal Nehru, för den bengaliska författaren Rabindranath Tagore, som tillsammans med många av dagens politiker och intellektuella, menar Nussbaum, står för en lång indisk tradition av tolerans, argumentationslusta, kritiskt tänkande och humanism.

Men Nehru gjorde ett misstag, anser Nussbaum. Han förstod inte att en liberal stat också måste ta hand om existensiella frågor, inte bara satsa på rationell vetenskap. Indien, där religiositeten var så stark, fick vid självständigheten ett styre som litade så mycket på förnuftet och maskinen att den såg religionen enbart som en ”förskräcklig börda” (Nehru). Men alla människor har ett behov av ”poesi och musik och sörjande och kärlek, oavsett om de tar sig religiös eller profan form”, skriver Nussbaum. Nu kunde detta behov kidnappas av hinduhögern.

Våldet mot muslimer i Gujarat för fem år sedan var osedvanligt sadistiskt med brutala massvåldtäkter av kvinnor. Enligt historikern Tanika Sarkar, som Nussbaum citerar, fanns det bland de hinduiska förövarna en ”mörk sexuell besatthet av idéer om ultravirila muslimska män och överfertila muslimska kvinnor”. Den kommer ur en (falsk) uppfattning om att muslimerna förökar sig som kaniner och hotar att ta över hela Indien - om inget görs för att stoppa dem.

I Tagores roman ”The Home and the World” från 1905 avundas den indiska nationalisten Sandip de hårda brittiska kolonialherrarna med sin militära marschmusik. Han känner skam för sin mjuka manlighet, som bland annat innebär en förkärlek för att prata (som i diskussionen om manlighet i Europa brukar definieras som ett kvinnligt drag). Och han skäms för sin kulturs musik, Krishnas känsliga flöjttoner, som överröstas av den europeiska militärorkesterns brutala larm.

I dag är det den muslimska maskuliniteten som framkallar en skamfull känsla av sexuell underlägsenhet. Och skam, skriver Nussbaum, kan lätt vändas utåt, bli politisk och ett ”kraftfullt motiv för mänsklig aggression”. Skammen har utnyttjats maximalt av hinduhögern som fick hindumobben att omsätta den i skändning av muslimska kvinnor i Gujarat.

Nussbaums psykologiska förklaring (en konstant inre konflikt inom var och en av oss) av hindunationalismens och fascismens idéer om ”renhet” blir ett svar på den klassiska frågan: hur kan vanliga fredliga medborgare förvandlas till mordmaskiner? Allt som krävs, säger hon, är en känsla av underlägsenhet och politiska ledare som förordar aggressivt självförsvar. Voliá, börja döda!

Hur kan detta land som brukar definieras av ickevåld och ahimsa (respekten för allt levande) skakas av besinningslöst mobbvåld? Varför fick pacifismen och ohörsamheten sådan framgång i kampen mot ett yttre hot (britterna) samtidigt som våldet triumferat i inhemska konflikter? Den indiska författaren Pavan K Varma beskriver detta schizofrena drag i ”Being Indian”. Indierna är motståndare till våld om det hotar att rasera den sociala ordningen. Om våldet tvärtom syftar till att upprätthålla det egna kastens, religionens eller etniska gruppens status och paranoida idéer om ”renhet”, skriver Varma, då bär indierna på samma tendens att använda våld som alla andra människor på jorden.

”The Clash Within – Democracy, Religious Violence and India’s Future” av Martha C Nussbaum (Belknap Press/Harvard University Press, 2007)

“Being Indian” av Pavan K Varma (Penguin, 2004)

Publicerad i Dagens Nyheter 5 augusti