Kärleksresenär på cykel

Så är årets bokmässa över. Jag hade två framträdanden där jag berättade om min senaste bok, New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige (Forum förlag 2013). Med på scenen båda gångerna var PK Mahanandia, bokens huvudperson, det vill säga indiern som cyklade till kärleken i Sverige.

Första framträdandet var på stora scenen på Internationella torget. De andra framträdandena på den scenen handlar framför allt om orättvisor, brist på mänskliga rättigheter, övergrepp och missförhållanden. En av utställarna som stått och lyssnat på det deprimerande framträdandet efter et andra, berättade för mig efteråt hur upplyft hon hade blivit av storyn om PK Mahanandias väg från oberörbar, diskriminerad bypojke i östra Indiens djungler till konststuderande i New Delhi, mötet med en svensk flicka född i Oxens tecken, som skulle förändra hans liv, och till sist kärleksresenär på en cykel över Afghanistans berg och genom Irans öknar på väg för att återförenas med sin stora kärlek i Borås.

Andra framträdandet var på lördagen på Litteraturscenen, i regi av Författarcentrum och Författarförbundet, på bästa tid mitt på dagen då mässan är proppfull av bokintresserae göteborgare. Anledningen till att jag fick en sådan fin tid, prime time, är att den egentligen var Karl-Ove Knausgårds, men han ställde in. Jag och PK var alltså stand in för den självbespeglande norska författaren som bestämt sig för att dra sig tillbaka från alla offentliga framträdanden under hösten.

För er som inte var på plats tänkte jag här bjuda på ett av styckena ur boken som läste upp vid båda framträdandena. Texten handlar om tiden då PK, den oberörbara djungelpojken från Orissa i östra Indien, kommit fram till Borås och upplever en del kulturkrockar:

Han tycker att att Sverige är ett märkligt land. Folk går omkring och tackar varandra för självklarheter. Samtidigt säger de ständigt till varandra meningslösa saker som att ”det är vackert väder idag”. Varför? Att hålla upp en dörr och bjuda på mat är en plikt snarare än en ynnest. Det är det minsta man kan göra som människa. Och vad det är för väder vet ju redan alla. Det är bara att böja på nacken och blicka uppåt om man vill vara säker.

– Om dina vänner och släktingar skulle komma till Orissa, säger han till Lotta, och om de skulle promenera på huvudgatan i min hemby och stöta ihop med min bror och öppna med hälsningsfrasen ”Vilket fint väder vi har fått, Mr Prabat”, då skulle han skaka på huvudet och gå vidare utan att stanna, eftersom han skulle vara övertygad om att han stött på dårar.

Jag kommer nog att vänja mig, tänker han.

När han träffar Lottas mamma första gången tror han att han har lärt sig. Han har repeterat de svenska artighetsfraserna som Lotta tjajat om.

Fråga hur hon mår, prata sedan om vädret. Hur mår du? Vackert väder idag! upprepar han för sig själv flera gånger när bilen svänger upp framför deras hus och parkerar bakom de höga snövallarna.

Men det är kallt och han måste göra en ändring i hälsningen:

– Hur mår du? Kallt idag! Riktigt kallt!

Orden känns fortfarande som om de hörde hemma i en dåres mun. De är obekväma för honom. Kantiga och konstiga.

Öga mot öga med svärmor är det dags för eldprovet:

– Hur mår du? frågar han, och tillägger:

– Griskallt idag, eller hur?

Det är nästan rätt, men bara nästan. Svärmor, som hör dåligt, tystnar. Pikej tror att det är hennes melankoliska läggning.

Men senare på kvällen frågar Lotta argt:

– Varför sa du till mamma att hon var en gris? Hon ringde och sa att du liknat henne vid en gris. Hon var väldigt, väldigt upprörd.

– Ett missförstånd, urskuldrar han sig.

När han hälsar på Lottas pappa går det nästan lika illa. Svärfar sträcker fram handen för att hälsa på Pikej, men då dyker han snabbt ner på golvet för att vidröra svärfars fötter. Så gör man. Det är en självklarhet när man träffar äldre släktingar. Men tydligen inte i Sverige, för senare får han höra att Lottas pappa förvånat tänkt: men vart tog den lille indiern vägen?

Och så är det det där med boskapen. Första sommaren får han syn på kor i en hage vid Lottas föräldrars sommarstuga strax utanför Borås. Han tänker: någon har glömt att öppna grinden. Kor ska ströva fritt. Han öppnar grinden. Jo, även svenska kor längtar efter frihet. De vaggar godmodigt ut på vägen.

Men bilarna tutar irriterat. Pikej vinkar glatt tillbaka. Bilister i Indien brukar tuta för att få korna att gå åt sidan.

Allt är frid och fröjd.

Men bonden är arg.

– Vem släppte ut korna? frågar han argt.

– Det gjorde jag, svarar Pikej stolt.

Boken finns i bokhandeln, men också att beställa från Adlibris.

Stjärnekonomernas bråk om Indiens fattiga

Indiens ekonomi krisar efter 22 år av makalös tillväxt. I början av september – medan den indiska rupien föll i värde och räntorna steg – godkände landets parlament en lag som ska ge subventionerad mat till de 800 miljoner indier som fortfarande räknas som fattiga.

Men frågan är om jättelika statliga stödprogram verkligen är bästa metoden för att utrota fattigdomen?

Oppositionen kallar matsubventionerna för röstfiske. Och Indiens två mest kända ekonomer är oense om det är staten eller marknaden som ska hjälpa Indiens fattiga.

I ena ringhörnan Amartya Sen, som fick nobelpriset i ekonomi 1998 och är verksam vid Harvard. I andra ringhörnan ekonomiprofessorn Jagdish Bhagwati vid Columbiauniversitetet.

Fajten började sedan Amartya Sen publicerat sin nya bok, An Uncertain Glory, som betyder ungefär En osäker triumf. I boken skriver han att Indien är ensamt bland Asiens tillväxtländer om att inte ha lyckas förbättra livsvillkoren för de allra fattigaste. Trots decennier av tillväxt, som bara överträffas av Kina, är hälsotalen fortfarande usla för hundratals miljoner indier.

Något är kort sagt fundamentalt fel med den indiska modellen, menar den indiska nobelpristagaren.

Under tillväxtåren fick man in stora skatteinkomster och statens finanser var mycket goda. Därför borde man ha passat att satsa ordentligt på grundskolor och primärvård. Amartya Sen tycker att Indien missade en historisk chans att minska fattigdomen.

Istället får man se sig slagna till och med av det undergångstippade grannlandet Bangladesh, som har betydligt sämre ekonomi än Indien, men stoltserar med snabbare ökning av läs- och skrivkunnighet och medellivslängd.

”Livet för den fattigare halvan av Indiens befolkning är i stort sett inte bättre än för den fattigare halvan av Afrikas befolkning”, skriver Amartya Sen – och argumenterar för att Indien inte bara kan bygga järnvägar, flygplatser och bredbandsnät, utan också måste satsa på den sociala infrastrukturen.

Problemet med statliga välfärdsprogram är bara att toppolitikernas vackra intentioner förfuskas av politiker och tjänstemän på lägre nivå, kontrar Jagdish Bhagwati, som länge räknats som nummer två efter Amartya Sen bland Indiens internationellt kända ekonomer. Statliga sociala projekt göder bara korruptionen, säger han. Fattigdomen beror inte på Indiens taskiga offentliga utbildning och sjukvård, utan på att landet har så dåligt investeringsklimat.

Se istället till att folk får jobb så kommer de att satsa på sin egen utbildning och hälsa, skriver Bhagwati i sin nya bok, som heter Why Growth Matters, alltså Varför tillväxt är så viktig.

För första gången på 22 år har Indien i år drabbats av ekonomisk kris. Nästa år är det parlamentsval, och ska den Kongresspartiledda koalitionen bli omvald måste den hitta på något som lindrar effekterna av raset.

Och hittat på något, det har man – och det med råge. De 800 miljoner indier som har det sämst ställt ska nämligen erbjudas möjlighet att varje månad köpa fem kilo statligt subventionerat ris, hirs och vete.

Denna gigantiska Marshallplan till Indiens fattiga, som redan klassats som världens mest omfattande välfärdsprogram, kommer att kosta astronomiska 140 miljarder kronor om året.  Men det vore det kanske värt. Om hjälpen når fram skulle den onekligen göra skillnad.

Kruxet är att det mesta av sådana här satsningar försvinner hos olika mellanhänder, medan bara små rännilar sipprar ner till de fattigaste. Rajiv Gandhi, som var premiärminister i slutet av åttiotalet, sa att av varje 100-rupiersedel som staten ger i bidrag till behövande så når bara 10 rupier fram.

Med tanke på fusket har Jagdish Bhagwati i högra ringhörnan en poäng i att det är klokare att se till att näringslivet har bra villkor och att folk får jobb än att skapa ett enormt byråkratiskt system för att avgöra vem som har rätt att få köpa subventionerad säd.

Men Amartya Sen i vänstra ringhörnan har å andra sidan rätt i att ekonomisk tillväxt inte räcker för att skapa välstånd för de fattigaste.

I de tre indiska delstater – en i Himalaya och två vid landets sydspets – som är mest jämlika och har högst utbildningsnivå och hälsostandard, är märkligt nog medelinkomsten låg och tillväxten långsam.

Medan de indiska delstater som toppar inkomst- och tillväxtligan har större klyftor och fler fattiga.

Därför skulle jag vilja påstå att ställningen i matchen mellan de båda indiska stjärnekonomerna om hur man bäst hjälper Indiens fattiga för närvarande är… oavgjord. 

Sändes i Obs i Sveriges Radio 24 september 2013. Lyssna! 

Beställ Amartya Sens An Uncertain Glory (skriven tillsammans med Jean Dreze) och Jagdish Bhagwatis Why Growth Matters (skriven tillsammans med Arvind Panagariya) på Adlibris.

Tv-intervju om New Delhi–Borås

I början av maj sände Kunskapskanalen en halvtimmes lång intervju med mig av Hélène Benno. Intervjun handlar om mina Indienresor och om boken New Delhi–Borås. En halvtimmeslång intervju som slutar med en dedikation där jag avslöjar vem jag helst av allt vill ska läsa min bok.

Intervjun finns att titta på här på UR Play.

Boken kan du läsa mer om och beställa på Adlibris, Bokus eller Cdon! Finns även som e-bok hos flera nätbokhandlare, och på t ex på Bokon kan du läsa ett smakprov i form av inledningen alldeles gratis.

New Delhi-Borås: Lång dags färd mot lansering

Det var varit en hektisk tid sedan "New Delhi-Borås" släpptes för två veckor sedan. Bokens huvudpersoner, Pikej och Lotta, har varit med i Efter 10 i TV4, SVT:s Gomorron Sverige, Studio Ett i P1 och Radio Sjuhärad P4, och de har blivit intervjuade för reportage i Femina, PRO-tidningen och GT.

Dessutom har indiska Punjab Times, Hindustan Times och Society skrivit om Pikej och Lotta boken.

Själv har jag inte varit fullt lika medieuppmärksammad, men ändå blivit intervjuad av DN Resor, Books & Dreams, VLT och i direktsändning i Radio Sjuhärad P4. Men det räcker ju gott.

Releasefesten för boken på Södra teatern på Alla hjärtans dag 14 februari var välbesökt. Cirka 100 personer kom och jag sålde 70 ex av boken på några timmar.

Bokus, bokhandel på nätet, har satsat extra mycket på boken och har haft boken i topp i ett av sina nyhetsbrev. Även Bokia och Akademibokhandeln har puffat bra för boken och många av deras butiker har skyltat fint för den.

Ja, det var lite boklanseringsfakta.

Vill ni lyssna på ett föredrag om boken? Kom till ABF på Sveavägen 41 i Stockholm tisdag 12 mars kl 18. Då pratar jag om mötena med Pikej och Lotta, om kastsystemet i Indien och om hur det var att skriva boken.

Välkomna!

Två radioreportage och en tidningsartikel om Pikej och Lotta

Studio Ett i P1 gjorde ett reportage i fredags 8 februari om Pikej och Lotta med anledning av dokumentärromanen "New Delhi-Borås" som kommer i dagarna:

Lyssna på Studio Ett-reportaget!

Och P4 Sjuhärad sände samma dag ett 20 minuter finstämt, livfullt och inkännade reportage:

Lyssna på P4 Sjuhärad-reportaget!

Och en tidningsartikel om boken:

Läs i GT/Expressen!

Efter gruppvåldtäkten: Inget typiskt brott

Efter gruppvåldtäkten i New Delhi i december har många indier förfasat sig över det odygdiga, moderna livet i storstaden.  Men det är inte den anonyma storstaden som är största säkerhetsrisken för indiska kvinnor. Tvärtom är det statistiskt sett den lilla byn, den närmaste släkten och den egna familjen hon bör akta sig för om hon inte vill bli våldtagen.

Och polisen är inte i första hand räddaren i nöden för en våldtagen indisk kvinna. Tvärtom är polismännen ibland en del av problemet.

Indiens färskaste politiska trauma var inget typiskt indiskt våldtäktsfall. Precis som i resten av världen är det även i Indien betydligt större risk att våldtäkten utförs av maken, kusinen, grannen eller storgodsägarens son än av en främling på gatan. Och om den våldtagna kvinnan, som ofta är fattig och av låg kast, går till polisen, vilket bara ett fåtal av de drabbade gör, är risken stor för att ärendet snabbt läggs ner och kvinnan får en förmaning om hon inte ska komma springande med sådana smutsiga anklagelser mot respektabla män. I värsta fall blir kvinnan våldtagen en gång till – av polismännen inne på stationen.

Om polisen trots allt tar kvinnan på allvar och utreder brottet är risken stor att domstolen inte agerar. Bara 16 procent av alla våldtäktsfall som anmäls till en domstol går så långt som till rättegång.

Men polis- och rättsrötan drabbar också indiska män, framför allt de av låg kast, de utan pengar, de utan makt. Möjligheten för rika och inflytelserika indier att tack vare såväl klass- och kastlojaliteter som rena mutor köpa sig fria från olika brottsmisstankar är ett av Indiens största samhällsproblem.

Den feministiska förläggaren Urvashi Butalia skrev nyligen att våldtäkten är ett uttryck för det våld och de orättvisor som drabbar alla med en underordnad roll i samhället, inte bara kvinnor. Tragiskt nog krävdes det ett grymt dåd som det i New Delhi för att indierna skulle få upp ögonen för den rådande olikheten inför lagen.

Ändå är rättsmedvetandet högt hos de allra flesta indier. Idén om ett samhälle där medborgarrätt inte dikteras av kast och pengar har växt sig stark i takt med den snabba moderniseringen. Myndighetsmissbruk som man för några decennier sedan ryckte på axlarna åt väcker idag vrede och leder till gatudemonstrationer, hungerstrejker och mediakampanjer.

Så var också fallet efter gruppvåldtäkten i december. Kvinnor och män som aldrig tidigare demonstrerat gav sig ut på gatorna och ropade slagord för ett mer jämlikt och mindre kvinnoförtryckande Indien.

Och tack vare mediauppmärksamheten skipas allt oftare rättvisa där såväl förövare som korrumperade politiker och poliser tidigare kom undan. När hela nationen ser på är det svårt att fuska.

Den 23-åriga kvinnan som blev våldtagen och mördad har blivit en indisk ikon, eftersom hon representerar en gryende kvinnofrigörelse. Hennes relativt fattiga föräldrar jobbade hårt för att finansiera hennes sjukgymnastutbildning. Hon, som var så studiemotiverad och duktig, var familjens hopp om en ljusare framtid. Många indier känner igen sig i den drabbade familjens ambitioner – och kan föreställa sig den förlamande bedrövelse som hennes död innebär. Det är på grund av denna känslomässiga förståelse som den folkliga vreden den här gången blivit så högljudd.

Fortfarande är det färre indiska kvinnor än män som kan läsa och skriva, men analfabetismen sjunker snabbare bland kvinnor. Om något decennium har kvinnorna kommit i kapp. De indiska kvinnorna kommer till och med att springa om männen. Förövarna i New Delhi var arbetarklass och daglönare, offret högskolestudent. Därför kan man också tolka gruppvåldtäkten i New Delhi som de indiska männens frustration för att man själv står och stampar, medan kvinnorna rusar framåt. Herraväldet är helt enkelt på väg att förloras.

Mina indiska kvinnliga bekanta brukar påpeka att det är betydligt enklare att leva som ensamstående yrkesarbetande kvinna i Bombay, Bangalore, Chennai och andra sydliga indiska storstäder. I samma andetag säger de att New Delhi, som ligger långt upp i norr, har en mer aggressiv offentlig atmosfär för en kvinna, med fler sexuella kommentarer, mer tafsande och mer fluktande.

Och historiskt sett har det varit så i åtminstone några tusen år, ända sedan de mer patriarkala indoariska folken flyttade ner mot Indien från Centralasiens stäpper. Kvinnans underordnade roll förstärktes i och med de muslimska erövringarna av norra Indien under medeltiden.

I Sydindien har man bevarat en jämlikare tradition ända sedan jägar- och samlartiden. En av de första portugisiska resenärerna, Domingo Paes, skrev på 1520-talet att det i det sydindiska kungadömet Vijaynagar fanns kvinnor representerade på praktiskt taget varenda nivå i samhället. 1500-talets sydindiska kvinnor utövade brottning, spelade trumpet och fäktades med svärd med stor skicklighet, skrev den förbluffade portugisen.

Den brutala gruppvåldtäkten har skakat Indien. Lagarna är redan rättvisa. Problemet ligger i tillämpandet. Och eftersom majoriteten av de myndighetspersoner som ska tillämpa lagarna är män är problemet ytterst det patriarkala samhället.

Ordförande i regerande Kongresspartiet, Sonia Gandhi, sa häromdagen att våldtäkten inte bara drabbade en kvinna, den var en attack på hela det snabbt framåtskridande Indien. Efter dådet i New Delhi har utredningar och kommissioner tillsatts för att ändra på missförhållandena.

Den våldtagna och mördade 23-åringen, sa Sonia Gandhi, har inte dött förgäves.

Sändes i Obs i P1 31 januari. Lyssna!


Läs mer:

Let’sask how we contribute to rape, krönika i The Hindu av feministiskaförläggaren och skribenten Urvashi Butalia. 

Ram Singh and Mukesh,Delhi Gang Rape Accused, Remembered With Fear, artikel i New York Times av Betwa Sharma om två av de sex åtalade våldtäktsmännen.

Investigation: Therapes will go on, tidningenTehelkas granskning av New Delhipolisens attityder när det gäller våldtäkter,publicerad ursprungligen i april 2012.

Korruptionen i Indien: Domen har fallit i stor mutaffär

Igår dömde en domstol i Delhi O P Chautala (bilden), före detta chefsministern (högsta ansvariga politikern) i delstaten Haryana, till tio års fängelse för en mutskandal som ägde rum runt millennieskiftet. Även hans son och tre andra personer fick tio års fängelse för delaktighet i samma mutaffär.

Det är bara den senaste i en lång rad medieavslöjanden om och domar mot mutanklagade höjdare. Korruptionen i Indien har ökat säger vissa. Det är frestande att dra den slutsatsen. Tidningarna har senaste åren varit fulla av korruptionsskandaler. Politiker, statliga tjänstemän, näringslivshöjdare och en och annan pr-konsult har anklagats för att ta emot pengar för egen vinning som gentjänst för en favör.

Indiens hämmande korruption handlar ju dels om mutor för att få miljonkontrakt på samhällets toppnivå, dels om små de belopp som fattigt folk tvingas betala för en myndighetsservice som egentligen är gratis.

Men har det blivit värre på sistone?

Mycket tyder på att det är insynen och avslöjandena som ökat. Mörkertalet har helt enkelt blivit något mindre. En förklaring är den sju år gamla lagen Right to information act, Indiens offentlighetsprincip, som gör mängder av myndighetshandlingar offentliga för såväl journalister som allmänheten. Lagen har i sin tur sparkat gång ökat folklig deltagande, fler gatuprotester, bland annat dem ledda av Anna Hazare, och flera journalistiska avslöjanden om korruption och andra missförhållanden.

Indien står och stampar eller rör sig framåt bara i snigelfart när det gäller många missförhållanden, men med insynen i myndigheternas och politikernas arbete har utvecklingen gått med stormsteg i rätt riktning senaste åren.

For our English speaking readers: Presentation of my new book New Delhi-Borås in English

-->

Love conquers all
A new non-fiction novel about a Swedish – Indian love story

Like a shimmering tale is the story of the real life of Pradyumna Kumar Mahanandia who was born poor in an untouchable community in the small village of Athmallik in Orissa in eastern India. He calls himself PK.

All his life he has lived with a prophecy the astrologer's wrote on a palm leaf shortly after his birth: "You should marry a girl who is not from the village, not from the district, not even from this country, she will be musical, own jungle and be born in the sig of taurus".

The prophecy follows him through life, but many setbacks were difficult and many times he had doubts about surviving the difficult times.

At Delhi College of Art he learned to draw portraits. Every night he thereafter went to the park in the middle of Connaught Place to draw people and get money for living.

His life has been full of contrasts. One minute he was starving and sleeping on the street, in the next he was invited home to Prime Minister Indira Gandhi, who want him to paint her portrait.

One evening in 1976 when Pikej as usual is in the park to draw portraits a young blonde woman suddenly appeared. Lotta von Schedvin, as her name was, had traveled by a Volkswagen bus from the city of Borås in Sweden all the way to New Delhi (almost 9 000 km). She was born in the sign of taurus, imagine a future as a music teacher and the family owns forests in Sweden. She was the woman the astrologer’s had talked about.

So begins this breathtaking love story. Chances that the two young people would see each other again when Lotta has travelled home to Sweden is minimal. If it were not for a second hand ladies' Raleigh-bicycle. The cycle takes PK between Asia and Europe. Despite hardship and endless setbacks treading he stubbornly further west.

Today PK and Lotta are married and has two children. They live together in a big yellow wooden house in the dence forrests of southwest Sweden. Pikej has worked as an art teacher and Lotta is still a music teacher.

"New Delhi Boras”, which is the title of the true story, teaches us that everything is indeed possible. The reality surpasses the poem and love conquers all. The only thing needed is confidence, tenacity – and a used bike.

The author Per J Andersson is a travel journalist and expert on India which he has visited regurarly since the early 80’s and he has, among other things, founded Sweden’s leading travel magazine Vagabond.

Release date: The 20th of February 2013.