Ny flyttar Indien Online till Indienbloggen

Hej kära, bästa läsare av min blogg!

Sedan i våras bloggar jag förutom här på Indien Online också om Indien på Indienbloggen på Vagabond.se.

Jag känner att det är ohållbart att ha två Indienbloggar. Så från och med nu kommer jag bara att publicera nya texter om Indien på Vagabonds Indienblogg – och inte här.

Men den här sajten – Indien Online – kommer att finnas kvar. Sedan jag startade den 2006 har jag skrivit nästan 600 inlägg som lästs av över en halv miljon unika besökare. Sajten kommer att finnas kvar eftersoim den är ett arkiv över olika Indientexter som tänker mig att ni, kära läsare, kan ha nytta av.

Men från och med nu, alltså bara nya inlägg på Indienbloggen på Vagabond.se.

Ta mig dit nu!

Stjärnekonomernas bråk om Indiens fattiga

Indiens ekonomi krisar efter 22 år av makalös tillväxt. I början av september – medan den indiska rupien föll i värde och räntorna steg – godkände landets parlament en lag som ska ge subventionerad mat till de 800 miljoner indier som fortfarande räknas som fattiga.

Men frågan är om jättelika statliga stödprogram verkligen är bästa metoden för att utrota fattigdomen?

Oppositionen kallar matsubventionerna för röstfiske. Och Indiens två mest kända ekonomer är oense om det är staten eller marknaden som ska hjälpa Indiens fattiga.

I ena ringhörnan Amartya Sen, som fick nobelpriset i ekonomi 1998 och är verksam vid Harvard. I andra ringhörnan ekonomiprofessorn Jagdish Bhagwati vid Columbiauniversitetet.

Fajten började sedan Amartya Sen publicerat sin nya bok, An Uncertain Glory, som betyder ungefär En osäker triumf. I boken skriver han att Indien är ensamt bland Asiens tillväxtländer om att inte ha lyckas förbättra livsvillkoren för de allra fattigaste. Trots decennier av tillväxt, som bara överträffas av Kina, är hälsotalen fortfarande usla för hundratals miljoner indier.

Något är kort sagt fundamentalt fel med den indiska modellen, menar den indiska nobelpristagaren.

Under tillväxtåren fick man in stora skatteinkomster och statens finanser var mycket goda. Därför borde man ha passat att satsa ordentligt på grundskolor och primärvård. Amartya Sen tycker att Indien missade en historisk chans att minska fattigdomen.

Istället får man se sig slagna till och med av det undergångstippade grannlandet Bangladesh, som har betydligt sämre ekonomi än Indien, men stoltserar med snabbare ökning av läs- och skrivkunnighet och medellivslängd.

”Livet för den fattigare halvan av Indiens befolkning är i stort sett inte bättre än för den fattigare halvan av Afrikas befolkning”, skriver Amartya Sen – och argumenterar för att Indien inte bara kan bygga järnvägar, flygplatser och bredbandsnät, utan också måste satsa på den sociala infrastrukturen.

Problemet med statliga välfärdsprogram är bara att toppolitikernas vackra intentioner förfuskas av politiker och tjänstemän på lägre nivå, kontrar Jagdish Bhagwati, som länge räknats som nummer två efter Amartya Sen bland Indiens internationellt kända ekonomer. Statliga sociala projekt göder bara korruptionen, säger han. Fattigdomen beror inte på Indiens taskiga offentliga utbildning och sjukvård, utan på att landet har så dåligt investeringsklimat.

Se istället till att folk får jobb så kommer de att satsa på sin egen utbildning och hälsa, skriver Bhagwati i sin nya bok, som heter Why Growth Matters, alltså Varför tillväxt är så viktig.

För första gången på 22 år har Indien i år drabbats av ekonomisk kris. Nästa år är det parlamentsval, och ska den Kongresspartiledda koalitionen bli omvald måste den hitta på något som lindrar effekterna av raset.

Och hittat på något, det har man – och det med råge. De 800 miljoner indier som har det sämst ställt ska nämligen erbjudas möjlighet att varje månad köpa fem kilo statligt subventionerat ris, hirs och vete.

Denna gigantiska Marshallplan till Indiens fattiga, som redan klassats som världens mest omfattande välfärdsprogram, kommer att kosta astronomiska 140 miljarder kronor om året.  Men det vore det kanske värt. Om hjälpen når fram skulle den onekligen göra skillnad.

Kruxet är att det mesta av sådana här satsningar försvinner hos olika mellanhänder, medan bara små rännilar sipprar ner till de fattigaste. Rajiv Gandhi, som var premiärminister i slutet av åttiotalet, sa att av varje 100-rupiersedel som staten ger i bidrag till behövande så når bara 10 rupier fram.

Med tanke på fusket har Jagdish Bhagwati i högra ringhörnan en poäng i att det är klokare att se till att näringslivet har bra villkor och att folk får jobb än att skapa ett enormt byråkratiskt system för att avgöra vem som har rätt att få köpa subventionerad säd.

Men Amartya Sen i vänstra ringhörnan har å andra sidan rätt i att ekonomisk tillväxt inte räcker för att skapa välstånd för de fattigaste.

I de tre indiska delstater – en i Himalaya och två vid landets sydspets – som är mest jämlika och har högst utbildningsnivå och hälsostandard, är märkligt nog medelinkomsten låg och tillväxten långsam.

Medan de indiska delstater som toppar inkomst- och tillväxtligan har större klyftor och fler fattiga.

Därför skulle jag vilja påstå att ställningen i matchen mellan de båda indiska stjärnekonomerna om hur man bäst hjälper Indiens fattiga för närvarande är… oavgjord. 

Sändes i Obs i Sveriges Radio 24 september 2013. Lyssna! 

Beställ Amartya Sens An Uncertain Glory (skriven tillsammans med Jean Dreze) och Jagdish Bhagwatis Why Growth Matters (skriven tillsammans med Arvind Panagariya) på Adlibris.

India Unlimited: föredrag och diskussioner om Indien

Missa inte Indienseminarierna och minglet på Hotell Clarion Skanstull imorgon (onsdag 4 september) eftermiddag kl 16-19. Alla Indienintresserade välkomna! Fri entré!

Livets fyra faser på hinduiskt vis

-->

Enligt tradition delar indier/hinduer in livet i fyra livsfaser. De tre första faserna är inte så annorlunda mot hur vi lever i väst. Först lär vi oss en massa, sedan jobbar vi och tjänar pengar och därefter drar vi oss tillbaka och börjar (i bästa fall) förverkliga oss själva.

Men det fjärde stadiet i den hinduiska livscykeln – den som går ut på att vi helt lämnar den materialistiska världen – är väl däremot inte så vanlig i väst.

Så här lever man livet enligt gammal hinduisk tradition:

Brahmacharya 

Du ägnar dig åt studier i lugn och ro under ledning av en guru. Samtidigt i väst: Du går i skolan och gör dig anställningsbar.

Grihasthya

Du gifter dig, gör karriär, skaffar barn och blir familjeförsörjare. Samtidigt i väst: Du lever som en Medelsvensson med 9–5-jobb.

Vanaprastha 

Du drar dig tillbaka och hänger sig allt mer åt religionsutövande som pilgrimsresor och liknande. Samtidigt i väst: Du läser böckerna och gör resorna som du inte hann när du var mitt uppe i karriären.

Sanyasa – Du lämnar den materiella världen helt och förbereder dig för moskha (befrielse från återfödandets kretslopp). Samtidigt i väst: Du hamnar på sjukhem och sitter och grubblar på varför livet blev som det blev. 

Vissa hinduer lever för övrigt den sista fasen, Sanyasa, hela livet; har du rest i Indien har du sett dem: sadhus, heliga män, med tovigt hår och skägg som vandrar, tigger, mediterar och gör yoga. Det är kanske det man skulle ha gjort.

Boka föredrag - två perspektiv på Indien

Jag och Pradyumna Kumar Mahanandia (Pikej), huvudpersonen i min bok New Delhi-Borås, kommer att genomföra en serie gemensamma föredrag med bildspel. Ett föredrag om Indien utifrån två perspektiv - ett inifrån och ett utifrån, men också om Pikejs livsöde, kärlek till Lotta, mödosamma cykelresa och kulturkrockar första tiden i Sverige.

Passa på att boka ett föredrag för skolan, företaget, biblioteket, myndigheten, organisationen.

Mer information kommer här:

Pradyumna Kumar Mahanandia, eller Pikej som han kallas, föddes i en by i djungeln i östra Indien med en profetia. Han skulle senare i livet gifta sig med en kvinna som inte kom från byn, inte från distriktet, inte ens från landet – hon skulle dessutom vara född i oxens tecken, vara musikalisk och äga djungel.

I New Delhi träffar han många år senare Lotta från Borås som åkt folkvagnsbuss till Indien. Hon stämmer in på profetian.

Så börjar den hisnande kärlekshistorien som tar Pikej landvägen mellan Asien och Europa. Den sagoskimrande berättelsen har nu blivit den kritikerrosade boken New Delhi-Borås (Forum förlag 2013 - köp boken på Bokus eller Adlibris).

Per J Andersson är född i Hallstahammar. Redan i tonåren drömde han om att resa österut. Som 20-åring gav han sig första gången iväg med ryggsäck och minimal reskassa. Sedan dess har Indien honom i ett fast grepp. Han reser tillbaka varje år för att skriva reportage för Vagabond, som han var med och grundade för 26 år sedan, författa guide- och reportageböcker om landet och göra radioinslag. Tack vare sin långa Indienerfarenhet blir han ofta anlitad som Indienexpert.

Per – som har skrivit den nyutkomna boken om Pikejs liv – föreläser ofta om Indiens samhällsliv, seder och kultur för företag, skolor och myndigheter.

Pikej – som boken handlar om – är också en erfaren föredragshållare. Hundratals gånger har han berättat om sitt osannolika liv för politiker, företagsledare, kommunanställda, skolelever etc.

Nu kan ni boka ett spännande Indienföredrag med båda två, där Pikej ger ett inifrånperspektiv på Indien och berättar om profetian, kulturen och kärleken, medan Per berättar om Indien sett ur en europisk resenärs synvinkel – om sina möten med den brokiga och myllrande indiska kulturen.

Till föredraget visas ett bildspel med bilder från olika delar av Indien och från Pikejs hemby vid kanten av djungeln.

Boka föredrag

Kontakt

Per J Andersson, per@vagabond.se,

070-653 50 82

Pikej, info@pkmahanandia.com,

070-415 91 61

New Delhi-Borås: Lång dags färd mot lansering

Det var varit en hektisk tid sedan "New Delhi-Borås" släpptes för två veckor sedan. Bokens huvudpersoner, Pikej och Lotta, har varit med i Efter 10 i TV4, SVT:s Gomorron Sverige, Studio Ett i P1 och Radio Sjuhärad P4, och de har blivit intervjuade för reportage i Femina, PRO-tidningen och GT.

Dessutom har indiska Punjab Times, Hindustan Times och Society skrivit om Pikej och Lotta boken.

Själv har jag inte varit fullt lika medieuppmärksammad, men ändå blivit intervjuad av DN Resor, Books & Dreams, VLT och i direktsändning i Radio Sjuhärad P4. Men det räcker ju gott.

Releasefesten för boken på Södra teatern på Alla hjärtans dag 14 februari var välbesökt. Cirka 100 personer kom och jag sålde 70 ex av boken på några timmar.

Bokus, bokhandel på nätet, har satsat extra mycket på boken och har haft boken i topp i ett av sina nyhetsbrev. Även Bokia och Akademibokhandeln har puffat bra för boken och många av deras butiker har skyltat fint för den.

Ja, det var lite boklanseringsfakta.

Vill ni lyssna på ett föredrag om boken? Kom till ABF på Sveavägen 41 i Stockholm tisdag 12 mars kl 18. Då pratar jag om mötena med Pikej och Lotta, om kastsystemet i Indien och om hur det var att skriva boken.

Välkomna!

Jag håller föredrag om Indien på Göteborgs Konsthall på lördag 29 september

Myter, exotism och vulgärbilder i Indien

Få platser frammanar så exotiska föreställningar som Indien. Drömmen om en mytisk färgsprakande orientalisk kultur har varit åtråvärd i hundratals år och fortsätter att reproduceras, inte bara i västvärlden utan även i indisk populärkultur och av den indiska turistindustrin.

En röd tråd i Chitra Ganesh konst är att ösa ur bildmaterial som på olika sätt använder sig av dessa vulgärbilder och därmed osäkra en mängd föreställningar om det ”indiska”. Ett exempel är de indiska serietidningar ur vilka hon klipper och klistrar för att skapa sina collage, ett annat exempel är hennes fäbless för psykedelia som friskt hämtar bildelement ur en orientalistisk bildtradition.

Göteborgs Konsthall har bjudit in två föreläsare som från helt olika håll belyser några av dessa vulgärbilder - bilder som säger så mycket mer om västvärlden än vad de någonsin berättat om Indien.

I söndags pratade David Nessle om superhjältar och indisk populärkultur, och nu på lördag 29 september klockan 14.00 är det dags för Per J Anderssons föredrag och bildvisning:
Indien - Elefanten som började dansa, en hisnande resa i det gamla och det moderna Indien, om framgång och bakslag, myter, politiker, Bollywoodstjärnor, mat, korruption och kulturell motståndskraft.

Läs mer om föredraget och utställningen!

Månglarna i templet

Varanasi är en indisk stad som är ett koncentrat av allt som vi uppfattar som indiskt. Kaoset är tio gånger intensivare, korna tio gånger fler och klockpinglandet tio gånger vanligare än i övriga Indien. Gatorna är igenproppade med ett nästan stillastående trassel av cykelrikshor, skotrar, handdragna träkärror och sjungande män bärande på lik insvepta i guldglänsande tyg.

Det som får de flesta besökare att ändå tappa andan av hänförelse är de tusentals människor som varje morgon tar ett dopp i den bedrövligt skitbruna Gangesfloden som i det persikofärgade gryningsljuset, voilà, ser ut som flytande guld.
Det som får de flesta besökare att tappa andan av förfäran är friluftskrematoriet vid Manikarnika Ghat. Mitt i staden på en sluttande lerig flodbank belamrad med skräp brinner ständigt sju eldar där döingar kremeras innan deras aska samlas in för att ­spridas i Ganges. Där står man – jag, anhöriga, turister, förbipasserande – och tittar in i de sju eldarna. Eld har en förmåga att få människan att bara vilja stå stilla och stirra in i den, som om den rymde ett mysterium som när som helst ska förklaras. Skillnaderna mellan de här brasorna och alla andra man upplevt i sommarstugor och på scoutläger är att det ur ena änden av den här brasan sticker ut ett par svarta fötter och ur den andra ett svart kranium.

Om man ställer upp alla västerländska reseskildrare som genom historien kommit till Varanasi och äcklats av vad de ser skulle de bilda ett led som räcker två varv runt jorden. Litteraturhistorien fullkomligt kryllar av äcklade resenärer. Jag nöjer mig med att citera Sven Lindqvist som i sin bok Asiatisk erfarenhet från 1964 inte bara äcklades av kremeringsbrasorna på Manikarnika Ghat utan också av de badande pilgrimerna på Dasaswamedh Ghat några hundra meter bort. Heliga män, skrev han, är »uppblåsta som paddor« och har »slemmiga himlande ögon«. Samtidigt, skrev han, vimlar staden av »andliga klåpare och profitörer«.

Mycket vansinne kan man beskylla den indiska religionen för, men att påstå att dess innersta drivkraft är profitbegär är en mysko analys.
Förklaringen är förstås att han, precis som alla turister som besöker Varanasi, blivit snärjd av heliga män som tigger och andra män som kallar sig präster som mot betalning erbjuder guidning i religionens gudavärld. Vädjan om pengar har Sven Lindqvist och alla andra förfärade västerlänningar tolkat som skenhelighet.

Varanasi är en indisk stad som är ett koncentrat av allt som vi uppfattar som indiskt. Kaoset är tio gånger intensivare, korna tio gånger fler och klockpinglandet tio gånger vanligare än i övriga Indien. Gatorna är igenproppade med ett nästan stillastående trassel av cykelrikshor, skotrar, handdragna träkärror och sjungande män bärande på lik insvepta i guldglänsande tyg.

Jag måste medge att jag också har tänkt tanken att dessa påstridiga gudsmän är synonyma med Bibelns månglare i templet. Men så har jag kommit att tänka på ­likheterna med de västerländska kyrkorna. Även i väst tigger ju prästerna om pengar, även i väst transporteras liken genom städerna, även i väst tänder vi brasor där vi eldar våra döda. Inte då! tänker du. Jo, bara med den skillnaden att hos oss hålls döingarna bakom likbilars och krematoriers väggar, sker tiggeriet via kollektinsamlare och yttrar sig snikenheten i begravningsentreprenörernas ockerpriser på maten och kaffet till minnesstunden. Vi stoppar huvudet i sanden och låtsas att livets motsägelser och dödens nakenhet inte finns.
I Indien spelas allt upp framför oss som om det vore ett framträdande på en scen, utan hemlighetsmakeri, krusiduller och omskrivningar.

3 indiska företeelser som upprör oss

Rörig trafik
Indisk trafik är ett fungerande kaos. Fordon och fotgängare tvinnas samman i trafikknutar som vid en första anblick verkar svårupp­lösta, men alltid till slut löses upp. Alla kör där det finns plats, inte där trafikreglerna säger att de ska köra. Med andra ord: vår innersta önskan om att göra vad som faller oss in.

Ljudliga harklingar
Män och kvinnor som ljudligt rensar strupen i tågens sovvagnar och rapar lika ljudligt och stolt på fina bröllopsfester och lyxrestauranger. Att vi tycker att det är så äckligt är inget annat än ett förnekande av våra kroppsfunktioner.

Dålig kökultur
Jag hatar också köer som sväller ut till organiska folkhopar där ingen verkar stå först och ingen sist, och där de mest framfusiga vinner. Inget jag förespråkar, men när du står där sist i den långa kön är det inte din innersta längtan att få gå före alla andra och fräckt ställa dig först?

Krönikan publicerades första gången i Vagabond i mars 2012.

Västerlandets belackare

Bilderna överst fr v:  Jamal al-Din al-Afghani, Rabindranath Tagore och japanerna spöar ryssarna i kriget 1905 och visar att Asien kan besegrea Europa.

 

Medan europeisk kolonialism ofta får skulden för Afrikas problem är det tvärtom i Asien. I flera länder, framför allt i Indien, har kolonialismen fått äran för att ha introducerat allt från parlamentarisk demokrati till järnvägar. Fattigdomen, inkomstklyftorna och korruptionen kan inte skyllas på väst, brukar det heta, utan är rester av gamla asiatiska hierarkier och orientaliskt status quo-tänkande. Samtidigt frodas imperienostalgin: turister i Singapore, Malaysia, Hongkong, Burma och Indien bor på hotell och åker lyxtåg som minner om kolonialismens stil och charm, men också om de vitas överlägsenhet och de brunas underordning.

Författaren Pankaj Mishra har i flera böcker skildrat globaliseringens baksidor, men också förklarat hur västerländskt tänkande hjälpt honom att förstå indiska klass- och kasthierarkier. Han har delat sin tid mellan London och Indien och hela tiden, känns det som, vistats i ett mångkulturellt korsdrag. I sin nya bok, ”From the Ruins of Empire”, skildrar han en 1800-talsvärld dominerad av motstånd mot den europeiska strävan efter global dominans.

Ilskna gatuprotester mot väst i dagens Mellanöstern är inget nytt. 1857 rasade upproret i brittiska Indien sedan ett rykte spridits att de indiska soldaternas ammunition var insmord med ko- och grisfett och således kränkte såväl hinduer som muslimer. Samtidigt växte kritiken mot västerlandets materialism och hedonism. Arabiska, persiska, indiska, kinesiska och japanska intellektuella som levde för 100–150 år sedan propagerade för en värld fri från, vad man uppfattade som, västs känslokyla och individualism.

De var inga mörkermän. Deras drömmar handlade om en kosmopolitisk asiatisk sammanhållning som var genomsyrad av andlighet, humanism och icke-materialism. Kritiken riktades mot den koloniala samtiden där Europa lärde ut att styrka ger frihet, stål biter och pengar regerar. En av de viktigaste agitatorerna var Jamal al-Din al-Afghani (1838–97) som föddes i en persisk by, var journalist, flitig resenär och vistades omväxlande i London, Paris, Istanbul, Kabul och Kairo. Idag låter det paradoxalt, men samtidigt som han var en varm anhängare av islamism (gränsöverskridande politisk islam) vurmade han för demokrati, mänskliga rättigheter och utbildning för kvinnor.

För al-Afghani var det britterna som stod för tyranniet och fanatismen. ”Britterna är tjuvar av okänd härkomst som nyligen har dykt upp och nått framgångar tack vare sitt intrigerande”, ansåg han. Sedan brittiska trupper slagit ner det indiska upproret 1857 konstaterade al-Afghani att Storbritannien var en drake som ätit upp 20 miljoner människor, druckit upp vattnet i Indus och Ganges och inom kort också skulle sörpla i sig Oxus (antikt namn på flod i Centralasien) och Nilen. Londons liberalism var helt enkelt hyckleri, ansåg al-Afghani.

Han var inte ensam. Längre österut kombinerade Liang Qichao (1873–1929) klassiskt kinesiskt tänkande med nya västerländska idéer. Men efter en resa till USA började Liang tvivla. Han såg orättvisorna, fattigdomen och hur vita amerikaner förtryckte landsmän med annan hudfärg – och drog slutsatsen att Kina måste behålla ett auktoritärt styre. Samtidigt ville han göra upp med eliten i sitt konfucianska hemland som han ansåg drabbats av intellektuell syfilis och förordade inget mindre än en revolution av människans medvetande, en ”ny kultur”. Föga förvånande fick Liang fly landet, men kom tillbaka och blev en av Maos ideologiska inspiratörer.

Ungefär samtidigt satt allkonstnären Rabindranath Tagore (1861–1941) vid sitt skrivbord i Calcutta och drömde om det förindustriella by-Indien som han ansåg var moraliskt överlägset det mekaniserade och militariserade Europa. Precis som al-Afghani, Liang och många andra asiatiska intellektuella såg Tagore europeisk upplysning som en moralisk täckmantel för rasism med udden riktad mot asiater.

De asiatiska tänkare som Pankaj Mishra berättar så livfullt om i sin bok blev ju inte tongivande när nya nationalstater efter andra världskriget steg upp ur ruinerna efter de fallna koloniala imperierna. De nya ledarna, Nehru, Mao, Nasser, Ho Chi Minh och Sukarno, byggde inte vidare på deras kosmopolitiska pan-asiatiska humanism, utan blandade trångsynt nationalism och militarism med socialism, ännu en vit, europeisk materialistisk ideologi.

Men på gatorna i Mellanöstern har revolten mot västerlandet fått nytt liv. I brist på framgångar för sina idéer radikaliserades al-Afghani. Hans tankar om ett samhälle som anpassade islam till de nya liberala idéerna om frihet och jämlikhet ersattes mer och mer av frustrerade krav på väpnat motstånd. Många av dagens framträdande islamistister, inklusive ledarna i Iran, brukar nämna al-Afghani som ideologisk idol. Det känns kanske bakvänt att de hyllar en sådan varm förespråkare för yttrandefrihet och kvinnans frigörelse, men är väl inte konstigare än att Stalin och Pol Pot inspirerades av Marx. De bläddrade helt enkelt förbi hans tankar om demokrati, men lusläste styckena som säger att man måste göra motstånd mot västs ambition att dominera världen, även om det innebär blodspillan.

Boken jag läste:

From the ruins of empire – the revolt against the west and the remaking of Asia

Pankaj Mishra (Allen Lane, 2012). Köp den på Adlibris.

Texten publicerades första gången i Dagens Nyheter Boklördag 15 september 2012.

Boka föredrag om Indien

Vad vet du om Indien? Hur går det för IT-industrin? Hur kommunicerar man med sina indiska affärskontakter? Hur beter man sig om man blir hembjuden till en indisk familj?

Varför vägrar indiska McDonald’s att servera hamburgare? Hur slår finanskrisen mot Bombay? Styr kastsystemet fortfarande indiernas vardag? Ökar eller minskar klyftorna?

Boka ett föredrag om det moderna Indien av en av Sveriges mest erfarna Indienjournalister.

Med tanke på den snabba förändringstakten i världens näst folkrikaste land är det troligt att dina Indienkunskaper är otidsenliga och behöver uppdateras.

Per J Andersson reste till Indien första gången 1983. Sedan dess har han återvänt praktiskt taget varje år och också bott i Bombay och jobbat för nyhetsbyrån TT och flera svenska tidningar. Han medverkar regelbundet med kommentarer och reportage om Indien i Sveriges Radio och Dagens Nyheter.

1987 var Per med och grundade resetidningen Vagabond, där han fortfarande medverkar med reportage om Indien och andra länder. Han anlitas också av svenska medieredaktioner som Indienkännare och föreläser regelbundet om Indien på mässor, skolor och bibliotek, för företag och studieförbund. Och två av hans föredrag har sänts i SVT. Se Pers senaste tv-sända föredrag här!

Per har skrivit fem böcker om Indien, de senaste heter Moderna Indien (Alfabeta förlag, 2006), Indien – personlig guide (Vagabond, 2007) och Indien – elefanten som började dansa (Bilda förlag, 2007). 2013 kommer han ut med tre nya Indienböcker: en ny upplaga av guideboken på Vagabond förlag, en dokumentärroman på Forum förlag och en faktabok på Carlsson förlag.

Boka föredrag
Boka briefing, seminarium eller föredrag om Indien – med bildspel – på allt från en halvtimme till heldag för medlemmarna, personalen, eleverna, kunderna eller ledningsgruppen.

Kontakt
Per J Andersson
Tel 070-653 50 82
Mejl per@vagabond.se