Ny flyttar Indien Online till Indienbloggen

Hej kära, bästa läsare av min blogg!

Sedan i våras bloggar jag förutom här på Indien Online också om Indien på Indienbloggen på Vagabond.se.

Jag känner att det är ohållbart att ha två Indienbloggar. Så från och med nu kommer jag bara att publicera nya texter om Indien på Vagabonds Indienblogg – och inte här.

Men den här sajten – Indien Online – kommer att finnas kvar. Sedan jag startade den 2006 har jag skrivit nästan 600 inlägg som lästs av över en halv miljon unika besökare. Sajten kommer att finnas kvar eftersoim den är ett arkiv över olika Indientexter som tänker mig att ni, kära läsare, kan ha nytta av.

Men från och med nu, alltså bara nya inlägg på Indienbloggen på Vagabond.se.

Ta mig dit nu!

PK Mahanandia pratar på Kulturhuset 16 november

PK (Pikej) Mahanandia heter den högst verkliga och livs levande huvudpersonen i min bok "New Delhi-Borås". Snart kan du som bor i Stockholm med omnejd lyssna på när han pratar om hur det var att växa upp som dalit i Indien på 1950- och 1960-talet.

På Mänskliga rättigheter-dagarna lördag 16 november pratar han på Kulturhuset i Stockholm under rubriken Indiens dolda apartheid.

När och var: Lördag 11.30-12.00, Ekoteket, Kulturhuset.

Vad: P K Mahanandia växte upp som Dalit i en by i Indien. Han diskriminerades av lärare och elever av högre kast. PK berättar i miniseminariet om hur kastsystemet diskriminerar Daliter; traditionellt och idag.

Medverkande:  PK Mahanandia, bildkonstnär, född i Orissa.

Arrangör: Dalit Solidarity Network-Sweden, Friends of Village Community Dev. Society.

Kärleksresenär på cykel

Så är årets bokmässa över. Jag hade två framträdanden där jag berättade om min senaste bok, New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige (Forum förlag 2013). Med på scenen båda gångerna var PK Mahanandia, bokens huvudperson, det vill säga indiern som cyklade till kärleken i Sverige.

Första framträdandet var på stora scenen på Internationella torget. De andra framträdandena på den scenen handlar framför allt om orättvisor, brist på mänskliga rättigheter, övergrepp och missförhållanden. En av utställarna som stått och lyssnat på det deprimerande framträdandet efter et andra, berättade för mig efteråt hur upplyft hon hade blivit av storyn om PK Mahanandias väg från oberörbar, diskriminerad bypojke i östra Indiens djungler till konststuderande i New Delhi, mötet med en svensk flicka född i Oxens tecken, som skulle förändra hans liv, och till sist kärleksresenär på en cykel över Afghanistans berg och genom Irans öknar på väg för att återförenas med sin stora kärlek i Borås.

Andra framträdandet var på lördagen på Litteraturscenen, i regi av Författarcentrum och Författarförbundet, på bästa tid mitt på dagen då mässan är proppfull av bokintresserae göteborgare. Anledningen till att jag fick en sådan fin tid, prime time, är att den egentligen var Karl-Ove Knausgårds, men han ställde in. Jag och PK var alltså stand in för den självbespeglande norska författaren som bestämt sig för att dra sig tillbaka från alla offentliga framträdanden under hösten.

För er som inte var på plats tänkte jag här bjuda på ett av styckena ur boken som läste upp vid båda framträdandena. Texten handlar om tiden då PK, den oberörbara djungelpojken från Orissa i östra Indien, kommit fram till Borås och upplever en del kulturkrockar:

Han tycker att att Sverige är ett märkligt land. Folk går omkring och tackar varandra för självklarheter. Samtidigt säger de ständigt till varandra meningslösa saker som att ”det är vackert väder idag”. Varför? Att hålla upp en dörr och bjuda på mat är en plikt snarare än en ynnest. Det är det minsta man kan göra som människa. Och vad det är för väder vet ju redan alla. Det är bara att böja på nacken och blicka uppåt om man vill vara säker.

– Om dina vänner och släktingar skulle komma till Orissa, säger han till Lotta, och om de skulle promenera på huvudgatan i min hemby och stöta ihop med min bror och öppna med hälsningsfrasen ”Vilket fint väder vi har fått, Mr Prabat”, då skulle han skaka på huvudet och gå vidare utan att stanna, eftersom han skulle vara övertygad om att han stött på dårar.

Jag kommer nog att vänja mig, tänker han.

När han träffar Lottas mamma första gången tror han att han har lärt sig. Han har repeterat de svenska artighetsfraserna som Lotta tjajat om.

Fråga hur hon mår, prata sedan om vädret. Hur mår du? Vackert väder idag! upprepar han för sig själv flera gånger när bilen svänger upp framför deras hus och parkerar bakom de höga snövallarna.

Men det är kallt och han måste göra en ändring i hälsningen:

– Hur mår du? Kallt idag! Riktigt kallt!

Orden känns fortfarande som om de hörde hemma i en dåres mun. De är obekväma för honom. Kantiga och konstiga.

Öga mot öga med svärmor är det dags för eldprovet:

– Hur mår du? frågar han, och tillägger:

– Griskallt idag, eller hur?

Det är nästan rätt, men bara nästan. Svärmor, som hör dåligt, tystnar. Pikej tror att det är hennes melankoliska läggning.

Men senare på kvällen frågar Lotta argt:

– Varför sa du till mamma att hon var en gris? Hon ringde och sa att du liknat henne vid en gris. Hon var väldigt, väldigt upprörd.

– Ett missförstånd, urskuldrar han sig.

När han hälsar på Lottas pappa går det nästan lika illa. Svärfar sträcker fram handen för att hälsa på Pikej, men då dyker han snabbt ner på golvet för att vidröra svärfars fötter. Så gör man. Det är en självklarhet när man träffar äldre släktingar. Men tydligen inte i Sverige, för senare får han höra att Lottas pappa förvånat tänkt: men vart tog den lille indiern vägen?

Och så är det det där med boskapen. Första sommaren får han syn på kor i en hage vid Lottas föräldrars sommarstuga strax utanför Borås. Han tänker: någon har glömt att öppna grinden. Kor ska ströva fritt. Han öppnar grinden. Jo, även svenska kor längtar efter frihet. De vaggar godmodigt ut på vägen.

Men bilarna tutar irriterat. Pikej vinkar glatt tillbaka. Bilister i Indien brukar tuta för att få korna att gå åt sidan.

Allt är frid och fröjd.

Men bonden är arg.

– Vem släppte ut korna? frågar han argt.

– Det gjorde jag, svarar Pikej stolt.

Boken finns i bokhandeln, men också att beställa från Adlibris.

Stjärnekonomernas bråk om Indiens fattiga

Indiens ekonomi krisar efter 22 år av makalös tillväxt. I början av september – medan den indiska rupien föll i värde och räntorna steg – godkände landets parlament en lag som ska ge subventionerad mat till de 800 miljoner indier som fortfarande räknas som fattiga.

Men frågan är om jättelika statliga stödprogram verkligen är bästa metoden för att utrota fattigdomen?

Oppositionen kallar matsubventionerna för röstfiske. Och Indiens två mest kända ekonomer är oense om det är staten eller marknaden som ska hjälpa Indiens fattiga.

I ena ringhörnan Amartya Sen, som fick nobelpriset i ekonomi 1998 och är verksam vid Harvard. I andra ringhörnan ekonomiprofessorn Jagdish Bhagwati vid Columbiauniversitetet.

Fajten började sedan Amartya Sen publicerat sin nya bok, An Uncertain Glory, som betyder ungefär En osäker triumf. I boken skriver han att Indien är ensamt bland Asiens tillväxtländer om att inte ha lyckas förbättra livsvillkoren för de allra fattigaste. Trots decennier av tillväxt, som bara överträffas av Kina, är hälsotalen fortfarande usla för hundratals miljoner indier.

Något är kort sagt fundamentalt fel med den indiska modellen, menar den indiska nobelpristagaren.

Under tillväxtåren fick man in stora skatteinkomster och statens finanser var mycket goda. Därför borde man ha passat att satsa ordentligt på grundskolor och primärvård. Amartya Sen tycker att Indien missade en historisk chans att minska fattigdomen.

Istället får man se sig slagna till och med av det undergångstippade grannlandet Bangladesh, som har betydligt sämre ekonomi än Indien, men stoltserar med snabbare ökning av läs- och skrivkunnighet och medellivslängd.

”Livet för den fattigare halvan av Indiens befolkning är i stort sett inte bättre än för den fattigare halvan av Afrikas befolkning”, skriver Amartya Sen – och argumenterar för att Indien inte bara kan bygga järnvägar, flygplatser och bredbandsnät, utan också måste satsa på den sociala infrastrukturen.

Problemet med statliga välfärdsprogram är bara att toppolitikernas vackra intentioner förfuskas av politiker och tjänstemän på lägre nivå, kontrar Jagdish Bhagwati, som länge räknats som nummer två efter Amartya Sen bland Indiens internationellt kända ekonomer. Statliga sociala projekt göder bara korruptionen, säger han. Fattigdomen beror inte på Indiens taskiga offentliga utbildning och sjukvård, utan på att landet har så dåligt investeringsklimat.

Se istället till att folk får jobb så kommer de att satsa på sin egen utbildning och hälsa, skriver Bhagwati i sin nya bok, som heter Why Growth Matters, alltså Varför tillväxt är så viktig.

För första gången på 22 år har Indien i år drabbats av ekonomisk kris. Nästa år är det parlamentsval, och ska den Kongresspartiledda koalitionen bli omvald måste den hitta på något som lindrar effekterna av raset.

Och hittat på något, det har man – och det med råge. De 800 miljoner indier som har det sämst ställt ska nämligen erbjudas möjlighet att varje månad köpa fem kilo statligt subventionerat ris, hirs och vete.

Denna gigantiska Marshallplan till Indiens fattiga, som redan klassats som världens mest omfattande välfärdsprogram, kommer att kosta astronomiska 140 miljarder kronor om året.  Men det vore det kanske värt. Om hjälpen når fram skulle den onekligen göra skillnad.

Kruxet är att det mesta av sådana här satsningar försvinner hos olika mellanhänder, medan bara små rännilar sipprar ner till de fattigaste. Rajiv Gandhi, som var premiärminister i slutet av åttiotalet, sa att av varje 100-rupiersedel som staten ger i bidrag till behövande så når bara 10 rupier fram.

Med tanke på fusket har Jagdish Bhagwati i högra ringhörnan en poäng i att det är klokare att se till att näringslivet har bra villkor och att folk får jobb än att skapa ett enormt byråkratiskt system för att avgöra vem som har rätt att få köpa subventionerad säd.

Men Amartya Sen i vänstra ringhörnan har å andra sidan rätt i att ekonomisk tillväxt inte räcker för att skapa välstånd för de fattigaste.

I de tre indiska delstater – en i Himalaya och två vid landets sydspets – som är mest jämlika och har högst utbildningsnivå och hälsostandard, är märkligt nog medelinkomsten låg och tillväxten långsam.

Medan de indiska delstater som toppar inkomst- och tillväxtligan har större klyftor och fler fattiga.

Därför skulle jag vilja påstå att ställningen i matchen mellan de båda indiska stjärnekonomerna om hur man bäst hjälper Indiens fattiga för närvarande är… oavgjord. 

Sändes i Obs i Sveriges Radio 24 september 2013. Lyssna! 

Beställ Amartya Sens An Uncertain Glory (skriven tillsammans med Jean Dreze) och Jagdish Bhagwatis Why Growth Matters (skriven tillsammans med Arvind Panagariya) på Adlibris.

Ljusnande framtid i Bombay och Calcutta

När jag tittar ut genom fönstret från flygplanet som om några sekunder ska sätta ner hjulen på landningsbanan ser jag rakt in i en annan värld än min: en värld där allt i tillvaron är ett gungfly och till och med invånarnas adresser är kriminella. Ända fram till staketet några ynka meter från banändan arbetar, sover och äter människor i ett brokigt gytter av illegalt uppförda hus på mark som egentligen tillhör flygplatsmyndigheten.

När jag kommer ut från terminalen sätter jag mig i en taxi och skumpar fram på Airport Road. Hade jag vridit på huvudet hade jag sett reklamtexten för italienska golvklinkers som kantar vägen: Beutiful forever Beutiful forever Beutiful forever. Hade jag bett chauffören att stanna, klivit ur och kikat in bakom reklamskylten hade jag sett en kloakdamm omgiven av skjul. Jag hade kanske rentav fått syn på den flitiga sopsorteraren Abdul, den koleriska, olyckliga och enbenta Fatima eller den hårt studerande Manju, den enda i kåkstaden som citerar Faust, och hennes mamma Asha, som engagerat sig i hinduhögerpartiet Shiv Sena och blivit slummens inofficiella boss. Jag hade helt enkelt fått syn på några av invånarna i Annawadi, slumområdet bakom muren med reklamtexten, tillika några av karaktärerna i amerikanska journalisten Katherine Boos litterära reportage ”Bakom det evigt vackra”. Boken som redan har utnämnts till en nutida klassiker i sin skildring av fattigdom.

Som centrum för finansföretag och aktiebörs och filmindustri är Bombay Indiens svåraste frestelse. Ekonomin går på högvarv, arbetslösheten är låg, möjligheterna är oändliga. Alla indier har någon gång drömt om paap-ni-bhoomi, det syndiga landet, frihetens boning, de stora stålarnas stad – inte minst tack vare filmerna från Bollywood.

Men så ska man ju ha någonstans att bo också. Eftersom staden är byggd på en halvö, ett smalt finger som pekar ut i Indiska oceanen, slår bostadsbristen och trängseln världsrekord. 27 000 invånare per kvadratkilometer, fyra gånger tätare än i Hongkong. Hälften av stans befolkning på 18 miljoner bor i provisoriska bostäder. Ett helt Sverige i slum eller slumliknande förhållanden med ingen eller bristfällig tillgång till vatten och avlopp. Och det bara i Bombay.

Det är därför staden som lockar så många landsbygdsindier att prova den urbana lyckan också kallas Slumbay.

I Katherine Boos reportagebok om flygplatsslummen Annawadi gestaltas huvudpersonerna med repliker och tankar som om författaren tagit sig in i deras huvuden. De är new journalism när den är som bäst, det vill säga reportage i skönlitterär form. Inte ett ord om reporterns väg fram till slummen och hennes möten med sina intervjuobjekt, som pågick mellan 2007 och 2011. Katherine Boo är en renlärig och konsekvent fluga på väggen.

I centrum för berättelsen står den tonåriga sophandlaren Abdul och hans familj som ständigt befinner sig i konflikt med sin granne, den enbenta Fatima. Vardagsträtorna eskalerar och leder till ett bisarrt självmord där Fatima strax innan hon dör anklagar Abduls familj för att ha drivit henne till att tutta eld på sig själv. Orättvisa beskyllningar slungas mellan de rangliga slumskjulen och polisen kommer med ett erbjudande i ett försök att trygga sin egen försörjning: betala mutor eller blir inburad (och misshandlad). Till sist segrar ändå rättvisan, märkligt nog kan man tycka, i form av en domstol som faktiskt är beundransvärt omutbar.

Livet i staden är en ständig kamp. Men i byarna de en gång utvandrade från var det ännu värre. På landet var man fast i kastsystemets statiska hierarki, medan man i den globaliserade och meritokratiska staden är fri att förverkliga det goda livet: ”evigt vackra” golvklinkers, en bostad med kontrakt eller lagfart – och kanske också en Ipod. Framåtanda går före härkomst. Kunskaper i engelska går före kasttillhörighet. På så sätt är storstadsslummen ett framsteg. Men samtidigt gör parallellvärldarna, stadens bipolaritet, att frustrationen växer. Inget kan döljas, alla ser allt och alla. Tätt intill de helvetiskt kloakstinkande gränderna hägrar den himmelska flygplatsterminalen och det femstjärniga Hyatt Regency, ljusskimrande palats av modernt liv och rena blanka ytor. När matlagningseldarna tänds i skymningen och hundratals rökar stiger mot skyn ringer lyxhotellets gäster till receptionen och undrar oroligt om det inte ”skett en explosion” i närheten – och nästa morgon klagar de på askan från kogödseln, bränslet i slumköken, som nu lagt sig som ett grått täcke över den annars ljusblå hotellpoolen.

Att få ta del av sluminvånarnas tankar om sina liv hör inte till vanligheterna. Oftast är det ju politiker, forskare och andra förståsigpåare som tolkar deras situation. Därför applåderar jag Katherine Boos ambitiösa projekt. Men samtidigt är hennes skönlitterära idé att gestalta invånarna som sammansatta människor problematisk. Katherine Boo pratar inget indiskt språk, utan har förlitat sig på språkkunniga mellanhänder. Hon har heller inte bott i slummen, utan gjort regelbundna besök. Risken är förstås enorm att hon övertolkar och tillrättalägger. En annan invändning är att hon är amerikan; en ”kulturresenär” som med sitt utifrånperspektiv projiceras sina förutfattade idéer om hur det är att leva i slum.

En indisk iakttagare hade med sitt inifrånperspektiv förmodligen noterat andra detaljer i deras liv, men å andra sidan varit avtrubbad av hemmablindhet. Av egen erfarenhet vet jag dessutom att många medelklassindier har fler förutfattade meningar om och rädslor inför slummen än vad utlänningar har. Ju längre jag läsare, desto mer övertygad blir jag om att Katherine Boos perspektiv är till mer fördel än hinder.

Det häpnadsväckande med reportageboken är att alla inblandade behållit sina riktiga namn och att också deras mindre fördelaktiga sidor skildras ingående. Slumivånarna prostituerar sig, mutar poliser, lurar välgörenhetsorganisationer på pengar, sprider falska rykten och tittar passivt på när en olycksbroder förblöder, i rädsla för att annars bli insnärjd i polisens katt-och-råtta-lek och själv gå under. De framstår knappast som särskilt medkännande, ädla eller moraliskt föredömliga. Ändå, läser jag i ett AFP-reportage efter bokens publicering, tycker de namngivna sluminvånarna, bokens huvudpersoner, att Katherine Boo gjort ett strålande jobb. ”Jag har läst boken, jag gillade den, även om den fick mig att gråta. Den är inte påhittat, det som står är sanning”, säger tonårsflickan Manju till en förbluffad AFP-reporter, som kanske hade förväntat sig att höra att sluminvånarna kände sig kränkta av publiceringen.

I Bombay har det styrande hinduhögerpartiet Shiv Sena exploaterat och till och med konstruerat motsättningar mellan hinduer och muslimer, inte minst i slummen. I Calcutta är det annorlunda.  Här i delstaten Västbengalen styrde en vänsterallians ledd av dogmatiska Communist Party of India (Marxist) mellan 1977 och 2011. Vänsterstyret misslyckades med att parera de katastrofer som krig, flyktingströmmar och lågkonjunktur orsakat. Upptagna som man var med att förhålla sig till världen efter kalla krigets slut tittade politikerna passivt på när förfallet tilltog, trottoarerna befolkades av fattig landsbygdsbefolkning och radikala fackföreningar lamslog det lokala näringslivet med ständiga strejker. De senaste decennierna har jag själv vandrat gata upp och ner och sett hur groparna i gatorna växt och fasaderna vittrat, allt medan hammaren och skäran lyser rött från nytryckta affischer och buckliga aluminiummegafoner ropar ut marxistiska slagord.

Idag är Bombay vad Calcutta en gång var. Calcutta var en av världens modernaste städer med blomstrande internationell handel och ett rikt kulturliv. Hundratals litterära tidskrifter gavs ut, poesiuppläsningar var frekventa, liksom teater-, dans- och filmscenerna, inspirerade av 1913 års nobelpristagare i litteratur, Rabindranath Tagore, och den bengaliska renässansens fader, Ram Mohan Roy. Calcutta präglades av intellekt, känsla och förnuft, vilket manifesterades av att intellektuella tog sig nyskapande namn som innehöll olika varianter av det bengaliska ordet för ”ljus”.

Idag är det mesta i Calcutta snarare mörker och ett sluttande plan, men en sak lyckades delstatens postkoloniala politiker med, skriver Amit Chaudhuri, författare, poet och professor i samtida litteratur i brittiska East Anglia, i sin nya reportagebok ”Calcutta – two years in the city”. Och det var att skapa fredlig samexistens i smältdegeln av hinduer, kristna, muslimer, väsensskilda språk, seder och bruk. ”Vänsterfrontens långvariga styre har förmodligen gjort Calcutta till … den minst xenofobiska staden i Indien – eller, kanske, i hela världen”, skriver han.

Amit Chaudhuris reportage är skrivet i klassisk flanörstil. Han varvar doft-, färg- och ljudrika stadspromenader med intervjuer med allt från trottoarboende till överklassfamiljer. Däremellan minns han sin egen uppväxt och skriver historiska och politiska genomgångar med en sällsynt berättariver. Han vill så gärna att läsaren ska förstå hans sakta sammanfallande, motsägelsefulla men ändå kulturellt vitala stad.

Jag älskar den här genren, det essäistiska reseskrivandet, som fortfarande är så stort i den anglosaxiska bokvärlden. Chaudhuri, född i Calcutta, uppvuxen i Bombay och självförverkligad i exil i Storbritannien, skriver på engelska, ett språk som han behärskar med elegans.

Reportaget handlar om hans återvändande till födelsestaden. Chaudhuri är ”inne” samtidigt som han är ”ute”, både resenär och inföding, och kan välja position som det passar honom.

Medan Katherine Boo valt att skildra ett av människans grymmaste och solkigaste habitat, storstadsslummen, ger Amit Chaudhuri en sötsur och hoppfull bild av staden som resten av världen gjort synonym med fattigdom. Han ser desperationen i ögonen på de som lever ur hand i mun, men också potentialen i kombinationen av tradition, bildning och radikalitet.

Bombay må ha ett blomstrande näringsliv och en stundtals boomande aktiebörs, men om man dömer en stad utifrån efter hur tolerant och kulturell den är vinner Calcutta stadskampen med hästlängder. I Calcutta läser arbetare långa artiklar i morgontidningen, medan polisen – som i Indien förknippas med ignorans och fysisk brutalitet – svänger sig med litterära och politiska citat.

Amit Chadhury möter Calcuttapoliser som uppfordrande förklarar för honom att han inte får skriva eskapistisk smörja, utan att ”litteraturen måste vara en spegel av samhället”. Den brittiskindiska professorn i samtida litteratur kan inget annat göra än att nicka instämmande åt den khakiuniformsklädda polismannens snusförnuft.

Böckerna:

”Bakom det evigt vackra – livet, döden och den ljusa framtiden i Mumbais slum” av Katherine Boo (Marcus förlag 2012)

”Calcutta – two years in the city” av Amit Chaudhuri (Union Books 2013)

-->

Fler Bombay- och Calcuttaskildringar:

”Dharavi – Documenting Informalities” (2010) av svenska Konsthögskolans Jonatan Habib Engqvist och Maria Lantz. Coffetable-bok om Bombays – och Asiens – största slum.

”I skuggan av Taj Hotel” (1988) av Anita Desai. Roman om judisk man som flyr trettiotalets Tyskland, hamnar i Bombay och lever fattigt med sina katter i skuggan av Indiens lyxigaste hotell.

”Calcutta” av Geoffrey (1998) Moorhouse – historiskt och samtida reportage av brittisk journalist.

”Glädjens stad” (1986) av Dominque Lapierre – roman om Calcuttas slum. Också film.

”Maximum City – Bombay lost and found” (2004) av Suketu Mehta. Bästa reportageboken som någonsin skrivits om Bombay. Vad Charles Dickens gjort för London har Suketu Mehta gjort för Bombay, recenserade en amerikansk tidning.

”Shantaram” (2007) av Gregory David Roberts. En nästan tusen sidor tjock äventyrsroman om förrymd australisk fånge (författarens alterego) som lever bland backpackers och mafiosos i Bombay.

”Slumdog Millionaire” (2006) av Vikas Swarup. Medryckande berättelse (som först hade titeln Vem vill bli miljardär?) om slumpojken som vinner högsta priset i en frågesport. Också Oscarsbelönad film.

 Publicerades ursprungligen i Svenska Dagbladet under vinjetten Under strecket 7 augusti 2013.

Tv-intervju om New Delhi–Borås

I början av maj sände Kunskapskanalen en halvtimmes lång intervju med mig av Hélène Benno. Intervjun handlar om mina Indienresor och om boken New Delhi–Borås. En halvtimmeslång intervju som slutar med en dedikation där jag avslöjar vem jag helst av allt vill ska läsa min bok.

Intervjun finns att titta på här på UR Play.

Boken kan du läsa mer om och beställa på Adlibris, Bokus eller Cdon! Finns även som e-bok hos flera nätbokhandlare, och på t ex på Bokon kan du läsa ett smakprov i form av inledningen alldeles gratis.

100 år sedan Tagore fick Nobelpriset

4 juni är det prick 100 år sedan bengalen Rabindranath Tagore fick Nobelpriset i litteratur. Det firas i Stockholm med ett framträdande av gruppen Baithak från London med Bollywoodstjärnan Sharmila Tagore från Indien.

Lyssna på mitt radioreportage om Tagore som sändes i P1-programmet Obs för två år sedan, 150 år efter författarens och konstnärens födelse!

Förköp på biljetter finns på resebyrån Indcen på Sveavägen i Stockholm. Här hittar du info om priser mm till jubileumseventet i ABF-huset!

Resetidningens framtid

Om resetidningarna ska överleva måste de kort sagt bli mer personliga, blodfyllda och litterära.
Utan närvaro av människans själ dör reseskildringen.

I framtiden duger det heller inte att à la saligt insomnade tv-programmen Packat och klart och När & Fjärran dimpa ner på en främmande plats och yrvaket rapportera om första bästa ting man får syn på. Om resetidningarna ska överleva i korselden av twittrande informationsbitar och tvåradiga statusuppdateringar tror jag att de måste göras av resenärer som stannar lite längre på varje plats och tillåts skriva episka och sammanhängande berättelser.  

Det är ett utdrag ur min senaste krönika i vagabond om resetidningarnas framtid. Läs hela krönikan!

Följ min blogg med Bloglovin

Boka föredrag - två perspektiv på Indien

Jag och Pradyumna Kumar Mahanandia (Pikej), huvudpersonen i min bok New Delhi-Borås, kommer att genomföra en serie gemensamma föredrag med bildspel. Ett föredrag om Indien utifrån två perspektiv - ett inifrån och ett utifrån, men också om Pikejs livsöde, kärlek till Lotta, mödosamma cykelresa och kulturkrockar första tiden i Sverige.

Passa på att boka ett föredrag för skolan, företaget, biblioteket, myndigheten, organisationen.

Mer information kommer här:

Pradyumna Kumar Mahanandia, eller Pikej som han kallas, föddes i en by i djungeln i östra Indien med en profetia. Han skulle senare i livet gifta sig med en kvinna som inte kom från byn, inte från distriktet, inte ens från landet – hon skulle dessutom vara född i oxens tecken, vara musikalisk och äga djungel.

I New Delhi träffar han många år senare Lotta från Borås som åkt folkvagnsbuss till Indien. Hon stämmer in på profetian.

Så börjar den hisnande kärlekshistorien som tar Pikej landvägen mellan Asien och Europa. Den sagoskimrande berättelsen har nu blivit den kritikerrosade boken New Delhi-Borås (Forum förlag 2013 - köp boken på Bokus eller Adlibris).

Per J Andersson är född i Hallstahammar. Redan i tonåren drömde han om att resa österut. Som 20-åring gav han sig första gången iväg med ryggsäck och minimal reskassa. Sedan dess har Indien honom i ett fast grepp. Han reser tillbaka varje år för att skriva reportage för Vagabond, som han var med och grundade för 26 år sedan, författa guide- och reportageböcker om landet och göra radioinslag. Tack vare sin långa Indienerfarenhet blir han ofta anlitad som Indienexpert.

Per – som har skrivit den nyutkomna boken om Pikejs liv – föreläser ofta om Indiens samhällsliv, seder och kultur för företag, skolor och myndigheter.

Pikej – som boken handlar om – är också en erfaren föredragshållare. Hundratals gånger har han berättat om sitt osannolika liv för politiker, företagsledare, kommunanställda, skolelever etc.

Nu kan ni boka ett spännande Indienföredrag med båda två, där Pikej ger ett inifrånperspektiv på Indien och berättar om profetian, kulturen och kärleken, medan Per berättar om Indien sett ur en europisk resenärs synvinkel – om sina möten med den brokiga och myllrande indiska kulturen.

Till föredraget visas ett bildspel med bilder från olika delar av Indien och från Pikejs hemby vid kanten av djungeln.

Boka föredrag

Kontakt

Per J Andersson, per@vagabond.se,

070-653 50 82

Pikej, info@pkmahanandia.com,

070-415 91 61

New Delhi-Borås: Lång dags färd mot lansering

Det var varit en hektisk tid sedan "New Delhi-Borås" släpptes för två veckor sedan. Bokens huvudpersoner, Pikej och Lotta, har varit med i Efter 10 i TV4, SVT:s Gomorron Sverige, Studio Ett i P1 och Radio Sjuhärad P4, och de har blivit intervjuade för reportage i Femina, PRO-tidningen och GT.

Dessutom har indiska Punjab Times, Hindustan Times och Society skrivit om Pikej och Lotta boken.

Själv har jag inte varit fullt lika medieuppmärksammad, men ändå blivit intervjuad av DN Resor, Books & Dreams, VLT och i direktsändning i Radio Sjuhärad P4. Men det räcker ju gott.

Releasefesten för boken på Södra teatern på Alla hjärtans dag 14 februari var välbesökt. Cirka 100 personer kom och jag sålde 70 ex av boken på några timmar.

Bokus, bokhandel på nätet, har satsat extra mycket på boken och har haft boken i topp i ett av sina nyhetsbrev. Även Bokia och Akademibokhandeln har puffat bra för boken och många av deras butiker har skyltat fint för den.

Ja, det var lite boklanseringsfakta.

Vill ni lyssna på ett föredrag om boken? Kom till ABF på Sveavägen 41 i Stockholm tisdag 12 mars kl 18. Då pratar jag om mötena med Pikej och Lotta, om kastsystemet i Indien och om hur det var att skriva boken.

Välkomna!

Två radioreportage och en tidningsartikel om Pikej och Lotta

Studio Ett i P1 gjorde ett reportage i fredags 8 februari om Pikej och Lotta med anledning av dokumentärromanen "New Delhi-Borås" som kommer i dagarna:

Lyssna på Studio Ett-reportaget!

Och P4 Sjuhärad sände samma dag ett 20 minuter finstämt, livfullt och inkännade reportage:

Lyssna på P4 Sjuhärad-reportaget!

Och en tidningsartikel om boken:

Läs i GT/Expressen!

For our English speaking readers: Presentation of my new book New Delhi-Borås in English

-->

Love conquers all
A new non-fiction novel about a Swedish – Indian love story

Like a shimmering tale is the story of the real life of Pradyumna Kumar Mahanandia who was born poor in an untouchable community in the small village of Athmallik in Orissa in eastern India. He calls himself PK.

All his life he has lived with a prophecy the astrologer's wrote on a palm leaf shortly after his birth: "You should marry a girl who is not from the village, not from the district, not even from this country, she will be musical, own jungle and be born in the sig of taurus".

The prophecy follows him through life, but many setbacks were difficult and many times he had doubts about surviving the difficult times.

At Delhi College of Art he learned to draw portraits. Every night he thereafter went to the park in the middle of Connaught Place to draw people and get money for living.

His life has been full of contrasts. One minute he was starving and sleeping on the street, in the next he was invited home to Prime Minister Indira Gandhi, who want him to paint her portrait.

One evening in 1976 when Pikej as usual is in the park to draw portraits a young blonde woman suddenly appeared. Lotta von Schedvin, as her name was, had traveled by a Volkswagen bus from the city of Borås in Sweden all the way to New Delhi (almost 9 000 km). She was born in the sign of taurus, imagine a future as a music teacher and the family owns forests in Sweden. She was the woman the astrologer’s had talked about.

So begins this breathtaking love story. Chances that the two young people would see each other again when Lotta has travelled home to Sweden is minimal. If it were not for a second hand ladies' Raleigh-bicycle. The cycle takes PK between Asia and Europe. Despite hardship and endless setbacks treading he stubbornly further west.

Today PK and Lotta are married and has two children. They live together in a big yellow wooden house in the dence forrests of southwest Sweden. Pikej has worked as an art teacher and Lotta is still a music teacher.

"New Delhi Boras”, which is the title of the true story, teaches us that everything is indeed possible. The reality surpasses the poem and love conquers all. The only thing needed is confidence, tenacity – and a used bike.

The author Per J Andersson is a travel journalist and expert on India which he has visited regurarly since the early 80’s and he has, among other things, founded Sweden’s leading travel magazine Vagabond.

Release date: The 20th of February 2013.

Nu trycks New Delhi-Borås

I nästa vecka trycks New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige.

Officiellt utgivningsdatum 20 februari.

Läs mer!

Beställ boken här!

Den osannolika berättelsen om profetian, hoppet, kärleken och hemkomsten

Min bok om oberörbara Pikej från Orissa som träffade Lotta från Borås är klar. Kommer ut i slutet av februari. Har jobbat i fyra år med att intervjua de inblandade i huvudpersonens hemby i Indien och på nuvarande adress i Sjuhäradsbygden i Västsverige.

Läs mer om boken på förlagets sajt.

Beställ boken redan nu på Bokus.

När har Midnattsbarnen Sverigepremiär?

2 november har indisk-kanadensiska regissören Deepa Mehtas filmatisering av Midnattsbarnen premiär – i Nordamerika. Annandag jul är det dags för Storbritannien. Tyskland och Holland får se den i mars.

När den kommer till Sverige vet ingen. Eller?

Under tiden - läs recension i The Telegraph från en av filmfestivalvisningarna.

Grattis, Bollywood, som fyller 100

Överallt hör jag hur indier går och nynnar på låten. På pendeltågen i Bombay. I kön till biljettluckan på New Delhis järnvägsstation. Bland hinduiska pilgrimer på Gangesflodens strand. På färjan som kör indiska turister mellan öarna i Andamanerna.

”Why this Kolaveri, kolaveri kolaveri di.”

En sång om olycklig kärlek på en märklig blandning av engelska och sydindiska språket tamil. På svenska betyder orden ungefär ”Varför denna ilska?” och sången kommer från en film som hade premiär i april i år.

Men redan hösten 2011 släpptes låten som fastnade i så många indiska huvuden. Videon med sången har hittills visats nästan 63 miljoner gånger på You Tube. Jag är en av dem som gång på gång klickar igång den. Även jag har fått den på hjärnan.

Filmlåten blev en indisk landsplåga, men själva filmen lockade inte så många tittare som man hade hoppats. Historien om Indiens senaste filmmusik-hit är på flera sätt typisk för den indiska filmindustrin. Dels för att filmsångerna överträffar själva filmens popularitet, och dels för att indier som pratar exempelvis hindi, bengali eller gujarati gladeligen nynnar versrader på tamil, som är lika främmande för dem som finska är för svenskspråkiga.

2013 firar den indiska filminstrin stort jubileum. Då har det nämligen gått 100 år sedan Indiens första fullängdsfilm, ”Raja Harishchandra” (bilden här ovanför), hade premiär. Indien växte snabbt till ett av världens mäktigaste filmländer, redan på 30-talet producerade man 200 filmer om året, medan man idag gör mångdubbelt fler.

Stilen som utvecklades handlade ofta om drömmar där motiv från sagorna i de indiska eposen Mahabharata och Ramayana överfördes till samtida Indien.

Sedan första indiska ljudfilmen kom 1931 görs de flesta filmerna på hindi och produceras i Bombay där filmindustrin, som de flesta vet, kallas Bollywood. Men filmen med ”Kolaveri di”-låten, som vi hörde här i början, kommer från sydindiska Chennai, där filmindustrin kallas Kollywood efter en sammanslagning av Hollywood och Kodambakkam, den stadsdel i Chennai där filmbolagen har studios.

I juni i år kom indiska veckotidningen Outlook ut med ett temanummer om Bollywoods stundande 100-årsjubileum där recensenter, producenter och regissörer berättar om åren som gått. Det är med en känsla av overklighet som jag bläddrar i tidningen som refererar till så många filmer som jag aldrig har hört talas om.

Det känns som om världens största filmindustri under sin 100-åriga historia har legat på en annan planet. Så vattentäta skott har det varit mellan öst och väst.

Bara några enstaka seriösa filmer har ju nått västerlandet. Filmerna som visats för oss i väst har nästan alltid varit gjorda av etniska indier bosatta i Storbritannien eller Nordamerika. Eller så har de gjorts av västerländska regissörer, även om de spelats in i Indien med indiska skådisar, som den Oscarsbelönade megasuccén ”Slumdog Millionaire”. De filmerna har anpassats efter västerländska föreställningar om vad en film om Indien bör handla om.

De eskapistiska maninstream-Bollywood-filmerna däremot, de visas bara på biografer i Indien och andra länder i Asien och Afrika, dit de går på framgångsrik export. Vi i biopubliken i väst tycker vanligtvis att de är alltför tramsiga, melodramatiska och röriga.

Skepsisen är besvarad. Den stora indiska biopubliken är lika avvisande till Hollywood-filmer som skapats utifrån antagandet att biopubliken känner igen sig i skildringarna av medelklassliv i USA och Europa. De enda amerikanska filmer som går hem hos indierna är de utomvärldsliga och helst animerade, som Shrek, Spider Man eller Avatar. Inför den rena fantasin suddas kulturskillnaderna ut.

Att få indier som kommer från hundratals olika etniska bakgrunder och har 22 officiella språk att känna samhörighet borde var omöjligt. Förståsigpåare i väst dömde därför ut landet redan från starten 1947. ”En indier från Punjab har lika lite gemensamt med en från Madras, som en skotte har med en italienare”, skrev Claude Auchinleck som var britternas högsta militära befälhavare under kolonialimperiets sista år.

Och Washington Posts New Delhi-korre Bernard Nossiter skrev 1970 att Indien var ”Babels land utan gemensam röst” och spådde att språk- och kulturblandningen skulle leda till undergång. Från självständighetsdagen, skrev amerikanen, är landet ”förpestat av separatistiska tendenser, som vidgas av språkförvirringen och hotar den indiska statens sammanhållning”.

Indien var en Noaks ark där man lyckats få med exemplar av varenda indisk art, skrev den indiska historikern Ramachandra Guha i sin tjocka samtidshistoriska tegelsten ”India after Gandhi”, som kom ut lagom till landets 60-årsjubileum för några år sedan. Och ombord på denna ark har filmerna från Bollywood gett passagerarna en gemensam uppsättning idoler att beundra och sånger att nynna på.

Visst förenade kampen mot britterna indierna, men sedan minnet av frihetskämpen mahatma Gandhi börjat tona bort har det snarare varit filmindustrin som länkat samman delarna i den indiska multikulturismen. En filmlåt, där texten oftast är på hindi, kan innehålla såväl bhangra-rytmer från Punjab i norr som bharata-natyam-harmonier från Tamil Nadu i söder. Och en och samma film kan blanda motiv från hinduismen med kristna och muslimska föreställningar och ta typiska landsbygdsproblem och flytta dem till storstaden Bombay.

Och utan att överdriva kan man säga att Indiens mest hyllade kändisar är skådespelare.

Filmen har helt enkelt gett indierna ”ett gemensamt språk”, menar Ramachandra Guha. Den populära indiska historikern avslutar hela sin tjocka bok om landets första 60 år i frihet med övertygelsen om att så länge de indiska filmernas sånger nynnas från Hiamalaya i norr till sydspetsen Kanyakumari i söder kommer Indien att överleva.

Texten sändes som inslag i programmet Obs i Sveriges Radio P1 måndag 8 oktober.

Mer att läsa:

”India after Gandhi – the History of the World’s largest Democracy” av Ramachandra Guha (Harper Collins 2007).

”Cinema Century”, temanummer av tidskriften Outlook, 4 juni 2012. Artiklarna från det aktuella numret plus flera bonusartiklar finns på Outlooks sajt: http://www.outlookindia.com/content10869.asp

Titta och lyssna:

Se videoklippet med ”Why this Kolaveri di?” på:

http://www.youtube.com/watch?v=YR12Z8f1Dh8

Nya Indienguideboken

2004 gav jag ut första upplagan av Indien - personlig guide. Den sålde slut. 2007 kom en ny, uppdaterad upplaga. Den är också slutsåld. Därför skriver jag nu för fullt på tredje, uppdaterade och utökade upplagan. Det blir dubbelt så många färgsidor som i tidigare upplagor, fler destinationer och många andra spännande nyheter. Utgivning: första veckan i november i år.

Den nya guideboken blir på drygt 400 sidor, vilket låter tunt med tanke på att Lonely Planets motsvarighet är på drygt 1200 sidor, alltså tre gånger så tjock. Visst, LP är mer heltäckande, men väger också bly. Min guide är lättare och smidigare samtidigt som jag valt ut guldkornen åt dig. För jag vet att det är svårt att välja resrutt i detta jätteland. Reser du till de platser jag guidar till blir du inte besviken. Och blir du det, risken finns alltid, har du inga som helst rättigheter att efteråt ställa ersättningskrav till författaren ;-).

Boken finns inom kort att beställa från Adlibris, Bokus, Vagabond.se och andra nätbokhandlare.

Har du frågor om boken? Skicka ett mail till författaren.

Två nya Indienböcker: en guidebok och en dokumentär berättelse

Ska du resa till Indien i vinter? Vänta med att köpa guidebok. Jag skriver så att tangenterna glöder medan tryckeriet börjat värma upp pressarna. Deadline närmar sig, bokhandlarna har börjat göra plats i hyllorna: 1 november är den här, tredje, uppdaterade och utökade upplagan av Indien – personlig guide (Vagabond förlag).

Några månader senare kommer nästa bok, dokumentärromanen New Delhi-Borås – den osannolika berättelsen om indern som cyklade till kärleken i Sverige (Forum förlag) som handlar om kärleken mellan PK och Lotta, möten med Indira Gandhi och världens första kvinnliga kosmonaut, och – inte minst – en mycket lång cykelresa.

Finns snart i en nätbokhandel nära dig!

Snart kommer Midnattsbarnen - the movie

26 oktober har den premiär på Torontos internationella filmfestival. Förhoppningsvis kommer den till Sverige i början av 2013. Filmatiseringen av Salman Rushdies genombrottsroman Midnattsbarnen från 1981. Filmprojektet lär ha börjat med att Deepa hade Rushdie hemma som middagsgäst och undrade om han ville samarbeta med henne. Rushdie har själv skrivit filmmanus tillsammans med den indisk-kanadensiska regissören, Deepa Mehta.

Precis som Indien föddes bokens huvudperson, Saleem Sinai, defekt. Han hade inåtbuktande tinningar och en näsa ”elefantlik som Ganeshs snabel” och precis som hinduiska-muslimska-koloniala Indien hade han flera upphovsmän/mammor; hon som utan att veta det fött honom, hon som trodde att hon fött honom och hon som hade skapat denna förvirring och sjöng: ”Vad du än vill bli det kan du bli/Du kan bli precis allting du vill”.

I berättelsen föds Saleem Sinai prick klockan tolv natten till 15 augusti 1947, samma klockslag som Indien blev självständigt och landets förste premiärminister Jawaharlal Nehru uttalade de historiska orden: ”När midnattstimmen slår, medan världen sover, vaknar Indien till liv och frihet”.

Som få andra böcker gjorde den Indien mångfasetterat, urbant och mänskligt (allt det som ormtjusar-maharajapalats-klichén dolde). Samtidigt har den inspirerade en ny generation indiska författare (Vikram Chandra, Rohinton Mistry, Arundhati Roy) som i Rushdies fotspår skriver på engelska och hittar publik i väst.

Ändå var Salman Rushdies säregna berättargrepp inte banbrytande. Den flyhänta blandningen av magisk saga och realistisk historieskildring och av huvudpersonens och det samtida samhällets öden testade Günter Grass redan i Blecktrumman (1959). Men Rushdies lekfulla ordvrängningar har bildat skola, liksom hans kaxiga invävning av Indiens kulturarv i västerländska tankesätt. Kronologiskt och logiskt, men också fullt av gengångare, varsel och alternativa uppenbarelseformer, som ett hinduiskt mytologiskt epos.

När jag läser om den i dag märker jag att den skildrar Indiens slitning mellan egensinnighet och efterapning, mellan protektionism och globalisering. Saleem Sinai argumenterar telepatiskt med sitt alterego Shiva. Bara genom att göra det på vårt sätt kan vi (du och jag och Indien) uppfylla löftena från vår födsel, säger den förnuftiga medelklasspojken. Nej, lilla rikemansgosse, det finns ingen tredje princip, det finns bara pengar, svarar den illusionslösa slumpojken. Världen, lille Snornos, är ting.

Jag har min bild av Snornos klar för mig från romanen. Undrar hur han ser ut på film?

Västerlandets belackare

Bilderna överst fr v:  Jamal al-Din al-Afghani, Rabindranath Tagore och japanerna spöar ryssarna i kriget 1905 och visar att Asien kan besegrea Europa.

 

Medan europeisk kolonialism ofta får skulden för Afrikas problem är det tvärtom i Asien. I flera länder, framför allt i Indien, har kolonialismen fått äran för att ha introducerat allt från parlamentarisk demokrati till järnvägar. Fattigdomen, inkomstklyftorna och korruptionen kan inte skyllas på väst, brukar det heta, utan är rester av gamla asiatiska hierarkier och orientaliskt status quo-tänkande. Samtidigt frodas imperienostalgin: turister i Singapore, Malaysia, Hongkong, Burma och Indien bor på hotell och åker lyxtåg som minner om kolonialismens stil och charm, men också om de vitas överlägsenhet och de brunas underordning.

Författaren Pankaj Mishra har i flera böcker skildrat globaliseringens baksidor, men också förklarat hur västerländskt tänkande hjälpt honom att förstå indiska klass- och kasthierarkier. Han har delat sin tid mellan London och Indien och hela tiden, känns det som, vistats i ett mångkulturellt korsdrag. I sin nya bok, ”From the Ruins of Empire”, skildrar han en 1800-talsvärld dominerad av motstånd mot den europeiska strävan efter global dominans.

Ilskna gatuprotester mot väst i dagens Mellanöstern är inget nytt. 1857 rasade upproret i brittiska Indien sedan ett rykte spridits att de indiska soldaternas ammunition var insmord med ko- och grisfett och således kränkte såväl hinduer som muslimer. Samtidigt växte kritiken mot västerlandets materialism och hedonism. Arabiska, persiska, indiska, kinesiska och japanska intellektuella som levde för 100–150 år sedan propagerade för en värld fri från, vad man uppfattade som, västs känslokyla och individualism.

De var inga mörkermän. Deras drömmar handlade om en kosmopolitisk asiatisk sammanhållning som var genomsyrad av andlighet, humanism och icke-materialism. Kritiken riktades mot den koloniala samtiden där Europa lärde ut att styrka ger frihet, stål biter och pengar regerar. En av de viktigaste agitatorerna var Jamal al-Din al-Afghani (1838–97) som föddes i en persisk by, var journalist, flitig resenär och vistades omväxlande i London, Paris, Istanbul, Kabul och Kairo. Idag låter det paradoxalt, men samtidigt som han var en varm anhängare av islamism (gränsöverskridande politisk islam) vurmade han för demokrati, mänskliga rättigheter och utbildning för kvinnor.

För al-Afghani var det britterna som stod för tyranniet och fanatismen. ”Britterna är tjuvar av okänd härkomst som nyligen har dykt upp och nått framgångar tack vare sitt intrigerande”, ansåg han. Sedan brittiska trupper slagit ner det indiska upproret 1857 konstaterade al-Afghani att Storbritannien var en drake som ätit upp 20 miljoner människor, druckit upp vattnet i Indus och Ganges och inom kort också skulle sörpla i sig Oxus (antikt namn på flod i Centralasien) och Nilen. Londons liberalism var helt enkelt hyckleri, ansåg al-Afghani.

Han var inte ensam. Längre österut kombinerade Liang Qichao (1873–1929) klassiskt kinesiskt tänkande med nya västerländska idéer. Men efter en resa till USA började Liang tvivla. Han såg orättvisorna, fattigdomen och hur vita amerikaner förtryckte landsmän med annan hudfärg – och drog slutsatsen att Kina måste behålla ett auktoritärt styre. Samtidigt ville han göra upp med eliten i sitt konfucianska hemland som han ansåg drabbats av intellektuell syfilis och förordade inget mindre än en revolution av människans medvetande, en ”ny kultur”. Föga förvånande fick Liang fly landet, men kom tillbaka och blev en av Maos ideologiska inspiratörer.

Ungefär samtidigt satt allkonstnären Rabindranath Tagore (1861–1941) vid sitt skrivbord i Calcutta och drömde om det förindustriella by-Indien som han ansåg var moraliskt överlägset det mekaniserade och militariserade Europa. Precis som al-Afghani, Liang och många andra asiatiska intellektuella såg Tagore europeisk upplysning som en moralisk täckmantel för rasism med udden riktad mot asiater.

De asiatiska tänkare som Pankaj Mishra berättar så livfullt om i sin bok blev ju inte tongivande när nya nationalstater efter andra världskriget steg upp ur ruinerna efter de fallna koloniala imperierna. De nya ledarna, Nehru, Mao, Nasser, Ho Chi Minh och Sukarno, byggde inte vidare på deras kosmopolitiska pan-asiatiska humanism, utan blandade trångsynt nationalism och militarism med socialism, ännu en vit, europeisk materialistisk ideologi.

Men på gatorna i Mellanöstern har revolten mot västerlandet fått nytt liv. I brist på framgångar för sina idéer radikaliserades al-Afghani. Hans tankar om ett samhälle som anpassade islam till de nya liberala idéerna om frihet och jämlikhet ersattes mer och mer av frustrerade krav på väpnat motstånd. Många av dagens framträdande islamistister, inklusive ledarna i Iran, brukar nämna al-Afghani som ideologisk idol. Det känns kanske bakvänt att de hyllar en sådan varm förespråkare för yttrandefrihet och kvinnans frigörelse, men är väl inte konstigare än att Stalin och Pol Pot inspirerades av Marx. De bläddrade helt enkelt förbi hans tankar om demokrati, men lusläste styckena som säger att man måste göra motstånd mot västs ambition att dominera världen, även om det innebär blodspillan.

Boken jag läste:

From the ruins of empire – the revolt against the west and the remaking of Asia

Pankaj Mishra (Allen Lane, 2012). Köp den på Adlibris.

Texten publicerades första gången i Dagens Nyheter Boklördag 15 september 2012.