Brustna drömmar i Bangalore

Intervju med Anjum Hasan, författare till Bort, Bort (Ordfront), publicerad i Dagens Nyheter 9 oktober.


Hemma i småstaden går tiden i snigelfart. I storstaden Bangalore är samtiden ett skenande snabbtåg. Alla jagar lycka, pengar och prylar. Hejdå bildning, religion och sitarer. Hej shoppinggallerior, sms-lån och drömmen om en ny stadsjeep.

I storstaden finns ett överflöd av allt det som saknades i hembygden. Och här förverkligas förhoppningar medan skenet från reklamskyltarna för globala varumärken blänker i den monsunvåta asfalten. Ändå känner sig Sophie Das, huvudpersonen i Anjum Hasans nya roman, spyfärdig i kommersialismens version av paradiset.

Hon har gjort en hisnande resa från en indisk avkrok till globaliseringens boomtown. För tio år sedan flyttade hon från regnmolnstunga hemstaden Shillong i bergen i nordöstra Indien till Bangalore, den sydindiska sexmiljonerstaden som blivit Asiens Silicon Valley, en magnet för alla som vill ta del av indiska IT-undret.

”Bort, bort”, som är hennes andra roman, är märkvärdig på flera sätt. Det har skrivits otaliga böcker om byliv, underklass och kastproblematik, liksom om livet i omtumlande megastaden Bombay. Men ingen har på allvar tagit sig an att fånga vad som händer med de unga medelklassindier som blivit västerlandets digitala galärslavar och sliter hårt på teletjänst- och IT-företag i framför allt Bangalore.

– Jag ville skriva en bok som undersöker hur livet kan te sig för de hundratusentals indier som jobbar på callcenters och IT-företag, som festar, tjänar snabba pengar och kanske inte läser så många böcker, säger Anjum Hasan som var i Sverige i veckan för en litterär scenshow på Södra teatern i Stockholm och lansering av svenska översättningen av nya romanen.

Det glesnar i glesbygderna och tätnar i städerna. Enligt amerikanska sociologen och statsvetaren Jack A Goldstone kommer 2010 troligtvis att bli året då en majoritet av jordens befolkning lever i städer. Urbaniseringen går särdeles snabbt i Indien. FN:s prognoser visar att hälften av alla indierna bor i städer 2050 – dubbelt så många som idag. Längtan är monumental till stadens frihet (bort från föräldrar och kasthierarkier), skimrande drömbilder (levererade av Bollywood och tv-såpor) och jobbmöjligheter (på teletjänst- och IT-företag).

Medan en äldre generation indiska författare gärna gestaltade rötterna bakåt och sökandet efter en indisk identitet efter hundratals år av kolonialism, beskriver Anjum Hasan ett land där medelklassen har mer gemensamt med stadsbor i väst än med sina fattiga landsmän ute i byarna.

Ingen skildrar detta förhållande bättre, tycker Anjum Hasan, än författaren Upamanyu Chatterjee i romanen ”English August” från 1988.

– I den boken möter man en ung kille från Delhi som får jobb på en myndighet på landsbygden. Han går omkring i byarna som ett ufo, lyssnar på rock i hörlurarna och är helt lost.

För alla som gjort en resa till Indien är det lätt att känna igen sig i beskrivningarna i Anjum Hasans bok av storstadens bombardemang av ljud och dofter. Just det, det är så det känns, tänker jag när jag läser hennes beskrivning av kulturkrocken, trafikkaoset och attacken på sinnena. Jag trodde att chocken var reserverad för oss västerlänningar?

– Indien är förmodligen världens minst homogena land. Vi skriver alldeles för lite om hur det är att flytta inom landet med sina många kulturer och språk. Jag har inte läst någon annan indisk litteratur som skildrat chocken som också småstadsindier kan få av att komma till en indisk storstad, säger Anjum Hasan.

Hennes 25-åriga romanfigur är ambivalent. Hon njuter av friheten i den anonyma storstaden mer än 300 mil från föräldrarna. Men även om många av stadens löften infrias (jobb, pengar, prylar, pubar, fester) infinner sig aldrig den rätta känslan.

När hon äntligen skaffat sig prylarna hon längtat mister de sin lyster, det ”… var det som om de hade inneslutits i sina hårda, stängda skal och inte var mer än det de kunde användas till”.

– Bangalore har en blank yta men ingen kultur. Hur ska man leva där? Ska man bli fullblodsmaterialist och njuta av att man kan konsumera? Eller finns det något annat? Och vad är det? Böcker? Kärlek? frågar sig Anjum Hasan.

Förutom att skriva böcker har Anjum Hasan varit redaktör för en liten kulturtidskrift, jobbat på en kulturfond, skrivit litteraturkritik i stora dagstidningar och rest världen runt, ofta i sällskap med sin man, svenske författaren Zac O’Yeah.

Hennes romanfigur är inte lika beläst och berest. Sophie har läst tre böcker i livet: Flauberts ”Madame Bovary”, R K Narayans klassiker ”Swami och hans vänner” och ”Vivekananda: det moderna Indiens uppväckare”.

– Hon har inte läst så mycket, men det hon har läst dyrkar hon. Hon tycker att de här böckerna talar till henne personligen, och plockar fram citat från dem i olika livssituationer.

Som när hon i en av stadens många luftkonditionerade köpcenter får kvävningskänslor av de köpbudskap som hon tidigare trånat efter: ”Det var Madame Bovary på nytt – hon omfamnas av sin älskare efter att ha pinats genom tragedier, men tänker ändå – gör inte det här mig spyfärdig?”.

Medan Kina brukar kallas världens verkstad är Indien världens kontor. Här sitter teletjänstpersonal och dataprogrammerare på rad i jättelika kontorslandskap och jobbar – ofta nattetid – för uppdragsgivare i USA och Europa. Geografisk position är oviktigt. Jobbet kan lika gärna göras i Bangalore som i Baltimore. Drivkraften är de indiska lönarna, som är en bråkdel jämfört med i väst. För Anjum Hasan är flytten av jobb till Indien bara en naturlig manifestation av kapitalismen.

– Det är logiskt och inte nödvändigtvis dåligt eller omoraliskt, men det kan vara alienerande för de som jobbar där. Min bok är ingen politisk kritik, den är en beskrivning av erfarenheten av att jobba i verksamheter som västvärlden outsourcat.

Bokens Sophie kan inte slå fri sig från föräldrarnas grepp, åtminstone inte på det sätt som vi anser självklart i väst. Varkens hennes pappa eller mamma är religiös, men propagerar ändå en typisk indisk traditionell moral med kyskhets- och duktighetsideal.

Mamman ringer ofta och oroar sig för hur det går för sin dotter i storstaden. Till henne och sin Shakespearetokige pappa har Sophie sagt att hon jobbar på ett barnboksförlag, när hon i själva verket sliter hårt med att texta amerikanska actionfilmer.

Att Sophie inte berättar för föräldrarna om jointarna, ölflaskorna, festerna och hårdrockskonserterna är väl inte så konstigt, men när hon även måste ljuga om sitt arbete börjar fasaden bli ansträngande att upprätthålla.

– Typiskt indiskt. Indiska föräldrar har ett så starkt grepp över sina barn, och det tar inte slut för att man fyllt 20.

Anjum Hasan skriver på engelska, som är en liten men prestigefylld litterär nisch i Indien vid sidan av böcker på hindi och andra indiska språk. Upplagorna är minimala, piratkopiering vanlig och förlagen har noll koll på försäljningen och fuskar med royalties.

Desto mer lockande är möjligheten att slå igenom utomlands. Indien är inte bara etnochic, utan säljer också med rätt ingredienser. När västerländska förläggare jagar indisk litteratur tittar de nästan uteslutande den engelskspåråkiga. Efter Arundhati Roys världssuccé med ”De små tingens gud” 1997 trålar förläggarna efter nya fynd och betalar ibland fantasihöga förskott till författare. Helst ska boken dofta av curry och ljuda av tempelklockor. Smuts, slum och beskrivningar av kastsystemets grymheter säljer också bra.

Anjums Hasans ”Bort, bort” passar inte in i den mallen. Den har tagit ett steg vidare från de vanligaste indiska schablonerna.

– Förväntar man sig att få uppleva sina förutfattade bilder av Indien, säger hon, då blir man nog besviken på min bok.

Anjum Hasan
”Bort, bort”
Ordfront
Översättning: Caroline Åberg


Anjum Hasan: en diktsamling, två romaner
• Född 1972 i Shillong i delstaten Meghalaya i nordöstra Indien, bor i sydindiska Bangalore.
• Debuterade 2006 med diktsamlingen ”Street on the Hill”.
• 2007 första romanen, ”Lunatic in my Head”, som utspelar sig i barndomsstaden.
• I år kom hennes andra roman som nu ges ut på svenska med titeln ”Bort, bort”.

Sex andra indier om livet i storstaden
1. ”Den vita Tigern” av Aravind Adiga – bitterljuv berättelse om lågkastig pojke som gör karriär bland tjänstejonen, hamnar i Delhi, mördar sin husbonde och slutar som företagare i Bangalore.
2. ”The Lost Flamingoes of Bombay” av Siddharth Dhanvant Shanghvi – om relationer, sex och fåfänga bland jetsetfolk i Bombay. Shanghvi framträder i samband med Indien/Indien-festivalen på Södra teatern i Stockholm 24 november.
3. ”Slumdog Millionaire” av Vikas Swarup – medryckande berättelse om slumpojken som vinner högsta priset i en frågesport. Också Oscarsbelönad film.
4. ”Vishnus död” av Manil Suri – en tragikomisk roman om människorna i en trappuppgång i ett slitet hyreshus i Bombay.
5. ”Maximum City” av Suketu Mehta – hyllad reportagebok. ”Vad Dickens gjorde för London … [har] Suketu Mehta gjort för Bombay”, recenserade en amerikansk tidning.
6. ”I skuggan av Taj Hotel” av Anita Desai – om en judisk tysk man som hamnar i Bombay och lever fattigliv i skuggan av Indiens lyxigaste hotell.

Mycket Indien i Stockholm i höst
Under vinjetten Indien/Indien arrangerar Kulturhuset, Södra teatern, Dansens hus, Galleri Kontrast med flera en mängd indiska kulturhändelser i höst. Rockkonserter, bhangra-klubbar, film, dans, fotografi, ekonomi och litterära samtal. Betoningen ligger på det unga och urbana.

68 indiska miljonstäder
• Indien urbaniseras i en omfattning och en hastighet som aldrig tidigare skett. Landets stadsbefolkning väntas fram till 2030 öka från dagens 340 miljoner till 590 miljoner, främst genom inflyttning från landsbygden,
• År 2030 beräknas Indien ha 68 städer med över en miljon invånare, 13 städer med över fyra miljoner och sex megastäder med över tio miljoner. Minst två av dem – Bombay och Delhi – kommer att vara bland världens fem största städer.
• För att klara transporterna i städerna måste Indien bygga 35 till 40 mil tunnelbane- eller förortslinjer per år, 20 gånger mer än vad landet byggt senaste tio åren.
Källa: Rapporten ”India’s Urban Awakening” från konsultfirman McKinesey (april 2010).