Imagining India – Ideas for the New Century
Nandan Nilekani (Allen Lane, 2009)
I hjärtat av städer med miljoner invånare tronar antika tempel där kulten sett ungefär likadan ut i tusentals år. I gränderna surrar hundratals språk och dialekter, trängs utövare av alla världsreligioner mellan basarstånd som säljer kryddor och gudaskulpturer.
När de brittiska kolonisatörerna anlände till Indien konfronterades de med berättelserna i 2 000 år gamla Mahabharata, som är nio gånger så lång som Illiaden, men när de frågade folket vilken religion de utövade fick de olika svar. Européerna var vana att definiera en människas identitet utifrån nationalstaten och den monoteistiska religionen. Därför blev de brittiska kolonisatörerna förvirrade inför vad de mötte: en förmodern värld av sammansatta identiteter och trosbekännelser. I detta märkliga land kände folk samhörighet med familjen, skrået och sekten, men knappast med något så diffust som staten eller en enhetlig religion.
I Indien såg britterna samma hedniska kaos som de tidiga kristna mötte när de missionerade i västra och norra Europa 1 000 år tidigare. Britterna försökte påtvinga indierna uniformitet. Det gick hyfsat. Kulterna fick ett namn – hinduism – och folket en nation, en nationalsport och ett handelsspråk – Indien, cricket och engelska. Och så gjorde detta pånyttfödda folk uppror, återerövrade sin egen urgamla historia och tog till slut makten över världens mest avancerade teknik – den digitala.
Landet som många gånger räknats ut på grund av sina inre olikheter reste sig på nio och stod där vitalare och kreativare än alla andra just på grund av sin mångfald. Legenden om Babels torn fick omtolkas. Att ha vitt skilda seder och bruk och tala olika språk var inte ett oöverstigligt hinder – utan ingredienser i ett framgångsrecept.
USA har Bill Gates och Steve Jobs, Indien har Nandan Nilekani. En driftig IT-entreprenör som i början av åttiotalet startade IT-företaget Infosys i en skrubb. Han fick det att växa till ett av de indiska företag som förändrade bilden av tredje världen som Microsofts digitala galärslavar.
På Infosys och hundratals andra företag i Bangalore och Bombay sätter man inte bara ihop komponenter, som i Kina. Nej, här har man tagit makten över såväl det intellektuella som det materiella kapitalet, här kläcker man idéerna, utvecklar dem, bygger systemen och säljer dem. Och för pengarna som blir över köper man upp krisande företag i väst i ett slags omvänd kolonialisering.
För ett tre år sedan hoppade Nilekani av jobbet som vd för företaget han startade och blev chef för myndigheten som ska förse samtliga 1,2 miljarder indier med personnummer. Han bytte sin idolposition i det privata näringslivet mot ett oglamouröst myndighetsjobb, eftersom det ger honom fler möjligheter att utöva sitt intresse för politik och samhällsreformer.
Nilekani personifierar den liberala politiska tanken att även de fattiga länderna kan dra nytta av globalisering. Hans företag lyckades, tillsammans med många andra mindre indiska IT-företag, att knipa en stor del av de IT-jobb som väst outsourcade runt millennieskiftet. Därefter har Nilenani fått status som nationell förnyare och samhällsguru. Han får numera frågor från journalister om Indiens utveckling, framtid och roll i världen. Han ses som en av alla de där smarta, driftiga nyskaparna som ska leda Indien in i ljuset där sociala framsteg och digital teknik skiner i kapp.
Hans stjärna lyser även utomlands. Nilekani blev symbolen för det nya smarta IT-Indien och inspirerade New York Times-skribenten Thomas L Friedman att skriva bestellern The World is Flat som argumenterar för att det framför allt är tredje världen som tjänar på globaliseringen. Nilekani hyllas i Friedmans bok som föredöme, vilket säkert bidrog till att tidskriften Time utsåg honom till en av världens mest inflytelserika personer.
Nu har Nandan Nilekani själv skrivit en bok som handlar om inget mindre än Indiens och därmed hela världens framtid.
Och de idéer han lanserar vore inte så märkvärdiga om de kom från en vänsterliberal politiker. Men eftersom de formats i slutna vd-rum, varifrån man förväntar sig höra snävt företagsekonomiskt tänkande, känns de osedvanligt oegennyttiga.
Hans eget företag var i sig ett Babels torn. De sju grundarna pratade fem olika språk, vilket inte är så ovanligt i Indien som saknar ett riksspråk, utan har 22 officiella språk. Men till skillnad från i Bibelns legend hittade man en lösning. Infosys grundare fick prata med varandra på ett sjätte språk, som förstås var engelska.
Den frigörande engelskan! Nilekani gör en parallell till Ram Mohan Roy, social reformator i 1800-talets brittiska Indien, som paradoxalt nog ansåg att engelskan, förtryckarnas språk, kunde befria indierna, eftersom det är bortom de inhemska eliternas kontroll. Braminerna med sitt kastförtryck och jordägarna med sin feodalism lärde sig inte engelska, som istället blev akademikernas, medelklassens och självständighetsrörelsens språk.
När Nilekani var barn följde han med sin pappa för att lyssna när landets första premiärminister, Jawaharlal Nehru, höll tal. Pappan dyrkade Nehru för hans tro på det moderna och den rationella vetenskapen. Och för att han skapade en ”indiskhet” som inte byggde på en religion eller ett språk, utan på just mångfald.
Nilekani tog intryck. Men Nehru kunde inte göra så mycket, inte heller hans efterträdare, inklusive dottern Indira Gandhi och barnbarn Rajiv Gandhi. Under deras regeringstid var protektionismen den förhärskande ekonomiska modellen, kvalitén på indiska industriprodukter usel och tillväxttakten låg. Utländska nationalekonomer brukade på 1970-talet lite föraktfullt prata om den ”hinduiska tillväxttakten” när de syftade på ekonomisk tillväxt på 3,5 procent om året och en befolkningstillväxt på 2 procent, vilket innebar att det tog 45 år för landets BNP att fördubblas.
Nilekani menar att det var först när Indiens ekonomi liberaliserades i början av 1990-talet som Nehrus politiska idéer kunde realiseras, eftersom det först då det fanns något att fördela. Tack vare stark tillväxt är Indien idag på väg att bli vad det en gång bara kunde drömma om att bli. Idag växer ekonomin med 8 procent och befolkningen med 1,5 procent, vilket gör att BNP fördubblas vart nionde år.
Indiens IT-industri har de senaste åren gett miljontals nya jobb. Och runt spetsteknikföretagen frodas service- och industriföretag där ännu fler jobb skapats. Även landsbygdens ekonomi har fått en skjuts på grund av att bönderna har kunnat sälja sin mark till expanderande IT- och teleserviceföretag. Optimisten Nilekani går så långt som att lansera en förhoppning om full sysselsättning … inte nästa år eller nästnästa, men kanske om ett par decennier.
Men för att nå dit, skriver han – och medger att vägen är lång och mödosam –krävs en lång kedja av politiska åtgärder. Staten måste skapa bättre offentliga skolor, som ger fler politiskt medvetna medborgare, som i sin tur skapar ett tryck underifrån – som ger verkliga förändringar. Och detta är precis vad som är på väg att ske, menar Nilekani, och omfamnar indiernas växande bildningshunger och landets allt radikalare sociala reformister, miljökämpar och människorättsaktivister.
Nilekani ser framtiden i den ekonomiska modell som formats sedan liberaliseringarna inleddes 1991. Då, skriver han, bytte lyckligtvis Indien från ”katedralmodellen” (utvecklingsstrategier som genomförs uppifrån och ner) till ”basarmodellen” (ömsesidigt utbyte av idéer mellan entreprenörer). Så långt är han en klassisk liberal debattör.
Men den dynamiska marknadsliberalismen måste enligt Nilekani kompletteras med en radikal socialpolitik och ett starkt och idéburet civilt samhälle. Indiens styrka, menar han, ligger i det faktum att det finns så många starka sociala och politiska gräsrotsaktivister som slåss för rättvisa i domstolarna och demonstrerar på gatorna när politikerna fattat galna beslut eller myndigheterna drabbats av korruptionsröta.
Även arga kapitalist- och industriexploateringskritiker som författaren Arundhati Roy får en kram av före detta företagsledaren Nandan Nilekani.
För att Indien även i fortsättningen ska kunna skörda frukterna av globaliseringen måste alla vara med på utvecklingståget, argumenterar han: politiken måste hjälpa till när marknaden inte klarar att skapa rättvisa förhållanden. Framtiden blir ljus om politiken och det civila samhället står starka. Framtiden blir mörk om allt urartar i oreglerad, omänsklig ekonomism.
Publicerad i senaste numret av Internationella Studier som ges ut av Utrikespolitiska Institutet
