Räddningen finns i staden

Att allt fler överger landsbygden för att flytta till storstäderna brukar beskrivas som ett problem. Stadslivet målas upp som motsatsen till allt vad hållbarhet och miljövänlighet heter.
Fast egentligen är det tvärtom, slår amerikanska vetenskapsrådet fast i en rapport som försökt ta redan på vad som händer med djuren, naturen och den globala uppvärmningen om dagens snabba urbanisering fortsätter som hittills i ytterligare 20 år.

Utgångspunkten är att det glesnar i glesbygderna och tätnar i städerna. Varje år flyttar 70 miljoner landsbygdsbor till staden. Det innebär 200 000 om dagen, 8 000 i timmen eller 130 varje minut.

1950 levde en tredjedel av världens befolkning i städer, sedan fem år tillbaka är drygt hälften av oss stadsbor och år 2030 är två tredjedelar av mänskligheten omgiven av asfalt.

De närmaste 20 åren kommer ett område stort som Sydafrika att förvandlas från åkrar och ängar till gator och trottoarer. Det innebär att tio procent av den globala odlingsmarken kommer att försvinna. Och det kommer att leda till problem med såväl den biologiska mångfalden som matförsörjningen.

Urbaniseringen går särdeles fort i de snabbväxande ekonomierna i Afrika och Asien. 180 mil av Kinas kust håller på att förvandlas till en mer eller mindre sammanhängande stadsmiljö. Störst påverkan på miljön får ändå betongutbredningen när den sker i tropiska miljöer, eftersom grönskan och artrikedomen är som störst där. Rapporten pekar framför allt på Victoriasjöns strand i Uganda och Kenya, skogarna i Västafrika och Ghats-bergen i västra Indien, som alla är känsliga tropiska naturmiljöer – och samtidigt miljöer som hotas uppslukas av svällande städer.

För att kunna behålla skogarna, djurlivet och odlingsmarkerna så att vi kan fortsätta att andas och äta måste vi tränga ihop oss i allt tätare städer, menar rapporten.

Den amerikanska urbaniseringen, som vi också anammat här i Sverige, är skräckexemplet. Utspridda småhusstäder med glesa stadslandskap av små enplanshus omgivna av egna trädgårdar, omslingrade av trafikleder där invånarna susar fram i bilar, en för varje medborgare, till perifera shoppinggallerior. Om vi ska hejda överutnyttjandet av jordens resurser ska vi bygga fler täta höghusstäder och sluta drömma om den idylliska villastaden.

Vad jorden behöver mer av är städer som vi hittills uppfattat som överbefolkade och osunda. Storstäder som Seoul, Shanghai, Peking och Bangkok; som Karachi, Lagos, Manilla, Bogotá, Dhaka och Bombay. Städer där invånarna trängt ihop sig på höjden, tvären och längden, och där man kan handla sin mat, arbeta och träffa vänner i närheten av där man bor.

Nära Western Ghats-bergen, som forskarna pekar ut som en extra känslig naturmiljö, ligger Bombay, som är en av världens tätaste städer och sedan länge de indiska landsbygdsbornas största frestelse, inte minst tack vare allt hopp som fötts sedan de sett filmerna från Bollywood, stadens drömfabrik. Här är problemet i första inte att hitta ett jobb, utan en bostad. Här kan man räkna med svältlön för ett manuellt dagsverke och Manhattanpriser för en schyst våning downtown.

I praktiken innebär det att de som anländer utan fickan full av pengar förpassas till informella bostäder och sovplatser på trottoarerna och i slumområdena. Bombay är kort sagt Slumbay. Scenerna i den Oscarsbelönade filmen Slumdog Millionaire häromåret talar sanning: av stadens 16 miljoner invånare saknar hälften formell bostad med lagfart eller hyreskontrakt.

Hur detta moras av slum och kaos ska kunna fungera som modell för framtiden kan vara svårt att förstå. Men poängen är att det inte är trängseln i sig som är problemet, som det ofta framställs i skräckrapporter i västerländska medier, utan fattigdom, gammal teknik och dålig infrastruktur som gör att luften och vattnet förorenas, medan trafiken stockar sig och sopbergen växer.

Men de på ytan smutsigare tredje världen-städerna släpper ut färre avgaser än de till synes renare vidsträckta stadslandskapen av amerikansk modell. Deras globala ekologiska avtryck är relativt litet: invånarna i världens tätbefolkade tredje världen-städer släpper ut många gånger mindre koldioxid per person än de som bor i västvärldens glesa urban sprawl-städer. Dessutom tar de inte lika mycket potentiell odlingsmark i anspråk som vi i väst gör. Deras trängsel kan helt enkelt bli jordens räddning.

Världens växande megastäder är problematiska, men de är inte hotet mot den biologiska mångfalden och globala matförsörjningen, utan hoppet.

Sändes i Obs i P1 måndag 15 oktober. Lyssna!

Mer att läsa

• Artikeln ”Global forecasts of urban expansion for 2030 and direct impacts on biodiversity and carbon pools” i amerikanska vetenskapsrådets tidskrift (Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States

of America, PNAS), publicerad 17 september 2012.

• Rapporten ”India’s urban awakening: building inclusive cities, sustaining ecnomic growth” från McKinesey Global Institute, april 2010.