Böckernas Bombay

En text publicerad i Indien Express, en specialutgåva av Karavan, som kom ut i juni i år:

Att Bombays intressanta, motsägelsefulla och komplicerade personlighet gett upphov till fler skönlitterära böcker än någon annan stad i Indien säger nästan sig självt. Staden fullkomligt skriker till besökarna och de nyinflyttade: om du gör mig till en tjock fet bok lovar jag dig berömmelse, lycka och välstånd.

Jag har precis landat i Bombay och min hjärna bombarderas med de mest extrema uttryck som livet kan bjuda på. Glittrande lyxhotell och sotiga slumkåkar, eleganta rosa flamingofåglar som vadar i äckligt brunt vatten, knirrknarrande kärror dragna av oxar framför reklamplakat för surfmobiler, barfota gatupojkar i trasiga kläder som säljer chicklit-litteratur.

Vart jag än vänder mig: motsatspar. Bredvid mig i taxin en medpassagerare som i sig är en motsägelse: han äger en läderfabrik i ett slumområde och bor i ett överklassområdet och reser dagligen däremellan. Jag frågar honom om det inte känns schizofrent att dagligen resa mellan dessa ytterligheter.

– Nej, svarar han. Bombays trängsel är orsaken till ständiga konflikter, men alla, fattiga och rika, har en sak gemensamt som gör oss till bröder och systrar: hoppet om att fånga lyckan.

Alla storstäder är schizofrena, skrev Victor Hugo. Och Bombay är en särdeles splittrad personlighet. Rikast och fattigast. Vackrast och fulast. Befolkad av Indiens mest toleranta invånare och styrd av Indiens mest intoleranta lokalpolitiker. Dessutom lystrar staden till två namn. Det andra, Mumbai, är fortfarande ett rött skynke för alla de som älskar stadens multikulturella prägel, eftersom namnet gavs av politiker som anser att maratherna – som betraktar sig som stadens ursprungsbefolkning – ska ha företräde framför inflyttade från resten av landet.

Författaren Ashok Banker är född och uppvuxen i Bombay. Han ser sig själv som en spegelbild av staden: en hybrid och en motsägelse. Kristen mamma med europeiskt påbrå, hinduisk-indisk pappa. Författare till såväl hårdkokta deckare om en kvinnlig maffiajagande polis med stålbehå som till en serie populariserade versioner av det religiösa eposet Ramayana, essensen av hinduisk-indisk tradition, och science-fiction med etniska och klassmässiga dimensioner.

Tvetydigheterna ger frihet, anser Ashok Banker.

– I Bombay äter även ortodoxa vegetarianer kött, dricker även absolutisterna alkohol, sa han när jag för några år sedan träffade honom i hans slitna tvårummare.
Att Bombays intressanta, motsägelsefulla och komplicerade personlighet gett upphov till fler skönlitterära böcker än någon annan stad i Indien säger nästan sig självt.

Staden fullkomligt skriker till besökarna och de nyinflyttade: om du gör mig till en tjock fet bok lovar jag dig berömmelse, lycka och välstånd.

Böckerna om Bombay blir gärna tjocka. Lite för tjocka! 900 sidor är ett vanligt format. Det är ju så svårt att sätta punkt när livets centrala paradoxer kommer rusande i ständigt nya former.

Tjockisarnas konung är Vikram Chandras Sacred Games (2007), en roman, deckare och thriller – allt i ett. Grundstoryn handlar om polisen som försöker förgöra maffialedaren, en tvekamp som utvecklas till att på något vis handla om hela mänskligheten. Runt den centrala konflikten väver författaren en mustig och mångfasetterad berättelse om megastadens poliser och tjuvar, filmstjärnor och tiggare, skönhet och bedrövelse. Att kliva in i bokens värld är en upplevelse som på många sätt påminner om att besöka Bombay: intrycken snurrar runt i skallen, sedan kommer de svallande känslorna (ilska, glädje, sorg …) och därefter tusen funderingar kring livet.

Den bok som berört mig mest är ändå En ömtålig balans (1995, på svenska 1998) av Rohinton Mistry. En annan tjockisroman som man läser med ömsom ett leende på läpparna och hopp om livet, ömsom med en förlamande känsla av bedrövelse och hopplöshet. I centrum står två fattiga bybor som beger sig till Bombay för att söka lyckan. De jobbar som skräddare, bor på gatan, går på politiska möten och möter fattiga olycksbröder, snälla medelklassmänniskor och grymma tjuvkungar. Samtidigt är romanen ett realistiskt tidsdokument från 1970-talets Indien där vi får följa slumsaneringskampanjernas och premiärminister Indira Gandhis uppgång och fall.

Alla som skriver romaner om Bombay förhåller sig på något sätt till ”originalet”, Salman Rushdies ordsvallande och tjocka Midnattsbarnen (1981, på sv 1983). I boken föds Saleem Sinai prick klockan tolv natten till 15 augusti 1947, samma klockslag som Indien blir självständigt och landets förste premiärminister Jawaharlal Nehru uttalar de historiska orden: ”När midnattstimmen slår, medan världen sover, vaknar Indien till liv och frihet”.

Friheten från britterna innebar också att landet Indien i all hast delades i två stater: Indien och Pakistan. Saleem föds också defekt. Han har inåtbuktande tinningar och en näsa ”elefantlik som Ganeshs snabel” och precis som hinduisk-muslimsk-koloniala Indien hade han flera upphovsmän/mammor: hon som utan att veta det fött honom, hon som trodde att hon fött honom och hon som hade skapat denna förvirring och sjöng: ”Vad du än vill bli det kan du bli/Du kan bli precis allting du vill”.

Salman Rushdies lekfulla ordvrängningar har bildat skola, liksom hans kaxiga invävning av Indiens kulturarv i västerländska tankesätt. Kronologiskt och logiskt, men också fullt av gengångare, varsel och alternativa uppenbarelseformer, som ett hinduiskt mytologiskt epos. Också Rushdies metod att förlägga romanen i huvudsak till Bombay har ju visat sig få många efterföljare. Bombay är en igångsättare: staden lockar fram en brinnande iver att berätta om den.

Men Bombay är långtifrån bara slum. Varje vinter samlas tusentals flamingos i Sewri Bay i Bombay. Vackra rosa fåglar i en avloppsstinkande bukt. Fåglarna är i 70-talisten Siddarth Dhanvant Shanghvis roman The Lost Flamingoes of Bombay (2009) en metafor för det vackra folket som lockas av megastadens frestelser. Boken handlar om fyra människor – en homosexuell pianist, en ung fotograf, en äldre gift kvinna och en skådis – som lever jetsetliv i rika hem och på Bombays hetaste klubbar. När jag pratade med författaren i fjol sa han att livet har så mycket mer att ge i Bombay och Indien än i väst. I Bombay, sa han, ger livets alla konflikter helt enkelt en större närvarokänsla.

Men att skriva om slum och uteliggare är inte Shanghvis grej.

– Jag ville skriva om en del av det indiska samhället som väst aldrig ser, eller vägrar att se. Förr förknippades Indien mest med fattigdom och översvämningar. Nu börjar vi ta ton i världen. En medelklass på 300 miljoner och allt det där … Men väldigt lite av det vi gör når ut, förutom klichéerna om callcenters och Bollywood.

Vill man lära känna Bombay ska man heller inte missa Suketu Mehtas reportagebok Maximum City: Bombay Lost & Found (2004). Mehta är liksom Salman Rushdie uppvuxen i Bombay och därefter utflyttad. När han var 14 år emigrerade familjen till New York. I vuxen ålder bestämde han sig för att återupptäcka barndomens stad och flyttade tillbaka med fru och två små barn. Indiens mest kosmopolitiska stad hade sannerligen förändrats. Bombay, känt för sin toleranta harmoni medan resten av landet brunnit i religiösa strider, förlorade vintern 1992–93 sin oskuld sedan stadens hindunationalister piskat upp motsättningar mellan hinduer och muslimer.

Suketu Mehta berättar om medelklassens vedermödor, beger sig till sjaskiga sexklubbar och in i slummens irrgångar. Frågan han söker svar på är: vart har min barndoms så toleranta stad tagit vägen? Och med vilken elegans han svarar! Maximum City är ett extremt välgjort litterärt reportage fullt av exakta iakttagelser och personliga reflektioner. I USA recenserade en tidning boken med orden: ”Vad Dickens gjorde för London … [har] Suketu Mehta gjort för Bombay”.

Bombay består av miljoner hårfina linjer mellan ett behagligt liv mjukt som mogen mango och ett liv hårt som flinta. Överallt, på gator, trottoarer, järnvägsstationer, går linjen mellan de båda världarna. Det finns inga staket mellan rikt och fattigt. De båda världarna snubblar över varandra varje sekund och på varje kvadratmeter över hela staden. Alla vet allt. Alla ser allt. Alla kan få dåligt samvete. Alla kan längta. Ingen kan skylla på att de lever i en bubbla, på att de inget vet, inget såg.
Denna närhet mellan välbärgade och utblottade skildrar Manil Suri i Vishnus död (2001), en tragikomisk roman om människorna i en trappuppgång i ett slitet hyreshus i Bombay. Familjerna som bor i lägenheterna är inte rika och inte fattiga, utan en evigt kämpande lägre medelklass. De är livrädda för att falla neråt och hungriga på att stiga uppåt i klasshierarkierna, men hur de än springer kommer de ingen vart. De för en ständig kamp mot varandra om vardagens petitesser. Innerst inne är alla väldigt ensamma med sina funderingar.

Det är inte bara mellan de muslimska och de hinduiska grannfamiljerna som empatin går på sparlåga och kommunikationsförsöken ständigt havererar, utan också mellan hustru och make, föräldrar och barn. Samtidigt ligger Vishnu ute i trapphuset och dör. Han är uteliggare och får bo gratis på trappstegen i utbyte mot att han utför enklare vardagstjänster åt lägenhetsinnehavarna. Han är en av de många tjänstehjon som stadens medelklass är beroende av för att klara vardagen. När han sakta tynar bort bryr sig ingen om honom som människa. Han blir bara ett praktiskt problem som måste lösas, ett ting som måste flyttas för att livet ska fortgå.

Om familjeliv i ett bostadsområde i Bombay handlar också Shama Futehallys debutroman Tara Lane (1993). Huvudpersonen växer upp i en välbärgad affärsfamilj med en känsla av att hon lever i en värld skiljd från den riktiga. Familjen har vävt in sig i en kokong – en förståelig försvarsmekanism i staden där man ständigt får veta och se alldeles för mycket. Men när familjen får problem med sina anställda börjar kokongen spricka. Den andra världen – där man måste slåss med näbbar och klor med ibland ojusta metoder – tränger sig på.

Innan Shama Futehally för sex år sedan, bara 52 år gammal, gick bort i cancer hann hon med en till roman, som precis som debuten är skriven med ett koncentrerat, laddat språk och bara är på runt 150 sidor. Reaching Bombay Central (2002) utspelar sig helt och hållet i en kupé på ett tåg på väg till megastaden, vilket skulle göra texten till en lysande teaterpjäs. Miljön är alltså inte Bombay, som ändå är ständigt närvarande.

En av passagerarna är journalist på väg att rapportera om oroligheterna som skakade staden vintern 1992–93, då den hinduiska mobben dödade muslimer och den muslimska maffian hämnades i form av en serie terrordåd.

Futehally, som också jobbade som lärare och översättare, ses av många som en av sin tids främsta kvinnliga indiska författarna med engelska som arbetsspråk. Synd att det inte blev fler böcker. Ordknappheten gör henne på sätt och vis till Salman Rushdies motsats, men det finns också likheter. Hennes språk är poetiskt, som Rushdies, men som sagt komprimerat – och ändå lågmält. En typisk mening (min översättning):

”Pendeltågstationerna passerade förbi som korten i en kortlek, blank av monsunregnet”. Rushdie hade skrivit tre gånger så långt för att säga samma sak.

En stad som förlorat sin oskuld och kokar av miljoner små förtretliga vardagskonflikter? En stad nära att kollapsa eller explodera av den frustration som skapats av den skarpa konkurrensen om resurserna, i stanken på skräphögarna i slummen och i trängseln i de överfulla pendeltågen?

Efter terrorattacken mot Bombay 26 november 2008 – då över 160 människor dödades – sa författaren Arundhati Roy i en radiointervju i BBC att även om bara 0,01 procent av alla som känner sig alienerade tar till våld kan de förstöra livet för resten av befolkningen. Visst, men det kommer inte att ske i Bombay, menade flera indiska författare i exil som kommenterade katastrofen på dagstidningarnas kultursidor världen runt.

Bombayborna har skakats av många bomber och är luttrade, men inte förhärdade. Tvärtom, menade Suketu Mehta. Bombayborna skiljer sig från storstadsbor i väst i positiv mening. Observationen bygger på folkmassans beteende i samband med bombexplosionerna de senaste tio åren. Efter en krevad, skrev Mehta i New York Times, springer inte Bombayborna bort för att sätta sig i säkerhet, utan mot explosionens centrum för att hjälpa de drabbade. Det, menade han, är den sanna Bombayandan.

Fler Bombayböcker
Black Friday av S Hussain Zaidi. Reportage om terrordåden som skakade staden 12 mars 1993. Också en mycket bra film av Anurag Kashyap.
Dharavi – Documenting Informalities av svenska Konsthögskolans Jonatan Habib Engqvist och Maria Lantz. Fascinerande coffetable-bok redigerad.
I skuggan av Taj Hotel av Anita Desai. Roman om judisk man flyr trettiotalets Tyskland, hamnar i Bombay och lever fattigt med sina katter i skuggan av Indiens lyxigaste hotell.
No God in Sight av Altaf Tyrewala.
Rediscovering Dharavi av före detta The Hindu-journalisten Kalpana Sharma. Reportage om Asiens största slum.
Reaching Bombay Central av Shama Futehaly. Kortroman om passagerarna på ett tåg på väg mot Bombay.
Shantaram av förrymde australiensiska fången Gregory David Roberts. En 941 sidor lång armknäckare med spektakulär handling På väg att bli film med Johnny Depp och Amitabh Bachhan i huvudroller.
Slumdog Millionaire av Vikas Swarup. Medryckande berättelse om slumpojken som vinner högsta priset i en frågesport. Också Oscarsbelönad film.

Beställ Karavans temanummer om Bombay på deras hemsida.