Snabba förändringar leder till sura uppstötningar

I Indien förs just nu en hetsig debatt om migration. Chauvinistiska högerpartier vill begränsa de stora folkomflyttningarna som är en oundviklig effekt av den snabba moderniseringen.

Men kraven handlar i första hand inte om att stänga landets gränser.
De handlar om att begränsa möjligheten för indiska medborgare att bege sig till ekonomiskt framgångsrika Bombay för att söka jobb.

Stadens högerpopulistiska partier har flera finurliga förslag på hur det ska gå till.
Ett av kraven är att man ska kräva arbetstillstånd för alla som söker jobb i Bombay – ett tillstånd som bara ska ges till dem som pratar marathi, språket som stans ursprungliga befolkning talar.

Ett annat går ut på att man för att bo i Bombay måste anamma lokala sedvänjor och moraluppfattningar.

För att få kalla sig Bombaybo ska man helst också ha rätt tro, det vill säga vara hindu och inte muslim eller kristen – men det säger man inte så ofta rakt ut.

Känner ni igen kraven? De är på pricken lika de som förs fram av invandringskritiska partier i Europa. Det är inte så konstigt. Idén om att det är dåligt att blanda språk, kultur och religion är kärnan i dagens främlingsfientlighet, oavsett var den visar sig.

Precis som fattiga afrikaner drömmer om att ta sig in i Fästning Europa har alla sydasiater någon gång drömt om Bombay, de stora stålarnas och de miljoner förhoppningarnas stad, inte minst tack vare filmerna från Bollywood.

Folket som bodde här först – maratherna – är i minoritet, medan folk från övriga delar av landet är i majoritet. Här talas världens alla språk, bor hinduer, muslimer, parser, kristna, jainer och ateister sida vid sida. Här är kasttillhörighet av underordnad betydelse. Och här lever de slum- och trottoarboende tätt intill de skamlöst rika.

Det är ett kompakt och transparant samhälle: alla ser allt, ingen kan blunda för kontrasterna, ingen kan låtsas som om den andra inte finns.

Ekonomin är dynamisk, näringslivet blomstrar, det är gott om jobb, medan trängseln tilltar, slummen växer och infrastrukturen blir allt mer kaotisk.

Samtidigt är Bombay Sydasiens minst traditionella, minst religiösa och mest etniskt blandade stad.

Urbaniseringen går just nu extremt snabbt i Indien, precis som i Europa under första hälften av 1900-talet. Att högerextrema partier drömmer om en svunnen idyll då alla pratade samma språk, hade samma religion och gatorna inte svämmade över av folk är inte så konstigt. När samhället förändras snabbt är det vanligt att man fyller det sociala och psykologiska vakuumet med reaktionär nostalgi.

Ju snabbare modernisering, desto fler konservativa motkrav.

Man kan förstås dra paralleller till reaktionens framgångar i Europa och Japan i början av 1900-talet. Snabba förändringar ledde till intellektuella matsmältningsbesvär. De sura uppstötningarna kom i form av högerextremism, militärdiktaturer och nationella katastrofer.

I bräckliga stater som Pakistan och Afghanistan pågår idag liknande samhälliga sammanbrott, underblåsta av religiösa reaktionärer.

Men i Indien får de chauvinistiska högerpartierna mothugg. Öppenheten är för etablerad för att hotas i grunden.

Utvecklingen i Bombay är oroande, men jag tror att Indiens regnbågsmodell med 22 officiella språk och religionsfrihet är en tillräckligt stark motkraft för att man ska klara av att pacificera kraven på återgång till medeltiden.

Läs mer
Om reaktionen i Japan på 1800-talet kan man läsa mer om i ”Occidentalism – fiendens syn på västerlandet” av Ian Burma och Avishai Margalit, Natur & Kultur, 2008.