Ny flyttar Indien Online till Indienbloggen

Hej kära, bästa läsare av min blogg!

Sedan i våras bloggar jag förutom här på Indien Online också om Indien på Indienbloggen på Vagabond.se.

Jag känner att det är ohållbart att ha två Indienbloggar. Så från och med nu kommer jag bara att publicera nya texter om Indien på Vagabonds Indienblogg – och inte här.

Men den här sajten – Indien Online – kommer att finnas kvar. Sedan jag startade den 2006 har jag skrivit nästan 600 inlägg som lästs av över en halv miljon unika besökare. Sajten kommer att finnas kvar eftersoim den är ett arkiv över olika Indientexter som tänker mig att ni, kära läsare, kan ha nytta av.

Men från och med nu, alltså bara nya inlägg på Indienbloggen på Vagabond.se.

Ta mig dit nu!

Stjärnekonomernas bråk om Indiens fattiga

Indiens ekonomi krisar efter 22 år av makalös tillväxt. I början av september – medan den indiska rupien föll i värde och räntorna steg – godkände landets parlament en lag som ska ge subventionerad mat till de 800 miljoner indier som fortfarande räknas som fattiga.

Men frågan är om jättelika statliga stödprogram verkligen är bästa metoden för att utrota fattigdomen?

Oppositionen kallar matsubventionerna för röstfiske. Och Indiens två mest kända ekonomer är oense om det är staten eller marknaden som ska hjälpa Indiens fattiga.

I ena ringhörnan Amartya Sen, som fick nobelpriset i ekonomi 1998 och är verksam vid Harvard. I andra ringhörnan ekonomiprofessorn Jagdish Bhagwati vid Columbiauniversitetet.

Fajten började sedan Amartya Sen publicerat sin nya bok, An Uncertain Glory, som betyder ungefär En osäker triumf. I boken skriver han att Indien är ensamt bland Asiens tillväxtländer om att inte ha lyckas förbättra livsvillkoren för de allra fattigaste. Trots decennier av tillväxt, som bara överträffas av Kina, är hälsotalen fortfarande usla för hundratals miljoner indier.

Något är kort sagt fundamentalt fel med den indiska modellen, menar den indiska nobelpristagaren.

Under tillväxtåren fick man in stora skatteinkomster och statens finanser var mycket goda. Därför borde man ha passat att satsa ordentligt på grundskolor och primärvård. Amartya Sen tycker att Indien missade en historisk chans att minska fattigdomen.

Istället får man se sig slagna till och med av det undergångstippade grannlandet Bangladesh, som har betydligt sämre ekonomi än Indien, men stoltserar med snabbare ökning av läs- och skrivkunnighet och medellivslängd.

”Livet för den fattigare halvan av Indiens befolkning är i stort sett inte bättre än för den fattigare halvan av Afrikas befolkning”, skriver Amartya Sen – och argumenterar för att Indien inte bara kan bygga järnvägar, flygplatser och bredbandsnät, utan också måste satsa på den sociala infrastrukturen.

Problemet med statliga välfärdsprogram är bara att toppolitikernas vackra intentioner förfuskas av politiker och tjänstemän på lägre nivå, kontrar Jagdish Bhagwati, som länge räknats som nummer två efter Amartya Sen bland Indiens internationellt kända ekonomer. Statliga sociala projekt göder bara korruptionen, säger han. Fattigdomen beror inte på Indiens taskiga offentliga utbildning och sjukvård, utan på att landet har så dåligt investeringsklimat.

Se istället till att folk får jobb så kommer de att satsa på sin egen utbildning och hälsa, skriver Bhagwati i sin nya bok, som heter Why Growth Matters, alltså Varför tillväxt är så viktig.

För första gången på 22 år har Indien i år drabbats av ekonomisk kris. Nästa år är det parlamentsval, och ska den Kongresspartiledda koalitionen bli omvald måste den hitta på något som lindrar effekterna av raset.

Och hittat på något, det har man – och det med råge. De 800 miljoner indier som har det sämst ställt ska nämligen erbjudas möjlighet att varje månad köpa fem kilo statligt subventionerat ris, hirs och vete.

Denna gigantiska Marshallplan till Indiens fattiga, som redan klassats som världens mest omfattande välfärdsprogram, kommer att kosta astronomiska 140 miljarder kronor om året.  Men det vore det kanske värt. Om hjälpen når fram skulle den onekligen göra skillnad.

Kruxet är att det mesta av sådana här satsningar försvinner hos olika mellanhänder, medan bara små rännilar sipprar ner till de fattigaste. Rajiv Gandhi, som var premiärminister i slutet av åttiotalet, sa att av varje 100-rupiersedel som staten ger i bidrag till behövande så når bara 10 rupier fram.

Med tanke på fusket har Jagdish Bhagwati i högra ringhörnan en poäng i att det är klokare att se till att näringslivet har bra villkor och att folk får jobb än att skapa ett enormt byråkratiskt system för att avgöra vem som har rätt att få köpa subventionerad säd.

Men Amartya Sen i vänstra ringhörnan har å andra sidan rätt i att ekonomisk tillväxt inte räcker för att skapa välstånd för de fattigaste.

I de tre indiska delstater – en i Himalaya och två vid landets sydspets – som är mest jämlika och har högst utbildningsnivå och hälsostandard, är märkligt nog medelinkomsten låg och tillväxten långsam.

Medan de indiska delstater som toppar inkomst- och tillväxtligan har större klyftor och fler fattiga.

Därför skulle jag vilja påstå att ställningen i matchen mellan de båda indiska stjärnekonomerna om hur man bäst hjälper Indiens fattiga för närvarande är… oavgjord. 

Sändes i Obs i Sveriges Radio 24 september 2013. Lyssna! 

Beställ Amartya Sens An Uncertain Glory (skriven tillsammans med Jean Dreze) och Jagdish Bhagwatis Why Growth Matters (skriven tillsammans med Arvind Panagariya) på Adlibris.

Boka föredrag - två perspektiv på Indien

Jag och Pradyumna Kumar Mahanandia (Pikej), huvudpersonen i min bok New Delhi-Borås, kommer att genomföra en serie gemensamma föredrag med bildspel. Ett föredrag om Indien utifrån två perspektiv - ett inifrån och ett utifrån, men också om Pikejs livsöde, kärlek till Lotta, mödosamma cykelresa och kulturkrockar första tiden i Sverige.

Passa på att boka ett föredrag för skolan, företaget, biblioteket, myndigheten, organisationen.

Mer information kommer här:

Pradyumna Kumar Mahanandia, eller Pikej som han kallas, föddes i en by i djungeln i östra Indien med en profetia. Han skulle senare i livet gifta sig med en kvinna som inte kom från byn, inte från distriktet, inte ens från landet – hon skulle dessutom vara född i oxens tecken, vara musikalisk och äga djungel.

I New Delhi träffar han många år senare Lotta från Borås som åkt folkvagnsbuss till Indien. Hon stämmer in på profetian.

Så börjar den hisnande kärlekshistorien som tar Pikej landvägen mellan Asien och Europa. Den sagoskimrande berättelsen har nu blivit den kritikerrosade boken New Delhi-Borås (Forum förlag 2013 - köp boken på Bokus eller Adlibris).

Per J Andersson är född i Hallstahammar. Redan i tonåren drömde han om att resa österut. Som 20-åring gav han sig första gången iväg med ryggsäck och minimal reskassa. Sedan dess har Indien honom i ett fast grepp. Han reser tillbaka varje år för att skriva reportage för Vagabond, som han var med och grundade för 26 år sedan, författa guide- och reportageböcker om landet och göra radioinslag. Tack vare sin långa Indienerfarenhet blir han ofta anlitad som Indienexpert.

Per – som har skrivit den nyutkomna boken om Pikejs liv – föreläser ofta om Indiens samhällsliv, seder och kultur för företag, skolor och myndigheter.

Pikej – som boken handlar om – är också en erfaren föredragshållare. Hundratals gånger har han berättat om sitt osannolika liv för politiker, företagsledare, kommunanställda, skolelever etc.

Nu kan ni boka ett spännande Indienföredrag med båda två, där Pikej ger ett inifrånperspektiv på Indien och berättar om profetian, kulturen och kärleken, medan Per berättar om Indien sett ur en europisk resenärs synvinkel – om sina möten med den brokiga och myllrande indiska kulturen.

Till föredraget visas ett bildspel med bilder från olika delar av Indien och från Pikejs hemby vid kanten av djungeln.

Boka föredrag

Kontakt

Per J Andersson, per@vagabond.se,

070-653 50 82

Pikej, info@pkmahanandia.com,

070-415 91 61

Förkastligt indiskt jordbruksstöd?

På ekonomisidorna i indiska tidningar kan man varje höst läsa rubriker som ”Häftiga monsunregn får aktiekurserna att stiga” och ”Glädjefnatt på Bombaybörsen efter spöregn i augusti”. Om sommarmonsunen är riklig är det inte bara indiska bönder som blir glada. Hela landets ekonomi blir på strålande humör.

Men odlingsmetoderna i det indiska jordbruket är ålderdomliga och skördarna små jämfört med resten av världen.

Det mesta som odlas konsumeras lokalt. Men Indien exporterar också allt från ris till vindruvor, auberginer och chili. I den politiska debatten i Indien hör man ofta argumentet att ett land som fortfarande har hundratals miljoner fattiga och allt för många undernärda barn inte borde exportera sin mat. Den behövs ju för att föda den egna hungrande befolkningen. Så tänker också den indiska regeringen som sett till att begränsa matexporten och hålla sädesmagasinen välfyllda.

Men erfarenheterna från bland annat Kina visar att man utrotar hungern snabbare om man effektiviserar jordbruket och tillåter matexport. Kina började marschen mot välfärdssamhället med att reformera jordbruket och få dem som inte längre behövdes på åkrarna att flytta till stan, där de blev anställda i de nya fabrikerna.

Utslagningen av de små ineffektiva kinesiska jordbruken ledde paradoxalt nog till minskad hunger och mindre ekonomiska klyftor.

I Indien började man med liberaliseringen av ekonomin tio år efter Kina och istället för att ta först ta itu med jordbruket började man med industrin. De indiska bönderna, ja de fick fortsätta med ett jordbruk som är ett av världens mest ineffektiva. Gammeldags odlande med magra skördar och klent mjölkande kossor som upprätthålls tack vare massiva statliga subventioner och restriktioner för både import och export av mat. Därför hittar man praktiskt taget inte ett utländskt varumärke i indiska skafferier. Det mesta är subventionerat, många av basvarorna har statligt reglerade priser och praktiskt taget allt är odlat i Indien.

I motsats till kineserna satsade indierna minimalt på att skapa bra förutsättningar för modernt jordbruk. Resultatet är låg produktivitet och att allt för stor andel av de indiska grönsakerna ruttnar på väg till basaren, eftersom vägarna är så usla och lastbilarna så skruttiga.

Infrastrukturen, det som Kina satsade på, hamnade i bakvattnet i Indien.

I mindre och mer maktlösa tredjevärldenländer är problemen de omvända. Där är allt för många av varorna i skafferierna importerade. För drygt tio år sedan kunde man läsa att 20.000 fattiga mjölkbönder i Dominikanska republiken tvingats ge upp sedan landet översvämmats av billigt mjölkpulver från Arla. Det europeiska mjölkpulvret är mycket billigare än lokal karibisk mjölk tack vare dubbla EU-subventioner i form av både jordbruksstöd och exportstöd.

Ofattbara 500 miljarder kronor kostar EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Störst andel av pengarna, ungefär 17 procent, går till de franska bönderna. Skattepengar som alltså inte används bara för att bevara Europas odlingslandskap, utan också för att hålla olönsamma europeiska bönder under armarna och slå undan benen för asiatiska, afrikanska och latinamerikanska bönder.

Även Ghana har haft stora problem med subventioner i den rika världen. En av de vanligaste rätterna som lagas i de ghananska hemmen är kyckling med stekt ris och tomatsås. Men landets hönsuppfödare och ris- och tomatodlare har inte en chans i konkurrensen mot det amerikanska riset, de holländska kycklingdelarna och de italienska burktomaterna som dumpas till underpris i Afrika tack vare kraftiga statliga subventioner.

Resultatet är återigen att det lokala jordbruket slås ut på grund av Washingtons och Bryssels stöd till världens rikaste bönder.

I Indien skulle den politiker som gick med på att varorna på basaren byttes ut mot europeiska eller, ännu värre, amerikanska få mycket svårt att bli omvald i nästa val.

Trots snabb inflyttning till städerna är fortfarande hälften av alla 1,2 miljarder indier jordbrukare, som med sin valsedel kan tillsätta och avsätta regeringar. Indiska politiker måste alltså hålla sig väl med bönderna. Problemet är att de gör det med kortsiktiga populistiska metoder.

På 1960-talet tvingades Indien importera spannmål från USA, vilket var höjden av förödmjukelse i ett land där man lagt ner så mycket politisk prestige på att vara självförsörjande. Det amerikanska biståndsvetet är fortfarande ett politiskt trauma. Och ända sedan dess kan man säga att landets jordbrukspolitik gått ut på att dela ut subventioner för att hålla landets vetemagasin välfyllda och se till att historien inte upprepar sig.

Nyligen träffade jag M S Swaminathan, som brukar kallas Den gröna revolutionens fader. För 40 år sen var han med och såg till att de indiska ris- och vetebönderna med nya metoder kunde få ut större skördar. Den gröna revolutionen var mindre omfattande i Indien än i övriga Asien, men ändå gjorde den slut på de återkommande indiska svältkatastroferna – och Time Magazine utnämnde därför Swaminathan till en av 1900-talets mest betydelsefulla personer.

Swaminathan punkterar en gång för alla missuppfattningen att fattigdom i världen skulle handla om brist på mat. Marknaderna svämmar över av produkter. Problemet är istället att en allt för stor del av befolkningen inte har råd att köpa maten som ligger där och väntar. Det är köpkraft, inte mat, det råder brist på.

Den gröna revolutionens faders slutsats är att det nu krävs en andra grön revolution som ger folk möjlighet att köpa maten.

Men hur ska det gå till? E Vadivel, forskare på jordbrukshögskolan i sydindiska Tamil Nadu, har ett förslag. Han råder de bönder han träffar att inte odla ris, linser och oljeväxter, grödor som indiska staten subventionerar och reglerar konsumentpriserna på, utan att istället satsa på mer kapitalintensiva varor som frukt och grönsaker för export.

Först då skapas fler jobb på landsbygden, menar Vadivel. Först då ökar inkomsterna. Först då ökar folkets köpkraft. Och först då blir indiskt jordbruk effektivare och landsbygdsbefolkningen mindre fattig.

Men för att det ska bli verklighet måste världens stora matproducenter ge upp protektionismen och sluta att bara tänka på att skydda sina egna bönder. Även Brasilien och Indien måste se över sitt jordbruksstöd. Men eftersom 96 procent av allt stöd till världens jordbrukare ges till de 4 procent av bönderna som bor i de rika länderna faller ansvaret ändå tyngst på USA och EU.

Sändes i Obs i Sveriges Radios P1 torsdag 14 mars

Lyssna!

Mer att läsa

Ever-green Revolution is the only pathway. Essä av Dr M S Swaminathan på sajten Agrarian Crisis. http://agrariancrisis.in/2012/08/12/ever-green-revolution-is-the-only-pathway-dr-ms-swaminathan/

Agriculture reform key to India budget. Artikel i Financial Times. http://www.ft.com/intl/cms/s/0/b16797ee-4309-11e0-aef2-00144feabdc0.html#axzz2MN29NIYA

Arla-export drabbar bönder i Dominikanska republiken. Artikel i Lantbrukets affärstidning ATL. http://www.atl.nu/lantbruk/arla-export-drabbar-bonder-i-dominikanska-republiken

Böndernas gissel men de fattigas vän. Artikel i Lantbrukets affärstidning ATL. http://www.atl.nu/lantbruk/bondernas-gissel-men-de-fattigas-van

Köp inhemsk mat för jobbens skull. Artikel i Livsmedelarbetarförbundets tidning Mål & Medel. http://malmedel.nu/ovriga-nyheter/lantarbetarfacket-kop-inhemsk-mat-for-jobbens-skull/

Ironies of India's Green Revolution. Essä från 1970 i Foreign Affairs av Wolf Ladejinsky om Indiens gröna revolution som då nyligen inletts. (Du kan läsa inledningen gratis, men måste betala för att få hela essän som pdf.) http://www.foreignaffairs.com/articles/24190/wolf-ladejinsky/ironies-of-indias-green-revolution