2050 är Indien världens andra eller tredje största ekonomi. En blomstrande demokrati laddad med välfärd och omhuldad av modernitet.
Det är en vision. Den är ganska trovärdig. Tyvärr finns det fler trovärdiga scenarier.
Om den parallella svartare visionen talade Indiens inrikesminister G K Pillai häromdagen. Han sa då att maoistgerillan som härjar i landets röda hjärta (Jharkand, Chhattisgarh, Madhya Pradesh, Orissa) planerar att störta landets regering före 2050.
Maoistledaren Koteswar Rao svarade dagen efter till nyhetsbyrån Press Trust of India:
- Vi kommer att störta Indiens regering betydligt tidigare än 2050.
Indien har lyckats pacifisera de flesta av de etniska utbrytarna genom att erbjuda decentralisering, hyfsad autonomi och officiell status till en mängd språk.
Tack vare en generös inställning till att ett samhälle kan få vara brokigt och bjuda på skillnader har Indien lyckats hålla hop i snart 64 år.
Men ska Indien falla på att man glömde de fattiga. Maoistgerillans legitimet bygger på en rasande ilska mot att staten inte funkar för de fattigaste i de fattiga delarna av landet. De lämnas åt sitt öde, negligeras, förtrampas.
Våld är sämsta utvägen, sett ur mitt perspektiv är våldet förkastligt, men de lågkastiga och fattiga byborna som tagit till vapen eller stödjer gerillan ser det inte så.
För dem är våld enda möjliga vägen att vandra. Att det blivit så är stor tragik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar