Stjärnekonomernas bråk om Indiens fattiga

Indiens ekonomi krisar efter 22 år av makalös tillväxt. I början av september – medan den indiska rupien föll i värde och räntorna steg – godkände landets parlament en lag som ska ge subventionerad mat till de 800 miljoner indier som fortfarande räknas som fattiga.

Men frågan är om jättelika statliga stödprogram verkligen är bästa metoden för att utrota fattigdomen?

Oppositionen kallar matsubventionerna för röstfiske. Och Indiens två mest kända ekonomer är oense om det är staten eller marknaden som ska hjälpa Indiens fattiga.

I ena ringhörnan Amartya Sen, som fick nobelpriset i ekonomi 1998 och är verksam vid Harvard. I andra ringhörnan ekonomiprofessorn Jagdish Bhagwati vid Columbiauniversitetet.

Fajten började sedan Amartya Sen publicerat sin nya bok, An Uncertain Glory, som betyder ungefär En osäker triumf. I boken skriver han att Indien är ensamt bland Asiens tillväxtländer om att inte ha lyckas förbättra livsvillkoren för de allra fattigaste. Trots decennier av tillväxt, som bara överträffas av Kina, är hälsotalen fortfarande usla för hundratals miljoner indier.

Något är kort sagt fundamentalt fel med den indiska modellen, menar den indiska nobelpristagaren.

Under tillväxtåren fick man in stora skatteinkomster och statens finanser var mycket goda. Därför borde man ha passat att satsa ordentligt på grundskolor och primärvård. Amartya Sen tycker att Indien missade en historisk chans att minska fattigdomen.

Istället får man se sig slagna till och med av det undergångstippade grannlandet Bangladesh, som har betydligt sämre ekonomi än Indien, men stoltserar med snabbare ökning av läs- och skrivkunnighet och medellivslängd.

”Livet för den fattigare halvan av Indiens befolkning är i stort sett inte bättre än för den fattigare halvan av Afrikas befolkning”, skriver Amartya Sen – och argumenterar för att Indien inte bara kan bygga järnvägar, flygplatser och bredbandsnät, utan också måste satsa på den sociala infrastrukturen.

Problemet med statliga välfärdsprogram är bara att toppolitikernas vackra intentioner förfuskas av politiker och tjänstemän på lägre nivå, kontrar Jagdish Bhagwati, som länge räknats som nummer två efter Amartya Sen bland Indiens internationellt kända ekonomer. Statliga sociala projekt göder bara korruptionen, säger han. Fattigdomen beror inte på Indiens taskiga offentliga utbildning och sjukvård, utan på att landet har så dåligt investeringsklimat.

Se istället till att folk får jobb så kommer de att satsa på sin egen utbildning och hälsa, skriver Bhagwati i sin nya bok, som heter Why Growth Matters, alltså Varför tillväxt är så viktig.

För första gången på 22 år har Indien i år drabbats av ekonomisk kris. Nästa år är det parlamentsval, och ska den Kongresspartiledda koalitionen bli omvald måste den hitta på något som lindrar effekterna av raset.

Och hittat på något, det har man – och det med råge. De 800 miljoner indier som har det sämst ställt ska nämligen erbjudas möjlighet att varje månad köpa fem kilo statligt subventionerat ris, hirs och vete.

Denna gigantiska Marshallplan till Indiens fattiga, som redan klassats som världens mest omfattande välfärdsprogram, kommer att kosta astronomiska 140 miljarder kronor om året.  Men det vore det kanske värt. Om hjälpen når fram skulle den onekligen göra skillnad.

Kruxet är att det mesta av sådana här satsningar försvinner hos olika mellanhänder, medan bara små rännilar sipprar ner till de fattigaste. Rajiv Gandhi, som var premiärminister i slutet av åttiotalet, sa att av varje 100-rupiersedel som staten ger i bidrag till behövande så når bara 10 rupier fram.

Med tanke på fusket har Jagdish Bhagwati i högra ringhörnan en poäng i att det är klokare att se till att näringslivet har bra villkor och att folk får jobb än att skapa ett enormt byråkratiskt system för att avgöra vem som har rätt att få köpa subventionerad säd.

Men Amartya Sen i vänstra ringhörnan har å andra sidan rätt i att ekonomisk tillväxt inte räcker för att skapa välstånd för de fattigaste.

I de tre indiska delstater – en i Himalaya och två vid landets sydspets – som är mest jämlika och har högst utbildningsnivå och hälsostandard, är märkligt nog medelinkomsten låg och tillväxten långsam.

Medan de indiska delstater som toppar inkomst- och tillväxtligan har större klyftor och fler fattiga.

Därför skulle jag vilja påstå att ställningen i matchen mellan de båda indiska stjärnekonomerna om hur man bäst hjälper Indiens fattiga för närvarande är… oavgjord. 

Sändes i Obs i Sveriges Radio 24 september 2013. Lyssna! 

Beställ Amartya Sens An Uncertain Glory (skriven tillsammans med Jean Dreze) och Jagdish Bhagwatis Why Growth Matters (skriven tillsammans med Arvind Panagariya) på Adlibris.

India Unlimited: föredrag och diskussioner om Indien

Missa inte Indienseminarierna och minglet på Hotell Clarion Skanstull imorgon (onsdag 4 september) eftermiddag kl 16-19. Alla Indienintresserade välkomna! Fri entré!

Två nya Indienböcker: en guidebok och en dokumentär berättelse

Ska du resa till Indien i vinter? Vänta med att köpa guidebok. Jag skriver så att tangenterna glöder medan tryckeriet börjat värma upp pressarna. Deadline närmar sig, bokhandlarna har börjat göra plats i hyllorna: 1 november är den här, tredje, uppdaterade och utökade upplagan av Indien – personlig guide (Vagabond förlag).

Några månader senare kommer nästa bok, dokumentärromanen New Delhi-Borås – den osannolika berättelsen om indern som cyklade till kärleken i Sverige (Forum förlag) som handlar om kärleken mellan PK och Lotta, möten med Indira Gandhi och världens första kvinnliga kosmonaut, och – inte minst – en mycket lång cykelresa.

Finns snart i en nätbokhandel nära dig!

Elefanten som började dansa

Elefanten som började dansa. Så heter en reportage- och fotobok som jag och fotograf Håkan Elofsson (bilden här ovanför) gjorde för några år sedan. Den finns fortfarande i lager att köta från bl a Adlibris och Bokus.

Är du på väg till Indien är det en användbar kompanjon på resan, en reskompis som gör att du förstås mycket mer av vad du ser.

Här är en aptitretare i form av bokens första kapitel.

1. Elefanten som började dansa
Dalal Street. Så heter en oansenlig gatstump i centrala Bombay där en modern skyskrapa i glas och betong reser sig högt ovanför de slitna trevåningshusen i grått tegel.
På denna lilla skuggiga gata i de gamla stadskvarteren står grupper av indiska män i vit skjorta och slips. De röker nervöst och dricker kaffe ur plastmuggar.


Ovanför entrén till skyskrapans trapphus hänger en stor plasmaskärm som visar aktiekurser och börsindex. När jag följer efter mäklarna som efter pausen strömmar in genom skyskrapans entré hamnar jag på Indiens framgångsrika aktiebörs, som de senaste åren stigit mångdubbelt snabbare än börserna i väst. När jag står där och ser hissarna försvinna upp i tornet känns det följdriktigt att Indien på bara några decennier förvandlats från ett hjälpberoende biståndsland med återkommande svältkatastrofer till en av världens snabbast växande ekonomier.

Bombay är Indiens ekonomiska centrum, Dalal Street motsvarigheten till USA:s Wall Street. Men när jag vänder blicken och tittar tillbaka ut på gatan förstår jag att landet har en lång väg kvar att vandra innan det gamla fattigdoms-Indien är förpassat till historien.

Den klumpiga elefanten
Indien brukar liknas vid en elefant. Stor, klumpig och långsam. När utvecklingen rusat fram i väst och i Sydostasien har Indiens ekonomi stått och stampat eller som bäst långsamt släntrat efter, oförmögen att hålla takten med sin egen snabba befolkningsökning. Fattigdomsspöket har fortsatt att härja och Indien har förblivit landet där man fått bekräftelse på teorierna om den fattiga världens underutveckling och den rika världens ointagliga försprång.

Men 1991 kom vändningen. Och det började, som det ofta gör, med en kris. Första Irakkriget hade fått oljepriserna att stiga dramatiskt och de första tecknen på en kraftig global lågkonjunktur hade börjat visa sig. Samtidigt hade den indiska modellen med höga tullmurar för export och import och ett stramt reglerat näringsliv börjat gå i stå. Modellens skapare hade själva börjat tvivla på dess förträfflighet och sökte nya utvecklingsvägar. Medan man såg Kina lyfta sig ur fattigdomen och ta sikte på välfärd och modernitet visade Indiens ekonomi minussiffror. Inflationen skenade och valutareserven var praktiskt taget slut.

Den indiska regeringen var tvungen att snabbt försöka undvika en total ekonomisk kollaps. I juni 1991 beslutade man därför att montera ner protektionismen – idéen om att inom landets gränser producera alla de varor man behöver – och satsa på ett ökat inslag av internationell handel.
Internationaliseringen gav effekt. Tillväxten tog fart, inflationen avstannade. Den omedelbara krisen var över.

Men kritikerna befarade att liberaliseringarna skulle leda till ökade klyftor och växande fattigdom. 2001 års stora folkräkning visade dock tecken på motsatsen: andelen absolut fattiga hade på tio år sjunkit från 36 till 29 procent och andelen läs- och skrivkunniga ökat från 52 till 65 procent.

I dag stiger Indiens stjärna på himlen. Företagen nyanställer som aldrig förr, bruttonationalprodukten växer med över nio procent om året, medelklassen blir större, de indiska lönerna ökar snabbast i hela världen och varumärket Indien, som numera förknippas med högteknologiskt kunnande, firar triumfer världen över.
Man kan säga att den indiska elefanten har börjat dansa.

Indiskt självförtroende
Indien har stått på egna ben sedan britterna halade Union Jack och tog båten hem en augustidag 1947. Men först nu, 60 år senare, har benen blivit så starka att Indien kan hävda sig internationellt. På Världshandelsorganisationens möten är Indien numera en maktfaktor som väst måste lyssna på. Många menar till och med att det snart är dags för en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. Amerikanska CIA:s tankesmedja har formulerat ett scenario där USA snart inte är jordklotets enda supermakt, utan där maktbalansen förskjuts mot Kina och Indien. Det är stora saker på gång.

Maktförskjutningen, anser tankesmedjan, kommer att få samma geopolitiska betydelse som när Tyskland enades i slutet av 1800-talet.

Kina har förvandlats från militär fiende till politisk vän och ekonomisk konkurrent. 1962, sedan Kina invaderat och annekterat Tibet, utkämpade Indien och Kina ett krig om två gränsområden i Himalaya. I dag är relationerna avspända och vänliga. Landgränsen har öppnats för handel och de båda länderna röstar ofta till varandras favör i internationella sammanhang.

I dag pågår en annan kamp. Kampen om att få kallas Asiens mest framgångsrika land. Ständigt mäter sig Indien med sin mäktiga granne i norr, som hela tiden verkar ligga ett steg före. Kinas ekonomiska framsteg började redan runt 1980 och moderniseringen av samhället har gått mycket längre än i Indien. Den kinesiska ekonomin växer i dag snabbare, andelen fattiga är färre och vägarna, elnätet och byråkratin är modernare och fungerar bättre.

Indierna berömmer sig å andra sidan för sin vitala demokrati och fria press, sina goda kunskaper i engelska och spetskompetens när det gäller avancerad teknisk forskning och utveckling. Under kafferasten på ett IT- och teletjänstföretag i New Delhi får jag en typisk sammanfattning av indiernas syn på Kina av en 25-årig programmerare.
– Kineserna är förslavade och indoktrinerade, säger han och smuttar på sitt heta kaffe, medan vi indier är demokratiska och fria själar.

I dag är det Indien som tar för sig utomlands, efter århundraden av underkuvande av muslimska furstar från Centralasien och handelsmän från Europa och efter decennier av en skyddad tillvaro bakom höga tullmurar. Indiska företag drar inte bara längsta strået när det gäller utlokalisering av service- och teknikjobb, det indiska näringslivet håller också på att köpa sina konkurrenter i väst.

Den före detta kolonialmakten Storbritannien får i dag finna sig i att Indien är på väg att köpa in sig i flera typiskt brittiska näringar, som stålindustrin, en av pelarna i kol- och stålunionen, förstadiet till EU, den europeiska framgångssagan efter andra världskriget. Först köpte indiska Mittal amerikanska stålkoncernen Arcelor, sedan köpte indiska Tata Steel brittiska ståljätten Corus. Världens stålindustri domineras nu av indiska ägare.

”Imperiet slår tillbaka” och ”Tata kolonialiserar världen” läser jag på ledarsidorna i de indiska morgontidningarna på mitt frukostkafé i Bombay. Vid de andra borden sitter indiska collegeungdomar med bärbara datorer och sms-pipande mobiltelefoner. Ovanför den fräsande och gurglande espressomaskinen en teveskärm som ljudlöst visar att Bombaybörsen stigit med 400 procent på fyra år.

En känsla har spridit sig hos den indiska medelklassen. En känsla av att Indiens tid är nu. Prognoserna ser goda ut. Enligt den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs’ Bric-rapport, som handlar om den framtida tillväxten i de stora tillväxtländerna, kommer Indiens BNP att fyrfaldigas fram till 2020 och blir större än Japans före 2032. Blickar man fram mot 2050 har Indien passerat även USA. Bara Kina kommer då att ha en större ekonomi än Indien.

Byliv i storstaden
Men Dalal Street, börsgatan i Bombay, är med tanke på den centrala roll den spelar i en av världens snabbaste växande ekonomier inget som imponerar på den som förväntar sig modernitet och nyvunnet välstånd. Inte långt från plasmaskylten med aktiekurserna står två kor och betar blast, cyklar mjölkmannen med spenvarm mjölk i buckliga aluminiumkannor hängande från pakethållaren på sin cykel, sitter en pojke på trottoaren och kavlar chapatideg på en kartongskiva, som om de inte befann sig mitt i 15-miljonerstaden Bombay utan i en av Indiens tusentals fattiga byar.

Tittar man noga ser man också att det mellan järnstaketet och den slitna fasaden mittemot börsen hänger kläder, filtar och påsar med tandborstar, kammar och tvålar. Den nyanlända besökaren undrar förstås vem som äger dessa personliga tillhörigheter. Och varför de hänger på ett staket på Bombays börsgata?

Svaret säger mycket om Indien i dag. Bombay, framgångsstaden, drömmarnas stad, är en lika söt som salt och bitter brygd. Varje dag stiger hundratals utblottade landsbygdsbor av tåget och bussen från landsbygds-Indien för att ge sig på jakt efter lyckan. Chansen att hitta ett jobb är stor. Chansen att hitta en bostad är minimal. Resultatet är att nästan hälften av Bombays invånare bor i slummen, i ett kyffe på gatan eller på golvet i ett hörn av sin arbetsplats.

Vissa landsändar stämmer fortfarande in på den gamla bilden av det fattiga, korrumperade, underutvecklade Indien samtidigt som de dynamiska storstäderna dragit nytta av globaliseringens möjligheter.

Bredvid moderniteten – plasmaskärmarna, rymdprogrammet, bredbandskablarna och spetskompetensen inom IT – finns en parallell värld från ett svunnet århundrade. Det moderna och det traditionella är dessutom tätt sammanbundna i ett ömsesidigt beroende. Storstadens medelklassindier är djupt beroende av att de fattiga som städar deras hem, vaggar deras barn till sömns, trycker på knappen i hissen och ser till att ingen tjänsteman någonsin behöver fylla sin kaffekopp eller kopiera sina arbetspapper.

Ägaren till tandborsten och filten som är inklämda mellan fasaden och staketet heter Anil Singh och jobbar på Dalal Street. Han distribuerar matlådor – små runda dosor av rostfritt stål – från hemmafruarna i förorten till deras män på kontoren i Indiens ekonomiska centrum. Han tjänar pengar som försörjer både honom själv och hans föräldrar, syster, fru och barn i hembyn hundra mil norrut. Han är en ekonomisk motor som ser till att ett tiotal människor får mat för dagen. Frågar man honom hur han ser på sitt liv svarar han att det går bra för honom i Bombay. Men vad är det för liv han lever? Han har ingenstans att bo och hans toalett är en öppen stinkande rännsten med utsikt över plasmaskärmens börskurser.

Verkstaden och kontoret
Om Kina är världens verkstad är Indien världens kontor. Kinas ekonomiska boom grundar sig på att man syr fotbollar och t-tröjor, tillverkar datorer, mobiltelefoner och teveapparater åt den rika världen. Indiens framgångar bygger på att man tar hand om den rika världens administration och kundservice, programmerar datorernas mjukvara och sköter forskningen och utvecklingen av de högteknologiska systemen.

Verkstaden och kontoret är givetvis en förenklad bild, men den ger ändå en målande beskrivning av hur de båda asiatiska jättarna nischat sig i den globala ekonomin.
Indiens teletjänst- och IT-industri har de senaste tio åren växt tiofalt och skapar varje år hundratusentals nya jobb, framför allt i städerna. Och för varje nytt avancerat IT-jobb uppstår flera nya lågavlönade servicejobb. Stadsbefolkningen växer därför snabbt. Megastäderna New Delhi, Bombay och Calcutta växer rasande snabbt.
Indien har i dag 10 av världens 30 snabbast växande städer. Fram till 2020 förväntas ytterligare 140 miljoner landsbygdsbor ha flyttat in till stan.

Men parallellt med ökat välstånd och framtidshopp växer storstädernas slumområden. Hälften av Indiens stadsbor måste fortfarande lämna hemmet för att hämta vatten i brunnar och från offentliga kranar. Och en fjärdedel av stadsborna har inte tillgång till en toalett.

I Bombay, som gärna ser sig som Indiens Shanghai, är bostadsbristen som störst. 27|000 människor trängs på varje kvadratkilometer, fyra gånger tätare än i Hongkong. 73 procent av stadens invånare bor i hushåll med ett rum – och det rummet rymmer också köket.

Det finns storstilade planer på att riva Bombays väldiga slumområden och bygga kommunala sjuvåningshus för de fattiga. Än så länge är det bara planer. Men det är bråttom. För om Indien är världens kontor ligger det i ett hus som mycket snart måste renoveras för att inte falla ihop.

Det ineffektiva jordbruket
Trots den enorma urbaniseringen är fortfarande mer än hälften av Indiens arbetskraft sysselsatt i jordbruket.
För 30 år sedan kom den gröna revolutionen med nya grödor och konstgödsel. Trots det är Indiens jordbruk extremt lågproduktivt i en internationell jämförelse – och trots fler traktorer och skördetröskor är det fortfarande mer regel än undantag att oxen drar plogen på fältet och lågavlönade lantarbetare för hand sår och skördar riset, vetet, hirsen, bomullen och sockerrören.

Ännu på sjuttiotalet drabbades Indien av återkommande svältkatastrofer: ett års otillräckliga monsunregn kunde räcka för att det skulle bli livsmedelsbrist i någon del av landet. I dag råder ingen brist. Sedan början av åttiotalet producerar Indien tillräckligt med mat för både räcka för den inhemska marknaden och för att det ska bli över för export. Men maten fördelas skevt. Trots den gröna revolutionen är nästan hälften av Indiens alla barn undernärda. Trots ett näringsliv med tillväxtyrsel tjänar en femtedel av alla indier mindre än sju kronor om dagen och klassas därmed av FN som absolut fattiga.

Man kan säga att Indien har en landsbygd som när det gäller teknisk utvecklingsnivå till stora delar befinner sig på samma nivå som rådde i Europa för 100 år sedan, samtidigt som städernas högteknologiska företag är världsledande i den allra senaste högteknologiska utvecklingen.

Det är lätt att förstå att miljoner människor varje år väljer att lämna 1800-talet för att flytta till 2000-talet.

Den schizofrena staden
Indiens storstäder är en omtumlande upplevelse och bjuder nyanlända på många paradoxer. Kanske är det som den franske 1800-talsförfattaren Victor Hugo påstod: alla storstäder är schizofrena.

– Tänk dig en bur på en gånger en meter. Du stänger in en råtta i buren och ger honom ett kilo mat om dagen, säger affärsmannen Cucu Godhwani medan planet gör en gir ut över Indiska oceanen för att landa på den smala halvön som rymmer Bombay.

– Ett kilo är mycket mat för en råtta och han äter sig stor och fet. Sedan släpper du in en honråtta, de parar sig och får ungar, som i sin tur växer upp, parar sig och får ungar. Nu är det hundratals råttor i buren. Men fortfarande får de bara ett kilo mat om dagen och buren förblir en gånger en meter. Vad händer då? Jo, de börjar bråka om maten och om utrymmet.

– Precis så, säger Cucu Godwhani, är Bombay.

Trafiken flyter trögt på Mahim Causeway, vägen som förbinder Dharavi, Asiens största slum, med medelklassförorterna Andheri och Bandra, hem för många av Bollywoods största stjärnor. Från reklamskyltar för Kaun Banega Crorepati (indiska upplagan av Vem vill bli miljonär?) blickar programledaren och stjärnskådespelaren Shah Rukh Khan ner på gatuförsäljare och trottoarslum. Vid trafikljusen säljer barfota trashankspojkar The Word is Flat – den amerikanska debattören Thomas L Friedmans stridsskrift för globalisering – till välmående bilister, som om det rådande ekonomiska systemets förlorare försökte övertyga dess vinnare om globaliseringens förträfflighet.

Taxin som jag och Cucu Godwhani åker i från flygplatsen in mot stan är en rasslande Fiat Padmini, en indisk variant av Fiat 1100, 1958 års modell, ännu en av Bombays alla paradoxer. I det ekonomiskt snabbt växande Indiens kapitalstarkaste stad är en halvsekel gammal bilmodell förhärskande.

Cucu Godhwanis liv är Bombay i ett nötskal: han har en läderfabrik i slummen i Dharavi och sitt hem i Bombays finaste kvarter på Malabar Hill.

– Känns det inte schizofrent att dagligen resa mellan de här ytterligheterna? frågar jag.

– Nej, svarar Cucu, och bjuder på en motsägelse: Bombays trängsel är orsaken till ständiga konflikter, men alla, fattiga och rika, har en sak gemensamt som gör oss till bröder och systrar: hoppet om att fånga lyckan.

Det är därför Bombay till vardags är en fungerande multikultur med förvånansvärt låg brottslighet samtidigt som frustrationen över livets tillkortakommanden plötsligt kan få vilddjuret från slummen att börjar ryta.
För inte så länge sedan hände det.

Bombays förlorade oskuld
Bombay var känt för sin toleranta harmoni medan resten av landet då och då brunnit i religiösa strider. Men vintern 1993 förlorade staden sin oskuld. Kravallerna utlöstes av en grupp hindunationalisters upptåg att riva en gammal moské i den nordindiska staden Ayodhya, kung Ramas rike enligt det hinduiska eposet Ramayana. Fattiga muslimer i Bombayslummen svarade med att ge sig på lika fattiga hinduer, som svarade med en ursinnig mobb som hackade och brände ihjäl muslimer.

Den muslimska maffian hade dittills agerat sekulariserat och begått brott för pengar, inte för religiös vedergällning. Nu agerade de för att rädda Bombaymuslimernas heder. En serie bombdåd mot det moderna Indiens manifestationer: Air Indias huvudkontor, lyxhotell vid flygplatsen, Bombaybörsens skyskrapa.

När vreden pyst ut och Bombay brunnit klart återgick allt till det normala. Fredliga förbindelser återupprättades med en bön till diverse gudar om att må det aldrig hända igen.

Dagen efter den hinduiska mobbens härjningar var över 200 indiska frivilligorganisationer på plats i slummen. Sida vid sida: affärsmän och daglönare, muslimer, hinduer, kristna och parser. En manifestation för enhet.
Cucu Godwhani, som är hindu, var också där för att hjälpa drabbade muslimer. Han säger att ingen, inte ens de mest hårdföra hinduchauvinisterna, ville att det skulle urarta så … I nästa andetag säger han aggressivt att om muslimerna i sina teokratier i Mellanöstern vägrar tolerera andra religioner, varför ska då Indien acceptera sina 140 miljoner muslimer. Cucu ger mig ett rysligt framtidscenario: ett tredje världskrig. På ena sidan världens muslimer och kineserna, på den andra västvärlden och Indien.
Sedan pratar vi, som ett bevis på Victor Hugos tes om den schizofrena megastaden, om vilken fantastiskt tolerant plats Bombay trots allt är.

Från risodling till datorer
Runt en kulle i kokospalmsskogen utanför Trivandrum, den sydindiska delstaten Keralas huvudstad, breder nyanlagda gator ut sig kantade av vita huskroppar. En jättelik parabol pekar mot himlen, en swimmingpool glittrar i solen, en doft av curry från prydliga lunchserveringar.

Men det här är ingen semesterby för utländska turister, utan Technopark, en IT-by där delstaten investerat i gator, bredbandskablar och rekreationsområden för anställda. Sedan starten för 15 år sedan har Keralas största IT-satsning lockat 110 högteknologiska företag, varav drygt hälften är utländska. Sammanlagt 15|000 anställda jobbar med allt från teletjänster till programmering av datorprogram.

Teknikparken är en välkommen framgång i en delstat som visserligen har Indiens mest välutbildade och friskaste befolkning, men där arbetslösheten är hög. I januari i år la därför delstatsregeringen, som leds av kommunistpartiet, fram en ny plan som går ut på att sprida satsningen på IT till hela Kerala.

Dagen efter jag läst om IT-satsningen i Keralas lokaltidningar sitter jag i Radakrishnan Nairs tjänsterum i hjärtat av Technopark med utsikt över kokospalmsskogen. I fjärran skymtar jag Malabarkustens stränder, där de portugisiska kolonisatörerna i jakt på peppar landade sina fartyg för 500 år sedan.

– Vi vill inte skapa öar av välstånd, inte som Bangalore och Bombay, omgivna av fattig landsbygd. Vi vill att IT-jobben ska sprida sig över hela Kerala med fiberoptikkablar ner på bynivå, säger han.

Solkatterna från grannhusens tonade fönsterrutor leker på det blankpolerade stengolvet. Luftkonditioneringen surrar svagt. Det avlägsna havet glittrar. Jag var här tolv år tidigare och såg samma utsikt från samma tjänsterum. Då rymde teknikparken en handfull småföretag med några få anställda. I ett indiskt sammanhang kändes ännu datorer och högteknologi mycket visionärt, nästan futuristiskt. I dag är det annorlunda. I dag är IT Indiens signum.

Radakrishnan Nair berättar framgångssagan: hur många av företagen i teknikparken växt från fem–tio till hundratals anställda och att de inte bara sköter de multinationella bolagens utlokaliserade tjänster.

– Vi har ett företags-BB också, där de som har en bra idé, men inte ärvt pappas pengar, kan de få låna lokal och IT-resurser av oss.
Palmernas lansettblad glänser i solen. Teet som vi just blivit serverade doftar ingefära. Radakrishnans slips är sobert mörkblå.

– Kanske föds morgondagens Microsoft eller Apple här i Kerala, säger han förhoppningsfullt.

Globaliseringens effekter
Sedan 1957 har kommunistpartiet styrt Kerala till och från. Ibland har det förlorat till kongresspartiet – som dominerar indisk politik på riksplanet – bara för att återta makten i nästa val.

Communist Party of India (Marxist) är största parti i vänsterkoalitionen som regerar delstaten. Partiets stjärnpolitiker är finansministern Thomas Isaac, som både har partibok i kommunistpartiet och är internationellt välkänd professor i nationalekonomi.
Kerala är ett indiskt undantag. Här är läs- och skrivkunnigheten 91 procent jämfört med 65,4 procent i Indien som helhet, här fungerar de allmänna skolorna, sjukhusen och vårdcentralerna någorlunda som det är tänkt, är jordägandet spritt på många småjordbrukare, är kvinnornas ekonomiska och sociala position stark och här är praktiskt taget all statistik över människors hälsa – till skillnad från i övriga Indien – glädjande läsning.

Thomas Isaac har eld i baken. Eftersom kommunistpartiet inte har egen majoritet i delstatsparlamentet, utan styr i koalitionen med andra partier, går mycket av tiden åt till att prata med lobbyister, allianspartners och partikollegor för att få majoritet kring olika förslag. Han rusar förbi de röda vimplarna med hammaren och skäran framför entrén till det skinande vita antikinspirerade Sekretariatet på Mahatma Gandhi Road. In i korridoren där den tropiska fuktiga hettan dallrar, in på sitt kylskåpssvala arbetsrum, stort som en badmintonplan. Han river åt sig några akter och försvinner ut igen. Efter fem minuter är han tillbaka med andan i halsen och slår sig ner.

Jag är nyfiken på vad en folkvald marxist med politiskt ansvar har att säga om det senaste decenniets avregleringar och privatiseringar.

Han pustar ut, börjar prata, men¬ avbryter sig mitt i första meningen för att svara i mobiltelefonen. Sedan förklarar han för mig varför Kerala saknar de rigida kasthierarkier som råder i Nordindien.

Nej, säger han, det är inte kommunistpartiets förtjänst. Redan på 1800-talet växte sig sociala reformrörelser starka bland de lågkastiga i de dåvarande hinduiska furstestaterna Travancore och Cochin. Redan då sågs utbildning som en väg mot frigörelse bland de lågkastiga. Redan på tjugotalet strejkade de lägsta kasterna för byggandet av skolor.

– Det fanns helt enkelt ett starkt tryck underifrån, det är hemligheten bakom det goda exemplet Kerala, sammanfattar Thomas Isaac.

Men varför insåg invånarna i Kerala vikten av utbildning? En pusselbit kanske är de tidiga kontakterna med portugisiska handelsmän och kristna missionärer som kom från havet och skapade ett behov av att kunna kommunicera med utlänningar. Kanske var Malabarkustens tidiga kontakter med främmande kulturer därför en katalysator för strävan efter bildning.

Thomas Isaac har också en analys av dagens globalisering. Den är tveeggad. Globaliseringen, säger han, torkar svetten ur pannan och rättar till sina tunna stålbågade glasögon, har både skapat problem och möjligheter.

– Nästan hälften av Keralas befolkning är fortfarande bönder. Deras inkomster har sjunkit på grund av ökad konkurrens från världsmarknaden. De har blivit mer skuldsatta och många tar till självmord som en sista utväg ur skuldfällan, säger han.

– Bönderna måste få ekonomisk hjälp för att klara av strukturomvandlingen av landsbygden. Vi måste hjälpa till med skuldavskrivning och hjälp att omskola sig.

Keralas välfungerande primärvård och skolor är resultatet av en utvecklingsmodell som gick ut på att slå sönder gamla jordägarstrukturer och bekämpa kastväldet. Globaliseringen och liberaliseringen av den indiska modellen – med tullmurar och statliga monopol – gör enligt finansministern att de sociala landvinningarna riskerar att undermineras.

Men det duger inte att bara kritisera, menar Thomas Isaac. Det gäller också att finna sig i den nya situationen.

Men varför är det så ont om jobb i Kerala? En förklaring är att få traditionella tillverkningsindustrier valt bort Kerala och etablerat sig någon annanstans. Delstatens militanta fackföreningar brukar få skulden för att ha skrämt iväg näringslivet. Bristen på jobb har lett till att tio miljoner keraliter, en tredjedel av delstatens befolkning, gästarbetar i länderna runt Persiska viken, där de tjänar tiofalt jämfört med hemma. Deras hemskickade pengar försörjer familjer, släkter, hela byar i Kerala.

Flera gånger i månaden står trafiken still i Trivandrum för att demonstrationståg drar fram längs huvudgatan. Taxiförare svär och affärsföreståndare förbannar alla fackföreningar, röda fanor och plakat med slagord. Min vän Rajiv Udayabhanu, som driver en resebyrå bredvid delstatsregeringens kansli, suckar tungt när vi pratar om Keralas radikala och strejkvilliga fackföreningsrörelse.

– Strejker, strejker, strejker, jämt är det någon strejk eller bojkott på gång, säger han medan dova trumvirvlar och gälla röster från dagens demonstration drar förbi hundra meter bort på Mahatma Gandhi Road.

– I dag strejkar alla lärare. Varför? Ingen aning. När Saddam Hussein avrättades var Keralas alla affärer stängda i en dag i nån sorts luddig kritik mot USA. Och i höstas bojkottade handlarna Coca-cola efter rapporter om giftrester i läsken.

Men delstatsregeringen i Kerala med finansminister Thomas Isaac som ivrig påskyndare tror att det är fullt möjligt att göra ett historiskt jämfotahopp över industrialiseringsfasen – och gå direkt från det lågproduktiva, manuella jordbruket till den kapital- och kunskapsintensiva högteknologin.

IT-företagen gynnas av den nya öppna ekonomin. Man kan säga att globaliseringen till och med är en förutsättning för deras framgång.

– Vi satsar på högteknologisk infrastruktur så att vi kan ta tillvara globaliseringens möjligheter, säger Thomas Isaac och tillägger trosvisst:

– Jag tror på en hållbar utveckling för såväl jordbruket som IT-sektorn.

– Men allt handlar om produktivitet, säger Thomas Isaac. Vi kan inte hålla oss kvar vid gamla. Vi måste effektivisera. Annars går vi under i den globala konkurrensen.

Turistortens nya image
Kovalam Beach ligger vid kusten strax utanför Trivandrum. Jag var här på sydindiska Keralas populäraste strand 1983, jag var här två gånger på nittiotalet och jag var här i vintern 2007.

Turiststrandens utveckling berättar om hur Indien förändrats fundamentalt på ett kvarts sekel.

Utvecklingen skulle kunna beskrivas som en försämring, om man tänker som en nostalgisk ryggsäcksluffare och förväntar sig att Indien för evigt ska vara en billig semester i en primitiv palmbladshydda vid en exotisk strand.

1983 var det mest ungdomar här. Jag var 21 år. Alla verkade vara just 21 år. Vi västerlänningar spenderade minimalt med pengar, trängde in oss flera i samma rum i palmbladshyddan, åt ris och grönsakscurry och drack te – vårt samlade bidrag till Indiens BNP var liten.

Indierna serverade, sålde frukt, körde rikshor eller nöjde sig med att bara stirra på de lättklädda västerlänningarna. Vi tänkte: festliga typer, inte som vi – men billigt är det.

I dag är antalet unga ryggsäcksturister på Kovalam Beach försumbart. De flesta besökare är i dag indiska medelklassturister.

Palmbladshyddorna har fått ge plats för cement- och stenhus med verandor, pooler och prydliga trädgårdar. Allt är proprare, gedignare, mer kapitalintensivt – och paradoxalt nog mera indiskt.

Bredvid mig på middagsrestaurangen med tända ljus vid borden: indiska par, indiska barnfamiljer, indiska ungdomsgäng. Ett tvärsnitt av Indiens nya medelklass. Indierna på Kovalam Beach är alltså inte längre bara lågavlönat tjänstefolk, de är också konsumerande turister. Jag tolkar det som att Indien totalt sett har blivit något bättre land att leva i de senaste 25 åren.

– Storfamiljen med en man som hade försörjningsbörda för fru, barn, farfar, farmor, fastrar och systrar hade inte råd att åka på semester. säger resebyråföreståndaren Rajiv Udayabhanu där han kryssar fram på strandpromenaden mellan indiska familjer med solglasögon och digitalkameror.

– Den nya kärnfamiljen har gjort det möjligt att resa bort på semestern. De indiska turisterna spenderar dessutom mer pengar än ryggsäcksturisterna från väst. Västerlänningarna kommer bara på vintern när solen skiner. Indierna kommer året runt, också på sommaren när monsunen härjar.

– Det ger fler jobb, mer välstånd, säger Rajiv. Det är bra för Kerala.

Tunnelbana till dåtiden
Förr var den fyra kilometer långa resan mellan New och Old Delhi ett äventyr. I en knattrande trehjulig mopedriksha eller i dovt dunkande dieselmotorcykeltaxi genom hektiska gator med stillastående trafik, förbi belamrade trottoarer med uteliggare och gatuförsäljare. Hade man tur tog resan en halvtimme. Var det rusningstrafik satt man och skallrade av motorvibrationerna och andades blå dieselavgaser i minst en timme.

Idag tar resan fem och en halv minut. Exakt. Alltid. Hur kan det komma sig? Svaret är Delhis skinande nya, effektiva tunnelbana som är både renare, snyggare och modernare än Stockholms.

Luften i den indiska huvudstaden är lättare att andas. Sedan 2002 drivs alla taxibilar, mopedrikshor lastbilar och bussar i Delhi inte av smutsig diesel utan av ren naturgas. Reformen var kronan på verket för flera års miljökamp av en lokal miljöorganisation. Exemplet New Delhi har skapat ett tryck underifrån på politikerna i avgasstinna Bombay, Calcutta, Madras och Bangalore att de ska genomföra liknande miljöreformer.

Den nya tunnelbanan, som snabbt tar mig fram i underjorden, har ytterligare förbättrat storstadsluften.

Huvudstaden New Delhi betraktades tidigare som en något sömnig avkrok, enbart intressant om man höll på med politik och behövde vara nära de politiska institutionerna. I dag är också New Delhi en ekonomisk tillväxtmotor. New Delhis kollektivtrafik- och miljösatsning har lockat hit flera nya företag. Varför starta företag i Bombay där bostadsbristen är monumental och pendeltågen långsamma och överfulla? Varför inte satsa på New Delhi där stadslivet är angenämare och fungerar smidigare?

Även om det kommer att ta tid finns alltså hopp om en uttunning av smoggen som hänger som gråsvarta orosmoln över Indiens storstäder.

Jag använder Asiens nyaste tunnelbana som tidsmaskin. Jag går ner i en värld av underjordisk modernitet och färdas från New Delhi, britternas koloniala centrum i nyklassicistisk stil med medelklassindier i jeans och t-shirt – och kliver upp i Old Delhis muslimska värld, ett historiskt arv från den muslimska mogultiden, en värld av beslöjade kvinnor och skäggiga män med virkade kalotter och hennafärgat hår.

Tunnelbaneresan mellan New och Old Delhi är en resa från ett Indien i teknologisk och estetisk paritet med västerlandet till en förmodern värld med ett gatuliv som i sitt innersta väsen pågått praktiskt taget oförändrat sedan mogulkejsaren Sha Jahan lät bygga den muromgärdade stan på 1600-talet – strax innan brittiska Ostindiska kompaniet la till vid Indiens kust för att på allvar påbörja den europeiska kolonialiseringen av Indien.

Reportageresan – så jobbar du journalistiskt utomlands

Jobbar du redan på en tidskrift, men vill lära dig mer om att jobba som journalist i utlandet, om hur man planerar och genomför reportageresan - anmäl dig då till Sveriges Tidskrifters seminarium tisdag 20 mars 2012 kl 9-16 med mig som föreläsare.

Lite av innehållet:

Planering och research
Spanien – och sedan då? Hitta personer att intervjua och platser att besöka i andra länder. Jobba med informatörer, fixare, tolk och personer som fungerar som spindeln i nätet. Göra research på internet, i biblioteket och med hjälp av vänner och kollegor – och deras vänner och kollegor.

Så skriver man reportage i utlandet
Väva samman intervjuer, egna reflektioner och fakta till en levande text med miljöbeskrivningar och gestaltning av människor? Skriva en text som har en idé som löper som en röd tråd från början till slut? Komposition av reportaget. Måste man börja med dag ett, när flygplanet just landat? Eller är det tillåtet att kasta om kronologin? Hur komponerar man som i en cirkel?

De fem sinnena
När man beskriver en annorlunda miljö är det viktigare än någonsin att levandegöra och öka närvarokänslan. Då måste man använda sig av flera av sina sinnen. Därför är det relevant också med ljud, dofter och smaker i den journalistiska texten.

Hur personlig får man vara?
Vem berättar (ett personligt jag, ett diffust vi, ett strikt Tidningen X eller en allvetande osynlig berättare)? Även den rutinerade reportern gör misstag och hamnar i fallgropar.

Så undviker man nationella och etniska klichéer
Visa indiska män, lata sydeuropéer, skräniga amerikaner och effektiva tyskar. Alla vägar bär till Rom och regnet står som spön i backen i London. I utrikesreportage letar sig ofta klyschor, klichéer, fördomar och färdiga formuleringar in i texterna. Så undviker man dem och hittar sina egna formuleringar.

Övning
Kursdeltagarna formulerar varsin idé på ett eller flera utrikesreportage som skulle kunna vara relevant för deras tidning.

Kursledaren
Jag har jobbat med reportage från utlandet sedan mitten av åttiotalet. Var med och startade Resemagasinet Vagabond 1987, där han fortfarande är redaktör (nu på halvtid). Har skrivit ett tiotal reportage- och guideböcker. Har jobbat som frilans i utlandet för många olika tidskrifter, dagstidningar och radioprogram – och varit stringer och rapporterat från parlamentsval i Indien för TT. Blev utnämnd till Årets Journalist av Sveriges Tidskrifter 2010.

Anmäl dig här!

En indisk Lula de Silva: ljus i mörkret

Allting började här. Slätten runt floden Ganges var en av jordens första högproducerandejordbruksbygder. Här byggdes redan årtusendet före Kristus några av världens första storstäder här; grundades mäktiga kungariken; växte prins Siddharta upp och blev Buddha.

Det som idag är delstaten Bihar i norra Indien var en välmående, högtstående civilisation, långt före de flesta andra.

Men de senaste hundra åren har den bördiga Gangesslätten snarare gjort sig känd som det fattigaste av det fattiga Indien, ett svart hål, ett problem, som man alltid framhölls för att illustrera hur illa det kan gå.

Svältkatastrofer. Naturkatastrofer. Maktfullkomliga storgodsägare. Patriarkal triumf. Kvinnoförtryck. Fattiga och maktlösa lantarbetare. Kastkrig. Vapen. Korruption.

De som kunde flydde. Trottoarer och slumområden i Indiens storstäder fylldes av fattiga flyktingar från Bihar. Biharemigranterna tjänade pengar som taxichaufförer, städare och hembiträden i Calcutta, New Delhi och Bombay. Vore det inte för pengarna de skickade hem till sina utblottade storfamiljer i Bihar hade det varit ännu värre.

Om sydindiska Kerala med sina starka kvinnor och höga läs- och skrivkunnighet var hoppet, ja då var nordindiska Bihar hopplösheten.

Men så hände något. 2005 vann socialisten Nitish Kumar delstatsvalet.Därefterhar han och hans administration uträttat allt det som tidigare bara omnämndes i till intet förpliktigande högtidstal.

Framför alltsatsade man på att lyfta kvinnorna. Medan det i resten av Indien är lag på att en tredjedel av ledamöterna i byråden ska vara kvinnor, har socialisten Kumar infört krav på varannan damernas. Han har infört gratis skoluniformer och böcker för flickor för att locka fattiga familjer att inte bara satsa på sina söners utbildning. Och alla flickor som går ut grundskolan får en gratis cykel i bonus från delstaten.

Ash Narain Roy leder ansedda Institute of Social Sciences i New Delhi. Hans forskningsinstitut har specialiserat sig på politik, makt och genus på indiska landsbygden. Roy kommer själv från Bihar och är entusiastisk över förvandlingen. Han berättar att när man for runt på Bihars landsbygd för några år sedan såg man knappt några kvinnor utomhus alls. Fattigdomen och den låga läs- och skrivkunnigheten var förlamande. Idag kan man med egna ögon se att något hänt, säger Roy: en ny självmedvetenhet hos fattiga och lågkastiga. Och överallt flickor på sina cyklar som gör att de kan ta sig till gymnasiet som ofta ligger i närmaste stad och tidigare var onåbar för de fattiga som saknade busspengar.

Fram till för några år sedan betraktades Bihars politiker som landets mest korrupta med förgreningar till den organiserade brottsligheten. Fortfarande pågår rättsprocesser efter en gigantisk mutskandal på 90-talet då delstatens politiker snodde bistånd i form av djurfoder, tänkt för fattiga bönder.

Roy är optimistisk. Maffiapolitik har ersatts av social ingenjörskonst. Och idag är det inte bara kasttillhörighet och pengar som bestämmer din status i samhället, utan också utbildning.

Allt färre flyttar från Bihar till storstädernas slumområden – allt fler till storstädernas universitet.

Delstatens kampanjer har trumpetat ut att utbildning är räddningen för fattiga och lett till en snabb attitydförändring. På ansedda JawaharlalNehru-universietet i indiska huvudstaden är studenter från Bihar nu överrepresenterade.

Om någon för tio år sedan sagt att Bihar inom kort kommer att vara en modell för en positiv utveckling bland landsbygdens förtryckta, hade Roy trott att det var ett skämt.

Men det är precis vad som hänt.

Det avskräckande exemplet för hur illa det kan gå med ett samhälle, på hur lågt man kan sjunka om man låter maktfullkomligheten grassera, har på kort tid blivit ett ideal som andra fattiga landsändar i Indien försöker efterlikna.

Sändes i Obs i Sveriges Radios P1 idag, lyssna!

Lediga jobb för svenska lärare i Indien

Vill du jobba i Indien i höst. Lärare sökes till Internationella skolor. Svenskar efterfrågas! Ta chansen:

Assignments for International Schools in India
se.eds are currently recruiting consultants for assignments at International Boarding K-12 Schools in India, some of which are being up-graded and some in the process of being started. Employment will be with our Indian client. We will need:

Teachers/Advisors in English and Mathematics
Principals
Teacher Trainers

Requirements
Appropriate University Degree.

Training and Experience of one or several International Curricula. Experience from International Education.

Locations
The Schools are located all over India, some in the rural South and some in the big cities.

Duration
These assignments are for one year minimum.

Compensation
Positions include housing, school meals, competence development and yearly flights to and from site. Salaries are benchmarked to match European average.

Application
Please send CV and Cover Letter to info@seedsedu.se. Web: www.seedsedu.se.

Recruitment process
Applications are continuously reviewed and the selected candidates contacted. Recruitment events are being published on se.eds Intraweb.

Slumturism och volontärresor - en diskussion

Att åka som volontär kan öka förståelsen för andra kulturer och vara en berikande upplevelse. Men när går man över gränsen och blir exotifierande? Det var temat för torsdagskvällens mer än fullsatta diskussion.

OmVärlden släppte nytt nummer och bjöd tillsammans med Vagabond in till diskussion. Samtalade gjorde Per J Andersson (tf) chefredaktör för tidningen Vagabond och Eva Kaijser (som ersatte Emma Höjer) som arbetar på Volontärresor. Samtalsledare var David Isaksson, Global Reporting.

Volontärerna har funnits med i biståndet under lång tid – fram tills nu. På 1970-talet åkte svenska läkare ut och vaccinerade barn – nu har biståndet rört sig mot samverkan och påverkan på politisk nivå. Att åka som volontär har också varit en väg in i branschen och en karriär inom Sida, UD eller någon frivilligorganisation. Idag finns det knappast några biståndsorganisationer alls som har volontärverksamhet (däremot lever bl.a. UD i stor utsträckning på arbete som görs av oavlönade praktikanter). På resemarknaden har allt fler företag fångat upp och kanaliserat det återigen växande intresset för att bli volontär.

Läs referatet från diskussionen på Omvärldens sajt.

Indiska kvinnor tar plats

Sedan urminnes tider har patriarkatet härskat i delstaterna Haryana och Punjab i nordvästra Indien. När man läser om hedersmord, abortering av flickfoster och kvinnounderskott i befolkningen kommer exemplen ofta just härifrån.

Men från Indiens patriarkala hjärtland, från de uråldriga jordbruksbygderna där machostriderna i indiska eposet Mahabharata utspelade sig, kommer nu signaler om förändring.

Sedan drygt ett år tillbaka är Ashobi Khan, en 47-årig illitterat kvinna, ordförande i byrådet i den lilla byn Neemkheda i Haryana. Inte nog med det. De övriga nio demokratiskt valda ledamöterna är numera också … kvinnor. Det blev en rockad efter senaste valet: från 100 procent män till 100 procent kvinnor.

Ashobi berättar för indiska tidningen Tehelka att männen först var chockade, och opponerade sig. Ni, sa männen, härskar i hemmen, men vi män måste bestämma ute i samhället – ni förstår er inte på det här med demokrati. Men då svarade Ashobi kaxigt: Vänta ni, vänta så ska ni få se!

Sedan dess har det kvinnostyrda byrådet uträttat snudd på underverk. I år dras de sista rören så att byn för första gången i historien får vattenledningsvatten, och kvinnorna slipper vandra de två kilometerna till den kollektiva brunnen. I år öppnar också ett högstadium för flickor i byn, vilket gör att fler familjer kommer att låta sina döttrar studera vidare.

Dessutom har kvinnorna infört en inofficiell men effektiv regel för att råda bot på ett av byns allvarliga sociala problem. Tillsammans med byns övriga kvinnor har man bestämt att alla som missbrukar alkohol, vilket bara män gör i Neemkheda, inte får någon mat av sina fruar när de kommer hem. Först när de håller sig nyktra kan de räkna med att äta sig mätta.

När männen styrde byrådet var alkoholmissbruk en icke-fråga. Men för oss, berättar Ashobi, är drickandet ett av de värsta brotten man kan begå mot sin familj.

Också behovet av offentliga toaletter hade länge nonchalerats av byns män. Inte så konstigt kanske, en man kan ju alltid lätta på trycket i närmaste buske. Men för kvinnorna i Neemkheda blev toaletterna en frigörelsefråga – och en förutsättning för att de skulle kunna bryta isoleringen i hemmet.

Historien upprepar sig: när jag läser om de indiska kvinnornas krav på toaletter tänker jag på den svenska kvinnorörelsen på 1910-talet, som hade exakt samma krav med exakt samma argument.

I statistiken över indiska kvinnors läs- och skrivkunnighet hamnar delstaten Haryana alltid långt ner på listan. Men en utbildningsrevolution är på gång. Senaste 25 åren har antalet flickor som läser klart de sista åren på högstadiet och fortsätter på gymnasiet fyrfaldigast, medan andelen pojkar som studerar vidare bara har fördubblats. I flera av de traditionellt extremt patriarkala distrikten i Haryana läser idag fler flickor än pojkar vidare efter grundskolan.

Tidningen Outlook berättar om byflickan Tamanna som studerar för att inte upprepa sin mammas och äldre systrars bundenhet till hemmet och männen. Hon klär sig modernare än sina systrar, har mobiltelefon, pluggar hårt, åker skoter, är inte rädd för att säga vad hon tycker och har ambitionen att en dag bli jurist.

Hon nöjer sig inte med det traditionella arrangerade äktenskapet utan vill själv vara med och bestämma. Vad för sorts man söker du, frågar tidningens reporter. Tamanna svarar: En som förstår och respekterar mina känslor.

Delstaten Haryana har Indiens största kvinnounderskott. Här finns det bara 861 kvinnor per 1.000 män. En stor del av de kvinnor som saknas i befolkningen försvann redan i en abort efter ett ultraljud, där mamma och pappa tagit reda på fostrets kön. Att såna undersökningar är illegala sedan mitten av nittiotalet verkar inte hjälpa. I Indien görs varje år 750.000 aborter av flickfoster, en stor del av dem här i nordvästra delen av landet.

Föräldrars skräck att sätta en flicka till världen handlar i huvudsak om rädslan för ytterligare ekonomisk börda. En pojke kan i vuxen ålder arbeta och försörja sina åldrande föräldrar. Han är en god investering, och en pensionsförsäkring. Indiens hemgiftstradition gör också sonen till en jackpot. När han ska giftas bort ska brudens föräldrar ge brudgummens föräldrar en rejäl gåva. Det kan handla om ett kylskåp, en skoter, en bil eller pengar som motsvarar givarens årslön.

Många döttrar som ska giftas bort i en fattig familj kan helt enkelt bli dess ruin och i vissa fall – undergång.

Men nu finns tecken på att en omvärdering inletts.

Förändringen drivs på av insikten att döttrarna har lätt att få jobb på den nya arbetsmarknad som skapats av Indiens snabba ekonomiska tillväxt. De nya jobben kräver teoretisk utbildning, där flickor precis som på andra håll i världen uppnår bättre resultat än pojkar. Det innebär att fler flickor väljer att studera, som i sin tur innebär att de lättare får jobb och i slutänden höjer sin status på äktenskapsmarknaden – och i samhället.

I jordbruket, styrt av gamla patriarkala lagar, har kvinnorna av tradition de enklaste och sämst betalda jobben. I de nya service-, kommunikations- och it-företagen, styrda av en mer könsneutral meritokrati, är flickorna med och konkurrerar om de mest avancerade och bäst betalda jobben.

Förändringarna sker på teletjänstföretag där det räcker med motsvarande gymnasieutbildning och bra kunskaper i engelska. Förändringen sker också när det gälller näringslivets toppjobb. Enligt Grant Thorntons senaste jämförelse av näringslivet i 32 länder minskar antalet kvinnliga vd: ar i de flesta länder i Europa och Nordamerika, medan de blir stadigt fler i Indien, där 14 procent av alla toppchefer idag är kvinnor.

Många föräldrar runt om i Indien har precis börjat inse att en dotter kan vara en lika bra ekonomisk investering som en son. Därmed kommer hennes status att öka – samtidigt som kraven på dyra hemgiftsgåvor mildras.

Maktbalansen mellan män och kvinnor är förstås resultat av tradition, men kan förändras snabbt när kvinnan skaffar sig utbildning och jobb. Jag tänker på en studie som kom för några år sedan och visade att en fjärdedel av alla utbildade muslimska kvinnor i Indien har illitterata män. I de familjerna bestämmer kvinnan över mer än bara hushållskassan; i de familjerna är männens makt mest av ceremoniell karaktär.

Ett exempel på hur traditionen upprätthålls för att blidka familjetraditionen är de indiska muslimska kvinnor som bär niquab i hemmet, när gamlingarna i släkten ser på, men kastar av sig den och klär sig i jeans och t-shirt när de går till jobbet eller kaféet för att träffa vännerna.

Men för kvinnor som Ashobi Khan, som jag inledningsvis berättade om, är det inte utbildning som skapat förändring. Ashobi tillhör de cirka 30 procent indier som fortfarande är analfabeter. För henne är det istället lokaldemokratin som varit språngbrädan för vägen ut ur hemmets isolering.

Runt om i Indien har den lokala demokratin stärkts de senaste 20 åren – det vittnar flera studier om. Dessutom är det lag på att minst en tredjedel av ledamöterna i byråden ska vara kvinnor. Förra året antogs en lag som innebär att kraven på en tredjedel kvinnor nu också gäller i Indiens parlament.

Men 47-åriga Ashobi nöjer sig inte med den politiska makten. Nu ska hon också lära sig läsa och skriva. Om ni kommer tillbaka om ett år och tar med er artikeln ni ska skriva, säger hon till tidningen Tehelkas reporter, då ska ni se att jag kan läsa vad ni skrivit om mig.

Sändes i Obs i P1 på kvinnodagen 8 mars 2011. Lyssna!

Demokratin som slog tillbaka

En essä om indisk demokrati på gräsrotsnivå.

I Parassala ett par till mil söder om Trivandrum i den sydindiska delstaten Kerala tror man på den lokala demokratins förmåga att skapa ett bättre samhälle.

Ett slitet cementhus inbäddat i bångstyrig tropisk grönska rymmer småstadens medborgarkontor och byråd, panchayat, vars ursprungliga betydelse är ett råd med fem (panch) medlemmar. Här träffar jag ordförande R Biju, medlem i Communist Party of India (Marxist), som stolt berättar att byrådet administrerar nio skolor, två sjukhus och sex vårdcentraler för stadens 51|000 invånare. Han tillägger att nästan 100 procent av stadens befolkning kan läsa och skriva, vilket är en sensationellt hög siffra i Indien.

– Undervisningen och vården är avgiftsfri. För dem som tjänar mindre än 12 000 rupier (2 000 kronor) om året är även medicinen gratis, berättar han och bjuder på lokalt odlade cashewnötter och knubbiga, röda bananer i sitt spartanskt inredda arbetsrum.

Genom det öppna fönstret: ljudet av tjittrande ekorrar i guavaträden. I rummet: ett skrivbord täckt med en luddig vinröd duk, högar med fuktbuckliga papper och registerböcker, två vita telefoner, fläckiga turkos cementväggar och kvav stillastående värme, som omsluter oss som en våtvarm yllefilt. I våra pannor: glimmande svettdroppar. När R Biju tar fram en näsduk och torkar ansiktet torrt böjer sig sekreteraren äntligen fram och knäpper på fläkten.

Vanan att ha fem medlemmar övergavs för länge sedan. Parassalas byråd har 22 ledamöter – varav nio är kvinnor och två tillhör de lägsta kasterna – som möts två gånger i månaden.

R Bijus positiva bild av småstads-Kerala är inte tomt skryt, utan bekräftas av Indiens folkräkning från 2001 och otaliga vetenskapliga utvärderingar. Kerala är bäst i den indiska klassen när det gäller såväl social välfärd och jämlikhet mellan könen som lokaldemokrati.

Just nu genomförs i Indien en stor omfördelning av makt från toppen till basen, panchayati raj. Valda byråd har funnits här och där runt om i Indien sedan ett par tusen år tillbaka, men från och med 1993 är de obligatoriska enligt ett konstitutionstillägg. Varje delstat måste numera se till att regelbundna val hålls till byråd på minst två nivåer och en tredjedel av platserna ska vara reserverade för kvinnor. Det är en imponerande reform i en värld där makten har en förmåga att fjärma sig från medborgarna. Kanske är det som statsvetaren och Indienkännaren Sten Widmalm vid Uppsala universitet säger: panchayati raj är en av världens största decentraliseringsreformer och innehåller världens mest omfattande reformer baserad på kvotering av kvinnor.

Kerala är en av de delstater där byrådsreformen genomförts mest konsekvent och effektivast, har det visat sig. Här har man dessutom gått ett steg längre. 1996 lanserade nationalekonomen Thomas Isaac, i dag finansminister i delstatens kommunistledda regering, direktdemokratiprojektet Folkets kampanj. Målet var att öka medborgarnas engagemang i lokalpolitiken med metoder från demokratins vagga i det antika Aten: möten där alla medborgare är välkomna och göra sin röst hörd.

R Biju skiner av självförtroende när han berättar om framgångarna för Folkets kampanj. I Parassala hålls öppna stormöten var tredje månad. Då är det fullsatt i det stora rummet bredvid R Bijus kontor.

– Folk kommer hit med sina ärenden och problem och röstar fram förslag på förbättringar som byrådet följer upp. Det är direktdemokrati på riktigt, säger han.

Vad är viktigaste frågan just nu?

– Sopsortering. Det säger folk som kommer till stormötena. Titta dig omkring, överallt nedskräpat. Vad vi ska göra åt skräpet? Vi vill bygga en sopförbränningsanläggning och ordna med kompostering. Vårt mål: en grön stad.

Väst har ofta haft en pessimistisk syn på Indiens demokrati. 1961 skrev författaren Aldous Huxley att landet kommer att bli en militärdiktatur när premiärminister Jawaharlal Nehru avgår. 1967 skrev London Times att det då förestående fjärde valet till parlamentet förmodligen skulle bli det sista. Erfarenheterna från andra avkolonialiserade länder i Afrika och Asien var avskräckande. Snart brakar också Indiens demokrati samman som ett illa byggt korthus, var slutsatsen.

I juni 1975 verkade pessimisterna få rätt. Indira Gandhi hade varit premiärminister sedan 1966 och successivt stärkt centralregeringens makt på delstaternas bekostnad. Nu var läget ansträngt. Oljekrisen i världen hade lett till att landets ekonomi var i kris och inflationen skenade. I det läget förklarade en domstol att Indira Gandhis plats i parlamentet, Lok Sabha, var ett resultat av korruption och valfusk – och begärde att hon skulle avsäga sig sin plats.

Indira Gandhi svarade med att utlysa undantagstillstånd. Pressen cencurerades, oppositionspolitiker fängslades, fackföreningarna kuvades. Makten knöts allt närmare den högsta ledaren. Besluten togs inte längre under regeringssammanträdena eller i parlamentet utan av premiärministerns eget kansli och Kongresspartiets ungdomsförbund, där hennes yngste son, Sanjay Gandhi, styrde.

Men inte ens den nästan enväldiga Indira Gandhi hade gett upp tron på demokratin. Undantagstillståndet blev just vad begreppet innebär: en avvikelse från det normala. Ett och ett halvt år efter att demokratin upphävts utlyste hon nyval för att få väljarnas stöd för sin antidemokratiska regim, vilket onekligen framstår som en scen i en absurd politisk teater. Hon trodde att hon hade folket bakom sig. Men hon hade gått för långt. Indira röstades ut i kylan av en majoritet av väljarna, lydde snällt valresultatet och lämnade över till oppositionen.

Resultatet av den indiska politikens allra mörkaste period blev paradoxalt nog en fördjupning av demokratin. Kongresspartiet, som suttit vid makten sedan självständigheten, förlorade valet. Indien fick för första gången sedan självständigheten en regering utan det allt mer maktfullkomliga Kongresspartiet. Den nya regeringen tillsatte omedelbart en utredning – The Ashok Mehta Committee – för att undersöka hur centralregeringens makt skulle kunna minskas. Utredningens förslag om ökad regional makt ledde bland annat fram till byrådsreformen 1993.

Väljarnas tro på Indira Gandhi hade visserligen fått sig en knäck, men inte värre än att Kongresspartiet i valet 1980 åter fick förtroendet att bilda regering. Indira blev ännu en gång landets ledare. Förtroende för Indira som demokratisk politiker var återupprättat, som om åren då hon ströp demokratin redan var ett glömt kapitel.

Även Indiens kulturella och språkliga mångfald har fått pessimister i väst att spå en snar undergång. 1970 skrev Bernard Nossiter i Washington Post att Indien ”var Babels land, ett land som saknar en gemensam röst”. Från självständighetsdagen, fortsatte han, är landet ”förpestat av separatistiska tendenser, som vidgas av språkförvirringen och hotar den indiska statens sammanhållning”.

Farhågan att landet ska falla isär har aktualiserats i åtminstone tre konflikthärdar där separatister tagit till vapen och bomber i försök att bryta sig loss från den indiska unionen.

Sedan femtiotalet har väpnade grupper i Nagaland, Mizoram, Manipur och Assam i nordöstra Indien kämpat för självständighet. En stor del av områdets befolkning tillhör tibeto-burmanska folkgrupper, är inte hinduer och har heller inte varit en del av de tidigare indiska rikena innan britterna införlivade dem i sitt indiska kolonialvälde. Men de senaste åren har läget blivit lugnare, längtan efter fred har börjat övertrumfa stridsviljan och förhandlingar pågår mellan separatistgrupper och den indiska regeringen.

I början av åttiotalet krävde militanta sikher ett självständigt Khalistan (punjabi för de renas land) i delstaten Punjab. Militanta separatister förskansade sig i sikhernas heliga Gyllene tempel i Amritsar. I juni 1984 gick indiska armén in med stridsvagnar i templet i en blodig aktion som väckte antipatier mot regeringen även bland grupper som inte stödde kravet på självständighet. I oktober samma år mördades Indira Gandhi av sina egna sikhiska livvakter, som bytte lojalitet och riktade vapnen mot den de var anställda för att beskydda, vilket ledde till pogromer som lämnade över 3|000 dödade sikher.

I början av nittiotalet ebbade frågan om självständighet för Punjab ut. De flesta av de hårdföra separatisterna hade helt enkelt dött i den blodiga kampen. New Delhi hade dessutom gått med på en rad kompromisser – bland annat fick sikhismen status i Indiens författning som egen religion. Gamla oförrätter tonar nu bort. Varför? Ökat välstånd i Punjab är en förklaring. Andra försonande händelser har varit Kongresspartiordföranden Sonia Gandhis förlåtelserundtur till sikhiska tempel och valet av sikhen Manmohan Singh till premiärminister.

Sedan 1989 är det konflikten i Kashmir, där beväpnade muslimska grupper strider för anslutning till Pakistan eller självständighet, som oroar regeringen i New Delhi mest.

Parallellt med det separatistiska våldet har idén om ett enat Indien växt sig allt starkare. 60 år efter självständigheten visar det sig att de pessimistiska förutsägelserna har kommit på skam. Valdeltagande, till skillnad från i väst, har ökat från val till val. I första valet röstade cirka 45 procent de röstberättigade, i dag är valdeltagandet runt 60 procent. Samtidigt röstar allt fler demokratiskt marginaliserade grupper: kvinnor, daliter, stamfolk (adivasis), fattiga, lågutbildade. I delstaten Uttar Pradesh, Indiens folkrikaste delstat med 167 miljoner invånare, har dalitpartier ritat om den politiska kartan genom att framgångsrikt utmana de etablerade partierna och hamna i regeringsställning. Statsvetaren och valanalytikern Yogendra Yadav säger till och med att Indien är det enda land i världen där de lägsta samhällsklasserna i många distrikt har högre valdeltagande än de utbildade privilegierade grupperna.

Med tanke på den indiska väljarkårens storlek kan man påstå att fler människor röstat i indiska val än i någon annan demokrati världen. I Kina växer förvisso ekonomin snabbare, men där har å andra sidan inte någonsin hållits ett demokratiskt val. I den ständiga tvekampen om rollen som världens mest sympatiska tillväxtekonomi myntade indiska politiker vid World Economic Forum 2006 uttrycket ”Indien – världens snabbast växande demokratiska ekonomi”. Och visst är det så. Valet till parlamentet 2004 var, enligt statsvetaren Sunil Khilnani, känd för sin bok The Idea of India, ”den största demokratiska valprocessen någonsin i mänsklighetens historia”.

Samtidigt verkar det som om accepterandet av den språkliga mångfalden, tvärtemot Bernard Nossiters farhåga, tämjt separatisterna. Historikern Ramachandra Guha tar i senaste bok India After Gandhi: The History of the World’s Largest Democracy grannländerna som exempel för att visa på enhetsspråkmodellens misslyckande.
I Sri Lanka försökte man driva igenom singalesiskan som riksspråk, vilket ledde till det inbördeskrig som ännu pågår mellan den singalesspråkiga regeringen och Tamilska Tigrarna, som slåss för den tamilspråkiga minoriteten.

Pakistan föll efter ett par decennier sönder efter lingvistiska motsättningar, där bengalispråkiga Östpakistan/Bangladesh tröttnade på urdutalande Västpakistans dominans och utropade sig som självständig nation.

Om hindi hade drivits igenom som det allenarådande riksspråket i Indien, som vissa politiker ville på femtiotalet, hade vi i dag kanske inte haft 18 språk och en indisk nation, utan 18 nationer och ett indiskt språk.

Ett decennium efter självständigheten ritades kartan över Indiens regioner om. Den gamla koloniala uppdelningen skrotades. Istället skapades delstater som i princip omfattade de olika språkområdena. Det visade sig vara ett genidrag. I dag har de flesta indier två självklara kulturella identiteter. Man är bengali, punjabi, orhiya, gujarati, malayali, kannadigi etc – alla med sin kultur och sitt språk – och samtidigt indier. Det finns fortfarande separatistiska landsändar. I muslimska Kashmir och de tibeto-burmanska delstaterna i nordöstra Indien styr religion och etnicitet. I centrala Indien, där en maoistisk gerilla härjar, en blandning av etnicitet och klass. Men när det gäller rätten till sitt språk är frågan löst. Man må vara missnöjd med mycket, inte minst den illa skötta och korrumperade administrationen, men en majoritet av alla indier uppfattar den demokratiskt valda regeringen i New Delhi som legitim och självklar.


De flesta nationer hålls samman av det kitt som skapas av antingen ett gemensamt språk eller en gemensam kultur, religion och historia. Dessutom finns en föreställning att demokrati kräver en välutbildad befolkning. Europeiska kommentatorer har därför i det brokiga och fattiga Indien sett ett exempel på ett hopplöst projekt.

Vid sidan av flerspråksmodellen är den sekulära staten, som garanterar lika rättigheter för alla religioner, förmodligen den viktigaste förklaringen till att Indien överlevt som nation. Ända sedan självständigheten har det varit en självklarhet att Indien inte ska utvecklas som Pakistan, som i dag är en muslimsk enhetsstat med sharialagar. Vad Indien än är, så är det inte ett ”hinduiskt Pakistan”. Indiens rikaste affärsman är muslim, några av Bollywoods mest populära skådespelare är muslimer och flera presidenter har varit muslimer. I skrivande stund är premiärministern sikh (Manmohan Singh) och ordföranden i det största politiska partiet född katolik (Sonia Gandhi). Trots islamiseringen i Kashmir är väldigt få av Indiens 144 miljoner muslimer fundamentalister. Istället, har det visat sig, tror de allt mer på det indiska demokratiska systemet. Medan 69 procent av alla indier har stort förtroende för det demokratiska systemet, enligt en nyligen genomförd studie, är motsvarande siffra för Indiens muslimer 72 procent.

På nittiotalet växte sig hindufundamentalismen stark, vilket ledde till fasansfulla våldsutbrott mellan hinduer och muslimer. Vintern 1992-93 drabbades Bombay och i februari 2002 Gujarat.

Historikern Ramachandra Guhas analys av hindutva, den politiska hinduismen, är att rörelsen närs av ett yttre hot. I klartext: existensen av ett muslimskt teokratiskt ”andra Indien”. Så länge Pakistan existerar, skriver Guha, kommer det att finnas hindufundamentalister i Indien. Hindunationalisternas kamplust hålls glödande av rädslan för att Indiens muslimer med hjälp av Pakistan ska utplåna hinduerna, hinduismen och Indien.

Men de senaste åren har även hindunationalisterna mjuknat. En av deras bastioner, Bharatiya Janata Party (BJP), har fått en muslimsk generalsekretare och börjat fiska röster bland muslimer. Kanske kan man i dag se BJP mer som ett missnöjesparti, som ibland spelar på hinduernas rädsla för islam, men som inte längre är ett renodlat hindunationalistiskt parti.

Det självständiga Indien är såväl Europas dåtid som framtid, menar Ramachandra Guha. ”Det [Indien] är Europas dåtid i det att man har reproducerat moderniseringens, industrialiseringens och urbaniseringens konflikter”, argumenterar han. ”Det [Indien] är Europas framtid i det att man … lyckats skapa en flerspråkig, mångreligiös, multietnisk politisk och ekonomisk samhörighet”.

Guhas inte särskilt politiskt korrekta analys är att den brittiska kolonialismen fungerade enande. Vad hade Indien varit utan koloniala institutioner och företeelser som järnvägen, armén, administrationen, engelska språket, cricket? Från britterna lånade man också den liberala grundtanken, även om den försågs med socialistisk retorik och fram till 1991 också en socialistisk näringslivspolitik. Men trots femårsplaner, tullmurar och regleringar har den fria företagsamheten alltid varit omhuldad och medborgarna i Indien är fria att bo, jobba, studera och investera var som helst i landet. Indien har kanske överlevt just på grund av att man accepterat pluralism på alla plan och inte försökt skapa enhet.

Men vad innebär det att vara indier? Vari består det indiska? Om inte religion och språk förenar, vad är det då?

En pusselbit vid sidan av en delvis gemensam historia, menar Ramachandra Guha, är hindifilmen. Alla indiska delstater har sin kultur, tradition och stil. Men så finns det ytterligare en ”delstat” som omfattar alla: Bollywood.

Filmerna från den indiska drömfabriken har inte bara gett indierna en gemensam uppsättning hjältar, utan också gemensamma samtalsämnen och ett gemensamt uttryckssätt. Strofer från filmsånger och delar av filmdialoger, skriver Ramachandra Gua, används i samtal på skolor, universitet, hem och kontor – och på gatan. Så länge man tittar på hindifilmer och sjunger med i deras sånger, sammanfattar han, kommer Indien att överleva.

I Madhya Pradesh, där kasthiarkierna ännu är hårda som flinta, fungerar den offentliga sektorn uselt. I Kerala, där de värsta formerna av kastförtryck är historia, fungerar den offentliga sektorn med indiska mått utmärkt. Det är med andra ord två delstater som inte har mycket gemensamt, förutom den allt starkare lokaldemokratin. Statsvetaren Sten Widmalms fältstudier visar att drygt 30 procent av befolkningen i båda delstaterna anser sig ha fått större politiskt inflytande som en följd av panchayati raj-reformen och decentraliseringen av makten. Inte nog med det. I båda delstaterna tyckte de som deltog i undersökningen att avståndet mellan medborgarna och de styrande hade minskat de senaste åren.

Vad är det egentligen som håller på att hända? Jo, de centralistiska tendenserna i Indien ger vika för decentraliseringens tongångar. Delstaterna får ökat makt på bekostnad av regeringen i New Delhi.

Demokratin i Indien utvecklas nu nerifrån och upp, menar Sten Widmalm, vilket gör Indien unikt i världen.

Det är glada nyheter i ett land som upprepade gånger förutspåtts att implodera av fattigdom och hierarkier och falla sönder av separatism.

Detta är ett utdrag ur ”Indien – Elefanten som började dansa” (Bilda förlag, 2007).

Lite om indiska bröllop

Bombay. Jag vet att Sanjay till vardags klär sig i t-tröja och jeans, eller möjligtvis chinos. Men i dag ska han gifta sig och han är klädd som en maharaja. Lång sidenkurta (skjorta som går till knäna) med guldbrodyr, orange turban med plym och glittriga sandaler med en spira längst fram.

Sunita är heller ingen klädtraditionalist. Man ser henne mest i slitna jeans och en tajt top och kanske en grå kavaj när hon kör sin skoter genom den hektiska Bombaytrafiken. Men i dag ska hon gifta sig och är liksom sin blivande man klädd enligt traditionen i hans och hennes föräldrars hemby: guldglittrande röd sari, hennafärgade händer och fötter och armarna täckta med silvriga och guldiga bangles (armringar).

Det är båda klädda och smyckade mycket otidsenligt (för att vara Bombay) och traditionellt (för att vara just Sanjay och Sunita).

Snart kommer gästerna. 500 är bjudna. Piren bredvid Gateway of India i Bombay, som praktiskt taget varje kväll är uthyrd till bröllop, strålar av ljus. Partytält, överdåd av cateringmat och hundratals plaststolar. Dessutom en mässingsorkester som spelar en blandning av hindifilmlåtar och västerländska popklassiker, ackompanjerad av fyrverkeriernas kraftiga explosioner. Allt är som i en saga, som i en dröm, som i en Bollywoodfilm och som i hundratusentals byar och städer runt om i Indien.

Det finns lika många bröllopstraditioner i Indien som det finns etniska, lingvistiska och kulturella grupper. Smak, stil och riter bestäms av religion, kast, klass, utbildning, hemby. Men överdådet och den glittrande prakten har de gemensamt.

Att man låter bröllop kosta mycket pengar är inget unikt indiskt, men om man skulle göra en lista över länder där de generellt sett är mest påkostade skulle förmodligen Indien hamna högst. Ett skäl till att de är så påkostade är vanan att bjuda många gäster. Jämfört med i väst bjuds betydligt vidare cirklar: vänners vänner och släktingars vänners vänner eller varför inte en västerlänning som bara råkar gå förbi.

Fattiga familjer tar lån för att ha råd med sina barns bröllop, vilket gör att de kan bli skuldsatta för resten av livet. Att ordna ett litet avskalat budgetbröllop har därför blivit ett radikalt val bland socialt engagerade och välutbildade, som anser att megabröllopen är en dålig indisk tradition, som ruinerar och exkluderar.

Är man traditionell låter man en astrolog bestämma datumet för bröllopet. Stjärnorna måste stå rätt för lyckad förening. Någon gång under den torra vinterårstiden är vanligaste valet. Tre dagars eller en hel veckas firande är inte ovanligt. Populära inslag är att brudgummen rider till bröllopet på en vit häst, att manliga och kvinnliga gäster umgås var för sig under festen, att kvinnorna dagen före vigselceremonin uppträder med en ceremoniell dans och kvällen efteråt arrangerar lekar för att de nygifta, som i dagarna kanske träffats för allra första gången, ska lära känna varandra.

Bland hinduer är det ofta en brahmin (präst) som utför ceremonin. Men man kan också gifta sig borgerligt med en tjänsteman från kommunen eller jurist från en lokal domstol som vigselförrättare. Till skillnad från kristna gifter sig hinduer vanligtvis inte i templet, utan hemma eller i en hyrd lokal.

I början av åttiotalet skilde sig i snitt fem procent av alla gifta indier, i dag är siffran 14 procent.

Apropå bombdådet i Stockholm: Så fostras en extremist

Författaren Hanif Kureishi 1992 och samma Hanif idag, några gråa hår senare.

Flera år före elfte september skrev Hanif Kureishi ”The Black Album”, som förebådade dagens terror-skräck. I romanen, som kom 1995, följer vi studenten Shahid Hasan som är av pakistansk börd och uppvuxen i en brittisk småstadsidyll, men nu pluggar litteraturhistoria på ett college i Kilburn i nordvästra London, inte långt från svenska självmordsbombarens Luton.

Shahid är blyg, ensam och söker efter en identitet. Vad är han egentligen? Integrerad britt eller bespottad blatte? Pappas pojke som snart tar över familjens resebyrå eller självständig intellektuell?

Säpo säger att våldsamma extremister får näring av utanförskap, och att terrornätverk ofta föds i kompisgäng. De måste ha läst Kureishi. Shahid raggas upp på skolan av Riaz och hans kompisgäng i muslimska brödraskapet med löfte om att tjäna ett högre syfte. ”Vi kämpar för vårt folk som plågas i Palestina, Afghanistan, Kashmir. Man har förklarat krig mot oss. Men vi är beväpnade”, säger Riaz sturskt.

Hanif Kureishi, vars pappa kommer från Pakistan, beskriver islamismen som en befrielseteologi: de intellektuella och socialisterna bara snackar, nu är det dags att göra något åt det vita/kristna förtrycket. När jag läser romanen, som utspelar sig 1989 under Tatchers sista år, kan jag förstå deras frustration. Vad har muslimerna från Pakistan och Mellanöstern egentligen uppnått i Storbritannien annat än utanförskap? De får spö av skinheads och National Front-anhängare – allt medan de med smärta i bröstet ser hur krig rasar i den muslimska världen.

Huvudpersonen Shahid säljer dock inte sin själ (och sitt liv) för kampen. För i andra änden drar kärleksaffären med den sexiga litteraturläraren Deedee, som representerar alla de njutningar man kan uppnå med en sann libertinsk och hedonistisk filosofi. Extacy, sexuella äventyr, dans på ravepartyn och dessutom en postmodern diskussion om identitet, kön och etnicitet där inga svar är givna.

Fundamentalistiske Riaz och liberala Deedee är trots allt överens om fiendebilden: vita, kristna män. Men deras metoder för att bekämpa hegemonin, och visionen om vad ska komma istället, är diametralt motsatta.

Romanens huvudperson utsätts för svåra prövningar men väljer till slut njutningarna. Bombmannen från Tranås, verkar det som, tog den andra vägen.

Publicerad i Dagens Nyheter 18 december.

Brustna drömmar i Bangalore

Intervju med Anjum Hasan, författare till Bort, Bort (Ordfront), publicerad i Dagens Nyheter 9 oktober.


Hemma i småstaden går tiden i snigelfart. I storstaden Bangalore är samtiden ett skenande snabbtåg. Alla jagar lycka, pengar och prylar. Hejdå bildning, religion och sitarer. Hej shoppinggallerior, sms-lån och drömmen om en ny stadsjeep.

I storstaden finns ett överflöd av allt det som saknades i hembygden. Och här förverkligas förhoppningar medan skenet från reklamskyltarna för globala varumärken blänker i den monsunvåta asfalten. Ändå känner sig Sophie Das, huvudpersonen i Anjum Hasans nya roman, spyfärdig i kommersialismens version av paradiset.

Hon har gjort en hisnande resa från en indisk avkrok till globaliseringens boomtown. För tio år sedan flyttade hon från regnmolnstunga hemstaden Shillong i bergen i nordöstra Indien till Bangalore, den sydindiska sexmiljonerstaden som blivit Asiens Silicon Valley, en magnet för alla som vill ta del av indiska IT-undret.

”Bort, bort”, som är hennes andra roman, är märkvärdig på flera sätt. Det har skrivits otaliga böcker om byliv, underklass och kastproblematik, liksom om livet i omtumlande megastaden Bombay. Men ingen har på allvar tagit sig an att fånga vad som händer med de unga medelklassindier som blivit västerlandets digitala galärslavar och sliter hårt på teletjänst- och IT-företag i framför allt Bangalore.

– Jag ville skriva en bok som undersöker hur livet kan te sig för de hundratusentals indier som jobbar på callcenters och IT-företag, som festar, tjänar snabba pengar och kanske inte läser så många böcker, säger Anjum Hasan som var i Sverige i veckan för en litterär scenshow på Södra teatern i Stockholm och lansering av svenska översättningen av nya romanen.

Det glesnar i glesbygderna och tätnar i städerna. Enligt amerikanska sociologen och statsvetaren Jack A Goldstone kommer 2010 troligtvis att bli året då en majoritet av jordens befolkning lever i städer. Urbaniseringen går särdeles snabbt i Indien. FN:s prognoser visar att hälften av alla indierna bor i städer 2050 – dubbelt så många som idag. Längtan är monumental till stadens frihet (bort från föräldrar och kasthierarkier), skimrande drömbilder (levererade av Bollywood och tv-såpor) och jobbmöjligheter (på teletjänst- och IT-företag).

Medan en äldre generation indiska författare gärna gestaltade rötterna bakåt och sökandet efter en indisk identitet efter hundratals år av kolonialism, beskriver Anjum Hasan ett land där medelklassen har mer gemensamt med stadsbor i väst än med sina fattiga landsmän ute i byarna.

Ingen skildrar detta förhållande bättre, tycker Anjum Hasan, än författaren Upamanyu Chatterjee i romanen ”English August” från 1988.

– I den boken möter man en ung kille från Delhi som får jobb på en myndighet på landsbygden. Han går omkring i byarna som ett ufo, lyssnar på rock i hörlurarna och är helt lost.

För alla som gjort en resa till Indien är det lätt att känna igen sig i beskrivningarna i Anjum Hasans bok av storstadens bombardemang av ljud och dofter. Just det, det är så det känns, tänker jag när jag läser hennes beskrivning av kulturkrocken, trafikkaoset och attacken på sinnena. Jag trodde att chocken var reserverad för oss västerlänningar?

– Indien är förmodligen världens minst homogena land. Vi skriver alldeles för lite om hur det är att flytta inom landet med sina många kulturer och språk. Jag har inte läst någon annan indisk litteratur som skildrat chocken som också småstadsindier kan få av att komma till en indisk storstad, säger Anjum Hasan.

Hennes 25-åriga romanfigur är ambivalent. Hon njuter av friheten i den anonyma storstaden mer än 300 mil från föräldrarna. Men även om många av stadens löften infrias (jobb, pengar, prylar, pubar, fester) infinner sig aldrig den rätta känslan.

När hon äntligen skaffat sig prylarna hon längtat mister de sin lyster, det ”… var det som om de hade inneslutits i sina hårda, stängda skal och inte var mer än det de kunde användas till”.

– Bangalore har en blank yta men ingen kultur. Hur ska man leva där? Ska man bli fullblodsmaterialist och njuta av att man kan konsumera? Eller finns det något annat? Och vad är det? Böcker? Kärlek? frågar sig Anjum Hasan.

Förutom att skriva böcker har Anjum Hasan varit redaktör för en liten kulturtidskrift, jobbat på en kulturfond, skrivit litteraturkritik i stora dagstidningar och rest världen runt, ofta i sällskap med sin man, svenske författaren Zac O’Yeah.

Hennes romanfigur är inte lika beläst och berest. Sophie har läst tre böcker i livet: Flauberts ”Madame Bovary”, R K Narayans klassiker ”Swami och hans vänner” och ”Vivekananda: det moderna Indiens uppväckare”.

– Hon har inte läst så mycket, men det hon har läst dyrkar hon. Hon tycker att de här böckerna talar till henne personligen, och plockar fram citat från dem i olika livssituationer.

Som när hon i en av stadens många luftkonditionerade köpcenter får kvävningskänslor av de köpbudskap som hon tidigare trånat efter: ”Det var Madame Bovary på nytt – hon omfamnas av sin älskare efter att ha pinats genom tragedier, men tänker ändå – gör inte det här mig spyfärdig?”.

Medan Kina brukar kallas världens verkstad är Indien världens kontor. Här sitter teletjänstpersonal och dataprogrammerare på rad i jättelika kontorslandskap och jobbar – ofta nattetid – för uppdragsgivare i USA och Europa. Geografisk position är oviktigt. Jobbet kan lika gärna göras i Bangalore som i Baltimore. Drivkraften är de indiska lönarna, som är en bråkdel jämfört med i väst. För Anjum Hasan är flytten av jobb till Indien bara en naturlig manifestation av kapitalismen.

– Det är logiskt och inte nödvändigtvis dåligt eller omoraliskt, men det kan vara alienerande för de som jobbar där. Min bok är ingen politisk kritik, den är en beskrivning av erfarenheten av att jobba i verksamheter som västvärlden outsourcat.

Bokens Sophie kan inte slå fri sig från föräldrarnas grepp, åtminstone inte på det sätt som vi anser självklart i väst. Varkens hennes pappa eller mamma är religiös, men propagerar ändå en typisk indisk traditionell moral med kyskhets- och duktighetsideal.

Mamman ringer ofta och oroar sig för hur det går för sin dotter i storstaden. Till henne och sin Shakespearetokige pappa har Sophie sagt att hon jobbar på ett barnboksförlag, när hon i själva verket sliter hårt med att texta amerikanska actionfilmer.

Att Sophie inte berättar för föräldrarna om jointarna, ölflaskorna, festerna och hårdrockskonserterna är väl inte så konstigt, men när hon även måste ljuga om sitt arbete börjar fasaden bli ansträngande att upprätthålla.

– Typiskt indiskt. Indiska föräldrar har ett så starkt grepp över sina barn, och det tar inte slut för att man fyllt 20.

Anjum Hasan skriver på engelska, som är en liten men prestigefylld litterär nisch i Indien vid sidan av böcker på hindi och andra indiska språk. Upplagorna är minimala, piratkopiering vanlig och förlagen har noll koll på försäljningen och fuskar med royalties.

Desto mer lockande är möjligheten att slå igenom utomlands. Indien är inte bara etnochic, utan säljer också med rätt ingredienser. När västerländska förläggare jagar indisk litteratur tittar de nästan uteslutande den engelskspåråkiga. Efter Arundhati Roys världssuccé med ”De små tingens gud” 1997 trålar förläggarna efter nya fynd och betalar ibland fantasihöga förskott till författare. Helst ska boken dofta av curry och ljuda av tempelklockor. Smuts, slum och beskrivningar av kastsystemets grymheter säljer också bra.

Anjums Hasans ”Bort, bort” passar inte in i den mallen. Den har tagit ett steg vidare från de vanligaste indiska schablonerna.

– Förväntar man sig att få uppleva sina förutfattade bilder av Indien, säger hon, då blir man nog besviken på min bok.

Anjum Hasan
”Bort, bort”
Ordfront
Översättning: Caroline Åberg


Anjum Hasan: en diktsamling, två romaner
• Född 1972 i Shillong i delstaten Meghalaya i nordöstra Indien, bor i sydindiska Bangalore.
• Debuterade 2006 med diktsamlingen ”Street on the Hill”.
• 2007 första romanen, ”Lunatic in my Head”, som utspelar sig i barndomsstaden.
• I år kom hennes andra roman som nu ges ut på svenska med titeln ”Bort, bort”.

Sex andra indier om livet i storstaden
1. ”Den vita Tigern” av Aravind Adiga – bitterljuv berättelse om lågkastig pojke som gör karriär bland tjänstejonen, hamnar i Delhi, mördar sin husbonde och slutar som företagare i Bangalore.
2. ”The Lost Flamingoes of Bombay” av Siddharth Dhanvant Shanghvi – om relationer, sex och fåfänga bland jetsetfolk i Bombay. Shanghvi framträder i samband med Indien/Indien-festivalen på Södra teatern i Stockholm 24 november.
3. ”Slumdog Millionaire” av Vikas Swarup – medryckande berättelse om slumpojken som vinner högsta priset i en frågesport. Också Oscarsbelönad film.
4. ”Vishnus död” av Manil Suri – en tragikomisk roman om människorna i en trappuppgång i ett slitet hyreshus i Bombay.
5. ”Maximum City” av Suketu Mehta – hyllad reportagebok. ”Vad Dickens gjorde för London … [har] Suketu Mehta gjort för Bombay”, recenserade en amerikansk tidning.
6. ”I skuggan av Taj Hotel” av Anita Desai – om en judisk tysk man som hamnar i Bombay och lever fattigliv i skuggan av Indiens lyxigaste hotell.

Mycket Indien i Stockholm i höst
Under vinjetten Indien/Indien arrangerar Kulturhuset, Södra teatern, Dansens hus, Galleri Kontrast med flera en mängd indiska kulturhändelser i höst. Rockkonserter, bhangra-klubbar, film, dans, fotografi, ekonomi och litterära samtal. Betoningen ligger på det unga och urbana.

68 indiska miljonstäder
• Indien urbaniseras i en omfattning och en hastighet som aldrig tidigare skett. Landets stadsbefolkning väntas fram till 2030 öka från dagens 340 miljoner till 590 miljoner, främst genom inflyttning från landsbygden,
• År 2030 beräknas Indien ha 68 städer med över en miljon invånare, 13 städer med över fyra miljoner och sex megastäder med över tio miljoner. Minst två av dem – Bombay och Delhi – kommer att vara bland världens fem största städer.
• För att klara transporterna i städerna måste Indien bygga 35 till 40 mil tunnelbane- eller förortslinjer per år, 20 gånger mer än vad landet byggt senaste tio åren.
Källa: Rapporten ”India’s Urban Awakening” från konsultfirman McKinesey (april 2010).