Calcutta kokar. Som vanligt. Ah, så är jag här igen. Jag kom hit första gången för tjugo år sedan och var tillbaka för tio år sen.
Tio år mellan besöken. Då är det lätt att lägga märke till förändringarna.
För det första skrivs stan numera Kolkata (men bengali- och hindtispråkiga har alltid sagt ungefär så, det är bara stavningen som blivit mer fonetisk). Ovanför stora gatan, Chowringhee, har man byggt en fly-over, en vägbro på betongpelare. Det finns fler barer och pubar där det inte bara sitter feta män som rapar och dricker grogg, utan också yngre gäng med gymmade killar och tjejer i jeans och med smartphones i nävarna. Gatorna har nog lite slätare och mindre gropig beläggning. Central Market har fått ett underjordiskt garage med bilhissar som transporterar fordon upp och ner. Och på Park Street finns Barista som serverar finfin espresso och cappuccino.
Små perifera tecken på modernitet.
Men för övrigt är det mesta sig likt.
Ännu vajar röda fanor med hammaren och skäran i gathörnen. Ännu kliver man över uteliggare på trottoarerna i centrum. Ännu tvättar hundratusentals människor sina kroppar och bylten med kläder vid handpumpar i gathörnen mitt i stan. Ännu rullar rikshor byggda av trä, så ålderdomliga att de ser ut att höra hemma i 1700-talet, dragna av mannakraft. Ännu leder herdar sina hjordar med getter på gator i centrum. Ännu rasslar buckliga, flagnande, rostiga spårvagnar på gatorna. Ännu är majoriteten av alla bilar Hindustan Motors Ambassadorer (med chassi som är identiskt med Morris Oxford årsmodell 1954). Ännu är det ”mass feading of the poor” tack vare kristna välgörenhetsgrupper på Sudder Street varje söndag. Ännu bökar grisarna i sophögarna på Free School Street.
Och ännu är Calcutta ett slags undantagstillstånd … man tänker: vad händer, vad händer? Ska jag fly för mitt liv? Bråk på gång, katastrof, revolution, en mobb i antågande? Men så är det bara normalt folkliv på gatan en vanlig vardagkväll. Ropen man hörde var inte arga, handlade inte om mord, utan kom från nån som svarade i mobiltelefon, nån som vilje sälja en skjorta, nån som bara försökte gå över gatan och bad bilarna att sakta ner...
Idag träffade jag Hena Basu, Calcuttabo sedan födseln, historiker och kulturkonsult, som berättade att hon får trängsel- och kakofoni-abstinens när hon varit i New Delhi ett par dagar. I en Ambassadortaxi som kört fast mellan kor, getter, lastbilar och folksamlingar stora nog att fylla en fotbollsstadium, alltmedan solen sken på rutorna och fick tempen i kupén att uppnå bastutstandard, beskrev hon ingående den akuta hemlängtan som drabbar henne när hon kommer till mer ordnade och lugna miljöer.
New Delhi: en stad som många européer finner allt för kaotiskt, hektisk och … indisk. Och i den stan lider Hena Basu av att det är för tyst, organiserat och rymligt! Vad säger det om det mänskliga psykets förmåga att anpassa sig?
Även många besökare drabbas. För så är Calcutta: till en början chockerande och enerverande, men när giftet spridit sig i hela blodomloppet (och det har det efter några dagar) … beroendeframkallande.
Och så ännu ett ännu … ännu styrs Västbengalen av CPI (M), kommunistpartiet tillsammans med ett tiotal andra partier i en vänsterkoalition. I över trettio år har den röda fanan med hammaren och skäran vajat över Writer’s Building vid BBD Bagh-torget i britternas gamla koloniala huvudstad.
I går hade kommunisterna politiskt möte i stadsparken, Maidan, inför delstatsvalet senare i vår.
Folk kom i busslaster och på lastbilsflak från hela Västbengalen för att lyssna. CPI (M) hävdade att en och en halv miljon åhörare trängdes i Miadan för att få en glimt och höra tal av chefsministern (delstatens högste politiker). Buddhadheb heter han – eller Buddha som han kort och gott kallas – och han skröt om landreformerna från slutet av sjuttiotal när zamindarerna, storgodsägarna, fick se delar av sin egendom expropierad och utdelad till jordlösa lantarbetare.
Inte så konstigt att han skryter om en över trettio år gammal jordreform. På sistone har det ju inte hänt så mycket.
Ännu är centrala Calcutta en urban anomali i ett annars snabbt utvecklande Indien. En påminnelse om hur det var förut överallt runt om i Indiens storstäder.
Desperat försöker kommunisterna locka hit storkapitalet för att skapa nya jobb – och för att det överhuvudtaget ska finnas nåt att fördela. Desperat försöker man få ordning på det infrastrukturella kaoset. Men minsta förändring eller reform tar evinnerlig tid att få igenom.
Ännu väntar Calcutta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar