Ny flyttar Indien Online till Indienbloggen

Hej kära, bästa läsare av min blogg!

Sedan i våras bloggar jag förutom här på Indien Online också om Indien på Indienbloggen på Vagabond.se.

Jag känner att det är ohållbart att ha två Indienbloggar. Så från och med nu kommer jag bara att publicera nya texter om Indien på Vagabonds Indienblogg – och inte här.

Men den här sajten – Indien Online – kommer att finnas kvar. Sedan jag startade den 2006 har jag skrivit nästan 600 inlägg som lästs av över en halv miljon unika besökare. Sajten kommer att finnas kvar eftersoim den är ett arkiv över olika Indientexter som tänker mig att ni, kära läsare, kan ha nytta av.

Men från och med nu, alltså bara nya inlägg på Indienbloggen på Vagabond.se.

Ta mig dit nu!

Stjärnekonomernas bråk om Indiens fattiga

Indiens ekonomi krisar efter 22 år av makalös tillväxt. I början av september – medan den indiska rupien föll i värde och räntorna steg – godkände landets parlament en lag som ska ge subventionerad mat till de 800 miljoner indier som fortfarande räknas som fattiga.

Men frågan är om jättelika statliga stödprogram verkligen är bästa metoden för att utrota fattigdomen?

Oppositionen kallar matsubventionerna för röstfiske. Och Indiens två mest kända ekonomer är oense om det är staten eller marknaden som ska hjälpa Indiens fattiga.

I ena ringhörnan Amartya Sen, som fick nobelpriset i ekonomi 1998 och är verksam vid Harvard. I andra ringhörnan ekonomiprofessorn Jagdish Bhagwati vid Columbiauniversitetet.

Fajten började sedan Amartya Sen publicerat sin nya bok, An Uncertain Glory, som betyder ungefär En osäker triumf. I boken skriver han att Indien är ensamt bland Asiens tillväxtländer om att inte ha lyckas förbättra livsvillkoren för de allra fattigaste. Trots decennier av tillväxt, som bara överträffas av Kina, är hälsotalen fortfarande usla för hundratals miljoner indier.

Något är kort sagt fundamentalt fel med den indiska modellen, menar den indiska nobelpristagaren.

Under tillväxtåren fick man in stora skatteinkomster och statens finanser var mycket goda. Därför borde man ha passat att satsa ordentligt på grundskolor och primärvård. Amartya Sen tycker att Indien missade en historisk chans att minska fattigdomen.

Istället får man se sig slagna till och med av det undergångstippade grannlandet Bangladesh, som har betydligt sämre ekonomi än Indien, men stoltserar med snabbare ökning av läs- och skrivkunnighet och medellivslängd.

”Livet för den fattigare halvan av Indiens befolkning är i stort sett inte bättre än för den fattigare halvan av Afrikas befolkning”, skriver Amartya Sen – och argumenterar för att Indien inte bara kan bygga järnvägar, flygplatser och bredbandsnät, utan också måste satsa på den sociala infrastrukturen.

Problemet med statliga välfärdsprogram är bara att toppolitikernas vackra intentioner förfuskas av politiker och tjänstemän på lägre nivå, kontrar Jagdish Bhagwati, som länge räknats som nummer två efter Amartya Sen bland Indiens internationellt kända ekonomer. Statliga sociala projekt göder bara korruptionen, säger han. Fattigdomen beror inte på Indiens taskiga offentliga utbildning och sjukvård, utan på att landet har så dåligt investeringsklimat.

Se istället till att folk får jobb så kommer de att satsa på sin egen utbildning och hälsa, skriver Bhagwati i sin nya bok, som heter Why Growth Matters, alltså Varför tillväxt är så viktig.

För första gången på 22 år har Indien i år drabbats av ekonomisk kris. Nästa år är det parlamentsval, och ska den Kongresspartiledda koalitionen bli omvald måste den hitta på något som lindrar effekterna av raset.

Och hittat på något, det har man – och det med råge. De 800 miljoner indier som har det sämst ställt ska nämligen erbjudas möjlighet att varje månad köpa fem kilo statligt subventionerat ris, hirs och vete.

Denna gigantiska Marshallplan till Indiens fattiga, som redan klassats som världens mest omfattande välfärdsprogram, kommer att kosta astronomiska 140 miljarder kronor om året.  Men det vore det kanske värt. Om hjälpen når fram skulle den onekligen göra skillnad.

Kruxet är att det mesta av sådana här satsningar försvinner hos olika mellanhänder, medan bara små rännilar sipprar ner till de fattigaste. Rajiv Gandhi, som var premiärminister i slutet av åttiotalet, sa att av varje 100-rupiersedel som staten ger i bidrag till behövande så når bara 10 rupier fram.

Med tanke på fusket har Jagdish Bhagwati i högra ringhörnan en poäng i att det är klokare att se till att näringslivet har bra villkor och att folk får jobb än att skapa ett enormt byråkratiskt system för att avgöra vem som har rätt att få köpa subventionerad säd.

Men Amartya Sen i vänstra ringhörnan har å andra sidan rätt i att ekonomisk tillväxt inte räcker för att skapa välstånd för de fattigaste.

I de tre indiska delstater – en i Himalaya och två vid landets sydspets – som är mest jämlika och har högst utbildningsnivå och hälsostandard, är märkligt nog medelinkomsten låg och tillväxten långsam.

Medan de indiska delstater som toppar inkomst- och tillväxtligan har större klyftor och fler fattiga.

Därför skulle jag vilja påstå att ställningen i matchen mellan de båda indiska stjärnekonomerna om hur man bäst hjälper Indiens fattiga för närvarande är… oavgjord. 

Sändes i Obs i Sveriges Radio 24 september 2013. Lyssna! 

Beställ Amartya Sens An Uncertain Glory (skriven tillsammans med Jean Dreze) och Jagdish Bhagwatis Why Growth Matters (skriven tillsammans med Arvind Panagariya) på Adlibris.

India Unlimited: föredrag och diskussioner om Indien

Missa inte Indienseminarierna och minglet på Hotell Clarion Skanstull imorgon (onsdag 4 september) eftermiddag kl 16-19. Alla Indienintresserade välkomna! Fri entré!

SVT-korrens bok om matens betydelse i Indien

Varför äter indierna som de gör? Varför är det så mycket starka kryddor i maten och varför vägrar hinduer att äta nötkött, muslimer att äta fläskkött och jainister grönsaker som växt under jorden, som lök och potatis?

Malin Mendel Westbergs nya bok, Bombay take away, är ingen kokbok, det är en reportagebok om matens betydelse för indierna och det indiska samhället. Men varje kapitel avslutas med ett recept, så lite konkret matinspiration får man på köpet. Men här finns inte bara recept på finmat, utan också på grytan som trottoarboende i Bombay kokar över gasolköket på gatan.

Malin är frilansande tv-journalist och filmfotograf och har tillbringat de åtta senaste vintrarna i Indien med man och barn. I Indien gör hon inslag för olika SVT-program, som Rapport/ Aktuellt och Korrespondenterna.

I senaste Vagabond, nr 7.2013, finns en intervju med Malin och hennes recept på en av Indiens vanligaste maträtter, linsgryta, dal fry.

Här läser du mer om Bombay take away.

Naturfolk vann strid om "Avatarbergen"

Striden fortsätter mellan det stora gruvföretaget och naturfolken om rätten att exploatera de heliga bergen i Orissa.

Senaste nytt är att naturfolken, dongria kondh, vunnit en delseger. Konflikten som såväl medier som lokala aktivister jämfört med den kamp som utkämpades mellan det blå na’vi-folket och människor i Hollywoodfilmen Avatar.

Nyligen hölls en folkomröstning bland 8 000 dongria kondh-folk som bor runt Nyamgiri Hills i södra Orissa. Valresultatet var entydigt: stoppa utvinningsplanerna.

Folkomröstning, den första av sitt slag i Indien, tillkom på initiativ av högsta domstolen i New Delhi för att komma till rätta med den tio år gamla konflikten.

Dongria kondh anser att kullarna är heliga och inte får exploateras, eftersom deras överlevnad är beroende av att naturen behålls intakt.

Gruvföretaget, Vedanta Resources anser å sin sida att kullarna är lönsamma och måste exploateras på bauxiten som finns i deras innandöme.

Folkomröstningen var möjlig att genomföra sedan domstolen tolkat de rättigheter som stam- och skogsfolken har enligt Forest Rights Act från 2006, som säger att religiösa och kulturella värden måste skyddas.

– Folkomröstningen var ett positivt initiativ i enlighet med FN:s principer. Indien är en demokrati och vi kräver att liknande folkomröstningar ska hållas också på andra håll i landet där ny gruvdrift planeras, säger Ravi Rebbapragada, generalsekreterare för Mines, Minerals and People, en allians av enskilda, institutioner och organisationer som kämpat mot utvinningsplanerna.

2010 vädjade dongria kondh genom organisationen Survivor International till Avatar-regissören James Cameron om hans stöd för deras sak, eftersom de menade att konflikten om kullarna är så lik den som na’vi-folket i filmen utkämpade.

Det blå na’vi–folket på planeten Pandora förlorade.

Dongria kondh i Orissa vann – åtminstone en delseger.

Fortsättning följer.

Läs mer: Dongria kondhs vädjan till James Cameron. Min senaste bok, dokumentärromanen New Delhi-Borås utspelar sig till stor del i djungelområden i Orissa, eftersom huvudpersonen är uppväxt där (hans mamma kommer från stamfolksgruppen kutya kondh) – läs mer om boken här. 

Ljusnande framtid i Bombay och Calcutta

När jag tittar ut genom fönstret från flygplanet som om några sekunder ska sätta ner hjulen på landningsbanan ser jag rakt in i en annan värld än min: en värld där allt i tillvaron är ett gungfly och till och med invånarnas adresser är kriminella. Ända fram till staketet några ynka meter från banändan arbetar, sover och äter människor i ett brokigt gytter av illegalt uppförda hus på mark som egentligen tillhör flygplatsmyndigheten.

När jag kommer ut från terminalen sätter jag mig i en taxi och skumpar fram på Airport Road. Hade jag vridit på huvudet hade jag sett reklamtexten för italienska golvklinkers som kantar vägen: Beutiful forever Beutiful forever Beutiful forever. Hade jag bett chauffören att stanna, klivit ur och kikat in bakom reklamskylten hade jag sett en kloakdamm omgiven av skjul. Jag hade kanske rentav fått syn på den flitiga sopsorteraren Abdul, den koleriska, olyckliga och enbenta Fatima eller den hårt studerande Manju, den enda i kåkstaden som citerar Faust, och hennes mamma Asha, som engagerat sig i hinduhögerpartiet Shiv Sena och blivit slummens inofficiella boss. Jag hade helt enkelt fått syn på några av invånarna i Annawadi, slumområdet bakom muren med reklamtexten, tillika några av karaktärerna i amerikanska journalisten Katherine Boos litterära reportage ”Bakom det evigt vackra”. Boken som redan har utnämnts till en nutida klassiker i sin skildring av fattigdom.

Som centrum för finansföretag och aktiebörs och filmindustri är Bombay Indiens svåraste frestelse. Ekonomin går på högvarv, arbetslösheten är låg, möjligheterna är oändliga. Alla indier har någon gång drömt om paap-ni-bhoomi, det syndiga landet, frihetens boning, de stora stålarnas stad – inte minst tack vare filmerna från Bollywood.

Men så ska man ju ha någonstans att bo också. Eftersom staden är byggd på en halvö, ett smalt finger som pekar ut i Indiska oceanen, slår bostadsbristen och trängseln världsrekord. 27 000 invånare per kvadratkilometer, fyra gånger tätare än i Hongkong. Hälften av stans befolkning på 18 miljoner bor i provisoriska bostäder. Ett helt Sverige i slum eller slumliknande förhållanden med ingen eller bristfällig tillgång till vatten och avlopp. Och det bara i Bombay.

Det är därför staden som lockar så många landsbygdsindier att prova den urbana lyckan också kallas Slumbay.

I Katherine Boos reportagebok om flygplatsslummen Annawadi gestaltas huvudpersonerna med repliker och tankar som om författaren tagit sig in i deras huvuden. De är new journalism när den är som bäst, det vill säga reportage i skönlitterär form. Inte ett ord om reporterns väg fram till slummen och hennes möten med sina intervjuobjekt, som pågick mellan 2007 och 2011. Katherine Boo är en renlärig och konsekvent fluga på väggen.

I centrum för berättelsen står den tonåriga sophandlaren Abdul och hans familj som ständigt befinner sig i konflikt med sin granne, den enbenta Fatima. Vardagsträtorna eskalerar och leder till ett bisarrt självmord där Fatima strax innan hon dör anklagar Abduls familj för att ha drivit henne till att tutta eld på sig själv. Orättvisa beskyllningar slungas mellan de rangliga slumskjulen och polisen kommer med ett erbjudande i ett försök att trygga sin egen försörjning: betala mutor eller blir inburad (och misshandlad). Till sist segrar ändå rättvisan, märkligt nog kan man tycka, i form av en domstol som faktiskt är beundransvärt omutbar.

Livet i staden är en ständig kamp. Men i byarna de en gång utvandrade från var det ännu värre. På landet var man fast i kastsystemets statiska hierarki, medan man i den globaliserade och meritokratiska staden är fri att förverkliga det goda livet: ”evigt vackra” golvklinkers, en bostad med kontrakt eller lagfart – och kanske också en Ipod. Framåtanda går före härkomst. Kunskaper i engelska går före kasttillhörighet. På så sätt är storstadsslummen ett framsteg. Men samtidigt gör parallellvärldarna, stadens bipolaritet, att frustrationen växer. Inget kan döljas, alla ser allt och alla. Tätt intill de helvetiskt kloakstinkande gränderna hägrar den himmelska flygplatsterminalen och det femstjärniga Hyatt Regency, ljusskimrande palats av modernt liv och rena blanka ytor. När matlagningseldarna tänds i skymningen och hundratals rökar stiger mot skyn ringer lyxhotellets gäster till receptionen och undrar oroligt om det inte ”skett en explosion” i närheten – och nästa morgon klagar de på askan från kogödseln, bränslet i slumköken, som nu lagt sig som ett grått täcke över den annars ljusblå hotellpoolen.

Att få ta del av sluminvånarnas tankar om sina liv hör inte till vanligheterna. Oftast är det ju politiker, forskare och andra förståsigpåare som tolkar deras situation. Därför applåderar jag Katherine Boos ambitiösa projekt. Men samtidigt är hennes skönlitterära idé att gestalta invånarna som sammansatta människor problematisk. Katherine Boo pratar inget indiskt språk, utan har förlitat sig på språkkunniga mellanhänder. Hon har heller inte bott i slummen, utan gjort regelbundna besök. Risken är förstås enorm att hon övertolkar och tillrättalägger. En annan invändning är att hon är amerikan; en ”kulturresenär” som med sitt utifrånperspektiv projiceras sina förutfattade idéer om hur det är att leva i slum.

En indisk iakttagare hade med sitt inifrånperspektiv förmodligen noterat andra detaljer i deras liv, men å andra sidan varit avtrubbad av hemmablindhet. Av egen erfarenhet vet jag dessutom att många medelklassindier har fler förutfattade meningar om och rädslor inför slummen än vad utlänningar har. Ju längre jag läsare, desto mer övertygad blir jag om att Katherine Boos perspektiv är till mer fördel än hinder.

Det häpnadsväckande med reportageboken är att alla inblandade behållit sina riktiga namn och att också deras mindre fördelaktiga sidor skildras ingående. Slumivånarna prostituerar sig, mutar poliser, lurar välgörenhetsorganisationer på pengar, sprider falska rykten och tittar passivt på när en olycksbroder förblöder, i rädsla för att annars bli insnärjd i polisens katt-och-råtta-lek och själv gå under. De framstår knappast som särskilt medkännande, ädla eller moraliskt föredömliga. Ändå, läser jag i ett AFP-reportage efter bokens publicering, tycker de namngivna sluminvånarna, bokens huvudpersoner, att Katherine Boo gjort ett strålande jobb. ”Jag har läst boken, jag gillade den, även om den fick mig att gråta. Den är inte påhittat, det som står är sanning”, säger tonårsflickan Manju till en förbluffad AFP-reporter, som kanske hade förväntat sig att höra att sluminvånarna kände sig kränkta av publiceringen.

I Bombay har det styrande hinduhögerpartiet Shiv Sena exploaterat och till och med konstruerat motsättningar mellan hinduer och muslimer, inte minst i slummen. I Calcutta är det annorlunda.  Här i delstaten Västbengalen styrde en vänsterallians ledd av dogmatiska Communist Party of India (Marxist) mellan 1977 och 2011. Vänsterstyret misslyckades med att parera de katastrofer som krig, flyktingströmmar och lågkonjunktur orsakat. Upptagna som man var med att förhålla sig till världen efter kalla krigets slut tittade politikerna passivt på när förfallet tilltog, trottoarerna befolkades av fattig landsbygdsbefolkning och radikala fackföreningar lamslog det lokala näringslivet med ständiga strejker. De senaste decennierna har jag själv vandrat gata upp och ner och sett hur groparna i gatorna växt och fasaderna vittrat, allt medan hammaren och skäran lyser rött från nytryckta affischer och buckliga aluminiummegafoner ropar ut marxistiska slagord.

Idag är Bombay vad Calcutta en gång var. Calcutta var en av världens modernaste städer med blomstrande internationell handel och ett rikt kulturliv. Hundratals litterära tidskrifter gavs ut, poesiuppläsningar var frekventa, liksom teater-, dans- och filmscenerna, inspirerade av 1913 års nobelpristagare i litteratur, Rabindranath Tagore, och den bengaliska renässansens fader, Ram Mohan Roy. Calcutta präglades av intellekt, känsla och förnuft, vilket manifesterades av att intellektuella tog sig nyskapande namn som innehöll olika varianter av det bengaliska ordet för ”ljus”.

Idag är det mesta i Calcutta snarare mörker och ett sluttande plan, men en sak lyckades delstatens postkoloniala politiker med, skriver Amit Chaudhuri, författare, poet och professor i samtida litteratur i brittiska East Anglia, i sin nya reportagebok ”Calcutta – two years in the city”. Och det var att skapa fredlig samexistens i smältdegeln av hinduer, kristna, muslimer, väsensskilda språk, seder och bruk. ”Vänsterfrontens långvariga styre har förmodligen gjort Calcutta till … den minst xenofobiska staden i Indien – eller, kanske, i hela världen”, skriver han.

Amit Chaudhuris reportage är skrivet i klassisk flanörstil. Han varvar doft-, färg- och ljudrika stadspromenader med intervjuer med allt från trottoarboende till överklassfamiljer. Däremellan minns han sin egen uppväxt och skriver historiska och politiska genomgångar med en sällsynt berättariver. Han vill så gärna att läsaren ska förstå hans sakta sammanfallande, motsägelsefulla men ändå kulturellt vitala stad.

Jag älskar den här genren, det essäistiska reseskrivandet, som fortfarande är så stort i den anglosaxiska bokvärlden. Chaudhuri, född i Calcutta, uppvuxen i Bombay och självförverkligad i exil i Storbritannien, skriver på engelska, ett språk som han behärskar med elegans.

Reportaget handlar om hans återvändande till födelsestaden. Chaudhuri är ”inne” samtidigt som han är ”ute”, både resenär och inföding, och kan välja position som det passar honom.

Medan Katherine Boo valt att skildra ett av människans grymmaste och solkigaste habitat, storstadsslummen, ger Amit Chaudhuri en sötsur och hoppfull bild av staden som resten av världen gjort synonym med fattigdom. Han ser desperationen i ögonen på de som lever ur hand i mun, men också potentialen i kombinationen av tradition, bildning och radikalitet.

Bombay må ha ett blomstrande näringsliv och en stundtals boomande aktiebörs, men om man dömer en stad utifrån efter hur tolerant och kulturell den är vinner Calcutta stadskampen med hästlängder. I Calcutta läser arbetare långa artiklar i morgontidningen, medan polisen – som i Indien förknippas med ignorans och fysisk brutalitet – svänger sig med litterära och politiska citat.

Amit Chadhury möter Calcuttapoliser som uppfordrande förklarar för honom att han inte får skriva eskapistisk smörja, utan att ”litteraturen måste vara en spegel av samhället”. Den brittiskindiska professorn i samtida litteratur kan inget annat göra än att nicka instämmande åt den khakiuniformsklädda polismannens snusförnuft.

Böckerna:

”Bakom det evigt vackra – livet, döden och den ljusa framtiden i Mumbais slum” av Katherine Boo (Marcus förlag 2012)

”Calcutta – two years in the city” av Amit Chaudhuri (Union Books 2013)

-->

Fler Bombay- och Calcuttaskildringar:

”Dharavi – Documenting Informalities” (2010) av svenska Konsthögskolans Jonatan Habib Engqvist och Maria Lantz. Coffetable-bok om Bombays – och Asiens – största slum.

”I skuggan av Taj Hotel” (1988) av Anita Desai. Roman om judisk man som flyr trettiotalets Tyskland, hamnar i Bombay och lever fattigt med sina katter i skuggan av Indiens lyxigaste hotell.

”Calcutta” av Geoffrey (1998) Moorhouse – historiskt och samtida reportage av brittisk journalist.

”Glädjens stad” (1986) av Dominque Lapierre – roman om Calcuttas slum. Också film.

”Maximum City – Bombay lost and found” (2004) av Suketu Mehta. Bästa reportageboken som någonsin skrivits om Bombay. Vad Charles Dickens gjort för London har Suketu Mehta gjort för Bombay, recenserade en amerikansk tidning.

”Shantaram” (2007) av Gregory David Roberts. En nästan tusen sidor tjock äventyrsroman om förrymd australisk fånge (författarens alterego) som lever bland backpackers och mafiosos i Bombay.

”Slumdog Millionaire” (2006) av Vikas Swarup. Medryckande berättelse (som först hade titeln Vem vill bli miljardär?) om slumpojken som vinner högsta priset i en frågesport. Också Oscarsbelönad film.

 Publicerades ursprungligen i Svenska Dagbladet under vinjetten Under strecket 7 augusti 2013.

Konflikt i P1 om Indien

Igår handlade hela Konflikt i P1 om Indien. De var i Bombay och Rajasthan och gjorde reportage och spelade in i fredags från ett hustak i New Delhis moderna förstad Gurgaun. Här är deras programpresentation:

Om världens största demokrati, där den ekonomiska tillväxten nu snabbt bromsar in och många indier undrar varför Kina kan, men inte vi? Är demokratin problemet och en stark ledare vägen framåt? Hör Konflikt från Indien, med reportage från landsbygden i Rajasthan, från ett paralyserat parlament i New Delhi och från finans-meckat Mumbai där fattiga sover på gatan intill världens dyraste privata skyskrapa.

Lyssna på Konflikt på webben!

Tigerturism tillåten igen

Nu är det åter tillåtet för turister att besöka kärnzonerna i de indiska tigerreservaten. Högsta domstolen i Delhi hävde i mitten av oktober det tillfälliga förbudet mot tigerturism som gällt sedan 24 juli.

Konflikten mellan tigerskyddsintressen och turistindustrin är gammal. Först nu har den avgjorts i högsta instans.

Turistindustrin vann. Även tigrarna vann, anser många. Om turisterna försvinner minskar bevakningen och fältet lämnas fritt för tjuvjägare. Inkomstbringande tigerturism, som gynnar lokalbefolkningen, är helt enkelt bästa argumentet för att behålla tigrarna levande.

Högsta domstolen införde ändå restriktioner: inga nya jeepvägar får byggas och endast 20 procent av kärnområdena i reservaten får upplåtas för turism.

Räddningen finns i staden

Att allt fler överger landsbygden för att flytta till storstäderna brukar beskrivas som ett problem. Stadslivet målas upp som motsatsen till allt vad hållbarhet och miljövänlighet heter.
Fast egentligen är det tvärtom, slår amerikanska vetenskapsrådet fast i en rapport som försökt ta redan på vad som händer med djuren, naturen och den globala uppvärmningen om dagens snabba urbanisering fortsätter som hittills i ytterligare 20 år.

Utgångspunkten är att det glesnar i glesbygderna och tätnar i städerna. Varje år flyttar 70 miljoner landsbygdsbor till staden. Det innebär 200 000 om dagen, 8 000 i timmen eller 130 varje minut.

1950 levde en tredjedel av världens befolkning i städer, sedan fem år tillbaka är drygt hälften av oss stadsbor och år 2030 är två tredjedelar av mänskligheten omgiven av asfalt.

De närmaste 20 åren kommer ett område stort som Sydafrika att förvandlas från åkrar och ängar till gator och trottoarer. Det innebär att tio procent av den globala odlingsmarken kommer att försvinna. Och det kommer att leda till problem med såväl den biologiska mångfalden som matförsörjningen.

Urbaniseringen går särdeles fort i de snabbväxande ekonomierna i Afrika och Asien. 180 mil av Kinas kust håller på att förvandlas till en mer eller mindre sammanhängande stadsmiljö. Störst påverkan på miljön får ändå betongutbredningen när den sker i tropiska miljöer, eftersom grönskan och artrikedomen är som störst där. Rapporten pekar framför allt på Victoriasjöns strand i Uganda och Kenya, skogarna i Västafrika och Ghats-bergen i västra Indien, som alla är känsliga tropiska naturmiljöer – och samtidigt miljöer som hotas uppslukas av svällande städer.

För att kunna behålla skogarna, djurlivet och odlingsmarkerna så att vi kan fortsätta att andas och äta måste vi tränga ihop oss i allt tätare städer, menar rapporten.

Den amerikanska urbaniseringen, som vi också anammat här i Sverige, är skräckexemplet. Utspridda småhusstäder med glesa stadslandskap av små enplanshus omgivna av egna trädgårdar, omslingrade av trafikleder där invånarna susar fram i bilar, en för varje medborgare, till perifera shoppinggallerior. Om vi ska hejda överutnyttjandet av jordens resurser ska vi bygga fler täta höghusstäder och sluta drömma om den idylliska villastaden.

Vad jorden behöver mer av är städer som vi hittills uppfattat som överbefolkade och osunda. Storstäder som Seoul, Shanghai, Peking och Bangkok; som Karachi, Lagos, Manilla, Bogotá, Dhaka och Bombay. Städer där invånarna trängt ihop sig på höjden, tvären och längden, och där man kan handla sin mat, arbeta och träffa vänner i närheten av där man bor.

Nära Western Ghats-bergen, som forskarna pekar ut som en extra känslig naturmiljö, ligger Bombay, som är en av världens tätaste städer och sedan länge de indiska landsbygdsbornas största frestelse, inte minst tack vare allt hopp som fötts sedan de sett filmerna från Bollywood, stadens drömfabrik. Här är problemet i första inte att hitta ett jobb, utan en bostad. Här kan man räkna med svältlön för ett manuellt dagsverke och Manhattanpriser för en schyst våning downtown.

I praktiken innebär det att de som anländer utan fickan full av pengar förpassas till informella bostäder och sovplatser på trottoarerna och i slumområdena. Bombay är kort sagt Slumbay. Scenerna i den Oscarsbelönade filmen Slumdog Millionaire häromåret talar sanning: av stadens 16 miljoner invånare saknar hälften formell bostad med lagfart eller hyreskontrakt.

Hur detta moras av slum och kaos ska kunna fungera som modell för framtiden kan vara svårt att förstå. Men poängen är att det inte är trängseln i sig som är problemet, som det ofta framställs i skräckrapporter i västerländska medier, utan fattigdom, gammal teknik och dålig infrastruktur som gör att luften och vattnet förorenas, medan trafiken stockar sig och sopbergen växer.

Men de på ytan smutsigare tredje världen-städerna släpper ut färre avgaser än de till synes renare vidsträckta stadslandskapen av amerikansk modell. Deras globala ekologiska avtryck är relativt litet: invånarna i världens tätbefolkade tredje världen-städer släpper ut många gånger mindre koldioxid per person än de som bor i västvärldens glesa urban sprawl-städer. Dessutom tar de inte lika mycket potentiell odlingsmark i anspråk som vi i väst gör. Deras trängsel kan helt enkelt bli jordens räddning.

Världens växande megastäder är problematiska, men de är inte hotet mot den biologiska mångfalden och globala matförsörjningen, utan hoppet.

Sändes i Obs i P1 måndag 15 oktober. Lyssna!

Mer att läsa

• Artikeln ”Global forecasts of urban expansion for 2030 and direct impacts on biodiversity and carbon pools” i amerikanska vetenskapsrådets tidskrift (Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States

of America, PNAS), publicerad 17 september 2012.

• Rapporten ”India’s urban awakening: building inclusive cities, sustaining ecnomic growth” från McKinesey Global Institute, april 2010.

Elefanten som började dansa

Elefanten som började dansa. Så heter en reportage- och fotobok som jag och fotograf Håkan Elofsson (bilden här ovanför) gjorde för några år sedan. Den finns fortfarande i lager att köta från bl a Adlibris och Bokus.

Är du på väg till Indien är det en användbar kompanjon på resan, en reskompis som gör att du förstås mycket mer av vad du ser.

Här är en aptitretare i form av bokens första kapitel.

1. Elefanten som började dansa
Dalal Street. Så heter en oansenlig gatstump i centrala Bombay där en modern skyskrapa i glas och betong reser sig högt ovanför de slitna trevåningshusen i grått tegel.
På denna lilla skuggiga gata i de gamla stadskvarteren står grupper av indiska män i vit skjorta och slips. De röker nervöst och dricker kaffe ur plastmuggar.


Ovanför entrén till skyskrapans trapphus hänger en stor plasmaskärm som visar aktiekurser och börsindex. När jag följer efter mäklarna som efter pausen strömmar in genom skyskrapans entré hamnar jag på Indiens framgångsrika aktiebörs, som de senaste åren stigit mångdubbelt snabbare än börserna i väst. När jag står där och ser hissarna försvinna upp i tornet känns det följdriktigt att Indien på bara några decennier förvandlats från ett hjälpberoende biståndsland med återkommande svältkatastrofer till en av världens snabbast växande ekonomier.

Bombay är Indiens ekonomiska centrum, Dalal Street motsvarigheten till USA:s Wall Street. Men när jag vänder blicken och tittar tillbaka ut på gatan förstår jag att landet har en lång väg kvar att vandra innan det gamla fattigdoms-Indien är förpassat till historien.

Den klumpiga elefanten
Indien brukar liknas vid en elefant. Stor, klumpig och långsam. När utvecklingen rusat fram i väst och i Sydostasien har Indiens ekonomi stått och stampat eller som bäst långsamt släntrat efter, oförmögen att hålla takten med sin egen snabba befolkningsökning. Fattigdomsspöket har fortsatt att härja och Indien har förblivit landet där man fått bekräftelse på teorierna om den fattiga världens underutveckling och den rika världens ointagliga försprång.

Men 1991 kom vändningen. Och det började, som det ofta gör, med en kris. Första Irakkriget hade fått oljepriserna att stiga dramatiskt och de första tecknen på en kraftig global lågkonjunktur hade börjat visa sig. Samtidigt hade den indiska modellen med höga tullmurar för export och import och ett stramt reglerat näringsliv börjat gå i stå. Modellens skapare hade själva börjat tvivla på dess förträfflighet och sökte nya utvecklingsvägar. Medan man såg Kina lyfta sig ur fattigdomen och ta sikte på välfärd och modernitet visade Indiens ekonomi minussiffror. Inflationen skenade och valutareserven var praktiskt taget slut.

Den indiska regeringen var tvungen att snabbt försöka undvika en total ekonomisk kollaps. I juni 1991 beslutade man därför att montera ner protektionismen – idéen om att inom landets gränser producera alla de varor man behöver – och satsa på ett ökat inslag av internationell handel.
Internationaliseringen gav effekt. Tillväxten tog fart, inflationen avstannade. Den omedelbara krisen var över.

Men kritikerna befarade att liberaliseringarna skulle leda till ökade klyftor och växande fattigdom. 2001 års stora folkräkning visade dock tecken på motsatsen: andelen absolut fattiga hade på tio år sjunkit från 36 till 29 procent och andelen läs- och skrivkunniga ökat från 52 till 65 procent.

I dag stiger Indiens stjärna på himlen. Företagen nyanställer som aldrig förr, bruttonationalprodukten växer med över nio procent om året, medelklassen blir större, de indiska lönerna ökar snabbast i hela världen och varumärket Indien, som numera förknippas med högteknologiskt kunnande, firar triumfer världen över.
Man kan säga att den indiska elefanten har börjat dansa.

Indiskt självförtroende
Indien har stått på egna ben sedan britterna halade Union Jack och tog båten hem en augustidag 1947. Men först nu, 60 år senare, har benen blivit så starka att Indien kan hävda sig internationellt. På Världshandelsorganisationens möten är Indien numera en maktfaktor som väst måste lyssna på. Många menar till och med att det snart är dags för en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. Amerikanska CIA:s tankesmedja har formulerat ett scenario där USA snart inte är jordklotets enda supermakt, utan där maktbalansen förskjuts mot Kina och Indien. Det är stora saker på gång.

Maktförskjutningen, anser tankesmedjan, kommer att få samma geopolitiska betydelse som när Tyskland enades i slutet av 1800-talet.

Kina har förvandlats från militär fiende till politisk vän och ekonomisk konkurrent. 1962, sedan Kina invaderat och annekterat Tibet, utkämpade Indien och Kina ett krig om två gränsområden i Himalaya. I dag är relationerna avspända och vänliga. Landgränsen har öppnats för handel och de båda länderna röstar ofta till varandras favör i internationella sammanhang.

I dag pågår en annan kamp. Kampen om att få kallas Asiens mest framgångsrika land. Ständigt mäter sig Indien med sin mäktiga granne i norr, som hela tiden verkar ligga ett steg före. Kinas ekonomiska framsteg började redan runt 1980 och moderniseringen av samhället har gått mycket längre än i Indien. Den kinesiska ekonomin växer i dag snabbare, andelen fattiga är färre och vägarna, elnätet och byråkratin är modernare och fungerar bättre.

Indierna berömmer sig å andra sidan för sin vitala demokrati och fria press, sina goda kunskaper i engelska och spetskompetens när det gäller avancerad teknisk forskning och utveckling. Under kafferasten på ett IT- och teletjänstföretag i New Delhi får jag en typisk sammanfattning av indiernas syn på Kina av en 25-årig programmerare.
– Kineserna är förslavade och indoktrinerade, säger han och smuttar på sitt heta kaffe, medan vi indier är demokratiska och fria själar.

I dag är det Indien som tar för sig utomlands, efter århundraden av underkuvande av muslimska furstar från Centralasien och handelsmän från Europa och efter decennier av en skyddad tillvaro bakom höga tullmurar. Indiska företag drar inte bara längsta strået när det gäller utlokalisering av service- och teknikjobb, det indiska näringslivet håller också på att köpa sina konkurrenter i väst.

Den före detta kolonialmakten Storbritannien får i dag finna sig i att Indien är på väg att köpa in sig i flera typiskt brittiska näringar, som stålindustrin, en av pelarna i kol- och stålunionen, förstadiet till EU, den europeiska framgångssagan efter andra världskriget. Först köpte indiska Mittal amerikanska stålkoncernen Arcelor, sedan köpte indiska Tata Steel brittiska ståljätten Corus. Världens stålindustri domineras nu av indiska ägare.

”Imperiet slår tillbaka” och ”Tata kolonialiserar världen” läser jag på ledarsidorna i de indiska morgontidningarna på mitt frukostkafé i Bombay. Vid de andra borden sitter indiska collegeungdomar med bärbara datorer och sms-pipande mobiltelefoner. Ovanför den fräsande och gurglande espressomaskinen en teveskärm som ljudlöst visar att Bombaybörsen stigit med 400 procent på fyra år.

En känsla har spridit sig hos den indiska medelklassen. En känsla av att Indiens tid är nu. Prognoserna ser goda ut. Enligt den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs’ Bric-rapport, som handlar om den framtida tillväxten i de stora tillväxtländerna, kommer Indiens BNP att fyrfaldigas fram till 2020 och blir större än Japans före 2032. Blickar man fram mot 2050 har Indien passerat även USA. Bara Kina kommer då att ha en större ekonomi än Indien.

Byliv i storstaden
Men Dalal Street, börsgatan i Bombay, är med tanke på den centrala roll den spelar i en av världens snabbaste växande ekonomier inget som imponerar på den som förväntar sig modernitet och nyvunnet välstånd. Inte långt från plasmaskylten med aktiekurserna står två kor och betar blast, cyklar mjölkmannen med spenvarm mjölk i buckliga aluminiumkannor hängande från pakethållaren på sin cykel, sitter en pojke på trottoaren och kavlar chapatideg på en kartongskiva, som om de inte befann sig mitt i 15-miljonerstaden Bombay utan i en av Indiens tusentals fattiga byar.

Tittar man noga ser man också att det mellan järnstaketet och den slitna fasaden mittemot börsen hänger kläder, filtar och påsar med tandborstar, kammar och tvålar. Den nyanlända besökaren undrar förstås vem som äger dessa personliga tillhörigheter. Och varför de hänger på ett staket på Bombays börsgata?

Svaret säger mycket om Indien i dag. Bombay, framgångsstaden, drömmarnas stad, är en lika söt som salt och bitter brygd. Varje dag stiger hundratals utblottade landsbygdsbor av tåget och bussen från landsbygds-Indien för att ge sig på jakt efter lyckan. Chansen att hitta ett jobb är stor. Chansen att hitta en bostad är minimal. Resultatet är att nästan hälften av Bombays invånare bor i slummen, i ett kyffe på gatan eller på golvet i ett hörn av sin arbetsplats.

Vissa landsändar stämmer fortfarande in på den gamla bilden av det fattiga, korrumperade, underutvecklade Indien samtidigt som de dynamiska storstäderna dragit nytta av globaliseringens möjligheter.

Bredvid moderniteten – plasmaskärmarna, rymdprogrammet, bredbandskablarna och spetskompetensen inom IT – finns en parallell värld från ett svunnet århundrade. Det moderna och det traditionella är dessutom tätt sammanbundna i ett ömsesidigt beroende. Storstadens medelklassindier är djupt beroende av att de fattiga som städar deras hem, vaggar deras barn till sömns, trycker på knappen i hissen och ser till att ingen tjänsteman någonsin behöver fylla sin kaffekopp eller kopiera sina arbetspapper.

Ägaren till tandborsten och filten som är inklämda mellan fasaden och staketet heter Anil Singh och jobbar på Dalal Street. Han distribuerar matlådor – små runda dosor av rostfritt stål – från hemmafruarna i förorten till deras män på kontoren i Indiens ekonomiska centrum. Han tjänar pengar som försörjer både honom själv och hans föräldrar, syster, fru och barn i hembyn hundra mil norrut. Han är en ekonomisk motor som ser till att ett tiotal människor får mat för dagen. Frågar man honom hur han ser på sitt liv svarar han att det går bra för honom i Bombay. Men vad är det för liv han lever? Han har ingenstans att bo och hans toalett är en öppen stinkande rännsten med utsikt över plasmaskärmens börskurser.

Verkstaden och kontoret
Om Kina är världens verkstad är Indien världens kontor. Kinas ekonomiska boom grundar sig på att man syr fotbollar och t-tröjor, tillverkar datorer, mobiltelefoner och teveapparater åt den rika världen. Indiens framgångar bygger på att man tar hand om den rika världens administration och kundservice, programmerar datorernas mjukvara och sköter forskningen och utvecklingen av de högteknologiska systemen.

Verkstaden och kontoret är givetvis en förenklad bild, men den ger ändå en målande beskrivning av hur de båda asiatiska jättarna nischat sig i den globala ekonomin.
Indiens teletjänst- och IT-industri har de senaste tio åren växt tiofalt och skapar varje år hundratusentals nya jobb, framför allt i städerna. Och för varje nytt avancerat IT-jobb uppstår flera nya lågavlönade servicejobb. Stadsbefolkningen växer därför snabbt. Megastäderna New Delhi, Bombay och Calcutta växer rasande snabbt.
Indien har i dag 10 av världens 30 snabbast växande städer. Fram till 2020 förväntas ytterligare 140 miljoner landsbygdsbor ha flyttat in till stan.

Men parallellt med ökat välstånd och framtidshopp växer storstädernas slumområden. Hälften av Indiens stadsbor måste fortfarande lämna hemmet för att hämta vatten i brunnar och från offentliga kranar. Och en fjärdedel av stadsborna har inte tillgång till en toalett.

I Bombay, som gärna ser sig som Indiens Shanghai, är bostadsbristen som störst. 27|000 människor trängs på varje kvadratkilometer, fyra gånger tätare än i Hongkong. 73 procent av stadens invånare bor i hushåll med ett rum – och det rummet rymmer också köket.

Det finns storstilade planer på att riva Bombays väldiga slumområden och bygga kommunala sjuvåningshus för de fattiga. Än så länge är det bara planer. Men det är bråttom. För om Indien är världens kontor ligger det i ett hus som mycket snart måste renoveras för att inte falla ihop.

Det ineffektiva jordbruket
Trots den enorma urbaniseringen är fortfarande mer än hälften av Indiens arbetskraft sysselsatt i jordbruket.
För 30 år sedan kom den gröna revolutionen med nya grödor och konstgödsel. Trots det är Indiens jordbruk extremt lågproduktivt i en internationell jämförelse – och trots fler traktorer och skördetröskor är det fortfarande mer regel än undantag att oxen drar plogen på fältet och lågavlönade lantarbetare för hand sår och skördar riset, vetet, hirsen, bomullen och sockerrören.

Ännu på sjuttiotalet drabbades Indien av återkommande svältkatastrofer: ett års otillräckliga monsunregn kunde räcka för att det skulle bli livsmedelsbrist i någon del av landet. I dag råder ingen brist. Sedan början av åttiotalet producerar Indien tillräckligt med mat för både räcka för den inhemska marknaden och för att det ska bli över för export. Men maten fördelas skevt. Trots den gröna revolutionen är nästan hälften av Indiens alla barn undernärda. Trots ett näringsliv med tillväxtyrsel tjänar en femtedel av alla indier mindre än sju kronor om dagen och klassas därmed av FN som absolut fattiga.

Man kan säga att Indien har en landsbygd som när det gäller teknisk utvecklingsnivå till stora delar befinner sig på samma nivå som rådde i Europa för 100 år sedan, samtidigt som städernas högteknologiska företag är världsledande i den allra senaste högteknologiska utvecklingen.

Det är lätt att förstå att miljoner människor varje år väljer att lämna 1800-talet för att flytta till 2000-talet.

Den schizofrena staden
Indiens storstäder är en omtumlande upplevelse och bjuder nyanlända på många paradoxer. Kanske är det som den franske 1800-talsförfattaren Victor Hugo påstod: alla storstäder är schizofrena.

– Tänk dig en bur på en gånger en meter. Du stänger in en råtta i buren och ger honom ett kilo mat om dagen, säger affärsmannen Cucu Godhwani medan planet gör en gir ut över Indiska oceanen för att landa på den smala halvön som rymmer Bombay.

– Ett kilo är mycket mat för en råtta och han äter sig stor och fet. Sedan släpper du in en honråtta, de parar sig och får ungar, som i sin tur växer upp, parar sig och får ungar. Nu är det hundratals råttor i buren. Men fortfarande får de bara ett kilo mat om dagen och buren förblir en gånger en meter. Vad händer då? Jo, de börjar bråka om maten och om utrymmet.

– Precis så, säger Cucu Godwhani, är Bombay.

Trafiken flyter trögt på Mahim Causeway, vägen som förbinder Dharavi, Asiens största slum, med medelklassförorterna Andheri och Bandra, hem för många av Bollywoods största stjärnor. Från reklamskyltar för Kaun Banega Crorepati (indiska upplagan av Vem vill bli miljonär?) blickar programledaren och stjärnskådespelaren Shah Rukh Khan ner på gatuförsäljare och trottoarslum. Vid trafikljusen säljer barfota trashankspojkar The Word is Flat – den amerikanska debattören Thomas L Friedmans stridsskrift för globalisering – till välmående bilister, som om det rådande ekonomiska systemets förlorare försökte övertyga dess vinnare om globaliseringens förträfflighet.

Taxin som jag och Cucu Godwhani åker i från flygplatsen in mot stan är en rasslande Fiat Padmini, en indisk variant av Fiat 1100, 1958 års modell, ännu en av Bombays alla paradoxer. I det ekonomiskt snabbt växande Indiens kapitalstarkaste stad är en halvsekel gammal bilmodell förhärskande.

Cucu Godhwanis liv är Bombay i ett nötskal: han har en läderfabrik i slummen i Dharavi och sitt hem i Bombays finaste kvarter på Malabar Hill.

– Känns det inte schizofrent att dagligen resa mellan de här ytterligheterna? frågar jag.

– Nej, svarar Cucu, och bjuder på en motsägelse: Bombays trängsel är orsaken till ständiga konflikter, men alla, fattiga och rika, har en sak gemensamt som gör oss till bröder och systrar: hoppet om att fånga lyckan.

Det är därför Bombay till vardags är en fungerande multikultur med förvånansvärt låg brottslighet samtidigt som frustrationen över livets tillkortakommanden plötsligt kan få vilddjuret från slummen att börjar ryta.
För inte så länge sedan hände det.

Bombays förlorade oskuld
Bombay var känt för sin toleranta harmoni medan resten av landet då och då brunnit i religiösa strider. Men vintern 1993 förlorade staden sin oskuld. Kravallerna utlöstes av en grupp hindunationalisters upptåg att riva en gammal moské i den nordindiska staden Ayodhya, kung Ramas rike enligt det hinduiska eposet Ramayana. Fattiga muslimer i Bombayslummen svarade med att ge sig på lika fattiga hinduer, som svarade med en ursinnig mobb som hackade och brände ihjäl muslimer.

Den muslimska maffian hade dittills agerat sekulariserat och begått brott för pengar, inte för religiös vedergällning. Nu agerade de för att rädda Bombaymuslimernas heder. En serie bombdåd mot det moderna Indiens manifestationer: Air Indias huvudkontor, lyxhotell vid flygplatsen, Bombaybörsens skyskrapa.

När vreden pyst ut och Bombay brunnit klart återgick allt till det normala. Fredliga förbindelser återupprättades med en bön till diverse gudar om att må det aldrig hända igen.

Dagen efter den hinduiska mobbens härjningar var över 200 indiska frivilligorganisationer på plats i slummen. Sida vid sida: affärsmän och daglönare, muslimer, hinduer, kristna och parser. En manifestation för enhet.
Cucu Godwhani, som är hindu, var också där för att hjälpa drabbade muslimer. Han säger att ingen, inte ens de mest hårdföra hinduchauvinisterna, ville att det skulle urarta så … I nästa andetag säger han aggressivt att om muslimerna i sina teokratier i Mellanöstern vägrar tolerera andra religioner, varför ska då Indien acceptera sina 140 miljoner muslimer. Cucu ger mig ett rysligt framtidscenario: ett tredje världskrig. På ena sidan världens muslimer och kineserna, på den andra västvärlden och Indien.
Sedan pratar vi, som ett bevis på Victor Hugos tes om den schizofrena megastaden, om vilken fantastiskt tolerant plats Bombay trots allt är.

Från risodling till datorer
Runt en kulle i kokospalmsskogen utanför Trivandrum, den sydindiska delstaten Keralas huvudstad, breder nyanlagda gator ut sig kantade av vita huskroppar. En jättelik parabol pekar mot himlen, en swimmingpool glittrar i solen, en doft av curry från prydliga lunchserveringar.

Men det här är ingen semesterby för utländska turister, utan Technopark, en IT-by där delstaten investerat i gator, bredbandskablar och rekreationsområden för anställda. Sedan starten för 15 år sedan har Keralas största IT-satsning lockat 110 högteknologiska företag, varav drygt hälften är utländska. Sammanlagt 15|000 anställda jobbar med allt från teletjänster till programmering av datorprogram.

Teknikparken är en välkommen framgång i en delstat som visserligen har Indiens mest välutbildade och friskaste befolkning, men där arbetslösheten är hög. I januari i år la därför delstatsregeringen, som leds av kommunistpartiet, fram en ny plan som går ut på att sprida satsningen på IT till hela Kerala.

Dagen efter jag läst om IT-satsningen i Keralas lokaltidningar sitter jag i Radakrishnan Nairs tjänsterum i hjärtat av Technopark med utsikt över kokospalmsskogen. I fjärran skymtar jag Malabarkustens stränder, där de portugisiska kolonisatörerna i jakt på peppar landade sina fartyg för 500 år sedan.

– Vi vill inte skapa öar av välstånd, inte som Bangalore och Bombay, omgivna av fattig landsbygd. Vi vill att IT-jobben ska sprida sig över hela Kerala med fiberoptikkablar ner på bynivå, säger han.

Solkatterna från grannhusens tonade fönsterrutor leker på det blankpolerade stengolvet. Luftkonditioneringen surrar svagt. Det avlägsna havet glittrar. Jag var här tolv år tidigare och såg samma utsikt från samma tjänsterum. Då rymde teknikparken en handfull småföretag med några få anställda. I ett indiskt sammanhang kändes ännu datorer och högteknologi mycket visionärt, nästan futuristiskt. I dag är det annorlunda. I dag är IT Indiens signum.

Radakrishnan Nair berättar framgångssagan: hur många av företagen i teknikparken växt från fem–tio till hundratals anställda och att de inte bara sköter de multinationella bolagens utlokaliserade tjänster.

– Vi har ett företags-BB också, där de som har en bra idé, men inte ärvt pappas pengar, kan de få låna lokal och IT-resurser av oss.
Palmernas lansettblad glänser i solen. Teet som vi just blivit serverade doftar ingefära. Radakrishnans slips är sobert mörkblå.

– Kanske föds morgondagens Microsoft eller Apple här i Kerala, säger han förhoppningsfullt.

Globaliseringens effekter
Sedan 1957 har kommunistpartiet styrt Kerala till och från. Ibland har det förlorat till kongresspartiet – som dominerar indisk politik på riksplanet – bara för att återta makten i nästa val.

Communist Party of India (Marxist) är största parti i vänsterkoalitionen som regerar delstaten. Partiets stjärnpolitiker är finansministern Thomas Isaac, som både har partibok i kommunistpartiet och är internationellt välkänd professor i nationalekonomi.
Kerala är ett indiskt undantag. Här är läs- och skrivkunnigheten 91 procent jämfört med 65,4 procent i Indien som helhet, här fungerar de allmänna skolorna, sjukhusen och vårdcentralerna någorlunda som det är tänkt, är jordägandet spritt på många småjordbrukare, är kvinnornas ekonomiska och sociala position stark och här är praktiskt taget all statistik över människors hälsa – till skillnad från i övriga Indien – glädjande läsning.

Thomas Isaac har eld i baken. Eftersom kommunistpartiet inte har egen majoritet i delstatsparlamentet, utan styr i koalitionen med andra partier, går mycket av tiden åt till att prata med lobbyister, allianspartners och partikollegor för att få majoritet kring olika förslag. Han rusar förbi de röda vimplarna med hammaren och skäran framför entrén till det skinande vita antikinspirerade Sekretariatet på Mahatma Gandhi Road. In i korridoren där den tropiska fuktiga hettan dallrar, in på sitt kylskåpssvala arbetsrum, stort som en badmintonplan. Han river åt sig några akter och försvinner ut igen. Efter fem minuter är han tillbaka med andan i halsen och slår sig ner.

Jag är nyfiken på vad en folkvald marxist med politiskt ansvar har att säga om det senaste decenniets avregleringar och privatiseringar.

Han pustar ut, börjar prata, men¬ avbryter sig mitt i första meningen för att svara i mobiltelefonen. Sedan förklarar han för mig varför Kerala saknar de rigida kasthierarkier som råder i Nordindien.

Nej, säger han, det är inte kommunistpartiets förtjänst. Redan på 1800-talet växte sig sociala reformrörelser starka bland de lågkastiga i de dåvarande hinduiska furstestaterna Travancore och Cochin. Redan då sågs utbildning som en väg mot frigörelse bland de lågkastiga. Redan på tjugotalet strejkade de lägsta kasterna för byggandet av skolor.

– Det fanns helt enkelt ett starkt tryck underifrån, det är hemligheten bakom det goda exemplet Kerala, sammanfattar Thomas Isaac.

Men varför insåg invånarna i Kerala vikten av utbildning? En pusselbit kanske är de tidiga kontakterna med portugisiska handelsmän och kristna missionärer som kom från havet och skapade ett behov av att kunna kommunicera med utlänningar. Kanske var Malabarkustens tidiga kontakter med främmande kulturer därför en katalysator för strävan efter bildning.

Thomas Isaac har också en analys av dagens globalisering. Den är tveeggad. Globaliseringen, säger han, torkar svetten ur pannan och rättar till sina tunna stålbågade glasögon, har både skapat problem och möjligheter.

– Nästan hälften av Keralas befolkning är fortfarande bönder. Deras inkomster har sjunkit på grund av ökad konkurrens från världsmarknaden. De har blivit mer skuldsatta och många tar till självmord som en sista utväg ur skuldfällan, säger han.

– Bönderna måste få ekonomisk hjälp för att klara av strukturomvandlingen av landsbygden. Vi måste hjälpa till med skuldavskrivning och hjälp att omskola sig.

Keralas välfungerande primärvård och skolor är resultatet av en utvecklingsmodell som gick ut på att slå sönder gamla jordägarstrukturer och bekämpa kastväldet. Globaliseringen och liberaliseringen av den indiska modellen – med tullmurar och statliga monopol – gör enligt finansministern att de sociala landvinningarna riskerar att undermineras.

Men det duger inte att bara kritisera, menar Thomas Isaac. Det gäller också att finna sig i den nya situationen.

Men varför är det så ont om jobb i Kerala? En förklaring är att få traditionella tillverkningsindustrier valt bort Kerala och etablerat sig någon annanstans. Delstatens militanta fackföreningar brukar få skulden för att ha skrämt iväg näringslivet. Bristen på jobb har lett till att tio miljoner keraliter, en tredjedel av delstatens befolkning, gästarbetar i länderna runt Persiska viken, där de tjänar tiofalt jämfört med hemma. Deras hemskickade pengar försörjer familjer, släkter, hela byar i Kerala.

Flera gånger i månaden står trafiken still i Trivandrum för att demonstrationståg drar fram längs huvudgatan. Taxiförare svär och affärsföreståndare förbannar alla fackföreningar, röda fanor och plakat med slagord. Min vän Rajiv Udayabhanu, som driver en resebyrå bredvid delstatsregeringens kansli, suckar tungt när vi pratar om Keralas radikala och strejkvilliga fackföreningsrörelse.

– Strejker, strejker, strejker, jämt är det någon strejk eller bojkott på gång, säger han medan dova trumvirvlar och gälla röster från dagens demonstration drar förbi hundra meter bort på Mahatma Gandhi Road.

– I dag strejkar alla lärare. Varför? Ingen aning. När Saddam Hussein avrättades var Keralas alla affärer stängda i en dag i nån sorts luddig kritik mot USA. Och i höstas bojkottade handlarna Coca-cola efter rapporter om giftrester i läsken.

Men delstatsregeringen i Kerala med finansminister Thomas Isaac som ivrig påskyndare tror att det är fullt möjligt att göra ett historiskt jämfotahopp över industrialiseringsfasen – och gå direkt från det lågproduktiva, manuella jordbruket till den kapital- och kunskapsintensiva högteknologin.

IT-företagen gynnas av den nya öppna ekonomin. Man kan säga att globaliseringen till och med är en förutsättning för deras framgång.

– Vi satsar på högteknologisk infrastruktur så att vi kan ta tillvara globaliseringens möjligheter, säger Thomas Isaac och tillägger trosvisst:

– Jag tror på en hållbar utveckling för såväl jordbruket som IT-sektorn.

– Men allt handlar om produktivitet, säger Thomas Isaac. Vi kan inte hålla oss kvar vid gamla. Vi måste effektivisera. Annars går vi under i den globala konkurrensen.

Turistortens nya image
Kovalam Beach ligger vid kusten strax utanför Trivandrum. Jag var här på sydindiska Keralas populäraste strand 1983, jag var här två gånger på nittiotalet och jag var här i vintern 2007.

Turiststrandens utveckling berättar om hur Indien förändrats fundamentalt på ett kvarts sekel.

Utvecklingen skulle kunna beskrivas som en försämring, om man tänker som en nostalgisk ryggsäcksluffare och förväntar sig att Indien för evigt ska vara en billig semester i en primitiv palmbladshydda vid en exotisk strand.

1983 var det mest ungdomar här. Jag var 21 år. Alla verkade vara just 21 år. Vi västerlänningar spenderade minimalt med pengar, trängde in oss flera i samma rum i palmbladshyddan, åt ris och grönsakscurry och drack te – vårt samlade bidrag till Indiens BNP var liten.

Indierna serverade, sålde frukt, körde rikshor eller nöjde sig med att bara stirra på de lättklädda västerlänningarna. Vi tänkte: festliga typer, inte som vi – men billigt är det.

I dag är antalet unga ryggsäcksturister på Kovalam Beach försumbart. De flesta besökare är i dag indiska medelklassturister.

Palmbladshyddorna har fått ge plats för cement- och stenhus med verandor, pooler och prydliga trädgårdar. Allt är proprare, gedignare, mer kapitalintensivt – och paradoxalt nog mera indiskt.

Bredvid mig på middagsrestaurangen med tända ljus vid borden: indiska par, indiska barnfamiljer, indiska ungdomsgäng. Ett tvärsnitt av Indiens nya medelklass. Indierna på Kovalam Beach är alltså inte längre bara lågavlönat tjänstefolk, de är också konsumerande turister. Jag tolkar det som att Indien totalt sett har blivit något bättre land att leva i de senaste 25 åren.

– Storfamiljen med en man som hade försörjningsbörda för fru, barn, farfar, farmor, fastrar och systrar hade inte råd att åka på semester. säger resebyråföreståndaren Rajiv Udayabhanu där han kryssar fram på strandpromenaden mellan indiska familjer med solglasögon och digitalkameror.

– Den nya kärnfamiljen har gjort det möjligt att resa bort på semestern. De indiska turisterna spenderar dessutom mer pengar än ryggsäcksturisterna från väst. Västerlänningarna kommer bara på vintern när solen skiner. Indierna kommer året runt, också på sommaren när monsunen härjar.

– Det ger fler jobb, mer välstånd, säger Rajiv. Det är bra för Kerala.

Tunnelbana till dåtiden
Förr var den fyra kilometer långa resan mellan New och Old Delhi ett äventyr. I en knattrande trehjulig mopedriksha eller i dovt dunkande dieselmotorcykeltaxi genom hektiska gator med stillastående trafik, förbi belamrade trottoarer med uteliggare och gatuförsäljare. Hade man tur tog resan en halvtimme. Var det rusningstrafik satt man och skallrade av motorvibrationerna och andades blå dieselavgaser i minst en timme.

Idag tar resan fem och en halv minut. Exakt. Alltid. Hur kan det komma sig? Svaret är Delhis skinande nya, effektiva tunnelbana som är både renare, snyggare och modernare än Stockholms.

Luften i den indiska huvudstaden är lättare att andas. Sedan 2002 drivs alla taxibilar, mopedrikshor lastbilar och bussar i Delhi inte av smutsig diesel utan av ren naturgas. Reformen var kronan på verket för flera års miljökamp av en lokal miljöorganisation. Exemplet New Delhi har skapat ett tryck underifrån på politikerna i avgasstinna Bombay, Calcutta, Madras och Bangalore att de ska genomföra liknande miljöreformer.

Den nya tunnelbanan, som snabbt tar mig fram i underjorden, har ytterligare förbättrat storstadsluften.

Huvudstaden New Delhi betraktades tidigare som en något sömnig avkrok, enbart intressant om man höll på med politik och behövde vara nära de politiska institutionerna. I dag är också New Delhi en ekonomisk tillväxtmotor. New Delhis kollektivtrafik- och miljösatsning har lockat hit flera nya företag. Varför starta företag i Bombay där bostadsbristen är monumental och pendeltågen långsamma och överfulla? Varför inte satsa på New Delhi där stadslivet är angenämare och fungerar smidigare?

Även om det kommer att ta tid finns alltså hopp om en uttunning av smoggen som hänger som gråsvarta orosmoln över Indiens storstäder.

Jag använder Asiens nyaste tunnelbana som tidsmaskin. Jag går ner i en värld av underjordisk modernitet och färdas från New Delhi, britternas koloniala centrum i nyklassicistisk stil med medelklassindier i jeans och t-shirt – och kliver upp i Old Delhis muslimska värld, ett historiskt arv från den muslimska mogultiden, en värld av beslöjade kvinnor och skäggiga män med virkade kalotter och hennafärgat hår.

Tunnelbaneresan mellan New och Old Delhi är en resa från ett Indien i teknologisk och estetisk paritet med västerlandet till en förmodern värld med ett gatuliv som i sitt innersta väsen pågått praktiskt taget oförändrat sedan mogulkejsaren Sha Jahan lät bygga den muromgärdade stan på 1600-talet – strax innan brittiska Ostindiska kompaniet la till vid Indiens kust för att på allvar påbörja den europeiska kolonialiseringen av Indien.