Ny flyttar Indien Online till Indienbloggen

Hej kära, bästa läsare av min blogg!

Sedan i våras bloggar jag förutom här på Indien Online också om Indien på Indienbloggen på Vagabond.se.

Jag känner att det är ohållbart att ha två Indienbloggar. Så från och med nu kommer jag bara att publicera nya texter om Indien på Vagabonds Indienblogg – och inte här.

Men den här sajten – Indien Online – kommer att finnas kvar. Sedan jag startade den 2006 har jag skrivit nästan 600 inlägg som lästs av över en halv miljon unika besökare. Sajten kommer att finnas kvar eftersoim den är ett arkiv över olika Indientexter som tänker mig att ni, kära läsare, kan ha nytta av.

Men från och med nu, alltså bara nya inlägg på Indienbloggen på Vagabond.se.

Ta mig dit nu!

När jag blev en vedervärdig figur i en roman

Hurusom jag skrev en taskig recension och blev en vedervärdig figur i författarens nästa bok.

"Vi ses i min nästa roman", måste författaren Mikael Bergstrand ha tänkt när han läste min recension i Vagabond nr 9.2011 av hans debut i gubblitt-genren, Delhis vackraste händer (Norstedts 2011). Så här avslutades min recension:

Det är ganska kul och väldigt fartfyllt om vad Indien kan göra med en 50-årskrisande svensk man, men tyvärr också ganska platt och ytligt.
Själv har jag försökt utmana den gängse bilden av Indien här i Vagabond och i olika reportageböcker. Om jag lyckats vet jag inte. Men Mikael Bergstrand, som bott flera år i New Delhi och jobbat för Sydsvenskan – försöker inte ens. Det blir den gamla schablontyngda bilden av Indien – ännu en gång. Men som snabb underhållning: javisst. Tråkigare läsning finns.

Jag vet att jag tänkte när jag skrev det där att det kanske var förmätet att påstå att jag försöker utmana den gängse bilden av Indien, men jag betonade ju att jag bara försöker, och påstod aldrig att jag lyckats, fast det fanns förstått underförstått i texten. Hade lite ångest efter att det kommit i tryck. Kanske var jag för hård?

Mikael Bergstrand måste hur som helst ha blivit djupt sårad av den negativa slutklämmen på recensionen. I sin andra bok om den medelålders Indienresenären Göran Borg, Dimma över Darjeeling, som gavs ut tidigare i höst, kommer hämnden. I den nya boken finns en karaktär som jag misstänker är en parodi på … på mig.
På en bjudning på svenska ambassaden i New Delhi träffar bokens huvudpersoner, Malmökillen Göran Borg och Delhigrabben Yogi, en svensk författare:

Plötsligt avbröts det uppslupna sorlet av en gråblond, spenslig svensk man i min egen ålder som högljutt påkallade allas uppmärksamhet.
"Hallå, om ni kan vara tysta en liten stund så har jag någonting viktigt att berätta för er", ropade han och viftade med en bok.
Mannen presenterade sig som Ronny P. Gyllin, just P:et mellan för- och efternamn betonade han så att saliven sprutade ur munnen på honom, och han förklarade att han var författare till boken På bönpall genom det nya Indien utan fördomsfulla glasögon. Den långa och omständliga titeln hade han valt utifrån sin vana att utforska Indien från passagerarsätet på en motorcykel.
"Bil är för banalt och riksha så kliché, som om Indien bara var ett land fyllt av moped- och cykelkärror. Det finns så många föreställningar och myter om det här landet som jag väldigt effektivt slår ihjäl i min bok", sa han. "Jag visar det nya Indien, landet som byggs av IT, entreprenörskap och medicinsk spetskompetens och som ändå står stadigt med bägge fötterna i den kulturella jordmånen."

Så formulerade Mikael Bergstrand sin hämnd, sitt svar på mitt påstående i recensionen att jag försökte utmana gängse Indienbilder.

Han syftade förstås på mina böcker Moderna Indien ("Jag visar det nya Indien …") och Indien - elefanten som började dansa ock kanske också New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige ("Den långa och omständliga titeln …"). Men jag måste ge Mikael Bergstrand en eloge, bortsett från de självgoda dragen och satiriska poängerna hos romankaraktären så sammanfattar han väldigt fint mina ambitioner med Indienskriverierna.
Scenen från svenska ambassaden i New Delhi fortsätter med att den odräglige Ronny P. Gyllin hyllar ayurveda samtidigt som han framfusigt försöker kränga sin bok. Men även efter ambassadbjudningen, när handlingen utspelar sig i tedistriktet Darjeeling vid kanten av Himalaya, återkommer bokens huvudperson flera gånger till Ronny P. Gyllins förskräckligt politiskt korrekta bok om Indien.

På bokmässan i Göteborg i slutet av september höll Mikael Bergstrand ett seminarium om sin nya bok. Då hade jag ännu inte läst den och kände alltså inte till parodin på mig. Jag gick fram till honom efteråt och presenterade mig – förhoppningsvis inte genom att uttala initialen mellan mitt för- och efternamn så att saliven sprutade. Jag tror jag förväntade mig ett kollegialt leende, ett handslag och en nyfikenhet. Jag var i alla fall nyfiken på honom som skrivit så mycket om Indien, mitt favoritämne. Vi som skriver om Indien brukar hålla ihop och samarbeta. Fika, äta lunch, bolla saker mellan varandra.

Men Mikael Bergstrand såg inte så road ut. Snarare förvånad. Kanske förskräckt – jag vet inte, jag kanske efterkonstruerar om jag påstår det. Och så sa han avmätt:
– Jasså det är du!
Och sedan gick han.
Jag kände mig snopen. Ville han inte småprata lite, Indienskribenter emellan? Nej, han kanske var stressad, intalade jag mig. Han skulle ju signera böcker i montern. Hade inte tid. Så var det nog.
Nu förstår jag att anledningen var en annan. Han kanske befarade att jag läst hans svar på min taskiga recension och var arg på honom. Ville ställa honom mot väggen.

Nu när jag läst klart Dimma över Darjeeling känner jag mig faktiskt inte alls arg. Visst, när jag först läste sidorna som handlade om mig hettade kinderna och klappade hjärtat lite extra snabbt. Men nu efteråt känner jag mig snarare ärad över att jag är värd att bli en figur i en roman.

Besviken skulle jag bli om Mikael Bergstrand påstår att Ronny P. Gyllin inte syftar på mig, utan på någon annan (kanske finns det ett drag av Jan Myrdal i Ronny P. Gyllin – eller kanske är han en hopkopiering av en hel massa Indienskribenter han ogillar).

Och hur är då uppföljaren, Dimma över Darjeeling? undrar du.
Ungefär som föregångaren, Delhis vackraste händer, svarar jag.
Slutmeningarna från recensionen av förra boken funkar även på den nya, så här kommer de igen:

Det blir den gamla schablontyngda bilden av Indien – ännu en gång. Men som snabb underhållning: javisst. Tråkigare läsning finns.

Global Fusion i Stockholm – lyssna på L Subramaniam i Berwaldhallen

Sista oktober bara måste du gå till Berwaldhallen i Stockholm och lyssna på den indiska violinisten och virtousen L Subramaniam, som du kan höra ett smakprov på i Youtubeklippet här ovanför. Jag lovar, det blir en upplevelse du kommer att minnas resten av livet.

Subramaniam, som kommer från Chennai (Madras) i sydindiska Tamil Nadu, är känd för sitt ekvilibristika sätt att komponera nyskapande musik och traktera en fiol med finess. Han är känd för filmmusiken som han gjort till indiska regissören Mira Nairs Salaam Bombay (1988) och Mississippi Masala (1991) och för sin medverkan i italienska regissören Bertoluccis Little Buddha (1993).

Subramaniam har förutom filmmusik för Hollywood skrivit musik för orkester och balett. Konserten i Stockholm har han kallat Global fusion.

Det fina med konserten på fina Berwaldhallen är att det inte behövar kostar skjortan. Billigaste biljetterna går lös på bara 50 kronor.

Boka biljetter här!

Stjärnekonomernas bråk om Indiens fattiga

Indiens ekonomi krisar efter 22 år av makalös tillväxt. I början av september – medan den indiska rupien föll i värde och räntorna steg – godkände landets parlament en lag som ska ge subventionerad mat till de 800 miljoner indier som fortfarande räknas som fattiga.

Men frågan är om jättelika statliga stödprogram verkligen är bästa metoden för att utrota fattigdomen?

Oppositionen kallar matsubventionerna för röstfiske. Och Indiens två mest kända ekonomer är oense om det är staten eller marknaden som ska hjälpa Indiens fattiga.

I ena ringhörnan Amartya Sen, som fick nobelpriset i ekonomi 1998 och är verksam vid Harvard. I andra ringhörnan ekonomiprofessorn Jagdish Bhagwati vid Columbiauniversitetet.

Fajten började sedan Amartya Sen publicerat sin nya bok, An Uncertain Glory, som betyder ungefär En osäker triumf. I boken skriver han att Indien är ensamt bland Asiens tillväxtländer om att inte ha lyckas förbättra livsvillkoren för de allra fattigaste. Trots decennier av tillväxt, som bara överträffas av Kina, är hälsotalen fortfarande usla för hundratals miljoner indier.

Något är kort sagt fundamentalt fel med den indiska modellen, menar den indiska nobelpristagaren.

Under tillväxtåren fick man in stora skatteinkomster och statens finanser var mycket goda. Därför borde man ha passat att satsa ordentligt på grundskolor och primärvård. Amartya Sen tycker att Indien missade en historisk chans att minska fattigdomen.

Istället får man se sig slagna till och med av det undergångstippade grannlandet Bangladesh, som har betydligt sämre ekonomi än Indien, men stoltserar med snabbare ökning av läs- och skrivkunnighet och medellivslängd.

”Livet för den fattigare halvan av Indiens befolkning är i stort sett inte bättre än för den fattigare halvan av Afrikas befolkning”, skriver Amartya Sen – och argumenterar för att Indien inte bara kan bygga järnvägar, flygplatser och bredbandsnät, utan också måste satsa på den sociala infrastrukturen.

Problemet med statliga välfärdsprogram är bara att toppolitikernas vackra intentioner förfuskas av politiker och tjänstemän på lägre nivå, kontrar Jagdish Bhagwati, som länge räknats som nummer två efter Amartya Sen bland Indiens internationellt kända ekonomer. Statliga sociala projekt göder bara korruptionen, säger han. Fattigdomen beror inte på Indiens taskiga offentliga utbildning och sjukvård, utan på att landet har så dåligt investeringsklimat.

Se istället till att folk får jobb så kommer de att satsa på sin egen utbildning och hälsa, skriver Bhagwati i sin nya bok, som heter Why Growth Matters, alltså Varför tillväxt är så viktig.

För första gången på 22 år har Indien i år drabbats av ekonomisk kris. Nästa år är det parlamentsval, och ska den Kongresspartiledda koalitionen bli omvald måste den hitta på något som lindrar effekterna av raset.

Och hittat på något, det har man – och det med råge. De 800 miljoner indier som har det sämst ställt ska nämligen erbjudas möjlighet att varje månad köpa fem kilo statligt subventionerat ris, hirs och vete.

Denna gigantiska Marshallplan till Indiens fattiga, som redan klassats som världens mest omfattande välfärdsprogram, kommer att kosta astronomiska 140 miljarder kronor om året.  Men det vore det kanske värt. Om hjälpen når fram skulle den onekligen göra skillnad.

Kruxet är att det mesta av sådana här satsningar försvinner hos olika mellanhänder, medan bara små rännilar sipprar ner till de fattigaste. Rajiv Gandhi, som var premiärminister i slutet av åttiotalet, sa att av varje 100-rupiersedel som staten ger i bidrag till behövande så når bara 10 rupier fram.

Med tanke på fusket har Jagdish Bhagwati i högra ringhörnan en poäng i att det är klokare att se till att näringslivet har bra villkor och att folk får jobb än att skapa ett enormt byråkratiskt system för att avgöra vem som har rätt att få köpa subventionerad säd.

Men Amartya Sen i vänstra ringhörnan har å andra sidan rätt i att ekonomisk tillväxt inte räcker för att skapa välstånd för de fattigaste.

I de tre indiska delstater – en i Himalaya och två vid landets sydspets – som är mest jämlika och har högst utbildningsnivå och hälsostandard, är märkligt nog medelinkomsten låg och tillväxten långsam.

Medan de indiska delstater som toppar inkomst- och tillväxtligan har större klyftor och fler fattiga.

Därför skulle jag vilja påstå att ställningen i matchen mellan de båda indiska stjärnekonomerna om hur man bäst hjälper Indiens fattiga för närvarande är… oavgjord. 

Sändes i Obs i Sveriges Radio 24 september 2013. Lyssna! 

Beställ Amartya Sens An Uncertain Glory (skriven tillsammans med Jean Dreze) och Jagdish Bhagwatis Why Growth Matters (skriven tillsammans med Arvind Panagariya) på Adlibris.

India Unlimited: föredrag och diskussioner om Indien

Missa inte Indienseminarierna och minglet på Hotell Clarion Skanstull imorgon (onsdag 4 september) eftermiddag kl 16-19. Alla Indienintresserade välkomna! Fri entré!

SVT-korrens bok om matens betydelse i Indien

Varför äter indierna som de gör? Varför är det så mycket starka kryddor i maten och varför vägrar hinduer att äta nötkött, muslimer att äta fläskkött och jainister grönsaker som växt under jorden, som lök och potatis?

Malin Mendel Westbergs nya bok, Bombay take away, är ingen kokbok, det är en reportagebok om matens betydelse för indierna och det indiska samhället. Men varje kapitel avslutas med ett recept, så lite konkret matinspiration får man på köpet. Men här finns inte bara recept på finmat, utan också på grytan som trottoarboende i Bombay kokar över gasolköket på gatan.

Malin är frilansande tv-journalist och filmfotograf och har tillbringat de åtta senaste vintrarna i Indien med man och barn. I Indien gör hon inslag för olika SVT-program, som Rapport/ Aktuellt och Korrespondenterna.

I senaste Vagabond, nr 7.2013, finns en intervju med Malin och hennes recept på en av Indiens vanligaste maträtter, linsgryta, dal fry.

Här läser du mer om Bombay take away.

Indiska nättroll tycker till om Husbykravallerna

Times of India har en artikel om kravallerna i Husby och andra Stockholmsförorter som nu pågått i fyra nätter. Times of India skriver:

"The riots in one of Europe's richest capitals have shocked a country that prides itself on a reputation for social justice, and fuelled a debate about how Sweden is coping with both youth unemployment and an influx of immigrants."

Efter artikeln, som påpekar hur många invandrare tar emot, följer en kommentarsträng med hundratals kommentarer.

Här får man klart för sig att nät också finns i Indien. Kommentarerna pendlar mellan att påstå att Sverige är ett djupt rasistiskt samhälle och att skylla allt på muslimer. Så går det om man släpper in en massa pakistanier och andra muslimer, menar indiska nättroll.

Mest förvånande kommentaren kommer från Vincent i Madras (Chennai) som skriver:

"Keep allowing third-world people inside and this is what happens. Western nations need to shut their doors and save themselves from the third-world deluge."

En störtflod från tredje världen! Formulerat av någon som uppenbarligen bor i densamma.

Läs artikeln och kommentarerna här!

100 år sedan Tagore fick Nobelpriset

4 juni är det prick 100 år sedan bengalen Rabindranath Tagore fick Nobelpriset i litteratur. Det firas i Stockholm med ett framträdande av gruppen Baithak från London med Bollywoodstjärnan Sharmila Tagore från Indien.

Lyssna på mitt radioreportage om Tagore som sändes i P1-programmet Obs för två år sedan, 150 år efter författarens och konstnärens födelse!

Förköp på biljetter finns på resebyrån Indcen på Sveavägen i Stockholm. Här hittar du info om priser mm till jubileumseventet i ABF-huset!

Livets fyra faser på hinduiskt vis

-->

Enligt tradition delar indier/hinduer in livet i fyra livsfaser. De tre första faserna är inte så annorlunda mot hur vi lever i väst. Först lär vi oss en massa, sedan jobbar vi och tjänar pengar och därefter drar vi oss tillbaka och börjar (i bästa fall) förverkliga oss själva.

Men det fjärde stadiet i den hinduiska livscykeln – den som går ut på att vi helt lämnar den materialistiska världen – är väl däremot inte så vanlig i väst.

Så här lever man livet enligt gammal hinduisk tradition:

Brahmacharya 

Du ägnar dig åt studier i lugn och ro under ledning av en guru. Samtidigt i väst: Du går i skolan och gör dig anställningsbar.

Grihasthya

Du gifter dig, gör karriär, skaffar barn och blir familjeförsörjare. Samtidigt i väst: Du lever som en Medelsvensson med 9–5-jobb.

Vanaprastha 

Du drar dig tillbaka och hänger sig allt mer åt religionsutövande som pilgrimsresor och liknande. Samtidigt i väst: Du läser böckerna och gör resorna som du inte hann när du var mitt uppe i karriären.

Sanyasa – Du lämnar den materiella världen helt och förbereder dig för moskha (befrielse från återfödandets kretslopp). Samtidigt i väst: Du hamnar på sjukhem och sitter och grubblar på varför livet blev som det blev. 

Vissa hinduer lever för övrigt den sista fasen, Sanyasa, hela livet; har du rest i Indien har du sett dem: sadhus, heliga män, med tovigt hår och skägg som vandrar, tigger, mediterar och gör yoga. Det är kanske det man skulle ha gjort.

Resetidningens framtid

Om resetidningarna ska överleva måste de kort sagt bli mer personliga, blodfyllda och litterära.
Utan närvaro av människans själ dör reseskildringen.

I framtiden duger det heller inte att à la saligt insomnade tv-programmen Packat och klart och När & Fjärran dimpa ner på en främmande plats och yrvaket rapportera om första bästa ting man får syn på. Om resetidningarna ska överleva i korselden av twittrande informationsbitar och tvåradiga statusuppdateringar tror jag att de måste göras av resenärer som stannar lite längre på varje plats och tillåts skriva episka och sammanhängande berättelser.  

Det är ett utdrag ur min senaste krönika i vagabond om resetidningarnas framtid. Läs hela krönikan!

Följ min blogg med Bloglovin

Boka föredrag - två perspektiv på Indien

Jag och Pradyumna Kumar Mahanandia (Pikej), huvudpersonen i min bok New Delhi-Borås, kommer att genomföra en serie gemensamma föredrag med bildspel. Ett föredrag om Indien utifrån två perspektiv - ett inifrån och ett utifrån, men också om Pikejs livsöde, kärlek till Lotta, mödosamma cykelresa och kulturkrockar första tiden i Sverige.

Passa på att boka ett föredrag för skolan, företaget, biblioteket, myndigheten, organisationen.

Mer information kommer här:

Pradyumna Kumar Mahanandia, eller Pikej som han kallas, föddes i en by i djungeln i östra Indien med en profetia. Han skulle senare i livet gifta sig med en kvinna som inte kom från byn, inte från distriktet, inte ens från landet – hon skulle dessutom vara född i oxens tecken, vara musikalisk och äga djungel.

I New Delhi träffar han många år senare Lotta från Borås som åkt folkvagnsbuss till Indien. Hon stämmer in på profetian.

Så börjar den hisnande kärlekshistorien som tar Pikej landvägen mellan Asien och Europa. Den sagoskimrande berättelsen har nu blivit den kritikerrosade boken New Delhi-Borås (Forum förlag 2013 - köp boken på Bokus eller Adlibris).

Per J Andersson är född i Hallstahammar. Redan i tonåren drömde han om att resa österut. Som 20-åring gav han sig första gången iväg med ryggsäck och minimal reskassa. Sedan dess har Indien honom i ett fast grepp. Han reser tillbaka varje år för att skriva reportage för Vagabond, som han var med och grundade för 26 år sedan, författa guide- och reportageböcker om landet och göra radioinslag. Tack vare sin långa Indienerfarenhet blir han ofta anlitad som Indienexpert.

Per – som har skrivit den nyutkomna boken om Pikejs liv – föreläser ofta om Indiens samhällsliv, seder och kultur för företag, skolor och myndigheter.

Pikej – som boken handlar om – är också en erfaren föredragshållare. Hundratals gånger har han berättat om sitt osannolika liv för politiker, företagsledare, kommunanställda, skolelever etc.

Nu kan ni boka ett spännande Indienföredrag med båda två, där Pikej ger ett inifrånperspektiv på Indien och berättar om profetian, kulturen och kärleken, medan Per berättar om Indien sett ur en europisk resenärs synvinkel – om sina möten med den brokiga och myllrande indiska kulturen.

Till föredraget visas ett bildspel med bilder från olika delar av Indien och från Pikejs hemby vid kanten av djungeln.

Boka föredrag

Kontakt

Per J Andersson, per@vagabond.se,

070-653 50 82

Pikej, info@pkmahanandia.com,

070-415 91 61

Förkastligt indiskt jordbruksstöd?

På ekonomisidorna i indiska tidningar kan man varje höst läsa rubriker som ”Häftiga monsunregn får aktiekurserna att stiga” och ”Glädjefnatt på Bombaybörsen efter spöregn i augusti”. Om sommarmonsunen är riklig är det inte bara indiska bönder som blir glada. Hela landets ekonomi blir på strålande humör.

Men odlingsmetoderna i det indiska jordbruket är ålderdomliga och skördarna små jämfört med resten av världen.

Det mesta som odlas konsumeras lokalt. Men Indien exporterar också allt från ris till vindruvor, auberginer och chili. I den politiska debatten i Indien hör man ofta argumentet att ett land som fortfarande har hundratals miljoner fattiga och allt för många undernärda barn inte borde exportera sin mat. Den behövs ju för att föda den egna hungrande befolkningen. Så tänker också den indiska regeringen som sett till att begränsa matexporten och hålla sädesmagasinen välfyllda.

Men erfarenheterna från bland annat Kina visar att man utrotar hungern snabbare om man effektiviserar jordbruket och tillåter matexport. Kina började marschen mot välfärdssamhället med att reformera jordbruket och få dem som inte längre behövdes på åkrarna att flytta till stan, där de blev anställda i de nya fabrikerna.

Utslagningen av de små ineffektiva kinesiska jordbruken ledde paradoxalt nog till minskad hunger och mindre ekonomiska klyftor.

I Indien började man med liberaliseringen av ekonomin tio år efter Kina och istället för att ta först ta itu med jordbruket började man med industrin. De indiska bönderna, ja de fick fortsätta med ett jordbruk som är ett av världens mest ineffektiva. Gammeldags odlande med magra skördar och klent mjölkande kossor som upprätthålls tack vare massiva statliga subventioner och restriktioner för både import och export av mat. Därför hittar man praktiskt taget inte ett utländskt varumärke i indiska skafferier. Det mesta är subventionerat, många av basvarorna har statligt reglerade priser och praktiskt taget allt är odlat i Indien.

I motsats till kineserna satsade indierna minimalt på att skapa bra förutsättningar för modernt jordbruk. Resultatet är låg produktivitet och att allt för stor andel av de indiska grönsakerna ruttnar på väg till basaren, eftersom vägarna är så usla och lastbilarna så skruttiga.

Infrastrukturen, det som Kina satsade på, hamnade i bakvattnet i Indien.

I mindre och mer maktlösa tredjevärldenländer är problemen de omvända. Där är allt för många av varorna i skafferierna importerade. För drygt tio år sedan kunde man läsa att 20.000 fattiga mjölkbönder i Dominikanska republiken tvingats ge upp sedan landet översvämmats av billigt mjölkpulver från Arla. Det europeiska mjölkpulvret är mycket billigare än lokal karibisk mjölk tack vare dubbla EU-subventioner i form av både jordbruksstöd och exportstöd.

Ofattbara 500 miljarder kronor kostar EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Störst andel av pengarna, ungefär 17 procent, går till de franska bönderna. Skattepengar som alltså inte används bara för att bevara Europas odlingslandskap, utan också för att hålla olönsamma europeiska bönder under armarna och slå undan benen för asiatiska, afrikanska och latinamerikanska bönder.

Även Ghana har haft stora problem med subventioner i den rika världen. En av de vanligaste rätterna som lagas i de ghananska hemmen är kyckling med stekt ris och tomatsås. Men landets hönsuppfödare och ris- och tomatodlare har inte en chans i konkurrensen mot det amerikanska riset, de holländska kycklingdelarna och de italienska burktomaterna som dumpas till underpris i Afrika tack vare kraftiga statliga subventioner.

Resultatet är återigen att det lokala jordbruket slås ut på grund av Washingtons och Bryssels stöd till världens rikaste bönder.

I Indien skulle den politiker som gick med på att varorna på basaren byttes ut mot europeiska eller, ännu värre, amerikanska få mycket svårt att bli omvald i nästa val.

Trots snabb inflyttning till städerna är fortfarande hälften av alla 1,2 miljarder indier jordbrukare, som med sin valsedel kan tillsätta och avsätta regeringar. Indiska politiker måste alltså hålla sig väl med bönderna. Problemet är att de gör det med kortsiktiga populistiska metoder.

På 1960-talet tvingades Indien importera spannmål från USA, vilket var höjden av förödmjukelse i ett land där man lagt ner så mycket politisk prestige på att vara självförsörjande. Det amerikanska biståndsvetet är fortfarande ett politiskt trauma. Och ända sedan dess kan man säga att landets jordbrukspolitik gått ut på att dela ut subventioner för att hålla landets vetemagasin välfyllda och se till att historien inte upprepar sig.

Nyligen träffade jag M S Swaminathan, som brukar kallas Den gröna revolutionens fader. För 40 år sen var han med och såg till att de indiska ris- och vetebönderna med nya metoder kunde få ut större skördar. Den gröna revolutionen var mindre omfattande i Indien än i övriga Asien, men ändå gjorde den slut på de återkommande indiska svältkatastroferna – och Time Magazine utnämnde därför Swaminathan till en av 1900-talets mest betydelsefulla personer.

Swaminathan punkterar en gång för alla missuppfattningen att fattigdom i världen skulle handla om brist på mat. Marknaderna svämmar över av produkter. Problemet är istället att en allt för stor del av befolkningen inte har råd att köpa maten som ligger där och väntar. Det är köpkraft, inte mat, det råder brist på.

Den gröna revolutionens faders slutsats är att det nu krävs en andra grön revolution som ger folk möjlighet att köpa maten.

Men hur ska det gå till? E Vadivel, forskare på jordbrukshögskolan i sydindiska Tamil Nadu, har ett förslag. Han råder de bönder han träffar att inte odla ris, linser och oljeväxter, grödor som indiska staten subventionerar och reglerar konsumentpriserna på, utan att istället satsa på mer kapitalintensiva varor som frukt och grönsaker för export.

Först då skapas fler jobb på landsbygden, menar Vadivel. Först då ökar inkomsterna. Först då ökar folkets köpkraft. Och först då blir indiskt jordbruk effektivare och landsbygdsbefolkningen mindre fattig.

Men för att det ska bli verklighet måste världens stora matproducenter ge upp protektionismen och sluta att bara tänka på att skydda sina egna bönder. Även Brasilien och Indien måste se över sitt jordbruksstöd. Men eftersom 96 procent av allt stöd till världens jordbrukare ges till de 4 procent av bönderna som bor i de rika länderna faller ansvaret ändå tyngst på USA och EU.

Sändes i Obs i Sveriges Radios P1 torsdag 14 mars

Lyssna!

Mer att läsa

Ever-green Revolution is the only pathway. Essä av Dr M S Swaminathan på sajten Agrarian Crisis. http://agrariancrisis.in/2012/08/12/ever-green-revolution-is-the-only-pathway-dr-ms-swaminathan/

Agriculture reform key to India budget. Artikel i Financial Times. http://www.ft.com/intl/cms/s/0/b16797ee-4309-11e0-aef2-00144feabdc0.html#axzz2MN29NIYA

Arla-export drabbar bönder i Dominikanska republiken. Artikel i Lantbrukets affärstidning ATL. http://www.atl.nu/lantbruk/arla-export-drabbar-bonder-i-dominikanska-republiken

Böndernas gissel men de fattigas vän. Artikel i Lantbrukets affärstidning ATL. http://www.atl.nu/lantbruk/bondernas-gissel-men-de-fattigas-van

Köp inhemsk mat för jobbens skull. Artikel i Livsmedelarbetarförbundets tidning Mål & Medel. http://malmedel.nu/ovriga-nyheter/lantarbetarfacket-kop-inhemsk-mat-for-jobbens-skull/

Ironies of India's Green Revolution. Essä från 1970 i Foreign Affairs av Wolf Ladejinsky om Indiens gröna revolution som då nyligen inletts. (Du kan läsa inledningen gratis, men måste betala för att få hela essän som pdf.) http://www.foreignaffairs.com/articles/24190/wolf-ladejinsky/ironies-of-indias-green-revolution

New Delhi-Borås: Lång dags färd mot lansering

Det var varit en hektisk tid sedan "New Delhi-Borås" släpptes för två veckor sedan. Bokens huvudpersoner, Pikej och Lotta, har varit med i Efter 10 i TV4, SVT:s Gomorron Sverige, Studio Ett i P1 och Radio Sjuhärad P4, och de har blivit intervjuade för reportage i Femina, PRO-tidningen och GT.

Dessutom har indiska Punjab Times, Hindustan Times och Society skrivit om Pikej och Lotta boken.

Själv har jag inte varit fullt lika medieuppmärksammad, men ändå blivit intervjuad av DN Resor, Books & Dreams, VLT och i direktsändning i Radio Sjuhärad P4. Men det räcker ju gott.

Releasefesten för boken på Södra teatern på Alla hjärtans dag 14 februari var välbesökt. Cirka 100 personer kom och jag sålde 70 ex av boken på några timmar.

Bokus, bokhandel på nätet, har satsat extra mycket på boken och har haft boken i topp i ett av sina nyhetsbrev. Även Bokia och Akademibokhandeln har puffat bra för boken och många av deras butiker har skyltat fint för den.

Ja, det var lite boklanseringsfakta.

Vill ni lyssna på ett föredrag om boken? Kom till ABF på Sveavägen 41 i Stockholm tisdag 12 mars kl 18. Då pratar jag om mötena med Pikej och Lotta, om kastsystemet i Indien och om hur det var att skriva boken.

Välkomna!

Två radioreportage och en tidningsartikel om Pikej och Lotta

Studio Ett i P1 gjorde ett reportage i fredags 8 februari om Pikej och Lotta med anledning av dokumentärromanen "New Delhi-Borås" som kommer i dagarna:

Lyssna på Studio Ett-reportaget!

Och P4 Sjuhärad sände samma dag ett 20 minuter finstämt, livfullt och inkännade reportage:

Lyssna på P4 Sjuhärad-reportaget!

Och en tidningsartikel om boken:

Läs i GT/Expressen!

Blå Jodhpur – färgsprakande ökenstad i Indien

Blå hus. Rosa turbaner. Bruna  kameler. Saffrans­gul smoothie. Indiska ökenstaden Jodhpur är ett kalejdoskop av färger.

I blå Jodhpur glider jag runt i gamla stans gränder och grönsaksmarknadens dunkla prång, drar in doften från kryddhandlarnas bodar, klappar vita kor med blå- och rödmålade horn och handlar tunga silverarmband och tyger med blocktryck i basarerna utan att bli bondfångad.

Läs hela reportaget om mitt besök i ökenstaden Jodhpur i Rajasthan, med bilder av fotograf Jens Lennartsson.

Efter gruppvåldtäkten: Inget typiskt brott

Efter gruppvåldtäkten i New Delhi i december har många indier förfasat sig över det odygdiga, moderna livet i storstaden.  Men det är inte den anonyma storstaden som är största säkerhetsrisken för indiska kvinnor. Tvärtom är det statistiskt sett den lilla byn, den närmaste släkten och den egna familjen hon bör akta sig för om hon inte vill bli våldtagen.

Och polisen är inte i första hand räddaren i nöden för en våldtagen indisk kvinna. Tvärtom är polismännen ibland en del av problemet.

Indiens färskaste politiska trauma var inget typiskt indiskt våldtäktsfall. Precis som i resten av världen är det även i Indien betydligt större risk att våldtäkten utförs av maken, kusinen, grannen eller storgodsägarens son än av en främling på gatan. Och om den våldtagna kvinnan, som ofta är fattig och av låg kast, går till polisen, vilket bara ett fåtal av de drabbade gör, är risken stor för att ärendet snabbt läggs ner och kvinnan får en förmaning om hon inte ska komma springande med sådana smutsiga anklagelser mot respektabla män. I värsta fall blir kvinnan våldtagen en gång till – av polismännen inne på stationen.

Om polisen trots allt tar kvinnan på allvar och utreder brottet är risken stor att domstolen inte agerar. Bara 16 procent av alla våldtäktsfall som anmäls till en domstol går så långt som till rättegång.

Men polis- och rättsrötan drabbar också indiska män, framför allt de av låg kast, de utan pengar, de utan makt. Möjligheten för rika och inflytelserika indier att tack vare såväl klass- och kastlojaliteter som rena mutor köpa sig fria från olika brottsmisstankar är ett av Indiens största samhällsproblem.

Den feministiska förläggaren Urvashi Butalia skrev nyligen att våldtäkten är ett uttryck för det våld och de orättvisor som drabbar alla med en underordnad roll i samhället, inte bara kvinnor. Tragiskt nog krävdes det ett grymt dåd som det i New Delhi för att indierna skulle få upp ögonen för den rådande olikheten inför lagen.

Ändå är rättsmedvetandet högt hos de allra flesta indier. Idén om ett samhälle där medborgarrätt inte dikteras av kast och pengar har växt sig stark i takt med den snabba moderniseringen. Myndighetsmissbruk som man för några decennier sedan ryckte på axlarna åt väcker idag vrede och leder till gatudemonstrationer, hungerstrejker och mediakampanjer.

Så var också fallet efter gruppvåldtäkten i december. Kvinnor och män som aldrig tidigare demonstrerat gav sig ut på gatorna och ropade slagord för ett mer jämlikt och mindre kvinnoförtryckande Indien.

Och tack vare mediauppmärksamheten skipas allt oftare rättvisa där såväl förövare som korrumperade politiker och poliser tidigare kom undan. När hela nationen ser på är det svårt att fuska.

Den 23-åriga kvinnan som blev våldtagen och mördad har blivit en indisk ikon, eftersom hon representerar en gryende kvinnofrigörelse. Hennes relativt fattiga föräldrar jobbade hårt för att finansiera hennes sjukgymnastutbildning. Hon, som var så studiemotiverad och duktig, var familjens hopp om en ljusare framtid. Många indier känner igen sig i den drabbade familjens ambitioner – och kan föreställa sig den förlamande bedrövelse som hennes död innebär. Det är på grund av denna känslomässiga förståelse som den folkliga vreden den här gången blivit så högljudd.

Fortfarande är det färre indiska kvinnor än män som kan läsa och skriva, men analfabetismen sjunker snabbare bland kvinnor. Om något decennium har kvinnorna kommit i kapp. De indiska kvinnorna kommer till och med att springa om männen. Förövarna i New Delhi var arbetarklass och daglönare, offret högskolestudent. Därför kan man också tolka gruppvåldtäkten i New Delhi som de indiska männens frustration för att man själv står och stampar, medan kvinnorna rusar framåt. Herraväldet är helt enkelt på väg att förloras.

Mina indiska kvinnliga bekanta brukar påpeka att det är betydligt enklare att leva som ensamstående yrkesarbetande kvinna i Bombay, Bangalore, Chennai och andra sydliga indiska storstäder. I samma andetag säger de att New Delhi, som ligger långt upp i norr, har en mer aggressiv offentlig atmosfär för en kvinna, med fler sexuella kommentarer, mer tafsande och mer fluktande.

Och historiskt sett har det varit så i åtminstone några tusen år, ända sedan de mer patriarkala indoariska folken flyttade ner mot Indien från Centralasiens stäpper. Kvinnans underordnade roll förstärktes i och med de muslimska erövringarna av norra Indien under medeltiden.

I Sydindien har man bevarat en jämlikare tradition ända sedan jägar- och samlartiden. En av de första portugisiska resenärerna, Domingo Paes, skrev på 1520-talet att det i det sydindiska kungadömet Vijaynagar fanns kvinnor representerade på praktiskt taget varenda nivå i samhället. 1500-talets sydindiska kvinnor utövade brottning, spelade trumpet och fäktades med svärd med stor skicklighet, skrev den förbluffade portugisen.

Den brutala gruppvåldtäkten har skakat Indien. Lagarna är redan rättvisa. Problemet ligger i tillämpandet. Och eftersom majoriteten av de myndighetspersoner som ska tillämpa lagarna är män är problemet ytterst det patriarkala samhället.

Ordförande i regerande Kongresspartiet, Sonia Gandhi, sa häromdagen att våldtäkten inte bara drabbade en kvinna, den var en attack på hela det snabbt framåtskridande Indien. Efter dådet i New Delhi har utredningar och kommissioner tillsatts för att ändra på missförhållandena.

Den våldtagna och mördade 23-åringen, sa Sonia Gandhi, har inte dött förgäves.

Sändes i Obs i P1 31 januari. Lyssna!


Läs mer:

Let’sask how we contribute to rape, krönika i The Hindu av feministiskaförläggaren och skribenten Urvashi Butalia. 

Ram Singh and Mukesh,Delhi Gang Rape Accused, Remembered With Fear, artikel i New York Times av Betwa Sharma om två av de sex åtalade våldtäktsmännen.

Investigation: Therapes will go on, tidningenTehelkas granskning av New Delhipolisens attityder när det gäller våldtäkter,publicerad ursprungligen i april 2012.

Korruptionen i Indien: Domen har fallit i stor mutaffär

Igår dömde en domstol i Delhi O P Chautala (bilden), före detta chefsministern (högsta ansvariga politikern) i delstaten Haryana, till tio års fängelse för en mutskandal som ägde rum runt millennieskiftet. Även hans son och tre andra personer fick tio års fängelse för delaktighet i samma mutaffär.

Det är bara den senaste i en lång rad medieavslöjanden om och domar mot mutanklagade höjdare. Korruptionen i Indien har ökat säger vissa. Det är frestande att dra den slutsatsen. Tidningarna har senaste åren varit fulla av korruptionsskandaler. Politiker, statliga tjänstemän, näringslivshöjdare och en och annan pr-konsult har anklagats för att ta emot pengar för egen vinning som gentjänst för en favör.

Indiens hämmande korruption handlar ju dels om mutor för att få miljonkontrakt på samhällets toppnivå, dels om små de belopp som fattigt folk tvingas betala för en myndighetsservice som egentligen är gratis.

Men har det blivit värre på sistone?

Mycket tyder på att det är insynen och avslöjandena som ökat. Mörkertalet har helt enkelt blivit något mindre. En förklaring är den sju år gamla lagen Right to information act, Indiens offentlighetsprincip, som gör mängder av myndighetshandlingar offentliga för såväl journalister som allmänheten. Lagen har i sin tur sparkat gång ökat folklig deltagande, fler gatuprotester, bland annat dem ledda av Anna Hazare, och flera journalistiska avslöjanden om korruption och andra missförhållanden.

Indien står och stampar eller rör sig framåt bara i snigelfart när det gäller många missförhållanden, men med insynen i myndigheternas och politikernas arbete har utvecklingen gått med stormsteg i rätt riktning senaste åren.

Pikej och Lotta i TV4 Borås imorse

I morse sände TV4 Borås ett inslag om Pikej och Lotta, huvudpersonerna i min bok New Delhi–Borås som kommer 20 februari.

For our English speaking readers: Presentation of my new book New Delhi-Borås in English

-->

Love conquers all
A new non-fiction novel about a Swedish – Indian love story

Like a shimmering tale is the story of the real life of Pradyumna Kumar Mahanandia who was born poor in an untouchable community in the small village of Athmallik in Orissa in eastern India. He calls himself PK.

All his life he has lived with a prophecy the astrologer's wrote on a palm leaf shortly after his birth: "You should marry a girl who is not from the village, not from the district, not even from this country, she will be musical, own jungle and be born in the sig of taurus".

The prophecy follows him through life, but many setbacks were difficult and many times he had doubts about surviving the difficult times.

At Delhi College of Art he learned to draw portraits. Every night he thereafter went to the park in the middle of Connaught Place to draw people and get money for living.

His life has been full of contrasts. One minute he was starving and sleeping on the street, in the next he was invited home to Prime Minister Indira Gandhi, who want him to paint her portrait.

One evening in 1976 when Pikej as usual is in the park to draw portraits a young blonde woman suddenly appeared. Lotta von Schedvin, as her name was, had traveled by a Volkswagen bus from the city of Borås in Sweden all the way to New Delhi (almost 9 000 km). She was born in the sign of taurus, imagine a future as a music teacher and the family owns forests in Sweden. She was the woman the astrologer’s had talked about.

So begins this breathtaking love story. Chances that the two young people would see each other again when Lotta has travelled home to Sweden is minimal. If it were not for a second hand ladies' Raleigh-bicycle. The cycle takes PK between Asia and Europe. Despite hardship and endless setbacks treading he stubbornly further west.

Today PK and Lotta are married and has two children. They live together in a big yellow wooden house in the dence forrests of southwest Sweden. Pikej has worked as an art teacher and Lotta is still a music teacher.

"New Delhi Boras”, which is the title of the true story, teaches us that everything is indeed possible. The reality surpasses the poem and love conquers all. The only thing needed is confidence, tenacity – and a used bike.

The author Per J Andersson is a travel journalist and expert on India which he has visited regurarly since the early 80’s and he has, among other things, founded Sweden’s leading travel magazine Vagabond.

Release date: The 20th of February 2013.

Wall-Mart eller basar

Den politiska kampen om maten

I Indien kommer maten från åkrar som ligger bara några mil från stan. Mjölken köper man från mjölkmannen som kommer cyklande med två mjölkkrukor dinglande från styret. Och frukt och grönt får man från grönsaksmannen som gata upp och ner drar sin vagn med färska grödor. Indier går även till basaren där man pekar ut en levande kyckling som slaktas och plockas medan man väntar. Eller så besöker man den familjeägda affären på hörnet där expediten öser upp ris, linser, kikärtor och kryddor ur jutesäckar.

Men nu har världens ålderdomligaste livsmedelsmarknad öppnats för internationella matvarujättar.

I december gav indiska parlamentet grönt ljus åt utländska direktinvesteringar i snabbköpsbranschen. Det innebär fritt fram för livsmedelsgiganter som franska Carrefour, brittiska Tesco och inte minst amerikanska Wal-Mart. I väst vädrar man morgonluft: att få börja sälja mat till 1,2 miljarder indier är den vitamininjektion som skuldtyngda USA och Europa behöver just nu.

Men i Indien är inte alla lika euforiska. Beslutet att släppa in kapital från två forna kolonialherrar och världens idag mäktigaste nation har delat Indien i två läger.

Debatten har kommit att handla om så mycket mer än bara mat. Ytterst handlar den om indisk identitet och självbestämmande gentemot västerländskt inflytande och nykolonialism.

De som är för att Wal-Mart och andra matvarujättar släpps in pekar på att Indien idag har usel infrastruktur för att frakta maten från åkern till tallriken. Nästan alla livsmedel är lokalproducerade och obearbetade, vilket låter ekologiskt och nyttigt. Men eftersom Indien saknar kylkedjor där varan kan hållas kall på sin väg till konsumenten ruttnar en fjärdedel av allt som odlas i Indien. Det är ett enormt resursslöseri som skulle kunna minskas med en modern förpackningsindustri, kylbilar och snabbköp.

Och hushållning med resurserna är förstås välkommet i ett land där nästan hälften av alla barn är undernärda och hundratals miljoner människor dör i förtid på grund av sjukdomar orsakade av dålig hygien, förorenat vatten och näringsbrist.

De som är emot de internationella matvaruaffärernas intåg pekar istället på att miljoner småbutiker kommer att få slå igen.  De tror också att den indiska bonden kommer att bli den stora förloraren och exemplifierar med USA, där bönderna för hundra år sedan fick 70 procent av pengarna som konsumenten betalade för maten, medan man idag bara får behålla 4 procent. Resten går till alla möjliga mellanhänder. Om Indien fick en modern livsmedelsindustri skulle landsbygden bli ännu fattigare än vad den är idag, menar kritikerna.

Dagens tolv miljoner indiska småhandlare omsätter lika mycket pengar som amerikanska matvarukedjan Wall-Mart. Men medan de indiska småaffärerna och basarstånden ger jobb till 40 miljoner indier, har Wall-Mart bara 2 miljoner anställda – alltså 20 gånger färre än Indiens småhandlare. Motståndarna befarar därför att den småbutiksdöd som Wall-Marts entré skulle medföra kommer att leda till massarbetslöshet.

Vad som nu är på väg att hända är sista spiken i kistan för mahatma Gandhis idéer från självständighetskampen mot britterna. Idéer som byggde på självtillit och självförsörjning och vars syfte var att bryta det koloniala mönstret där tredje världen producerade råvaror till låg förtjänst och västerlandet stod för förädlingen som gav hög förtjänst.

Be Indian, buy Indian, var ett slagord som lanserades under premiärminister Indira Gandhi på 70-talet, samtidigt som många västerländska produkter försvann och ersattes av indiska. Men för 20 år sedan började Indien liberalisera sin ekonomi. Sedan dess har de internationella varumärkena återerövrat Indien: sportskor, läsk, mobiler, tv-apparater, datorer och snart också möbler, eftersom Ikea nyligen fick tillstånd att starta varuhus i landet.

När Wall-Mart och andra matvarukedjor nu gör entré är det dags att säga adjö till den sista helindiska bastionen: de ålderdomliga basarstånden, de buckliga mjölkkrukorna, de ambulerande grönsaksförsäljarna.

Ironiskt nog är det det regerande Kongresspartiet som vill släppa in internationellt livsmedelskapital. Kongresspartiet, som har sina rötter i självständighetsrörelsen och därmed mahatma Gandhis antiimperialistiska självförsörjningsideal.

Under hela hösten har det varit livliga gatuprotester mot planerna på att släppa in västerländska matvarukedjor. I sydliga Kerala, med lång tradition av folkligt deltagande i politiken, har provinsregeringen sagt att åtminstone i deras delstat är Wall-Mart och deras anhang inte välkomna.

Kritiken kommer från alla håll. Indiens kommunister kallar beslutet för en ”krigsförklaring mot folket”. Samma tongångar hörs från den hindureligiösa högern som tror att Wall-Marts erövring av Indien kommer försätta landet i ett tillstånd av ”ekonomiskt slaveri”.

Det är hårda ord i det stora indiska matkriget. Men medan både vänstern och högern är upptagna med att se hur utländska ägare tar över från indiska företagare, missar de att moderna snabbköp faktiskt skulle kunna rucka på ålderdomliga hierarkier inom det indiska samhället.

Det kan ta en hel dag att handla mat åt familjen, eftersom man måste åka mellan flera olika mataffärer och basarstånd för att få ihop vad som normalt finns tillgängligt i en enda modern mataffär.

Inköpen sköts vanligtvis av hustrun i familjen, som därmed får svårare att argumentera för att hon vill söka ett arbete utanför hemmet. Och hos den välbärgade medelklassen sköter hushållerskan inköpen.

Basarmodellen innebär därmed att patriarkatet och det indiska systemet med herre och tjänare bevaras. Om basarerna slår igen försvinner en del av den indiska kulturen. Som utomstående betraktare tycker jag att det är trist. Indien blir på så sätt ett snäpp mindre exotiskt. Men viktigare är väl att en modernisering av Indiens matförsörjning kan vara ett steg på vägen mot ett jämlikare samhälle.

Sändes i Obs i P1 torsdag 17 januari. Lyssna!