Så är årets bokmässa över. Jag hade två framträdanden där
jag berättade om min senaste bok, New Delhi–Borås – den osannolika berättelsen
om indiern som cyklade till kärleken i Sverige (Forum förlag 2013). Med på
scenen båda gångerna var PK Mahanandia, bokens huvudperson, det vill säga
indiern som cyklade till kärleken i Sverige.
Första framträdandet var på stora scenen på Internationella
torget. De andra framträdandena på den scenen handlar framför allt om
orättvisor, brist på mänskliga rättigheter, övergrepp och missförhållanden. En
av utställarna som stått och lyssnat på det deprimerande framträdandet efter et
andra, berättade för mig efteråt hur upplyft hon hade blivit av storyn om PK
Mahanandias väg från oberörbar, diskriminerad bypojke i östra Indiens djungler
till konststuderande i New Delhi, mötet med en svensk flicka född i Oxens
tecken, som skulle förändra hans liv, och till sist kärleksresenär på en cykel
över Afghanistans berg och genom Irans öknar på väg för att återförenas med sin
stora kärlek i Borås.
Andra framträdandet var på lördagen på Litteraturscenen, i
regi av Författarcentrum och Författarförbundet, på bästa tid mitt på dagen då
mässan är proppfull av bokintresserae göteborgare. Anledningen till att jag
fick en sådan fin tid, prime time, är att den egentligen var Karl-Ove
Knausgårds, men han ställde in. Jag och PK var alltså stand in för den
självbespeglande norska författaren som bestämt sig för att dra sig tillbaka
från alla offentliga framträdanden under hösten.
För er som inte var på plats tänkte jag här bjuda på ett av
styckena ur boken som läste upp vid båda framträdandena. Texten handlar om
tiden då PK, den oberörbara djungelpojken från Orissa i östra Indien, kommit
fram till Borås och upplever en del kulturkrockar:
Han tycker att att Sverige är ett märkligt land. Folk går
omkring och tackar varandra för självklarheter. Samtidigt säger de ständigt
till varandra meningslösa saker som att ”det är vackert väder idag”. Varför?
Att hålla upp en dörr och bjuda på mat är en plikt snarare än en ynnest. Det är
det minsta man kan göra som människa. Och vad det är för väder vet ju redan
alla. Det är bara att böja på nacken och blicka uppåt om man vill vara säker.
– Om dina vänner och släktingar skulle komma till Orissa,
säger han till Lotta, och om de skulle promenera på huvudgatan i min hemby och
stöta ihop med min bror och öppna med hälsningsfrasen ”Vilket fint väder vi har
fått, Mr Prabat”, då skulle han skaka på huvudet och gå vidare utan att stanna,
eftersom han skulle vara övertygad om att han stött på dårar.
Jag kommer nog att vänja mig, tänker han.
När han träffar Lottas mamma första gången tror han att han
har lärt sig. Han har repeterat de svenska artighetsfraserna som Lotta tjajat
om.
Fråga hur hon mår, prata sedan om vädret. Hur mår du?
Vackert väder idag! upprepar han för sig själv flera gånger när bilen svänger
upp framför deras hus och parkerar bakom de höga snövallarna.
Men det är kallt och han måste göra en ändring i hälsningen:
– Hur mår du? Kallt idag! Riktigt kallt!
Orden känns fortfarande som om de hörde hemma i en dåres
mun. De är obekväma för honom. Kantiga och konstiga.
Öga mot öga med svärmor är det dags för eldprovet:
– Hur mår du? frågar han, och tillägger:
– Griskallt idag, eller hur?
Det är nästan rätt, men bara nästan. Svärmor, som hör
dåligt, tystnar. Pikej tror att det är hennes melankoliska läggning.
Men senare på kvällen frågar Lotta argt:
– Varför sa du till mamma att hon var en gris? Hon ringde
och sa att du liknat henne vid en gris. Hon var väldigt, väldigt upprörd.
– Ett missförstånd, urskuldrar han sig.
När han hälsar på Lottas pappa går det nästan lika illa.
Svärfar sträcker fram handen för att hälsa på Pikej, men då dyker han snabbt
ner på golvet för att vidröra svärfars fötter. Så gör man. Det är en självklarhet
när man träffar äldre släktingar. Men tydligen inte i Sverige, för senare får
han höra att Lottas pappa förvånat tänkt: men vart tog den lille indiern vägen?
Och så är det det där med boskapen. Första sommaren får han
syn på kor i en hage vid Lottas föräldrars sommarstuga strax utanför Borås. Han
tänker: någon har glömt att öppna grinden. Kor ska ströva fritt. Han öppnar
grinden. Jo, även svenska kor längtar efter frihet. De vaggar godmodigt ut på
vägen.
Men bilarna tutar irriterat. Pikej vinkar glatt tillbaka.
Bilister i Indien brukar tuta för att få korna att gå åt sidan.
Allt är frid och fröjd.
Men bonden är arg.
– Vem släppte ut korna? frågar han argt.
– Det gjorde jag, svarar Pikej stolt.
Boken finns i bokhandeln, men också att beställa från Adlibris.
