Biljard på The Grand

– Skulle min herre ha något emot att spela ett parti biljard med mig, frågar den vitklädde kyparen på The Grand.

Det känns som om han bara gått och väntat att det skulle dyka upp en europé så att han kunde få väcka den slumrande, sepiabruntonade kolonialhistorien till liv.

– Inte alls, tvärtom, svarar jag så artigt jag kan, och försöker härma hans överdrivet artiga brittisk-engelska accent.

Semesterorten Nuwara Eliya var de engelska och skotska plantageägarnas dröm om att återvända hem.

Eftersom de inte kunde tillbringa weekenden på de skotska högländerna skapade de Nuwara Eliya mitt i teplantageområdet i Sri Lankas berg.

Det sägs att det var engelsmannen John Davy som 1819 hittade platsen vid foten av Pidurutalagala, öns högsta berg. Här på 1 889 meters höjd över Indiska oceanen var klimatet så likt det i Skotland att han förmodligen började gråta av hemlängtan.

Här slapp de viktorianska officerarna och plantageägarna tropikernas hetta. I det svala bergklimatet slapp man svettas, det vill säga känna att man hade en kropp, utan istället inbilla sig att man var bara vara idé och tanke. En själ fritt svävande i klar bergsluft.

Fram växte en brittisk replik med tudorhus, rosenrabatter, stramt klippta häckar, gräsmattor snaggade ner till roten, hästkapplöpnings- och golfbana och så småningom förstås ett Grand Hotel och en Hill Club, där plantageägarna kunde roa sig och koppla av när de var lediga.

I början av 1900-talet var Nuwara Eliya, som betyder Ljusets stad, en komplett Hill Station, som engelsmannen säger. En typ av miljö som skildrats kul och insiktsfull från liknande platser i andra brittiska kolonier av såväl Somerset Maughan som Anthonny Burgess.

Fram till sextiotalet var bara britter – och av manligt kön – välkomna i baren på The Hill Club. 1973 nationaliserade Sri Lanka plantagen och kastade ut de brittiska plantageägarna. Nuförtiden släpps alla nationaliteter och förstås också kvinnor in. Men i biljardrummet på The Grand finns ännu bara en herrtoalett.

Nuwara Eliya var ett av mina favoritstopp när jag ryggsäcksluffade Sydasien runt i ungdomen. För mig är nostalgin inte bara turistens dröm om att få återtuppleva den förfinade herrskapsatmosfären i det gamla Imperiet, utan betydligt mer reell, näraliggande och personlig.

När jag spelar biljard i The Grands 100 år gamla biljardrum med mörk träpanel på väggarna och tickande väggklocka får jag en känsla av att denna plats är min. Min historia, min bakgrund, mitt liv.

Samtidigt: socialt utkastad i rymden. De bekanta människorna är borta, medan miljöerna är kvar. Det är som att promenera omkring på skolgården till sin gamla högstadieskola – och känna tomheten.

– Din tur, säger kyparen.

Han presenterar sig som Bala, är indisk tamil och är klädd i vit serveringsuniform med sarong. Hans farföräldrar togs till Sri Lanka från Sydindien för att jobba på plantagen när förra seklet var ungt.

– Nice try, säger han när jag missar grovt.

– Beuuuutiful try, säger han när jag missar lite mindre grovt.

Han vinner förstås.

Det är länge sedan en europé vann en biljardmatch över Bala.

Det är länge sedan européer var herre på täppan i Sri Lankas tebuskegröna bergstrakter.