Indiern som ville använda våld

Mahatma Gandhi fick britterna på fall. Med icke-våld och kompromisser blev han inte bara en politisk utan också en moralisk vinnare. Men Gandhi och hans fredliga filosofi var inte oomstridd. I den indiska frihetsrörelsen fanns en annan frontfigur som ville att indierna skulle sätta hårt mot hårt.

Han hette Subhas Chandra Bose, kallas ofta bara Netaji, som betyder Den store ledaren, och hans slogan löd ”Ge mig blod så ska jag ge er frihet”. Det var ju raka motsatsen till Gandhis Jesuslika oneliners, som ”Ett öga för ett öga gör hela världen blind”.

Subhas Chandra Bose, som var bengal från östra Indien, gillade inte Gandhis idéer om att hungerstrejka, vara olydig och diskutera sig till frihet. Han ansåg helt enkelt att förtryckta har rätt att ta till våld. Han hade heller inte mycket till övers för Gandhis romantiska idéer om ett kollektivt ägt, självförsörjande och demokratiskt indiskt samhället. Boses vision om socialismen handlade snarare om en auktoritär stat och en stark ledare. Han imponerades av 30-talets europeiska diktatorer, som verkade få så mycket uträttat.

Den indiska självständighetsrörelsen var från starten i slutet av 1800-talet en laglydig herrklubb, en samling liberala indiska jurister i europeiska kostymer som ville ha frihet, men hade full förståelse för att det är en lång process och att allt måste ske med små, små steg. Det var så långt man kan komma från schablonbilden av revolutionära frihetskämpar med bomber i händerna.

Gandhi och de andra ledarna nöjde sig ända fram till 1942 med reformer av kolonialsystemet. Och när man till slut på allvar krävde självständighet hade man förståelse för att det måste vänta tills andra världskriget var över och britterna fick lugn och ro på hemmafronten.

Bose var till en början med på noterna, kämpade sida vid sida med de andra och valdes också två gånger till ordförande i Indiska Nationalkongressen, som Gandhis och Nehrus frihetsrörelse hette. Men Bose hade inte Gandhis änglalika tålamod. Han krävde omedelbar och villkorslös frihet från britterna. Att britterna efter 1940 var försvagade på grund av kriget mot Hitler ansåg han inte att man skulle ha förståelse för – det skulle man utnyttja.

Idag sitter vi med facit i hand och vet att Gandhis strategi vann: Indien blev fritt tack vare tålamod och utan gerillaarméer och terrordåd. Men om man sätter sig in i hur det måste ha känts i början av fyrtiotalet när Indien ännu var ett brittiskt lydrike och världskriget rasade kan jag förstå Boses frustration. Varför inte ta till det berättigade nödvärns-våld som alla angripna har moraliskt rätt till – och mota ut britterna en gång för alla?

Mahatma Gandhi blev en av 1900-talets mest kända människor och inspirerar fortfarande människor som vill göra uppror mot makten – inte minst i Egypten för ett år sedan.

Subhas Chandra Bose blev däremot en historisk fotnot, eftersom hans våldsfilosofi inte stod för något nytt i världspolitiken. Han predikade det ”tappade tålamodets” ideologi, precis som många gerillarörelser både före och efter honom.
Båda hämtade lustigt nog inspiration från en blandning av europeisk socialism och gamla hinduiska ideal.

Gandhi och hans parhäst Nehru tog intryck av den demokratiska socialismen i brittiska Fabian Society och den gamla buddistiska och jainistiska ickevålds-traditionen.
Bose sneglade mer på den auktoritära socialismen som han blandade med den hinduiska 1800-talsreformatorn Swami Vivekanandas idéer om en hinduisk identitet och diktverket Bhagavad Gita, där guden Krishna ger prins Arjuna råg i ryggen inför det svåra beslutet att tvingas döda medmänniskor i kriget.

Hade det varit Bose och inte Gandhi som till slut hade tagit Indien till friheten är jag övertygad om att vi hade fått uppleva en betydligt blodigare postkolonial period – och ett betydligt mindre demokratiskt Indien. Men kanske också möjligen ett effektivare samhällsbygge – det tror i alla fall grundaren av det framgångsrika IT-företaget Infosys, Narayana Murthy. I fjol sa han att han var chockad över hur lite respekt Indiens regering visar den bengaliske frihetsledaren – och att Indien skulle ha varit världens näst största ekonomi redan idag och betydligt mer välmående om Boses och inte Gandhis ideal hade segrat.

Idag kan man säga att både Gandhis och Boses filosofier har sina anhängare i Indien.

Anna Hazares fredliga kamp med demonstrationer, fackeltåg och hungerstrejker för att få regeringen att ta krafttag mot korruptionen hade förmodligen inte varit lika fredlig om inte Gandhi visat att folkflertalet utan vapen i hand kan få mäktiga imperier att ge vika. Och Anna Hazare har många likar i dagens Indien: han är en av tiotusentals typiska indiska gräsrotsaktivister med Gandhi som ledstjärna.
Maoistgerillan som med vapen kämpar för de fattiga stamfolken i östra Indiens djungler hyllar däremot hellre Bose än Gandhi. På maoisternas bloggar på internet ser jag hur gerillasympatisörer flitigt citerar Bose, bland annat det kärnfulla uttalandet om att en enskild människa visserligen kan dö, men att hennes idéer efter döden inkarneras hos tusentals andra. Kort sagt: idén om martyrskapet som ett viktigt politiskt vapen.

Även Indiens militanta hinduhöger lyfter gärna fram nationalisten Bose som föredöme. Men det är vänner som Bose själv skulle rotera i sin grav om han visste att han hade. I en ny bok, His Majesty’s Opponent, påpekar en av hans släktingar, Harvardprofesorn Sugata Bose, att Bose trodde på ett samhälle där hinduer och muslimer lever jämlikt sida vid sida. Hinduhögern däremot vill köra ut alternativt tvinga muslimerna till en underordnad roll i samhället..

Subhas Chandra Bose ville utnyttja britternas svaghet under andra världskriget. Sedan han lämnat frihetsrörelsen och bildat ett eget parti tvingades han hålla sig gömd för att inte på nytt gripas. Han reste till Moskva i hopp om stöd, men Stalin förstod Gandhi och ansåg att britterna måste få kriga klart först. Bose fortsatte till Berlin där han fick ett betydligt varmare mottagande.

Den indiska frihetskämpen som brutit med Gandhi fick träffa såväl Ribbentropp som Himmler och Hitler. Han tilläts starta radiostationen Fria Indien och leda en legion med tusentals indiska soldater som tyskarna tagit som krigsfångar i kriget i Nordafrika, en brun armé på arisk mark som i en ed fick svära trohet både till sin indiska ledare och den tyska führern.

Till Boses försvar kan man säga att han till slut började tvivla. Han var ju socialist och en indisk frihetsarmé som lydde under nazi-Tysklands beskydd kändes inte rätt.
Han bodde tre år i Berlin, gifte sig med sin österrikiska sekreterare och fick en dotter. Men 1943 reste han med ubåt till Tokyo i hopp om att hitta trevligare bundsförvanter. I Japanockuperade Singapore tilläts han organisera en armé med över 80 000 indiska plantagearbetare från brittiska Malaya. På svartvita arkivbilder kan man se hur soldaterna klädda i kakiuniformer och med ålderdomliga musköter inspekteras av sin indiska ledare på exercisfältet. Bose bildade också en indisk exilregering som tryckte egna pengar och frimärken. Hans exilregering i Sydostasien erkändes snabbt av nazi-Tyskland, Japan och de andra axelmakterna.

Medan Gandhi och Nationalkongressen tålmodigt väntade på att britterna skulle kriga klart mot Hitler gick Boses armé till attack med slagordet ”Mot Delhi”. I ett tal i radiostationen Fria Indien, som nu sändes från Singapore, bad han om Mahatma Gandhis välsignelse av attacken. Gandhi svarade med att konstatera att Bose visserligen var en sann indisk patriot, men att han också var missledd.

Fälttåget gick genom Burma och in i nordöstra Indien men tog slut i bergsstaden Imphal där man besegrades av britterna. Bose flydde och försvann på japanskt territorium i augusti 1945 under andra världskrigets allra sista skälvande dagar.

Omständigheterna om hans öde har diskuterats i Indien ända sedan dess, ungefär som Raul Wallenbergs försvinnande i Budapest samma år. Vissa säger att Bose dog i en flygolycka med ett japanskt bombplan i Kina, andra att han tynade bort i sovjetiskt fångläger. Ytterligare andra påstår att han överlevde det sibiriska fånglägret och återvände till Indien där han förklädde sig till hinduisk helig man, tog sig namnet Gumnami Baba, mediterade och strödde andliga klokheter runt sig fram till sin död 1985.
Men inget av allt detta finns det bevis för, vilket har gjort att teorierna om hans död ynglat av sig och att hans livsgärning höljts i grumlig mystik – allt medan Mahatma Gandhis hjältegloria oantastat fortsätter att skina över världen.

Sändes i Obs i Sveriges Radio 28 februari.

Mer att läsa
His Majesty’s Opponent av Sugata Bose, 2011 (Subash Chandra Bose var författarens farfars bror). Beställ boken från Adlibris! Eller Bokus!

Länk
Infosys grundare förklarar för New Delhi Television att han saknar Subhas Chandra Boses idéer.