Två nya Indienböcker: en guidebok och en dokumentär berättelse

Ska du resa till Indien i vinter? Vänta med att köpa guidebok. Jag skriver så att tangenterna glöder medan tryckeriet börjat värma upp pressarna. Deadline närmar sig, bokhandlarna har börjat göra plats i hyllorna: 1 november är den här, tredje, uppdaterade och utökade upplagan av Indien – personlig guide (Vagabond förlag).

Några månader senare kommer nästa bok, dokumentärromanen New Delhi-Borås – den osannolika berättelsen om indern som cyklade till kärleken i Sverige (Forum förlag) som handlar om kärleken mellan PK och Lotta, möten med Indira Gandhi och världens första kvinnliga kosmonaut, och – inte minst – en mycket lång cykelresa.

Finns snart i en nätbokhandel nära dig!

Snart kommer Midnattsbarnen - the movie

26 oktober har den premiär på Torontos internationella filmfestival. Förhoppningsvis kommer den till Sverige i början av 2013. Filmatiseringen av Salman Rushdies genombrottsroman Midnattsbarnen från 1981. Filmprojektet lär ha börjat med att Deepa hade Rushdie hemma som middagsgäst och undrade om han ville samarbeta med henne. Rushdie har själv skrivit filmmanus tillsammans med den indisk-kanadensiska regissören, Deepa Mehta.

Precis som Indien föddes bokens huvudperson, Saleem Sinai, defekt. Han hade inåtbuktande tinningar och en näsa ”elefantlik som Ganeshs snabel” och precis som hinduiska-muslimska-koloniala Indien hade han flera upphovsmän/mammor; hon som utan att veta det fött honom, hon som trodde att hon fött honom och hon som hade skapat denna förvirring och sjöng: ”Vad du än vill bli det kan du bli/Du kan bli precis allting du vill”.

I berättelsen föds Saleem Sinai prick klockan tolv natten till 15 augusti 1947, samma klockslag som Indien blev självständigt och landets förste premiärminister Jawaharlal Nehru uttalade de historiska orden: ”När midnattstimmen slår, medan världen sover, vaknar Indien till liv och frihet”.

Som få andra böcker gjorde den Indien mångfasetterat, urbant och mänskligt (allt det som ormtjusar-maharajapalats-klichén dolde). Samtidigt har den inspirerade en ny generation indiska författare (Vikram Chandra, Rohinton Mistry, Arundhati Roy) som i Rushdies fotspår skriver på engelska och hittar publik i väst.

Ändå var Salman Rushdies säregna berättargrepp inte banbrytande. Den flyhänta blandningen av magisk saga och realistisk historieskildring och av huvudpersonens och det samtida samhällets öden testade Günter Grass redan i Blecktrumman (1959). Men Rushdies lekfulla ordvrängningar har bildat skola, liksom hans kaxiga invävning av Indiens kulturarv i västerländska tankesätt. Kronologiskt och logiskt, men också fullt av gengångare, varsel och alternativa uppenbarelseformer, som ett hinduiskt mytologiskt epos.

När jag läser om den i dag märker jag att den skildrar Indiens slitning mellan egensinnighet och efterapning, mellan protektionism och globalisering. Saleem Sinai argumenterar telepatiskt med sitt alterego Shiva. Bara genom att göra det på vårt sätt kan vi (du och jag och Indien) uppfylla löftena från vår födsel, säger den förnuftiga medelklasspojken. Nej, lilla rikemansgosse, det finns ingen tredje princip, det finns bara pengar, svarar den illusionslösa slumpojken. Världen, lille Snornos, är ting.

Jag har min bild av Snornos klar för mig från romanen. Undrar hur han ser ut på film?

Elefanten som började dansa

Elefanten som började dansa. Så heter en reportage- och fotobok som jag och fotograf Håkan Elofsson (bilden här ovanför) gjorde för några år sedan. Den finns fortfarande i lager att köta från bl a Adlibris och Bokus.

Är du på väg till Indien är det en användbar kompanjon på resan, en reskompis som gör att du förstås mycket mer av vad du ser.

Här är en aptitretare i form av bokens första kapitel.

1. Elefanten som började dansa
Dalal Street. Så heter en oansenlig gatstump i centrala Bombay där en modern skyskrapa i glas och betong reser sig högt ovanför de slitna trevåningshusen i grått tegel.
På denna lilla skuggiga gata i de gamla stadskvarteren står grupper av indiska män i vit skjorta och slips. De röker nervöst och dricker kaffe ur plastmuggar.


Ovanför entrén till skyskrapans trapphus hänger en stor plasmaskärm som visar aktiekurser och börsindex. När jag följer efter mäklarna som efter pausen strömmar in genom skyskrapans entré hamnar jag på Indiens framgångsrika aktiebörs, som de senaste åren stigit mångdubbelt snabbare än börserna i väst. När jag står där och ser hissarna försvinna upp i tornet känns det följdriktigt att Indien på bara några decennier förvandlats från ett hjälpberoende biståndsland med återkommande svältkatastrofer till en av världens snabbast växande ekonomier.

Bombay är Indiens ekonomiska centrum, Dalal Street motsvarigheten till USA:s Wall Street. Men när jag vänder blicken och tittar tillbaka ut på gatan förstår jag att landet har en lång väg kvar att vandra innan det gamla fattigdoms-Indien är förpassat till historien.

Den klumpiga elefanten
Indien brukar liknas vid en elefant. Stor, klumpig och långsam. När utvecklingen rusat fram i väst och i Sydostasien har Indiens ekonomi stått och stampat eller som bäst långsamt släntrat efter, oförmögen att hålla takten med sin egen snabba befolkningsökning. Fattigdomsspöket har fortsatt att härja och Indien har förblivit landet där man fått bekräftelse på teorierna om den fattiga världens underutveckling och den rika världens ointagliga försprång.

Men 1991 kom vändningen. Och det började, som det ofta gör, med en kris. Första Irakkriget hade fått oljepriserna att stiga dramatiskt och de första tecknen på en kraftig global lågkonjunktur hade börjat visa sig. Samtidigt hade den indiska modellen med höga tullmurar för export och import och ett stramt reglerat näringsliv börjat gå i stå. Modellens skapare hade själva börjat tvivla på dess förträfflighet och sökte nya utvecklingsvägar. Medan man såg Kina lyfta sig ur fattigdomen och ta sikte på välfärd och modernitet visade Indiens ekonomi minussiffror. Inflationen skenade och valutareserven var praktiskt taget slut.

Den indiska regeringen var tvungen att snabbt försöka undvika en total ekonomisk kollaps. I juni 1991 beslutade man därför att montera ner protektionismen – idéen om att inom landets gränser producera alla de varor man behöver – och satsa på ett ökat inslag av internationell handel.
Internationaliseringen gav effekt. Tillväxten tog fart, inflationen avstannade. Den omedelbara krisen var över.

Men kritikerna befarade att liberaliseringarna skulle leda till ökade klyftor och växande fattigdom. 2001 års stora folkräkning visade dock tecken på motsatsen: andelen absolut fattiga hade på tio år sjunkit från 36 till 29 procent och andelen läs- och skrivkunniga ökat från 52 till 65 procent.

I dag stiger Indiens stjärna på himlen. Företagen nyanställer som aldrig förr, bruttonationalprodukten växer med över nio procent om året, medelklassen blir större, de indiska lönerna ökar snabbast i hela världen och varumärket Indien, som numera förknippas med högteknologiskt kunnande, firar triumfer världen över.
Man kan säga att den indiska elefanten har börjat dansa.

Indiskt självförtroende
Indien har stått på egna ben sedan britterna halade Union Jack och tog båten hem en augustidag 1947. Men först nu, 60 år senare, har benen blivit så starka att Indien kan hävda sig internationellt. På Världshandelsorganisationens möten är Indien numera en maktfaktor som väst måste lyssna på. Många menar till och med att det snart är dags för en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. Amerikanska CIA:s tankesmedja har formulerat ett scenario där USA snart inte är jordklotets enda supermakt, utan där maktbalansen förskjuts mot Kina och Indien. Det är stora saker på gång.

Maktförskjutningen, anser tankesmedjan, kommer att få samma geopolitiska betydelse som när Tyskland enades i slutet av 1800-talet.

Kina har förvandlats från militär fiende till politisk vän och ekonomisk konkurrent. 1962, sedan Kina invaderat och annekterat Tibet, utkämpade Indien och Kina ett krig om två gränsområden i Himalaya. I dag är relationerna avspända och vänliga. Landgränsen har öppnats för handel och de båda länderna röstar ofta till varandras favör i internationella sammanhang.

I dag pågår en annan kamp. Kampen om att få kallas Asiens mest framgångsrika land. Ständigt mäter sig Indien med sin mäktiga granne i norr, som hela tiden verkar ligga ett steg före. Kinas ekonomiska framsteg började redan runt 1980 och moderniseringen av samhället har gått mycket längre än i Indien. Den kinesiska ekonomin växer i dag snabbare, andelen fattiga är färre och vägarna, elnätet och byråkratin är modernare och fungerar bättre.

Indierna berömmer sig å andra sidan för sin vitala demokrati och fria press, sina goda kunskaper i engelska och spetskompetens när det gäller avancerad teknisk forskning och utveckling. Under kafferasten på ett IT- och teletjänstföretag i New Delhi får jag en typisk sammanfattning av indiernas syn på Kina av en 25-årig programmerare.
– Kineserna är förslavade och indoktrinerade, säger han och smuttar på sitt heta kaffe, medan vi indier är demokratiska och fria själar.

I dag är det Indien som tar för sig utomlands, efter århundraden av underkuvande av muslimska furstar från Centralasien och handelsmän från Europa och efter decennier av en skyddad tillvaro bakom höga tullmurar. Indiska företag drar inte bara längsta strået när det gäller utlokalisering av service- och teknikjobb, det indiska näringslivet håller också på att köpa sina konkurrenter i väst.

Den före detta kolonialmakten Storbritannien får i dag finna sig i att Indien är på väg att köpa in sig i flera typiskt brittiska näringar, som stålindustrin, en av pelarna i kol- och stålunionen, förstadiet till EU, den europeiska framgångssagan efter andra världskriget. Först köpte indiska Mittal amerikanska stålkoncernen Arcelor, sedan köpte indiska Tata Steel brittiska ståljätten Corus. Världens stålindustri domineras nu av indiska ägare.

”Imperiet slår tillbaka” och ”Tata kolonialiserar världen” läser jag på ledarsidorna i de indiska morgontidningarna på mitt frukostkafé i Bombay. Vid de andra borden sitter indiska collegeungdomar med bärbara datorer och sms-pipande mobiltelefoner. Ovanför den fräsande och gurglande espressomaskinen en teveskärm som ljudlöst visar att Bombaybörsen stigit med 400 procent på fyra år.

En känsla har spridit sig hos den indiska medelklassen. En känsla av att Indiens tid är nu. Prognoserna ser goda ut. Enligt den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs’ Bric-rapport, som handlar om den framtida tillväxten i de stora tillväxtländerna, kommer Indiens BNP att fyrfaldigas fram till 2020 och blir större än Japans före 2032. Blickar man fram mot 2050 har Indien passerat även USA. Bara Kina kommer då att ha en större ekonomi än Indien.

Byliv i storstaden
Men Dalal Street, börsgatan i Bombay, är med tanke på den centrala roll den spelar i en av världens snabbaste växande ekonomier inget som imponerar på den som förväntar sig modernitet och nyvunnet välstånd. Inte långt från plasmaskylten med aktiekurserna står två kor och betar blast, cyklar mjölkmannen med spenvarm mjölk i buckliga aluminiumkannor hängande från pakethållaren på sin cykel, sitter en pojke på trottoaren och kavlar chapatideg på en kartongskiva, som om de inte befann sig mitt i 15-miljonerstaden Bombay utan i en av Indiens tusentals fattiga byar.

Tittar man noga ser man också att det mellan järnstaketet och den slitna fasaden mittemot börsen hänger kläder, filtar och påsar med tandborstar, kammar och tvålar. Den nyanlända besökaren undrar förstås vem som äger dessa personliga tillhörigheter. Och varför de hänger på ett staket på Bombays börsgata?

Svaret säger mycket om Indien i dag. Bombay, framgångsstaden, drömmarnas stad, är en lika söt som salt och bitter brygd. Varje dag stiger hundratals utblottade landsbygdsbor av tåget och bussen från landsbygds-Indien för att ge sig på jakt efter lyckan. Chansen att hitta ett jobb är stor. Chansen att hitta en bostad är minimal. Resultatet är att nästan hälften av Bombays invånare bor i slummen, i ett kyffe på gatan eller på golvet i ett hörn av sin arbetsplats.

Vissa landsändar stämmer fortfarande in på den gamla bilden av det fattiga, korrumperade, underutvecklade Indien samtidigt som de dynamiska storstäderna dragit nytta av globaliseringens möjligheter.

Bredvid moderniteten – plasmaskärmarna, rymdprogrammet, bredbandskablarna och spetskompetensen inom IT – finns en parallell värld från ett svunnet århundrade. Det moderna och det traditionella är dessutom tätt sammanbundna i ett ömsesidigt beroende. Storstadens medelklassindier är djupt beroende av att de fattiga som städar deras hem, vaggar deras barn till sömns, trycker på knappen i hissen och ser till att ingen tjänsteman någonsin behöver fylla sin kaffekopp eller kopiera sina arbetspapper.

Ägaren till tandborsten och filten som är inklämda mellan fasaden och staketet heter Anil Singh och jobbar på Dalal Street. Han distribuerar matlådor – små runda dosor av rostfritt stål – från hemmafruarna i förorten till deras män på kontoren i Indiens ekonomiska centrum. Han tjänar pengar som försörjer både honom själv och hans föräldrar, syster, fru och barn i hembyn hundra mil norrut. Han är en ekonomisk motor som ser till att ett tiotal människor får mat för dagen. Frågar man honom hur han ser på sitt liv svarar han att det går bra för honom i Bombay. Men vad är det för liv han lever? Han har ingenstans att bo och hans toalett är en öppen stinkande rännsten med utsikt över plasmaskärmens börskurser.

Verkstaden och kontoret
Om Kina är världens verkstad är Indien världens kontor. Kinas ekonomiska boom grundar sig på att man syr fotbollar och t-tröjor, tillverkar datorer, mobiltelefoner och teveapparater åt den rika världen. Indiens framgångar bygger på att man tar hand om den rika världens administration och kundservice, programmerar datorernas mjukvara och sköter forskningen och utvecklingen av de högteknologiska systemen.

Verkstaden och kontoret är givetvis en förenklad bild, men den ger ändå en målande beskrivning av hur de båda asiatiska jättarna nischat sig i den globala ekonomin.
Indiens teletjänst- och IT-industri har de senaste tio åren växt tiofalt och skapar varje år hundratusentals nya jobb, framför allt i städerna. Och för varje nytt avancerat IT-jobb uppstår flera nya lågavlönade servicejobb. Stadsbefolkningen växer därför snabbt. Megastäderna New Delhi, Bombay och Calcutta växer rasande snabbt.
Indien har i dag 10 av världens 30 snabbast växande städer. Fram till 2020 förväntas ytterligare 140 miljoner landsbygdsbor ha flyttat in till stan.

Men parallellt med ökat välstånd och framtidshopp växer storstädernas slumområden. Hälften av Indiens stadsbor måste fortfarande lämna hemmet för att hämta vatten i brunnar och från offentliga kranar. Och en fjärdedel av stadsborna har inte tillgång till en toalett.

I Bombay, som gärna ser sig som Indiens Shanghai, är bostadsbristen som störst. 27|000 människor trängs på varje kvadratkilometer, fyra gånger tätare än i Hongkong. 73 procent av stadens invånare bor i hushåll med ett rum – och det rummet rymmer också köket.

Det finns storstilade planer på att riva Bombays väldiga slumområden och bygga kommunala sjuvåningshus för de fattiga. Än så länge är det bara planer. Men det är bråttom. För om Indien är världens kontor ligger det i ett hus som mycket snart måste renoveras för att inte falla ihop.

Det ineffektiva jordbruket
Trots den enorma urbaniseringen är fortfarande mer än hälften av Indiens arbetskraft sysselsatt i jordbruket.
För 30 år sedan kom den gröna revolutionen med nya grödor och konstgödsel. Trots det är Indiens jordbruk extremt lågproduktivt i en internationell jämförelse – och trots fler traktorer och skördetröskor är det fortfarande mer regel än undantag att oxen drar plogen på fältet och lågavlönade lantarbetare för hand sår och skördar riset, vetet, hirsen, bomullen och sockerrören.

Ännu på sjuttiotalet drabbades Indien av återkommande svältkatastrofer: ett års otillräckliga monsunregn kunde räcka för att det skulle bli livsmedelsbrist i någon del av landet. I dag råder ingen brist. Sedan början av åttiotalet producerar Indien tillräckligt med mat för både räcka för den inhemska marknaden och för att det ska bli över för export. Men maten fördelas skevt. Trots den gröna revolutionen är nästan hälften av Indiens alla barn undernärda. Trots ett näringsliv med tillväxtyrsel tjänar en femtedel av alla indier mindre än sju kronor om dagen och klassas därmed av FN som absolut fattiga.

Man kan säga att Indien har en landsbygd som när det gäller teknisk utvecklingsnivå till stora delar befinner sig på samma nivå som rådde i Europa för 100 år sedan, samtidigt som städernas högteknologiska företag är världsledande i den allra senaste högteknologiska utvecklingen.

Det är lätt att förstå att miljoner människor varje år väljer att lämna 1800-talet för att flytta till 2000-talet.

Den schizofrena staden
Indiens storstäder är en omtumlande upplevelse och bjuder nyanlända på många paradoxer. Kanske är det som den franske 1800-talsförfattaren Victor Hugo påstod: alla storstäder är schizofrena.

– Tänk dig en bur på en gånger en meter. Du stänger in en råtta i buren och ger honom ett kilo mat om dagen, säger affärsmannen Cucu Godhwani medan planet gör en gir ut över Indiska oceanen för att landa på den smala halvön som rymmer Bombay.

– Ett kilo är mycket mat för en råtta och han äter sig stor och fet. Sedan släpper du in en honråtta, de parar sig och får ungar, som i sin tur växer upp, parar sig och får ungar. Nu är det hundratals råttor i buren. Men fortfarande får de bara ett kilo mat om dagen och buren förblir en gånger en meter. Vad händer då? Jo, de börjar bråka om maten och om utrymmet.

– Precis så, säger Cucu Godwhani, är Bombay.

Trafiken flyter trögt på Mahim Causeway, vägen som förbinder Dharavi, Asiens största slum, med medelklassförorterna Andheri och Bandra, hem för många av Bollywoods största stjärnor. Från reklamskyltar för Kaun Banega Crorepati (indiska upplagan av Vem vill bli miljonär?) blickar programledaren och stjärnskådespelaren Shah Rukh Khan ner på gatuförsäljare och trottoarslum. Vid trafikljusen säljer barfota trashankspojkar The Word is Flat – den amerikanska debattören Thomas L Friedmans stridsskrift för globalisering – till välmående bilister, som om det rådande ekonomiska systemets förlorare försökte övertyga dess vinnare om globaliseringens förträfflighet.

Taxin som jag och Cucu Godwhani åker i från flygplatsen in mot stan är en rasslande Fiat Padmini, en indisk variant av Fiat 1100, 1958 års modell, ännu en av Bombays alla paradoxer. I det ekonomiskt snabbt växande Indiens kapitalstarkaste stad är en halvsekel gammal bilmodell förhärskande.

Cucu Godhwanis liv är Bombay i ett nötskal: han har en läderfabrik i slummen i Dharavi och sitt hem i Bombays finaste kvarter på Malabar Hill.

– Känns det inte schizofrent att dagligen resa mellan de här ytterligheterna? frågar jag.

– Nej, svarar Cucu, och bjuder på en motsägelse: Bombays trängsel är orsaken till ständiga konflikter, men alla, fattiga och rika, har en sak gemensamt som gör oss till bröder och systrar: hoppet om att fånga lyckan.

Det är därför Bombay till vardags är en fungerande multikultur med förvånansvärt låg brottslighet samtidigt som frustrationen över livets tillkortakommanden plötsligt kan få vilddjuret från slummen att börjar ryta.
För inte så länge sedan hände det.

Bombays förlorade oskuld
Bombay var känt för sin toleranta harmoni medan resten av landet då och då brunnit i religiösa strider. Men vintern 1993 förlorade staden sin oskuld. Kravallerna utlöstes av en grupp hindunationalisters upptåg att riva en gammal moské i den nordindiska staden Ayodhya, kung Ramas rike enligt det hinduiska eposet Ramayana. Fattiga muslimer i Bombayslummen svarade med att ge sig på lika fattiga hinduer, som svarade med en ursinnig mobb som hackade och brände ihjäl muslimer.

Den muslimska maffian hade dittills agerat sekulariserat och begått brott för pengar, inte för religiös vedergällning. Nu agerade de för att rädda Bombaymuslimernas heder. En serie bombdåd mot det moderna Indiens manifestationer: Air Indias huvudkontor, lyxhotell vid flygplatsen, Bombaybörsens skyskrapa.

När vreden pyst ut och Bombay brunnit klart återgick allt till det normala. Fredliga förbindelser återupprättades med en bön till diverse gudar om att må det aldrig hända igen.

Dagen efter den hinduiska mobbens härjningar var över 200 indiska frivilligorganisationer på plats i slummen. Sida vid sida: affärsmän och daglönare, muslimer, hinduer, kristna och parser. En manifestation för enhet.
Cucu Godwhani, som är hindu, var också där för att hjälpa drabbade muslimer. Han säger att ingen, inte ens de mest hårdföra hinduchauvinisterna, ville att det skulle urarta så … I nästa andetag säger han aggressivt att om muslimerna i sina teokratier i Mellanöstern vägrar tolerera andra religioner, varför ska då Indien acceptera sina 140 miljoner muslimer. Cucu ger mig ett rysligt framtidscenario: ett tredje världskrig. På ena sidan världens muslimer och kineserna, på den andra västvärlden och Indien.
Sedan pratar vi, som ett bevis på Victor Hugos tes om den schizofrena megastaden, om vilken fantastiskt tolerant plats Bombay trots allt är.

Från risodling till datorer
Runt en kulle i kokospalmsskogen utanför Trivandrum, den sydindiska delstaten Keralas huvudstad, breder nyanlagda gator ut sig kantade av vita huskroppar. En jättelik parabol pekar mot himlen, en swimmingpool glittrar i solen, en doft av curry från prydliga lunchserveringar.

Men det här är ingen semesterby för utländska turister, utan Technopark, en IT-by där delstaten investerat i gator, bredbandskablar och rekreationsområden för anställda. Sedan starten för 15 år sedan har Keralas största IT-satsning lockat 110 högteknologiska företag, varav drygt hälften är utländska. Sammanlagt 15|000 anställda jobbar med allt från teletjänster till programmering av datorprogram.

Teknikparken är en välkommen framgång i en delstat som visserligen har Indiens mest välutbildade och friskaste befolkning, men där arbetslösheten är hög. I januari i år la därför delstatsregeringen, som leds av kommunistpartiet, fram en ny plan som går ut på att sprida satsningen på IT till hela Kerala.

Dagen efter jag läst om IT-satsningen i Keralas lokaltidningar sitter jag i Radakrishnan Nairs tjänsterum i hjärtat av Technopark med utsikt över kokospalmsskogen. I fjärran skymtar jag Malabarkustens stränder, där de portugisiska kolonisatörerna i jakt på peppar landade sina fartyg för 500 år sedan.

– Vi vill inte skapa öar av välstånd, inte som Bangalore och Bombay, omgivna av fattig landsbygd. Vi vill att IT-jobben ska sprida sig över hela Kerala med fiberoptikkablar ner på bynivå, säger han.

Solkatterna från grannhusens tonade fönsterrutor leker på det blankpolerade stengolvet. Luftkonditioneringen surrar svagt. Det avlägsna havet glittrar. Jag var här tolv år tidigare och såg samma utsikt från samma tjänsterum. Då rymde teknikparken en handfull småföretag med några få anställda. I ett indiskt sammanhang kändes ännu datorer och högteknologi mycket visionärt, nästan futuristiskt. I dag är det annorlunda. I dag är IT Indiens signum.

Radakrishnan Nair berättar framgångssagan: hur många av företagen i teknikparken växt från fem–tio till hundratals anställda och att de inte bara sköter de multinationella bolagens utlokaliserade tjänster.

– Vi har ett företags-BB också, där de som har en bra idé, men inte ärvt pappas pengar, kan de få låna lokal och IT-resurser av oss.
Palmernas lansettblad glänser i solen. Teet som vi just blivit serverade doftar ingefära. Radakrishnans slips är sobert mörkblå.

– Kanske föds morgondagens Microsoft eller Apple här i Kerala, säger han förhoppningsfullt.

Globaliseringens effekter
Sedan 1957 har kommunistpartiet styrt Kerala till och från. Ibland har det förlorat till kongresspartiet – som dominerar indisk politik på riksplanet – bara för att återta makten i nästa val.

Communist Party of India (Marxist) är största parti i vänsterkoalitionen som regerar delstaten. Partiets stjärnpolitiker är finansministern Thomas Isaac, som både har partibok i kommunistpartiet och är internationellt välkänd professor i nationalekonomi.
Kerala är ett indiskt undantag. Här är läs- och skrivkunnigheten 91 procent jämfört med 65,4 procent i Indien som helhet, här fungerar de allmänna skolorna, sjukhusen och vårdcentralerna någorlunda som det är tänkt, är jordägandet spritt på många småjordbrukare, är kvinnornas ekonomiska och sociala position stark och här är praktiskt taget all statistik över människors hälsa – till skillnad från i övriga Indien – glädjande läsning.

Thomas Isaac har eld i baken. Eftersom kommunistpartiet inte har egen majoritet i delstatsparlamentet, utan styr i koalitionen med andra partier, går mycket av tiden åt till att prata med lobbyister, allianspartners och partikollegor för att få majoritet kring olika förslag. Han rusar förbi de röda vimplarna med hammaren och skäran framför entrén till det skinande vita antikinspirerade Sekretariatet på Mahatma Gandhi Road. In i korridoren där den tropiska fuktiga hettan dallrar, in på sitt kylskåpssvala arbetsrum, stort som en badmintonplan. Han river åt sig några akter och försvinner ut igen. Efter fem minuter är han tillbaka med andan i halsen och slår sig ner.

Jag är nyfiken på vad en folkvald marxist med politiskt ansvar har att säga om det senaste decenniets avregleringar och privatiseringar.

Han pustar ut, börjar prata, men¬ avbryter sig mitt i första meningen för att svara i mobiltelefonen. Sedan förklarar han för mig varför Kerala saknar de rigida kasthierarkier som råder i Nordindien.

Nej, säger han, det är inte kommunistpartiets förtjänst. Redan på 1800-talet växte sig sociala reformrörelser starka bland de lågkastiga i de dåvarande hinduiska furstestaterna Travancore och Cochin. Redan då sågs utbildning som en väg mot frigörelse bland de lågkastiga. Redan på tjugotalet strejkade de lägsta kasterna för byggandet av skolor.

– Det fanns helt enkelt ett starkt tryck underifrån, det är hemligheten bakom det goda exemplet Kerala, sammanfattar Thomas Isaac.

Men varför insåg invånarna i Kerala vikten av utbildning? En pusselbit kanske är de tidiga kontakterna med portugisiska handelsmän och kristna missionärer som kom från havet och skapade ett behov av att kunna kommunicera med utlänningar. Kanske var Malabarkustens tidiga kontakter med främmande kulturer därför en katalysator för strävan efter bildning.

Thomas Isaac har också en analys av dagens globalisering. Den är tveeggad. Globaliseringen, säger han, torkar svetten ur pannan och rättar till sina tunna stålbågade glasögon, har både skapat problem och möjligheter.

– Nästan hälften av Keralas befolkning är fortfarande bönder. Deras inkomster har sjunkit på grund av ökad konkurrens från världsmarknaden. De har blivit mer skuldsatta och många tar till självmord som en sista utväg ur skuldfällan, säger han.

– Bönderna måste få ekonomisk hjälp för att klara av strukturomvandlingen av landsbygden. Vi måste hjälpa till med skuldavskrivning och hjälp att omskola sig.

Keralas välfungerande primärvård och skolor är resultatet av en utvecklingsmodell som gick ut på att slå sönder gamla jordägarstrukturer och bekämpa kastväldet. Globaliseringen och liberaliseringen av den indiska modellen – med tullmurar och statliga monopol – gör enligt finansministern att de sociala landvinningarna riskerar att undermineras.

Men det duger inte att bara kritisera, menar Thomas Isaac. Det gäller också att finna sig i den nya situationen.

Men varför är det så ont om jobb i Kerala? En förklaring är att få traditionella tillverkningsindustrier valt bort Kerala och etablerat sig någon annanstans. Delstatens militanta fackföreningar brukar få skulden för att ha skrämt iväg näringslivet. Bristen på jobb har lett till att tio miljoner keraliter, en tredjedel av delstatens befolkning, gästarbetar i länderna runt Persiska viken, där de tjänar tiofalt jämfört med hemma. Deras hemskickade pengar försörjer familjer, släkter, hela byar i Kerala.

Flera gånger i månaden står trafiken still i Trivandrum för att demonstrationståg drar fram längs huvudgatan. Taxiförare svär och affärsföreståndare förbannar alla fackföreningar, röda fanor och plakat med slagord. Min vän Rajiv Udayabhanu, som driver en resebyrå bredvid delstatsregeringens kansli, suckar tungt när vi pratar om Keralas radikala och strejkvilliga fackföreningsrörelse.

– Strejker, strejker, strejker, jämt är det någon strejk eller bojkott på gång, säger han medan dova trumvirvlar och gälla röster från dagens demonstration drar förbi hundra meter bort på Mahatma Gandhi Road.

– I dag strejkar alla lärare. Varför? Ingen aning. När Saddam Hussein avrättades var Keralas alla affärer stängda i en dag i nån sorts luddig kritik mot USA. Och i höstas bojkottade handlarna Coca-cola efter rapporter om giftrester i läsken.

Men delstatsregeringen i Kerala med finansminister Thomas Isaac som ivrig påskyndare tror att det är fullt möjligt att göra ett historiskt jämfotahopp över industrialiseringsfasen – och gå direkt från det lågproduktiva, manuella jordbruket till den kapital- och kunskapsintensiva högteknologin.

IT-företagen gynnas av den nya öppna ekonomin. Man kan säga att globaliseringen till och med är en förutsättning för deras framgång.

– Vi satsar på högteknologisk infrastruktur så att vi kan ta tillvara globaliseringens möjligheter, säger Thomas Isaac och tillägger trosvisst:

– Jag tror på en hållbar utveckling för såväl jordbruket som IT-sektorn.

– Men allt handlar om produktivitet, säger Thomas Isaac. Vi kan inte hålla oss kvar vid gamla. Vi måste effektivisera. Annars går vi under i den globala konkurrensen.

Turistortens nya image
Kovalam Beach ligger vid kusten strax utanför Trivandrum. Jag var här på sydindiska Keralas populäraste strand 1983, jag var här två gånger på nittiotalet och jag var här i vintern 2007.

Turiststrandens utveckling berättar om hur Indien förändrats fundamentalt på ett kvarts sekel.

Utvecklingen skulle kunna beskrivas som en försämring, om man tänker som en nostalgisk ryggsäcksluffare och förväntar sig att Indien för evigt ska vara en billig semester i en primitiv palmbladshydda vid en exotisk strand.

1983 var det mest ungdomar här. Jag var 21 år. Alla verkade vara just 21 år. Vi västerlänningar spenderade minimalt med pengar, trängde in oss flera i samma rum i palmbladshyddan, åt ris och grönsakscurry och drack te – vårt samlade bidrag till Indiens BNP var liten.

Indierna serverade, sålde frukt, körde rikshor eller nöjde sig med att bara stirra på de lättklädda västerlänningarna. Vi tänkte: festliga typer, inte som vi – men billigt är det.

I dag är antalet unga ryggsäcksturister på Kovalam Beach försumbart. De flesta besökare är i dag indiska medelklassturister.

Palmbladshyddorna har fått ge plats för cement- och stenhus med verandor, pooler och prydliga trädgårdar. Allt är proprare, gedignare, mer kapitalintensivt – och paradoxalt nog mera indiskt.

Bredvid mig på middagsrestaurangen med tända ljus vid borden: indiska par, indiska barnfamiljer, indiska ungdomsgäng. Ett tvärsnitt av Indiens nya medelklass. Indierna på Kovalam Beach är alltså inte längre bara lågavlönat tjänstefolk, de är också konsumerande turister. Jag tolkar det som att Indien totalt sett har blivit något bättre land att leva i de senaste 25 åren.

– Storfamiljen med en man som hade försörjningsbörda för fru, barn, farfar, farmor, fastrar och systrar hade inte råd att åka på semester. säger resebyråföreståndaren Rajiv Udayabhanu där han kryssar fram på strandpromenaden mellan indiska familjer med solglasögon och digitalkameror.

– Den nya kärnfamiljen har gjort det möjligt att resa bort på semestern. De indiska turisterna spenderar dessutom mer pengar än ryggsäcksturisterna från väst. Västerlänningarna kommer bara på vintern när solen skiner. Indierna kommer året runt, också på sommaren när monsunen härjar.

– Det ger fler jobb, mer välstånd, säger Rajiv. Det är bra för Kerala.

Tunnelbana till dåtiden
Förr var den fyra kilometer långa resan mellan New och Old Delhi ett äventyr. I en knattrande trehjulig mopedriksha eller i dovt dunkande dieselmotorcykeltaxi genom hektiska gator med stillastående trafik, förbi belamrade trottoarer med uteliggare och gatuförsäljare. Hade man tur tog resan en halvtimme. Var det rusningstrafik satt man och skallrade av motorvibrationerna och andades blå dieselavgaser i minst en timme.

Idag tar resan fem och en halv minut. Exakt. Alltid. Hur kan det komma sig? Svaret är Delhis skinande nya, effektiva tunnelbana som är både renare, snyggare och modernare än Stockholms.

Luften i den indiska huvudstaden är lättare att andas. Sedan 2002 drivs alla taxibilar, mopedrikshor lastbilar och bussar i Delhi inte av smutsig diesel utan av ren naturgas. Reformen var kronan på verket för flera års miljökamp av en lokal miljöorganisation. Exemplet New Delhi har skapat ett tryck underifrån på politikerna i avgasstinna Bombay, Calcutta, Madras och Bangalore att de ska genomföra liknande miljöreformer.

Den nya tunnelbanan, som snabbt tar mig fram i underjorden, har ytterligare förbättrat storstadsluften.

Huvudstaden New Delhi betraktades tidigare som en något sömnig avkrok, enbart intressant om man höll på med politik och behövde vara nära de politiska institutionerna. I dag är också New Delhi en ekonomisk tillväxtmotor. New Delhis kollektivtrafik- och miljösatsning har lockat hit flera nya företag. Varför starta företag i Bombay där bostadsbristen är monumental och pendeltågen långsamma och överfulla? Varför inte satsa på New Delhi där stadslivet är angenämare och fungerar smidigare?

Även om det kommer att ta tid finns alltså hopp om en uttunning av smoggen som hänger som gråsvarta orosmoln över Indiens storstäder.

Jag använder Asiens nyaste tunnelbana som tidsmaskin. Jag går ner i en värld av underjordisk modernitet och färdas från New Delhi, britternas koloniala centrum i nyklassicistisk stil med medelklassindier i jeans och t-shirt – och kliver upp i Old Delhis muslimska värld, ett historiskt arv från den muslimska mogultiden, en värld av beslöjade kvinnor och skäggiga män med virkade kalotter och hennafärgat hår.

Tunnelbaneresan mellan New och Old Delhi är en resa från ett Indien i teknologisk och estetisk paritet med västerlandet till en förmodern värld med ett gatuliv som i sitt innersta väsen pågått praktiskt taget oförändrat sedan mogulkejsaren Sha Jahan lät bygga den muromgärdade stan på 1600-talet – strax innan brittiska Ostindiska kompaniet la till vid Indiens kust för att på allvar påbörja den europeiska kolonialiseringen av Indien.

Indiern som ville använda våld

Mahatma Gandhi fick britterna på fall. Med icke-våld och kompromisser blev han inte bara en politisk utan också en moralisk vinnare. Men Gandhi och hans fredliga filosofi var inte oomstridd. I den indiska frihetsrörelsen fanns en annan frontfigur som ville att indierna skulle sätta hårt mot hårt.

Han hette Subhas Chandra Bose, kallas ofta bara Netaji, som betyder Den store ledaren, och hans slogan löd ”Ge mig blod så ska jag ge er frihet”. Det var ju raka motsatsen till Gandhis Jesuslika oneliners, som ”Ett öga för ett öga gör hela världen blind”.

Subhas Chandra Bose, som var bengal från östra Indien, gillade inte Gandhis idéer om att hungerstrejka, vara olydig och diskutera sig till frihet. Han ansåg helt enkelt att förtryckta har rätt att ta till våld. Han hade heller inte mycket till övers för Gandhis romantiska idéer om ett kollektivt ägt, självförsörjande och demokratiskt indiskt samhället. Boses vision om socialismen handlade snarare om en auktoritär stat och en stark ledare. Han imponerades av 30-talets europeiska diktatorer, som verkade få så mycket uträttat.

Den indiska självständighetsrörelsen var från starten i slutet av 1800-talet en laglydig herrklubb, en samling liberala indiska jurister i europeiska kostymer som ville ha frihet, men hade full förståelse för att det är en lång process och att allt måste ske med små, små steg. Det var så långt man kan komma från schablonbilden av revolutionära frihetskämpar med bomber i händerna.

Gandhi och de andra ledarna nöjde sig ända fram till 1942 med reformer av kolonialsystemet. Och när man till slut på allvar krävde självständighet hade man förståelse för att det måste vänta tills andra världskriget var över och britterna fick lugn och ro på hemmafronten.

Bose var till en början med på noterna, kämpade sida vid sida med de andra och valdes också två gånger till ordförande i Indiska Nationalkongressen, som Gandhis och Nehrus frihetsrörelse hette. Men Bose hade inte Gandhis änglalika tålamod. Han krävde omedelbar och villkorslös frihet från britterna. Att britterna efter 1940 var försvagade på grund av kriget mot Hitler ansåg han inte att man skulle ha förståelse för – det skulle man utnyttja.

Idag sitter vi med facit i hand och vet att Gandhis strategi vann: Indien blev fritt tack vare tålamod och utan gerillaarméer och terrordåd. Men om man sätter sig in i hur det måste ha känts i början av fyrtiotalet när Indien ännu var ett brittiskt lydrike och världskriget rasade kan jag förstå Boses frustration. Varför inte ta till det berättigade nödvärns-våld som alla angripna har moraliskt rätt till – och mota ut britterna en gång för alla?

Mahatma Gandhi blev en av 1900-talets mest kända människor och inspirerar fortfarande människor som vill göra uppror mot makten – inte minst i Egypten för ett år sedan.

Subhas Chandra Bose blev däremot en historisk fotnot, eftersom hans våldsfilosofi inte stod för något nytt i världspolitiken. Han predikade det ”tappade tålamodets” ideologi, precis som många gerillarörelser både före och efter honom.
Båda hämtade lustigt nog inspiration från en blandning av europeisk socialism och gamla hinduiska ideal.

Gandhi och hans parhäst Nehru tog intryck av den demokratiska socialismen i brittiska Fabian Society och den gamla buddistiska och jainistiska ickevålds-traditionen.
Bose sneglade mer på den auktoritära socialismen som han blandade med den hinduiska 1800-talsreformatorn Swami Vivekanandas idéer om en hinduisk identitet och diktverket Bhagavad Gita, där guden Krishna ger prins Arjuna råg i ryggen inför det svåra beslutet att tvingas döda medmänniskor i kriget.

Hade det varit Bose och inte Gandhi som till slut hade tagit Indien till friheten är jag övertygad om att vi hade fått uppleva en betydligt blodigare postkolonial period – och ett betydligt mindre demokratiskt Indien. Men kanske också möjligen ett effektivare samhällsbygge – det tror i alla fall grundaren av det framgångsrika IT-företaget Infosys, Narayana Murthy. I fjol sa han att han var chockad över hur lite respekt Indiens regering visar den bengaliske frihetsledaren – och att Indien skulle ha varit världens näst största ekonomi redan idag och betydligt mer välmående om Boses och inte Gandhis ideal hade segrat.

Idag kan man säga att både Gandhis och Boses filosofier har sina anhängare i Indien.

Anna Hazares fredliga kamp med demonstrationer, fackeltåg och hungerstrejker för att få regeringen att ta krafttag mot korruptionen hade förmodligen inte varit lika fredlig om inte Gandhi visat att folkflertalet utan vapen i hand kan få mäktiga imperier att ge vika. Och Anna Hazare har många likar i dagens Indien: han är en av tiotusentals typiska indiska gräsrotsaktivister med Gandhi som ledstjärna.
Maoistgerillan som med vapen kämpar för de fattiga stamfolken i östra Indiens djungler hyllar däremot hellre Bose än Gandhi. På maoisternas bloggar på internet ser jag hur gerillasympatisörer flitigt citerar Bose, bland annat det kärnfulla uttalandet om att en enskild människa visserligen kan dö, men att hennes idéer efter döden inkarneras hos tusentals andra. Kort sagt: idén om martyrskapet som ett viktigt politiskt vapen.

Även Indiens militanta hinduhöger lyfter gärna fram nationalisten Bose som föredöme. Men det är vänner som Bose själv skulle rotera i sin grav om han visste att han hade. I en ny bok, His Majesty’s Opponent, påpekar en av hans släktingar, Harvardprofesorn Sugata Bose, att Bose trodde på ett samhälle där hinduer och muslimer lever jämlikt sida vid sida. Hinduhögern däremot vill köra ut alternativt tvinga muslimerna till en underordnad roll i samhället..

Subhas Chandra Bose ville utnyttja britternas svaghet under andra världskriget. Sedan han lämnat frihetsrörelsen och bildat ett eget parti tvingades han hålla sig gömd för att inte på nytt gripas. Han reste till Moskva i hopp om stöd, men Stalin förstod Gandhi och ansåg att britterna måste få kriga klart först. Bose fortsatte till Berlin där han fick ett betydligt varmare mottagande.

Den indiska frihetskämpen som brutit med Gandhi fick träffa såväl Ribbentropp som Himmler och Hitler. Han tilläts starta radiostationen Fria Indien och leda en legion med tusentals indiska soldater som tyskarna tagit som krigsfångar i kriget i Nordafrika, en brun armé på arisk mark som i en ed fick svära trohet både till sin indiska ledare och den tyska führern.

Till Boses försvar kan man säga att han till slut började tvivla. Han var ju socialist och en indisk frihetsarmé som lydde under nazi-Tysklands beskydd kändes inte rätt.
Han bodde tre år i Berlin, gifte sig med sin österrikiska sekreterare och fick en dotter. Men 1943 reste han med ubåt till Tokyo i hopp om att hitta trevligare bundsförvanter. I Japanockuperade Singapore tilläts han organisera en armé med över 80 000 indiska plantagearbetare från brittiska Malaya. På svartvita arkivbilder kan man se hur soldaterna klädda i kakiuniformer och med ålderdomliga musköter inspekteras av sin indiska ledare på exercisfältet. Bose bildade också en indisk exilregering som tryckte egna pengar och frimärken. Hans exilregering i Sydostasien erkändes snabbt av nazi-Tyskland, Japan och de andra axelmakterna.

Medan Gandhi och Nationalkongressen tålmodigt väntade på att britterna skulle kriga klart mot Hitler gick Boses armé till attack med slagordet ”Mot Delhi”. I ett tal i radiostationen Fria Indien, som nu sändes från Singapore, bad han om Mahatma Gandhis välsignelse av attacken. Gandhi svarade med att konstatera att Bose visserligen var en sann indisk patriot, men att han också var missledd.

Fälttåget gick genom Burma och in i nordöstra Indien men tog slut i bergsstaden Imphal där man besegrades av britterna. Bose flydde och försvann på japanskt territorium i augusti 1945 under andra världskrigets allra sista skälvande dagar.

Omständigheterna om hans öde har diskuterats i Indien ända sedan dess, ungefär som Raul Wallenbergs försvinnande i Budapest samma år. Vissa säger att Bose dog i en flygolycka med ett japanskt bombplan i Kina, andra att han tynade bort i sovjetiskt fångläger. Ytterligare andra påstår att han överlevde det sibiriska fånglägret och återvände till Indien där han förklädde sig till hinduisk helig man, tog sig namnet Gumnami Baba, mediterade och strödde andliga klokheter runt sig fram till sin död 1985.
Men inget av allt detta finns det bevis för, vilket har gjort att teorierna om hans död ynglat av sig och att hans livsgärning höljts i grumlig mystik – allt medan Mahatma Gandhis hjältegloria oantastat fortsätter att skina över världen.

Sändes i Obs i Sveriges Radio 28 februari.

Mer att läsa
His Majesty’s Opponent av Sugata Bose, 2011 (Subash Chandra Bose var författarens farfars bror). Beställ boken från Adlibris! Eller Bokus!

Länk
Infosys grundare förklarar för New Delhi Television att han saknar Subhas Chandra Boses idéer.

Lyssna på mitt inslag om Mahatma Gandhi

Hela denna vecka sänder Obs i Sveriges Radio P1 program ur serien ”Guru då – död idag?” (något av inslagen är nyproducerat). De uppmärksammar tänkare som hade sin storhetstid vid tiden för andra världskriget: Mahatma Gandhi, Martin Heidegger, Hannah Arendt och Arthur Koestler.

Tanken är att du som lyssnar ska kunna kunna tipsa Sveriges Radio om vilken 1900-talstänkare du tycker förtjänar ett eget Obs-program! Tipsar gör du på Obs sajt på Sveriges Radio.se.

Obs började igår måndag med en man som rent bokstavligen var en guru: Mahatma Gandhi. För det har kommit flera böcker om Gandhi och arvet efter honom på senare tid. Inslaget är gjort av mig. Lyssna!

Var mahatman homo, kommer Anna Hazare att få rätt?

Mahatma Gandhi brukade hungerstrejka och uppmana sina landsmän till passivt motstånd för att få igenom sina krav. De brittiska kolonialherrarna kunde inte annat än att ge sig. Gandhi slutade också äta för att få stopp på våldet mellan hinduer och muslimer i samband med att Indien 1947 blev självständigt, och delades i två stater. Till en början funkade även det, men till slut, när dödsoffren räknades i hundratusental, fick Gandhis vackra idéer se sig besegrade. Det aggressiva självförsvaret hade hållits tillbaka under självständighetskampen, men nu, när frihetens klockor klämtade, triumferade hatet över försoningen och förståelsen.

Ur askan reste sig Indien och Pakistan, som tvärtemot Gandhis ideal ägnat många miljarder dollar åt att rusta upp, skaffa sig atombomber och kriga mot varandra. Ett tag räknades just dessa två länders fiendeskap som den största riskfaktorn för ett tredje världskrig.

Så hur mycket är egentligen arvet efter Mahatma Gandhi värt? Glömdes allt vad han stod för så snabbt bort?

Kanske lever Mahatma Gandhis idéer bara kvar i politiska högtidstal och symboliska gester. Som när den brittiske författaren Patrick French besökte Sabarmati Ashram – det spirituella centret där mahatman 1930 startade sin berömda saltmarsch ner till havet – och upptäckte att toaletterna var extremt skitiga. Föreståndaren förklarade då för honom att toalettstäderskan – en fattig, lågkastig kvinna – bara kom en gång om dagen, och med alla lärjungar som bodde där blev det ju snabbt så grisigt igen. Men, invände författaren, en av Mahatma Gandhis centrala idéer var ju att alla oavsett kast och klass skulle ta reda på sin egen skit. Gandhi kastade ju till och med ut sin fru ur huset för att hon ansåg latrintömning var besudlande för en kvinna av hennes kast.

Jamen, förklarade föreståndaren glatt, på Gandhis födelsedag, då städar vi toaletterna tillsammans som ”en symbol för att vi förstått hans budskap”.

Kort sagt: mahatmans trognaste följeslagare hade inte förstått ett skvatt av vad han menat med att man måste göra revolution såväl i det lilla som i det stora för att förändra världen.

Gandhi var en revolutionär på flera plan. Han ville köra ut britterna, skrota kasthierarkierna, skapa ett självförsörjande samhälle, slopa egendomsskydd till förmån för kollektiv gemenskap och få muslimer, kristna och hinduer att sluta bråka och förstå att de alla ber till samma gudomlighet.

Han utmanade allt vad vanans makt, inskränkthet och grupptillhörighet innebär. Med samma övertygelse som han gav sig på kolonialimperier och kastprivilegier bekämpade han sin egen kropp genom att leva i celibat och äta minimalt med mat. Han skippade exempelvis mejeriprodukter, salt och kryddor eftersom de förhöjde smaken och därmed njutningen, gud förbjude, och dessutom, trodde han, kunde väcka hans intorkade sexlust till liv.

Varför sa Gandhi nej till sex? kan man undra. Jo, han ansåg att det fanns en stark koppling mellan sexdrift och våldshandlingar, som enligt honom var två djuriska lustar som människan måste kontrollera.

På gamla dagar beordrade han en ung släkting, 17-åriga flickan Manu, att sova nästan naken bredvid honom. Det skulle vara ett test på kraften i hans egen övertygelse, och en politisk symbolhandling. Kunde han stå emot lusten att kasta sig över flickan kunde kanske indiska folket hejda sin lust att ta till våld när hinduers och muslimers intressen ställdes mot varandra.

Jovisst, men man undrar vart Gandhis tanke om alla människors lika värde försvann när han begärde att den unga maktlösa flickan skulle delta i hans, den världskände frihetskämpens vågade experiment med människans natur.

Scenen med Gandhi och flickan berättar Joseph Lelyweld om i sin nya Mahatmabok, Great Soul. Lelyweld har varit New York Times korre i såväl i Sydafrika som i Indien. Lellywelds egen tid i Sydafrika har gjort att han inte slarvar över dessa år i mahatmans liv. Han beskriver detaljerat Gandhis gradvisa förvandling, eller kanske man ska säga utveckling, från traditionsbunden och blyg advokat via arg antirasist och aktivist till religiös grubblare, kollektivmedlem, civilisationskritiker och renlevnadsman. Och hur han slutligen kommer ut som helgon, politisk visionär och klok motvallsgubbe.

På tal om att komma ut – många indier satte morgonteet i vrångstrupen när de i våras kunde läsa braskande rubriker om att Joseph Lellyweld i sin bok påstår att Gandhi var homosexuell. Bokens skildring av Gandhis relation med den tyske arkitekten Hermann Kallenbach tolkades av flera medier som mer än bara vänskap. Politikerna i delstaten Gujarat, där Gandhi växte upp, svarade med att förbjuda boken och anklaga författaren för att med sina antydningar ”såra miljontals människor”.

Men indiske psykoanalytikern Sudhir Kakar, som skrivit en bok om Gandhis sexliv, eller brist på sexliv kanske man ska säga, menar att uppståndelsen bygger på en misstolkning av de kärleksfulla brev Gandhi skrev till Kallenbach. Gandhi skrev ofta brev till såväl kvinnliga som manliga vänner på ett språk som vi idag förknippar med heta kärleksbrev. Sådan var hans stil.

Men ingenting hände, menar Sudhir Kakar. Gandhi levde enligt en hinduisk uppfattning att avhållsamhet ger ökad andlig styrka – och hans relation med Kallenbach bjöd visserligen på romantiska känslor, möjligen homoerotiska, men var helt och hållet platonsk.

Men hur var det nu med arvet efter Gandhi? Lever inget av allt det goda han stod för kvar i dagens Indien? Jo, det tycker jag. Gandhis tanke om och ett mångkulturellt samhälle och fredlig samexistens mellan religiösa grupper är trots allt grundbulten i indiska samhället, även om såväl de extrema islamisterna som den intoleranta muslimhatande hinduhögern vunnit mark senaste 20 åren.

Värre än religiösa motsättningar är numera korruptionen i statsapparaten, som framför allt drabbar de fattiga som är beroende av bidrag, offentliga skolor och vårdinrättningar.

Som ett eko från Mahatma Gandhis dagar ser man nu dagligen människorättsaktivisten Anna Hazare i de indiska tidningarna. Han är klädd i likadan vit båtmössa och bomullskostym som indiska politiker hade när Indien blev självständigt för 64 år sedan – och han fastar i sann Mahatma Gandhi-anda för att få regering att anta hårdare lagar mot korruptionen.

Regeringen leds av Kongresspartiet, arvtagaren till Mahatma Gandhis självständighetsrörelse. Visst är det ödets ironi att just den regeringen nu försöker näpsa en man som i ord, handling och till och med utseende liknar den egna rörelsens viktigaste historiska symbol, hjälten som befriade Indien.

Texten sändes första gången i Obs i Sveriges Radios P1 tisdag 14 september 2011. Lyssna!

Böckerna
Joseph Lelyweld: Great Soul – Mahatma Gandhi and his Struggle with India, Alfred A Knopf, 2011
Patrick French: India, Allen Lane, 2011
Sudhir Kakar: Intimate Relations : Exploring Indian Sexuality, University of Chicago Press, 1990

Fotnot: Inte släkt med Indira
Mahatma, som betyder stor själ, var inte hans egentliga namn, utan en vördnadstitel. I själva verket hette han Mohandas Karamchand Gandhi. Han var trots namnet inte släkt med Indira Gandhi som var Indiens premiärminister 1966–77 och 1980–84 och hennes son Rajiv Gandhi, premiärminister 1984–89. De är istället barn och barnbarn till Jawaharlal Nehru, Indiens första premiärminister.
I Indien kallas Mahatma Gandhi idag omväxlande för The Father of the Nation och Bapu, som betyder stor ledare. Om man använder hans riktiga efternamn brukar man lägga till vördnadstiteln ji, Gandhiji således.

Anders Behring Breivik: samma kamp i Indien som i Norge

Indiens hindunationalistiska högerpartier har en trogen anhängare i Norge, en hängiven supporter, en trofast vän.

102 av Anders Behring Breiviks 1 518 sidor tjocka manifest om hur man bekämpar multikultur i allmänhet och islam i synnerhet handlar nämligen om Indien. Breiviks slutsats är att det är nödvändigt att den europeiska och den indiska extremhögern lär av varandra och samarbetar.

Men stopp ett tag! En allians mellan vithyade kristna européer och brunhyade hinduiska indier låter som nåt som rasisten Breivik borde rygga tillbaka för. Inte alls, visar det sig, enligt den norske massmördaren borde det kristna Europa och det hinduiska Indien enas kring ett identiskt mål: att köra ut muslimerna

Sedan Indien delats i samband med självständigheten från britterna blev Pakistan en auktoritär islamisk stat, medan Indien satsade på religionsfrihet och en statsapparat helt frikopplad från de religiösa institutionerna. Därför valde många muslimer att stanna kvar i Indien, där de är landets största religiösa minoritet vid sidan av den hinduiska majoriteten.

Det var en representant för hinduhögern som under den självständiga nationens första år sköt ihjäl Mahatma Gandhi. Mördaren ansåg att frihetshjälten sålt ut landet till muslimerna. Därefter låg den hindunationalistiska rörelsen i träda i många år. Först på 90-talet växte den sig stark – och har sedan dess lett demoleringen av en moské som man ansåg byggts ovanpå ruinerna av ett hindutempel, bombat tåg med muslimska passagerare och tänt gnistan till pogromer mot fattiga muslimer, bland annat i Bombays slum.

I Anders Behring Breiviks manifest finns hänvisningar till praktiskt taget alla organisationer och partier som räknas till hinduhögern. Inte så konstigt. Förutom att de båda är lika hatiskt inställda till muslimer har de praktiskt taget samma språkbruk. Breiviks kritik av invaderande muslimer, kulturmarxister och multikulturalism skulle kunna vara klippta ur ett tal av en representant för Världshindurådet eller den militanta hinduiska scoutrörelsen RSS.

Nyheten att Breivik var så fixerad vid Indien har väckt stor uppmärksamhet i indiska tidningar. Liberala ledarskribenter i de stora dagstidningarna fick förnyat bränsle i argumentationen mot hinduhögern. Inte minst sedan en hinduhögerledare medgett att han sympatiserar med Breivik, det är bara norrmannens metoder som är fel.

Samtidigt utnyttjar det styrande kongresspartiet situationen och raljerar över massmördarens sympati med ärkerivalen i kampen om regeringsmakten, Indiska Folkpartiet, BJP, en moderat del av hinduhögern.

Breivik ville återuppliva korsfarartiden och skapa moderna Tempelriddare för att återupprätta den kristna dominansen.
På samma sätt pratar den extrema hinduhögern om att återupprätta ett storslaget hinduiskt förflutet samtidigt som man uppmanar hinduerna att skippa ickevåldstanken, bli mer aggressiva och köra ut inkräktarna – det vill säga Indiens muslimer.

Böcker
The Arctic Home in the Vedas av Bal Gangadhar Tilak (1903). Snurriga tankar om vita och bruna arier och indiernas ursprung på Nordpolen av en av den tidiga självständighetsrörelsens ledare.
The Clash Within av Martha Nussbaum (2007). En av de bästa böcker som skrivits om hinduhögern och motsättningar mellan Indiens hinduer och muslimer.

Lyssna på radio
Texten sändes i Sveriges Radios program Obs igår 22 augsuti. Lyssna!

Breiviks beundran för hindunationalister

Anders Behring Breivik hyllade Indiens hindunationalister som allierade i den globala kampen mot demokratiska regimer.

I hans manifest om Europa 2080 beskriver han hur den "marxistiska världsordningen" ska förgöras.

På 102 av de 1 518 sidorna i manifestet förekommer Indien. Breivik förklarar att han bl a sympatiserar med Sanatana Dharma (som betyder den eviga läran, dvs hinduismen) och alla indiska nationalister.

Han skriver också att hindunationalisterna “lider av samma förföljelse från Indiens kulturmarxister som deras europeiska kusiner" (norska/europeiska nationalister/högerextremister/fascister).

Läs mer på The Hindus sajt.

Bombay - staden som hatas av de rättrogna – igen!

Häromdagen sprängdes tre terrorbomber på tre olika platser i Bombay, staden som de rätttrogna älskar att hata. Återpublicerar här en text jag skrev för DN efter det stora terrorttentatet mot staden i november 2008. Den är tyvärr lika aktuell idag som då för snart tre år sedan:

Terroristerna kunde inte ha valt ett bättre mål. Bombay är alla rättrognas hatobjekt. Staden puritanerna älskar att hata. Sydasiens minst traditionella, minst religiösa och mest etniskt blandade stad.

Ursprungsbefolkningen är i minoritet, invandrarna i majoritet. Här talas världens alla språk, bor hinduer, muslimer, parser, kristna, jainer och ateister sida vid sida, är kasttillhörighet av underordnad betydelse, lever de slum- och trottoarboende tätt intill de skamlöst rika.

Ashok Banker är född och uppvuxen i Bombay, en tolerant stad som styrs av intoleranta politiker. Han ser sig själv som en spegelbild av staden: en hybrid och en motsägelse. Kristen mamma med europeiskt påbrå, hinduisk-indisk pappa. Författare till såväl hårdkokta deckare om en kvinnlig maffiajagande polis med stålbehå som till en serie populariserade versioner av det religiösa eposet Ramayana, essensen av hinduisk-indisk tradition. Tvetydigheterna ger frihet. I Bombay, sa Ashok Banker när jag för några år sedan träffade honom i hans slitna tvårummare, ”äter även ortodoxa vegetarianer kött, dricker även absolutisterna alkohol”.

Också de unga terrorister som i förra veckan sköt vilt omkring sig har, gud förbjude, frestats av stadens liberala image. Alla sydasiater – från Kabul i norr till Male i söder – har någon gång drömt om ”paap-ni-bhoomi”, det syndiga landet, de stora stålarnas och de miljoner förhoppningarnas stad – inte minst tack vare filmerna från Bollywood.

Suketu Mehta flyttade från Bombay till New York när han var 14 år. I vuxen ålder flyttade han tillbaka med fru och barn. I reportageboken ”Maximum City” beskriver han hur hans barndomstad förlorade sin oskuld i samband med våldet mellan hinduer och muslimer 1992–93. Efter de senaste dåden – som i indisk media kort och gott kallas 26/11 – skriver han i New York Times om mötet med en muslimsk man i slummen som älskar sin stad eftersom den är en gyllene sångfågel. ”Den flyger snabbt och lekfullt”, sa mannen, ”och du måste jobba hårt för att fånga den, men om du gör det fylls ditt liv av lycka och välgång”.

Terroristerna som häromdagen sköt vilt omkring sig, skriver Suketu Mehta, försökte fånga och döda sångfågeln.

Taj Mahal Hotel var ett av målen för attacken. Också det en hybrid: byggd i en stil som hejvilt blandar öst med väst, profant med sakralt, gotiskt med moriskt med florentinsk renässans. Hotellet grundades runt förra sekelskiftet som en plats för alla, oavsett hudfärg, av parsern Jamsetji Nusserwanji Tata sedan han nekats komma in på ett white-only-hotell. Jamsetjis arvtagare, Tatakoncernen, har idag, bitterljuvt nog, börjat köpa upp västerlandets bilindustri och basnäringar. ”Imperiet slår tillbaka”, som en ledarskribent på Times of India formulerade det.

Även mitt stamställe, Café Leopold, attackerades. På en bild ser jag blodet från de sex som dödades där flyta över stengolvet och föreställer mig smärtan, paniken och skräcken. Leopold är sinnebilden för det vidöppna, skamligt liberala Bombay.

Blandningen av gäster är som hämtad från en gammal spionroman. Shejker, sjömän, östafrikanska affärsmän i fotsida dräkter … plus medelklassindier, västerländska ryggsäcksluffare och lyxturister. Jag har ivrigt gått hit vid varje Bombaybesök sedan 25 år tillbaka för att få en fläkt av en kosmopolitisk la belle époque-atmosfär.

Med Gregory David Roberts tegelstensroman ”Shantaram” klev Café Leopold in i litteraturen. I boken sitter huvudpersonen, en lätt förklädd Roberts, allt som oftast på Leopold, dricker öl, pratar med prostituerade, gangstrar och resenärer. Efter attacken skriver Suketu Mehta: ”Deras berusat festande och skamlöst flirtande måste ha förolämpat de rättrogna jihadisterna”.

Att attentatsmännen kom från det kaotiska grannlandet Pakistan och tränats av terrorgruppen Lashkar-e-Taiba är de flesta överens om. Men motivet? Okej, att destabilisera Indien. Men mera? Jo, skriver författaren Pankaj Mishra i New York Times, den segdragna konflikten i Kashmir, den framväxande hindunationalismen och pogromerna på muslimer i Gujarat 2002. Hinduisk chauvinism har skapat en ny generation av arga sydasiatiska muslimer med ett grundmurat hat mot Indien.

Eller som brittiska författaren William Dalrymple uttrycker det i The Guardian: medan Israels behandling av palestinier är motiv för muslimska självmordsbombare i Mellanöstern har Indiens hantering av konflikten i Kashmir blivit motiv för terrordåd från sydasiatiska muslimer.

Även om bara 0,01 procent av alla som känner sig alienerade tar till våld kan de förstöra livet för resten av befolkningen, påpekar författaren Arundhati Roy i en intervju i BBC. Visst, men jag lovar, det kommer inte att ske i Bombay, där folk efter de senaste årens många bombdåd inte springer bort för att sätta sig i säkerhet utan mot explosionens centrum för att hjälpa de drabbade.

Och nu? Hela världen, skriver Suketu Mehta, borde rusa mot katastrofens mitt, flyga till Bombay och spendera sina pengar, ”… drömma större, tjäna ännu mer pengar, besöka staden mer än någonsin … skruva upp den förbjudna musiken och dansa, arbeta hårt och festa hårdare”.

Böcker om Bombay, fundamentalism och indisk islam
• ”Maximum City – Bombay Lost and Found” (2004) av Suketu Mehta. Reportage om stark närvarokänsla om rikedom, våld, slum och förlorad oskuld.
• ”Midnattsbarnen” (1983) och ”Clownen Shalimar” (2006) av Salman Rushdie. En kärleksförklaring till Bombay respektive en skildring av terrorism och konflikten i Kashmir.
• ”I skuggan av Taj Hotel” (1998) av Anita Desai. Roman om tyska juden Hugo Baumgartner, för mörk för Hitler, för ljus för Indien, som bosätter sig i Bombay.
• ”Shantaram” av Gregory David Roberts. Bästsäljande roman om förrymd australisk fånge som blir hantlangare åt maffian i Bombay.
• ”The Elephanta Suite” av Paul Theoux (2007). Tre noveller om Indien i skärningspunkten mellan kolonialt arv och globalisering. Titeln är lånad från dyraste sviten på Hotel Taj Mahal, där huvudpersonen i en av berättelserna bor.
• ”The Last Moghul: The Fall of a Dynasty” (2007) av William Dalrymple. Indiskt perspektiv på sepoyupproret, som innebar slutet för flera hundra av muslimskt styre i Indien.
• ”Ravan and Eddie” (1994) av Kiran Nagarkar. Rolig roman om vännerna Eddie (kristen) och Ravan (hindu) som växer upp i samma område i Bombay på 1950-talet.

BBC:s Soutik Biswas analys om senaste dådet i Bombay.

Kaos är granne med Kabul

Bilden: Författaren till Mangnon som sprängdes, Mohammed Hanif.

Det är grillfest på amerikanska ambassaden i Pakistans huvudstad Islamabad. Kvällens tema är Kabul-Texas, tiden sent 80-tal. De amerikanska diplomaterna har klätt ut sig till afghanska klanledare, en hyllning till mojahidin som med hjälp av saudiska och amerikanska stålar och Sting-robotar är på väg att fördriva Sovjet ut ur Afghanistan.

På festen minglar en långskäggig saudier som kallar sig OBL. Han säger att han representerar ”Byggfirman Laden & Co”, mumsar på nygrillade lammspett och konverserar CIA-chefen, som trycker hans hand och utbrister:

– Snyggt jobbat, fortsatt i samma stil.


OBL tog honom på orden. Och vem kan klandra honom? När Sovjet dragit sig tillbaka återstod ju bara en supermakt som la näsan i blöt i de rättrognas land. Kommunister eller kapitalister, spela roll! De ogudaktiga ska ut. Jobbet måste slutföras.

Scenen skulle kunna vara hämtad ur en ny reportagebok om islamismens framväxt i Mellanöstern. Men nej, det är en fiktiv scen ur pakistaniern Mohammed Hanifs roman ”Mangon som sprängdes” som kom på svenska i höstas och i pocket i år (Brombergs/Pocketförlaget).

Jag låg i sängen och njöt av bokens svarta humor när Dagens Eko i måndags morse basunerade ut nyheten om att verklighetens OBL efter tio års jakt äntligen hittats och eliminerats. När verklighet ligger så nära litteraturen får man en svindlande känsla av att den senare sitter inne med den sanna bilden av hur allt hänger ihop. En känsla som förstärks av ett inifrånperspektiv: författaren var pakistansk stridspilot innan han sadlade om och blev journalist på BBC.

Boken är en absurd drift med dåligt fungerande Pakistan, men också med militarismen i sig. Det är inte utan att man jämför Ali Shigri, flygkadetten som är bokens ena huvudperson, med Yossarian i Joseph Hellers ”Moment 22”: militärer är sig lika, oavsett till vilka ideal man svär sin trohet. Den andra huvudpersonen är general Zia ul-Haq, diktatorn som styrde Pakistan från 1978 till 1988, då Herculesplanet han och USA:s Pakistanambassadör färdades i – ett plan fullastat med militärer och mogna mangos – mystiskt kraschade.

Pakistan hamnar på tionde plats i Foreign Policys index över världens sämst fungerade stater, konstaterar Henrik Chetan Aspengren i välskrivna reportageboken ”Pakistan – upprorens land” (Norstedts). Drömmen om en säker plats för Sydasiens muslimer föddes i samma stund som Zafar, Indiens sista mogulkejsare, fördrevs från Delhi efter sepoyupproret 1857, skriver han. 90 år senare, när britterna lämnade Indien och landet delades, blev visionen verklighet.

Medan Indien satsade på en regnbågsmodell med ett tjugotal officiella språk och en stat som förhåller sig neutral till religionen, valde Pakistan påtvingad enhet med en officiell religion och ett officiellt språk (urdu, som bara talas av tio procent av befolkningen).

Resultat: mångfalds-Indien har skapat nationell sammanhållning i ett spektrum av regionala identiteter, medan enhets-Pakistan utan framgång kämpar med att folket ska uppleva staten som legitim.

Pakistan är idag inte land med en armé, utan en armé med ett land, där ena handen inte vet vad den andra gör och där maktens män bevakar varandra med paranoid misstänksamhet. Kort sagt: ett idealiskt gömställe för OBL.


Publicerades först i Dagens Nyheters Boklördag 7 maj.

Pakistan ett skenande tåg i natten

USA genomför en militär aktion i Pakistan utan att landets regering vet ett skvatt om vad som händer. Typiskt Pakistan, som inte längre är ett land med en armé, utan en armé med ett land, men paradoxalt nog ändå ett av världens mest kaotiska.

Pakistan är ett skenande tåg i natten. Regeringen får allt mindre kontroll över säkerhetsläget. Militären har ändå sedan självständigheten då och då fått panik, tagit över styret och försökt bringa ordning. Sedan har en normaliseringsprocess startat, politikerna har kommit tillbaka, kaos har utbrutit och militären har ingripit ännu en gång.

I det maktvakuum som uppstått i maktkampen mellan politiker och militärer har landet blivit ett schlaraffenland för terrorister (som slagit till mot framför allt Indien), religiösa extremister (med förgreningar i Afghanistan och indiska Kashmir) och banditer (i bland annat laglösa provinsen Baluchistan), till glädje för militärer, vapentillverkare och en och annan maktlysten imam, men till sorg för vanliga pakistanier som inget annat önskar än färre vapen, ordning och reda, demokrati och utveckling.

Under 00-talet har Pakistan med stöd av USA bekämpat de våldsamma islamistiska grupperna som rör sig över gränsen till Afghanistan som om det vore deras egna ägor. Men paradoxalt nog är islamisterna på flera sätt en produkt av Pakistans och USA:s officiella politik:

1. På 1980-talet pumpade USA in pengar i Mujaheddin och deras kamp mot den sovjetiska ockupationen av Afghanistan. Sedan amerikanerna efter elfte september störtat talibanregimen i Afghanistan har de afghanska mullorna opererat från baser i laglösa nordvästra Pakistan, där deras religiösa kamp inspirerat och islamiserat pakistanska stamledare.

2. På 80-talet försökte den pakistanska militärregimen skaffa sig folklig legitimitet med hjälp av religionen. General Zia ul-Haq, som styrde landet 1977–1988, inledde en process där sharia fick färga av sig på rättsystemet och militärväsendet islamiserades.

Kursändringen kom snabbt. Den pakistanska författaren Mohammed Hanif, Sverigeaktuell med nyöversatta romanen ”Mangon som sprängdes”, har beskrivit hur den militärhögskola han på 1980-talet studerade på inom loppet av några månader förvandlades från en sekulariserad högskola till en ”ivrigt kämpande madrassa, där en missad morgonbön bedömdes som ett värre brott en missad morgonexercis”.

Man skulle kunna säga att USA och den pakistanska militären får skylla sig själva.
Pakistan och Indien har ärvt samma svåra problem: en mängd språk och etniska grupper – och en befolkningsmajoritet som vid självständigheten 1947 var illitterat och mycket fattig. I det läget finns alltid risk för att olika grupper beter sig chauvinistiskt, vilket kan leda till mobbeteende och i förlängningen – när kaoset brutit ut – till att militären tar över och skapar ordning på sitt sätt.

I Indien har de språkliga, etniska och religiösa oroshärdarna balanserats av mahatma Gandhis ännu fungerande kungstanke om att den politiska ledningen ska stå fri från religionen och grupptänkandet. Indien valde en regnbågsmodell med 22 officiella språk (hindi är bara ett av många språk med officiell status) och dessutom en stat som förhåller sig helt neutral till religionen (hinduism är inte statsreligion).

Pakistan å andra sidan utropade nio år efter självständigheten en islamisk republik och införde urdu – som bara pratas av knappt tio procent av befolkningen – som riksspråk, vilket retade upp befolkningsmajoriteten.

I Pakistan har den allt mer islamiserade och politiserade armén och den påtvingade enheten skapat en ond cirkel: när olika grupper känner sig åsidosatta har de tagit till våld. Upptrappning sker ofta snabbt utan motkraften från en legitim stat: politiken spårar ur om och om igen, och militären tar över.

Pakistan har i praktiken styrts av två krafter: militären och mobben, den auktoritära ordningen och det våldsamma kaoset.

Politiken har inte haft en chans.

Att USA knep Usama bin Ladin i pakistanska staden Abottabad ser grannlandet Indien som bara ytterligare ett bevis för att Pakistan är ett eldorado för allsköns terrorister.

New Delhi kräver idag att pakistanska regeringen tar krafttag för att gripa de återstående nio terroristerna som stod bakom terrorattacken mot Bombay 2008 då 166 människor dödades.

Jag tror det är en naiv förhoppning. Pakistan lyckades inte gripa Usama, tvärtom tyder mycket på att de skyddade honom. Och USA kommer inte ödsla pengar på att hjälpa Indien att hitta Bombaydådets ansvariga.

Enskilda pakistanska militärer och toppolitiker ligger dessutom förmodligen bakom Bombayattackaen tillsammans med olika terrornätverk. Men representanter för Pakistans officiella ledning har ingen aning om nåt, om du frågar dem.

Som vanligt råder ett pakistanskt kaos. Ett tåg som skenar i natten.

Publicerades först på Newsmill måndag 2 maj, samma dag som Usama Bin Ladin dödades.

Wikileaks: Läckta samtal, brustna myter

För några år sedan mötte jag en välbärgade egen företagare i Bombay. Han var sekulariserad, inte särskilt religiös hindu, men när det kom till politiken röstade han på ett hinduiskt högerparti. Han målade upp en världsbild för mig.

På ena sidan: Indiens hinduer, USA, resten av västerlandet och alla andra demokratiska länder.

På andra sidan: världens muslimer, Pakistan, Kina och alla andra totalitära länder.

Bombayföretagaren stod för den vanliga ståndpunkten att hinduismen står för upplysning och tolerans, medan islam står för intolerans – och att Indien tillsammans med USA utgör ett bålverk mot västerlandshatare och diktaturer.

För min vän i Bombay måste det ha varit jobbigt att konfronteras med den betydligt mer pragmatiska bild som tonade fram efter Wikileaks-avslöjandena. I konversationen mellan Washington och amerikanska ambassaden i New Delhi visade det sig nämligen att politiker från regeringspartiet målat upp hinduiska extremhögern som ett värre hot än islamisterna.

Bahukutumbi Raman jobbade tidigare med terrorismbekämpning i underrättelsetjänsten, idag är han chef för en tankesmedja. Han skrev nyligen en krönika i en indisk tidning där han i Wikileaksavslöjandens spår avlivade en rad myter.

Han menade att Wikileaks visat att avideologiseringen av USA:s utrikespolitik gått längre än vad man trott. Läckta dokument visade nämligen att USA inte bara stödjer Indiens jakt på pakistanska islamister, utan också pakistansk terrorism i Indien, skrev Raman – anything goes, bara det gynnar USA:s intressen i regionen.

Myten om att USA idag är en särdeles go och lojal vann till Indien har alltså spruckit.
Wikileaks avslöjade också att Kina är mer skeptisk till Indiens ökade ekonomiska makt än vad man befarat. Läckta dokument visar nämligen att Peking inte vill att Indien ska få en permanent plats i FN:s säkerhetsråd, vilket flera stora länder i väst tycker att Indien gjort sig förtjänst av.

Kinas skäl är inte ju inte svåra att förstå: Indien börjar helt enkelt bli lite för kaxigt och måste hållas kort.

Bättre upp för Indien är de läckta dokument som visar att Indiens muslimska grannländer är mer splittrade än vad man trott. Det finns ingen världsomspännande muslimsk gemenskap som vill förgöra Indien och västerlandet.

Jag tror att min vän i Bombay – han som ser världen så svart och vit – tack vare Wikileaks har fått en mer nyanserad bild av världen.

Världen, visar avslöjandena, var ju ett snäpp mindre ideologisk och förutsägbar än vad han trodde. Och politikerna var mer pragmatiska och oberäkneliga. Praktiskt taget allt blev därmed svårare att förstå – men också svårare att forma extrema ståndpunkter om.


Mer att läsa:
Rahul Gandhi i regerande Kongresspartiet anser att hinduextremister är farligare än islamister.


Bahukutumbi Raman på tankesmedjan Institute for Topical Studies i Madras tycker att Wikileaks avlivar fem säkerhetspolitiska myter.


Bahukutumbi Ramans blogg.

Texten sändes i Obs i Sveriges Radio P1 idag 12 januari. Lyssna!

Apropå bombdådet i Stockholm: Så fostras en extremist

Författaren Hanif Kureishi 1992 och samma Hanif idag, några gråa hår senare.

Flera år före elfte september skrev Hanif Kureishi ”The Black Album”, som förebådade dagens terror-skräck. I romanen, som kom 1995, följer vi studenten Shahid Hasan som är av pakistansk börd och uppvuxen i en brittisk småstadsidyll, men nu pluggar litteraturhistoria på ett college i Kilburn i nordvästra London, inte långt från svenska självmordsbombarens Luton.

Shahid är blyg, ensam och söker efter en identitet. Vad är han egentligen? Integrerad britt eller bespottad blatte? Pappas pojke som snart tar över familjens resebyrå eller självständig intellektuell?

Säpo säger att våldsamma extremister får näring av utanförskap, och att terrornätverk ofta föds i kompisgäng. De måste ha läst Kureishi. Shahid raggas upp på skolan av Riaz och hans kompisgäng i muslimska brödraskapet med löfte om att tjäna ett högre syfte. ”Vi kämpar för vårt folk som plågas i Palestina, Afghanistan, Kashmir. Man har förklarat krig mot oss. Men vi är beväpnade”, säger Riaz sturskt.

Hanif Kureishi, vars pappa kommer från Pakistan, beskriver islamismen som en befrielseteologi: de intellektuella och socialisterna bara snackar, nu är det dags att göra något åt det vita/kristna förtrycket. När jag läser romanen, som utspelar sig 1989 under Tatchers sista år, kan jag förstå deras frustration. Vad har muslimerna från Pakistan och Mellanöstern egentligen uppnått i Storbritannien annat än utanförskap? De får spö av skinheads och National Front-anhängare – allt medan de med smärta i bröstet ser hur krig rasar i den muslimska världen.

Huvudpersonen Shahid säljer dock inte sin själ (och sitt liv) för kampen. För i andra änden drar kärleksaffären med den sexiga litteraturläraren Deedee, som representerar alla de njutningar man kan uppnå med en sann libertinsk och hedonistisk filosofi. Extacy, sexuella äventyr, dans på ravepartyn och dessutom en postmodern diskussion om identitet, kön och etnicitet där inga svar är givna.

Fundamentalistiske Riaz och liberala Deedee är trots allt överens om fiendebilden: vita, kristna män. Men deras metoder för att bekämpa hegemonin, och visionen om vad ska komma istället, är diametralt motsatta.

Romanens huvudperson utsätts för svåra prövningar men väljer till slut njutningarna. Bombmannen från Tranås, verkar det som, tog den andra vägen.

Publicerad i Dagens Nyheter 18 december.

"Vi är tillbaka"

Svart rök bolmade ur de krossade fönstren. Elden sprakade, sirener ljöd. Indiens överdådigaste lyxhotell och Bombays mest kända byggnad – Taj Mahal Palace – hade attackerats av terrorister.

Det är många nyhetsbilder som trots sin dramatik inte förmår att ta tag i mig, men de här gjorde det, av det enkla skälet att jag så många gånger besökt terroristernas mål, senast bara några veckor före attacken.

Jag har aldrig bott på hotellet, det är alldeles för dyrt för min resebudget, men jag brukar stämma träff med folk där, fika och besöka bokaffären i lobbyn. Och nu ser jag på bilderna – mitt i den behagliga hotellyx som är en sådan kontrast till Bombays hektiska gatuliv: ett litet men intensivt och dödsbringande krig.

Hela Indien var chockat. Alla har en relation till det 107 år gamla hotellet. Tillsammans med intilliggande triumfbågen Gateway to India får det ofta representera hela Indien. Dessutom förekommer hotellet i hundratals Bollywoodfilmer.

En indisk författare berättade för mig att Bombaybor kan spara pengar i veckor för att finklädda besöka hotellet och dricka en enda kopp söndagskaffe.

Författaren gjorde en liknelse: Bombayborna, sa han, kände samma sorg när de såg hotellet brinna som Londonborna när Sankt Paulskatedralen bombades under andra världskriget.

Taj Mahal Palace grundades av indiern Jamset-ji Tata som en plats där indisk och brittisk societet skulle kunna mingla fritt utan att behöva bekymra sig om de koloniala white only-regler som gällde på andra fina hotell i staden.

Det är ödets ironi att attentatsmännen – utsända av västerlandshatare i grannlandet Pakistan – gav sig på just detta hotell, som ju står för en sorts bitterljuv asiatisk revansch.

Hotellgrundaren Tatas arvingar har expanderat långt bortom Bombay och driver idag en global lyxhotellkejda och äger bilmärket Jaguar, samtidigt som man dominerar indiskt näringsliv och börjat köpa upp europeiska och amerikanska basnäringar.

”Imperiet slår tillbaka”, som en ledarskribent på Times of India formulerade det när det anrika Bombayföretaget köpte ännu ett brittiskt företag.

Jag tror att terroristerna slog till mot Taj Mahal Palace för att det är resultatet av en provocerande brist på renlärighet. Hotellet är en hybrid i en stil som är en lekfull blandning av hinduiskt och muslimskt, profant och sakralt, moriska kupoler och italiensk renässans.

Klientelet är lika kalejdoskopiskt. Här festar indiska filmstjärnor och västerländska popstjärnor och här möts östs och västs ekonomiska och kulturella elit – som Beatlesmedlemmen George Harrison som för 40 år sedan fick sitarlektioner av Ravi Shankar i en av hotellets sviter.

Hotellet är en fin symbol för Bombay, staden puritanerna älskar att hata: Sydasiens minst traditionella, minst religiösa och mest etniskt blandade stad.

Jag tror att även de unga terrorister som besinningslöst sköt omkring sig har frestats – gud förbjude – av de stora stålarnas och de miljoner förhoppningarnas stad – inte minst tack vare alla filmer från Bollywood, som ju är lika populära i Pakistan som i Indien.

Taj Mahal Palace var också ett av Indiens bästa konstmuseer. I korridorer och bankettsalar hängde mycket av Indiens mest ansedda 1900-talskonst. Under attacken begravdes tavlorna av sot och damm.

Världens bästa konstexperter ägnade mycket möda åt att rädda det som räddas kan, vilket förklarar varför renoveringen blev så monstruöst dyr.
Men nu är allt helt och skimrande rent igen.

Lagom till landets 63:e självständighetsdag häromveckan öppnade hotellet de sista stängda avdelningarna. Comebacken firade man fest och en helsidesannons i senaste numret av The Economist. En svartvit bild – med texten ”Taj Forever” och med en känsla av tidlöshet.

Tittar man noga på bilden ser man att en i personalen håller upp ett handskrivet plakat där det står:

”Vi är tillbaka!”.

Det är förstås ett budskap till fundamentalisterna som gav sig på den religiöst och etniskt blandade megastaden – och satte stadens symbol, det syndiga lyxhotellet, i brand.

Sänt i Gomorron Världen i P1 idag - lyssna! Scrolla ner till "Bombays juvel glänser igen"