När man struntar i minoriteterna kan allt gå åt helvete

Inbördeskriget på Sri Lanka pågick i decennier. Livet på ön slets sakta itu. Kriget rasade i djungler och på risfält medan självmordsbombare massakrerade folkmassor i huvudstaden. Samtidigt pågick häxjakt på misstänkta gerillasympatisörer, som började försvinna för att senare spolas upp lemlästade på öns kokospalmskantade stränder. Medierna skrev om ”Kriget i paradiset”. Sri Lanka var ju ett populärt charterresmål, 1970-talets motsvarighet till dagens Thailand. Men turistströmmarna sinade och konflikten gled in i medieskugga.

Lankesiskan Roma Tearne kom med sina föräldrar till Storbritannien som tioåring. I dag är hon känd i sitt nya hemland både som författare och konstnär. De fyra romaner hon skrivit kretsar omväxlande kring kriget på hemön och livet som exillankes i England. Nu har hennes tredje bok, ”Brixton Beach” från 2009, översatts till svenska, en våldsam familjeberättelse som spänner över tre generationer.
Annons:

I berättelsens mitt står Alice Fonseka, dotter till en singalesisk mamma, som därmed är en del av befolkningsmajoriteten, och en pappa som tillhör den tamilska minoriteten, den som gerillan slåss för. Alice ska få en lillasyster, men barnet dör under förlossningen på grund av en chauvinistisk läkare som vägrar rädda en bastardbebi. Familjen Fonsekas privata trauma blir ett med landets.

Kriget är till en början mest ett oroande men avlägset brus, men vansinnet kryper närmare. Livet i morföräldrarnas fridfulla kustby, där vågorna mullrar mot stranden och Colombo Express drar förbi inpå knutarna, blir allt farligare att leva på grund av militärens klappjakt på tamiler. Inte bara samhället brister, utan även familjen Fonseka. Boken handlar framförallt om hur kriget förgiftar nära relationer. Samtidigt pekar den på hur ett mångkulturellt samhälle kan gå åt helvete på grund av majoritetens oförmåga att härbärgera minoriteterna.

De mörka och hotfulla händelserna beskrivs med ett språk som liksom skiner av ljus och färger. Jag gillar att skildringen av hemön tillåts vara så förföriskt vacker. Grymheterna blir så mycket mer drabbande då. ”Dödsskriken gick inte längre att urskilja från födelseskriken. Medan världen blundade och paradiset bländade sig självt fortsatte de rika att åka hem varje kväll i bepansrade bilar”, konstaterar hon kärnfullt.

Familjen flyr till ett liv i exil i London där Alice växer upp med en växande känsla av tomhet, en frånvarande pappa, allt mer engagerad i tamilska gerillans kamp, och en inåtvänd mamma som tappar minnet och börjar klä dockor i sitt döda barns kläder.

Alice däremot lever nära sina minnen, för nära, vilket gör att både hennes man och son vänder henne ryggen. Längtan efter morfar på Sri Lanka är så intensiv att hon internaliserar hans tankar. Hon blir ett med honom – och döper sitt första egna hem till Brixton Beach, en kombination av det faktiska läget i London och minnet av morfars strand.

På försommaren 2009, samtidigt som ”Brixton Beach” gavs ut i Storbritannien, krossade militären den tamilska gerillan. Kriget var över. Återuppbyggnaden startade, turisterna började återvända. Är allt bra nu? Nej, inuti människorna, vill Roma Tearne säga, pågår ett annat krig: det mellan minnena av det förflutna och livet här och nu. Det kriget är ännu inte avgjort.

Publicerades först i Dagens Nyheters Boklördag 7 januari.

Köp boken billigt på Adlibris!
Eller på Bokus!

Fler turister, men krångligare visumregler

Allt fler utländska turister besöker Indien. I december kom 21 procent fler turister än samma månad året innan.

De positiva siffrorna presenterades av turistministern Kumari Selja, som tror att turismen nu kommer att öka ytterligare tack vare de nya enklare visumreglerna som innebär att turister från fem länder slipper ansöka om visum i förväg.

Den förenklade visumproceduren, som innebär att man får visumet på flygplatsen sedan man landat i Indien, gäller bara medborgare från Finland, Luxembourg, Japan, Nya Zeeland och Singapore - och alltså inte från Sverige och övriga Norden.

De utländska turisterna blev dramatiskt färre i början av det nya millenniet, men har nu ökat i antal i flera år.

Samtidigt har Indien försvårat visumreglerna för turister som vill resa till Indien, göra ett besök i ett grannland, till exempel Nepal eller Sri Lanka, och sedan återvända till Indien.

Tidigare var detta inget problem, bara man hade ansökt om att få resa in i Indien två eller flera gånger under den period som turistvisumet gällde.

Men med motivet att sätta stopp på internationell terrorism har nu möjligheten att resa in och ut ur Indien gjorts krångligare. Turisterna måste nu fylla i en extra blankett när de söker visum och en vid imigrationsdisken på flygplatsen. Risken finns också att man nekas inträde och tvingas resa tillbaka till den flygplats man kommer ifrån.

- Vi kommer att ta upp den här frågan med utrikesministeriet. Ja, (de nya reglerna) har skapat problem, säger ministern, enligt The Hindu.

Hoppfullt i Sri Lanka

Jag når toppen kvart i sex på morgonen. Går in i templet byggt kring Sri Pada, det heliga fotavtrycket av Budda i berget, som övervakas av tempeltjänare klädda i långa mörkblå yllerockar av armémodell.

En nedsänkning i berget, format som en fot, men en jättes fot, 1,80 meter långt, nästan en meter brett. Om Budda klev in i evigheten här så hade han på äldre dagar växt ordentligt.

Nedsänkningen är inklätt med tyg, runtomkring ljuslila heliga lotusblommor.

Längs muren som omringar templet står vi, 30-40 utländska turister och ett hundratal srilankeser och spanar mot horisonten i öster.

Jag befinner mig på toppen av Adams Peak, som också kallas Sri Pada (Det Heliga fotsteget), pilgrimsmålet i Sri Lanka som lockar buddister, hinduer, muslimer och kristna, som här samsas om heligheten.

Bergen är svarta, himlen först svart, sedan djupblå, därefter ljusblå. I glipan mellan bergen och molntäcket flammar det till. Då är klockan tio över sex och ett rött återsken glöder på molnens undersida.

Det ser ut att komma från de mäktiga svarta bergen, vilket gör att hela scenen påminner som när Frodo oroligt tittar upp mot bergen långt borta i fjärran och ser Mordors eld flamma ondskefullt ovanför bergen.


Lyssna på ett studiosamtal med mig i P1-programmet Människor och Tro om Adams Peak och konflikten på Sri Lanka.

Biljard på The Grand

– Skulle min herre ha något emot att spela ett parti biljard med mig, frågar den vitklädde kyparen på The Grand.

Det känns som om han bara gått och väntat att det skulle dyka upp en europé så att han kunde få väcka den slumrande, sepiabruntonade kolonialhistorien till liv.

– Inte alls, tvärtom, svarar jag så artigt jag kan, och försöker härma hans överdrivet artiga brittisk-engelska accent.

Semesterorten Nuwara Eliya var de engelska och skotska plantageägarnas dröm om att återvända hem.

Eftersom de inte kunde tillbringa weekenden på de skotska högländerna skapade de Nuwara Eliya mitt i teplantageområdet i Sri Lankas berg.

Det sägs att det var engelsmannen John Davy som 1819 hittade platsen vid foten av Pidurutalagala, öns högsta berg. Här på 1 889 meters höjd över Indiska oceanen var klimatet så likt det i Skotland att han förmodligen började gråta av hemlängtan.

Här slapp de viktorianska officerarna och plantageägarna tropikernas hetta. I det svala bergklimatet slapp man svettas, det vill säga känna att man hade en kropp, utan istället inbilla sig att man var bara vara idé och tanke. En själ fritt svävande i klar bergsluft.

Fram växte en brittisk replik med tudorhus, rosenrabatter, stramt klippta häckar, gräsmattor snaggade ner till roten, hästkapplöpnings- och golfbana och så småningom förstås ett Grand Hotel och en Hill Club, där plantageägarna kunde roa sig och koppla av när de var lediga.

I början av 1900-talet var Nuwara Eliya, som betyder Ljusets stad, en komplett Hill Station, som engelsmannen säger. En typ av miljö som skildrats kul och insiktsfull från liknande platser i andra brittiska kolonier av såväl Somerset Maughan som Anthonny Burgess.

Fram till sextiotalet var bara britter – och av manligt kön – välkomna i baren på The Hill Club. 1973 nationaliserade Sri Lanka plantagen och kastade ut de brittiska plantageägarna. Nuförtiden släpps alla nationaliteter och förstås också kvinnor in. Men i biljardrummet på The Grand finns ännu bara en herrtoalett.

Nuwara Eliya var ett av mina favoritstopp när jag ryggsäcksluffade Sydasien runt i ungdomen. För mig är nostalgin inte bara turistens dröm om att få återtuppleva den förfinade herrskapsatmosfären i det gamla Imperiet, utan betydligt mer reell, näraliggande och personlig.

När jag spelar biljard i The Grands 100 år gamla biljardrum med mörk träpanel på väggarna och tickande väggklocka får jag en känsla av att denna plats är min. Min historia, min bakgrund, mitt liv.

Samtidigt: socialt utkastad i rymden. De bekanta människorna är borta, medan miljöerna är kvar. Det är som att promenera omkring på skolgården till sin gamla högstadieskola – och känna tomheten.

– Din tur, säger kyparen.

Han presenterar sig som Bala, är indisk tamil och är klädd i vit serveringsuniform med sarong. Hans farföräldrar togs till Sri Lanka från Sydindien för att jobba på plantagen när förra seklet var ungt.

– Nice try, säger han när jag missar grovt.

– Beuuuutiful try, säger han när jag missar lite mindre grovt.

Han vinner förstås.

Det är länge sedan en europé vann en biljardmatch över Bala.

Det är länge sedan européer var herre på täppan i Sri Lankas tebuskegröna bergstrakter.

På teplantagemanagerns veranda

Nu gör Indien Online en kort utflykt till Sri Lanka. I en vecka varvas tankar om Indien med tankar och upplevelser från Sri Lanka.

Jag sitter på verandan till Castlereagh Bungalow, där teplantagets manager med familj bodde fram till för tio år sedan. Sedan 2005 är det istället ett boutiquehotell.

Turisterna kommer från Storbritannien mest, men även en del kineser och andra européer hittar hit. Här kan britterna minnas en tid som flytt.

Förr var managern brittisk. Jag kan se honom framför mig i khakifärgade kortbyxor och skjorta, kästrumpor och kängor.

Men 1973 nationaliserades plantagen, som var tur var. Därefter har de åter privatiseras, men i huvudsak är det srilankesiiska ägare. Marken som tebuskana står på förblir dock i statens ägo.

En bit bort ligger längorna där teplockerskorna och deras familjer bor. De är praktiskt taget uteslutande indiska tamilerna, hitforslade u som arbetskraft av britterna på 1800- och början av 1900-talet från indiska delstaten Tamil Nadu.

Deras situation har förbätras något sedan jag var här på 1980-talet. Då var många av dem statslösa. I dag har de medborgarskap i Sri Lanka. Men lönen förblir låg. Jag såg en uppgift om att lönen för ett dagsverke är 25 kronor.

Och här sitter jag på teplantagemanagerns gamla veranda och äter en frukost som skulle en arbetsvecka för dem att jobba ihop till.

Ändå tror jag att detta är bra turism. Man lär sig i alla fall något om hur det går till här uppe på teplantagen i bergen. Men de enorma klyftorna förblir en klump i halsen.

Kriget är slut och folk här uttrycker sitt hopp. Efter 26 års krig och terror från båda sidor har det varit lugnt sedan i maj förra året. Nu ska landet byggas.

- Inte bra att presidenten fängslade Fonseka (den förlorande oppositionskandidaten i presidentvalet nyligen), inte bra... det är maktfullkomligt. Ingen vet vart han tagit vägen, vi får inga nyheter, hans fru har inte fått träffa honom, är en sammanfattning av vad srilankeser sagt till mig hittills.

Indiska valet - tre glimtar

Tre glimtar från valrörelsens Indien. Valet började 16 april och avslutas 13 maj. Nu på torsdag röstar bland annat Bombayborna.

1. Regional politik. M Karunanidhi, högste minister i delstaten Tamil Nadu, påbörjade häromdagen en fasta i protest mot regeringen i grannlandet Sri Lanka, som inte vill gå med på vapenvila i konflikten med tamilernas gerilla LTTE. Två andra ministrar i delstatsregeringen fastar också i protest.

Karunanidhi förträder det regionala partiet Dravida Munnetra Kazhagam (DMK) som i dag är en allierad till Kongresspartiet på nationell nivå.

För befolkningen i Tamil Nadu är konflikten på Sri Lanka oerhört känslosam och politiskt het, eftersom gerillan säger sig företräda en minoritet av tamiler, samma etniska och lingvistiska grupp som dominerar i Tamil Nadu.

2. Kommunisterna. Indiens kommunist- och vänsterpartier kommer inte att lansera någon premiärministerkandidat förrän rösterna räknats och valresultatet offentliggjorts, enligt Prakash Karat, ordförande i Communist Party of India (Marxist).

Vänstern vill då lansera en kandidat som sitter i underhuset, Lok Sabha, och inte Kongresspartiets kandidat, Manmohan Sing, som sitter i överhuset, Raja Sabha.

Trix och rävspel. I slutänden tror jag att vänstern, som hoppade av samarbetet med Kongresspartiet i juli förra året i protest mot kärnkraftsavtalet med USA, återvänder till sina gamla bundsförvanter.

3. Kongresspartiet behöver stöd. Sharad Pawar, ordförande i Nationalist Congress Party, ett av Kongresspartiets allianspartier, sa häromdagen att regerande Kongresspartiet kommer att behöva stöd från såväl kommunistpartierna som regionala partier för att kunna forma en regeringsduglig koalition/allians, samma slutsats som de flesta valanalytiker redan kommit fram till.

Samhörighet i olikhet

Bernard Nossiter var korrespondent i Indien för Washington Post. I början av sjuttiotalet skrev han en bok där han kallade Indien för "babels land". Han skrev: "Den fortsatte förvirringen kring vilket språk som gäller ... kommer bara att leda till ifrågasättandet av ett enat Indien".

Hans analys byggde på exemplet USA, som ju trots etniska skillnader just hölls samman av ett gemensamt språk (och praktiskt taget en gemensam tro).

Men Nossiters analys kunde inte vara mer fel. Det faktum att indierna fritt fått välja och kunnat utveckla sin identitet genom olika språk och olika religiösa föreställningar har tvärtom tämjt alla separatistiska tendenser.

Hade man tvingat de indiska bengalerna i öster och tamilerna och keraliterna i söder att prata hindi hade vi idag kanske inte haft ett Indien, utan flera.

I Pakistan och Sri Lanka tvingade man på befolkningen ett oficiellt språk i tron att det var nödvändigt för att hålla samman nationerna.

Istället håller dessa länder på att slitas sönder av separatistiskt våld (Pakistan slets itu 1971 på grund av språkfrågan, nu ifrågasätter fler grupper regimen).

Gnistan tändes hos minoriteterna (tamiler i Sri Lanka, bengaler i Östpakistan) när de förvägrades att tala sitt språk i officiella sammanhang.

1956 omorganiserade Indien sina delstater efter språkliga gränser och skapade ett tjugotal mininationer inom Indiska unionen. Det var ett genidrag, skulle det visa sig.

Samma år införde Sri Lanka singalesiska, befolkningsmajoriteteten singalesernas språk, som enda officiella språk i hela landet.

- När ni förnekar mig att tala mitt språk förnekar ni mig allt, sa en tamilsk ledare på Sri Lanka.

- Ni önskar ett delat Ceylon. Ni kommer att få ett delat Ceylon, varnade en annan.

Det dröjde till 1983 innan konflikten på Sri Lanka blossade upp i våld och krig. Sedan dess är det en segdragen svårtlöst konflikt som skördat tusentals liv.

Hade Sri Lanka gjort som Indien och skapat en tamilsk delstat med tamil som officiellt språk och en singalesisk med singalesiska som officiellt språk och en tvåspråksmodell i unionsregeringen hade landet förmodligen varit lugnt och fredligt idag.

Hade Pakistan inte infört urdu som allenarådande officiellt språk och inte byggt hela idén om nationell samhörighet på religionen (islam) hade landet förmodligen varit mycket fredligare idag.

Då, för 40-50 år sedan applåderade många i väst Pakistans och Sri Lankas enspråksmodeller, eftersom de trodde att ett språk precis som i Europa var fundamentalt för att hålla samman nationen. Indien däremot spåddes en snar undergång med sitt samelsurium av kulturella identiteter.

Regnbågsmodellen (Indien) visade sig leda till att medborgarnas förtroende för ledningen växte sig stark. Enhetsmodellen (Sri Lanka och Pakistan) ledde däremot till bittert våld och ifrågasättande av regeringens legitimitet.

Man måste få tala sitt språk och be till sin gud

Många länder hålls samman av ett gemensamt språk och en gemensam religiös tro.

Indien har varken eller. Indien har hundratals språk och visserligen en majoritet hinduer, men också alla stora världsreligioner, däribland cirka 140 miljoner muslimer (13,5 procent av befolkningen) och stora minoriteter kristna (2,3 procent) och sikher (1,9 procent).

Redan på 1920-talet omorganiserade mahatma Gandhi självständighetsrörelsen (Indiska nationalkongressen) efter språkliga gränser. Alla ska med och alla ska få prata sitt språk, resonerade han.

Som författaren Mukul Kesavan (historiker, Cricketfantast, modern sekulariserad muslim, redaktör för en litterär tidskrift, alltså en typisk indisk blandning) påpekat: Nationalkongressen var en politisk Noas ark som försökte få med "varje indisk art ombord".

Katastrofen med delningen i Indien och Pakistan 1947 - mot Gandhis och Nehrus vilja - gjorde de indiska politikerna ännu mer övertygade: Indien skulle vara en sekulariserad republik, och inte ett hinduiskt Pakistan.

Indiens konstitution blev och har förblivit sekulariserad. Där står inget som ger hinduer mer rätt att utöva sin religion än andra, som ger hinduer någotsom helst privilegium över andra trosinriktningar.

Att vara muslim i Indien har ofta inneburit att man utsatts för diskriminering (men utan stöd i lagar och oficiella dokument, som tvärtom predikar lika rätt). Sedan självständigheten har å andra sidan tre presidenter varit muslimer, liksom två riksåklagare (chief justices). Sittande premiärminister är sikh och ordförande i största politiska partiet är född katolik. Indiens rikaste industrialist är muslim, liksom flera av Bollywoods mest populära skådespelare.

Indiens muslimer tror mer på demokratin än genmomsnittsindierna, och muslimerna har också högre valdeltagande än resten av befolkningen. Väldigt få indiska muslimer har gått med i fundamentalistiska islamistiska rörelser.

Däremot finns en stark hindufundamentalistisk rörelse. Historikern Ramachandra Guha har en teori om varför hindunationaliströrelsen växt i styrka de senaste 15 åren: så länge Pakistan ser ut som det gör (med starka muslimska fundamentalistiska krafter) kommer det att finnas hindufundamentalism i Indien, säger han.