Överallt hör jag hur indier går och nynnar på låten. På pendeltågen
i Bombay. I kön till biljettluckan på New Delhis järnvägsstation. Bland
hinduiska pilgrimer på Gangesflodens strand. På färjan som kör indiska turister
mellan öarna i Andamanerna.
”Why this Kolaveri, kolaveri kolaveri
di.”
En sång om olycklig kärlek på en
märklig blandning av engelska och sydindiska språket tamil. På svenska betyder orden
ungefär ”Varför denna ilska?” och sången kommer från en film som hade premiär i
april i år.
Men redan hösten 2011 släpptes låten som
fastnade i så många indiska huvuden. Videon med sången har hittills visats nästan 63 miljoner gånger på You Tube. Jag är en av dem som gång på gång klickar igång
den. Även jag har fått den på hjärnan.
Filmlåten blev en indisk landsplåga,
men själva filmen lockade inte så många tittare som man hade hoppats. Historien
om Indiens senaste filmmusik-hit är på flera sätt typisk för den indiska
filmindustrin. Dels för att filmsångerna överträffar själva filmens popularitet,
och dels för att indier som pratar exempelvis hindi, bengali eller gujarati gladeligen
nynnar versrader på tamil, som är lika främmande för dem som finska är för
svenskspråkiga.
2013 firar den indiska filminstrin stort jubileum. Då har det
nämligen gått 100 år sedan Indiens första fullängdsfilm, ”Raja Harishchandra” (bilden här ovanför),
hade premiär. Indien växte snabbt till ett av världens mäktigaste filmländer, redan
på 30-talet producerade man 200 filmer om året, medan man idag gör mångdubbelt
fler.
Stilen som utvecklades handlade ofta
om drömmar där motiv från sagorna i de indiska eposen Mahabharata och Ramayana överfördes
till samtida Indien.
Sedan första indiska ljudfilmen kom
1931 görs de flesta filmerna på hindi och produceras i Bombay där
filmindustrin, som de flesta vet, kallas Bollywood. Men filmen med ”Kolaveri di”-låten,
som vi hörde här i början, kommer från sydindiska Chennai, där filmindustrin
kallas Kollywood efter en sammanslagning av Hollywood och Kodambakkam, den
stadsdel i Chennai där filmbolagen har studios.
I juni i år kom indiska veckotidningen Outlook ut med ett
temanummer om Bollywoods stundande 100-årsjubileum där recensenter, producenter
och regissörer berättar om åren som gått. Det är med en känsla av overklighet
som jag bläddrar i tidningen som refererar till så många filmer som jag aldrig har
hört talas om.
Det känns som om världens största
filmindustri under sin 100-åriga historia har legat på en annan planet. Så
vattentäta skott har det varit mellan öst och väst.
Bara några enstaka seriösa filmer har
ju nått västerlandet. Filmerna som visats för oss i väst har nästan alltid varit
gjorda av etniska indier bosatta i Storbritannien eller Nordamerika. Eller så
har de gjorts av västerländska regissörer, även om de spelats in i Indien med
indiska skådisar, som den Oscarsbelönade megasuccén ”Slumdog Millionaire”. De
filmerna har anpassats efter västerländska föreställningar om vad en film om
Indien bör handla om.
De eskapistiska maninstream-Bollywood-filmerna
däremot, de visas bara på biografer i Indien och andra länder i Asien och
Afrika, dit de går på framgångsrik export. Vi i biopubliken i väst tycker vanligtvis
att de är alltför tramsiga, melodramatiska och röriga.
Skepsisen är besvarad. Den stora
indiska biopubliken är lika avvisande till Hollywood-filmer som skapats utifrån
antagandet att biopubliken känner igen sig i skildringarna av medelklassliv i USA
och Europa. De enda amerikanska filmer som går hem hos indierna är de utomvärldsliga
och helst animerade, som Shrek, Spider Man eller Avatar. Inför den rena
fantasin suddas kulturskillnaderna ut.
Att få indier som kommer från hundratals olika etniska
bakgrunder och har 22 officiella språk att känna samhörighet borde var
omöjligt. Förståsigpåare i väst dömde därför ut landet redan från starten 1947.
”En indier från Punjab har lika lite gemensamt med en från Madras, som en
skotte har med en italienare”, skrev Claude Auchinleck som var britternas högsta
militära befälhavare under kolonialimperiets sista år.
Och Washington Posts New Delhi-korre Bernard
Nossiter skrev 1970 att Indien var ”Babels land utan gemensam röst” och spådde
att språk- och kulturblandningen skulle leda till undergång. Från
självständighetsdagen, skrev amerikanen, är landet ”förpestat av separatistiska
tendenser, som vidgas av språkförvirringen och hotar den indiska statens
sammanhållning”.
Indien var en Noaks ark där man lyckats
få med exemplar av varenda indisk art, skrev den indiska historikern
Ramachandra Guha i sin tjocka samtidshistoriska tegelsten ”India after Gandhi”,
som kom ut lagom till landets 60-årsjubileum för några år sedan. Och ombord på
denna ark har filmerna från Bollywood gett passagerarna en gemensam uppsättning
idoler att beundra och sånger att nynna på.
Visst förenade kampen mot britterna
indierna, men sedan minnet av frihetskämpen mahatma Gandhi börjat tona bort har
det snarare varit filmindustrin som länkat samman delarna i den indiska multikulturismen.
En filmlåt, där texten oftast är på hindi, kan innehålla såväl bhangra-rytmer
från Punjab i norr som bharata-natyam-harmonier från Tamil Nadu i söder. Och en
och samma film kan blanda motiv från hinduismen med kristna och muslimska föreställningar
och ta typiska landsbygdsproblem och flytta dem till storstaden Bombay.
Och utan att överdriva kan man säga att Indiens mest hyllade kändisar
är skådespelare.
Filmen har helt enkelt gett indierna
”ett gemensamt språk”, menar Ramachandra Guha. Den populära indiska historikern
avslutar hela sin tjocka bok om landets första 60 år i frihet med övertygelsen
om att så länge de indiska filmernas sånger nynnas från Hiamalaya i norr till
sydspetsen Kanyakumari i söder kommer Indien att överleva.
Texten sändes som inslag i programmet Obs i Sveriges Radio P1 måndag 8 oktober.
Mer att läsa:
”India after Gandhi –
the History of the World’s largest Democracy” av Ramachandra Guha (Harper Collins 2007).
”Cinema Century”, temanummer av tidskriften Outlook,
4 juni 2012. Artiklarna från det aktuella numret plus flera bonusartiklar finns
på Outlooks sajt: http://www.outlookindia.com/content10869.asp
Titta och lyssna:
Se videoklippet med ”Why this Kolaveri di?” på:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar