Bernard Nossiter var korrespondent i Indien för Washington Post. I början av sjuttiotalet skrev han en bok där han kallade Indien för "babels land". Han skrev: "Den fortsatte förvirringen kring vilket språk som gäller ... kommer bara att leda till ifrågasättandet av ett enat Indien".
Hans analys byggde på exemplet USA, som ju trots etniska skillnader just hölls samman av ett gemensamt språk (och praktiskt taget en gemensam tro).
Men Nossiters analys kunde inte vara mer fel. Det faktum att indierna fritt fått välja och kunnat utveckla sin identitet genom olika språk och olika religiösa föreställningar har tvärtom tämjt alla separatistiska tendenser.
Hade man tvingat de indiska bengalerna i öster och tamilerna och keraliterna i söder att prata hindi hade vi idag kanske inte haft ett Indien, utan flera.
I Pakistan och Sri Lanka tvingade man på befolkningen ett oficiellt språk i tron att det var nödvändigt för att hålla samman nationerna.
Istället håller dessa länder på att slitas sönder av separatistiskt våld (Pakistan slets itu 1971 på grund av språkfrågan, nu ifrågasätter fler grupper regimen).
Gnistan tändes hos minoriteterna (tamiler i Sri Lanka, bengaler i Östpakistan) när de förvägrades att tala sitt språk i officiella sammanhang.
1956 omorganiserade Indien sina delstater efter språkliga gränser och skapade ett tjugotal mininationer inom Indiska unionen. Det var ett genidrag, skulle det visa sig.
Samma år införde Sri Lanka singalesiska, befolkningsmajoriteteten singalesernas språk, som enda officiella språk i hela landet.
- När ni förnekar mig att tala mitt språk förnekar ni mig allt, sa en tamilsk ledare på Sri Lanka.
- Ni önskar ett delat Ceylon. Ni kommer att få ett delat Ceylon, varnade en annan.
Det dröjde till 1983 innan konflikten på Sri Lanka blossade upp i våld och krig. Sedan dess är det en segdragen svårtlöst konflikt som skördat tusentals liv.
Hade Sri Lanka gjort som Indien och skapat en tamilsk delstat med tamil som officiellt språk och en singalesisk med singalesiska som officiellt språk och en tvåspråksmodell i unionsregeringen hade landet förmodligen varit lugnt och fredligt idag.
Hade Pakistan inte infört urdu som allenarådande officiellt språk och inte byggt hela idén om nationell samhörighet på religionen (islam) hade landet förmodligen varit mycket fredligare idag.
Då, för 40-50 år sedan applåderade många i väst Pakistans och Sri Lankas enspråksmodeller, eftersom de trodde att ett språk precis som i Europa var fundamentalt för att hålla samman nationen. Indien däremot spåddes en snar undergång med sitt samelsurium av kulturella identiteter.
Regnbågsmodellen (Indien) visade sig leda till att medborgarnas förtroende för ledningen växte sig stark. Enhetsmodellen (Sri Lanka och Pakistan) ledde däremot till bittert våld och ifrågasättande av regeringens legitimitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar