Gud finns i Calcutta (1991)

Återpublicering. Ett reportage från Calcutta, skrivet 1991.


Gud finns. Jag vet, för jag har sett honom i Calcutta.


På kvällarna kommer han åkande på en upplyst vagn med olikfärgade lampor, blomstergirlanger och bolmande rökelsestickor, och ibland är det förresten en hon.
I skymningen drar de fram genom den täta smoggen, längs de gropiga gatorna, genom en stad med en böljande, svällande, pulserande ström av människor, bilar, handdragna rikshor och bussar som ser ut att vara gjorda av folie som någon först knycklat ihop och sedan försökt släta ut igen.

En explosion, två explosioner, tre explosioner.
Jag vaknar och sätter mig upp i sängen. Smällarna avlöser varandra; ljudet studsar mellan fasaderna och in i rummet på Hotel Shilton på Sudder Street. Jag är sömndrucken, känner mig förvirrad och orolig. Försöker minnas var jag är och vad som händer.
Stockholm? Frankfurt? New Delhi? Calcutta?
Anti-Bush-demonstrationer? Israeliska Patriot-robotar? Irakiska Scud-missiler?
Den sena kvällsbrisen som fladdrar i de skitiga gardinerna för med sig ljudet av dova trummor, ettriga flöjter, skratt, jubel och skrik.
Jag lutar mig ut genom fönstret, det luktar damm och i natten som är tjock av krutrök och fuktiga dimmor ser jag hundratals människor bölja fram längs den leriga och gropiga Sudder Street; en skär gudafigur med blå snabel, män i uniformer som blåser i säckpipor, pojkar som dansar extatiskt till smattrande tablas och kastar hemmagjorda smällare, långa skuggor.
Cirkus? Tivoli? Barnens dag?
Det är den 29 januari 1991. President Bush’ bomber faller över Bagdad. Jag har precis landat i Calcutta efter 20 timmars flygresa, 24 timmars försening och en omväg över Kazachstan och Uzbekistan. Hjärnan är fylld med bomull, kroppen skriker efter sömn, det är omöjligt att somna om, världen är galen och jag förstår ingenting.
Mer än att det här är inte som hemma.

Jag klär på mig och går ut på Indiens gator och det är som i en dröm.
Orkestermedlemmarnas röda jackor, svarta hattar, vita damasker och blänkande säckpipor skär genom den grå dimman över Stuart Lane, Free School Street och Lenin Sarani. En tjock pukslagare bankar takten med hela sin kraft och jag står och tittar på svettpärlorna som trillar ner för hans grova hals och väter sömmarna i halsen på hans t-tröja.
Efter musikerna kommer en gudabild prydd med smycken och tagetes, dragen på en kärra med olikfärgade glödlampor och snirkliga träsniderier. Sedan ännu en kärra med en brummande och rykande generator. Och ännu en orkester i uniformer. Och ännu en gudabild. Och ännu en… Explosionerna från de hemmagjorda smällarna gör ont i öronen och trycker tungt mot bröstkorgen.
Det är Skänninge marknad, brittisk tatoo och indisk prålig religiositet och livsglädje – allt i ett.

Längs väggarna sover familjer inlindade i jutesäckar. Lamporna från gudavagnarna lyser upp deras ansikten, ljudvolymen är som på en rockkonsert. Barnen skruvar på sig i dammet som virvlas upp av hundra par fötter och en man tittar plötsligt upp, blinkar, gäspar, men ser inte särskilt förvånad ut, sluter snabbt ögonen igen, somnar om.

Ett fyrverkeri av ljud, ljus och dofter ända fram till midnatt: Durga, demonförstöraren, Saraswati, konstens och utbildnings gudinna och så förstås Kali, dödsgudinnan, som gett namn till detta livsbejakande och lidande inferno – Kalis stad, Kalikata, Calcutta.
Kali, den svarta guden, är mörk som vinternatten, blod droppar från hennes utsträckta tunga och kransen runt henns nacke består inte av blommor utan av dödskallar och hon dansar lyckligt – ja, i triumf – över sin makes kullvräkta kropp. Engelsmännen blev förstås förfärade när de först kom hit på 1600-talet. En på samma gång gudomlig och bloddrypande kvinna som dessutom respektlöst skändade sin man.
Officeren och fältherren Robert Clive, som återerövrade stan från en uppstudsig muslimsk prins 1757, kallade Calcutta ”den otäckaste platsen i universum”. Författaren Rudyard Kippling tyckte att stan var fruktansvärd. Och Winston Churchill skrev så här om Calcutta i ett brev hem till sin mor: ”Jag kommer alltid att vara glad att jag sett den... eftersom... det gör det onödigt för mig att någonsin se den igen”.
Men för mig är döden och förfallet i Calcutta inte det bestående intrycket, även om jag förstås inte kan slita blicken från de stympade tiggarna som hasar sig fram på sina benstumpar mellan bilarna på paradgatan Chowringhee, familjerna som bor, äter, sover och tvättar sig på trottoaren någon decimeter från brölande lastbilar och mullrande spårvagnar och det blodiga offrandet av getter i folkvimlet vid Kalitemplet.
Nej, Calcutta är framför allt liv. Aldrig tidigare har jag sett så mycket liv och rörelse på en och samma plats. Femton miljoner människor ihopträngda på några kvadratmil. 3,7 kvadratmeter per person. Bara en kvadrat per skaft i slummen. Tänk er det! En kvadratmeter. Herregud, här är det trångt. Henri Michaux uttryckte det så här i En barbar i Asien: ”Jag känner till ett tjugotal huvudstäder. Strunt! Men så har vi Calcutta! Calcutta, universums mest fullpackade stad”.

Calcutta fungerar, vibrerar, expanderar, inte på grund av, utan trots allt. Människans överlevnadsinstinkt och livsgnista triumferar över apatin. Här är livet värt att levas – trots allt.
Bilar, människor och djur kastar sig mot varandra i ett ständigt pågående chicken-race och man tänker att nu smäller det, men som genom ett under gnuggar och gnider de sig bara skuldra mot skuldra, kaross mot kaross – pang-bom – oj, där rök en backspegel – en stunds kaos och så frigör de sig igen – i stort sett hela.
I människors ögon ändå en sorts lugn.

Gå över gatan? Sätt upp en stoppande hand, trafiken tvärnitar, du springer över. En knyck, en dragspelsinbromsning, stilla för några magiska, smoggdallrande sekunder och sedan fortsätter allt att pulsera i samma tempo som förut.
Samtidigt: i Calcuttas centrum känns det mer som om man hamnat i en ladugård eller på en bymarknad än i en världsmetropol. Det är bräkande får och spannmålsblast. Det är avspänt och bonnigt. Potatissäckar bärs, grönsaker tvättas, kött styckas, sockerrör manglas, kor strövar omkring och slickar i sig gamla exemplar av calcuttatidningen The Telegraph och trippande hjordar av getter vallas mellan taxibilar och rikshor. Det luktar rökelse, bajs, vedrök, svett, dieselavgaser och... blommor. Just det, mitt i skiten och dammet: en underbar, kittlande doft av tagetes, hinduismens favoritblomma.

Privatlivet har flyttat ut på gatan. Hela livet rullas upp – allt på en gång, här och nu. På trottoaren: kokkärl, vattenpumpar, madrasser, askar med personliga tillhörigheter, eldstäder, sovande bäbisar, läsande män, tvättande kvinnor. En familj som bor i en gatukorsning har till och med hängt upp ett par enkla tavlor på en husfasad. Ett svartvitt fotografi av familjen strax under skylten med gatunamnet. Privatliv mitt i det offentliga.

Jag traskar på gatorna runt New Market, men ändå genom köket (hoppsan jag trampade nästan på degen), toaletten (dålig i magen idag ser jag), sovrummet (att han kan sova i det här larmet), vardagsrummet (”hej, hej, jag kommer från Sverige, ja, jag tycker mycket om Calcutta”) och verkstaden (en febril akitivitet).
Det känns som att gå på en genomfartsled dragen genom lägenheterna i ett hyreshus.
Jag klampar på genom deras liv utan att be om lov och trots det – det finns en exotisk brist på fysisk integritet – möts jag nästan bara av vänliga, tillmötesgående blickar. Och trots att vanligt myllrande folkliv en vanlig vardag ibland påminner om upplopp, myteri, revolution eller något ännu värre känner jag mig välkommen. Jag är trygg.

Alistar Perera är sjukligt mager. Hans TBC plågar hälsan ur honom, han hostar och rosslar och kastar i sig en massa blå och vita piller flera gånger om dagen. Jag har inte sett honom på några månader och han är smalare än jag minns honom som.
Vi slår oss ner på golvet i familjen Pereras rum. Tillsammans med Barbara har han två döttrar, Althier, fem år, och Ann, fjorton år.
Familjen Perera är anglo-indier, alltså ättlingar till indier som konverterade till kristendomen och engelska språket eller som var barn i kärleksaffärer och äktenskap mellan engelsmän och indier. De allra flesta anglo-indier, eller firinghis (utlänningar) som de elakt brukar kallas i Bengalen, har fortfarande engelskan som modersmål och kristendomen som rättesnöre.

Anglo-indierna var lojala mot britterna och belönades ofta med statliga jobb långt ner i hierarkierna; de jobbade inom järnvägen, posten, telegrafen och som lägre tjänstemän i den offentliga förvaltningen. Sedan Indien blev självständigt 1947 har det inte gått så bra för Asiens motsvarighet till Latinamerikas mestiser. Man kan tycka att deras språkkunskaper och religion borde ha gett dem oerhörda fördelar i det postkoloniala Indien. I många delstater är ju fortfarande engelska det officiella myndighetsspråket. Men de anglo-indier jag mött i Calcutta befinner sig på samhällets botten. Som Mister Patrick.

Mister Patrick har ett förflutet som yrkesmilitär, men en dag för många år sedan sa han upp sig och sedan har allt på något sätt gått snett. Idag bor han på altanen framför ett förfallet och övergivet hus på Sudder Street. Där bor också två andra män och under dagarna när männen är på sina arbeten vaktar Patrick deras ägodelar. Som ersättning får han dela deras middagsmat. Man kan inte direkt kalla Patrick arbetslös, även om pengar nästan aldrig bor i hans fickor.
Patrick är mycket artig, konverserar lågmält och välartikulerat och får tack vare sitt internationellt gångbara modersmål många vänner bland de utländska resenärer som bor på något av Sudder Streets många budgethotell. Och hans utsatthet verkar aldrig övergå i desperation; han tigger inte av de förbipasserande, frågar aldrig efter pengar, vill inte ha något, även om han då och då motvilligt kan gå med på att låta sig bjudas på en kopp te.

Familjen Pereras rum vetter mot gatan i ett slags halvslum – huslängorna är i alla fall byggda av tegel och betong – och är inte mycket större än insidan av en ordinär svensk lekstuga. Allt vore ganska okej om de hade rummet för sig själva. Men familjen Perera är inneboende och sover på en bred madrass under sängen.
I sängen bor Alistars kompis. Det är han som har förstahandskontraktet.
– Det här är verkligen ett skithus, ett skitigt litet hål, suckar Alistar och häller i mer sött mjölkte och propsar på att få bjuda på ännu en bidi.

Längs väggarna en byrå, ett fotogenkök, fotografier och koffertar med kläder. Det är mörkt och fuktigt inne i rummet och ännu värre blir det under monsunen i juli och augusti. När de tropiska stormarna drar in från Bengaliska viken och vräker ner regn så att det känns som om någon vänt upp och ner på en hel ocean där uppe i himlen, då vattenfylls Calcuttas gator och förvandlas till kanaler. På Park Street i centrum klev kontoristerna rakt ner i båtar från andra våningen under en monsun för några år sedan.
Under de allra våtaste veckorna är allt en röra. I Pereras rum står vattnet en meter djupt och familjen tvingas sova sittande hela nätterna uppe i sängen tillsammans med Alistars kompis.
Under några dramatiska veckor varje sommar fungerar ingenting. Avloppet, distributionen av mat till marknaden, kollektivtrafiken, elektriciteten – allt klappar mer eller mindre ihop. Femton miljoner människor och inget funkar. År efter år. Och politikerna i stan verkar inte ens särskilt bekymrade.
Klockan fyra varje morgon kliver Alistar upp och börjar promenera de fem kilometerna till hamnen vid Hooghly-floden, där han jobbar som vakt. Buckliga spårvagnar vilar stilla på spåren, handdragna rikshor står lutade mot fläckiga fasader, miljoner människor under jutesäckar och yllefiltar längs trottoarerna drömmer i den ännu svala gryningen om en ljusare framtid – och Alistar går fortare och fortare, ja, ibland måste han springa för att hinna i tid. Han svettas. Han hostar. Han svär.
Han jobbar två pass. Sammanlagt 16 timmar. Klockan nio på kvällen är han hemma igen, sväljer sin TBC-medicin, kryper ihop på madrassen och somnar.
Det enda som återstår är att hoppas på underverk, och det gör Alistar och Barbara Perera.

De ber innerligt varje morgon och varje kväll till den blonde Jesus som sorgset betraktar trängseln i rummet från teckningen i tavelramen på den fuktskadade betongväggen ovanför sängen. De ber och ber om en bättre värld, mindre monsunregn, fler brev och tjockare klädpaket från mig, rikligare inkomster och ett anständigt liv.

Om de praktiska livsbetingelserna är usla för miljoner calcuttabor, då är kulturutbudet desto bättre. Det finns fler publicerade poeter i Calcutta än i Rom och Paris tillsammans, fler litterära magasin än i London och New York och fler förlagsredaktörer än i hela övriga Indien. Poesiuppläsningar, filmklubbar, teatrar, uppvisningar med klassisk indisk dans och Indiens största bokmässa.
På Oxford Book & Stationery på Park Street, en av Calcuttas största bokaffärer, är utbudet imponerande. Hyllor fyllda med poesi och prosa, såväl indisk som utländsk, och akademiska böcker om allt från teknologi till socialantropologi. När jag frågar om de möjligen har någon bok om indiskt te plockar försäljaren S G Modwani fram fem–sex tjocka standardverk om teodling plus ett dussin statliga rapporter om de senaste årens teproduktion i Darjeeling och Assam.

Böcker belagda med en hinna av damm och stoft täcker väggarna ända upp till taket. Modwani får ta stegen till hjälp för att komma åt de översta hyllorna.
Oxford har dessutom en låneavdelning med 700 registrerade låntagare. En service som man startat på grund av att de offentliga biblioteken fungerar så dåligt.
– Bokintresset är stort i Calcutta, konstaterar föreståndaren R N Mansukhani där vi sitter på hans kontor inrymt i en trämonter som hänger under taket. Bombay och Delhi har blivit centra för jetset och modefolk, medan Calcutta är den intellektuella staden.
Men det är inte bara Oxford Book & Stationery som har välfyllda bokhyllor. Bokkommersen är intensiv över hela Calcutta, framför allt runt universitetet: vissa bokhandlare har bara ett hål i väggen, andra lägger upp sitt utbud på ett plastskynke på gatan. I en liten kiosk som säljer frukt och böcker kommer jag över en pocketversion av Indiens konstitution. På en trottoar i centrum räknar jag till ett tjugotal försäljare som kränger juridikböcker och häften som innehåller olika lagar och förordningar (Indiens motsvarighet till Svensk författningssamling). Och på en sjaskig bakgata bläddrar jag i några av de hundratals poesihäften med lokala poeter som prydligt exponeras mot en nerklottrad stenmur.

Britternas koloniala äventyr i Indien startade för drygt 300 år sedan just här i Bengalen, det bördiga östra hörnet av den väldiga Gangesslätten. De europeiska influenserna har därför verkat längre och fått större genomslags-kraft här än i övriga Indien. 1835 meddelade det brittiska kolonialstyret i Calcutta att ”den brittiska regeringens stora målsättning bör vara att främja europeisk litteratur och vetenskap” och att pengar därför ”hädanefter anslås till att delge den infödda befolkningen kunskap om engelsk litteratur och vetenskap med hjälp av det engelska språket”.
Detta var ett på många sätt unikt beslut i brittisk kolonialhistoria. I och med beslutet gjorde engelsmännen indierna, och framför allt bengalerna, delaktiga i samhällsbygget. Snabbt växte en ny medelklass fram, influerad av västerländskt tänkande, med ett gemensamt språk – engelskan – och gemensamma intressen.
Bengalerna tog britterna på orden och snart växte en ny bildad indisk medelklass fram, influerad av västerländskt tänkande och med engelskan som gemensamt språk.
Bengalisk litteratur influerades av den europeiska romanen och europeiska verk översattes till bengali. Moliére publicerades på bengali långt innan engelsmännen hade hört talas om den nye franske komediförfattaren. Ett nytt ideal skapades, en sann bengalisk intellekuell, en bhadralok, skulle ha encyklopediska kunskaper i Leonardo da Vincis anda – det vill säga känna till det mesta om allt.

Några av Bengalens intellektuella förgrundsfigurer på 1800-talet var upplysningsfilosoferna Ram Mohan Roy och Ramkrishna, som ville förena hinduismen med västerländskt tänkande. De sådde det första fröet till självständighetsrörelsen genom att formulera idéerna om en självständig indisk nation. Men den kanske mest kände bengalen här i Sverige är nog författaren, filosofen, tonsättaren och bildkonstnären Rabindranath Tagore, nobelpristagare i litteratur 1913.

Sneglandet på europeisk kultur innebar paradoxalt nog också en radikalisering av politiken i Calcutta, en bieffekt av britternas beslut att utbilda lokalbefolkningen. Mahatma Gandhi och hans icke-våldsrörelse blev aldrig särskilt populär i Bengalen. Här hade man sin egen hjälte, Subhas Chandra Bose, som ville använda våld för att frigöra Indien från britterna (Bose dog i en flygolycka 1945, två år före självständigheten).
Politiska strejker, demonstrationer och manifestationer har alltid varit en del av Calcuttas vardagsliv, och var en av anledningarna till att britterna 1911 bestämde sig för att flytta huvudstaden till Delhi.

Ajit Roy bor i en förort till Calcutta och är sinnebilden av en intellektuell bengal, en bhadralok. Han har varit aktiv i kommunistpartiet och i Bertrand Russel-tribunalen (vilket ledde honom till ett möte med Olof Palme 1981), jobbat som tidskriftsredaktör och skrivit ett tjugotal böcker om tredje världen.
I dag är han gammal, denne spenslige man med stora svarta plastglasögon, men har knappast slagit av på takten. Fortfarande skriver han regelbundet i den indiska tidningen Economical and Political Weekly och i den svenska tidskriften Sydasien.
Ajit Roy har för länge sedan lämnat kommunistpartiet – han klagar över CPI (M):s ideologiska dogmatism – men anser ändå att vänstern har förvaltat kunskapsarvet väl. Den ekonomiska situationen för de fattiga i Västbengalen, säger han, är visserligen inte särskilt mycket bättre än i övriga Indien.
– Men, tillägger han, utbildningstraditionen har skapat en större medelklass och mer medvetna lantarbetare och småbönder. De feodala strukturer-na är inte lika starka här som i Bihar och Uttar Pradesh.
– Satsningen på utbildning och skolor, säger Ajit Roy, har skapat en ny självkänsla bland landsbygdens fattiga.

På Albert Hall Coffee House i universitetskvarteren samlas studenter, lärare, journalister och författare för att dricka kaffe, röka och diskutera dekonstruktion, tantrisk symbolism, astrologi eller den eviga frågan om inte kommunism och planekonomi ändå är överlägsna kapitalismen.
Detta är förmodligen ett av de sista kaféer på jordklotet där den kommunistiska revolutionen ännu anses vara ett relevant diskussionsämne.
Takfläktarnas roterande skuggor dansar på de flammiga och flagnande ärtgröna stenväggarna och barfota kypare i vita uniformer och vita mössor ilar mellan borden. Jag pratar med en man med svarta plastglasögon, halvlångt svart hår och sandaler. Han konstruerar pipelines på dagarna, berättar han, extraknäcker som statistiklärare på universitetet på kvällarna och läser allt han kommer över om astrologi. Han vill absolut veta vad jag anser om kommunismen. Medveten om att det låter slitet svarar jag ”bra i teorin, dåligt i praktiken”. Han nickar instämmande.
– Lenin hade en del bra idéer, men där har vi den verkliga idolen, säger statistikläraren plötsligt och gör en svepande gest bort mot en tavla med trasigt glas på den skitiga väggen. Tagore med sitt toviga hippiehår och Fröding-skägg blickar ödmjukt tillbaka.

Trots sina röda herrar är Västbengalen en livlig marknadsekonomi utan politiska begränsningar ens för de råaste formerna av kapitalism.
Runt 1910 emigrerade tusentals familjer av marwari-kasten från Rajasthan i västra Indien till Calcutta för att göra affärer. De lyckades bra, fyllde de tomma stolarna i bolagsstyrelserna efter britterna och dominerar idag nästan hela finansmarknaden och all handel i Calcutta.
Den framgångsrikaste familjen av alla marwaris heter Birla. Deras imperium sträcker sig över hela den indiska subkontinenten. Med högkvarter i Calcutta tillverkar Birlas företag allt från TV-apparater och bilar till verktyg och kläder. De har sponsrat klanen Nehru-Gandhis valkampanjer sedan fyrtiotalet och äger en av Indiens största engelskspråkiga dagstidningar, The Hindustan Times.

I Calcutta har Birla byggt sjukhus, tempel och en park med en inomhusskridskobana, grundat konstmuseet och institutionen The Birla Academy of Art and Culture och uppfört ett ståtligt planetarium. En välgörenhet som har skänkt familjen en plats i de flesta calcuttabors hjärtan.
Familjen Birla trivs med sina stalinistiska politiker. De kommunistiska fackföreningarna bråkar ibland, skatterna på lyxkonsumtion (öl, fina restauranger etc) är höga och företagande kräver en massa pappersexercis för att tillfredsställa den statliga administrationen i det jättelika regeringskontoret, Writer’s Building. Men trots detta håller sig staten i allt väsentligt i bakgrunden.
När det gäller sociala projekt gör regeringen faktiskt inte mycket numera. Planer utarbetas, beslut fattas, men inget händer. Byråkratin får Kafkas processer att verka effektiva; papperskvarnen går på sparlåga på grund av politisk vånda, brist på resurser och korruption.

Att promenera genom Writer’s Buildings kontorssalar, stora som handbollsplaner, fyllda av illa formade papperspyramider med risk för ras, är en omtumlande upplevelse. Tjocka lager av damm över allt utom de senaste akterna, korongspelande och sovande tjänstemän i hörnen och det saktmodiga ljudet av en långsam pekfingervals på en femtio år gammal skrivmaskin.
Några av världens sista stalinister för en politik som – sett ur ett svenskt perspektiv – mest kännetecknas av laissez faire-ekonomi och nattväktarstat. Till och med Europas konservativa framstår som socialdemokrater på vänsterkanten i en jämförelse.

Vijay Dudeja är en mycket rik direktör för ett framgångsrikt temäklarföretag i Calcutta. Hans företag, Tea Brookers Private Ltd, har förmedlat det Darjeeling-te som fyra år i rad satt världsrekord i höga priser på Calcuttas teauktion.
Ett parti av 1991 års second flush, andra skörden, gick till ett japanskt företag för 1 800 kronor per kilo. I Japan såldes det sedan för 6 000 kronor per kilo.
Dudeja – en satt figur med aristokratisk min och Tom Jones-polisonger – är överklass så som jag föreställer mig överklassen i Europa för hundra år sedan. När han ser att jag svettas i hans kvalmiga kontor, tar han inte två steg till höger och knäpper på fläkten. Nej, han trycker på en knapp på skrivbordskanten, en tjänare kommer rusande och han beordrar med släpig arrogans:
– Snälla du, slå på fläkten, Mister Andersson svettas.
Dudeja bjuder hem mig till sitt residens i den fashionabla stadsdelen Alipore.
– Kom på en drink, säger han och får det att låta så amerikanskt.

I hans hus går betjänten baklänges framför oss för att inte missa minsta vink från sin herre och när vi slagit oss ner i rottingfåtöljerna på verandan kommer huspojken rusande i genomsnitt var femte minut med olika tilltugg. Hans rörelser är osäkra, hans blick blank och undergiven och jag känner mig generad.
Dudeja bjuder på cognac och häller i Chivas Regal till sig själv.
– Mm, god, säger jag och doftar och läppjar, är den indisk?
– Nej! Fransk! svarar Dudeja stött.
Han bjuder på cigarr.
– Utmärkt, säger jag. Är den indisk?
– Nej, holländsk!
En enda klunk, ett enda bloss kostar förmodligen lika mycket som huspojkens dagslön och så antyder jag att Curvoisier VSOP smakar som nåt billigt indiskt plagiat. Han blänger på mig surt ganska länge efteråt, men säger inget.
Dudeja skryter om sin rikedom, rakt på sak, utan krusiduller. Han utstrålar: Jag är rik, jag har stor mage, jag dricker importerad sprit, jag mår bra. Och hela tiden vill han höra hur medelklassliv levs i Europa. Vad äter ni till lunch? Är hälsokost populärt? Går ni på workout?
– Ja, mikrovågsugnar har vi i Indien också, säger frun när jag berättat om svenska lunchvanor. Men mikrovågsugnar passar inte här i Indien. Tjänarna förstår sig inte på dem. De trycker bara sönder knapparna.
När jag berättar om mitt besök på kommunisternas partikansli suckar Dudeja uppgivet.
– Calcutta, säger han, är väl snart världens sista kommunistiska bastion.
– Ställer inte kommunisterna till några problem för ditt företag?
– Nej, inte alls. Problem finns det över hela Indien, men för min del finns det inga speciella problem som har att göra med marxistregeringen här i Bengalen.
– Så allt tal om Lenin och Stalin
och en genomgripande revolution för att sopa bort kapitalismen är mest prat?
– Nej, svarar tedirektören trött och skramlar med isen i whiskyglaset, det är enbart prat.

Researchat och skrivet 1991 efter två resor samma år till Calcutta. Ett år då Indien stod och balanserade mellan det gamla och det nya. Samma år skrotades den indiska modellen med skyhöga tullmuror och självförsörjningsmodellen. Istället blåste liberaliseringsvindar och en frisk bris av avregleringar.