Inbördeskriget på Sri Lanka pågick i decennier. Livet på ön slets sakta itu. Kriget rasade i djungler och på risfält medan självmordsbombare massakrerade folkmassor i huvudstaden. Samtidigt pågick häxjakt på misstänkta gerillasympatisörer, som började försvinna för att senare spolas upp lemlästade på öns kokospalmskantade stränder. Medierna skrev om ”Kriget i paradiset”. Sri Lanka var ju ett populärt charterresmål, 1970-talets motsvarighet till dagens Thailand. Men turistströmmarna sinade och konflikten gled in i medieskugga.
Lankesiskan Roma Tearne kom med sina föräldrar till Storbritannien som tioåring. I dag är hon känd i sitt nya hemland både som författare och konstnär. De fyra romaner hon skrivit kretsar omväxlande kring kriget på hemön och livet som exillankes i England. Nu har hennes tredje bok, ”Brixton Beach” från 2009, översatts till svenska, en våldsam familjeberättelse som spänner över tre generationer.
Annons:
I berättelsens mitt står Alice Fonseka, dotter till en singalesisk mamma, som därmed är en del av befolkningsmajoriteten, och en pappa som tillhör den tamilska minoriteten, den som gerillan slåss för. Alice ska få en lillasyster, men barnet dör under förlossningen på grund av en chauvinistisk läkare som vägrar rädda en bastardbebi. Familjen Fonsekas privata trauma blir ett med landets.
Kriget är till en början mest ett oroande men avlägset brus, men vansinnet kryper närmare. Livet i morföräldrarnas fridfulla kustby, där vågorna mullrar mot stranden och Colombo Express drar förbi inpå knutarna, blir allt farligare att leva på grund av militärens klappjakt på tamiler. Inte bara samhället brister, utan även familjen Fonseka. Boken handlar framförallt om hur kriget förgiftar nära relationer. Samtidigt pekar den på hur ett mångkulturellt samhälle kan gå åt helvete på grund av majoritetens oförmåga att härbärgera minoriteterna.
De mörka och hotfulla händelserna beskrivs med ett språk som liksom skiner av ljus och färger. Jag gillar att skildringen av hemön tillåts vara så förföriskt vacker. Grymheterna blir så mycket mer drabbande då. ”Dödsskriken gick inte längre att urskilja från födelseskriken. Medan världen blundade och paradiset bländade sig självt fortsatte de rika att åka hem varje kväll i bepansrade bilar”, konstaterar hon kärnfullt.
Familjen flyr till ett liv i exil i London där Alice växer upp med en växande känsla av tomhet, en frånvarande pappa, allt mer engagerad i tamilska gerillans kamp, och en inåtvänd mamma som tappar minnet och börjar klä dockor i sitt döda barns kläder.
Alice däremot lever nära sina minnen, för nära, vilket gör att både hennes man och son vänder henne ryggen. Längtan efter morfar på Sri Lanka är så intensiv att hon internaliserar hans tankar. Hon blir ett med honom – och döper sitt första egna hem till Brixton Beach, en kombination av det faktiska läget i London och minnet av morfars strand.
På försommaren 2009, samtidigt som ”Brixton Beach” gavs ut i Storbritannien, krossade militären den tamilska gerillan. Kriget var över. Återuppbyggnaden startade, turisterna började återvända. Är allt bra nu? Nej, inuti människorna, vill Roma Tearne säga, pågår ett annat krig: det mellan minnena av det förflutna och livet här och nu. Det kriget är ännu inte avgjort.
Publicerades först i Dagens Nyheters Boklördag 7 januari.
Köp boken billigt på Adlibris!
Eller på Bokus!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar