Snart kommer Midnattsbarnen - the movie

26 oktober har den premiär på Torontos internationella filmfestival. Förhoppningsvis kommer den till Sverige i början av 2013. Filmatiseringen av Salman Rushdies genombrottsroman Midnattsbarnen från 1981. Filmprojektet lär ha börjat med att Deepa hade Rushdie hemma som middagsgäst och undrade om han ville samarbeta med henne. Rushdie har själv skrivit filmmanus tillsammans med den indisk-kanadensiska regissören, Deepa Mehta.

Precis som Indien föddes bokens huvudperson, Saleem Sinai, defekt. Han hade inåtbuktande tinningar och en näsa ”elefantlik som Ganeshs snabel” och precis som hinduiska-muslimska-koloniala Indien hade han flera upphovsmän/mammor; hon som utan att veta det fött honom, hon som trodde att hon fött honom och hon som hade skapat denna förvirring och sjöng: ”Vad du än vill bli det kan du bli/Du kan bli precis allting du vill”.

I berättelsen föds Saleem Sinai prick klockan tolv natten till 15 augusti 1947, samma klockslag som Indien blev självständigt och landets förste premiärminister Jawaharlal Nehru uttalade de historiska orden: ”När midnattstimmen slår, medan världen sover, vaknar Indien till liv och frihet”.

Som få andra böcker gjorde den Indien mångfasetterat, urbant och mänskligt (allt det som ormtjusar-maharajapalats-klichén dolde). Samtidigt har den inspirerade en ny generation indiska författare (Vikram Chandra, Rohinton Mistry, Arundhati Roy) som i Rushdies fotspår skriver på engelska och hittar publik i väst.

Ändå var Salman Rushdies säregna berättargrepp inte banbrytande. Den flyhänta blandningen av magisk saga och realistisk historieskildring och av huvudpersonens och det samtida samhällets öden testade Günter Grass redan i Blecktrumman (1959). Men Rushdies lekfulla ordvrängningar har bildat skola, liksom hans kaxiga invävning av Indiens kulturarv i västerländska tankesätt. Kronologiskt och logiskt, men också fullt av gengångare, varsel och alternativa uppenbarelseformer, som ett hinduiskt mytologiskt epos.

När jag läser om den i dag märker jag att den skildrar Indiens slitning mellan egensinnighet och efterapning, mellan protektionism och globalisering. Saleem Sinai argumenterar telepatiskt med sitt alterego Shiva. Bara genom att göra det på vårt sätt kan vi (du och jag och Indien) uppfylla löftena från vår födsel, säger den förnuftiga medelklasspojken. Nej, lilla rikemansgosse, det finns ingen tredje princip, det finns bara pengar, svarar den illusionslösa slumpojken. Världen, lille Snornos, är ting.

Jag har min bild av Snornos klar för mig från romanen. Undrar hur han ser ut på film?