Räddningen finns i staden

Att allt fler överger landsbygden för att flytta till storstäderna brukar beskrivas som ett problem. Stadslivet målas upp som motsatsen till allt vad hållbarhet och miljövänlighet heter.
Fast egentligen är det tvärtom, slår amerikanska vetenskapsrådet fast i en rapport som försökt ta redan på vad som händer med djuren, naturen och den globala uppvärmningen om dagens snabba urbanisering fortsätter som hittills i ytterligare 20 år.

Utgångspunkten är att det glesnar i glesbygderna och tätnar i städerna. Varje år flyttar 70 miljoner landsbygdsbor till staden. Det innebär 200 000 om dagen, 8 000 i timmen eller 130 varje minut.

1950 levde en tredjedel av världens befolkning i städer, sedan fem år tillbaka är drygt hälften av oss stadsbor och år 2030 är två tredjedelar av mänskligheten omgiven av asfalt.

De närmaste 20 åren kommer ett område stort som Sydafrika att förvandlas från åkrar och ängar till gator och trottoarer. Det innebär att tio procent av den globala odlingsmarken kommer att försvinna. Och det kommer att leda till problem med såväl den biologiska mångfalden som matförsörjningen.

Urbaniseringen går särdeles fort i de snabbväxande ekonomierna i Afrika och Asien. 180 mil av Kinas kust håller på att förvandlas till en mer eller mindre sammanhängande stadsmiljö. Störst påverkan på miljön får ändå betongutbredningen när den sker i tropiska miljöer, eftersom grönskan och artrikedomen är som störst där. Rapporten pekar framför allt på Victoriasjöns strand i Uganda och Kenya, skogarna i Västafrika och Ghats-bergen i västra Indien, som alla är känsliga tropiska naturmiljöer – och samtidigt miljöer som hotas uppslukas av svällande städer.

För att kunna behålla skogarna, djurlivet och odlingsmarkerna så att vi kan fortsätta att andas och äta måste vi tränga ihop oss i allt tätare städer, menar rapporten.

Den amerikanska urbaniseringen, som vi också anammat här i Sverige, är skräckexemplet. Utspridda småhusstäder med glesa stadslandskap av små enplanshus omgivna av egna trädgårdar, omslingrade av trafikleder där invånarna susar fram i bilar, en för varje medborgare, till perifera shoppinggallerior. Om vi ska hejda överutnyttjandet av jordens resurser ska vi bygga fler täta höghusstäder och sluta drömma om den idylliska villastaden.

Vad jorden behöver mer av är städer som vi hittills uppfattat som överbefolkade och osunda. Storstäder som Seoul, Shanghai, Peking och Bangkok; som Karachi, Lagos, Manilla, Bogotá, Dhaka och Bombay. Städer där invånarna trängt ihop sig på höjden, tvären och längden, och där man kan handla sin mat, arbeta och träffa vänner i närheten av där man bor.

Nära Western Ghats-bergen, som forskarna pekar ut som en extra känslig naturmiljö, ligger Bombay, som är en av världens tätaste städer och sedan länge de indiska landsbygdsbornas största frestelse, inte minst tack vare allt hopp som fötts sedan de sett filmerna från Bollywood, stadens drömfabrik. Här är problemet i första inte att hitta ett jobb, utan en bostad. Här kan man räkna med svältlön för ett manuellt dagsverke och Manhattanpriser för en schyst våning downtown.

I praktiken innebär det att de som anländer utan fickan full av pengar förpassas till informella bostäder och sovplatser på trottoarerna och i slumområdena. Bombay är kort sagt Slumbay. Scenerna i den Oscarsbelönade filmen Slumdog Millionaire häromåret talar sanning: av stadens 16 miljoner invånare saknar hälften formell bostad med lagfart eller hyreskontrakt.

Hur detta moras av slum och kaos ska kunna fungera som modell för framtiden kan vara svårt att förstå. Men poängen är att det inte är trängseln i sig som är problemet, som det ofta framställs i skräckrapporter i västerländska medier, utan fattigdom, gammal teknik och dålig infrastruktur som gör att luften och vattnet förorenas, medan trafiken stockar sig och sopbergen växer.

Men de på ytan smutsigare tredje världen-städerna släpper ut färre avgaser än de till synes renare vidsträckta stadslandskapen av amerikansk modell. Deras globala ekologiska avtryck är relativt litet: invånarna i världens tätbefolkade tredje världen-städer släpper ut många gånger mindre koldioxid per person än de som bor i västvärldens glesa urban sprawl-städer. Dessutom tar de inte lika mycket potentiell odlingsmark i anspråk som vi i väst gör. Deras trängsel kan helt enkelt bli jordens räddning.

Världens växande megastäder är problematiska, men de är inte hotet mot den biologiska mångfalden och globala matförsörjningen, utan hoppet.

Sändes i Obs i P1 måndag 15 oktober. Lyssna!

Mer att läsa

• Artikeln ”Global forecasts of urban expansion for 2030 and direct impacts on biodiversity and carbon pools” i amerikanska vetenskapsrådets tidskrift (Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States

of America, PNAS), publicerad 17 september 2012.

• Rapporten ”India’s urban awakening: building inclusive cities, sustaining ecnomic growth” från McKinesey Global Institute, april 2010.

Jag håller föredrag om Indien på Göteborgs Konsthall på lördag 29 september

Myter, exotism och vulgärbilder i Indien

Få platser frammanar så exotiska föreställningar som Indien. Drömmen om en mytisk färgsprakande orientalisk kultur har varit åtråvärd i hundratals år och fortsätter att reproduceras, inte bara i västvärlden utan även i indisk populärkultur och av den indiska turistindustrin.

En röd tråd i Chitra Ganesh konst är att ösa ur bildmaterial som på olika sätt använder sig av dessa vulgärbilder och därmed osäkra en mängd föreställningar om det ”indiska”. Ett exempel är de indiska serietidningar ur vilka hon klipper och klistrar för att skapa sina collage, ett annat exempel är hennes fäbless för psykedelia som friskt hämtar bildelement ur en orientalistisk bildtradition.

Göteborgs Konsthall har bjudit in två föreläsare som från helt olika håll belyser några av dessa vulgärbilder - bilder som säger så mycket mer om västvärlden än vad de någonsin berättat om Indien.

I söndags pratade David Nessle om superhjältar och indisk populärkultur, och nu på lördag 29 september klockan 14.00 är det dags för Per J Anderssons föredrag och bildvisning:
Indien - Elefanten som började dansa, en hisnande resa i det gamla och det moderna Indien, om framgång och bakslag, myter, politiker, Bollywoodstjärnor, mat, korruption och kulturell motståndskraft.

Läs mer om föredraget och utställningen!

Västerlandets belackare

Bilderna överst fr v:  Jamal al-Din al-Afghani, Rabindranath Tagore och japanerna spöar ryssarna i kriget 1905 och visar att Asien kan besegrea Europa.

 

Medan europeisk kolonialism ofta får skulden för Afrikas problem är det tvärtom i Asien. I flera länder, framför allt i Indien, har kolonialismen fått äran för att ha introducerat allt från parlamentarisk demokrati till järnvägar. Fattigdomen, inkomstklyftorna och korruptionen kan inte skyllas på väst, brukar det heta, utan är rester av gamla asiatiska hierarkier och orientaliskt status quo-tänkande. Samtidigt frodas imperienostalgin: turister i Singapore, Malaysia, Hongkong, Burma och Indien bor på hotell och åker lyxtåg som minner om kolonialismens stil och charm, men också om de vitas överlägsenhet och de brunas underordning.

Författaren Pankaj Mishra har i flera böcker skildrat globaliseringens baksidor, men också förklarat hur västerländskt tänkande hjälpt honom att förstå indiska klass- och kasthierarkier. Han har delat sin tid mellan London och Indien och hela tiden, känns det som, vistats i ett mångkulturellt korsdrag. I sin nya bok, ”From the Ruins of Empire”, skildrar han en 1800-talsvärld dominerad av motstånd mot den europeiska strävan efter global dominans.

Ilskna gatuprotester mot väst i dagens Mellanöstern är inget nytt. 1857 rasade upproret i brittiska Indien sedan ett rykte spridits att de indiska soldaternas ammunition var insmord med ko- och grisfett och således kränkte såväl hinduer som muslimer. Samtidigt växte kritiken mot västerlandets materialism och hedonism. Arabiska, persiska, indiska, kinesiska och japanska intellektuella som levde för 100–150 år sedan propagerade för en värld fri från, vad man uppfattade som, västs känslokyla och individualism.

De var inga mörkermän. Deras drömmar handlade om en kosmopolitisk asiatisk sammanhållning som var genomsyrad av andlighet, humanism och icke-materialism. Kritiken riktades mot den koloniala samtiden där Europa lärde ut att styrka ger frihet, stål biter och pengar regerar. En av de viktigaste agitatorerna var Jamal al-Din al-Afghani (1838–97) som föddes i en persisk by, var journalist, flitig resenär och vistades omväxlande i London, Paris, Istanbul, Kabul och Kairo. Idag låter det paradoxalt, men samtidigt som han var en varm anhängare av islamism (gränsöverskridande politisk islam) vurmade han för demokrati, mänskliga rättigheter och utbildning för kvinnor.

För al-Afghani var det britterna som stod för tyranniet och fanatismen. ”Britterna är tjuvar av okänd härkomst som nyligen har dykt upp och nått framgångar tack vare sitt intrigerande”, ansåg han. Sedan brittiska trupper slagit ner det indiska upproret 1857 konstaterade al-Afghani att Storbritannien var en drake som ätit upp 20 miljoner människor, druckit upp vattnet i Indus och Ganges och inom kort också skulle sörpla i sig Oxus (antikt namn på flod i Centralasien) och Nilen. Londons liberalism var helt enkelt hyckleri, ansåg al-Afghani.

Han var inte ensam. Längre österut kombinerade Liang Qichao (1873–1929) klassiskt kinesiskt tänkande med nya västerländska idéer. Men efter en resa till USA började Liang tvivla. Han såg orättvisorna, fattigdomen och hur vita amerikaner förtryckte landsmän med annan hudfärg – och drog slutsatsen att Kina måste behålla ett auktoritärt styre. Samtidigt ville han göra upp med eliten i sitt konfucianska hemland som han ansåg drabbats av intellektuell syfilis och förordade inget mindre än en revolution av människans medvetande, en ”ny kultur”. Föga förvånande fick Liang fly landet, men kom tillbaka och blev en av Maos ideologiska inspiratörer.

Ungefär samtidigt satt allkonstnären Rabindranath Tagore (1861–1941) vid sitt skrivbord i Calcutta och drömde om det förindustriella by-Indien som han ansåg var moraliskt överlägset det mekaniserade och militariserade Europa. Precis som al-Afghani, Liang och många andra asiatiska intellektuella såg Tagore europeisk upplysning som en moralisk täckmantel för rasism med udden riktad mot asiater.

De asiatiska tänkare som Pankaj Mishra berättar så livfullt om i sin bok blev ju inte tongivande när nya nationalstater efter andra världskriget steg upp ur ruinerna efter de fallna koloniala imperierna. De nya ledarna, Nehru, Mao, Nasser, Ho Chi Minh och Sukarno, byggde inte vidare på deras kosmopolitiska pan-asiatiska humanism, utan blandade trångsynt nationalism och militarism med socialism, ännu en vit, europeisk materialistisk ideologi.

Men på gatorna i Mellanöstern har revolten mot västerlandet fått nytt liv. I brist på framgångar för sina idéer radikaliserades al-Afghani. Hans tankar om ett samhälle som anpassade islam till de nya liberala idéerna om frihet och jämlikhet ersattes mer och mer av frustrerade krav på väpnat motstånd. Många av dagens framträdande islamistister, inklusive ledarna i Iran, brukar nämna al-Afghani som ideologisk idol. Det känns kanske bakvänt att de hyllar en sådan varm förespråkare för yttrandefrihet och kvinnans frigörelse, men är väl inte konstigare än att Stalin och Pol Pot inspirerades av Marx. De bläddrade helt enkelt förbi hans tankar om demokrati, men lusläste styckena som säger att man måste göra motstånd mot västs ambition att dominera världen, även om det innebär blodspillan.

Boken jag läste:

From the ruins of empire – the revolt against the west and the remaking of Asia

Pankaj Mishra (Allen Lane, 2012). Köp den på Adlibris.

Texten publicerades första gången i Dagens Nyheter Boklördag 15 september 2012.

Anders Behring Breivik: samma kamp i Indien som i Norge

Indiens hindunationalistiska högerpartier har en trogen anhängare i Norge, en hängiven supporter, en trofast vän.

102 av Anders Behring Breiviks 1 518 sidor tjocka manifest om hur man bekämpar multikultur i allmänhet och islam i synnerhet handlar nämligen om Indien. Breiviks slutsats är att det är nödvändigt att den europeiska och den indiska extremhögern lär av varandra och samarbetar.

Men stopp ett tag! En allians mellan vithyade kristna européer och brunhyade hinduiska indier låter som nåt som rasisten Breivik borde rygga tillbaka för. Inte alls, visar det sig, enligt den norske massmördaren borde det kristna Europa och det hinduiska Indien enas kring ett identiskt mål: att köra ut muslimerna

Sedan Indien delats i samband med självständigheten från britterna blev Pakistan en auktoritär islamisk stat, medan Indien satsade på religionsfrihet och en statsapparat helt frikopplad från de religiösa institutionerna. Därför valde många muslimer att stanna kvar i Indien, där de är landets största religiösa minoritet vid sidan av den hinduiska majoriteten.

Det var en representant för hinduhögern som under den självständiga nationens första år sköt ihjäl Mahatma Gandhi. Mördaren ansåg att frihetshjälten sålt ut landet till muslimerna. Därefter låg den hindunationalistiska rörelsen i träda i många år. Först på 90-talet växte den sig stark – och har sedan dess lett demoleringen av en moské som man ansåg byggts ovanpå ruinerna av ett hindutempel, bombat tåg med muslimska passagerare och tänt gnistan till pogromer mot fattiga muslimer, bland annat i Bombays slum.

I Anders Behring Breiviks manifest finns hänvisningar till praktiskt taget alla organisationer och partier som räknas till hinduhögern. Inte så konstigt. Förutom att de båda är lika hatiskt inställda till muslimer har de praktiskt taget samma språkbruk. Breiviks kritik av invaderande muslimer, kulturmarxister och multikulturalism skulle kunna vara klippta ur ett tal av en representant för Världshindurådet eller den militanta hinduiska scoutrörelsen RSS.

Nyheten att Breivik var så fixerad vid Indien har väckt stor uppmärksamhet i indiska tidningar. Liberala ledarskribenter i de stora dagstidningarna fick förnyat bränsle i argumentationen mot hinduhögern. Inte minst sedan en hinduhögerledare medgett att han sympatiserar med Breivik, det är bara norrmannens metoder som är fel.

Samtidigt utnyttjar det styrande kongresspartiet situationen och raljerar över massmördarens sympati med ärkerivalen i kampen om regeringsmakten, Indiska Folkpartiet, BJP, en moderat del av hinduhögern.

Breivik ville återuppliva korsfarartiden och skapa moderna Tempelriddare för att återupprätta den kristna dominansen.
På samma sätt pratar den extrema hinduhögern om att återupprätta ett storslaget hinduiskt förflutet samtidigt som man uppmanar hinduerna att skippa ickevåldstanken, bli mer aggressiva och köra ut inkräktarna – det vill säga Indiens muslimer.

Böcker
The Arctic Home in the Vedas av Bal Gangadhar Tilak (1903). Snurriga tankar om vita och bruna arier och indiernas ursprung på Nordpolen av en av den tidiga självständighetsrörelsens ledare.
The Clash Within av Martha Nussbaum (2007). En av de bästa böcker som skrivits om hinduhögern och motsättningar mellan Indiens hinduer och muslimer.

Lyssna på radio
Texten sändes i Sveriges Radios program Obs igår 22 augsuti. Lyssna!

Breiviks beundran för hindunationalister

Anders Behring Breivik hyllade Indiens hindunationalister som allierade i den globala kampen mot demokratiska regimer.

I hans manifest om Europa 2080 beskriver han hur den "marxistiska världsordningen" ska förgöras.

På 102 av de 1 518 sidorna i manifestet förekommer Indien. Breivik förklarar att han bl a sympatiserar med Sanatana Dharma (som betyder den eviga läran, dvs hinduismen) och alla indiska nationalister.

Han skriver också att hindunationalisterna “lider av samma förföljelse från Indiens kulturmarxister som deras europeiska kusiner" (norska/europeiska nationalister/högerextremister/fascister).

Läs mer på The Hindus sajt.

Tre indiska populister

1933 skrev franska författaren Henri Michaux så här i reseskildringen ”En barbar i Asien”:

”Hade de kristna velat omvända hinduerna skulle de istället för tiotusen genomsnittsmissionärer ha skickat ut ett helgon. Ett enda helgon skulle omvända miljoner hinduer”.

Raljant skrivet, men visst hade Michaux rätt! Indien, som några år senare blev självständigt, är på flera sätt en perfekt spelplats för såväl religiös som politisk populism. En demokrati där en tredjedel av invånarna inte kan läsa och skriva. En perfekt mylla för tillväxt av populister.

Men med några hemska undantag har de indiska väljarna trots allt inte röstat fram de värsta demagogerna. Olika etniska grupper, språk och religioner har balanserats av en kungstanke att ingen grupp ska favoriseras framför en annan.

Kongresspartiet som suttit vid makten större delen av tiden sedan britterna drog har väljare i alla etniska grupper och religioner. Trots svågervälde och korruption har man byggt sin identitet på att man är ett parti för såväl braminer som daliter och såväl hinduer som muslimer och kristna.

Indien satsade på en religionsneutral stat och inte ett utan 22 officiella språk. Dessutom en filmcensur som griper in mot filmer där man befarar att en religiös grupp kan ta anstöt – och en valmyndighet som tillrättavisar politiker som under valrörelserna hetsar mot etniska eller religiösa grupper.

I valrörelsen för två år sedan tog valmyndigheten i med hårdhandskarna mot politikern Varun Gandhi från hindunationalistiska partiet BJP (Barathiya Janata Party = Indiska Folkpartiet). I ett tal hade han sagt att ”om nån asocial person lyfter en hand mot en hindu, eller betraktar hinduerna som svaga, då svär jag på Bhagavad Ghita att jag kommer att hugga av hans hand”.

Varun Gandhis hotfulla retorik syftade förstås på den islamistiska terror som drabbat Indien och var en känga mot grannlandet Pakistan, där tjuvar i enlighet med muslimsk lag kan få ena handen avhuggen.

Men talet ansågs underblåsa hat och misstro – och valmyndigheten ingrep. Varun Gandhi arresterades och fick sitta i fängelse i tre veckor.

Indiens politiska system har alltså en inbyggd varningssignal som ljuder när allt för populistiska budskap framförs. Det handlar ytterst om att undvika att religiös hatpropaganda leder till våldsamheter.

Det har hänt några gånger. Senast 2002 i delstaten Gujarat.

Då brakade helvetet loss sedan 58 hinduiska pilgrimer bränts inne i en tågvagn. De var på väg hem från den heliga staden Ayodhya, där hinduer, påhejade av hindunationalister, tio år tidigare rivit en historisk moské för att återskapa ett mytomspunnet hinduiskt tempel.

Muslimer fick skulden för att ha tuttat på tågvagnen. Och hinduer i flera städer i Gujarat svarade med att döda över 1 000 oskyldiga muslimer i fasansfulla pogromer.
Delstaten Gujarat styrs av en regering ledd av Narendra Modi, också han från hindunationalistiska BJP. Han har anklagats för att under dödandet av muslimer då för nio år sedan gett polisen order att titta bort.

När Indiens Högsta domstol utredde hans inblandning i massakern jämförde man honom med romerska kejsaren Nero, som spelade lyra medan Rom brann.
Narendra Modi är ingen idiot. Samtidigt som han anklagat muslimer för att vara ”skurkar” och ”listiga ränksmidare” är han en smart och duktig politisk strateg som har levererat politiska resultat.

Under hans regeringstid har delstaten upplevt snabb ekonomisk tillväxt, samtidigt som han fördelat pengar till de fattigaste och gett kvinnor ökat inflytande. Populisten Narendra Modi fick till och med pris av FN för effektivt katastrofbistånd efter den stora jordbävningen i Gujarat för tio år sedan.

Att jämföra honom med Hitler, som gav tyskarna jobb och nytt självförtroende samtidigt som han hetsade mot minoriteter, är kanske orättvist, men Bombaypolitikern Bal Thackeray ryggar inte tillbaka för en sån jämförelse.

Tvärtom. Bombays karismatiska stjärnpolitiker, eller Tigern som hans anhängare kallar honom, har flera gånger sagt att han beundrar Hitler. Han har också sagt att Indien behöver en diktator som styr med järnhand.

Bal Thackeray grundade Shiv Sena, ett parti som tagit sitt namn efter kung Shivaji som på 1600-talet gjorde marathernas rike starkt. Partiet, som idag styrs av hans son, har framgångsrikt fört fram drömmen om en ny storhetstid för de marathitalande folken.
Med sina tefatsstora glasögon, traditionella vita långskjorta och halsband med träkulor ser han ut som en kommersiellt framgångsrik religiös guru.

Bombay ska inte vara den multietniska stad den är, missionerar han och kräver mer makt åt sin egen grupp – och mindre för alla andra.

Hans budskap är demagogiska och enkla: ned med västerländsk kultur, fler jobb åt jordens söner, ut med sydindierna, ut med nordindierna och ut med muslimerna. Han har åtalats, men aldrig straffats, för att ligga bakom pogromer på muslimer och stenkastning mot biografer som visar filmer där hinduer framställs i dålig dager.

Bal Thackeray tilltalar marather ur de flesta samhällsklasser från daglönare och sluminvånare till välmående butiksägare, som anser att den egna gruppen är förbisedd och att det gullas för mycket med muslimerna.

I Bombay är Shiv Sena sedan 20 år tillbaka största partiet i den styrande koalitionen, men man styr inte längre i delstaten Maharashtra, marathernas en gång så stolta rike. Och i parlamentsvalen går det sämre och sämre.

Landets snabba ekonomiska tillväxt har varit ett starkt motargument mot hetsretoriken: i takt med att fler får jobb och råd att konsumera och sätta sina barn i bra skolor lockas allt färre av hans krav på att minoriteterna ska kastas ut.

Men viktigaste medicinen mot chauvinism – som indiska historikern Ramachandra Guha påpekat – är ändå att det i Indien idag finns annat än religion, språk och etnicitet som förenar. Du kan ha flyttat till Bombay från en annan del av landet, vara muslim eller buddist och prata ett annat språk än det lokala – spela roll, det finns andra saker som skapar samhörighet, som cricket och … Bollywood.

Sändes utsprungligen i Obs i Sveriges Radios P1 18 maj. Lyssna!

Läs mer:
The Clash Within av Martha Nussbaum. Lysande essäbok med djupgående analyser av massakern på muslimer i Gujarat 2002.
Morens sista suck av Salman Rushdie. Roman där Bal Thackeray porträtteras, fast med annat namn (Raman Fielding).
Maximum City, Bombay Lost and Found av Suketu Metha. Lysande, kritikerhyllad reportagebok som innehåller intervju med män som varit med i mobben och massakrerat muslimer. Dessutom intervju med Bal Thackeray själv.

Kaos är granne med Kabul

Bilden: Författaren till Mangnon som sprängdes, Mohammed Hanif.

Det är grillfest på amerikanska ambassaden i Pakistans huvudstad Islamabad. Kvällens tema är Kabul-Texas, tiden sent 80-tal. De amerikanska diplomaterna har klätt ut sig till afghanska klanledare, en hyllning till mojahidin som med hjälp av saudiska och amerikanska stålar och Sting-robotar är på väg att fördriva Sovjet ut ur Afghanistan.

På festen minglar en långskäggig saudier som kallar sig OBL. Han säger att han representerar ”Byggfirman Laden & Co”, mumsar på nygrillade lammspett och konverserar CIA-chefen, som trycker hans hand och utbrister:

– Snyggt jobbat, fortsatt i samma stil.


OBL tog honom på orden. Och vem kan klandra honom? När Sovjet dragit sig tillbaka återstod ju bara en supermakt som la näsan i blöt i de rättrognas land. Kommunister eller kapitalister, spela roll! De ogudaktiga ska ut. Jobbet måste slutföras.

Scenen skulle kunna vara hämtad ur en ny reportagebok om islamismens framväxt i Mellanöstern. Men nej, det är en fiktiv scen ur pakistaniern Mohammed Hanifs roman ”Mangon som sprängdes” som kom på svenska i höstas och i pocket i år (Brombergs/Pocketförlaget).

Jag låg i sängen och njöt av bokens svarta humor när Dagens Eko i måndags morse basunerade ut nyheten om att verklighetens OBL efter tio års jakt äntligen hittats och eliminerats. När verklighet ligger så nära litteraturen får man en svindlande känsla av att den senare sitter inne med den sanna bilden av hur allt hänger ihop. En känsla som förstärks av ett inifrånperspektiv: författaren var pakistansk stridspilot innan han sadlade om och blev journalist på BBC.

Boken är en absurd drift med dåligt fungerande Pakistan, men också med militarismen i sig. Det är inte utan att man jämför Ali Shigri, flygkadetten som är bokens ena huvudperson, med Yossarian i Joseph Hellers ”Moment 22”: militärer är sig lika, oavsett till vilka ideal man svär sin trohet. Den andra huvudpersonen är general Zia ul-Haq, diktatorn som styrde Pakistan från 1978 till 1988, då Herculesplanet han och USA:s Pakistanambassadör färdades i – ett plan fullastat med militärer och mogna mangos – mystiskt kraschade.

Pakistan hamnar på tionde plats i Foreign Policys index över världens sämst fungerade stater, konstaterar Henrik Chetan Aspengren i välskrivna reportageboken ”Pakistan – upprorens land” (Norstedts). Drömmen om en säker plats för Sydasiens muslimer föddes i samma stund som Zafar, Indiens sista mogulkejsare, fördrevs från Delhi efter sepoyupproret 1857, skriver han. 90 år senare, när britterna lämnade Indien och landet delades, blev visionen verklighet.

Medan Indien satsade på en regnbågsmodell med ett tjugotal officiella språk och en stat som förhåller sig neutral till religionen, valde Pakistan påtvingad enhet med en officiell religion och ett officiellt språk (urdu, som bara talas av tio procent av befolkningen).

Resultat: mångfalds-Indien har skapat nationell sammanhållning i ett spektrum av regionala identiteter, medan enhets-Pakistan utan framgång kämpar med att folket ska uppleva staten som legitim.

Pakistan är idag inte land med en armé, utan en armé med ett land, där ena handen inte vet vad den andra gör och där maktens män bevakar varandra med paranoid misstänksamhet. Kort sagt: ett idealiskt gömställe för OBL.


Publicerades först i Dagens Nyheters Boklördag 7 maj.

Pakistan ett skenande tåg i natten

USA genomför en militär aktion i Pakistan utan att landets regering vet ett skvatt om vad som händer. Typiskt Pakistan, som inte längre är ett land med en armé, utan en armé med ett land, men paradoxalt nog ändå ett av världens mest kaotiska.

Pakistan är ett skenande tåg i natten. Regeringen får allt mindre kontroll över säkerhetsläget. Militären har ändå sedan självständigheten då och då fått panik, tagit över styret och försökt bringa ordning. Sedan har en normaliseringsprocess startat, politikerna har kommit tillbaka, kaos har utbrutit och militären har ingripit ännu en gång.

I det maktvakuum som uppstått i maktkampen mellan politiker och militärer har landet blivit ett schlaraffenland för terrorister (som slagit till mot framför allt Indien), religiösa extremister (med förgreningar i Afghanistan och indiska Kashmir) och banditer (i bland annat laglösa provinsen Baluchistan), till glädje för militärer, vapentillverkare och en och annan maktlysten imam, men till sorg för vanliga pakistanier som inget annat önskar än färre vapen, ordning och reda, demokrati och utveckling.

Under 00-talet har Pakistan med stöd av USA bekämpat de våldsamma islamistiska grupperna som rör sig över gränsen till Afghanistan som om det vore deras egna ägor. Men paradoxalt nog är islamisterna på flera sätt en produkt av Pakistans och USA:s officiella politik:

1. På 1980-talet pumpade USA in pengar i Mujaheddin och deras kamp mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan. Sedan amerikanerna efter elfte september störtat talibanregimen i Afghanistan har de afghanska mullorna opererat från baser i laglösa nordvästra Pakistan, där deras religiösa kamp inspirerat och islamiserat pakistanska stamledare.

2. På 80-talet försökte den pakistanska militärregimen skaffa sig folklig legitimitet med hjälp av religionen. General Zia ul-Haq, som styrde landet 1977–1988, inledde en process där sharia fick färga av sig på rättsystemet och militärväsendet islamiserades.

Kursändringen kom snabbt. Den pakistanska författaren Mohammed Hanif, Sverigeaktuell med nyöversatta romanen ”Mangon som sprängdes”, har beskrivit hur den militärhögskola han på 1980-talet studerade på inom loppet av några månader förvandlades från en sekulariserad högskola till en ”ivrigt kämpande madrassa, där en missad morgonbön bedömdes som ett värre brott en missad morgonexercis”.

Man skulle kunna säga att USA och den pakistanska militären får skylla sig själva.
Pakistan och Indien har ärvt samma svåra problem: en mängd språk och etniska grupper – och en befolkningsmajoritet som vid självständigheten 1947 var illitterat och mycket fattig. I det läget finns alltid risk för att olika grupper beter sig chauvinistiskt, vilket kan leda till mobbeteende och i förlängningen – när kaoset brutit ut – till att militären tar över och skapar ordning på sitt sätt.

I Indien har de språkliga, etniska och religiösa oroshärdarna balanserats av mahatma Gandhis ännu fungerande kungstanke om att den politiska ledningen ska stå fri från religionen och grupptänkandet. Indien valde en regnbågsmodell med 22 officiella språk (hindi är bara ett av många språk med officiell status) och dessutom en stat som förhåller sig helt neutral till religionen (hinduism är inte statsreligion).

Pakistan å andra sidan utropade nio år efter självständigheten en islamisk republik och införde urdu – som bara pratas av knappt tio procent av befolkningen – som riksspråk, vilket retade upp befolkningsmajoriteten.

I Pakistan har den allt mer islamiserade och politiserade armén och den påtvingade enheten skapat en ond cirkel: när olika grupper känner sig åsidosatta har de tagit till våld. Upptrappning sker ofta snabbt utan motkraften från en legitim stat: politiken spårar ur om och om igen, och militären tar över.

Pakistan har i praktiken styrts av två krafter: militären och mobben, den auktoritära ordningen och det våldsamma kaoset.

Politiken har inte haft en chans.

Att USA knep Usama bin Ladin i pakistanska staden Abottabad ser grannlandet Indien som bara ytterligare ett bevis för att Pakistan är ett eldorado för allsköns terrorister.

New Delhi kräver idag att pakistanska regeringen tar krafttag för att gripa de återstående nio terroristerna som stod bakom terrorattacken mot Bombay 2008 då 166 människor dödades.

Jag tror det är en naiv förhoppning. Pakistan lyckades inte gripa Usama, tvärtom tyder mycket på att de skyddade honom. Och USA kommer inte ödsla pengar på att hjälpa Indien att hitta Bombaydådets ansvariga.

Enskilda pakistanska militärer och toppolitiker ligger dessutom förmodligen bakom Bombayattackaen tillsammans med olika terrornätverk. Men representanter för Pakistans officiella ledning har ingen aning om nåt, om du frågar dem.

Som vanligt råder ett pakistanskt kaos. Ett tåg som skenar i natten.

Publicerades först på Newsmill måndag 2 maj, samma dag som Usama Bin Ladin dödades.

Reseskildringen måste uppdateras

Publicerad i Dagens Nyheter lördag 15 januari.

Efter 1945 blev utlandsresandet av lust och inte av nödvändighet för första gången i världshistorien en sysselsättning för andra än en liten utbildad elit. 1950 korsade 25 miljoner turister en landgräns. I år blir vi en miljard. Varken terrorhot eller klimatkris har kunnat kuva reslusten.

Internationell turism är förvisso ett nöje för den sjättedel av jordens befolkning som har det bäst ställt, men det är inte längre bara en aktivitet för vita européer och amerikaner: senaste tjugo åren har också asiatiska turister översvämmat jordklotet för att få rekreation, åka på sightseeing och, i bästa fall, kanske skaffa sig nya insikter.

Svenskarna är inget undantag. Vårt resande ökar inte lika snabbt som ryssarnas, kinesernas och indiernas, men likafullt pekar kurvan stadigt uppåt. Och statistiken visar att resorna går allt längre bort. Idag känner sig många svenskar hemmastadda i kulturer som vi för några årtionden sedan inte visste ett skvatt om.

Lustigt nog började den rika utgivningen av litterära reseskildringar förtvina samtidigt som det folkliga utlandsresandet tog fart. På 60- och 70-talen ersattes reseskildringen av den politiskt medvetna rapportboken från socialismens fronter och därefter av – ett tomrum.

I reseskildringarnas ställe har det vällt in ett stort utbud av guideböcker som beskriver hur man ska resa (för att minimera överraskningar), men knappast säger något om kulturmötet. En paradox: när vi på allvar började ta del av världen utanför Sverige försvann böckerna som handlade om just detta. Ändå finns ju råvaran på internet i form av tusentals resebloggar. Märkligt att så få – om ens någon – tagit sig an uppgiften att förädla den till dokumentär litteratur som skildrar ett allt vanligare tillstånd: att vara på vift ute i världen.

Dagstidningarna producerar förvisso allt fler resesidor och resebilagor, men de innehåller sällan berättelser som vågar skildra världen som den är – både söt, salt och sur – utan har resignerat till konsumentinformation och tillrättalagda resmålsskildringar. Många tidningars reseberättelser har gått samma öde till mötes som drabbade reseboken: köttet har skilts från benen och kastats bort, den personliga erfarenheten har kokats ner till kortfattade, instrumentella tips. Resejournalistik ska vara kortfattad och användbar och ingen jävla litterär lekstuga, verkar redaktörerna ha resonerat.

Dagspressens genreuppdelning spökar också: politik på utrikessidorna, matupplevelser på matsidorna och turistartiklar på resesidorna. Resereportaget är ju i själva verket allt detta (och lite till) – och får därmed inte plats någonstans.

Om reseskildringen ska få samma status som den har i Storbritannien och USA måste det uppdateras. Den ensamresande unge mannen som testar gränser för vad som är möjligt – fysiskt, psykiskt och geografiskt – känns lika mossig som akademikerresenären som är så upptagen av det redan skrivna att han missar verkligheten.

En bra bit in på 1900-talet handlade reseskrivande om att beskriva platserna, gärna de ”oupptäckta”. De bästa reseskildringarna i dagens kartlagda värld handlar om människorna. Reseskildrarens nya uppgift: att undersöka ”den extraordinära mångfald som fortlever under globaliseringens fernissa”, som brittiske reseförfattaren William Dalrymple formulerat det.

Reseskildraren 2.0 måste stanna längre på varje plats, ha en mission och ett syfte. Hon kan man inte bara dimpa ner, eller rida förbi i sporrsträck. Människor lär man bäst känna genom upprepade iakttagelser, genom vad Dalrymple kallar ”extended stays”. Med tanke på hur många unga svenskar som väljer att stanna borta lite längre – bo ett år i New York, plugga en termin i Barcelona eller övervintra i Thailand – är förutsättningarna alltså mycket goda för skapandet av initierade reseskildringar.

Det borde därmed finnas en rik utgivning av uppdaterade och intressanta reseskildringar. Men någonstans på vägen är det något som går snett. Kanske är det förlagen som inte fattat. Kanske är det författarnas rädsla för att termen ”reseskildrare” gör dem mindre seriösa – resultatet av det akademiska bakhåll som genren utsattes för av bland andra Edward Said i ”Orientalism” (1993), som klassade reseskrivandet som en unken fortsättning på kolonialismen.

Reseskildringen är en nyckel till att förstå världen eftersom nyhetsrapporteringen blivit så kortfattad och befriad från historisk kontext, skrev William Dalrymple i sitt försvarstal för resereportaget i The Guardian för drygt ett år sedan.

Utrikesreportern lämnar en massa luckor: hur ser världen ut när bomberna inte briserar, floderna inte svämmar över och parlamentsvalen är överstökade? Dalrymple pekade på flera bästsäljande reseskribenter som försökt fylla igen luckorna, som Rory Stewart (”The Places in Between” om Afghanistan), Pico Iyer (”Video Night in Kathmandu” om globaliseringen) och Suketu Mehta (”Maximum City – Bombay lost and found” om slum och intolerans i megastaden).

I Storbritannien och USA finns också en ny generation hungriga skribenter, många av dem förtjänstfullt sammanförda i antologier från kaliforniska förlaget Travelers Tales, som sedan 1993 gett ut ett hundratal reseskildringar. Förlagets ambition är att deras böcker ska ge läsaren en känsla av att ”sitta på kafé med andra resenärer som utbyter berättelser om platsen dit du är på väg”.

Jag har just avslutat Travelers Tales senaste samlingar, ”Best Travel Writing 2010 och ”Best Women’s Travel Writing 2010”, och är imponerad av särskild de unga kvinnliga skribenternas förmåga att skildra det stora genom det lilla. Som 28-åriga Laura Lee P Huttenbach skildring av förtryckets och hyperinflationens Zimbabwe genom ett gäng gästfria bensinsmugglare i Bulawayo.

Men i Sverige har reseskildringen blivit ”en diffus genre som inte har någon självklar plats i litteraturen”, som litteraturprofessorn Arne Mellberg skriver i ”Resa och skriva” (2005). Kritiker och litteraturvetare betraktar den skeptiskt, för att inte säga irriterat. Och bokhandlare och bibliotekarier vet inte hur de ska kategorisera den och har därför gjort den hemlös (medan bokhandeln i den anglosaxiska världen har uppfunnit den geniala kategorin ”armchair travel”).

Att reseskildringar i bokform fortfarande lockar läsare i Storbritannien hänger kanske ihop med det koloniala arvet. Många britter har en morfar eller farmor som under en period bott i Karibien, Kenya eller Indien – eller har helt enkelt sina rötter där. Världen på andra sidan havet är helt enkelt relevant som scen för flera sorters berättelser som försöker tvinna ihop trådarna (reseerfarenheten, utrikesrapporten, biografin).

Det finns förvisso ljus i det svenska mörkret, som Nina Solomins ”Ok, amen” (2001) som är resultatet av Dalrymples önskan om ”extended stays” (Solomin bodde två år i New York-kvarteret som hon skildrar) och Jesper Huors ”Sista resan till Phnom Penh” (2006) där tar han reda på vad som hände med pappan som försvann under Röda khmerernas styre. Bra reportageböcker skrivna utifrån resor i främmande land är också Pernilla Ahlséns ”En fattig familjs hus tar bara fem minuter att riva” (2006), Peter Fröberg Idlings ”Pol Pots leende” (2006) och Henrik Brandão Jönssons ”Fantasiön” (2010).
Fem resereportageböcker (även om förlagen inte i något av dessa fall kallat dem just det) på ett decennium – och sedan är det stopp.

I övrigt råder reselitterärt mörker.

Åtta skimrande reseskildringar från anglosaxiska världen

”Dark Star Safari” (2002) av Paul Theroux. Amerikansk författare som på sjuttiotalet skrev succébok om tågresande i Asien (”Den stora järnvägsbasaren”, som sålde i en och en halv miljon ex). Här reser han landvägen Kairo–Kapstaden.
”London Orbital” (2002) av Iain Sinclair. Om en vandring längs Londons yttre ringmotorled, bakåt i tiden och tillbaka till nuet. Också film med samma namn.
”The Cruelest Journey: 600 Miles to Timbuktu” (2004) av Kira Salak. Amerikansk, kvinnlig äventyrare (med doktorsexamen i engelska) paddlar kajak på Nigerfloden och minns skotsk äventyrare som omkom under snarlik resa 200 år tidigare.
”Maximum City: Bombay Lost and Found” (2004) av Suketu Mehta. Amerikansk exilindier flyttar tillbaka till Indiens finansiella centrum och finner att stadens oskuld gått förlorad.
”Temptations of the West: How to be Modern in India, Pakistan and Beyond” (2006) av Pankaj Mishra. Indisk författare med antropologisk blick och intellektuell cred reser till inte så fullt moderna och framgångsrika platser i Sydasien.
”Nine Lives: In Search of the Sacred in Modern India” (2009) av William Dalrymple. Rundresa av indienälskande britt i sökande efter andlighet och gudstro i ett snabbt moderniserat samhälle.
”Delhi – Adventures in a Megacity” (2009) av Sam Miller. En BBC-journalists mustiga skildring av en av världens största städer, med besök på platser turister gärna undviker och intervjuer med allt från gatsopare till professorer.
”Rebel Land – Among Turkey's Forgotten Peoples” (2009) av Christopher de Bellaigue. Turkisktalande före detta Istanbulkorrespondent för The Economist reser till östra Turkiet för att skildra livet bland kurder och armenier i ett område styrt av uråldriga principer.

Wikileaks: Läckta samtal, brustna myter

För några år sedan mötte jag en välbärgade egen företagare i Bombay. Han var sekulariserad, inte särskilt religiös hindu, men när det kom till politiken röstade han på ett hinduiskt högerparti. Han målade upp en världsbild för mig.

På ena sidan: Indiens hinduer, USA, resten av västerlandet och alla andra demokratiska länder.

På andra sidan: världens muslimer, Pakistan, Kina och alla andra totalitära länder.

Bombayföretagaren stod för den vanliga ståndpunkten att hinduismen står för upplysning och tolerans, medan islam står för intolerans – och att Indien tillsammans med USA utgör ett bålverk mot västerlandshatare och diktaturer.

För min vän i Bombay måste det ha varit jobbigt att konfronteras med den betydligt mer pragmatiska bild som tonade fram efter Wikileaks-avslöjandena. I konversationen mellan Washington och amerikanska ambassaden i New Delhi visade det sig nämligen att politiker från regeringspartiet målat upp hinduiska extremhögern som ett värre hot än islamisterna.

Bahukutumbi Raman jobbade tidigare med terrorismbekämpning i underrättelsetjänsten, idag är han chef för en tankesmedja. Han skrev nyligen en krönika i en indisk tidning där han i Wikileaksavslöjandens spår avlivade en rad myter.

Han menade att Wikileaks visat att avideologiseringen av USA:s utrikespolitik gått längre än vad man trott. Läckta dokument visade nämligen att USA inte bara stödjer Indiens jakt på pakistanska islamister, utan också pakistansk terrorism i Indien, skrev Raman – anything goes, bara det gynnar USA:s intressen i regionen.

Myten om att USA idag är en särdeles go och lojal vann till Indien har alltså spruckit.
Wikileaks avslöjade också att Kina är mer skeptisk till Indiens ökade ekonomiska makt än vad man befarat. Läckta dokument visar nämligen att Peking inte vill att Indien ska få en permanent plats i FN:s säkerhetsråd, vilket flera stora länder i väst tycker att Indien gjort sig förtjänst av.

Kinas skäl är inte ju inte svåra att förstå: Indien börjar helt enkelt bli lite för kaxigt och måste hållas kort.

Bättre upp för Indien är de läckta dokument som visar att Indiens muslimska grannländer är mer splittrade än vad man trott. Det finns ingen världsomspännande muslimsk gemenskap som vill förgöra Indien och västerlandet.

Jag tror att min vän i Bombay – han som ser världen så svart och vit – tack vare Wikileaks har fått en mer nyanserad bild av världen.

Världen, visar avslöjandena, var ju ett snäpp mindre ideologisk och förutsägbar än vad han trodde. Och politikerna var mer pragmatiska och oberäkneliga. Praktiskt taget allt blev därmed svårare att förstå – men också svårare att forma extrema ståndpunkter om.


Mer att läsa:
Rahul Gandhi i regerande Kongresspartiet anser att hinduextremister är farligare än islamister.


Bahukutumbi Raman på tankesmedjan Institute for Topical Studies i Madras tycker att Wikileaks avlivar fem säkerhetspolitiska myter.


Bahukutumbi Ramans blogg.

Texten sändes i Obs i Sveriges Radio P1 idag 12 januari. Lyssna!

Pessimister i väst och optimister i öst

Drömmen om Amerika handlar om ett samhälle fritt från ärvda privilegier,
där alla oavsett härkomst har möjlighet att lyckas – bara man är duktig och jobbar hårt.

Indien är ett av de länder som tagit den amerikanska drömmen på störst allvar. Senaste 20 åren har man framgångsrikt kopierat amerikanerna. Kunnandet och entreprenörsandan som skapade Silicon Valley förvaltas nu av smarta och hårt arbetande indier i Bangalore och Hyderabad.

Fram till 1991 satsade indiska regeringar på protektionism. En nationalistisk och socialistisk idé om att producera allt man behövde inom landets gränser. På den tiden rullade praktiskt taget bara en bilmodell på indiska vägar – och den var utvecklad och byggd i Indien. Få multinationella företag fanns på plats och i affärerna såg man mest indiska varor, oavsett om det rörde sig om läskedrycker eller datorer.

Självförsörjningsidéen lyftes först fram av mahatma Gandhi – och syftet var att slå sönder gamla imperialistiska mönster där multinationella företag med bas i västerlandet förädlade, förpackade och sålde produkterna och därmed tog hem det mesta av vinsten, medan tredje världen levererade råvarorna.

När modellen hotades av bankrutt rådde USA, Världsbanken och Internationella valutafonden Indien att inte producera allt själv. Satsa istället på meritokrati, sa man, och frihandel … och öppen marknadsekonomi …

Indien lydde.

Är amerikanerna nu stolta och glada för att deras drömmar och idéer slog igenom också i Indien? Tittar amerikanerna sig omkring i världen och myser självgott: våra idéer vann?

Nej, tvärtom, idag slår man bakut i landet där drömmarna föddes. Och ropen på protektionism hörs allt oftare:

En nyligen gjord undersökning visar att amerikanerna anser att outsourcing av jobb är den viktigaste orsaken till landets allvarliga ekonomiska problem.

Amerikanska fackföreningsrörelsen har startat en ”Vart tog jobben vägen”-sajt. Du slår in ett postnummer och får därefter veta vilka företag i området som är så oamerikanska att de outsourcar jobb.

Och amerikanska regeringen har infört regler som förbjuder företag som fått statliga stödpengar att anställa utländska gästarbetare. De nya reglerna drabbar framför allt indiska it-tekniker med spetskompetens som tagit de öppna gränserna på allvar och skaffat klippkort på flyget mellan Bangalore och Silicon Valley.

Indiern Nayan Chanda som forskat i globaliseringen på amerikanska Yale-universitet är mycket bekymrad över USA:s nyprotektionistiska hållning.

Den första industriella revolutionen i mitten av 1800-talet, som innebar att jobben flyttades från jordbruket till industrierna, byggde också på outsourcing, påpekar han. Att väva tygerna på traditionellt vis i Indien var inte effektivt och lönsamt.

Britterna valde därför att outsourca jobben till den plats i världen där jobbet kunde utföras allra bäst, det vill säga till de nya mekaniserade väverierna i Manchester och Lancashire.

Den andra industriella revolutionen på 1970-talet innebar att jobben sakta men säkert förflyttades från tillverkningsindustrin till servicebranschen.

Den tredje industriella revolutionen, som tog fart i Silicon Valley på 1990-talet, gjorde att servicen enkelt och billigt kan förflyttas över hela jordklotet med en enda knapptryckning. Det innebar att många av servicejobben hamnade där de kan utföras allra bäst, det vill säga i Bangalore och Hyderabad.

Men USA är sorligt nog inte beredd att dra nytta av den revolution som man själv startat. Istället anklagar amerikanska politiker dem som fullt ut förstått den amerikanska drömmen för att sno amerikanska jobb.

Den amerikanska arbetaren tror idag att hans barn kommer att få det sämre än vad han har haft det, medan det indiska hembiträdet sliter för att hennes barn ska kunna ta extra engelskalektioner och komma in på universitetet – och i slutänden få ett bättre jobb och bättre liv.

Ja, vart tog den amerikanska drömmen vägen? Svaret är ju uppenbart. Den amerikanska drömmen for österut.

Sänd i Obs i P1 tisdag 30 november - lyssna!


Läs mer:
The Third Revolution av Nayan Chanda i indiska Business World

Obama´s bold Indo-US equation av Shekhar Gupta i Hindustan Times

It´s morning in India av Thomas L Friedman i New York Times

Do Believe the Hype av Thomas L Friedman i New York Times

Amerikanska fackföreningen AFL-CIO:s sajt för att hitta företagen som outsourcar (Job Tracker)

Pakistan går med på att bli hjälpt av Indien

Pakistan har till slut gått med på att ta emot de 35 miljoner kronor som Indien vill skänka till översvämningsoffren längs floden Indus.

Men det satt hårt inne. Nationell stolthet gjorde att Islamabad tvekade att ta emot pengarna - och det krävdes övertalningssamtal från USA innan man sa ja.

Indien försäkrar att man inte ger biståndet för att plocka politiska poäng.

Men i själva verket plockar både Pakistan och Indien politiska poäng på att man hjälper varandra.

I förlängningen kan kanske katastrofen leda till varaktigt bättre relationer.

En intressant parallell är jordbävningen i Turkiet och Grekland i augusti 1999. Länderna hjälpte varandra efter katastrofen, vilket resulterade i att de kyliga och griniga relationerna mellan länderna förbättrades.

Katastrofen, som drabbade Istanbulomrrådet hårdast, enade och sammanförde såväl diplomaterna som folket. När ett turkiskt lag kort därefter klev in på planen i Aten för en match ställde sig grekiska publiken upp och applåderade – en hyllning till sin forna fiende.

Motsvarande gester och varma hälsningar grannländer emellan ser vi nu fram emot i Indien och Pakistan. Det behövs.

Blågul Bollywoodbio

Alexander Olin har redan gjort succé med två Bollywoodbiografer i Malmö. Nu startar han en i Stockholm också.

Allt började med att Sveriges Television sommaren 2003 visade en väldigt lång långfilm. Den kom från Indien, hette Devdas och hade superstjärnorna Shah Rukh Khan och Aishwarya Rai i huvudrollerna.
En av tittarna var Alexander Ohlin.
– Idag minnas jag bara en scen med en ljuslåga. Och att jag gillade vad jag såg. Det var så många ny intryck. Jag minns bara känslan, säger han.

Några år senare startade Alexander ett eget företag som sålde mobiltelefoner. Företaget växte och till slut satt de tio personer i samma rum. Behovet av en ny lokal var akut. Alexander letade frenetiskt. Men han tyckte att den ena lokalen var fulare än den andra. En dag frågade han uppgivet en hyresvärd om han inte som omväxling hade något fint gammalt hus i jugendstil att hyra ut … kanske?

– Jo, svarade värden överraskande, jag har en gammal biograf i Limhamn.
Alexander tittade på den och föll pladask. Men, tänkte han, det vore synd att bara använda de vackra lokalerna till kontor. Han mindes hur han brukade leka biograf som barn och tänkte: här borde man visa film på kvällarna.

Så föddes Sveriges första renodlade Bollywoodbiograf. Premiären hölls 28 november 2008 i Centrum-biografen i Limhamn, som invigdes första gången 1916, men där det inte visats film på ett kvartssekel.

Idag är det film praktiskt taget varje kväll i veckan. Före varje föreställning spelar Alexander själv Bollywoodlåtar på pianot och i pausen serveras indisk mat och fika. Det ska vara en totalupplevelse att se indisk film, tycker han.

Men grannar och myndigheter var till en början inte direkt uppmuntrande. Tjänstemannen på Stadsbyggnadskontoret försökte skrämma vettet hur honom med att räcka över det omfattande och omständliga regelverket kring tillstånd för att få visa film offentligt. Grannarna klagade och gnällde. De ville inte ha en ”invandrarbiograf” i området. Och debattartiklar i Kvällsposten och Sydsvenskan menade att en Bollywoodbio inte hörde hemma i småstadsidyllen Limhamn, utan borde förpassas till redan mångkulturella Möllevången.

Men Alexander uppfyllde kraven och fick sitt tillstånd. Grannarna klagar inte lika mycket. Och den kritiska debattskribenten är idag omvänd och en av bions trogna fans.

Biografen gick så bra att Alexander öppnade en till i centrala Malmö. Och i höst invigs filialen i Stockholm, inrymd i Bio Rio (före detta Kvartersbion) vid Hornstull.

Bollywoodeldsjälen Alexander Olin driver dessutom Radio Bollywood 89,2, ett närradioprogram över Malmö, som snart får en systerstation i Stockholm.
Alexanders vision är en kedja av biografer över hela Sverige som visar indisk film.

– Jag tror att folk har tröttnat på amerikansk film. Den är så enahanda. Jag tror svenskarna är mogna för något annat.

I höst samarbetar han dessutom med Kulturhuset och Södra teatern som kommer att visa massor av Bollywoodfilm under Indienkulturfestivalen som drar igång i början av oktober och pågår fram till jul.

Alexanders Bollywoodbioimperium
• Centrum-biografen, Järnvägsgatan 28, Limhamn
• Bio Slottet, Slottsgatan 20, Malmö
•Bio Rio, Hornstullsstrand 3, Stockholm
• Sajt: www.bollywoodbio.se.

I Chatwins fotspår

Vore det inte för Bruce Chatwin skulle det inte finnas ett hotell i den lilla byn Rohet i den stora indiska öknen.

1985 var han var på resa i Indien och sökte en lugn plats för att skriva en bok som han researchat klart. I Jodhpur mötte han Manvendra Singh, vars familj hade varit lydkungar under maharajan av Marwar från 1500-talet fram till Indiens självständighet 1947.

– Kom och bo hos oss, lugnare och lantligare kan det inte bli, sa Manvendra, som behållit titeln takur, vilket kan översättas med hertig.

Chatwin tackade ja till inviten, flyttade in i herrgården på vischan fyra mil söder om Jodhpur, stannade sex månader och skrev klart sin bok om Australiens aboriginer. Den fick titeln ”Songlines” (”Drömspår” på svenska).

Om Bruce gillade stället så kanske fler gör det, tänkte familjen Singh och gjorde om sitt herrskapshem med sienagula väggar och indo-moriska portiker till hotell. Garagen och stallarna blev dubbelrum, gårdsplanen blev swimmingpool.

Samma år som hotellet stod färdigt kom en annan författare och frågade om han kanske också kunde skriva sin bok där. Han hette William Dalrymple och sa att han nåtts av ryktet att den nu döde författaren bott där (Chatwin dog i aids 1989). Han ville inspireras av den magiska atmosfär som måste finnas i ett rum där den Store Författaren vistats. Han ville, sa han till familjen Singh, ”känna doften från skrivbordet där Chatwin arbetat”.

Inspirationen var gudabenådad. Dalrymple stannade fyra månader i Chatwins rum, satt vid Chatwins skrivbord och skrev sin andra bok, ”City of Djinns”, ett mångbottnat och hyllat reportage om Delhi.

– Allt började med författarna, säger sonen Siddharth som just kommit in från en morgonridtur i öknen.
Två brittiska reseförfattare hade lagt grunden. I deras spår kom politiska höjdare och kulturcelebriteter. Israels premiärminister, Storbritanniens utrikesminister, Hollywoodskådisar … och så Madonna, som bodde här med sin familj och stora entourage.
– Vi är stolta, över att Rohet Garh blivit en litterär plats, säger Siddharth när han och jag äter engelsk frukost med bönor, bacon och äggröra och utsikt över de knastertorra ökenvidderna.

Ryktena om platsen som inspirerar författare nådde regissören Wes Anderson som kom till Rohet Garh för att skriva manuset till ”Darjeeling Limited”. Därefter filmades landsbygdsscenerna i småbyarna runtomkring. Jag tar en jeep ut i väglöst land och träffar bybor som hade småroller i filmen. De berättar entusiastiskt om veckorna då Hollywood kom till indiska öknen. Där filmades en tågscen, pekar de, där gjorde de begravningsscenen och där …

Så står jag i rum nummer 15. Det var här Bruce Chatwin och William Dalrymple bodde. Jag tittar mig girigt omkring. Där sängen de sov i, där garderoben de hängde sina kläder i och där skrivbordet de skrev vid. Pulsen slår hårt, jag andas häftigt. Är det den litterära magin och den gudomliga inspirationen som gripit tag i min kropp? Bruce Chatwins ande som försöker få kontakt? Eller bara följden av att jag nyss så ivrigt sprungit uppför den smala trappan till rummet?

Jag är tacksam för att rummet inte har förvandlats till museum. Att betala entré för att titta på ett rum där Chatwin och Dalrymple bott skulle locka mig och ett fåtal andra reseboknördar, men knappast ha något kommersiell potential på indiska landsbygden.

Nej, rum nummer 15 kan fortfarande bokas av var och en för vad det är: ett av 34 hotellrum på Rohet Garh. De flesta gäster som bor här vet inte vilka kända författare som sovit i sängen – och skulle inte bry sig om de visste. Så mycket bättre. Nu kan jag stå här som ensam pilgrim och minnas den vackra inledningsmeningen till ”Drömspår”:
"I Alice Springs – ett nätverk av stekheta gator där män i långa vita strumpor jämt och ständigt klev ur och i landcruisers – träffade jag en ryss som höll på att kartlägga urinvånarnas, aboriginernas, heliga platser”.

… medan jag föreställer mig ljudet av Chatwins fingrar som landar på tangenterna.

”Drömspår” av Bruce Chatwin (svenska 1988)
Bruce Chatwin reser med en egendomlig ryss som ledsagare för att utforska aboriginernas sånglinjer, ett slags besjungna vandringsvägar. Som i flera andra böcker kommer Chatwin, som älskade att vandra, fram till att människan är född nomad.

”På resa med Chatwin” av Susannah Clapp (1999)
En minnesbok av Chatwins redaktör, där hon bland annat berättar att han bytte yrke från expert på impressionism på Sotheby’s till journalist och reseförfattare efter en läkarordination. ”Ni har tittat på målningar på alltför nära håll”, sa läkaren till Chatwin, ”varför inte byta ut dem mot mer vidsträckta horisonter?”

City of Djinns” av William Dalrymple, 1993
Ett reportage om Indiens huvudstad där Dalrymple berättar om de historiska underströmmarna, som han kryddar med möten med levande nutidsmänniskor – allt från dansande dervischer och enucker till sikhiska taxichaufförer.

Publicerad i Dagens Nyheters Boklördag 19 juni.

Böckernas Bombay

En text publicerad i Indien Express, en specialutgåva av Karavan, som kom ut i juni i år:

Att Bombays intressanta, motsägelsefulla och komplicerade personlighet gett upphov till fler skönlitterära böcker än någon annan stad i Indien säger nästan sig självt. Staden fullkomligt skriker till besökarna och de nyinflyttade: om du gör mig till en tjock fet bok lovar jag dig berömmelse, lycka och välstånd.

Jag har precis landat i Bombay och min hjärna bombarderas med de mest extrema uttryck som livet kan bjuda på. Glittrande lyxhotell och sotiga slumkåkar, eleganta rosa flamingofåglar som vadar i äckligt brunt vatten, knirrknarrande kärror dragna av oxar framför reklamplakat för surfmobiler, barfota gatupojkar i trasiga kläder som säljer chicklit-litteratur.

Vart jag än vänder mig: motsatspar. Bredvid mig i taxin en medpassagerare som i sig är en motsägelse: han äger en läderfabrik i ett slumområde och bor i ett överklassområdet och reser dagligen däremellan. Jag frågar honom om det inte känns schizofrent att dagligen resa mellan dessa ytterligheter.

– Nej, svarar han. Bombays trängsel är orsaken till ständiga konflikter, men alla, fattiga och rika, har en sak gemensamt som gör oss till bröder och systrar: hoppet om att fånga lyckan.

Alla storstäder är schizofrena, skrev Victor Hugo. Och Bombay är en särdeles splittrad personlighet. Rikast och fattigast. Vackrast och fulast. Befolkad av Indiens mest toleranta invånare och styrd av Indiens mest intoleranta lokalpolitiker. Dessutom lystrar staden till två namn. Det andra, Mumbai, är fortfarande ett rött skynke för alla de som älskar stadens multikulturella prägel, eftersom namnet gavs av politiker som anser att maratherna – som betraktar sig som stadens ursprungsbefolkning – ska ha företräde framför inflyttade från resten av landet.

Författaren Ashok Banker är född och uppvuxen i Bombay. Han ser sig själv som en spegelbild av staden: en hybrid och en motsägelse. Kristen mamma med europeiskt påbrå, hinduisk-indisk pappa. Författare till såväl hårdkokta deckare om en kvinnlig maffiajagande polis med stålbehå som till en serie populariserade versioner av det religiösa eposet Ramayana, essensen av hinduisk-indisk tradition, och science-fiction med etniska och klassmässiga dimensioner.

Tvetydigheterna ger frihet, anser Ashok Banker.

– I Bombay äter även ortodoxa vegetarianer kött, dricker även absolutisterna alkohol, sa han när jag för några år sedan träffade honom i hans slitna tvårummare.
Att Bombays intressanta, motsägelsefulla och komplicerade personlighet gett upphov till fler skönlitterära böcker än någon annan stad i Indien säger nästan sig självt.

Staden fullkomligt skriker till besökarna och de nyinflyttade: om du gör mig till en tjock fet bok lovar jag dig berömmelse, lycka och välstånd.

Böckerna om Bombay blir gärna tjocka. Lite för tjocka! 900 sidor är ett vanligt format. Det är ju så svårt att sätta punkt när livets centrala paradoxer kommer rusande i ständigt nya former.

Tjockisarnas konung är Vikram Chandras Sacred Games (2007), en roman, deckare och thriller – allt i ett. Grundstoryn handlar om polisen som försöker förgöra maffialedaren, en tvekamp som utvecklas till att på något vis handla om hela mänskligheten. Runt den centrala konflikten väver författaren en mustig och mångfasetterad berättelse om megastadens poliser och tjuvar, filmstjärnor och tiggare, skönhet och bedrövelse. Att kliva in i bokens värld är en upplevelse som på många sätt påminner om att besöka Bombay: intrycken snurrar runt i skallen, sedan kommer de svallande känslorna (ilska, glädje, sorg …) och därefter tusen funderingar kring livet.

Den bok som berört mig mest är ändå En ömtålig balans (1995, på svenska 1998) av Rohinton Mistry. En annan tjockisroman som man läser med ömsom ett leende på läpparna och hopp om livet, ömsom med en förlamande känsla av bedrövelse och hopplöshet. I centrum står två fattiga bybor som beger sig till Bombay för att söka lyckan. De jobbar som skräddare, bor på gatan, går på politiska möten och möter fattiga olycksbröder, snälla medelklassmänniskor och grymma tjuvkungar. Samtidigt är romanen ett realistiskt tidsdokument från 1970-talets Indien där vi får följa slumsaneringskampanjernas och premiärminister Indira Gandhis uppgång och fall.

Alla som skriver romaner om Bombay förhåller sig på något sätt till ”originalet”, Salman Rushdies ordsvallande och tjocka Midnattsbarnen (1981, på sv 1983). I boken föds Saleem Sinai prick klockan tolv natten till 15 augusti 1947, samma klockslag som Indien blir självständigt och landets förste premiärminister Jawaharlal Nehru uttalar de historiska orden: ”När midnattstimmen slår, medan världen sover, vaknar Indien till liv och frihet”.

Friheten från britterna innebar också att landet Indien i all hast delades i två stater: Indien och Pakistan. Saleem föds också defekt. Han har inåtbuktande tinningar och en näsa ”elefantlik som Ganeshs snabel” och precis som hinduisk-muslimsk-koloniala Indien hade han flera upphovsmän/mammor: hon som utan att veta det fött honom, hon som trodde att hon fött honom och hon som hade skapat denna förvirring och sjöng: ”Vad du än vill bli det kan du bli/Du kan bli precis allting du vill”.

Salman Rushdies lekfulla ordvrängningar har bildat skola, liksom hans kaxiga invävning av Indiens kulturarv i västerländska tankesätt. Kronologiskt och logiskt, men också fullt av gengångare, varsel och alternativa uppenbarelseformer, som ett hinduiskt mytologiskt epos. Också Rushdies metod att förlägga romanen i huvudsak till Bombay har ju visat sig få många efterföljare. Bombay är en igångsättare: staden lockar fram en brinnande iver att berätta om den.

Men Bombay är långtifrån bara slum. Varje vinter samlas tusentals flamingos i Sewri Bay i Bombay. Vackra rosa fåglar i en avloppsstinkande bukt. Fåglarna är i 70-talisten Siddarth Dhanvant Shanghvis roman The Lost Flamingoes of Bombay (2009) en metafor för det vackra folket som lockas av megastadens frestelser. Boken handlar om fyra människor – en homosexuell pianist, en ung fotograf, en äldre gift kvinna och en skådis – som lever jetsetliv i rika hem och på Bombays hetaste klubbar. När jag pratade med författaren i fjol sa han att livet har så mycket mer att ge i Bombay och Indien än i väst. I Bombay, sa han, ger livets alla konflikter helt enkelt en större närvarokänsla.

Men att skriva om slum och uteliggare är inte Shanghvis grej.

– Jag ville skriva om en del av det indiska samhället som väst aldrig ser, eller vägrar att se. Förr förknippades Indien mest med fattigdom och översvämningar. Nu börjar vi ta ton i världen. En medelklass på 300 miljoner och allt det där … Men väldigt lite av det vi gör når ut, förutom klichéerna om callcenters och Bollywood.

Vill man lära känna Bombay ska man heller inte missa Suketu Mehtas reportagebok Maximum City: Bombay Lost & Found (2004). Mehta är liksom Salman Rushdie uppvuxen i Bombay och därefter utflyttad. När han var 14 år emigrerade familjen till New York. I vuxen ålder bestämde han sig för att återupptäcka barndomens stad och flyttade tillbaka med fru och två små barn. Indiens mest kosmopolitiska stad hade sannerligen förändrats. Bombay, känt för sin toleranta harmoni medan resten av landet brunnit i religiösa strider, förlorade vintern 1992–93 sin oskuld sedan stadens hindunationalister piskat upp motsättningar mellan hinduer och muslimer.

Suketu Mehta berättar om medelklassens vedermödor, beger sig till sjaskiga sexklubbar och in i slummens irrgångar. Frågan han söker svar på är: vart har min barndoms så toleranta stad tagit vägen? Och med vilken elegans han svarar! Maximum City är ett extremt välgjort litterärt reportage fullt av exakta iakttagelser och personliga reflektioner. I USA recenserade en tidning boken med orden: ”Vad Dickens gjorde för London … [har] Suketu Mehta gjort för Bombay”.

Bombay består av miljoner hårfina linjer mellan ett behagligt liv mjukt som mogen mango och ett liv hårt som flinta. Överallt, på gator, trottoarer, järnvägsstationer, går linjen mellan de båda världarna. Det finns inga staket mellan rikt och fattigt. De båda världarna snubblar över varandra varje sekund och på varje kvadratmeter över hela staden. Alla vet allt. Alla ser allt. Alla kan få dåligt samvete. Alla kan längta. Ingen kan skylla på att de lever i en bubbla, på att de inget vet, inget såg.
Denna närhet mellan välbärgade och utblottade skildrar Manil Suri i Vishnus död (2001), en tragikomisk roman om människorna i en trappuppgång i ett slitet hyreshus i Bombay. Familjerna som bor i lägenheterna är inte rika och inte fattiga, utan en evigt kämpande lägre medelklass. De är livrädda för att falla neråt och hungriga på att stiga uppåt i klasshierarkierna, men hur de än springer kommer de ingen vart. De för en ständig kamp mot varandra om vardagens petitesser. Innerst inne är alla väldigt ensamma med sina funderingar.

Det är inte bara mellan de muslimska och de hinduiska grannfamiljerna som empatin går på sparlåga och kommunikationsförsöken ständigt havererar, utan också mellan hustru och make, föräldrar och barn. Samtidigt ligger Vishnu ute i trapphuset och dör. Han är uteliggare och får bo gratis på trappstegen i utbyte mot att han utför enklare vardagstjänster åt lägenhetsinnehavarna. Han är en av de många tjänstehjon som stadens medelklass är beroende av för att klara vardagen. När han sakta tynar bort bryr sig ingen om honom som människa. Han blir bara ett praktiskt problem som måste lösas, ett ting som måste flyttas för att livet ska fortgå.

Om familjeliv i ett bostadsområde i Bombay handlar också Shama Futehallys debutroman Tara Lane (1993). Huvudpersonen växer upp i en välbärgad affärsfamilj med en känsla av att hon lever i en värld skiljd från den riktiga. Familjen har vävt in sig i en kokong – en förståelig försvarsmekanism i staden där man ständigt får veta och se alldeles för mycket. Men när familjen får problem med sina anställda börjar kokongen spricka. Den andra världen – där man måste slåss med näbbar och klor med ibland ojusta metoder – tränger sig på.

Innan Shama Futehally för sex år sedan, bara 52 år gammal, gick bort i cancer hann hon med en till roman, som precis som debuten är skriven med ett koncentrerat, laddat språk och bara är på runt 150 sidor. Reaching Bombay Central (2002) utspelar sig helt och hållet i en kupé på ett tåg på väg till megastaden, vilket skulle göra texten till en lysande teaterpjäs. Miljön är alltså inte Bombay, som ändå är ständigt närvarande.

En av passagerarna är journalist på väg att rapportera om oroligheterna som skakade staden vintern 1992–93, då den hinduiska mobben dödade muslimer och den muslimska maffian hämnades i form av en serie terrordåd.

Futehally, som också jobbade som lärare och översättare, ses av många som en av sin tids främsta kvinnliga indiska författarna med engelska som arbetsspråk. Synd att det inte blev fler böcker. Ordknappheten gör henne på sätt och vis till Salman Rushdies motsats, men det finns också likheter. Hennes språk är poetiskt, som Rushdies, men som sagt komprimerat – och ändå lågmält. En typisk mening (min översättning):

”Pendeltågstationerna passerade förbi som korten i en kortlek, blank av monsunregnet”. Rushdie hade skrivit tre gånger så långt för att säga samma sak.

En stad som förlorat sin oskuld och kokar av miljoner små förtretliga vardagskonflikter? En stad nära att kollapsa eller explodera av den frustration som skapats av den skarpa konkurrensen om resurserna, i stanken på skräphögarna i slummen och i trängseln i de överfulla pendeltågen?

Efter terrorattacken mot Bombay 26 november 2008 – då över 160 människor dödades – sa författaren Arundhati Roy i en radiointervju i BBC att även om bara 0,01 procent av alla som känner sig alienerade tar till våld kan de förstöra livet för resten av befolkningen. Visst, men det kommer inte att ske i Bombay, menade flera indiska författare i exil som kommenterade katastrofen på dagstidningarnas kultursidor världen runt.

Bombayborna har skakats av många bomber och är luttrade, men inte förhärdade. Tvärtom, menade Suketu Mehta. Bombayborna skiljer sig från storstadsbor i väst i positiv mening. Observationen bygger på folkmassans beteende i samband med bombexplosionerna de senaste tio åren. Efter en krevad, skrev Mehta i New York Times, springer inte Bombayborna bort för att sätta sig i säkerhet, utan mot explosionens centrum för att hjälpa de drabbade. Det, menade han, är den sanna Bombayandan.

Fler Bombayböcker
Black Friday av S Hussain Zaidi. Reportage om terrordåden som skakade staden 12 mars 1993. Också en mycket bra film av Anurag Kashyap.
Dharavi – Documenting Informalities av svenska Konsthögskolans Jonatan Habib Engqvist och Maria Lantz. Fascinerande coffetable-bok redigerad.
I skuggan av Taj Hotel av Anita Desai. Roman om judisk man flyr trettiotalets Tyskland, hamnar i Bombay och lever fattigt med sina katter i skuggan av Indiens lyxigaste hotell.
No God in Sight av Altaf Tyrewala.
Rediscovering Dharavi av före detta The Hindu-journalisten Kalpana Sharma. Reportage om Asiens största slum.
Reaching Bombay Central av Shama Futehaly. Kortroman om passagerarna på ett tåg på väg mot Bombay.
Shantaram av förrymde australiensiska fången Gregory David Roberts. En 941 sidor lång armknäckare med spektakulär handling På väg att bli film med Johnny Depp och Amitabh Bachhan i huvudroller.
Slumdog Millionaire av Vikas Swarup. Medryckande berättelse om slumpojken som vinner högsta priset i en frågesport. Också Oscarsbelönad film.

Beställ Karavans temanummer om Bombay på deras hemsida.

Med mångfald är allt möjligt

Imagining India – Ideas for the New Century
Nandan Nilekani (Allen Lane, 2009)

I hjärtat av städer med miljoner invånare tronar antika tempel där kulten sett ungefär likadan ut i tusentals år. I gränderna surrar hundratals språk och dialekter, trängs utövare av alla världsreligioner mellan basarstånd som säljer kryddor och gudaskulpturer.

När de brittiska kolonisatörerna anlände till Indien konfronterades de med berättelserna i 2 000 år gamla Mahabharata, som är nio gånger så lång som Illiaden, men när de frågade folket vilken religion de utövade fick de olika svar. Européerna var vana att definiera en människas identitet utifrån nationalstaten och den monoteistiska religionen. Därför blev de brittiska kolonisatörerna förvirrade inför vad de mötte: en förmodern värld av sammansatta identiteter och trosbekännelser. I detta märkliga land kände folk samhörighet med familjen, skrået och sekten, men knappast med något så diffust som staten eller en enhetlig religion.

I Indien såg britterna samma hedniska kaos som de tidiga kristna mötte när de missionerade i västra och norra Europa 1 000 år tidigare. Britterna försökte påtvinga indierna uniformitet. Det gick hyfsat. Kulterna fick ett namn – hinduism – och folket en nation, en nationalsport och ett handelsspråk – Indien, cricket och engelska. Och så gjorde detta pånyttfödda folk uppror, återerövrade sin egen urgamla historia och tog till slut makten över världens mest avancerade teknik – den digitala.

Landet som många gånger räknats ut på grund av sina inre olikheter reste sig på nio och stod där vitalare och kreativare än alla andra just på grund av sin mångfald. Legenden om Babels torn fick omtolkas. Att ha vitt skilda seder och bruk och tala olika språk var inte ett oöverstigligt hinder – utan ingredienser i ett framgångsrecept.

USA har Bill Gates och Steve Jobs, Indien har Nandan Nilekani. En driftig IT-entreprenör som i början av åttiotalet startade IT-företaget Infosys i en skrubb. Han fick det att växa till ett av de indiska företag som förändrade bilden av tredje världen som Microsofts digitala galärslavar.

På Infosys och hundratals andra företag i Bangalore och Bombay sätter man inte bara ihop komponenter, som i Kina. Nej, här har man tagit makten över såväl det intellektuella som det materiella kapitalet, här kläcker man idéerna, utvecklar dem, bygger systemen och säljer dem. Och för pengarna som blir över köper man upp krisande företag i väst i ett slags omvänd kolonialisering.

För ett tre år sedan hoppade Nilekani av jobbet som vd för företaget han startade och blev chef för myndigheten som ska förse samtliga 1,2 miljarder indier med personnummer. Han bytte sin idolposition i det privata näringslivet mot ett oglamouröst myndighetsjobb, eftersom det ger honom fler möjligheter att utöva sitt intresse för politik och samhällsreformer.

Nilekani personifierar den liberala politiska tanken att även de fattiga länderna kan dra nytta av globalisering. Hans företag lyckades, tillsammans med många andra mindre indiska IT-företag, att knipa en stor del av de IT-jobb som väst outsourcade runt millennieskiftet. Därefter har Nilenani fått status som nationell förnyare och samhällsguru. Han får numera frågor från journalister om Indiens utveckling, framtid och roll i världen. Han ses som en av alla de där smarta, driftiga nyskaparna som ska leda Indien in i ljuset där sociala framsteg och digital teknik skiner i kapp.

Hans stjärna lyser även utomlands. Nilekani blev symbolen för det nya smarta IT-Indien och inspirerade New York Times-skribenten Thomas L Friedman att skriva bestellern The World is Flat som argumenterar för att det framför allt är tredje världen som tjänar på globaliseringen. Nilekani hyllas i Friedmans bok som föredöme, vilket säkert bidrog till att tidskriften Time utsåg honom till en av världens mest inflytelserika personer.

Nu har Nandan Nilekani själv skrivit en bok som handlar om inget mindre än Indiens och därmed hela världens framtid.

Och de idéer han lanserar vore inte så märkvärdiga om de kom från en vänsterliberal politiker. Men eftersom de formats i slutna vd-rum, varifrån man förväntar sig höra snävt företagsekonomiskt tänkande, känns de osedvanligt oegennyttiga.

Hans eget företag var i sig ett Babels torn. De sju grundarna pratade fem olika språk, vilket inte är så ovanligt i Indien som saknar ett riksspråk, utan har 22 officiella språk. Men till skillnad från i Bibelns legend hittade man en lösning. Infosys grundare fick prata med varandra på ett sjätte språk, som förstås var engelska.

Den frigörande engelskan! Nilekani gör en parallell till Ram Mohan Roy, social reformator i 1800-talets brittiska Indien, som paradoxalt nog ansåg att engelskan, förtryckarnas språk, kunde befria indierna, eftersom det är bortom de inhemska eliternas kontroll. Braminerna med sitt kastförtryck och jordägarna med sin feodalism lärde sig inte engelska, som istället blev akademikernas, medelklassens och självständighetsrörelsens språk.

När Nilekani var barn följde han med sin pappa för att lyssna när landets första premiärminister, Jawaharlal Nehru, höll tal. Pappan dyrkade Nehru för hans tro på det moderna och den rationella vetenskapen. Och för att han skapade en ”indiskhet” som inte byggde på en religion eller ett språk, utan på just mångfald.

Nilekani tog intryck. Men Nehru kunde inte göra så mycket, inte heller hans efterträdare, inklusive dottern Indira Gandhi och barnbarn Rajiv Gandhi. Under deras regeringstid var protektionismen den förhärskande ekonomiska modellen, kvalitén på indiska industriprodukter usel och tillväxttakten låg. Utländska nationalekonomer brukade på 1970-talet lite föraktfullt prata om den ”hinduiska tillväxttakten” när de syftade på ekonomisk tillväxt på 3,5 procent om året och en befolkningstillväxt på 2 procent, vilket innebar att det tog 45 år för landets BNP att fördubblas.

Nilekani menar att det var först när Indiens ekonomi liberaliserades i början av 1990-talet som Nehrus politiska idéer kunde realiseras, eftersom det först då det fanns något att fördela. Tack vare stark tillväxt är Indien idag på väg att bli vad det en gång bara kunde drömma om att bli. Idag växer ekonomin med 8 procent och befolkningen med 1,5 procent, vilket gör att BNP fördubblas vart nionde år.

Indiens IT-industri har de senaste åren gett miljontals nya jobb. Och runt spetsteknikföretagen frodas service- och industriföretag där ännu fler jobb skapats. Även landsbygdens ekonomi har fått en skjuts på grund av att bönderna har kunnat sälja sin mark till expanderande IT- och teleserviceföretag. Optimisten Nilekani går så långt som att lansera en förhoppning om full sysselsättning … inte nästa år eller nästnästa, men kanske om ett par decennier.

Men för att nå dit, skriver han – och medger att vägen är lång och mödosam –krävs en lång kedja av politiska åtgärder. Staten måste skapa bättre offentliga skolor, som ger fler politiskt medvetna medborgare, som i sin tur skapar ett tryck underifrån – som ger verkliga förändringar. Och detta är precis vad som är på väg att ske, menar Nilekani, och omfamnar indiernas växande bildningshunger och landets allt radikalare sociala reformister, miljökämpar och människorättsaktivister.

Nilekani ser framtiden i den ekonomiska modell som formats sedan liberaliseringarna inleddes 1991. Då, skriver han, bytte lyckligtvis Indien från ”katedralmodellen” (utvecklingsstrategier som genomförs uppifrån och ner) till ”basarmodellen” (ömsesidigt utbyte av idéer mellan entreprenörer). Så långt är han en klassisk liberal debattör.

Men den dynamiska marknadsliberalismen måste enligt Nilekani kompletteras med en radikal socialpolitik och ett starkt och idéburet civilt samhälle. Indiens styrka, menar han, ligger i det faktum att det finns så många starka sociala och politiska gräsrotsaktivister som slåss för rättvisa i domstolarna och demonstrerar på gatorna när politikerna fattat galna beslut eller myndigheterna drabbats av korruptionsröta.

Även arga kapitalist- och industriexploateringskritiker som författaren Arundhati Roy får en kram av före detta företagsledaren Nandan Nilekani.

För att Indien även i fortsättningen ska kunna skörda frukterna av globaliseringen måste alla vara med på utvecklingståget, argumenterar han: politiken måste hjälpa till när marknaden inte klarar att skapa rättvisa förhållanden. Framtiden blir ljus om politiken och det civila samhället står starka. Framtiden blir mörk om allt urartar i oreglerad, omänsklig ekonomism.

Publicerad i senaste numret av Internationella Studier som ges ut av Utrikespolitiska Institutet