Ljusnande framtid i Bombay och Calcutta

När jag tittar ut genom fönstret från flygplanet som om några sekunder ska sätta ner hjulen på landningsbanan ser jag rakt in i en annan värld än min: en värld där allt i tillvaron är ett gungfly och till och med invånarnas adresser är kriminella. Ända fram till staketet några ynka meter från banändan arbetar, sover och äter människor i ett brokigt gytter av illegalt uppförda hus på mark som egentligen tillhör flygplatsmyndigheten.

När jag kommer ut från terminalen sätter jag mig i en taxi och skumpar fram på Airport Road. Hade jag vridit på huvudet hade jag sett reklamtexten för italienska golvklinkers som kantar vägen: Beutiful forever Beutiful forever Beutiful forever. Hade jag bett chauffören att stanna, klivit ur och kikat in bakom reklamskylten hade jag sett en kloakdamm omgiven av skjul. Jag hade kanske rentav fått syn på den flitiga sopsorteraren Abdul, den koleriska, olyckliga och enbenta Fatima eller den hårt studerande Manju, den enda i kåkstaden som citerar Faust, och hennes mamma Asha, som engagerat sig i hinduhögerpartiet Shiv Sena och blivit slummens inofficiella boss. Jag hade helt enkelt fått syn på några av invånarna i Annawadi, slumområdet bakom muren med reklamtexten, tillika några av karaktärerna i amerikanska journalisten Katherine Boos litterära reportage ”Bakom det evigt vackra”. Boken som redan har utnämnts till en nutida klassiker i sin skildring av fattigdom.

Som centrum för finansföretag och aktiebörs och filmindustri är Bombay Indiens svåraste frestelse. Ekonomin går på högvarv, arbetslösheten är låg, möjligheterna är oändliga. Alla indier har någon gång drömt om paap-ni-bhoomi, det syndiga landet, frihetens boning, de stora stålarnas stad – inte minst tack vare filmerna från Bollywood.

Men så ska man ju ha någonstans att bo också. Eftersom staden är byggd på en halvö, ett smalt finger som pekar ut i Indiska oceanen, slår bostadsbristen och trängseln världsrekord. 27 000 invånare per kvadratkilometer, fyra gånger tätare än i Hongkong. Hälften av stans befolkning på 18 miljoner bor i provisoriska bostäder. Ett helt Sverige i slum eller slumliknande förhållanden med ingen eller bristfällig tillgång till vatten och avlopp. Och det bara i Bombay.

Det är därför staden som lockar så många landsbygdsindier att prova den urbana lyckan också kallas Slumbay.

I Katherine Boos reportagebok om flygplatsslummen Annawadi gestaltas huvudpersonerna med repliker och tankar som om författaren tagit sig in i deras huvuden. De är new journalism när den är som bäst, det vill säga reportage i skönlitterär form. Inte ett ord om reporterns väg fram till slummen och hennes möten med sina intervjuobjekt, som pågick mellan 2007 och 2011. Katherine Boo är en renlärig och konsekvent fluga på väggen.

I centrum för berättelsen står den tonåriga sophandlaren Abdul och hans familj som ständigt befinner sig i konflikt med sin granne, den enbenta Fatima. Vardagsträtorna eskalerar och leder till ett bisarrt självmord där Fatima strax innan hon dör anklagar Abduls familj för att ha drivit henne till att tutta eld på sig själv. Orättvisa beskyllningar slungas mellan de rangliga slumskjulen och polisen kommer med ett erbjudande i ett försök att trygga sin egen försörjning: betala mutor eller blir inburad (och misshandlad). Till sist segrar ändå rättvisan, märkligt nog kan man tycka, i form av en domstol som faktiskt är beundransvärt omutbar.

Livet i staden är en ständig kamp. Men i byarna de en gång utvandrade från var det ännu värre. På landet var man fast i kastsystemets statiska hierarki, medan man i den globaliserade och meritokratiska staden är fri att förverkliga det goda livet: ”evigt vackra” golvklinkers, en bostad med kontrakt eller lagfart – och kanske också en Ipod. Framåtanda går före härkomst. Kunskaper i engelska går före kasttillhörighet. På så sätt är storstadsslummen ett framsteg. Men samtidigt gör parallellvärldarna, stadens bipolaritet, att frustrationen växer. Inget kan döljas, alla ser allt och alla. Tätt intill de helvetiskt kloakstinkande gränderna hägrar den himmelska flygplatsterminalen och det femstjärniga Hyatt Regency, ljusskimrande palats av modernt liv och rena blanka ytor. När matlagningseldarna tänds i skymningen och hundratals rökar stiger mot skyn ringer lyxhotellets gäster till receptionen och undrar oroligt om det inte ”skett en explosion” i närheten – och nästa morgon klagar de på askan från kogödseln, bränslet i slumköken, som nu lagt sig som ett grått täcke över den annars ljusblå hotellpoolen.

Att få ta del av sluminvånarnas tankar om sina liv hör inte till vanligheterna. Oftast är det ju politiker, forskare och andra förståsigpåare som tolkar deras situation. Därför applåderar jag Katherine Boos ambitiösa projekt. Men samtidigt är hennes skönlitterära idé att gestalta invånarna som sammansatta människor problematisk. Katherine Boo pratar inget indiskt språk, utan har förlitat sig på språkkunniga mellanhänder. Hon har heller inte bott i slummen, utan gjort regelbundna besök. Risken är förstås enorm att hon övertolkar och tillrättalägger. En annan invändning är att hon är amerikan; en ”kulturresenär” som med sitt utifrånperspektiv projiceras sina förutfattade idéer om hur det är att leva i slum.

En indisk iakttagare hade med sitt inifrånperspektiv förmodligen noterat andra detaljer i deras liv, men å andra sidan varit avtrubbad av hemmablindhet. Av egen erfarenhet vet jag dessutom att många medelklassindier har fler förutfattade meningar om och rädslor inför slummen än vad utlänningar har. Ju längre jag läsare, desto mer övertygad blir jag om att Katherine Boos perspektiv är till mer fördel än hinder.

Det häpnadsväckande med reportageboken är att alla inblandade behållit sina riktiga namn och att också deras mindre fördelaktiga sidor skildras ingående. Slumivånarna prostituerar sig, mutar poliser, lurar välgörenhetsorganisationer på pengar, sprider falska rykten och tittar passivt på när en olycksbroder förblöder, i rädsla för att annars bli insnärjd i polisens katt-och-råtta-lek och själv gå under. De framstår knappast som särskilt medkännande, ädla eller moraliskt föredömliga. Ändå, läser jag i ett AFP-reportage efter bokens publicering, tycker de namngivna sluminvånarna, bokens huvudpersoner, att Katherine Boo gjort ett strålande jobb. ”Jag har läst boken, jag gillade den, även om den fick mig att gråta. Den är inte påhittat, det som står är sanning”, säger tonårsflickan Manju till en förbluffad AFP-reporter, som kanske hade förväntat sig att höra att sluminvånarna kände sig kränkta av publiceringen.

I Bombay har det styrande hinduhögerpartiet Shiv Sena exploaterat och till och med konstruerat motsättningar mellan hinduer och muslimer, inte minst i slummen. I Calcutta är det annorlunda.  Här i delstaten Västbengalen styrde en vänsterallians ledd av dogmatiska Communist Party of India (Marxist) mellan 1977 och 2011. Vänsterstyret misslyckades med att parera de katastrofer som krig, flyktingströmmar och lågkonjunktur orsakat. Upptagna som man var med att förhålla sig till världen efter kalla krigets slut tittade politikerna passivt på när förfallet tilltog, trottoarerna befolkades av fattig landsbygdsbefolkning och radikala fackföreningar lamslog det lokala näringslivet med ständiga strejker. De senaste decennierna har jag själv vandrat gata upp och ner och sett hur groparna i gatorna växt och fasaderna vittrat, allt medan hammaren och skäran lyser rött från nytryckta affischer och buckliga aluminiummegafoner ropar ut marxistiska slagord.

Idag är Bombay vad Calcutta en gång var. Calcutta var en av världens modernaste städer med blomstrande internationell handel och ett rikt kulturliv. Hundratals litterära tidskrifter gavs ut, poesiuppläsningar var frekventa, liksom teater-, dans- och filmscenerna, inspirerade av 1913 års nobelpristagare i litteratur, Rabindranath Tagore, och den bengaliska renässansens fader, Ram Mohan Roy. Calcutta präglades av intellekt, känsla och förnuft, vilket manifesterades av att intellektuella tog sig nyskapande namn som innehöll olika varianter av det bengaliska ordet för ”ljus”.

Idag är det mesta i Calcutta snarare mörker och ett sluttande plan, men en sak lyckades delstatens postkoloniala politiker med, skriver Amit Chaudhuri, författare, poet och professor i samtida litteratur i brittiska East Anglia, i sin nya reportagebok ”Calcutta – two years in the city”. Och det var att skapa fredlig samexistens i smältdegeln av hinduer, kristna, muslimer, väsensskilda språk, seder och bruk. ”Vänsterfrontens långvariga styre har förmodligen gjort Calcutta till … den minst xenofobiska staden i Indien – eller, kanske, i hela världen”, skriver han.

Amit Chaudhuris reportage är skrivet i klassisk flanörstil. Han varvar doft-, färg- och ljudrika stadspromenader med intervjuer med allt från trottoarboende till överklassfamiljer. Däremellan minns han sin egen uppväxt och skriver historiska och politiska genomgångar med en sällsynt berättariver. Han vill så gärna att läsaren ska förstå hans sakta sammanfallande, motsägelsefulla men ändå kulturellt vitala stad.

Jag älskar den här genren, det essäistiska reseskrivandet, som fortfarande är så stort i den anglosaxiska bokvärlden. Chaudhuri, född i Calcutta, uppvuxen i Bombay och självförverkligad i exil i Storbritannien, skriver på engelska, ett språk som han behärskar med elegans.

Reportaget handlar om hans återvändande till födelsestaden. Chaudhuri är ”inne” samtidigt som han är ”ute”, både resenär och inföding, och kan välja position som det passar honom.

Medan Katherine Boo valt att skildra ett av människans grymmaste och solkigaste habitat, storstadsslummen, ger Amit Chaudhuri en sötsur och hoppfull bild av staden som resten av världen gjort synonym med fattigdom. Han ser desperationen i ögonen på de som lever ur hand i mun, men också potentialen i kombinationen av tradition, bildning och radikalitet.

Bombay må ha ett blomstrande näringsliv och en stundtals boomande aktiebörs, men om man dömer en stad utifrån efter hur tolerant och kulturell den är vinner Calcutta stadskampen med hästlängder. I Calcutta läser arbetare långa artiklar i morgontidningen, medan polisen – som i Indien förknippas med ignorans och fysisk brutalitet – svänger sig med litterära och politiska citat.

Amit Chadhury möter Calcuttapoliser som uppfordrande förklarar för honom att han inte får skriva eskapistisk smörja, utan att ”litteraturen måste vara en spegel av samhället”. Den brittiskindiska professorn i samtida litteratur kan inget annat göra än att nicka instämmande åt den khakiuniformsklädda polismannens snusförnuft.

Böckerna:

”Bakom det evigt vackra – livet, döden och den ljusa framtiden i Mumbais slum” av Katherine Boo (Marcus förlag 2012)

”Calcutta – two years in the city” av Amit Chaudhuri (Union Books 2013)

-->

Fler Bombay- och Calcuttaskildringar:

”Dharavi – Documenting Informalities” (2010) av svenska Konsthögskolans Jonatan Habib Engqvist och Maria Lantz. Coffetable-bok om Bombays – och Asiens – största slum.

”I skuggan av Taj Hotel” (1988) av Anita Desai. Roman om judisk man som flyr trettiotalets Tyskland, hamnar i Bombay och lever fattigt med sina katter i skuggan av Indiens lyxigaste hotell.

”Calcutta” av Geoffrey (1998) Moorhouse – historiskt och samtida reportage av brittisk journalist.

”Glädjens stad” (1986) av Dominque Lapierre – roman om Calcuttas slum. Också film.

”Maximum City – Bombay lost and found” (2004) av Suketu Mehta. Bästa reportageboken som någonsin skrivits om Bombay. Vad Charles Dickens gjort för London har Suketu Mehta gjort för Bombay, recenserade en amerikansk tidning.

”Shantaram” (2007) av Gregory David Roberts. En nästan tusen sidor tjock äventyrsroman om förrymd australisk fånge (författarens alterego) som lever bland backpackers och mafiosos i Bombay.

”Slumdog Millionaire” (2006) av Vikas Swarup. Medryckande berättelse (som först hade titeln Vem vill bli miljardär?) om slumpojken som vinner högsta priset i en frågesport. Också Oscarsbelönad film.

 Publicerades ursprungligen i Svenska Dagbladet under vinjetten Under strecket 7 augusti 2013.

Boka föredrag - två perspektiv på Indien

Jag och Pradyumna Kumar Mahanandia (Pikej), huvudpersonen i min bok New Delhi-Borås, kommer att genomföra en serie gemensamma föredrag med bildspel. Ett föredrag om Indien utifrån två perspektiv - ett inifrån och ett utifrån, men också om Pikejs livsöde, kärlek till Lotta, mödosamma cykelresa och kulturkrockar första tiden i Sverige.

Passa på att boka ett föredrag för skolan, företaget, biblioteket, myndigheten, organisationen.

Mer information kommer här:

Pradyumna Kumar Mahanandia, eller Pikej som han kallas, föddes i en by i djungeln i östra Indien med en profetia. Han skulle senare i livet gifta sig med en kvinna som inte kom från byn, inte från distriktet, inte ens från landet – hon skulle dessutom vara född i oxens tecken, vara musikalisk och äga djungel.

I New Delhi träffar han många år senare Lotta från Borås som åkt folkvagnsbuss till Indien. Hon stämmer in på profetian.

Så börjar den hisnande kärlekshistorien som tar Pikej landvägen mellan Asien och Europa. Den sagoskimrande berättelsen har nu blivit den kritikerrosade boken New Delhi-Borås (Forum förlag 2013 - köp boken på Bokus eller Adlibris).

Per J Andersson är född i Hallstahammar. Redan i tonåren drömde han om att resa österut. Som 20-åring gav han sig första gången iväg med ryggsäck och minimal reskassa. Sedan dess har Indien honom i ett fast grepp. Han reser tillbaka varje år för att skriva reportage för Vagabond, som han var med och grundade för 26 år sedan, författa guide- och reportageböcker om landet och göra radioinslag. Tack vare sin långa Indienerfarenhet blir han ofta anlitad som Indienexpert.

Per – som har skrivit den nyutkomna boken om Pikejs liv – föreläser ofta om Indiens samhällsliv, seder och kultur för företag, skolor och myndigheter.

Pikej – som boken handlar om – är också en erfaren föredragshållare. Hundratals gånger har han berättat om sitt osannolika liv för politiker, företagsledare, kommunanställda, skolelever etc.

Nu kan ni boka ett spännande Indienföredrag med båda två, där Pikej ger ett inifrånperspektiv på Indien och berättar om profetian, kulturen och kärleken, medan Per berättar om Indien sett ur en europisk resenärs synvinkel – om sina möten med den brokiga och myllrande indiska kulturen.

Till föredraget visas ett bildspel med bilder från olika delar av Indien och från Pikejs hemby vid kanten av djungeln.

Boka föredrag

Kontakt

Per J Andersson, per@vagabond.se,

070-653 50 82

Pikej, info@pkmahanandia.com,

070-415 91 61

Nu trycks New Delhi-Borås

I nästa vecka trycks New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige.

Officiellt utgivningsdatum 20 februari.

Läs mer!

Beställ boken här!

En rad med titthål in bakom Bombays mögliga fasader

De kommande 20 åren kommer en kvarts miljard indier flytta från landsbygden till staden. Snabbast växer Bombay, där ekonomin är lika het som den brännande solen, där nationens drömmar vävs till film, där kast, klass och andra hierarkier kastas huller om buller.

I denna kittel finns också rester från det förgångna. Klämd mellan flygplatsen och slummen står ett femvåningshus, Torn A, där större delen av Aravind Adigas nya roman ”Last Man in Tower” utspelar sig. En gång i tiden var det rosa men nu är det, precis som stora delar av Bombays skyline, regnvattenfläckigt, svartmögelangripet och grått.

Husets invånare bor i kooperativa bostadsrätter och träffas regelbundet i ”parlamentet”, det demokratiska och rättvisa husrådet. Samtidigt kastar de ängsliga blickar på varandra. Om den kollektiva gemenskapen är god är den sociala kontrollen infernalisk.

En metafor för Indiens väg från självständigheten till idag? Ja, vad annars. Torn A är det gamla systemet med indisk socialism, godhjärtat men socialt stillastående och sakta sönderfallande. Det nya Indien med snabb tillväxt, förändringsvilja, ökade klyftor och girighet representeras av Mr Shah. Han kom till Bombay barfota, utblottad och uppfylld av drömmar och järnhård vilja. Idag är han en mäktig byggherre. Hans drivkraft: att inte falla tillbaka.

Mr Shah erbjuder husets invånare att bli utköpta. Han vill bygga nytt. Confidence Shanghai ska resa sig ur askan av det gamla Indien med lyxlägenheter i en blandning av gotisk och indisk kunglig stil ”med modern touch” – och en fontän i art deco. Till att börja med är motståndet hårt. Varför ge upp gemenskapen? Men till slut faller alla för frestelsen, utom Masterji, en pensionerad lärare som inte vill rucka på de gamla idealen, som inte längtar efter rikedom och därmed är totalt omutbar.

Adiga skriver extremt tätt. Många repliker vibrerar av dubbel betydelse. Torn A är Indien nedkokad till en buljongtärning. Men allt är inte så schematiskt som det först verkar. Hjälten, Masterji, försvarar demokrati och lärdom, men omöjliggör all förändring. Skurken, Mr Shah, uppkomlingen som vill fram till varje pris, är kanske precis vad staden behöver för att bryta dödläget. Samtidigt är den trilskande Masterji Indiens demokratiska hopp. Förtvivlad över motgången drömmer Mr Shah om att Indien vore som Kina. Då skulle man kunna skippa demokratitjafset och starta byggkranarna.

Boken är också ett mustigt socialt reportage. Vi åker mopedriksha förbi slumområden, besöker lyxvåningar på Malabar Hill och får följa med in i de 16 lägenheterna i det sönderfallande Torn A. Via en rad titthål i den mögliga fasaden får vi inblickar i den indiska medelklassens privatliv.

2008 vann Adiga Bookerpriset för debuten ”Den vita tigern”, upplagd som en serie brev från en lågkastig tjänare till Kinas premiärminister. Uppföljaren ”Mellan attentaten” hade inte samma undertryckta vrede, men beskrev ändå en ständig kamp där medborgarna biter varandra i svansen som råttor i en för trång bur. Det senaste gäller också Adigas nya roman, som ändå är hoppfullare. Men jakten på lycka plus trängsel och sociala bråddjup leder ofelbart till tjuvnyp.

Publicerades först i Dagens Nyheter Boklördag 29 oktober 2011.

”Last Man in Tower”
Aravind Adiga
Atlantic Books, 2011

”Den Vita Tigern”
Telegram Förlag inbunden 2009
Brombergs pocket 2011

”Mellan Attentaten”
Brombergs inbunden 2010
Brombergs pocket 2011


Köp Last Man in Tower på Adlibris eller Bokus!

Indien i våra hjärtan

Jag var med som bistittare i P4-programmet Karlavagnen igår. Tre timmar med temat "Indien i våra hjärtan". Här kan man lyssna, även om man kommer in först 40 minuter in i programmet.

Lyssna på Karlavagnen om Indien!

Slum och lyx i Bombay

I de flesta länder på jorden finns vattentäta skott mellan de rika och de fattiga. De har varsitt habitat, så att säga, och sällan mötas de tu (förutom att de fattiga tjänar som pigor och drängar i de rikas hus).

I Indien är det väldigt annorlunda, inte med hierarkierna, utan med bristen på vattentäta skott.

Fattiga och rika bokstavligt talat snubblar över varandra i sitt dagliga liv.

Bilderna är båda från stadsdelen Colaba i Bombay.

Till vänster: fiskarfolket kolis kåkstad i Colaba. En illegal slum med sopberg och brädlappshus.

Till höger: lägenhetshus i Colaba (området ligger tio meter från slummen, eller ja, är ihopvävt med slummen) med utsikt över fiskarfolkets sopstrand. En bostadsrätt i det här huset har jag inte råd med. Räkna med tio miljoner kr för en trea. Minst!

Det tråkiga: Kommunpolitiker i Bombay ser inte slummen ens som ett problem. Stans styrs av en koalition mellan chauvinistiska högerpartierna Shiv Sena och BJP som gör minimalt för att ordna riktiga bostäder, även om en del är på gång sedan gammalt - och då ofta i konflikt med slumboende som då får maka på sig och inte har råd att flytta in i de nybyggda riktiga husen.

Det hoppfullare: närheten mellan rikt och fattigt är i sig katalysator för förändring. När man inte ser varandra kan man fortsätta med hierarkierna i all oändlighet. Men nu ....

Läs också:
Slumdog Millionaires påverkan på Bombayslummen.
Nytt hopp för Asiens största slum.
Andra sidor av slummen. Essä om slumböcker publicerad i DN.

Döden i New Delhi

Manu Sharma levde på pappas pengar och roade sig på kändisfester i New Delhi. Karriären bekymrade honom inte. En dag skulle han fått ett toppjobb. Tack vare pappa, före detta minister i regeringen, var inget omöjligt.

En aprilkväll för elva år sedan besökte han en klubb som lockade med kända fotomodeller som bartendrar. När den överförfriskade Manu vill beställa ännu en drink fick han nobben av fotomodellen/servitrisen.

Han blev rasande, drog upp sin pistol och sköt ihjäl henne.

Kvinnan som sjönk ihop bakom bardisken hette Jessica Lall och kom att som död bli mer berömd än hon varit som levande. Berömmelsen tog fart när Manu Sharma 2006 frikändes, trots att en drös vittnen pekat ut honom i polisförhör. Men i domstolen ändrade de sig. Nä, de hade inte sett något, en av dem hade inte ens varit där ...

Frikännandet av den skjutglade Delhi-stekaren fick Indiens medelklass att resa sig ur tv-sofforna, gå man ur huse och protestera. Medelklassen, som hittills ansetts apolitisk, gick i fackeltåg och startade mail- och sms-kampanjer. Media hakade på med avslöjanden om pappan, den kände politikern, som mutat vittnena. Människorättsgrupper jobbade för högtryck medan var och varannan välbeställd 20-plussare plötsligt bar en T-shirt med texten ”No one killed Jessica”.

Till slut segrade rättvisan. En högre domstol tog snabbt upp fallet på nytt – och dömde Manu till livstids fängelse.

Händelserna fullkomligt skrek efter en bok. Förläggarna trålade. Det blev Vikas Swarup som nappade, sporrad av framgången för debutboken ”Vem vill bli miljardär”, som filmatiserades och blev publik-, festival- och kritikersuccén ”Slumdog Millionaire”.

”De sex misstänkta”, som nyligen gavs ut på svenska av Malmöförlaget Bra Böcker, börjar med att Vicky Rai – bokens motsvarighet till Manu Sharma – skjuts ihjäl på en fest, som han håller för att fira att han frikänts för mordet på den kvinnliga kändisbartendern.

Sex personer på festen visar sig ha både vapen på sig och motiv att mörda. De misstänkta beskrivs i tre kapitel var och upplösningen kommer på de allra sista raderna. Ett finurligt intrigbygge, men med alltför många fantasterier och för hafsigt gestaltat för att man ska bli hänförd. Å andra sidan får man mycket Indien för pengarna: Swarup har tryckt in hela moderna Indien mellan pärmarna och kryddat med en återuppstånden Mahatma Gandhi.

Bra romaner blir sällan bra filmer. ”De sex misstänkta” är en halvdan deckare som jag tror har förutsättningar att bli ett fantastiskt filmmanus, kanske en ny ”Slumdog Millionaire”-succé.

Filmrättigheterna är redan sålda till Hollywood, som högg blixtsnabbt. I Bollywood surade man, men repade sig, skrev ett eget filmmanus och gjorde en film om fallet Jessica Lall som inte går omvägen via Swarups bok. Redan nu i december har den filmen premiär. Titeln: ”No one killed Jessica”.

Publicerad i Sydsvenskan 7 augusti.

Den nya symbolen för rupier

Indiens ekonomiska framsteg har lett till krav på att också rupien ska få en stiliserad, lättigenkänlig symbol - precis som dollarn och euron.

D Udaya Kumar, nyutexaminerad från Indian Institute of Technology, vann nyligen en tävling för att hitta på en fungerande symbol. Hans vinnande förslag är en kombination av latinska alfabetets "R" och devanagari-alfabetets "Ra."

Nu väntar alla på att symbolen ska få officiell status. Men på Indian Type Foundry vill man inte vänta. Grafiska designern Satya Rajpurohit har därför tagit fram förslag på hur symbolen kan utformas (bilden).

Även nya upplagan av Kaun Banega Crorepati? (Vem vill bli miljonär?), tv-frågesporten som var förebild för filmen Slumdog Millionaire, har använt sig av nya rupiesymbolen i sin nya logga.

Hur mycket en rupie är värd just nu? Enligt Forex idag på morgonen är 1 rupie 17 öre - det vill säga ungefär samma stabila kurs som gällt de senaste åren.

Indien i Stockholm

I oktober drar en stor Indien-kulturfestival igång på flera olika scener i Stockholm.

Jag är redaktör för en tidning som kommer att delas ut under festivalen som pågår ända till 9 januari nästa år.

Missa inte Cult Fiction, ett författarsamtal mellan med Anjum Hasan, Samit Basu och Zac O’Yeah i baren på Södra teatern 5 oktober klockan 19:

Kultförklarade fantasyförfattaren Samit Basu (bilden) är indisk pionjär inom genren. Anjum Hasan är Sverigeaktuell med romanen ”Bort, Bort” som släpps i samband med kvällens efterfest. Dessa två, tillsammans med vår man i Indien, nämligen Zac O’Yeah, läser ur sina senaste böcker och diskuterar och debatterar den indiska bokvulkanens utbrott.

Efteråt minglar de med publiken på en genuin indisk fest. En litteraturafton, med DJ och sound-trac.

Anjum Hasan som skriver den nya indiska city-romanen och skildrar den unga, framåtsträvande och något förvirrade medleklassen i Bangalore. Samit Basu som fullkomligt sprutar ur sig fanatsyböcker och serier och är oerhört populär bland hinditalande ungdomar. Deras ciceron är också författare och räknar sig numera som halvindier; Zac o’Yeah.

Zac O’Yaeh debuterar i höst på den indiska bokmarknaden. De tre möts i ett samtal om den indiska läsekretsen, om utvecklingen av olika bokgenrer, om vardagen som författare i Indien, om att kultförklaras.

Anjum Hasans senaste roman Neti Neti släpps just den här kvällen på svenska med den svenska titeln Bort, bort. För Bort, bort nominerades hon till Man Asian Literary Prize 2008. Hennes debutroman Lunatic in my Head utkom 2007 och nominerades till Crossword Book Award.

Böckernas Bombay

En text publicerad i Indien Express, en specialutgåva av Karavan, som kom ut i juni i år:

Att Bombays intressanta, motsägelsefulla och komplicerade personlighet gett upphov till fler skönlitterära böcker än någon annan stad i Indien säger nästan sig självt. Staden fullkomligt skriker till besökarna och de nyinflyttade: om du gör mig till en tjock fet bok lovar jag dig berömmelse, lycka och välstånd.

Jag har precis landat i Bombay och min hjärna bombarderas med de mest extrema uttryck som livet kan bjuda på. Glittrande lyxhotell och sotiga slumkåkar, eleganta rosa flamingofåglar som vadar i äckligt brunt vatten, knirrknarrande kärror dragna av oxar framför reklamplakat för surfmobiler, barfota gatupojkar i trasiga kläder som säljer chicklit-litteratur.

Vart jag än vänder mig: motsatspar. Bredvid mig i taxin en medpassagerare som i sig är en motsägelse: han äger en läderfabrik i ett slumområde och bor i ett överklassområdet och reser dagligen däremellan. Jag frågar honom om det inte känns schizofrent att dagligen resa mellan dessa ytterligheter.

– Nej, svarar han. Bombays trängsel är orsaken till ständiga konflikter, men alla, fattiga och rika, har en sak gemensamt som gör oss till bröder och systrar: hoppet om att fånga lyckan.

Alla storstäder är schizofrena, skrev Victor Hugo. Och Bombay är en särdeles splittrad personlighet. Rikast och fattigast. Vackrast och fulast. Befolkad av Indiens mest toleranta invånare och styrd av Indiens mest intoleranta lokalpolitiker. Dessutom lystrar staden till två namn. Det andra, Mumbai, är fortfarande ett rött skynke för alla de som älskar stadens multikulturella prägel, eftersom namnet gavs av politiker som anser att maratherna – som betraktar sig som stadens ursprungsbefolkning – ska ha företräde framför inflyttade från resten av landet.

Författaren Ashok Banker är född och uppvuxen i Bombay. Han ser sig själv som en spegelbild av staden: en hybrid och en motsägelse. Kristen mamma med europeiskt påbrå, hinduisk-indisk pappa. Författare till såväl hårdkokta deckare om en kvinnlig maffiajagande polis med stålbehå som till en serie populariserade versioner av det religiösa eposet Ramayana, essensen av hinduisk-indisk tradition, och science-fiction med etniska och klassmässiga dimensioner.

Tvetydigheterna ger frihet, anser Ashok Banker.

– I Bombay äter även ortodoxa vegetarianer kött, dricker även absolutisterna alkohol, sa han när jag för några år sedan träffade honom i hans slitna tvårummare.
Att Bombays intressanta, motsägelsefulla och komplicerade personlighet gett upphov till fler skönlitterära böcker än någon annan stad i Indien säger nästan sig självt.

Staden fullkomligt skriker till besökarna och de nyinflyttade: om du gör mig till en tjock fet bok lovar jag dig berömmelse, lycka och välstånd.

Böckerna om Bombay blir gärna tjocka. Lite för tjocka! 900 sidor är ett vanligt format. Det är ju så svårt att sätta punkt när livets centrala paradoxer kommer rusande i ständigt nya former.

Tjockisarnas konung är Vikram Chandras Sacred Games (2007), en roman, deckare och thriller – allt i ett. Grundstoryn handlar om polisen som försöker förgöra maffialedaren, en tvekamp som utvecklas till att på något vis handla om hela mänskligheten. Runt den centrala konflikten väver författaren en mustig och mångfasetterad berättelse om megastadens poliser och tjuvar, filmstjärnor och tiggare, skönhet och bedrövelse. Att kliva in i bokens värld är en upplevelse som på många sätt påminner om att besöka Bombay: intrycken snurrar runt i skallen, sedan kommer de svallande känslorna (ilska, glädje, sorg …) och därefter tusen funderingar kring livet.

Den bok som berört mig mest är ändå En ömtålig balans (1995, på svenska 1998) av Rohinton Mistry. En annan tjockisroman som man läser med ömsom ett leende på läpparna och hopp om livet, ömsom med en förlamande känsla av bedrövelse och hopplöshet. I centrum står två fattiga bybor som beger sig till Bombay för att söka lyckan. De jobbar som skräddare, bor på gatan, går på politiska möten och möter fattiga olycksbröder, snälla medelklassmänniskor och grymma tjuvkungar. Samtidigt är romanen ett realistiskt tidsdokument från 1970-talets Indien där vi får följa slumsaneringskampanjernas och premiärminister Indira Gandhis uppgång och fall.

Alla som skriver romaner om Bombay förhåller sig på något sätt till ”originalet”, Salman Rushdies ordsvallande och tjocka Midnattsbarnen (1981, på sv 1983). I boken föds Saleem Sinai prick klockan tolv natten till 15 augusti 1947, samma klockslag som Indien blir självständigt och landets förste premiärminister Jawaharlal Nehru uttalar de historiska orden: ”När midnattstimmen slår, medan världen sover, vaknar Indien till liv och frihet”.

Friheten från britterna innebar också att landet Indien i all hast delades i två stater: Indien och Pakistan. Saleem föds också defekt. Han har inåtbuktande tinningar och en näsa ”elefantlik som Ganeshs snabel” och precis som hinduisk-muslimsk-koloniala Indien hade han flera upphovsmän/mammor: hon som utan att veta det fött honom, hon som trodde att hon fött honom och hon som hade skapat denna förvirring och sjöng: ”Vad du än vill bli det kan du bli/Du kan bli precis allting du vill”.

Salman Rushdies lekfulla ordvrängningar har bildat skola, liksom hans kaxiga invävning av Indiens kulturarv i västerländska tankesätt. Kronologiskt och logiskt, men också fullt av gengångare, varsel och alternativa uppenbarelseformer, som ett hinduiskt mytologiskt epos. Också Rushdies metod att förlägga romanen i huvudsak till Bombay har ju visat sig få många efterföljare. Bombay är en igångsättare: staden lockar fram en brinnande iver att berätta om den.

Men Bombay är långtifrån bara slum. Varje vinter samlas tusentals flamingos i Sewri Bay i Bombay. Vackra rosa fåglar i en avloppsstinkande bukt. Fåglarna är i 70-talisten Siddarth Dhanvant Shanghvis roman The Lost Flamingoes of Bombay (2009) en metafor för det vackra folket som lockas av megastadens frestelser. Boken handlar om fyra människor – en homosexuell pianist, en ung fotograf, en äldre gift kvinna och en skådis – som lever jetsetliv i rika hem och på Bombays hetaste klubbar. När jag pratade med författaren i fjol sa han att livet har så mycket mer att ge i Bombay och Indien än i väst. I Bombay, sa han, ger livets alla konflikter helt enkelt en större närvarokänsla.

Men att skriva om slum och uteliggare är inte Shanghvis grej.

– Jag ville skriva om en del av det indiska samhället som väst aldrig ser, eller vägrar att se. Förr förknippades Indien mest med fattigdom och översvämningar. Nu börjar vi ta ton i världen. En medelklass på 300 miljoner och allt det där … Men väldigt lite av det vi gör når ut, förutom klichéerna om callcenters och Bollywood.

Vill man lära känna Bombay ska man heller inte missa Suketu Mehtas reportagebok Maximum City: Bombay Lost & Found (2004). Mehta är liksom Salman Rushdie uppvuxen i Bombay och därefter utflyttad. När han var 14 år emigrerade familjen till New York. I vuxen ålder bestämde han sig för att återupptäcka barndomens stad och flyttade tillbaka med fru och två små barn. Indiens mest kosmopolitiska stad hade sannerligen förändrats. Bombay, känt för sin toleranta harmoni medan resten av landet brunnit i religiösa strider, förlorade vintern 1992–93 sin oskuld sedan stadens hindunationalister piskat upp motsättningar mellan hinduer och muslimer.

Suketu Mehta berättar om medelklassens vedermödor, beger sig till sjaskiga sexklubbar och in i slummens irrgångar. Frågan han söker svar på är: vart har min barndoms så toleranta stad tagit vägen? Och med vilken elegans han svarar! Maximum City är ett extremt välgjort litterärt reportage fullt av exakta iakttagelser och personliga reflektioner. I USA recenserade en tidning boken med orden: ”Vad Dickens gjorde för London … [har] Suketu Mehta gjort för Bombay”.

Bombay består av miljoner hårfina linjer mellan ett behagligt liv mjukt som mogen mango och ett liv hårt som flinta. Överallt, på gator, trottoarer, järnvägsstationer, går linjen mellan de båda världarna. Det finns inga staket mellan rikt och fattigt. De båda världarna snubblar över varandra varje sekund och på varje kvadratmeter över hela staden. Alla vet allt. Alla ser allt. Alla kan få dåligt samvete. Alla kan längta. Ingen kan skylla på att de lever i en bubbla, på att de inget vet, inget såg.
Denna närhet mellan välbärgade och utblottade skildrar Manil Suri i Vishnus död (2001), en tragikomisk roman om människorna i en trappuppgång i ett slitet hyreshus i Bombay. Familjerna som bor i lägenheterna är inte rika och inte fattiga, utan en evigt kämpande lägre medelklass. De är livrädda för att falla neråt och hungriga på att stiga uppåt i klasshierarkierna, men hur de än springer kommer de ingen vart. De för en ständig kamp mot varandra om vardagens petitesser. Innerst inne är alla väldigt ensamma med sina funderingar.

Det är inte bara mellan de muslimska och de hinduiska grannfamiljerna som empatin går på sparlåga och kommunikationsförsöken ständigt havererar, utan också mellan hustru och make, föräldrar och barn. Samtidigt ligger Vishnu ute i trapphuset och dör. Han är uteliggare och får bo gratis på trappstegen i utbyte mot att han utför enklare vardagstjänster åt lägenhetsinnehavarna. Han är en av de många tjänstehjon som stadens medelklass är beroende av för att klara vardagen. När han sakta tynar bort bryr sig ingen om honom som människa. Han blir bara ett praktiskt problem som måste lösas, ett ting som måste flyttas för att livet ska fortgå.

Om familjeliv i ett bostadsområde i Bombay handlar också Shama Futehallys debutroman Tara Lane (1993). Huvudpersonen växer upp i en välbärgad affärsfamilj med en känsla av att hon lever i en värld skiljd från den riktiga. Familjen har vävt in sig i en kokong – en förståelig försvarsmekanism i staden där man ständigt får veta och se alldeles för mycket. Men när familjen får problem med sina anställda börjar kokongen spricka. Den andra världen – där man måste slåss med näbbar och klor med ibland ojusta metoder – tränger sig på.

Innan Shama Futehally för sex år sedan, bara 52 år gammal, gick bort i cancer hann hon med en till roman, som precis som debuten är skriven med ett koncentrerat, laddat språk och bara är på runt 150 sidor. Reaching Bombay Central (2002) utspelar sig helt och hållet i en kupé på ett tåg på väg till megastaden, vilket skulle göra texten till en lysande teaterpjäs. Miljön är alltså inte Bombay, som ändå är ständigt närvarande.

En av passagerarna är journalist på väg att rapportera om oroligheterna som skakade staden vintern 1992–93, då den hinduiska mobben dödade muslimer och den muslimska maffian hämnades i form av en serie terrordåd.

Futehally, som också jobbade som lärare och översättare, ses av många som en av sin tids främsta kvinnliga indiska författarna med engelska som arbetsspråk. Synd att det inte blev fler böcker. Ordknappheten gör henne på sätt och vis till Salman Rushdies motsats, men det finns också likheter. Hennes språk är poetiskt, som Rushdies, men som sagt komprimerat – och ändå lågmält. En typisk mening (min översättning):

”Pendeltågstationerna passerade förbi som korten i en kortlek, blank av monsunregnet”. Rushdie hade skrivit tre gånger så långt för att säga samma sak.

En stad som förlorat sin oskuld och kokar av miljoner små förtretliga vardagskonflikter? En stad nära att kollapsa eller explodera av den frustration som skapats av den skarpa konkurrensen om resurserna, i stanken på skräphögarna i slummen och i trängseln i de överfulla pendeltågen?

Efter terrorattacken mot Bombay 26 november 2008 – då över 160 människor dödades – sa författaren Arundhati Roy i en radiointervju i BBC att även om bara 0,01 procent av alla som känner sig alienerade tar till våld kan de förstöra livet för resten av befolkningen. Visst, men det kommer inte att ske i Bombay, menade flera indiska författare i exil som kommenterade katastrofen på dagstidningarnas kultursidor världen runt.

Bombayborna har skakats av många bomber och är luttrade, men inte förhärdade. Tvärtom, menade Suketu Mehta. Bombayborna skiljer sig från storstadsbor i väst i positiv mening. Observationen bygger på folkmassans beteende i samband med bombexplosionerna de senaste tio åren. Efter en krevad, skrev Mehta i New York Times, springer inte Bombayborna bort för att sätta sig i säkerhet, utan mot explosionens centrum för att hjälpa de drabbade. Det, menade han, är den sanna Bombayandan.

Fler Bombayböcker
Black Friday av S Hussain Zaidi. Reportage om terrordåden som skakade staden 12 mars 1993. Också en mycket bra film av Anurag Kashyap.
Dharavi – Documenting Informalities av svenska Konsthögskolans Jonatan Habib Engqvist och Maria Lantz. Fascinerande coffetable-bok redigerad.
I skuggan av Taj Hotel av Anita Desai. Roman om judisk man flyr trettiotalets Tyskland, hamnar i Bombay och lever fattigt med sina katter i skuggan av Indiens lyxigaste hotell.
No God in Sight av Altaf Tyrewala.
Rediscovering Dharavi av före detta The Hindu-journalisten Kalpana Sharma. Reportage om Asiens största slum.
Reaching Bombay Central av Shama Futehaly. Kortroman om passagerarna på ett tåg på väg mot Bombay.
Shantaram av förrymde australiensiska fången Gregory David Roberts. En 941 sidor lång armknäckare med spektakulär handling På väg att bli film med Johnny Depp och Amitabh Bachhan i huvudroller.
Slumdog Millionaire av Vikas Swarup. Medryckande berättelse om slumpojken som vinner högsta priset i en frågesport. Också Oscarsbelönad film.

Beställ Karavans temanummer om Bombay på deras hemsida.

Parallella världar

Även i vår egen skam och självkritik är vi i väst ganska etnocentriska. Många av oss lever ju i en tro att västerlandet lagt hela världen under sig – såväl ekonomiskt som kulturellt.

Inget kunde vara mer fel.

Den koloniala expansionen på 1800-talet byggde visserligen världshandeln som ett tunnelbanenät. Det blev raka spår från centrum – det vill säga Europa – till förorterna – det vill säga kolonierna.

Men senaste decenniet har tvärförbindelserna blivit fler, bredare och mer trafikerade.

Två av de största går från Kina till Afrika – och från Indien till Afrika.

Enligt beroendeteorin fanns ett centrum och en periferi, en förtryckare och en förtryckt. De före detta koloniernas efterblivenhet var resultatet av den beroendeställning de hade till västerlandet.

Jag tror att det var en riktig analys då den lanserades av latinamerikanska nymarxister för över 40 år sedan. Men teorin har på nåt vis dolt de allt lönsammare och allt mer vältrafikerade tvärförbindelserna mellan länderna i Syd.

I dagens kinesiska och indiska jakt på råvaror och marknader i Afrika leder Kina stort. Men när det gäller kulturimperialism är Indien långt före.

I filmens värld har Bollywood länge byggt tvärförbindelser mellan före detta kolonier.

De genreöverskridande och tårdrypande filmerna från den indiska filmfabriken blev redan på 50-talet oerhört poppis i Västafrika. De gick hem framför allt i Nigeria, som tack vare Indien idag har en egen spirande filmindustri. Särskilt den muslimska hausatalande befolkningen i norr dyrkade de indiska filmhjältarna.

Amerikanska filmer skildrade ett liv som utspelade sig på en annan planet. Men i de indiska filmerna man kände igen sig.

Indisk film handlade till exempel ofta om kampen mellan kärleksäktenskap och arrangerade äktenskap. Dessutom hade männen ofta turban och kvinnorna en skir slöja som dolde ansiktet. På marknaderna sprang det omkring bräkande getter och yra höns. Och hjältarna körde skotrar snarare än bilar.

Identifikationen mellan de båda kulturerna var med andra ord stark.

Även om Indien verkade vara mer färgsprakande och glittrande, skojigare och pråligare. Som Nigeria – bara lite större och häftigare. Nånting att drömma om.
Även i Somalia, Egypten och Marocko och i praktiskt taget hela Mellanöstern har det länge varit Bollywood och inte Hollywood som tjänstgjort som drömfabrik.
New York i all ära, men i denna del av världen har Bombay skimrat nästan lika vackert.

Även österut har indisk kulturimperialism varit framgångsrik. Under medeltiden spred indiska affärsmän indisk kultur och religion till Sydostasien. Kanske är det därför indiska filmer är så lätta ta till sig för dagens malaysier, indoneser och kambodjaner.

Bollywood har flera gånger outsourcat Indian Film Academy Awards – som är motsvarigheten till Oscarsgalan – från Bombay till Bangkok, Singapore och andra sydostasiatiska metropoler.

Indiska filmbolag spelar dessutom gärna in sina filmer i Malaysia, där indiska filmdistributionsbolag också är hälftenägare i största biografkedjan.

Indian Film Academy Awards brukar ses av runt en halv miljard tv-tittare. Det är många gånger fler än dem som tittar på Oscarsgalan. Och de flesta av dem som tittar på den indiska galan har en sak gemensamt: de är inte européer eller amerikaner.

Jag tycker att känns lite overkligt att det långt där borta finns en för oss nästan okänd värld av filmer, premiärfester, skvaller och filmstjärnor.

Som om det fanns ett parallellt jordklot: pråligare och mer myllrande och melodramatiskt än vårt.

Det är en jobbig tanke att bära på: att allt inte börjar och slutar med oss i väst.

Sänt i Obs i P1 idag 14 maj.

Snabba förändringar leder till sura uppstötningar

I Indien förs just nu en hetsig debatt om migration. Chauvinistiska högerpartier vill begränsa de stora folkomflyttningarna som är en oundviklig effekt av den snabba moderniseringen.

Men kraven handlar i första hand inte om att stänga landets gränser.
De handlar om att begränsa möjligheten för indiska medborgare att bege sig till ekonomiskt framgångsrika Bombay för att söka jobb.

Stadens högerpopulistiska partier har flera finurliga förslag på hur det ska gå till.
Ett av kraven är att man ska kräva arbetstillstånd för alla som söker jobb i Bombay – ett tillstånd som bara ska ges till dem som pratar marathi, språket som stans ursprungliga befolkning talar.

Ett annat går ut på att man för att bo i Bombay måste anamma lokala sedvänjor och moraluppfattningar.

För att få kalla sig Bombaybo ska man helst också ha rätt tro, det vill säga vara hindu och inte muslim eller kristen – men det säger man inte så ofta rakt ut.

Känner ni igen kraven? De är på pricken lika de som förs fram av invandringskritiska partier i Europa. Det är inte så konstigt. Idén om att det är dåligt att blanda språk, kultur och religion är kärnan i dagens främlingsfientlighet, oavsett var den visar sig.

Precis som fattiga afrikaner drömmer om att ta sig in i Fästning Europa har alla sydasiater någon gång drömt om Bombay, de stora stålarnas och de miljoner förhoppningarnas stad, inte minst tack vare filmerna från Bollywood.

Folket som bodde här först – maratherna – är i minoritet, medan folk från övriga delar av landet är i majoritet. Här talas världens alla språk, bor hinduer, muslimer, parser, kristna, jainer och ateister sida vid sida. Här är kasttillhörighet av underordnad betydelse. Och här lever de slum- och trottoarboende tätt intill de skamlöst rika.

Det är ett kompakt och transparant samhälle: alla ser allt, ingen kan blunda för kontrasterna, ingen kan låtsas som om den andra inte finns.

Ekonomin är dynamisk, näringslivet blomstrar, det är gott om jobb, medan trängseln tilltar, slummen växer och infrastrukturen blir allt mer kaotisk.

Samtidigt är Bombay Sydasiens minst traditionella, minst religiösa och mest etniskt blandade stad.

Urbaniseringen går just nu extremt snabbt i Indien, precis som i Europa under första hälften av 1900-talet. Att högerextrema partier drömmer om en svunnen idyll då alla pratade samma språk, hade samma religion och gatorna inte svämmade över av folk är inte så konstigt. När samhället förändras snabbt är det vanligt att man fyller det sociala och psykologiska vakuumet med reaktionär nostalgi.

Ju snabbare modernisering, desto fler konservativa motkrav.

Man kan förstås dra paralleller till reaktionens framgångar i Europa och Japan i början av 1900-talet. Snabba förändringar ledde till intellektuella matsmältningsbesvär. De sura uppstötningarna kom i form av högerextremism, militärdiktaturer och nationella katastrofer.

I bräckliga stater som Pakistan och Afghanistan pågår idag liknande samhälliga sammanbrott, underblåsta av religiösa reaktionärer.

Men i Indien får de chauvinistiska högerpartierna mothugg. Öppenheten är för etablerad för att hotas i grunden.

Utvecklingen i Bombay är oroande, men jag tror att Indiens regnbågsmodell med 22 officiella språk och religionsfrihet är en tillräckligt stark motkraft för att man ska klara av att pacificera kraven på återgång till medeltiden.

Läs mer
Om reaktionen i Japan på 1800-talet kan man läsa mer om i ”Occidentalism – fiendens syn på västerlandet” av Ian Burma och Avishai Margalit, Natur & Kultur, 2008.

Har du gått en turistvandring i slummen?

Har du gått på en organiserad turistvandring i slummen i Indien eller nån annanstans i världen?

Jag har gjort det - med Reality Tours i Dharavi i Bombay - och gillade upplägget.

Egentligen låter det förfärligt. Men hemligheten bakom den goda känslan var närkontakten med människorna, sluminvånarna, som inte förblev djur i bur under sightseeingen, utan som vi tvärtom snackade med, skrattade med... och fick en insikt om.

Har du gått på en slumturistvandring? Och vill bli kort intervjuad för ABF:s tidning Fönstret. Hör då av dig till mig närmaste veckorna! Gärna så snart som möjligt.

Sprid gärna frågan!

Per
per@vagabond.se

Slummen skulle rivas, men vad hände sen?

I vintras skrev jag om planerna på att riva och bygga nytt i Dharavi, Asiens största slum och en av Bombays många svarta fläckar.

Ett område på några kvadratkilometer mitt i Bombay där det bor uppåt en miljon människor, varav de flesta saknar vatten och avlopp, praktiskt taget alla saknar lagfart och hyresavtal och där med i lagens mening är ockupanter - men där det lokala näringslivet är starkt.

Företetag i slumområdet Dharavi omsätter cirka fyra miljader kronor om året. det handlar om krukmakerier, läderfärgning, sopåtervinning och snickerier, men också om tryckerier och advokatkontor, verksamheter som man normalt inte förknippar med slum.

Det finns planer på att riva det mesta och bygga nytt. Höghus för sluminvånarna och kontor och affärsgallerior åt näringslivet och medelklassen. Det skulle innebär att de som bor där idag, redan extremt tät, skulle få tränga ihop sig på 47 procent av den bostadsyta de har nu. Lösningen: man bygger på höjden.

De flesta som bor i Dharavi vill förstås ha förändring, men har motsatt sig planerna eftersom de anser att de inte kan utöva sin verksamhet i småföretagen på 17e våningen i ett höghus.

Det blir bara vertikal slum.

De privata investerare som tillsammans med delstaten skulle genomföra det enorma projektet att förvandla Asiens största slum till ett prydligt stadskvarter har nu börjat tveka. Orsak: finanskrisen.

Dessutom gjorde vårens indiska val att de indiska politikerna sköt upp alla beslut, drog ut på processen.

Så ännu har inget hänt.

När jag i april träffade en av företrädarna för organsationen som jobbat mot rivningarna, Sundar Burra, sa han att fördröjningen är bra.

– Det ger oss tid att revidera planen och komma med nytt, bättre, sa han där vi träffades på hans kontor i Bombay.

Sundar Burra med flera sitter nu i ett expertråd tillsammans med myndigheterna, som alltså på detta sätt valt att lyssna på kritikerna.

I juli skrev Burra och andra företrädare för de båda slumengagerade organisationerna Sparc och National Slum Dwellers Federation ett öppet brev till delstaten Maharashtras chefsminister.

Där skrev man bland annat att invånarna i Dharavi har skapat något unikt som motsäger alla schabloner om slum, de är aktiva, framgånsgrika och energiska, men de saknar det som myndigheter bör sköta: vatten och avlopp.

Nu måste myndigheterna lyssna på de boende, skrev de, och bygga nytt efter deras önskemål.

Och det är ju precis det det handlar om: lyssna på rösterna som hörs från slummen. Det är inga svaga stackars röster - det är röster från folk som vet hur man varje morgon står i kö till den kommunala toaletten, hur man skaffar rent dricksvatten i brist på kommunala ledningar och hur man försörjer sig trots noll uppbackning från samhället.

Lyssna på P4 Extra Söndag idag mellan kl 14 och 15 där jag blir intervjuad om Dharavi och Indiens framtid i den globala ekonomin.

Rötter och mobilitet

Rana Dasgupta är född och uppvuxen i Cantebury, England. Han har jobbat i New York – och skrivit två romaner som handlar om globalisering och misslyckade ideologiska och politiska experiment och utspelar sig på flera olika platser i världen, men på något sätt ändå handlar om Indien, där han också bor sedan nio år tillbaka.

Aravind Adiga är född i Indien, har studerat och jobbat i Australien, USA och England och skrivit två böcker, som utspelar sig i Indien, där han numera också bor.

På flera sätt är Dasgupta och Adiga typiska för en ny generation indiska författare: de har internationella erfarenheter och skriver på engelska. Men till skillnad från äldre kollegor som V|S Naipul och Salman Rushdie har de av olika skäl valt att bo kvar i eller flytta tillbaka till sitt kulturella hemland.

Deras böcker har legat på de indiska försäljningslistornas tio-i-topp-listor och fått fina recensioner såväl i Indien som i väst. Adigas debutroman, Bookerprisbelönta ”The White Tiger”, har dessutom översatts till flera europeiska språk och kommer i dagarna på svenska.

De har slagit igenom i en gyllene tid för den globala litterära indiern. En tid där förläggare världen över letar med lykta efter indiska romaner, helst bästsäljande förstås och helst skrivna på engelska. Vem vet, där ute finns kanske en ny ”De små tingens gud”, Arundhati Roys succédebut från 1997 som har översatts till 40 språk och sålt sex miljoner ex. Vem vet, där ute finns kanske manus till en ny ”Slumdog”-kassasuccé.

Dagens unga indiska författare utnyttjar till max sin kombination av indiska rötter och gränslös mobilitet.

Rana Dasguptas senaste roman ”Solo”, som kom tidigare i år, handlar om en gammal bulgarisk mans kalejdoskopiska minnen av 1900-talet och utspelar sig mest i det som en gång var Ottomanska riket.

– På åttiotalet skrev många indiska författare som om de vore en del av en postkolonial rörelse. Då var det närmast en plikt att gestalta den indiska erfarenheten och på så sätt återerövra Indienskildringen från de koloniala skribenterna, säger han på telefon från sin sydindiska boklanseringsturné.

Varför en berättelse med centrum i Bulgarien?

– Européer har länge varit fria att skriva om vad de vill. Om hembygden, Afrika, månen. Äntligen har vi kommit dit. Man kan säga att den indiska litteraturen mognat.

Samtidigt handlar Dasguptas böcker om erfarenheter som känns väldigt indiska. Bulgarien har tillhört ömsom öst, ömsom väst. Skiftande politiska tillhörigheter som en indier lätt känner igen sig i (under kalla kriget stod Indien nära Sovjet och stödde PLO, idag är USA och Israel trogna bundsförvanter).

Bokens huvudperson, bulgariske Ulrich, läser en dag i tidningen om några upptäcktsresande som hittar papegojor som kacklar på ett språk som tillhört ett samhälle som utplånats av en katastrof. Papegojorna infångas och skickas hem för att språket ska kunna rekonstrueras. Men fåglarna, redan djupt traumatiserade, dör på vägen … vilket förstås kan läsas som en allegori över en hotad indisk kultur.

– Väst brukar se på 1900-talet som framstegens århundrade. Men för bulgarierna, precis som för indierna, handlade seklet om erövrare, kolonialism och politiska experiment. Och idag har båda Bulgarien och Indien landat i samma form av hyperkapitalism, säger Rana Dasgupta.

Det var meningen att jag skulle träffa Siddharth Dhanvant Shanghvi i Bombay, staden om vilken han skrivit sin andra roman, ”The Lost Flamingoes of Bombay” – staden som han är född och uppvuxen i och numera också bor i. Men Shanghvi har hunnit dra till Rom, där han ska jobba några månader med ett nytt filmmanus.

Istället blir vi tidstypiskt nog vänner på Facebook, där jag frågar honom varför han inte valt att emigrera för gott, som så många äldre indiska intellektuella gjorde.

– Livet har mer att ge i Indien, kulturellt, spirituellt och psykologiskt, svarar han. I Indien ger livets alla konflikter en större närvarokänsla. För mig, liksom för andra i min generation, handlar det också om att på nära håll få betrakta ett gammalt land föryngras, ett privilegium ni i Europa inte har, där ni får nöja er med att se hur gamla länder bara bli ännu äldre.

”The Lost Flamingoes …” handlar om fem människor – en homosexuell pianist, en ung fotograf, en äldre gift kvinna och en skådis – som lever jetsetliv i rika hem och på Bombays hetaste klubbar. Därför frågar jag Shanghvi om hans egna erfarenheter av megastadens nöjesliv, befolkat av Bollywoodstjärnor och bortskämda brats med pappas kreditkort.

Hans egen erfarenhet av klubblivet är begränsad, säger han; han är en ensling och mer intresserad av vad som händer inuti karaktärerna än av miljöerna de vistas i.

– Men jag ville skriva om en del av det indiska samhället som väst aldrig ser, eller vägrar att se. Förr förknippades Indien mest med fattigdom och översvämningar. Nu börjar vi ta ton i världen. En medelklass på 300 miljoner och allt det där … Men väldigt lite av det vi gör når ut, förutom klichéerna om call centers och Bollywood.

Typen av Indienskildringar har växlat, menar han, men har alltid varit ganska ointressanta. Efter det koloniala perspektivet kom magisk realism. Nu, säger han, är det ”fattigdomspornografi” som gäller, den genre som fött Aravind Adigas ”The White Tiger” och filmsuccén” Slumdog Millionaire”.

– Allt detta är hemskt tråkigt. Jag är mer intresserad av hur äktenskap, vänskap, sexuell identitet och samverkan mellan det privata och det politiska utvecklas i det postmoderna Indien, säger Siddharth Dhanvant Shanghvi, som bland sina litterära inspiratörer nämner såväl Toni Morrison, Truman Capote och Bret Easton Ellis som Jhumpa Lahiri och Michael Ondaatje.

Shanghvi sticker ut med sin kaxighet, vilket gett honom flera fiender. Kiran Desai, som 2006 vann Bookerpriset för romanen ”Bittert arv”, bugar sig däremot hovsamt mot sina äldre kollegor. Dagens indiska författare, säger hon, har mycket att tacka Salman Rushdie och hans magiska realism för. Kiran Desai, reser ofta ”hem” till Indien men bor permanent i New York, där hon är en del av den indiska författardiasporan tillsammans med bland andra Pankaj Mishra (”Buddha och världen”, ”Temptations of the West” med flera) och Suketu Mehta (”Maximum City”).

I en intervju har hon sagt att Rushdie lärt henne ”humorn och frodigheten”, blandning av folksaga, myt, politik och historia och att man inte behöver skämmas för att skriva utifrån sin egen, subjektiva mittpunkt i världen. Och V S Naipul, ständigt kritiserad i Indien för utifrånperspektivet på sitt kulturella hemland, har enligt Desai varit oerhört betydelsefull, eftersom han ju var den första som skildrade afrikaners, latinamerikaners och asiaters erfarenheter och deras relation till väst. Naipul tog första steget på stigen som praktiskt taget alla nu vandrar.

Salman Rushdie skrev nyligen en lång artikel i The Guardian som sågar filmen ”Slumdog Millionaire” för att den exotiserar slummen. Andra indiska kritiker beskyllde den för att betrakta indisk fattigdom med västerländsk blick. Författaren till boken som filmen bygger på heter Vikas Swarup och är en tämligen anonym diplomat som jobbar på indiska ambassaden i Sydafrika.

Eftersom jag själv gillar den bild av Bombay som boken – och filmen – ger (energisk och strävande, men också full av avgrundsdjupa klassklyftor) ringer jag honom i Pretoria för att få reda på varför han skrev boken.

– Jag ville varken skriva en familjeberättelse eller något strikt realistiskt. Då fick jag idén att undersöka fenomenet med syndikerad global tv-underhållning, berättar han.

Den indiska versionen av ”Vem vill bli miljonär” har klassats som Indiens mest framgångsrika tv-program någonsin. Men varför en osannolik historia om en slumpojke som vinner en frågetävling?

– Jag ville ha en tävlande som anklagades för att fuska, eftersom han inte motsvarar den gängse föreställningen av en bildad människa, men som på grund av sin livserfarenhet faktiskt kunde svaren. Därför skapade jag den fattiga betjänten som bor i Asiens största slum. Jag ville visa att kunskap inte bara är ett privilegium för den utbildade eliten.

Boken, som kom 2005, fick inte ens en bråkdel av den uppmärksamhet som filmen orsakade i år med åtta Oscarsstatyetter och otaliga debatter om skildringens grad av realism och trovärdighet. Vad tycker Vikas Swarup om filmen.

– Sättet som Danny Boyle (filmens regissör) har fångat det hårda, pulserande livet i slummen har aldrig gjorts förut. Visst har han en utomståendes blick, men det är en blick full av respekt och sympati med Bombay och dess invånare.

Fotnot: Tidigare publicerad i Dagens Nyheter.

Känd slumflicka skriver bok om sitt liv

Rubina Ali var en av barnskådespelarna i filmen Slumdog Millionaire och är bara nio år. Ändå har hon redan fått kontrakt på att skriva en bok om sitt liv.

Förmodligen blir hon därmed världens yngsta memoarförfattare.

Boken, som ges ut av brittiska förlaget Transworld, ska handla om hur hon växte upp i slummen i Bombay, valdes ut att spela i filmen och blev världskändis.

Tillsammans med två andra av filmens barnskådespelare - också de uppväxta i slummen - deltar hon nu också i välgörenhetsgalor med filmlåten Jai Ho och uppträder med Bollywooddans i affärsgallerior.

Rubina Alis bok kommer ut redan i juli i år. Intäkterna ska delas: hälften till Rubina, hälften till franska välgörenhetsfonden Medecins du Monde.

Rubinas liv har redan bjudit på skandaler. I april skrev en brittisk tidning att hennes pappa Rafiq Qureshi försökt sälja/adoptera bort henne till en rik familj i Mellersta Östern för närmare tre miljoner kronor för att förbättra livsvillkoren för resten av familjen som bor i slummen.

Men såväl pappan själv som Rubina förnekade ryktena.

Och nu kommer boken som med största sannolikhet gör familjen till miljonärer, boken där man för reda på hur allt egentligen gick till.

Som i en saga, som i Bollywood, som i Slumdog Millionaire.

Nu drar valet i Inden igång

Se Kongresspartiets valvideo som just nu går i indisk tv.

Låten ni hör är förstås Jai Ho från Slumdog Millionaire som partiet köpt från kompositören A R Rhaman för 1,6 miljoner kronor.

I morgon torsdag börjar valet i världens största demokrati. Det avslutas med en femte valdag 13 maj och 2 juni ska det nya parlamnetet samlas.

Årets indiska val är med tanke på de 714 miljoner valberättigade, av vilka runt 60 procent förväntas rösta, världens största demokratiska övning någonsin.

Världsrekpord således, även om det finns många invändningar: indisk dynastipolitik, politiker med kriminell bakgrund etc. Återkommer om det.

Tills vidare: Jai Ho!

Indiska nutida dynastier

Var med på valkampanj häromdagen. Parlamentsledamoten för Kongresspartiet Sandip Dixit hoppas bli omvald och turnerade runt i sin valkrets i östra Delhi för att träffa väljare.

- Dixit, Dixit, Dixit, skanderade supportrarna som kommit för att få en glimt av sin kandidat.

Han höll inga tal. Han anser att han inte är någon vidare talare. Åkte bara runt och hälsade på väljare och fick blomsterkransar runt halsen i utbyte.

Jag hängde med i kampanjbilen. Jag i baksätet med partifunktionärerna, Sandip Dixit i framsätet ätande puffat ris och nötter.

- Valet står mellan fortsatt sekularisering, som vi står för, och hindutva (hinduiskt-religiöst inflytande i politiken), sa han medan kampanjbilen körde över floden Jamuna.

Vi körde hem till hans mamma, Sheila Dixit, chefsminister i Unionsterritoriet Delhi, i hennes palatsliknande officiella bostad och kontor.

Sandip var stressad och ofokuserad. Kändes inte som den öppna, nya, moderna, kommunikativa politiker jag skulle vilja rösta på. Han ses som en ung kraft trots att han är 44. Han ses som nåt nytt och fräscht trots att han är son till en av Kongresspartiets mest kända politiker.

Dynastipolitiken är mer regel än undantag i Kongresspartiet. Praktiskt taget varenda parlamentsledamot under 50 år är son eller dotter till en berömd politiker.

I fredagskväll satt jag med med min vän Sanjit Das och några av hans polare, drack öl och pratade om unga lovande politiker. Varenda exempel de tog upp var son/dotter till den och den - politiker, före detta maharajor, Bollywoodskådisar, elitsläkter. Gandhi förstås, men också Deora, Pilot, Dutt etc.

Symptomatiskt nog består Kongresspartiets valfilm, vackert och snabbt filmad, nästan Danny Boyle-feeling, och akompanjerad avfilmens hitlåt "Jai Ho" (som partiet köpt rättigheterna till av A A Rahman för 1,6 miljoner kronor) av gamla klipp på Rajiv och Indira Gandhi varvade med bilder på gröna risfält och prydliga kontor med datorer.

Som om sossarnas valvideo skulle klippa in 25-30 år gamla bilder på Olof Palme Kjell-Olof Feldt och låta allt akompanjeras av BWO:s senaste eurodisko-hit.

Salman dissar Slumdog

Salman Rushdies kritik av filmen Slumdog Millionaire har tidigare publicerats i The Guardian. Nu har artiklen översatts till svenska. Igår söndag publicerades den stort i Göteborgs-Posten med puff i topp på ettan.

Salman Rushdie kritiserar bland annat filmen för att ge en "romantisk bollywoodiserad blick på Indiens oromantiska, ogästvänliga underliv", vilket han tycker är osmakligt.

Själv tyckte jag just det "romantiska bollywoodiserade" är en av filmens poänger. Det gör den till nåt utöver ännu en en angelägen film som ses av ett fåtal. Det romantiska säljer budskapet till massorna.

Han är också kritisk till den exotiserande blicken på slummen och dagens turisters förmodade intresse för fattigdom. Slumturism.

Slumturism på rätt sätt - tror jag - är bättre än många andra former av turism, bättre än att stänga in sig på lyxhotell, bättre än all-inclusive och bättre än att bara ligga på stranden. Slumturism bygger på kontakt med nåt verkligt och osminkat och kan leda till eftertanke. Jag har skrivit om detta i senaste Vagabond där man kan vara med och debattera - kolla mer här. Är slumturism ett osmakligt uttryck för vårt egoistiska behov av allt extremare upplevelser? Ett exotiskt semesteräventyr i andra människors elände? Eller är ambitionen att visa upp den osminkade verkligheten tvärtom bra för vår bild av världen och vårt engagemang mot orättvisor? Vad tycker du?

Rushdie skriver också:

"Filmen staplar så till den grad orimligheter på varandra att de till och med överträffar bokens krassa baktankar. Två pojkar som vuxit upp i slummens Bombay med språken hindi och marathi flyr en eldsvåda och tillägnar sig plötsligt perfekt engelska, god nog att både tilltala och dupera västerländska turister med."

Visst. Men det är ju bara ett publikknipande knep, precis som när Hollywood låter nazisttyskar prata engelska, senast i Valkyria med Tom Cruise och en rad andra amerikanska skådisar (nu för tiden dessbättre utan tysk brytning). Engelskan är inte trovärdig, men den gör filmen lättare att ta till sig för en stor publik. Visst vore det trovärdigare om slumpojkarna pratade matrathi eller hindi filmen ut... men... jag köper engelskan för genomslagskraften.

Ja, läs själva i GP - en för övrigt skarp och välskriven artikel.