Värst är att komma hem

Jag har precis kommit hem till Sverige från en längre resa och har som vanligt drabbats av en sorgsen känsla av att livet här hemma är grått och meningslöst.
Jag pratar med familj och vänner, ser på tv, läser tidningar och kollar på Facebook.

Allt som jag hör och läser känns så … fjuttigt och irrelevant.

Min hud är fortfarande brun och varm och jag har kvar den söta doften av indisk rökelse i kläderna när jag slår upp den svenska tidningen som bara innehåller meningslösheter. Braskande rubriker om nya dieter, farliga mediciner och kändisar som skiljt sig.

Känslan av meningslöshet och inre tomhet är oändlig. Jag känner mig som en rymdfarare som landat på en absurd planet där bara oväsentligheter skapar tidningsrubriker, där bara obetydligheter engagerar invånarna.

Efter en längre resa i Asien känns livet här hemma inneslutet i en glasbubbla. Det är kvavt och trångt.

Under resan tog jag in tusentals nya intryck. Allt hade en mening och en riktning. Allt kändes så viktigt där ute: minsta tidningsnotis verkade handla om liv och död för tusentals människor, hela städer, länder, världsdelar.

Där ute var det stor sorg och enorm glädje, dramatisk natur och himlastormande väderfenomen. Där ute var alla samtal viktiga och alla möten märkvärdiga.

Jag tyckte att resan förändrat mig, fått mig att mogna, medan de här hemma stått och stampat på samma fläck medan jag var borta.

Jag minns en gruppresa jag gjorde i Indien för några år sedan. Vi var 20 skandinaver som i tre veckor reste runt och delade umbäranden och problem och upplevde storslagna ögonblick. Efter hemkomsten fortsatte vi att träffas regelbundet i flera år. Det kändes så befriande att träffas. Ingen annan förstod så bra vad jag varit med om.

Vi klamrade oss fast vid varandra som drunknade i ett hav av meningslösheter.

Jag läser i olika resefora på nätet där nyss hemkomna resenärer rapporterar om sina symptom. Det handlar om trötthet, brist på aptit, tryck över bröstet, ångest och framför allt en känsla av att ingen här hemma förstår dem.
Jag hittar till och med ett namn på åkomman: Post Travel Stress Disorder, PTSD.

Jag funderar på om asiater som varit på resa i Europa upplever samma känsla av tomhet när de kommer hem igen. Jag letar i litteraturen och … jovisst, jag hittar flera skildringar av hemvändande exilindier som har svårt att anpassa sig i det gamla hemlandet. Hembygden har stått still, kanske till och med backat, upplever de, och de kommer inte riktigt in i samhället igen.

Men ingenstans beskriver de hemkomsten som grå och meningslös. Hemvändarproblem kan alla uppleva, verkar det som, men komma-hem-depression får man inte i Bombay och Chennai. Kanske är det ändå ett rent i-landsproblem, en lyxåkomma som bara drabbar bortskämda västerlänningar som fått se den kämpande vardagstillvaron som kännetecknar fattigare länder.

Första två dagarna efter hemkomsten från New Dellhi, Calcutta och Bangalore är värst. Då känns allt svenskt som en enda dissonans som skär i öronen.

Men det bästa med efter-resan-syndromet är att det går över. Sakta tonar världen bort ur kroppen. Sakta blir jag normal igen. Jag börjar åter läsa de svenska dagstidningarna och lyssna på vardagssnacket på kafferasten och tycka att allt detta känns riktigt relevant.

Men jag kommer aldrig att bli som jag var före resan. Ett frö är sått. Längtan tillbaka ut i världen går inte riktigt över. Längtan efter att vara en del av ett gränslöst globalt samhälle biter sig fast. Men det ser jag inte som en åkomma. Det väljer jag att klassa som personlig utveckling.

Sändes i Sveriges Radios P1:s Tankar för dagen 3 januari. Lyssna!