Paradoxala moder Indien

Blivande indiska taxichaufförer över självförsvar i Bombay. Foto: Per J Andersson

Ännu en grov våldtäkt uppmärksammades i Indien i veckan. Inget tyder på att antalet våldtäkter ökat men däremot är protesterna mot dom som sker desto kraftigare.

Här är min krönika om Indiens paradox - låg status för kvinnor och dyrkade modersgestalter - som sändes i Godmorgon världen söndagen 5 maj.

Lyssna: Godmorgon världen söndag 5 maj!

Efter gruppvåldtäkten: Inget typiskt brott

Efter gruppvåldtäkten i New Delhi i december har många indier förfasat sig över det odygdiga, moderna livet i storstaden.  Men det är inte den anonyma storstaden som är största säkerhetsrisken för indiska kvinnor. Tvärtom är det statistiskt sett den lilla byn, den närmaste släkten och den egna familjen hon bör akta sig för om hon inte vill bli våldtagen.

Och polisen är inte i första hand räddaren i nöden för en våldtagen indisk kvinna. Tvärtom är polismännen ibland en del av problemet.

Indiens färskaste politiska trauma var inget typiskt indiskt våldtäktsfall. Precis som i resten av världen är det även i Indien betydligt större risk att våldtäkten utförs av maken, kusinen, grannen eller storgodsägarens son än av en främling på gatan. Och om den våldtagna kvinnan, som ofta är fattig och av låg kast, går till polisen, vilket bara ett fåtal av de drabbade gör, är risken stor för att ärendet snabbt läggs ner och kvinnan får en förmaning om hon inte ska komma springande med sådana smutsiga anklagelser mot respektabla män. I värsta fall blir kvinnan våldtagen en gång till – av polismännen inne på stationen.

Om polisen trots allt tar kvinnan på allvar och utreder brottet är risken stor att domstolen inte agerar. Bara 16 procent av alla våldtäktsfall som anmäls till en domstol går så långt som till rättegång.

Men polis- och rättsrötan drabbar också indiska män, framför allt de av låg kast, de utan pengar, de utan makt. Möjligheten för rika och inflytelserika indier att tack vare såväl klass- och kastlojaliteter som rena mutor köpa sig fria från olika brottsmisstankar är ett av Indiens största samhällsproblem.

Den feministiska förläggaren Urvashi Butalia skrev nyligen att våldtäkten är ett uttryck för det våld och de orättvisor som drabbar alla med en underordnad roll i samhället, inte bara kvinnor. Tragiskt nog krävdes det ett grymt dåd som det i New Delhi för att indierna skulle få upp ögonen för den rådande olikheten inför lagen.

Ändå är rättsmedvetandet högt hos de allra flesta indier. Idén om ett samhälle där medborgarrätt inte dikteras av kast och pengar har växt sig stark i takt med den snabba moderniseringen. Myndighetsmissbruk som man för några decennier sedan ryckte på axlarna åt väcker idag vrede och leder till gatudemonstrationer, hungerstrejker och mediakampanjer.

Så var också fallet efter gruppvåldtäkten i december. Kvinnor och män som aldrig tidigare demonstrerat gav sig ut på gatorna och ropade slagord för ett mer jämlikt och mindre kvinnoförtryckande Indien.

Och tack vare mediauppmärksamheten skipas allt oftare rättvisa där såväl förövare som korrumperade politiker och poliser tidigare kom undan. När hela nationen ser på är det svårt att fuska.

Den 23-åriga kvinnan som blev våldtagen och mördad har blivit en indisk ikon, eftersom hon representerar en gryende kvinnofrigörelse. Hennes relativt fattiga föräldrar jobbade hårt för att finansiera hennes sjukgymnastutbildning. Hon, som var så studiemotiverad och duktig, var familjens hopp om en ljusare framtid. Många indier känner igen sig i den drabbade familjens ambitioner – och kan föreställa sig den förlamande bedrövelse som hennes död innebär. Det är på grund av denna känslomässiga förståelse som den folkliga vreden den här gången blivit så högljudd.

Fortfarande är det färre indiska kvinnor än män som kan läsa och skriva, men analfabetismen sjunker snabbare bland kvinnor. Om något decennium har kvinnorna kommit i kapp. De indiska kvinnorna kommer till och med att springa om männen. Förövarna i New Delhi var arbetarklass och daglönare, offret högskolestudent. Därför kan man också tolka gruppvåldtäkten i New Delhi som de indiska männens frustration för att man själv står och stampar, medan kvinnorna rusar framåt. Herraväldet är helt enkelt på väg att förloras.

Mina indiska kvinnliga bekanta brukar påpeka att det är betydligt enklare att leva som ensamstående yrkesarbetande kvinna i Bombay, Bangalore, Chennai och andra sydliga indiska storstäder. I samma andetag säger de att New Delhi, som ligger långt upp i norr, har en mer aggressiv offentlig atmosfär för en kvinna, med fler sexuella kommentarer, mer tafsande och mer fluktande.

Och historiskt sett har det varit så i åtminstone några tusen år, ända sedan de mer patriarkala indoariska folken flyttade ner mot Indien från Centralasiens stäpper. Kvinnans underordnade roll förstärktes i och med de muslimska erövringarna av norra Indien under medeltiden.

I Sydindien har man bevarat en jämlikare tradition ända sedan jägar- och samlartiden. En av de första portugisiska resenärerna, Domingo Paes, skrev på 1520-talet att det i det sydindiska kungadömet Vijaynagar fanns kvinnor representerade på praktiskt taget varenda nivå i samhället. 1500-talets sydindiska kvinnor utövade brottning, spelade trumpet och fäktades med svärd med stor skicklighet, skrev den förbluffade portugisen.

Den brutala gruppvåldtäkten har skakat Indien. Lagarna är redan rättvisa. Problemet ligger i tillämpandet. Och eftersom majoriteten av de myndighetspersoner som ska tillämpa lagarna är män är problemet ytterst det patriarkala samhället.

Ordförande i regerande Kongresspartiet, Sonia Gandhi, sa häromdagen att våldtäkten inte bara drabbade en kvinna, den var en attack på hela det snabbt framåtskridande Indien. Efter dådet i New Delhi har utredningar och kommissioner tillsatts för att ändra på missförhållandena.

Den våldtagna och mördade 23-åringen, sa Sonia Gandhi, har inte dött förgäves.

Sändes i Obs i P1 31 januari. Lyssna!


Läs mer:

Let’sask how we contribute to rape, krönika i The Hindu av feministiskaförläggaren och skribenten Urvashi Butalia. 

Ram Singh and Mukesh,Delhi Gang Rape Accused, Remembered With Fear, artikel i New York Times av Betwa Sharma om två av de sex åtalade våldtäktsmännen.

Investigation: Therapes will go on, tidningenTehelkas granskning av New Delhipolisens attityder när det gäller våldtäkter,publicerad ursprungligen i april 2012.

Gruppvåldtäkten i New Delhi: Hinduhögern bekänner färg

Vissa vet man var man har. Ledaren för hinduhögerorganisationen RSS, Mohan Bhagwat, anser att våldtäkter i Indien är vanligare i städer influerade av västerländska värderingar. Han säger också att kvinnans roll är att sköta hushållet och att mannens roll är att dra in pengar till familjen. Uppdelningen är ett socialt kontrakt som inte får brytas.  

- Om du besöker byar och skogar i landet träffar du inte på några incidenter med gruppvåldtäkt och andra sexbrott. De är typiska för urbana miljöer, säger RSS-ledaren. 

I själva verket tyder allt på att det är tvärtom. Gruppvåldtäkten i New Delhi 16 december var en avvikelse på flera sätt. Dels är överfallsvåldtäkter betydligt mindre vanliga än våldtäkter som utförs av nära anhöriga, dels är brottsplatsen oftare byar och småstäder, där gamla patriarkala värderingar är starka, än storstäder. Läs mer!

En annan reprsentant för hinduhögern, ledaren för chauvinistiska högerpartiet MNS i Bombay, Raj Thackerey, säger att orsaken till ett ökat antal gruppvåldtäkter i Indien kan skyllas på alla som kommer från delstaten Bihar. Invandrade män från fattiga Bihar har länge fått vara hinduhögerns syndabockar för allt som gått fel i Bombay.  Läs mer!

Trött på tokerier? Läs istället indiska journalisten Basharat Peers insiktsfulla krönika i The New Yorker.

"Indien berömmer sig för sin demokratiska polityr, för sin sociala mobilitet och för att man har mer frihet än i något av sina grannländer. Indien hade kunnat berätta om den orädda unga kvinnan (den 23- åriga sjukgymnaststudenten) som ett exempel på sin egen framgång … om det inte vore för att hon angripits och mördats." Läs mer!

Läs också den kloka tidningen Tehelkas analys av våldtäkter i Indien.

Och läs tidningen Outlooks intressanta genomgång av händelserna.

Radioprat om gruppvåldtäkten i New Delhi

I P4 Extra idag klockan tolv pratar jag om effekterna av protesterna mot kvinnovåldet i Indien i efterdyningarna av gruppvåldtäkten av den 23-åriga kvinnan i New Delhi 16 december.

Lyssna! (Indieninslaget är 5.20 in i sändningen)

Gör upp med det patriarkala samhället

I morse i den täta dimma som nästan alltid täcker New Delhi tidiga morgnar så här års kremerades den 23-åriga flickan som så brutalt våldtogs och misshandlades av sex män på en buss för två veckor sedan.
Protesterna på huvudstadens gator är förstås ett gott tecken. Äntligen reagerade allmänheten!
Sedan kan man alltid fråga sig: varför reagerade ingen när tusen och åter tusen andra flickor våldtogs, många av dem av låg låg kast och bosatta i byar och småstäder? Självfallet bidrog det faktum att den här fickan var  bildad medelklass och bodde i landets huvudstad till kraften i protesterna. De protesterande var precis som den våldtagna/mördade flickan själva bildad medelklass och studenter snarare än sluminvånare och inresta lantarbetare med låg utbildning.
Men ändå: det innebär inte att man ska misskreditera de senaste veckornas protestanter på gatorna i New Delhi.

I april i år frågade tidningen Tehelka 30 polischefer i Delhi vad de anser om skuldfrågan i våldtäktsfall. Resultatet visade att många av poliserna anser att en våldtäkt åtminstone till en del är kvinnans eget fel.
Kom och tänkta på en intervju jag gjorde med dalitaktivisten Ruth Manorama för några år sedan.

Problemet i Indien är inte regeringen och lagarna, sa Ruth. Kastdiskriminering är ju förbjuden. Problemet är att lagarna inte efterlevs, att regeringens kvoter (som ger lågkastiga och stamfolk rätt till jobb, utbildning och platser i valda församlingar) inte utnyttjas fullt ut och att gamla föreställningar lever kvar. Hon pratade om maktfullkomlighet och en myndighetssanktionerad maffiamentalitet och om osunda kastlojaliteter.
Typfallet: En högkastig pojke våldtar en lågkastig flicka. Flickans föräldrar anmäler pojken till polisen. Polisen, som delar kasttillhörighet med den anklagade pojken, skrattar hånfullt åt föräldrarna och säger att ”såna lågkastiga små strunt-människor som ni ska inte komma springande med falska anklagelser mot så fina pojkar, ge er iväg!”.

När gärningsmannen, polisen och domaren tillhör samma kast, förklarar Ruth Manorama, då är de lojala mot varandra – och förövaren slipper straffa för sitt brott.

Det är därför det är så tyst när lågkastiga flickor våldtas av män med högre kast. Det är därför det, åtminstone ibland, inte är lika tyst när kvinnor av högre rang skändas. Det är därför det är sy tyst på landsbygden. Det är därför hoppet, trots allt, finns i storstaden.

Urbanisering och ekonomisk utveckling har också fått de gamla hierarkierna att rassla sönder. I stan är det svårare att upprätthålla hackordningen. I stan finns möjligheter att utbilda sig och göra karriär, vilket gör att lågkastiga kan stiga i status, även om de sedda ur konservativa braminers ögon behåller sin låga kast livet ut. Problemet är alltså inte brist på rättigheter. Problemet är att gamla föreställningar lever kvar.

– Daliterna utför flera jobb i byn. De tvättar kläder, städar gator och jobbar i jordbruket med undervärderade löner, under de lagstadgade minimilönerna, vilket innebär att de tvingas leva under eländiga förhållanden. Kombinationen av klass – och kastförtryck håller daliterna kvar i fattigdom.

– Skillnaden mellan Indien och västerlandet är att i västerlandet diskrimineras människor på grund av sin klass, medan det i Indien är ett kombinerat klass- och kastförtryck.

– Och betänk att de indiska dalitkvinnorna förtrycks trefaldigt. Föreställ dig en dalitkvinna som också är jordlös lantarbetare. Hon är underordnad på grund av sin kast i det hinduiska samhället, på grund av sin brist på egendom i klassamhället och på grund av sitt kön i det patriarkala samhället.

– Vad är egentligen hennes chanser att dra nytta av de konstitutionella rättigheterna om alla indiska medborgares lika rättigheter?

– På grund av denna trefaldiga köns-, kast- och klassdiskriminering kontrolleras kvinnans sexualitet och fertilitet. Att skymfa och våldta dalitkvinnan är olika sätt att för de högre kasterna att använda hennes kropp för att kontrollera alla oberörbara, såväl män som kvinnor.

I tidningen Tehelka skrev häromdagen Shoma Chaudhury: "Vad som behövs är regeringsinitiativ för ett blietz-krieg för ökad medvetenhet om könsroller på varenda nivå i det indiska samhället!"

Därför är det så tyst om Patpong

Varje år reser nästan en halv miljon svenskar till Thailand på semester.
Thailand är ett fantastiskt land där man kan uppleva myllrande basarer, spännande tempel, vacker natur och enastående möten med människor.

Efter tsunamin 2004, som drabbade oss så hårt, verkar det som om de mellanmänskliga relationerna mellan Thailand och Sverige bildat en tätare väv än någonsin tidigare.
Thailands folk och kultur har kommit att stå oss väldigt nära.

En liten andel, kanske bara någon enstaka procent, av alla svenskar som reser till Thailand köper sex av prostituerade. Det innebär ändå att de är många tusen.

Den stora skillnaden mellan prostitution här och där är att allt sker så öppet i Thailand. Och att den ser så tjusig ut, inte alls som misären på horgatorna i Europa.
Den thailändska sexhandeln känns så befriande avdramatiserad, som om det handlade om vilken vara som helst. Och därmed blir skuldkänslorna inte så tunga att bära.

Sexhandeln utnyttjar fattiga kvinnor från landsbygden som lockas att sälja sina kroppar för att finansiera sina barns skolgång eller kanske sina gamla föräldrar i hembyn. Vad som först verkar löftesrikt visar sig snabbt bli ett helvete. Som i vilken annan maffiaverksamhet som helst hamnar flickorna i ett träsk av ekonomiska skulder, förlamande hierarkier och förnedring.

Allt detta förstår vi turister. Vi vet att det inte finns lyckliga horor. Men vi låter oss förföras av den vackra fasaden och de varma leendena. Och vi som inte köper sex, vi som bara ska ut och äta middag och dricka en kall öl i den thailändska natten, vi går förbi sexbarerna där allt sker så öppet utan bli nämnvärt upprörda.

Varför, kan man fråga sig, är det då så förtvivlat tyst om prostitutionen i Bangkok, Pattaya och Phuket? Svaret, tror jag, är att vi lämnar moralen hemma när vi reser utomlands på semester. Det gäller såväl de enstaka procent svenska män som köper sex som de 98 procent av turisterna som ser på.
Sexhandeln känns rentav exotisk, som en piffig krydda, som en del av upplevelsen av det annorlunda. Dessutom verkar den ju vara socialt accepterad.
Så varför bråka?

När jag promenerar förbi sexbarerna på Bangla Road på den största strandorten i Phuket kommer jag att tänka på den franska författaren Michel Houellebecqs tio år gamla roman Plattform. I boken beskriver han en verklighet som liknar vår, den är bara lite mer skruvad.

Huvudpersonen i boken anser att mer sexturism skulle lösa såväl den andliga nöden i nord som den materiella nöden i syd. De hungrande i tredje världen får det de saknar, det vill säga mat. De ensamma i den rika världen får det som de saknar, det vill säga sex.

I Michel Houellebecqs bok blir lösningen på köttets lust och själens ensamhet en fråga om praktiska arrangemang och logistik, snarare än om var gränsen går för människans värdighet.

Bokens resonemang om sexhandeln som en win-win-situation är extremt provocerande. Jag tror att det beror på att tanken bara är en vidareutveckling av den rådande moralen, som går ut på att i de flesta av oss nästan en halv miljon svenskar som reser till Thailand har bestämt oss för att ödmjukt ta seden dit vi kommer – och tyst acceptera vad vi ser: svenska män som köper sex av thailändskor.

Sändes 27 december 2011 i Tankar för dagen i Sveriges Radios P1. Lyssna!

En indisk Lula de Silva

Allting började här. Slätten runt floden Ganges var en av jordens första högproducerande jordbruksbygder. Här byggdes redan årtusendet före Kristus några av världens första storstäder; grundades mäktiga kungariken; växte prins Siddharta upp och blev Buddha.

Det som idag är delstaten Bihar i norra Indien var en välmående, högtstående civilisation, långt före de flesta andra.

Men de senaste hundra åren har den bördiga Gangesslätten snarare gjort sig känd som det fattigaste av det fattiga Indien, ett svart hål, ett problem, som man alltid framhölls för att illustrera hur illa det kan gå.

Svältkatastrofer. Naturkatastrofer. Maktfullkomliga storgodsägare. Patriarkal triumf. Kvinnoförtryck. Fattiga och maktlösa lantarbetare. Kastkrig. Vapen. Korruption.

De som kunde flydde. Trottoarer och slumområden i Indiens storstäder fylldes av fattiga flyktingar från Bihar. Biharemigranterna tjänade pengar som taxichaufförer, städare och hembiträden i Calcutta, New Delhi och Bombay. Vore det inte för pengarna de skickade hem till sina utblottade storfamiljer i Bihar hade det varit ännu värre.

Om sydindiska Kerala med sina starka kvinnor och höga läs- och skrivkunnighet var hoppet, ja då var nordindiska Bihar hopplösheten.

Men så hände något. 2005 vann socialisten Nitish Kumar delstatsvalet. Därefter har han och hans administration uträttat allt det som tidigare bara omnämndes i till intet förpliktigande högtidstal.

Framför allt satsade man på att lyfta kvinnorna. Medan det i resten av Indien är lag på att en tredjedel av ledamöterna i byråden ska vara kvinnor, har socialisten Kumar infört krav på varannan damernas. Han har infört gratis skoluniformer och böcker för flickor för att locka fattiga familjer att inte bara satsa på sina söners utbildning. Och alla flickor som går ut grundskolan får en gratis cykel i bonus från delstaten.

Ash Narain Roy leder ansedda Institute of Social Sciences i New Delhi. Hans forskningsinstitut har specialiserat sig på politik, makt och genus på indiska landsbygden. Roy kommer själv från Bihar och är entusiastisk över förvandlingen. Han berättar att när man for runt på Bihars landsbygd för några år sedan såg man knappt några kvinnor utomhus alls. Fattigdomen och den låga läs- och skrivkunnigheten var förlamande. Idag kan man med egna ögon se att något hänt, säger Roy: en ny självmedvetenhet hos fattiga och lågkastiga. Och överallt flickor på sina cyklar som gör att de kan ta sig till gymnasiet som ofta ligger i närmaste stad och tidigare var onåbar för de fattiga som saknade busspengar.

Fram till för några år sedan betraktades Bihars politiker som landets mest korrupta med förgreningar till den organiserade brottsligheten. Fortfarande pågår rättsprocesser efter en gigantisk mutskandal på 90-talet då delstatens politiker snodde bistånd i form av djurfoder, tänkt för fattiga bönder.

Roy är optimistisk. Maffiapolitik har ersatts av social ingenjörskonst. Och idag är det inte bara kasttillhörighet och pengar som bestämmer din status i samhället, utan också utbildning.

Allt färre flyttar från Bihar till storstädernas slumområden – allt fler till storstädernas universitet.

Delstatens kampanjer har trumpetat ut att utbildning är räddningen för fattiga och lett till en snabb attitydförändring. På ansedda Jawaharlal Nehru-universitetet i indiska huvudstaden är studenter från Bihar nu överrepresenterade.

Om någon för tio år sedan sagt att Bihar inom kort kommer att vara en modell för en positiv utveckling bland landsbygdens förtryckta, hade Roy trott att det var ett skämt.
Men det är precis vad som hänt.

Det avskräckande exemplet för hur illa det kan gå med ett samhälle, på hur lågt man kan sjunka om man låter maktfullkomligheten grassera, har på kort tid blivit ett ideal som andra fattiga landsändar i Indien försöker efterlikna.

Mer att läsa
Institute of Social Institute som leds av Ash Narin Roy och har haft gäststudenter från Lunds Universitet.
Artikel på BBCs sajt från valet då 2010 då Nitish Kumar blev omvald med bred majoritet.

Tre kortdokumentärer om Indien

Journalisten Malin Mendel Westberg har, liksom tidigare år, bott i Bombay i vinter och gjort flera intressanta inslag till Korrespondenterna i SVT. Passa på att se dem på SVT Play innan de försvinner.

Om indiska surrugatmödrar.

Om mobiltelefonernas möjlighet att öka välstånd bland fattiga.

Om lökprisernas betydelse i indisk politik.

Indiska kvinnor tar plats

Sedan urminnes tider har patriarkatet härskat i delstaterna Haryana och Punjab i nordvästra Indien. När man läser om hedersmord, abortering av flickfoster och kvinnounderskott i befolkningen kommer exemplen ofta just härifrån.

Men från Indiens patriarkala hjärtland, från de uråldriga jordbruksbygderna där machostriderna i indiska eposet Mahabharata utspelade sig, kommer nu signaler om förändring.

Sedan drygt ett år tillbaka är Ashobi Khan, en 47-årig illitterat kvinna, ordförande i byrådet i den lilla byn Neemkheda i Haryana. Inte nog med det. De övriga nio demokratiskt valda ledamöterna är numera också … kvinnor. Det blev en rockad efter senaste valet: från 100 procent män till 100 procent kvinnor.

Ashobi berättar för indiska tidningen Tehelka att männen först var chockade, och opponerade sig. Ni, sa männen, härskar i hemmen, men vi män måste bestämma ute i samhället – ni förstår er inte på det här med demokrati. Men då svarade Ashobi kaxigt: Vänta ni, vänta så ska ni få se!

Sedan dess har det kvinnostyrda byrådet uträttat snudd på underverk. I år dras de sista rören så att byn för första gången i historien får vattenledningsvatten, och kvinnorna slipper vandra de två kilometerna till den kollektiva brunnen. I år öppnar också ett högstadium för flickor i byn, vilket gör att fler familjer kommer att låta sina döttrar studera vidare.

Dessutom har kvinnorna infört en inofficiell men effektiv regel för att råda bot på ett av byns allvarliga sociala problem. Tillsammans med byns övriga kvinnor har man bestämt att alla som missbrukar alkohol, vilket bara män gör i Neemkheda, inte får någon mat av sina fruar när de kommer hem. Först när de håller sig nyktra kan de räkna med att äta sig mätta.

När männen styrde byrådet var alkoholmissbruk en icke-fråga. Men för oss, berättar Ashobi, är drickandet ett av de värsta brotten man kan begå mot sin familj.

Också behovet av offentliga toaletter hade länge nonchalerats av byns män. Inte så konstigt kanske, en man kan ju alltid lätta på trycket i närmaste buske. Men för kvinnorna i Neemkheda blev toaletterna en frigörelsefråga – och en förutsättning för att de skulle kunna bryta isoleringen i hemmet.

Historien upprepar sig: när jag läser om de indiska kvinnornas krav på toaletter tänker jag på den svenska kvinnorörelsen på 1910-talet, som hade exakt samma krav med exakt samma argument.

I statistiken över indiska kvinnors läs- och skrivkunnighet hamnar delstaten Haryana alltid långt ner på listan. Men en utbildningsrevolution är på gång. Senaste 25 åren har antalet flickor som läser klart de sista åren på högstadiet och fortsätter på gymnasiet fyrfaldigast, medan andelen pojkar som studerar vidare bara har fördubblats. I flera av de traditionellt extremt patriarkala distrikten i Haryana läser idag fler flickor än pojkar vidare efter grundskolan.

Tidningen Outlook berättar om byflickan Tamanna som studerar för att inte upprepa sin mammas och äldre systrars bundenhet till hemmet och männen. Hon klär sig modernare än sina systrar, har mobiltelefon, pluggar hårt, åker skoter, är inte rädd för att säga vad hon tycker och har ambitionen att en dag bli jurist.

Hon nöjer sig inte med det traditionella arrangerade äktenskapet utan vill själv vara med och bestämma. Vad för sorts man söker du, frågar tidningens reporter. Tamanna svarar: En som förstår och respekterar mina känslor.

Delstaten Haryana har Indiens största kvinnounderskott. Här finns det bara 861 kvinnor per 1.000 män. En stor del av de kvinnor som saknas i befolkningen försvann redan i en abort efter ett ultraljud, där mamma och pappa tagit reda på fostrets kön. Att såna undersökningar är illegala sedan mitten av nittiotalet verkar inte hjälpa. I Indien görs varje år 750.000 aborter av flickfoster, en stor del av dem här i nordvästra delen av landet.

Föräldrars skräck att sätta en flicka till världen handlar i huvudsak om rädslan för ytterligare ekonomisk börda. En pojke kan i vuxen ålder arbeta och försörja sina åldrande föräldrar. Han är en god investering, och en pensionsförsäkring. Indiens hemgiftstradition gör också sonen till en jackpot. När han ska giftas bort ska brudens föräldrar ge brudgummens föräldrar en rejäl gåva. Det kan handla om ett kylskåp, en skoter, en bil eller pengar som motsvarar givarens årslön.

Många döttrar som ska giftas bort i en fattig familj kan helt enkelt bli dess ruin och i vissa fall – undergång.

Men nu finns tecken på att en omvärdering inletts.

Förändringen drivs på av insikten att döttrarna har lätt att få jobb på den nya arbetsmarknad som skapats av Indiens snabba ekonomiska tillväxt. De nya jobben kräver teoretisk utbildning, där flickor precis som på andra håll i världen uppnår bättre resultat än pojkar. Det innebär att fler flickor väljer att studera, som i sin tur innebär att de lättare får jobb och i slutänden höjer sin status på äktenskapsmarknaden – och i samhället.

I jordbruket, styrt av gamla patriarkala lagar, har kvinnorna av tradition de enklaste och sämst betalda jobben. I de nya service-, kommunikations- och it-företagen, styrda av en mer könsneutral meritokrati, är flickorna med och konkurrerar om de mest avancerade och bäst betalda jobben.

Förändringarna sker på teletjänstföretag där det räcker med motsvarande gymnasieutbildning och bra kunskaper i engelska. Förändringen sker också när det gälller näringslivets toppjobb. Enligt Grant Thorntons senaste jämförelse av näringslivet i 32 länder minskar antalet kvinnliga vd: ar i de flesta länder i Europa och Nordamerika, medan de blir stadigt fler i Indien, där 14 procent av alla toppchefer idag är kvinnor.

Många föräldrar runt om i Indien har precis börjat inse att en dotter kan vara en lika bra ekonomisk investering som en son. Därmed kommer hennes status att öka – samtidigt som kraven på dyra hemgiftsgåvor mildras.

Maktbalansen mellan män och kvinnor är förstås resultat av tradition, men kan förändras snabbt när kvinnan skaffar sig utbildning och jobb. Jag tänker på en studie som kom för några år sedan och visade att en fjärdedel av alla utbildade muslimska kvinnor i Indien har illitterata män. I de familjerna bestämmer kvinnan över mer än bara hushållskassan; i de familjerna är männens makt mest av ceremoniell karaktär.

Ett exempel på hur traditionen upprätthålls för att blidka familjetraditionen är de indiska muslimska kvinnor som bär niquab i hemmet, när gamlingarna i släkten ser på, men kastar av sig den och klär sig i jeans och t-shirt när de går till jobbet eller kaféet för att träffa vännerna.

Men för kvinnor som Ashobi Khan, som jag inledningsvis berättade om, är det inte utbildning som skapat förändring. Ashobi tillhör de cirka 30 procent indier som fortfarande är analfabeter. För henne är det istället lokaldemokratin som varit språngbrädan för vägen ut ur hemmets isolering.

Runt om i Indien har den lokala demokratin stärkts de senaste 20 åren – det vittnar flera studier om. Dessutom är det lag på att minst en tredjedel av ledamöterna i byråden ska vara kvinnor. Förra året antogs en lag som innebär att kraven på en tredjedel kvinnor nu också gäller i Indiens parlament.

Men 47-åriga Ashobi nöjer sig inte med den politiska makten. Nu ska hon också lära sig läsa och skriva. Om ni kommer tillbaka om ett år och tar med er artikeln ni ska skriva, säger hon till tidningen Tehelkas reporter, då ska ni se att jag kan läsa vad ni skrivit om mig.

Sändes i Obs i P1 på kvinnodagen 8 mars 2011. Lyssna!

Har ni läst Times of India idag?

Har ni läst Times of India idag? Inte! Då ska ni få ett axplock.

Annons:
Rubrik: "Vädjan om identifikation"
En svartvit bild föreställer ansiktet på en död man med slutna ögon och halvöppen mun. Texten lyder: "Allmänheten informeras härmed om att en man – ålder 50, ljus hy, smal, iförd endast kalsonger, födelsemärke i nacken, tiggar-typ – upphittats medvetslös på gatan under Raj Nagar-bron [i New Delhi] och förts till Safdarjung-sjukhuset, där han dog 8 augusti 2010. Om någon vet vem han är, kontakta sjukhuset!”

Notis:
Rubrik: ”Skuldtyngd bonde tog livet av sig tillsammans med sin 12-åriga son”
Av texten framgår att de tillsammans hoppat ner i en brunn och där drunknat. Bonden hade sex tunnland mark och en skuld på 40 000 rupier på ett lån från en kooperativ förening. Misslyckad skörd på grund av det för säsongen ovanligt kraftiga regnandet tillsammans med skuldbördan fick bonden att ta sitt liv, slår notisen fast. Hittills, summerar tidningen, har fyra bönder tagit sitt liv i Vidarbha sedan 5 februari.

Notis:
Rubrik: ”Högsta domstolen tar ställning till Delhi-domstolens legalisering av gay-sex”
I texten står det att Indiens högsta domstol (Supreme Court) 19 april ska pröva om beslutet i en domstol i Delhi (Delhi High Court) från 2 juli 2009 att legalisera sexuella aktiviteter mellan människor av samma kön ska gälla i hela Indien. En petition om att legaliseringen INTE ska gälla personal inom armén, flygvapnet och marinen har dock avslagits av högsta domstolen. Petitionen, inlämnad av Suresh Kumar Koushal (tidningen förklarar inte vem det är), krävde undantag eftersom soldaterna är posterade på avlägsna platser (underförstått kan börja tafsa på varandra om det nu blir lagligt). Men, som sagt, domstolen lyssnade inte på det örat och vill inte ha några undantag från legaliseringen av gay-sex.

Sedan står det en massa annat också, bland annat om att tillväxten i ekonomin i år blir högre än vad man tidigare trodde och att framför allt jordbruksekonomin, och särskilt bomullsodlingen, växer snabbt. Men det får ni läsa själva om på Times of Indias sajt på nätet.

Lite om indiska bröllop

Bombay. Jag vet att Sanjay till vardags klär sig i t-tröja och jeans, eller möjligtvis chinos. Men i dag ska han gifta sig och han är klädd som en maharaja. Lång sidenkurta (skjorta som går till knäna) med guldbrodyr, orange turban med plym och glittriga sandaler med en spira längst fram.

Sunita är heller ingen klädtraditionalist. Man ser henne mest i slitna jeans och en tajt top och kanske en grå kavaj när hon kör sin skoter genom den hektiska Bombaytrafiken. Men i dag ska hon gifta sig och är liksom sin blivande man klädd enligt traditionen i hans och hennes föräldrars hemby: guldglittrande röd sari, hennafärgade händer och fötter och armarna täckta med silvriga och guldiga bangles (armringar).

Det är båda klädda och smyckade mycket otidsenligt (för att vara Bombay) och traditionellt (för att vara just Sanjay och Sunita).

Snart kommer gästerna. 500 är bjudna. Piren bredvid Gateway of India i Bombay, som praktiskt taget varje kväll är uthyrd till bröllop, strålar av ljus. Partytält, överdåd av cateringmat och hundratals plaststolar. Dessutom en mässingsorkester som spelar en blandning av hindifilmlåtar och västerländska popklassiker, ackompanjerad av fyrverkeriernas kraftiga explosioner. Allt är som i en saga, som i en dröm, som i en Bollywoodfilm och som i hundratusentals byar och städer runt om i Indien.

Det finns lika många bröllopstraditioner i Indien som det finns etniska, lingvistiska och kulturella grupper. Smak, stil och riter bestäms av religion, kast, klass, utbildning, hemby. Men överdådet och den glittrande prakten har de gemensamt.

Att man låter bröllop kosta mycket pengar är inget unikt indiskt, men om man skulle göra en lista över länder där de generellt sett är mest påkostade skulle förmodligen Indien hamna högst. Ett skäl till att de är så påkostade är vanan att bjuda många gäster. Jämfört med i väst bjuds betydligt vidare cirklar: vänners vänner och släktingars vänners vänner eller varför inte en västerlänning som bara råkar gå förbi.

Fattiga familjer tar lån för att ha råd med sina barns bröllop, vilket gör att de kan bli skuldsatta för resten av livet. Att ordna ett litet avskalat budgetbröllop har därför blivit ett radikalt val bland socialt engagerade och välutbildade, som anser att megabröllopen är en dålig indisk tradition, som ruinerar och exkluderar.

Är man traditionell låter man en astrolog bestämma datumet för bröllopet. Stjärnorna måste stå rätt för lyckad förening. Någon gång under den torra vinterårstiden är vanligaste valet. Tre dagars eller en hel veckas firande är inte ovanligt. Populära inslag är att brudgummen rider till bröllopet på en vit häst, att manliga och kvinnliga gäster umgås var för sig under festen, att kvinnorna dagen före vigselceremonin uppträder med en ceremoniell dans och kvällen efteråt arrangerar lekar för att de nygifta, som i dagarna kanske träffats för allra första gången, ska lära känna varandra.

Bland hinduer är det ofta en brahmin (präst) som utför ceremonin. Men man kan också gifta sig borgerligt med en tjänsteman från kommunen eller jurist från en lokal domstol som vigselförrättare. Till skillnad från kristna gifter sig hinduer vanligtvis inte i templet, utan hemma eller i en hyrd lokal.

I början av åttiotalet skilde sig i snitt fem procent av alla gifta indier, i dag är siffran 14 procent.

Erotisk frestelse i Khajuraho

Stenkvinna med ena handen vilande på höften och den andra runt mannens hals, stenmannens fingrar lätt på hennes klotformade bröst. Stenkvinna som böjer upp benet mot baken, som om hon stretchade lårmusklerna. Stenkvinna och stenman i spektakulär samlagsställning, så akrobatisk att de måste ha hjälp av två kvinnor för att hålla balansen.

Alla dessa detaljrika och konstnärligt avancerade stenskulpturer pryder praktfulla tempel i byn Khajuraho i delstaten Madhya Pradesh. De byggdes av en kungadynasti som kallades Chandellas, som från 900- till 1300-talet styrde över ett område som då kallades Jejakabhukti. Under kung Vidyadhara, som styrde 1017–29, stod riket på sin höjdpunkt med tempelbyggen, poesi och musik. Men man vet från den arabiska resenären Mohammad Ibn Battutas texter att templen användes fram till åtminstone 1335. Någon gång därefter antar man att folk övergav Khajuraho och att templen föll i glömska.

De var gömda i djungeln mitt i Indien i ganska precis 500 år, vilket var deras räddning. Hade templen varit kända för utomstående hade de muslimska härskarna i Delhisultanatet och Stormogulriket rivit monumenten med sina avgudabilder och erotiska scener.

1838 fick den brittiska officeren T S Burt, som var på resa genom kontinenten på uppdrag av företaget Bengal Engineers, höra talas om templen. Först trodde han inte historierna som hans lokala medhjälpare berättade. Sedan vandrade han till platsen och fick se med egna ögon.

Hittills har man grävt fram 25 av vad man tror var totalt 85 tempel. Vad som förvånat arkeologerna är att man inte hittat en enda rest av profana byggnader som bostadshus och affärer. Som om Khajuraho bara var en stad för gudarna och deras tillbedjare.
Frågan många ställer sig är varför man skulpterade samlagsscener här i djungeln för över 1|000 år sedan.

En teori säger att kungarna utövade tantrisk kult, som går ut på att man med sexuell njutning jagar bort demonerna och når upplysning. Skulpturerna skulle alltså vara en beskrivning av det sexuella-religiösa utövandet. En annan teori är att figurerna helt enkelt beskriver scener ur Kama Sutra, den hinduiska kärleksläran. I så fall handlar det snarare om ett slags sexualupplysningslektioner. Ytterligare en teori går ut på att de älskande paren snidades för att underhålla gudarna.

Varje år kommer hundratusentals turister för att beundra Khajurahotemplen, som är världsarvsklassade av Unesco. Byn har för att vara så liten en stor flygplats med direktflyg till flera indiska storstäder och till Kathmandu i Nepal – allt för att göra det möjligt för turister att snabbt nå de avlägset belägna templen i djungeln i Indiens mitt.

Spännande Bombayförfattare på Södra teatern ikväll

Siddharth Dhanvant Shanghvi. Född på 70-talet, övre medelklass, jetset, skriver om sex och relationer, kommer från och bor i Bombay.

Ikväll kan du lyssna när han läser en av sina egna texter på Södra teatern.

Missa inte!

Vem är han? Läs intervju med honom och flera av hans generationskamrater i DN.

Brustna drömmar i Bangalore

Intervju med Anjum Hasan, författare till Bort, Bort (Ordfront), publicerad i Dagens Nyheter 9 oktober.


Hemma i småstaden går tiden i snigelfart. I storstaden Bangalore är samtiden ett skenande snabbtåg. Alla jagar lycka, pengar och prylar. Hejdå bildning, religion och sitarer. Hej shoppinggallerior, sms-lån och drömmen om en ny stadsjeep.

I storstaden finns ett överflöd av allt det som saknades i hembygden. Och här förverkligas förhoppningar medan skenet från reklamskyltarna för globala varumärken blänker i den monsunvåta asfalten. Ändå känner sig Sophie Das, huvudpersonen i Anjum Hasans nya roman, spyfärdig i kommersialismens version av paradiset.

Hon har gjort en hisnande resa från en indisk avkrok till globaliseringens boomtown. För tio år sedan flyttade hon från regnmolnstunga hemstaden Shillong i bergen i nordöstra Indien till Bangalore, den sydindiska sexmiljonerstaden som blivit Asiens Silicon Valley, en magnet för alla som vill ta del av indiska IT-undret.

”Bort, bort”, som är hennes andra roman, är märkvärdig på flera sätt. Det har skrivits otaliga böcker om byliv, underklass och kastproblematik, liksom om livet i omtumlande megastaden Bombay. Men ingen har på allvar tagit sig an att fånga vad som händer med de unga medelklassindier som blivit västerlandets digitala galärslavar och sliter hårt på teletjänst- och IT-företag i framför allt Bangalore.

– Jag ville skriva en bok som undersöker hur livet kan te sig för de hundratusentals indier som jobbar på callcenters och IT-företag, som festar, tjänar snabba pengar och kanske inte läser så många böcker, säger Anjum Hasan som var i Sverige i veckan för en litterär scenshow på Södra teatern i Stockholm och lansering av svenska översättningen av nya romanen.

Det glesnar i glesbygderna och tätnar i städerna. Enligt amerikanska sociologen och statsvetaren Jack A Goldstone kommer 2010 troligtvis att bli året då en majoritet av jordens befolkning lever i städer. Urbaniseringen går särdeles snabbt i Indien. FN:s prognoser visar att hälften av alla indierna bor i städer 2050 – dubbelt så många som idag. Längtan är monumental till stadens frihet (bort från föräldrar och kasthierarkier), skimrande drömbilder (levererade av Bollywood och tv-såpor) och jobbmöjligheter (på teletjänst- och IT-företag).

Medan en äldre generation indiska författare gärna gestaltade rötterna bakåt och sökandet efter en indisk identitet efter hundratals år av kolonialism, beskriver Anjum Hasan ett land där medelklassen har mer gemensamt med stadsbor i väst än med sina fattiga landsmän ute i byarna.

Ingen skildrar detta förhållande bättre, tycker Anjum Hasan, än författaren Upamanyu Chatterjee i romanen ”English August” från 1988.

– I den boken möter man en ung kille från Delhi som får jobb på en myndighet på landsbygden. Han går omkring i byarna som ett ufo, lyssnar på rock i hörlurarna och är helt lost.

För alla som gjort en resa till Indien är det lätt att känna igen sig i beskrivningarna i Anjum Hasans bok av storstadens bombardemang av ljud och dofter. Just det, det är så det känns, tänker jag när jag läser hennes beskrivning av kulturkrocken, trafikkaoset och attacken på sinnena. Jag trodde att chocken var reserverad för oss västerlänningar?

– Indien är förmodligen världens minst homogena land. Vi skriver alldeles för lite om hur det är att flytta inom landet med sina många kulturer och språk. Jag har inte läst någon annan indisk litteratur som skildrat chocken som också småstadsindier kan få av att komma till en indisk storstad, säger Anjum Hasan.

Hennes 25-åriga romanfigur är ambivalent. Hon njuter av friheten i den anonyma storstaden mer än 300 mil från föräldrarna. Men även om många av stadens löften infrias (jobb, pengar, prylar, pubar, fester) infinner sig aldrig den rätta känslan.

När hon äntligen skaffat sig prylarna hon längtat mister de sin lyster, det ”… var det som om de hade inneslutits i sina hårda, stängda skal och inte var mer än det de kunde användas till”.

– Bangalore har en blank yta men ingen kultur. Hur ska man leva där? Ska man bli fullblodsmaterialist och njuta av att man kan konsumera? Eller finns det något annat? Och vad är det? Böcker? Kärlek? frågar sig Anjum Hasan.

Förutom att skriva böcker har Anjum Hasan varit redaktör för en liten kulturtidskrift, jobbat på en kulturfond, skrivit litteraturkritik i stora dagstidningar och rest världen runt, ofta i sällskap med sin man, svenske författaren Zac O’Yeah.

Hennes romanfigur är inte lika beläst och berest. Sophie har läst tre böcker i livet: Flauberts ”Madame Bovary”, R K Narayans klassiker ”Swami och hans vänner” och ”Vivekananda: det moderna Indiens uppväckare”.

– Hon har inte läst så mycket, men det hon har läst dyrkar hon. Hon tycker att de här böckerna talar till henne personligen, och plockar fram citat från dem i olika livssituationer.

Som när hon i en av stadens många luftkonditionerade köpcenter får kvävningskänslor av de köpbudskap som hon tidigare trånat efter: ”Det var Madame Bovary på nytt – hon omfamnas av sin älskare efter att ha pinats genom tragedier, men tänker ändå – gör inte det här mig spyfärdig?”.

Medan Kina brukar kallas världens verkstad är Indien världens kontor. Här sitter teletjänstpersonal och dataprogrammerare på rad i jättelika kontorslandskap och jobbar – ofta nattetid – för uppdragsgivare i USA och Europa. Geografisk position är oviktigt. Jobbet kan lika gärna göras i Bangalore som i Baltimore. Drivkraften är de indiska lönarna, som är en bråkdel jämfört med i väst. För Anjum Hasan är flytten av jobb till Indien bara en naturlig manifestation av kapitalismen.

– Det är logiskt och inte nödvändigtvis dåligt eller omoraliskt, men det kan vara alienerande för de som jobbar där. Min bok är ingen politisk kritik, den är en beskrivning av erfarenheten av att jobba i verksamheter som västvärlden outsourcat.

Bokens Sophie kan inte slå fri sig från föräldrarnas grepp, åtminstone inte på det sätt som vi anser självklart i väst. Varkens hennes pappa eller mamma är religiös, men propagerar ändå en typisk indisk traditionell moral med kyskhets- och duktighetsideal.

Mamman ringer ofta och oroar sig för hur det går för sin dotter i storstaden. Till henne och sin Shakespearetokige pappa har Sophie sagt att hon jobbar på ett barnboksförlag, när hon i själva verket sliter hårt med att texta amerikanska actionfilmer.

Att Sophie inte berättar för föräldrarna om jointarna, ölflaskorna, festerna och hårdrockskonserterna är väl inte så konstigt, men när hon även måste ljuga om sitt arbete börjar fasaden bli ansträngande att upprätthålla.

– Typiskt indiskt. Indiska föräldrar har ett så starkt grepp över sina barn, och det tar inte slut för att man fyllt 20.

Anjum Hasan skriver på engelska, som är en liten men prestigefylld litterär nisch i Indien vid sidan av böcker på hindi och andra indiska språk. Upplagorna är minimala, piratkopiering vanlig och förlagen har noll koll på försäljningen och fuskar med royalties.

Desto mer lockande är möjligheten att slå igenom utomlands. Indien är inte bara etnochic, utan säljer också med rätt ingredienser. När västerländska förläggare jagar indisk litteratur tittar de nästan uteslutande den engelskspåråkiga. Efter Arundhati Roys världssuccé med ”De små tingens gud” 1997 trålar förläggarna efter nya fynd och betalar ibland fantasihöga förskott till författare. Helst ska boken dofta av curry och ljuda av tempelklockor. Smuts, slum och beskrivningar av kastsystemets grymheter säljer också bra.

Anjums Hasans ”Bort, bort” passar inte in i den mallen. Den har tagit ett steg vidare från de vanligaste indiska schablonerna.

– Förväntar man sig att få uppleva sina förutfattade bilder av Indien, säger hon, då blir man nog besviken på min bok.

Anjum Hasan
”Bort, bort”
Ordfront
Översättning: Caroline Åberg


Anjum Hasan: en diktsamling, två romaner
• Född 1972 i Shillong i delstaten Meghalaya i nordöstra Indien, bor i sydindiska Bangalore.
• Debuterade 2006 med diktsamlingen ”Street on the Hill”.
• 2007 första romanen, ”Lunatic in my Head”, som utspelar sig i barndomsstaden.
• I år kom hennes andra roman som nu ges ut på svenska med titeln ”Bort, bort”.

Sex andra indier om livet i storstaden
1. ”Den vita Tigern” av Aravind Adiga – bitterljuv berättelse om lågkastig pojke som gör karriär bland tjänstejonen, hamnar i Delhi, mördar sin husbonde och slutar som företagare i Bangalore.
2. ”The Lost Flamingoes of Bombay” av Siddharth Dhanvant Shanghvi – om relationer, sex och fåfänga bland jetsetfolk i Bombay. Shanghvi framträder i samband med Indien/Indien-festivalen på Södra teatern i Stockholm 24 november.
3. ”Slumdog Millionaire” av Vikas Swarup – medryckande berättelse om slumpojken som vinner högsta priset i en frågesport. Också Oscarsbelönad film.
4. ”Vishnus död” av Manil Suri – en tragikomisk roman om människorna i en trappuppgång i ett slitet hyreshus i Bombay.
5. ”Maximum City” av Suketu Mehta – hyllad reportagebok. ”Vad Dickens gjorde för London … [har] Suketu Mehta gjort för Bombay”, recenserade en amerikansk tidning.
6. ”I skuggan av Taj Hotel” av Anita Desai – om en judisk tysk man som hamnar i Bombay och lever fattigliv i skuggan av Indiens lyxigaste hotell.

Mycket Indien i Stockholm i höst
Under vinjetten Indien/Indien arrangerar Kulturhuset, Södra teatern, Dansens hus, Galleri Kontrast med flera en mängd indiska kulturhändelser i höst. Rockkonserter, bhangra-klubbar, film, dans, fotografi, ekonomi och litterära samtal. Betoningen ligger på det unga och urbana.

68 indiska miljonstäder
• Indien urbaniseras i en omfattning och en hastighet som aldrig tidigare skett. Landets stadsbefolkning väntas fram till 2030 öka från dagens 340 miljoner till 590 miljoner, främst genom inflyttning från landsbygden,
• År 2030 beräknas Indien ha 68 städer med över en miljon invånare, 13 städer med över fyra miljoner och sex megastäder med över tio miljoner. Minst två av dem – Bombay och Delhi – kommer att vara bland världens fem största städer.
• För att klara transporterna i städerna måste Indien bygga 35 till 40 mil tunnelbane- eller förortslinjer per år, 20 gånger mer än vad landet byggt senaste tio åren.
Källa: Rapporten ”India’s Urban Awakening” från konsultfirman McKinesey (april 2010).

Bort, bort från bergen till Bangalore

Läser just nu Anjums Hasans roman Bort, bort (Ordfront förlag) som i dagarna kom på svenska. Underhållande, gripande och lärorikt om vad det innebär att vara ung indisk tjej och flytta från provinsen till storstan.

Här krockar Vivekananda, Madame Bovary och meningen med livet med pengahets, trista outsourcingjobb, SUVar och sms-lån.

Här lever det unga Indien ett frigjort liv, men ständigt med vuxenvärlden - föräldrar mm – som moralens väktare i kulisserna.

Här är ett utdrag:

”Först de få fåglarna som återstod på jorden, som ropade ivrigt genom det öppna fönstret. Sen hyresvärden som grälade med någon av de tre besökarna som hans morgon kretsade kring – jasminförsäljaren, grönsaksförsäljaren, mjölkbudet. Slutligen telefonen som tjöt med samma enträgenhet som personen som ringde. Sophie Das kravlade sig ur sängen, höll telefonen några centimeter från örat och gick och ställde sig vid vardagsrumsfönstret. Medan hon pratade med Swami tyckte hon om att hålla utkik efter sina hyresvärdars tvååriga barnbarn som då och då strövade ut för att leka i den lilla sandhögen vid vägkanten, eller klättrade in i sin morfars scooter, eller bara stod där, fängslad av någon gåtfull tanke, tills hans morföräldrar bestämde sig för att han hade fått tillräckligt med frihet den morgonen och släpade honom tillbaka och låste grinden.
»Sophie, jag kommer att få ta lånet«, meddelade Swami. »Jag bad min pappa om lite stålar till handpenningen men han vägrar. Faktum är att han skulle kunna köpa en bil till mig bara sådär om han ville. Men ingen uppmuntrar det – vare sig bilbolagen, återförsäljarna eller bankerna. Hur som helst var jag tvungen att ta ett annat lån för handpenningen.«
»Vad sa han?«
Jag ville slippa en föreläsning om meningen med livet och så vidare, så jag har hållit hela den här bilplanen för mig själv. Men förra veckan sa jag det rakt ut – Appa, kan du ge mig lite kontanter till det här lånet jag ska ta, men istället för att fråga till vad, citerade han bara Upanishaderna eller någonting.
»Jag gillar inte heller lån«, sa Sophie.
»Vad menar du med att du inte gillar lån?«
»Bara tanken på att bli fast i den där fällan.«
»Det handlar inte om att gilla lån, det handlar om att gilla vad man kan köpa tack vare dem«, förklarade Swami tålmodigt. »Så sent som i förra veckan sa du att du gillade Chevy Tavera.«
Sophie var egentligen bilblind. Swami pekade alltid ut olika märken för henne, men där han såg individualitet och skönhet, såg hon någonting på fyra hjul som rörde sig. Den blänkande svarta och vita Taveran hade sett imponerande ut i bilaffärens fönster – det var allt, medan Swamis längtan efter en bil var något omfattande som slukade honom, gjorde honom till en skugga som skulle få karaktärsdrag och personlighet först när han blev bilägare. Det enda Sophie hade hört sin pojkvän prata om de senaste månaderna var drömmen om en bil (»Jag menar inte att jag har råd med en lyxig sedan, men det är ju inget fel med att dregla över en Audi . . . Jag hatar små bilar, jag hatar små bilar, de är så nittiotal . . . Såg du den där? Fantastiskt hantverk – sportig, säker, högt vridmoment vilket garanterar smidighet i ojämn trafik . . .«). Sophie ville så gärna att Swami skulle hålla käften. Tanken gav henne dåligt samvete, så hon försökte visa lite intresse.
»Så vad händer om du inte kan betala tillbaka lånet?« frågade hon.
»Då tar de tillbaka bilen såklart.«
»Jag åker med först när det faktiskt är din bil«, sa hon, medveten om att hon alltid förstörde allting precis när hon hade bestämt sig för att vara snäll, som om det var en del av henne som motsatte sig tanken på att vara snäll mot Swami, medan en annan del av henne gjorde ett medvetet försök att vara det.
»Det kommer att vara min bil samma dag som jag köper den. Sophie, det är lån som får hjulen att snurra i den här världen. Det finns till och med de som pungar ut med mindre avbetalningar varje månad för sina billiga små mobiler och känner sig stolta över det. Snart kommer man kunna köpa ett par jeans på avbetalning.«
»Men jag vill inte ha något med det att göra. Jag tänker hålla mig utanför alltihop.«
»Bara för att någon kvinna i en bok blev bankrutt och dog?«
Sluta, det där är Madame Bovary, tänkte Sophie. Det mesta av det skräp som Sophie hade läst under sina tjugofem år hade bleknat i ljuset av tre huvudsakliga verk – Madame Bovary, Vivekananda: det moderna Indiens uppväckare och Swami och hans vänner. Hon ville förklara för Swami att Madame Bovary inte var låneberoende. Det var bara det att hennes längtan efter kärlek och äventyr ofta tog sig uttryck i att hon köpte saker hon inte behövde med pengar hon inte hade. Istället för att leva tar man lån, tänkte Sophie storstilat, gäspade sen högljutt och önskade att hon fick krypa tillbaka in i sina drömmars vida kameravinklar. När hon vaknade smalnade allting av. Allting var olika grader av futtighet.
Swami försökte igen. »Det jag måste bestämma mig för är om jag ska skaffa en SUV, som är de som är mest robusta, eller en sedan, helt enkelt för att de är snyggast. Sophie? Säg något då!«
Mani, barnet, kom ut ur huset mittemot och satte sig ner mitt på vägen; hans mormor följde efter honom med hans frukost i en liten plåtskål. Sophie försökte vinka till honom.
»Sophie, jag ringde bara för att diskutera vilken sort jag ska satsa på och så är du världens skitstövel.«
»Är jag en skitstövel? Är det jag som vill köra runt i en bil som är så stor att den kommer sluka folk om de så mycket som försöker tuta?«
»Okej då, då bestämmer jag själv.«
Mani hukade sig ner på marken med munnen hopknipen, döv för hans redan plågade mormors böner.
»Det är klart att du bestämmer själv«, sa Sophie. »Det gör du alltid.« Men Swami hade redan lagt på.
»Glöm det«, viskade Sophie och gick in i köket och rostade en torr brödskiva över gasolbrännaren. Sen la hon fyra små smörklickar på vartdera hörn av skivan och väntade på att de skulle smälta. På morgonen kändes allting så tungt. En kniv vägde som en yxa. Trots avståndet låg Swamis röst så tätt intill hennes öra att hon skulle kunnat göra vad som helst för att stänga av den.
Några minuter senare ringde han tillbaka, precis som Sophie vetat att han skulle göra.
»Det här är något vi måste kunna vara nöjda med om två år, om fem år. Det är en långsiktig grej«, sa han, medan Sophie var tyst – ett tomrum där den entusiastiska flickvännen borde ha varit.”

Mera om indisk rosa makt

I Jules Vernes roman Jorden runt på 80 dagar blir Phileas Fogg vittne till hur en indisk kvinna bärs iväg för att brännas till döds på bålet där hennes avlidne make, maharajan av Bundelkhand, snart ska kremeras.

Änkebränning var en grym sed som numera är praktiskt taget utrotad. Men patriarkatet lever dessvärre vidare.

För fyra år sedan blev Sampat Pal Devi vittne till hur en man i byn slog sin hustru medan folk gick förbi utan att ingripa. Det var en lika sorglig som vanlig syn, som man i byn slutat reagera på. Men Sampat blev upprörd – och gick fram till mannen och sa argt: ”Kan du inte inse att din fru är en människa, precis som du själv”. Men det ledde bara till att han gav sig på henne också.

Den natten kunde hon inte sova. Blåslagen låg hon och funderade på hur hon skulle få stopp inte bara på mannen som slog sin hustru mitt på gatan, utan på alla män i byn som missbrukade sin ställning, sitt kön och sin makt.

Nästa dag samlade hon fem andra kvinnor. De beväpnade sig med bambupinnar, gick hem till mannen som slagit sin fru och gav igen. De slog tills han bad om nåd.

Så föddes en ny motståndsrörelse. Gulabi Gang – eller Rosa gänget. I dag är de flera tusen och finns på många platser i norra Indien. De klär sig i rosa sarier, har käppar i händerna och är beredda att rycka ut så fort de får rapporter om kvinnor som far illa.

Idag, fyra år senare, är Sampat Pal Devi en legend, en kvinnlig Robin Hood som försvarar de maktlösa mot de maktfullkomliga. Hennes hemtrakter – Bundelkhand i södra hörnet av delstaten Uttar Pradesh – är torra och fattiga – och feodala och patriarkala traditioner lever kvar.

Jordägare, politiker, poliser och andra lokala småfurstar styr och ställer över fattiga, lågkastiga och kvinnor.

Det är ingen slump att en annan kvinnlig Robin Hood-figur, banditdrottningen Phoolan Devi, kom från en by inte så långt bort. Pholan Devi – kvinnan som för 30 år sedan blev ledare för ett kriminellt gäng och mördade männen som våldtagit henne och förtryckt hennes familj och kast.

Men Sampat Pal Devi och hennes Rosa gäng slår inte ihjäl plågoandarna. De skrämmer dem bara lite – tills de lovar att bättra sig.

Och de bryr sig inte bara om att upprätta kvinnlig värdighet. Alla som diskriminerar och plågar fattiga och lågkastiga – oavsett kön – kan också få hembesök av de rosaklädda kvinnorna.

När elverket snålade med strömmen till de fattiga i byn låste Rosa gänget in tjänstemännen på deras kontor tills de lovade att även folk som inte äger jord har rätt till elektricitet.

När byns storjordägare mutade polisen för att den skulle gripa en uppstudsig daglönare klampade 40 medlemmar ur Rosa gänget in på polisstationen och vägrade gå innan den oskyldige mannen släppts.

Den självklara invändningen är förstås att medborgargarden och direkt aktion, ibland med hjälp av våld, inte är okej i ett demokratiskt samhälle.

Men i Indien höjs få kritiska röster. Alla vet ju hur jävligt det kan vara för kvinnor, fattiga och lågkastiga på landsbygden i Uttar Pradesh.

På kommentarer i etablerade indiska medier och från upplysta indiska rikspolitiker låter det som att ett slag på benen med bambukäppen är ett legitimt sätt att bekämpa orättvisorna.

Sänt i Obs i P1 30 augusti.

För 200 kr kan man bli passiv medlem i Rosa gänget och få information om vad de hittar på: www.gulabigang.org.

Böckernas Bombay

En text publicerad i Indien Express, en specialutgåva av Karavan, som kom ut i juni i år:

Att Bombays intressanta, motsägelsefulla och komplicerade personlighet gett upphov till fler skönlitterära böcker än någon annan stad i Indien säger nästan sig självt. Staden fullkomligt skriker till besökarna och de nyinflyttade: om du gör mig till en tjock fet bok lovar jag dig berömmelse, lycka och välstånd.

Jag har precis landat i Bombay och min hjärna bombarderas med de mest extrema uttryck som livet kan bjuda på. Glittrande lyxhotell och sotiga slumkåkar, eleganta rosa flamingofåglar som vadar i äckligt brunt vatten, knirrknarrande kärror dragna av oxar framför reklamplakat för surfmobiler, barfota gatupojkar i trasiga kläder som säljer chicklit-litteratur.

Vart jag än vänder mig: motsatspar. Bredvid mig i taxin en medpassagerare som i sig är en motsägelse: han äger en läderfabrik i ett slumområde och bor i ett överklassområdet och reser dagligen däremellan. Jag frågar honom om det inte känns schizofrent att dagligen resa mellan dessa ytterligheter.

– Nej, svarar han. Bombays trängsel är orsaken till ständiga konflikter, men alla, fattiga och rika, har en sak gemensamt som gör oss till bröder och systrar: hoppet om att fånga lyckan.

Alla storstäder är schizofrena, skrev Victor Hugo. Och Bombay är en särdeles splittrad personlighet. Rikast och fattigast. Vackrast och fulast. Befolkad av Indiens mest toleranta invånare och styrd av Indiens mest intoleranta lokalpolitiker. Dessutom lystrar staden till två namn. Det andra, Mumbai, är fortfarande ett rött skynke för alla de som älskar stadens multikulturella prägel, eftersom namnet gavs av politiker som anser att maratherna – som betraktar sig som stadens ursprungsbefolkning – ska ha företräde framför inflyttade från resten av landet.

Författaren Ashok Banker är född och uppvuxen i Bombay. Han ser sig själv som en spegelbild av staden: en hybrid och en motsägelse. Kristen mamma med europeiskt påbrå, hinduisk-indisk pappa. Författare till såväl hårdkokta deckare om en kvinnlig maffiajagande polis med stålbehå som till en serie populariserade versioner av det religiösa eposet Ramayana, essensen av hinduisk-indisk tradition, och science-fiction med etniska och klassmässiga dimensioner.

Tvetydigheterna ger frihet, anser Ashok Banker.

– I Bombay äter även ortodoxa vegetarianer kött, dricker även absolutisterna alkohol, sa han när jag för några år sedan träffade honom i hans slitna tvårummare.
Att Bombays intressanta, motsägelsefulla och komplicerade personlighet gett upphov till fler skönlitterära böcker än någon annan stad i Indien säger nästan sig självt.

Staden fullkomligt skriker till besökarna och de nyinflyttade: om du gör mig till en tjock fet bok lovar jag dig berömmelse, lycka och välstånd.

Böckerna om Bombay blir gärna tjocka. Lite för tjocka! 900 sidor är ett vanligt format. Det är ju så svårt att sätta punkt när livets centrala paradoxer kommer rusande i ständigt nya former.

Tjockisarnas konung är Vikram Chandras Sacred Games (2007), en roman, deckare och thriller – allt i ett. Grundstoryn handlar om polisen som försöker förgöra maffialedaren, en tvekamp som utvecklas till att på något vis handla om hela mänskligheten. Runt den centrala konflikten väver författaren en mustig och mångfasetterad berättelse om megastadens poliser och tjuvar, filmstjärnor och tiggare, skönhet och bedrövelse. Att kliva in i bokens värld är en upplevelse som på många sätt påminner om att besöka Bombay: intrycken snurrar runt i skallen, sedan kommer de svallande känslorna (ilska, glädje, sorg …) och därefter tusen funderingar kring livet.

Den bok som berört mig mest är ändå En ömtålig balans (1995, på svenska 1998) av Rohinton Mistry. En annan tjockisroman som man läser med ömsom ett leende på läpparna och hopp om livet, ömsom med en förlamande känsla av bedrövelse och hopplöshet. I centrum står två fattiga bybor som beger sig till Bombay för att söka lyckan. De jobbar som skräddare, bor på gatan, går på politiska möten och möter fattiga olycksbröder, snälla medelklassmänniskor och grymma tjuvkungar. Samtidigt är romanen ett realistiskt tidsdokument från 1970-talets Indien där vi får följa slumsaneringskampanjernas och premiärminister Indira Gandhis uppgång och fall.

Alla som skriver romaner om Bombay förhåller sig på något sätt till ”originalet”, Salman Rushdies ordsvallande och tjocka Midnattsbarnen (1981, på sv 1983). I boken föds Saleem Sinai prick klockan tolv natten till 15 augusti 1947, samma klockslag som Indien blir självständigt och landets förste premiärminister Jawaharlal Nehru uttalar de historiska orden: ”När midnattstimmen slår, medan världen sover, vaknar Indien till liv och frihet”.

Friheten från britterna innebar också att landet Indien i all hast delades i två stater: Indien och Pakistan. Saleem föds också defekt. Han har inåtbuktande tinningar och en näsa ”elefantlik som Ganeshs snabel” och precis som hinduisk-muslimsk-koloniala Indien hade han flera upphovsmän/mammor: hon som utan att veta det fött honom, hon som trodde att hon fött honom och hon som hade skapat denna förvirring och sjöng: ”Vad du än vill bli det kan du bli/Du kan bli precis allting du vill”.

Salman Rushdies lekfulla ordvrängningar har bildat skola, liksom hans kaxiga invävning av Indiens kulturarv i västerländska tankesätt. Kronologiskt och logiskt, men också fullt av gengångare, varsel och alternativa uppenbarelseformer, som ett hinduiskt mytologiskt epos. Också Rushdies metod att förlägga romanen i huvudsak till Bombay har ju visat sig få många efterföljare. Bombay är en igångsättare: staden lockar fram en brinnande iver att berätta om den.

Men Bombay är långtifrån bara slum. Varje vinter samlas tusentals flamingos i Sewri Bay i Bombay. Vackra rosa fåglar i en avloppsstinkande bukt. Fåglarna är i 70-talisten Siddarth Dhanvant Shanghvis roman The Lost Flamingoes of Bombay (2009) en metafor för det vackra folket som lockas av megastadens frestelser. Boken handlar om fyra människor – en homosexuell pianist, en ung fotograf, en äldre gift kvinna och en skådis – som lever jetsetliv i rika hem och på Bombays hetaste klubbar. När jag pratade med författaren i fjol sa han att livet har så mycket mer att ge i Bombay och Indien än i väst. I Bombay, sa han, ger livets alla konflikter helt enkelt en större närvarokänsla.

Men att skriva om slum och uteliggare är inte Shanghvis grej.

– Jag ville skriva om en del av det indiska samhället som väst aldrig ser, eller vägrar att se. Förr förknippades Indien mest med fattigdom och översvämningar. Nu börjar vi ta ton i världen. En medelklass på 300 miljoner och allt det där … Men väldigt lite av det vi gör når ut, förutom klichéerna om callcenters och Bollywood.

Vill man lära känna Bombay ska man heller inte missa Suketu Mehtas reportagebok Maximum City: Bombay Lost & Found (2004). Mehta är liksom Salman Rushdie uppvuxen i Bombay och därefter utflyttad. När han var 14 år emigrerade familjen till New York. I vuxen ålder bestämde han sig för att återupptäcka barndomens stad och flyttade tillbaka med fru och två små barn. Indiens mest kosmopolitiska stad hade sannerligen förändrats. Bombay, känt för sin toleranta harmoni medan resten av landet brunnit i religiösa strider, förlorade vintern 1992–93 sin oskuld sedan stadens hindunationalister piskat upp motsättningar mellan hinduer och muslimer.

Suketu Mehta berättar om medelklassens vedermödor, beger sig till sjaskiga sexklubbar och in i slummens irrgångar. Frågan han söker svar på är: vart har min barndoms så toleranta stad tagit vägen? Och med vilken elegans han svarar! Maximum City är ett extremt välgjort litterärt reportage fullt av exakta iakttagelser och personliga reflektioner. I USA recenserade en tidning boken med orden: ”Vad Dickens gjorde för London … [har] Suketu Mehta gjort för Bombay”.

Bombay består av miljoner hårfina linjer mellan ett behagligt liv mjukt som mogen mango och ett liv hårt som flinta. Överallt, på gator, trottoarer, järnvägsstationer, går linjen mellan de båda världarna. Det finns inga staket mellan rikt och fattigt. De båda världarna snubblar över varandra varje sekund och på varje kvadratmeter över hela staden. Alla vet allt. Alla ser allt. Alla kan få dåligt samvete. Alla kan längta. Ingen kan skylla på att de lever i en bubbla, på att de inget vet, inget såg.
Denna närhet mellan välbärgade och utblottade skildrar Manil Suri i Vishnus död (2001), en tragikomisk roman om människorna i en trappuppgång i ett slitet hyreshus i Bombay. Familjerna som bor i lägenheterna är inte rika och inte fattiga, utan en evigt kämpande lägre medelklass. De är livrädda för att falla neråt och hungriga på att stiga uppåt i klasshierarkierna, men hur de än springer kommer de ingen vart. De för en ständig kamp mot varandra om vardagens petitesser. Innerst inne är alla väldigt ensamma med sina funderingar.

Det är inte bara mellan de muslimska och de hinduiska grannfamiljerna som empatin går på sparlåga och kommunikationsförsöken ständigt havererar, utan också mellan hustru och make, föräldrar och barn. Samtidigt ligger Vishnu ute i trapphuset och dör. Han är uteliggare och får bo gratis på trappstegen i utbyte mot att han utför enklare vardagstjänster åt lägenhetsinnehavarna. Han är en av de många tjänstehjon som stadens medelklass är beroende av för att klara vardagen. När han sakta tynar bort bryr sig ingen om honom som människa. Han blir bara ett praktiskt problem som måste lösas, ett ting som måste flyttas för att livet ska fortgå.

Om familjeliv i ett bostadsområde i Bombay handlar också Shama Futehallys debutroman Tara Lane (1993). Huvudpersonen växer upp i en välbärgad affärsfamilj med en känsla av att hon lever i en värld skiljd från den riktiga. Familjen har vävt in sig i en kokong – en förståelig försvarsmekanism i staden där man ständigt får veta och se alldeles för mycket. Men när familjen får problem med sina anställda börjar kokongen spricka. Den andra världen – där man måste slåss med näbbar och klor med ibland ojusta metoder – tränger sig på.

Innan Shama Futehally för sex år sedan, bara 52 år gammal, gick bort i cancer hann hon med en till roman, som precis som debuten är skriven med ett koncentrerat, laddat språk och bara är på runt 150 sidor. Reaching Bombay Central (2002) utspelar sig helt och hållet i en kupé på ett tåg på väg till megastaden, vilket skulle göra texten till en lysande teaterpjäs. Miljön är alltså inte Bombay, som ändå är ständigt närvarande.

En av passagerarna är journalist på väg att rapportera om oroligheterna som skakade staden vintern 1992–93, då den hinduiska mobben dödade muslimer och den muslimska maffian hämnades i form av en serie terrordåd.

Futehally, som också jobbade som lärare och översättare, ses av många som en av sin tids främsta kvinnliga indiska författarna med engelska som arbetsspråk. Synd att det inte blev fler böcker. Ordknappheten gör henne på sätt och vis till Salman Rushdies motsats, men det finns också likheter. Hennes språk är poetiskt, som Rushdies, men som sagt komprimerat – och ändå lågmält. En typisk mening (min översättning):

”Pendeltågstationerna passerade förbi som korten i en kortlek, blank av monsunregnet”. Rushdie hade skrivit tre gånger så långt för att säga samma sak.

En stad som förlorat sin oskuld och kokar av miljoner små förtretliga vardagskonflikter? En stad nära att kollapsa eller explodera av den frustration som skapats av den skarpa konkurrensen om resurserna, i stanken på skräphögarna i slummen och i trängseln i de överfulla pendeltågen?

Efter terrorattacken mot Bombay 26 november 2008 – då över 160 människor dödades – sa författaren Arundhati Roy i en radiointervju i BBC att även om bara 0,01 procent av alla som känner sig alienerade tar till våld kan de förstöra livet för resten av befolkningen. Visst, men det kommer inte att ske i Bombay, menade flera indiska författare i exil som kommenterade katastrofen på dagstidningarnas kultursidor världen runt.

Bombayborna har skakats av många bomber och är luttrade, men inte förhärdade. Tvärtom, menade Suketu Mehta. Bombayborna skiljer sig från storstadsbor i väst i positiv mening. Observationen bygger på folkmassans beteende i samband med bombexplosionerna de senaste tio åren. Efter en krevad, skrev Mehta i New York Times, springer inte Bombayborna bort för att sätta sig i säkerhet, utan mot explosionens centrum för att hjälpa de drabbade. Det, menade han, är den sanna Bombayandan.

Fler Bombayböcker
Black Friday av S Hussain Zaidi. Reportage om terrordåden som skakade staden 12 mars 1993. Också en mycket bra film av Anurag Kashyap.
Dharavi – Documenting Informalities av svenska Konsthögskolans Jonatan Habib Engqvist och Maria Lantz. Fascinerande coffetable-bok redigerad.
I skuggan av Taj Hotel av Anita Desai. Roman om judisk man flyr trettiotalets Tyskland, hamnar i Bombay och lever fattigt med sina katter i skuggan av Indiens lyxigaste hotell.
No God in Sight av Altaf Tyrewala.
Rediscovering Dharavi av före detta The Hindu-journalisten Kalpana Sharma. Reportage om Asiens största slum.
Reaching Bombay Central av Shama Futehaly. Kortroman om passagerarna på ett tåg på väg mot Bombay.
Shantaram av förrymde australiensiska fången Gregory David Roberts. En 941 sidor lång armknäckare med spektakulär handling På väg att bli film med Johnny Depp och Amitabh Bachhan i huvudroller.
Slumdog Millionaire av Vikas Swarup. Medryckande berättelse om slumpojken som vinner högsta priset i en frågesport. Också Oscarsbelönad film.

Beställ Karavans temanummer om Bombay på deras hemsida.