Månglarna i templet

Varanasi är en indisk stad som är ett koncentrat av allt som vi uppfattar som indiskt. Kaoset är tio gånger intensivare, korna tio gånger fler och klockpinglandet tio gånger vanligare än i övriga Indien. Gatorna är igenproppade med ett nästan stillastående trassel av cykelrikshor, skotrar, handdragna träkärror och sjungande män bärande på lik insvepta i guldglänsande tyg.

Det som får de flesta besökare att ändå tappa andan av hänförelse är de tusentals människor som varje morgon tar ett dopp i den bedrövligt skitbruna Gangesfloden som i det persikofärgade gryningsljuset, voilà, ser ut som flytande guld.
Det som får de flesta besökare att tappa andan av förfäran är friluftskrematoriet vid Manikarnika Ghat. Mitt i staden på en sluttande lerig flodbank belamrad med skräp brinner ständigt sju eldar där döingar kremeras innan deras aska samlas in för att ­spridas i Ganges. Där står man – jag, anhöriga, turister, förbipasserande – och tittar in i de sju eldarna. Eld har en förmåga att få människan att bara vilja stå stilla och stirra in i den, som om den rymde ett mysterium som när som helst ska förklaras. Skillnaderna mellan de här brasorna och alla andra man upplevt i sommarstugor och på scoutläger är att det ur ena änden av den här brasan sticker ut ett par svarta fötter och ur den andra ett svart kranium.

Om man ställer upp alla västerländska reseskildrare som genom historien kommit till Varanasi och äcklats av vad de ser skulle de bilda ett led som räcker två varv runt jorden. Litteraturhistorien fullkomligt kryllar av äcklade resenärer. Jag nöjer mig med att citera Sven Lindqvist som i sin bok Asiatisk erfarenhet från 1964 inte bara äcklades av kremeringsbrasorna på Manikarnika Ghat utan också av de badande pilgrimerna på Dasaswamedh Ghat några hundra meter bort. Heliga män, skrev han, är »uppblåsta som paddor« och har »slemmiga himlande ögon«. Samtidigt, skrev han, vimlar staden av »andliga klåpare och profitörer«.

Mycket vansinne kan man beskylla den indiska religionen för, men att påstå att dess innersta drivkraft är profitbegär är en mysko analys.
Förklaringen är förstås att han, precis som alla turister som besöker Varanasi, blivit snärjd av heliga män som tigger och andra män som kallar sig präster som mot betalning erbjuder guidning i religionens gudavärld. Vädjan om pengar har Sven Lindqvist och alla andra förfärade västerlänningar tolkat som skenhelighet.

Varanasi är en indisk stad som är ett koncentrat av allt som vi uppfattar som indiskt. Kaoset är tio gånger intensivare, korna tio gånger fler och klockpinglandet tio gånger vanligare än i övriga Indien. Gatorna är igenproppade med ett nästan stillastående trassel av cykelrikshor, skotrar, handdragna träkärror och sjungande män bärande på lik insvepta i guldglänsande tyg.

Jag måste medge att jag också har tänkt tanken att dessa påstridiga gudsmän är synonyma med Bibelns månglare i templet. Men så har jag kommit att tänka på ­likheterna med de västerländska kyrkorna. Även i väst tigger ju prästerna om pengar, även i väst transporteras liken genom städerna, även i väst tänder vi brasor där vi eldar våra döda. Inte då! tänker du. Jo, bara med den skillnaden att hos oss hålls döingarna bakom likbilars och krematoriers väggar, sker tiggeriet via kollektinsamlare och yttrar sig snikenheten i begravningsentreprenörernas ockerpriser på maten och kaffet till minnesstunden. Vi stoppar huvudet i sanden och låtsas att livets motsägelser och dödens nakenhet inte finns.
I Indien spelas allt upp framför oss som om det vore ett framträdande på en scen, utan hemlighetsmakeri, krusiduller och omskrivningar.

3 indiska företeelser som upprör oss

Rörig trafik
Indisk trafik är ett fungerande kaos. Fordon och fotgängare tvinnas samman i trafikknutar som vid en första anblick verkar svårupp­lösta, men alltid till slut löses upp. Alla kör där det finns plats, inte där trafikreglerna säger att de ska köra. Med andra ord: vår innersta önskan om att göra vad som faller oss in.

Ljudliga harklingar
Män och kvinnor som ljudligt rensar strupen i tågens sovvagnar och rapar lika ljudligt och stolt på fina bröllopsfester och lyxrestauranger. Att vi tycker att det är så äckligt är inget annat än ett förnekande av våra kroppsfunktioner.

Dålig kökultur
Jag hatar också köer som sväller ut till organiska folkhopar där ingen verkar stå först och ingen sist, och där de mest framfusiga vinner. Inget jag förespråkar, men när du står där sist i den långa kön är det inte din innersta längtan att få gå före alla andra och fräckt ställa dig först?

Krönikan publicerades första gången i Vagabond i mars 2012.