Även i vår egen skam och självkritik är vi i väst ganska etnocentriska. Många av oss lever ju i en tro att västerlandet lagt hela världen under sig – såväl ekonomiskt som kulturellt.
Inget kunde vara mer fel.
Den koloniala expansionen på 1800-talet byggde visserligen världshandeln som ett tunnelbanenät. Det blev raka spår från centrum – det vill säga Europa – till förorterna – det vill säga kolonierna.
Men senaste decenniet har tvärförbindelserna blivit fler, bredare och mer trafikerade.
Två av de största går från Kina till Afrika – och från Indien till Afrika.
Enligt beroendeteorin fanns ett centrum och en periferi, en förtryckare och en förtryckt. De före detta koloniernas efterblivenhet var resultatet av den beroendeställning de hade till västerlandet.
Jag tror att det var en riktig analys då den lanserades av latinamerikanska nymarxister för över 40 år sedan. Men teorin har på nåt vis dolt de allt lönsammare och allt mer vältrafikerade tvärförbindelserna mellan länderna i Syd.
I dagens kinesiska och indiska jakt på råvaror och marknader i Afrika leder Kina stort. Men när det gäller kulturimperialism är Indien långt före.
I filmens värld har Bollywood länge byggt tvärförbindelser mellan före detta kolonier.
De genreöverskridande och tårdrypande filmerna från den indiska filmfabriken blev redan på 50-talet oerhört poppis i Västafrika. De gick hem framför allt i Nigeria, som tack vare Indien idag har en egen spirande filmindustri. Särskilt den muslimska hausatalande befolkningen i norr dyrkade de indiska filmhjältarna.
Amerikanska filmer skildrade ett liv som utspelade sig på en annan planet. Men i de indiska filmerna man kände igen sig.
Indisk film handlade till exempel ofta om kampen mellan kärleksäktenskap och arrangerade äktenskap. Dessutom hade männen ofta turban och kvinnorna en skir slöja som dolde ansiktet. På marknaderna sprang det omkring bräkande getter och yra höns. Och hjältarna körde skotrar snarare än bilar.
Identifikationen mellan de båda kulturerna var med andra ord stark.
Även om Indien verkade vara mer färgsprakande och glittrande, skojigare och pråligare. Som Nigeria – bara lite större och häftigare. Nånting att drömma om.
Även i Somalia, Egypten och Marocko och i praktiskt taget hela Mellanöstern har det länge varit Bollywood och inte Hollywood som tjänstgjort som drömfabrik.
New York i all ära, men i denna del av världen har Bombay skimrat nästan lika vackert.
Även österut har indisk kulturimperialism varit framgångsrik. Under medeltiden spred indiska affärsmän indisk kultur och religion till Sydostasien. Kanske är det därför indiska filmer är så lätta ta till sig för dagens malaysier, indoneser och kambodjaner.
Bollywood har flera gånger outsourcat Indian Film Academy Awards – som är motsvarigheten till Oscarsgalan – från Bombay till Bangkok, Singapore och andra sydostasiatiska metropoler.
Indiska filmbolag spelar dessutom gärna in sina filmer i Malaysia, där indiska filmdistributionsbolag också är hälftenägare i största biografkedjan.
Indian Film Academy Awards brukar ses av runt en halv miljard tv-tittare. Det är många gånger fler än dem som tittar på Oscarsgalan. Och de flesta av dem som tittar på den indiska galan har en sak gemensamt: de är inte européer eller amerikaner.
Jag tycker att känns lite overkligt att det långt där borta finns en för oss nästan okänd värld av filmer, premiärfester, skvaller och filmstjärnor.
Som om det fanns ett parallellt jordklot: pråligare och mer myllrande och melodramatiskt än vårt.
Det är en jobbig tanke att bära på: att allt inte börjar och slutar med oss i väst.
Sänt i Obs i P1 idag 14 maj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar