Reseskildringen måste uppdateras

Publicerad i Dagens Nyheter lördag 15 januari.

Efter 1945 blev utlandsresandet av lust och inte av nödvändighet för första gången i världshistorien en sysselsättning för andra än en liten utbildad elit. 1950 korsade 25 miljoner turister en landgräns. I år blir vi en miljard. Varken terrorhot eller klimatkris har kunnat kuva reslusten.

Internationell turism är förvisso ett nöje för den sjättedel av jordens befolkning som har det bäst ställt, men det är inte längre bara en aktivitet för vita européer och amerikaner: senaste tjugo åren har också asiatiska turister översvämmat jordklotet för att få rekreation, åka på sightseeing och, i bästa fall, kanske skaffa sig nya insikter.

Svenskarna är inget undantag. Vårt resande ökar inte lika snabbt som ryssarnas, kinesernas och indiernas, men likafullt pekar kurvan stadigt uppåt. Och statistiken visar att resorna går allt längre bort. Idag känner sig många svenskar hemmastadda i kulturer som vi för några årtionden sedan inte visste ett skvatt om.

Lustigt nog började den rika utgivningen av litterära reseskildringar förtvina samtidigt som det folkliga utlandsresandet tog fart. På 60- och 70-talen ersattes reseskildringen av den politiskt medvetna rapportboken från socialismens fronter och därefter av – ett tomrum.

I reseskildringarnas ställe har det vällt in ett stort utbud av guideböcker som beskriver hur man ska resa (för att minimera överraskningar), men knappast säger något om kulturmötet. En paradox: när vi på allvar började ta del av världen utanför Sverige försvann böckerna som handlade om just detta. Ändå finns ju råvaran på internet i form av tusentals resebloggar. Märkligt att så få – om ens någon – tagit sig an uppgiften att förädla den till dokumentär litteratur som skildrar ett allt vanligare tillstånd: att vara på vift ute i världen.

Dagstidningarna producerar förvisso allt fler resesidor och resebilagor, men de innehåller sällan berättelser som vågar skildra världen som den är – både söt, salt och sur – utan har resignerat till konsumentinformation och tillrättalagda resmålsskildringar. Många tidningars reseberättelser har gått samma öde till mötes som drabbade reseboken: köttet har skilts från benen och kastats bort, den personliga erfarenheten har kokats ner till kortfattade, instrumentella tips. Resejournalistik ska vara kortfattad och användbar och ingen jävla litterär lekstuga, verkar redaktörerna ha resonerat.

Dagspressens genreuppdelning spökar också: politik på utrikessidorna, matupplevelser på matsidorna och turistartiklar på resesidorna. Resereportaget är ju i själva verket allt detta (och lite till) – och får därmed inte plats någonstans.

Om reseskildringen ska få samma status som den har i Storbritannien och USA måste det uppdateras. Den ensamresande unge mannen som testar gränser för vad som är möjligt – fysiskt, psykiskt och geografiskt – känns lika mossig som akademikerresenären som är så upptagen av det redan skrivna att han missar verkligheten.

En bra bit in på 1900-talet handlade reseskrivande om att beskriva platserna, gärna de ”oupptäckta”. De bästa reseskildringarna i dagens kartlagda värld handlar om människorna. Reseskildrarens nya uppgift: att undersöka ”den extraordinära mångfald som fortlever under globaliseringens fernissa”, som brittiske reseförfattaren William Dalrymple formulerat det.

Reseskildraren 2.0 måste stanna längre på varje plats, ha en mission och ett syfte. Hon kan man inte bara dimpa ner, eller rida förbi i sporrsträck. Människor lär man bäst känna genom upprepade iakttagelser, genom vad Dalrymple kallar ”extended stays”. Med tanke på hur många unga svenskar som väljer att stanna borta lite längre – bo ett år i New York, plugga en termin i Barcelona eller övervintra i Thailand – är förutsättningarna alltså mycket goda för skapandet av initierade reseskildringar.

Det borde därmed finnas en rik utgivning av uppdaterade och intressanta reseskildringar. Men någonstans på vägen är det något som går snett. Kanske är det förlagen som inte fattat. Kanske är det författarnas rädsla för att termen ”reseskildrare” gör dem mindre seriösa – resultatet av det akademiska bakhåll som genren utsattes för av bland andra Edward Said i ”Orientalism” (1993), som klassade reseskrivandet som en unken fortsättning på kolonialismen.

Reseskildringen är en nyckel till att förstå världen eftersom nyhetsrapporteringen blivit så kortfattad och befriad från historisk kontext, skrev William Dalrymple i sitt försvarstal för resereportaget i The Guardian för drygt ett år sedan.

Utrikesreportern lämnar en massa luckor: hur ser världen ut när bomberna inte briserar, floderna inte svämmar över och parlamentsvalen är överstökade? Dalrymple pekade på flera bästsäljande reseskribenter som försökt fylla igen luckorna, som Rory Stewart (”The Places in Between” om Afghanistan), Pico Iyer (”Video Night in Kathmandu” om globaliseringen) och Suketu Mehta (”Maximum City – Bombay lost and found” om slum och intolerans i megastaden).

I Storbritannien och USA finns också en ny generation hungriga skribenter, många av dem förtjänstfullt sammanförda i antologier från kaliforniska förlaget Travelers Tales, som sedan 1993 gett ut ett hundratal reseskildringar. Förlagets ambition är att deras böcker ska ge läsaren en känsla av att ”sitta på kafé med andra resenärer som utbyter berättelser om platsen dit du är på väg”.

Jag har just avslutat Travelers Tales senaste samlingar, ”Best Travel Writing 2010 och ”Best Women’s Travel Writing 2010”, och är imponerad av särskild de unga kvinnliga skribenternas förmåga att skildra det stora genom det lilla. Som 28-åriga Laura Lee P Huttenbach skildring av förtryckets och hyperinflationens Zimbabwe genom ett gäng gästfria bensinsmugglare i Bulawayo.

Men i Sverige har reseskildringen blivit ”en diffus genre som inte har någon självklar plats i litteraturen”, som litteraturprofessorn Arne Mellberg skriver i ”Resa och skriva” (2005). Kritiker och litteraturvetare betraktar den skeptiskt, för att inte säga irriterat. Och bokhandlare och bibliotekarier vet inte hur de ska kategorisera den och har därför gjort den hemlös (medan bokhandeln i den anglosaxiska världen har uppfunnit den geniala kategorin ”armchair travel”).

Att reseskildringar i bokform fortfarande lockar läsare i Storbritannien hänger kanske ihop med det koloniala arvet. Många britter har en morfar eller farmor som under en period bott i Karibien, Kenya eller Indien – eller har helt enkelt sina rötter där. Världen på andra sidan havet är helt enkelt relevant som scen för flera sorters berättelser som försöker tvinna ihop trådarna (reseerfarenheten, utrikesrapporten, biografin).

Det finns förvisso ljus i det svenska mörkret, som Nina Solomins ”Ok, amen” (2001) som är resultatet av Dalrymples önskan om ”extended stays” (Solomin bodde två år i New York-kvarteret som hon skildrar) och Jesper Huors ”Sista resan till Phnom Penh” (2006) där tar han reda på vad som hände med pappan som försvann under Röda khmerernas styre. Bra reportageböcker skrivna utifrån resor i främmande land är också Pernilla Ahlséns ”En fattig familjs hus tar bara fem minuter att riva” (2006), Peter Fröberg Idlings ”Pol Pots leende” (2006) och Henrik Brandão Jönssons ”Fantasiön” (2010).
Fem resereportageböcker (även om förlagen inte i något av dessa fall kallat dem just det) på ett decennium – och sedan är det stopp.

I övrigt råder reselitterärt mörker.

Åtta skimrande reseskildringar från anglosaxiska världen

”Dark Star Safari” (2002) av Paul Theroux. Amerikansk författare som på sjuttiotalet skrev succébok om tågresande i Asien (”Den stora järnvägsbasaren”, som sålde i en och en halv miljon ex). Här reser han landvägen Kairo–Kapstaden.
”London Orbital” (2002) av Iain Sinclair. Om en vandring längs Londons yttre ringmotorled, bakåt i tiden och tillbaka till nuet. Också film med samma namn.
”The Cruelest Journey: 600 Miles to Timbuktu” (2004) av Kira Salak. Amerikansk, kvinnlig äventyrare (med doktorsexamen i engelska) paddlar kajak på Nigerfloden och minns skotsk äventyrare som omkom under snarlik resa 200 år tidigare.
”Maximum City: Bombay Lost and Found” (2004) av Suketu Mehta. Amerikansk exilindier flyttar tillbaka till Indiens finansiella centrum och finner att stadens oskuld gått förlorad.
”Temptations of the West: How to be Modern in India, Pakistan and Beyond” (2006) av Pankaj Mishra. Indisk författare med antropologisk blick och intellektuell cred reser till inte så fullt moderna och framgångsrika platser i Sydasien.
”Nine Lives: In Search of the Sacred in Modern India” (2009) av William Dalrymple. Rundresa av indienälskande britt i sökande efter andlighet och gudstro i ett snabbt moderniserat samhälle.
”Delhi – Adventures in a Megacity” (2009) av Sam Miller. En BBC-journalists mustiga skildring av en av världens största städer, med besök på platser turister gärna undviker och intervjuer med allt från gatsopare till professorer.
”Rebel Land – Among Turkey's Forgotten Peoples” (2009) av Christopher de Bellaigue. Turkisktalande före detta Istanbulkorrespondent för The Economist reser till östra Turkiet för att skildra livet bland kurder och armenier i ett område styrt av uråldriga principer.