Demokratin som slog tillbaka

En essä om indisk demokrati på gräsrotsnivå.

I Parassala ett par till mil söder om Trivandrum i den sydindiska delstaten Kerala tror man på den lokala demokratins förmåga att skapa ett bättre samhälle.

Ett slitet cementhus inbäddat i bångstyrig tropisk grönska rymmer småstadens medborgarkontor och byråd, panchayat, vars ursprungliga betydelse är ett råd med fem (panch) medlemmar. Här träffar jag ordförande R Biju, medlem i Communist Party of India (Marxist), som stolt berättar att byrådet administrerar nio skolor, två sjukhus och sex vårdcentraler för stadens 51|000 invånare. Han tillägger att nästan 100 procent av stadens befolkning kan läsa och skriva, vilket är en sensationellt hög siffra i Indien.

– Undervisningen och vården är avgiftsfri. För dem som tjänar mindre än 12 000 rupier (2 000 kronor) om året är även medicinen gratis, berättar han och bjuder på lokalt odlade cashewnötter och knubbiga, röda bananer i sitt spartanskt inredda arbetsrum.

Genom det öppna fönstret: ljudet av tjittrande ekorrar i guavaträden. I rummet: ett skrivbord täckt med en luddig vinröd duk, högar med fuktbuckliga papper och registerböcker, två vita telefoner, fläckiga turkos cementväggar och kvav stillastående värme, som omsluter oss som en våtvarm yllefilt. I våra pannor: glimmande svettdroppar. När R Biju tar fram en näsduk och torkar ansiktet torrt böjer sig sekreteraren äntligen fram och knäpper på fläkten.

Vanan att ha fem medlemmar övergavs för länge sedan. Parassalas byråd har 22 ledamöter – varav nio är kvinnor och två tillhör de lägsta kasterna – som möts två gånger i månaden.

R Bijus positiva bild av småstads-Kerala är inte tomt skryt, utan bekräftas av Indiens folkräkning från 2001 och otaliga vetenskapliga utvärderingar. Kerala är bäst i den indiska klassen när det gäller såväl social välfärd och jämlikhet mellan könen som lokaldemokrati.

Just nu genomförs i Indien en stor omfördelning av makt från toppen till basen, panchayati raj. Valda byråd har funnits här och där runt om i Indien sedan ett par tusen år tillbaka, men från och med 1993 är de obligatoriska enligt ett konstitutionstillägg. Varje delstat måste numera se till att regelbundna val hålls till byråd på minst två nivåer och en tredjedel av platserna ska vara reserverade för kvinnor. Det är en imponerande reform i en värld där makten har en förmåga att fjärma sig från medborgarna. Kanske är det som statsvetaren och Indienkännaren Sten Widmalm vid Uppsala universitet säger: panchayati raj är en av världens största decentraliseringsreformer och innehåller världens mest omfattande reformer baserad på kvotering av kvinnor.

Kerala är en av de delstater där byrådsreformen genomförts mest konsekvent och effektivast, har det visat sig. Här har man dessutom gått ett steg längre. 1996 lanserade nationalekonomen Thomas Isaac, i dag finansminister i delstatens kommunistledda regering, direktdemokratiprojektet Folkets kampanj. Målet var att öka medborgarnas engagemang i lokalpolitiken med metoder från demokratins vagga i det antika Aten: möten där alla medborgare är välkomna och göra sin röst hörd.

R Biju skiner av självförtroende när han berättar om framgångarna för Folkets kampanj. I Parassala hålls öppna stormöten var tredje månad. Då är det fullsatt i det stora rummet bredvid R Bijus kontor.

– Folk kommer hit med sina ärenden och problem och röstar fram förslag på förbättringar som byrådet följer upp. Det är direktdemokrati på riktigt, säger han.

Vad är viktigaste frågan just nu?

– Sopsortering. Det säger folk som kommer till stormötena. Titta dig omkring, överallt nedskräpat. Vad vi ska göra åt skräpet? Vi vill bygga en sopförbränningsanläggning och ordna med kompostering. Vårt mål: en grön stad.

Väst har ofta haft en pessimistisk syn på Indiens demokrati. 1961 skrev författaren Aldous Huxley att landet kommer att bli en militärdiktatur när premiärminister Jawaharlal Nehru avgår. 1967 skrev London Times att det då förestående fjärde valet till parlamentet förmodligen skulle bli det sista. Erfarenheterna från andra avkolonialiserade länder i Afrika och Asien var avskräckande. Snart brakar också Indiens demokrati samman som ett illa byggt korthus, var slutsatsen.

I juni 1975 verkade pessimisterna få rätt. Indira Gandhi hade varit premiärminister sedan 1966 och successivt stärkt centralregeringens makt på delstaternas bekostnad. Nu var läget ansträngt. Oljekrisen i världen hade lett till att landets ekonomi var i kris och inflationen skenade. I det läget förklarade en domstol att Indira Gandhis plats i parlamentet, Lok Sabha, var ett resultat av korruption och valfusk – och begärde att hon skulle avsäga sig sin plats.

Indira Gandhi svarade med att utlysa undantagstillstånd. Pressen cencurerades, oppositionspolitiker fängslades, fackföreningarna kuvades. Makten knöts allt närmare den högsta ledaren. Besluten togs inte längre under regeringssammanträdena eller i parlamentet utan av premiärministerns eget kansli och Kongresspartiets ungdomsförbund, där hennes yngste son, Sanjay Gandhi, styrde.

Men inte ens den nästan enväldiga Indira Gandhi hade gett upp tron på demokratin. Undantagstillståndet blev just vad begreppet innebär: en avvikelse från det normala. Ett och ett halvt år efter att demokratin upphävts utlyste hon nyval för att få väljarnas stöd för sin antidemokratiska regim, vilket onekligen framstår som en scen i en absurd politisk teater. Hon trodde att hon hade folket bakom sig. Men hon hade gått för långt. Indira röstades ut i kylan av en majoritet av väljarna, lydde snällt valresultatet och lämnade över till oppositionen.

Resultatet av den indiska politikens allra mörkaste period blev paradoxalt nog en fördjupning av demokratin. Kongresspartiet, som suttit vid makten sedan självständigheten, förlorade valet. Indien fick för första gången sedan självständigheten en regering utan det allt mer maktfullkomliga Kongresspartiet. Den nya regeringen tillsatte omedelbart en utredning – The Ashok Mehta Committee – för att undersöka hur centralregeringens makt skulle kunna minskas. Utredningens förslag om ökad regional makt ledde bland annat fram till byrådsreformen 1993.

Väljarnas tro på Indira Gandhi hade visserligen fått sig en knäck, men inte värre än att Kongresspartiet i valet 1980 åter fick förtroendet att bilda regering. Indira blev ännu en gång landets ledare. Förtroende för Indira som demokratisk politiker var återupprättat, som om åren då hon ströp demokratin redan var ett glömt kapitel.

Även Indiens kulturella och språkliga mångfald har fått pessimister i väst att spå en snar undergång. 1970 skrev Bernard Nossiter i Washington Post att Indien ”var Babels land, ett land som saknar en gemensam röst”. Från självständighetsdagen, fortsatte han, är landet ”förpestat av separatistiska tendenser, som vidgas av språkförvirringen och hotar den indiska statens sammanhållning”.

Farhågan att landet ska falla isär har aktualiserats i åtminstone tre konflikthärdar där separatister tagit till vapen och bomber i försök att bryta sig loss från den indiska unionen.

Sedan femtiotalet har väpnade grupper i Nagaland, Mizoram, Manipur och Assam i nordöstra Indien kämpat för självständighet. En stor del av områdets befolkning tillhör tibeto-burmanska folkgrupper, är inte hinduer och har heller inte varit en del av de tidigare indiska rikena innan britterna införlivade dem i sitt indiska kolonialvälde. Men de senaste åren har läget blivit lugnare, längtan efter fred har börjat övertrumfa stridsviljan och förhandlingar pågår mellan separatistgrupper och den indiska regeringen.

I början av åttiotalet krävde militanta sikher ett självständigt Khalistan (punjabi för de renas land) i delstaten Punjab. Militanta separatister förskansade sig i sikhernas heliga Gyllene tempel i Amritsar. I juni 1984 gick indiska armén in med stridsvagnar i templet i en blodig aktion som väckte antipatier mot regeringen även bland grupper som inte stödde kravet på självständighet. I oktober samma år mördades Indira Gandhi av sina egna sikhiska livvakter, som bytte lojalitet och riktade vapnen mot den de var anställda för att beskydda, vilket ledde till pogromer som lämnade över 3|000 dödade sikher.

I början av nittiotalet ebbade frågan om självständighet för Punjab ut. De flesta av de hårdföra separatisterna hade helt enkelt dött i den blodiga kampen. New Delhi hade dessutom gått med på en rad kompromisser – bland annat fick sikhismen status i Indiens författning som egen religion. Gamla oförrätter tonar nu bort. Varför? Ökat välstånd i Punjab är en förklaring. Andra försonande händelser har varit Kongresspartiordföranden Sonia Gandhis förlåtelserundtur till sikhiska tempel och valet av sikhen Manmohan Singh till premiärminister.

Sedan 1989 är det konflikten i Kashmir, där beväpnade muslimska grupper strider för anslutning till Pakistan eller självständighet, som oroar regeringen i New Delhi mest.

Parallellt med det separatistiska våldet har idén om ett enat Indien växt sig allt starkare. 60 år efter självständigheten visar det sig att de pessimistiska förutsägelserna har kommit på skam. Valdeltagande, till skillnad från i väst, har ökat från val till val. I första valet röstade cirka 45 procent de röstberättigade, i dag är valdeltagandet runt 60 procent. Samtidigt röstar allt fler demokratiskt marginaliserade grupper: kvinnor, daliter, stamfolk (adivasis), fattiga, lågutbildade. I delstaten Uttar Pradesh, Indiens folkrikaste delstat med 167 miljoner invånare, har dalitpartier ritat om den politiska kartan genom att framgångsrikt utmana de etablerade partierna och hamna i regeringsställning. Statsvetaren och valanalytikern Yogendra Yadav säger till och med att Indien är det enda land i världen där de lägsta samhällsklasserna i många distrikt har högre valdeltagande än de utbildade privilegierade grupperna.

Med tanke på den indiska väljarkårens storlek kan man påstå att fler människor röstat i indiska val än i någon annan demokrati världen. I Kina växer förvisso ekonomin snabbare, men där har å andra sidan inte någonsin hållits ett demokratiskt val. I den ständiga tvekampen om rollen som världens mest sympatiska tillväxtekonomi myntade indiska politiker vid World Economic Forum 2006 uttrycket ”Indien – världens snabbast växande demokratiska ekonomi”. Och visst är det så. Valet till parlamentet 2004 var, enligt statsvetaren Sunil Khilnani, känd för sin bok The Idea of India, ”den största demokratiska valprocessen någonsin i mänsklighetens historia”.

Samtidigt verkar det som om accepterandet av den språkliga mångfalden, tvärtemot Bernard Nossiters farhåga, tämjt separatisterna. Historikern Ramachandra Guha tar i senaste bok India After Gandhi: The History of the World’s Largest Democracy grannländerna som exempel för att visa på enhetsspråkmodellens misslyckande.
I Sri Lanka försökte man driva igenom singalesiskan som riksspråk, vilket ledde till det inbördeskrig som ännu pågår mellan den singalesspråkiga regeringen och Tamilska Tigrarna, som slåss för den tamilspråkiga minoriteten.

Pakistan föll efter ett par decennier sönder efter lingvistiska motsättningar, där bengalispråkiga Östpakistan/Bangladesh tröttnade på urdutalande Västpakistans dominans och utropade sig som självständig nation.

Om hindi hade drivits igenom som det allenarådande riksspråket i Indien, som vissa politiker ville på femtiotalet, hade vi i dag kanske inte haft 18 språk och en indisk nation, utan 18 nationer och ett indiskt språk.

Ett decennium efter självständigheten ritades kartan över Indiens regioner om. Den gamla koloniala uppdelningen skrotades. Istället skapades delstater som i princip omfattade de olika språkområdena. Det visade sig vara ett genidrag. I dag har de flesta indier två självklara kulturella identiteter. Man är bengali, punjabi, orhiya, gujarati, malayali, kannadigi etc – alla med sin kultur och sitt språk – och samtidigt indier. Det finns fortfarande separatistiska landsändar. I muslimska Kashmir och de tibeto-burmanska delstaterna i nordöstra Indien styr religion och etnicitet. I centrala Indien, där en maoistisk gerilla härjar, en blandning av etnicitet och klass. Men när det gäller rätten till sitt språk är frågan löst. Man må vara missnöjd med mycket, inte minst den illa skötta och korrumperade administrationen, men en majoritet av alla indier uppfattar den demokratiskt valda regeringen i New Delhi som legitim och självklar.


De flesta nationer hålls samman av det kitt som skapas av antingen ett gemensamt språk eller en gemensam kultur, religion och historia. Dessutom finns en föreställning att demokrati kräver en välutbildad befolkning. Europeiska kommentatorer har därför i det brokiga och fattiga Indien sett ett exempel på ett hopplöst projekt.

Vid sidan av flerspråksmodellen är den sekulära staten, som garanterar lika rättigheter för alla religioner, förmodligen den viktigaste förklaringen till att Indien överlevt som nation. Ända sedan självständigheten har det varit en självklarhet att Indien inte ska utvecklas som Pakistan, som i dag är en muslimsk enhetsstat med sharialagar. Vad Indien än är, så är det inte ett ”hinduiskt Pakistan”. Indiens rikaste affärsman är muslim, några av Bollywoods mest populära skådespelare är muslimer och flera presidenter har varit muslimer. I skrivande stund är premiärministern sikh (Manmohan Singh) och ordföranden i det största politiska partiet född katolik (Sonia Gandhi). Trots islamiseringen i Kashmir är väldigt få av Indiens 144 miljoner muslimer fundamentalister. Istället, har det visat sig, tror de allt mer på det indiska demokratiska systemet. Medan 69 procent av alla indier har stort förtroende för det demokratiska systemet, enligt en nyligen genomförd studie, är motsvarande siffra för Indiens muslimer 72 procent.

På nittiotalet växte sig hindufundamentalismen stark, vilket ledde till fasansfulla våldsutbrott mellan hinduer och muslimer. Vintern 1992-93 drabbades Bombay och i februari 2002 Gujarat.

Historikern Ramachandra Guhas analys av hindutva, den politiska hinduismen, är att rörelsen närs av ett yttre hot. I klartext: existensen av ett muslimskt teokratiskt ”andra Indien”. Så länge Pakistan existerar, skriver Guha, kommer det att finnas hindufundamentalister i Indien. Hindunationalisternas kamplust hålls glödande av rädslan för att Indiens muslimer med hjälp av Pakistan ska utplåna hinduerna, hinduismen och Indien.

Men de senaste åren har även hindunationalisterna mjuknat. En av deras bastioner, Bharatiya Janata Party (BJP), har fått en muslimsk generalsekretare och börjat fiska röster bland muslimer. Kanske kan man i dag se BJP mer som ett missnöjesparti, som ibland spelar på hinduernas rädsla för islam, men som inte längre är ett renodlat hindunationalistiskt parti.

Det självständiga Indien är såväl Europas dåtid som framtid, menar Ramachandra Guha. ”Det [Indien] är Europas dåtid i det att man har reproducerat moderniseringens, industrialiseringens och urbaniseringens konflikter”, argumenterar han. ”Det [Indien] är Europas framtid i det att man … lyckats skapa en flerspråkig, mångreligiös, multietnisk politisk och ekonomisk samhörighet”.

Guhas inte särskilt politiskt korrekta analys är att den brittiska kolonialismen fungerade enande. Vad hade Indien varit utan koloniala institutioner och företeelser som järnvägen, armén, administrationen, engelska språket, cricket? Från britterna lånade man också den liberala grundtanken, även om den försågs med socialistisk retorik och fram till 1991 också en socialistisk näringslivspolitik. Men trots femårsplaner, tullmurar och regleringar har den fria företagsamheten alltid varit omhuldad och medborgarna i Indien är fria att bo, jobba, studera och investera var som helst i landet. Indien har kanske överlevt just på grund av att man accepterat pluralism på alla plan och inte försökt skapa enhet.

Men vad innebär det att vara indier? Vari består det indiska? Om inte religion och språk förenar, vad är det då?

En pusselbit vid sidan av en delvis gemensam historia, menar Ramachandra Guha, är hindifilmen. Alla indiska delstater har sin kultur, tradition och stil. Men så finns det ytterligare en ”delstat” som omfattar alla: Bollywood.

Filmerna från den indiska drömfabriken har inte bara gett indierna en gemensam uppsättning hjältar, utan också gemensamma samtalsämnen och ett gemensamt uttryckssätt. Strofer från filmsånger och delar av filmdialoger, skriver Ramachandra Gua, används i samtal på skolor, universitet, hem och kontor – och på gatan. Så länge man tittar på hindifilmer och sjunger med i deras sånger, sammanfattar han, kommer Indien att överleva.

I Madhya Pradesh, där kasthiarkierna ännu är hårda som flinta, fungerar den offentliga sektorn uselt. I Kerala, där de värsta formerna av kastförtryck är historia, fungerar den offentliga sektorn med indiska mått utmärkt. Det är med andra ord två delstater som inte har mycket gemensamt, förutom den allt starkare lokaldemokratin. Statsvetaren Sten Widmalms fältstudier visar att drygt 30 procent av befolkningen i båda delstaterna anser sig ha fått större politiskt inflytande som en följd av panchayati raj-reformen och decentraliseringen av makten. Inte nog med det. I båda delstaterna tyckte de som deltog i undersökningen att avståndet mellan medborgarna och de styrande hade minskat de senaste åren.

Vad är det egentligen som håller på att hända? Jo, de centralistiska tendenserna i Indien ger vika för decentraliseringens tongångar. Delstaterna får ökat makt på bekostnad av regeringen i New Delhi.

Demokratin i Indien utvecklas nu nerifrån och upp, menar Sten Widmalm, vilket gör Indien unikt i världen.

Det är glada nyheter i ett land som upprepade gånger förutspåtts att implodera av fattigdom och hierarkier och falla sönder av separatism.

Detta är ett utdrag ur ”Indien – Elefanten som började dansa” (Bilda förlag, 2007).