Wall-Mart eller basar

Den politiska kampen om maten

I Indien kommer maten från åkrar som ligger bara några mil från stan. Mjölken köper man från mjölkmannen som kommer cyklande med två mjölkkrukor dinglande från styret. Och frukt och grönt får man från grönsaksmannen som gata upp och ner drar sin vagn med färska grödor. Indier går även till basaren där man pekar ut en levande kyckling som slaktas och plockas medan man väntar. Eller så besöker man den familjeägda affären på hörnet där expediten öser upp ris, linser, kikärtor och kryddor ur jutesäckar.

Men nu har världens ålderdomligaste livsmedelsmarknad öppnats för internationella matvarujättar.

I december gav indiska parlamentet grönt ljus åt utländska direktinvesteringar i snabbköpsbranschen. Det innebär fritt fram för livsmedelsgiganter som franska Carrefour, brittiska Tesco och inte minst amerikanska Wal-Mart. I väst vädrar man morgonluft: att få börja sälja mat till 1,2 miljarder indier är den vitamininjektion som skuldtyngda USA och Europa behöver just nu.

Men i Indien är inte alla lika euforiska. Beslutet att släppa in kapital från två forna kolonialherrar och världens idag mäktigaste nation har delat Indien i två läger.

Debatten har kommit att handla om så mycket mer än bara mat. Ytterst handlar den om indisk identitet och självbestämmande gentemot västerländskt inflytande och nykolonialism.

De som är för att Wal-Mart och andra matvarujättar släpps in pekar på att Indien idag har usel infrastruktur för att frakta maten från åkern till tallriken. Nästan alla livsmedel är lokalproducerade och obearbetade, vilket låter ekologiskt och nyttigt. Men eftersom Indien saknar kylkedjor där varan kan hållas kall på sin väg till konsumenten ruttnar en fjärdedel av allt som odlas i Indien. Det är ett enormt resursslöseri som skulle kunna minskas med en modern förpackningsindustri, kylbilar och snabbköp.

Och hushållning med resurserna är förstås välkommet i ett land där nästan hälften av alla barn är undernärda och hundratals miljoner människor dör i förtid på grund av sjukdomar orsakade av dålig hygien, förorenat vatten och näringsbrist.

De som är emot de internationella matvaruaffärernas intåg pekar istället på att miljoner småbutiker kommer att få slå igen.  De tror också att den indiska bonden kommer att bli den stora förloraren och exemplifierar med USA, där bönderna för hundra år sedan fick 70 procent av pengarna som konsumenten betalade för maten, medan man idag bara får behålla 4 procent. Resten går till alla möjliga mellanhänder. Om Indien fick en modern livsmedelsindustri skulle landsbygden bli ännu fattigare än vad den är idag, menar kritikerna.

Dagens tolv miljoner indiska småhandlare omsätter lika mycket pengar som amerikanska matvarukedjan Wall-Mart. Men medan de indiska småaffärerna och basarstånden ger jobb till 40 miljoner indier, har Wall-Mart bara 2 miljoner anställda – alltså 20 gånger färre än Indiens småhandlare. Motståndarna befarar därför att den småbutiksdöd som Wall-Marts entré skulle medföra kommer att leda till massarbetslöshet.

Vad som nu är på väg att hända är sista spiken i kistan för mahatma Gandhis idéer från självständighetskampen mot britterna. Idéer som byggde på självtillit och självförsörjning och vars syfte var att bryta det koloniala mönstret där tredje världen producerade råvaror till låg förtjänst och västerlandet stod för förädlingen som gav hög förtjänst.

Be Indian, buy Indian, var ett slagord som lanserades under premiärminister Indira Gandhi på 70-talet, samtidigt som många västerländska produkter försvann och ersattes av indiska. Men för 20 år sedan började Indien liberalisera sin ekonomi. Sedan dess har de internationella varumärkena återerövrat Indien: sportskor, läsk, mobiler, tv-apparater, datorer och snart också möbler, eftersom Ikea nyligen fick tillstånd att starta varuhus i landet.

När Wall-Mart och andra matvarukedjor nu gör entré är det dags att säga adjö till den sista helindiska bastionen: de ålderdomliga basarstånden, de buckliga mjölkkrukorna, de ambulerande grönsaksförsäljarna.

Ironiskt nog är det det regerande Kongresspartiet som vill släppa in internationellt livsmedelskapital. Kongresspartiet, som har sina rötter i självständighetsrörelsen och därmed mahatma Gandhis antiimperialistiska självförsörjningsideal.

Under hela hösten har det varit livliga gatuprotester mot planerna på att släppa in västerländska matvarukedjor. I sydliga Kerala, med lång tradition av folkligt deltagande i politiken, har provinsregeringen sagt att åtminstone i deras delstat är Wall-Mart och deras anhang inte välkomna.

Kritiken kommer från alla håll. Indiens kommunister kallar beslutet för en ”krigsförklaring mot folket”. Samma tongångar hörs från den hindureligiösa högern som tror att Wall-Marts erövring av Indien kommer försätta landet i ett tillstånd av ”ekonomiskt slaveri”.

Det är hårda ord i det stora indiska matkriget. Men medan både vänstern och högern är upptagna med att se hur utländska ägare tar över från indiska företagare, missar de att moderna snabbköp faktiskt skulle kunna rucka på ålderdomliga hierarkier inom det indiska samhället.

Det kan ta en hel dag att handla mat åt familjen, eftersom man måste åka mellan flera olika mataffärer och basarstånd för att få ihop vad som normalt finns tillgängligt i en enda modern mataffär.

Inköpen sköts vanligtvis av hustrun i familjen, som därmed får svårare att argumentera för att hon vill söka ett arbete utanför hemmet. Och hos den välbärgade medelklassen sköter hushållerskan inköpen.

Basarmodellen innebär därmed att patriarkatet och det indiska systemet med herre och tjänare bevaras. Om basarerna slår igen försvinner en del av den indiska kulturen. Som utomstående betraktare tycker jag att det är trist. Indien blir på så sätt ett snäpp mindre exotiskt. Men viktigare är väl att en modernisering av Indiens matförsörjning kan vara ett steg på vägen mot ett jämlikare samhälle.

Sändes i Obs i P1 torsdag 17 januari. Lyssna!