Vår skeva gamla värld

Har du nån gång funderat på om den bild av världen som världskartan visar stämmer?
Är verkligen Grönland hälften så stort som Afrika och Sverige nästan lika stort som Indien?

Svaret är: nej.

I själva verket är Afrika 14 gånger större än Grönland och Indien 7 gånger större än Sverige.

På kartan ser det ut att vara lika långt mellan Treriksröset och Smygehuk som mellan Indiens nord- och sydspets. Men går du ombord på ett flygplan i Kiruna för att flyga motsvarande Indiens längd kommer du betydligt längre än till Skåne – du kommer till Aten.

Så förvriden är vår kartbild av världen.

Vår världskarta är ritad efter flamländarern Gerardus Mercators principer från 1569. Mercators översättning av jordklotets sfäriska form till en platt rektangulär karta innebär att länderna närmast polerna är utdragna, medan länderna närmare ekvatorn tryckts ihop.

Resultatet är en karta där Europa, Nordamerika och Ryssland ser ut att dominera världen.

Från den tid då Mercator levde fram till nu har den skeva projektionen av jordens länder också motsvarats av maktförhållanden i världen. Europa har ju länge varit herre på täppan.

Varje gång vi européer tittat på världskartan har vi fått bekräftelse på att vår eurocentrism är berättigad. Europas oerhörda betydelse för resten av världen har bekräftats av vår kartbok, som dessutom visar Europa i mitten – och Fjärran Östern och Stilla havet i världens utkanter.

Det vore konstigt om inte afrikaner och asiater skulle ha reagerat på att ständigt få se sina länder presenteras i förkrympt skick. Men, lugn det har de. Starkast hörs de arga rösterna österifrån, där man tack vare de senaste årens ekonomiska tillväxt fått anledning att tänka på självbilden.

I indiska tidningar ser man då och då debattartiklar som propagerat för att man borde skrota Mercators gamla världskarta och anamma den tyska kartografen Arno Peters världskarta från 1974.

Peters gjorde en kartprojektion som över hela jordklotet är fullständig proportionell. Varje lands ytstorlek återges i korrekta proportioner på kartan. Peters karta är också den första som exakt återger korrekta nord-sydliga och väst-östliga relationer över hela jordklotet.

Att bläddra i Peters atlas är som att bläddra i en kartbok som bildbehandlats med skrattspeglar. Sverige är kort och tjockt och Afrika och Indien avlånga och slanka.

Jag fylls av motstridiga känslor när jag tittar på Peters värld. Den ser ut som om kontinenterna är våta kläder som hängts på ett klädstreck i Arktis. Samtidigt som man känner sig grundlurad av sin gamla traditionella skolatlas kan man inte riktigt acceptera den nya världsbilden.

Om den gamla världskartan är orättvis så är de organisationer som brukar kallas världssamfundet ännu orättvisare.
Statsvetaren Kishore Mahbubani, som varit FN-ambassadör för Singapore, har skrivit en bok som är en rasande uppgörelse med brist på demokrati i FN:s säkerhetsråd, Världshandelsorganisationen, Världsbanken och Internationella valutafonden.

Hans ilska kommer från det faktum att en handfull länder som tillsammans rymmer 12 procent av jordens befolkning använder de här organisationerna för att gynna västerländska intressen. Och att de länder där de resterande 88 procenten av mänskligheten bor har inget eller lite att säga till om när de globala spelreglerna bestäms.

Han anser att världssamfundet är en politisk sufflé, som lanserar uppblåsta men innehållslösa deklarationer om allt från Afrikas kris till global uppvärmning.
Världssamfundets utspel är skadliga på två sätt, anser han:

Dels skapar de illusionen av att man verkligen tar itu med de globala utmaningarna.

Dels skildras de i västerländska medier som om dem representerade hela världen, vilket de ju inte gör.

De representerar väst.

När Obama tillträdde för ett år sedan kom en amerikansk underrättelserapport som sa att välstånd och ekonomisk makt rör sig från väst mot öst som aldrig förr. Rapporten – som blickade fram till år 2025 – slog fast att finanskrisen skyndat på denna utveckling, som leder till att Kina och Indien snart kommer att dominera världsekonomin.

I takt med Asiens snabba ekonomiska tillväxt kommer allt högljuddare krav österifrån på inflytande över världspolitiken. Det har redan märkts på de senaste årens globala handels- och klimatmöten. Kina och Indien har börjat ta sig ton.

Historiskt har stora geopolitiska förskjutningar lett till obalans, konflikt och krig. Men var lugn, säger singaporianen Kishore Mahbubani, till skillnad från USA och Europa är Asien inte ute efter att dominera världen. Nej, Asien nöjer sig med ett inflytande i världssamfundet som motsvarar världsdelens storlek och styrka.

Det största hotet mot stabilitet och säkerhet, menar han, kommer de närmaste tio åren inte att vara islamisk terrorism eller bristen på politisk demokrati i Kina, utan västerländsk maktfullkomlighet.

Om väst låter resten av världen få vara med och bestämma de globala spelreglerna – då är framtiden ljus.

Om väst fortsätter leva i villfarelsen att de egna intressena är globalt allmängiltiga – då är framtiden mörk.

För att förbereda sig på maktförskjutningen österut och söderut borde man på de politiska och ekonomiska toppmötena bläddra i Arno Peters kartbok och vänja sig med en ny bild av världen.

Hammond Compact Peters World Atlas: The Earth in True Proportion av Arno Peters,
2002.
The New Asian Hemisphere: The Irresistible Shift of Global Power to the East av Kishore Mahbubani, 2008.
Global Trends 2025 – a Transformed World, National Intelligence Council, november 2008. (Global Trend-rapporter produceras vart fjärde år av National Intelligence Council, som representerar USA:s 16 underrättelsetjänster, i syfte att underlätta långsiktiga beslut för den nya administrationen i Washington.)