Sitter i Park Hotels coffeshop på Park Street (numera omdöpt till Mother Theresa Sarani) i Calcutta.
Utanför tågar hundratusentals kommunistparti-sympatisörer på väg till Maidan, den stora stadsparken, i en gigantisk manifestation. Över allt röda fanor med hammaren och skäran.
Jag läser suveräna indiska magasinet The Caravan, som har ett megalångt reportage om rätten att få insyn i myndigheternas arbete.
Inte bara Sverige erbjuder medborgarna att läsa myndigheternas dokument. Sedan 2005 gäller samma sak i Indien. Right to Information Act innebär att alla kan del av en stor del av myndigheternas dokument, såväl på by- och kommunivå som på delstats- och riksnivå.
Lagen tillkom som en reaktion på Indiens största korruptionsskandaler, The Fodder Scam, som skakat delstaten Bihar och hela landet sedan 1996. I korthet gick den ut på att lokala politiker, affärsmän och maffiatyper i maskopi snodde statliga bidrag ämnade för foder till boskap.
Men hur funkar den nya lagen? Gäller offentlighetsprincipen? Är indisk politik numera ”transparant”?
Lagen har kantats av bakslag. I fjol mördades ett tiotal whistleblowers som med hälp av offentlighetslagen avslöjat myndighetskorruption. Mördare: okända! Men maffia lejd av korrupta politiker misstänks ligga bakom.
Från många byar rapporteras dessutom om myndigheter som skiter i lagen, eller gör det extremt krångligt att ta del av dokument.
Men totalt sett är de flesta överens om att den är en succé. Det är idag mycket svårare för politiker att göra fuffens. Vetskapen om lagen skrämmer lurendrejarna och gör dem ärligare.
Runt om i Indien finns tusentals aktivister som ser till att lagen efterlevs. De överklagar avslag och anmäler missbruk, de ordnar konferenser och kontaktar medierna. Just nu pågår inför öppen ridå 2 G-skandalen som handlar om hur politiker olovligt sålt rättigheter att få bygga nya mobilnät. Utan Right to Information Act hade den inte blivit offentlig.
Det är ett annat Indien idag jämfört med fem år sedan.
Öppnare, lite mindre korrupt (på en skala mellan ett och tio kanske korruptionsnivån sjunkit från nio till sju). Extremt mycket återstår att göra innan Indien kan kalla sig korruptionsfritt. Men nu är det i alla fall slut på den förlamade maktfullkomliga tystnaden.
Jag dricker cappuccino. Utanför ormar sig demonstrationstågen med de röda fanorna förbi.
– Upp till kamp mot korruption och fattigdom, ropar de.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar