I Chatwins fotspår

Vore det inte för Bruce Chatwin skulle det inte finnas ett hotell i den lilla byn Rohet i den stora indiska öknen.

1985 var han var på resa i Indien och sökte en lugn plats för att skriva en bok som han researchat klart. I Jodhpur mötte han Manvendra Singh, vars familj hade varit lydkungar under maharajan av Marwar från 1500-talet fram till Indiens självständighet 1947.

– Kom och bo hos oss, lugnare och lantligare kan det inte bli, sa Manvendra, som behållit titeln takur, vilket kan översättas med hertig.

Chatwin tackade ja till inviten, flyttade in i herrgården på vischan fyra mil söder om Jodhpur, stannade sex månader och skrev klart sin bok om Australiens aboriginer. Den fick titeln ”Songlines” (”Drömspår” på svenska).

Om Bruce gillade stället så kanske fler gör det, tänkte familjen Singh och gjorde om sitt herrskapshem med sienagula väggar och indo-moriska portiker till hotell. Garagen och stallarna blev dubbelrum, gårdsplanen blev swimmingpool.

Samma år som hotellet stod färdigt kom en annan författare och frågade om han kanske också kunde skriva sin bok där. Han hette William Dalrymple och sa att han nåtts av ryktet att den nu döde författaren bott där (Chatwin dog i aids 1989). Han ville inspireras av den magiska atmosfär som måste finnas i ett rum där den Store Författaren vistats. Han ville, sa han till familjen Singh, ”känna doften från skrivbordet där Chatwin arbetat”.

Inspirationen var gudabenådad. Dalrymple stannade fyra månader i Chatwins rum, satt vid Chatwins skrivbord och skrev sin andra bok, ”City of Djinns”, ett mångbottnat och hyllat reportage om Delhi.

– Allt började med författarna, säger sonen Siddharth som just kommit in från en morgonridtur i öknen.
Två brittiska reseförfattare hade lagt grunden. I deras spår kom politiska höjdare och kulturcelebriteter. Israels premiärminister, Storbritanniens utrikesminister, Hollywoodskådisar … och så Madonna, som bodde här med sin familj och stora entourage.
– Vi är stolta, över att Rohet Garh blivit en litterär plats, säger Siddharth när han och jag äter engelsk frukost med bönor, bacon och äggröra och utsikt över de knastertorra ökenvidderna.

Ryktena om platsen som inspirerar författare nådde regissören Wes Anderson som kom till Rohet Garh för att skriva manuset till ”Darjeeling Limited”. Därefter filmades landsbygdsscenerna i småbyarna runtomkring. Jag tar en jeep ut i väglöst land och träffar bybor som hade småroller i filmen. De berättar entusiastiskt om veckorna då Hollywood kom till indiska öknen. Där filmades en tågscen, pekar de, där gjorde de begravningsscenen och där …

Så står jag i rum nummer 15. Det var här Bruce Chatwin och William Dalrymple bodde. Jag tittar mig girigt omkring. Där sängen de sov i, där garderoben de hängde sina kläder i och där skrivbordet de skrev vid. Pulsen slår hårt, jag andas häftigt. Är det den litterära magin och den gudomliga inspirationen som gripit tag i min kropp? Bruce Chatwins ande som försöker få kontakt? Eller bara följden av att jag nyss så ivrigt sprungit uppför den smala trappan till rummet?

Jag är tacksam för att rummet inte har förvandlats till museum. Att betala entré för att titta på ett rum där Chatwin och Dalrymple bott skulle locka mig och ett fåtal andra reseboknördar, men knappast ha något kommersiell potential på indiska landsbygden.

Nej, rum nummer 15 kan fortfarande bokas av var och en för vad det är: ett av 34 hotellrum på Rohet Garh. De flesta gäster som bor här vet inte vilka kända författare som sovit i sängen – och skulle inte bry sig om de visste. Så mycket bättre. Nu kan jag stå här som ensam pilgrim och minnas den vackra inledningsmeningen till ”Drömspår”:
"I Alice Springs – ett nätverk av stekheta gator där män i långa vita strumpor jämt och ständigt klev ur och i landcruisers – träffade jag en ryss som höll på att kartlägga urinvånarnas, aboriginernas, heliga platser”.

… medan jag föreställer mig ljudet av Chatwins fingrar som landar på tangenterna.

”Drömspår” av Bruce Chatwin (svenska 1988)
Bruce Chatwin reser med en egendomlig ryss som ledsagare för att utforska aboriginernas sånglinjer, ett slags besjungna vandringsvägar. Som i flera andra böcker kommer Chatwin, som älskade att vandra, fram till att människan är född nomad.

”På resa med Chatwin” av Susannah Clapp (1999)
En minnesbok av Chatwins redaktör, där hon bland annat berättar att han bytte yrke från expert på impressionism på Sotheby’s till journalist och reseförfattare efter en läkarordination. ”Ni har tittat på målningar på alltför nära håll”, sa läkaren till Chatwin, ”varför inte byta ut dem mot mer vidsträckta horisonter?”

City of Djinns” av William Dalrymple, 1993
Ett reportage om Indiens huvudstad där Dalrymple berättar om de historiska underströmmarna, som han kryddar med möten med levande nutidsmänniskor – allt från dansande dervischer och enucker till sikhiska taxichaufförer.

Publicerad i Dagens Nyheters Boklördag 19 juni.