Bombay. Jag vet att Sanjay till vardags klär sig i t-tröja och jeans, eller möjligtvis chinos. Men i dag ska han gifta sig och han är klädd som en maharaja. Lång sidenkurta (skjorta som går till knäna) med guldbrodyr, orange turban med plym och glittriga sandaler med en spira längst fram.
Sunita är heller ingen klädtraditionalist. Man ser henne mest i slitna jeans och en tajt top och kanske en grå kavaj när hon kör sin skoter genom den hektiska Bombaytrafiken. Men i dag ska hon gifta sig och är liksom sin blivande man klädd enligt traditionen i hans och hennes föräldrars hemby: guldglittrande röd sari, hennafärgade händer och fötter och armarna täckta med silvriga och guldiga bangles (armringar).
Det är båda klädda och smyckade mycket otidsenligt (för att vara Bombay) och traditionellt (för att vara just Sanjay och Sunita).
Snart kommer gästerna. 500 är bjudna. Piren bredvid Gateway of India i Bombay, som praktiskt taget varje kväll är uthyrd till bröllop, strålar av ljus. Partytält, överdåd av cateringmat och hundratals plaststolar. Dessutom en mässingsorkester som spelar en blandning av hindifilmlåtar och västerländska popklassiker, ackompanjerad av fyrverkeriernas kraftiga explosioner. Allt är som i en saga, som i en dröm, som i en Bollywoodfilm och som i hundratusentals byar och städer runt om i Indien.
Det finns lika många bröllopstraditioner i Indien som det finns etniska, lingvistiska och kulturella grupper. Smak, stil och riter bestäms av religion, kast, klass, utbildning, hemby. Men överdådet och den glittrande prakten har de gemensamt.
Att man låter bröllop kosta mycket pengar är inget unikt indiskt, men om man skulle göra en lista över länder där de generellt sett är mest påkostade skulle förmodligen Indien hamna högst. Ett skäl till att de är så påkostade är vanan att bjuda många gäster. Jämfört med i väst bjuds betydligt vidare cirklar: vänners vänner och släktingars vänners vänner eller varför inte en västerlänning som bara råkar gå förbi.
Fattiga familjer tar lån för att ha råd med sina barns bröllop, vilket gör att de kan bli skuldsatta för resten av livet. Att ordna ett litet avskalat budgetbröllop har därför blivit ett radikalt val bland socialt engagerade och välutbildade, som anser att megabröllopen är en dålig indisk tradition, som ruinerar och exkluderar.
Är man traditionell låter man en astrolog bestämma datumet för bröllopet. Stjärnorna måste stå rätt för lyckad förening. Någon gång under den torra vinterårstiden är vanligaste valet. Tre dagars eller en hel veckas firande är inte ovanligt. Populära inslag är att brudgummen rider till bröllopet på en vit häst, att manliga och kvinnliga gäster umgås var för sig under festen, att kvinnorna dagen före vigselceremonin uppträder med en ceremoniell dans och kvällen efteråt arrangerar lekar för att de nygifta, som i dagarna kanske träffats för allra första gången, ska lära känna varandra.
Bland hinduer är det ofta en brahmin (präst) som utför ceremonin. Men man kan också gifta sig borgerligt med en tjänsteman från kommunen eller jurist från en lokal domstol som vigselförrättare. Till skillnad från kristna gifter sig hinduer vanligtvis inte i templet, utan hemma eller i en hyrd lokal.
I början av åttiotalet skilde sig i snitt fem procent av alla gifta indier, i dag är siffran 14 procent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar