Läser just nu Anjums Hasans roman Bort, bort (Ordfront förlag) som i dagarna kom på svenska. Underhållande, gripande och lärorikt om vad det innebär att vara ung indisk tjej och flytta från provinsen till storstan.
Här krockar Vivekananda, Madame Bovary och meningen med livet med pengahets, trista outsourcingjobb, SUVar och sms-lån.
Här lever det unga Indien ett frigjort liv, men ständigt med vuxenvärlden - föräldrar mm – som moralens väktare i kulisserna.
Här är ett utdrag:
”Först de få fåglarna som återstod på jorden, som ropade ivrigt genom det öppna fönstret. Sen hyresvärden som grälade med någon av de tre besökarna som hans morgon kretsade kring – jasminförsäljaren, grönsaksförsäljaren, mjölkbudet. Slutligen telefonen som tjöt med samma enträgenhet som personen som ringde. Sophie Das kravlade sig ur sängen, höll telefonen några centimeter från örat och gick och ställde sig vid vardagsrumsfönstret. Medan hon pratade med Swami tyckte hon om att hålla utkik efter sina hyresvärdars tvååriga barnbarn som då och då strövade ut för att leka i den lilla sandhögen vid vägkanten, eller klättrade in i sin morfars scooter, eller bara stod där, fängslad av någon gåtfull tanke, tills hans morföräldrar bestämde sig för att han hade fått tillräckligt med frihet den morgonen och släpade honom tillbaka och låste grinden.
»Sophie, jag kommer att få ta lånet«, meddelade Swami. »Jag bad min pappa om lite stålar till handpenningen men han vägrar. Faktum är att han skulle kunna köpa en bil till mig bara sådär om han ville. Men ingen uppmuntrar det – vare sig bilbolagen, återförsäljarna eller bankerna. Hur som helst var jag tvungen att ta ett annat lån för handpenningen.«
»Vad sa han?«
Jag ville slippa en föreläsning om meningen med livet och så vidare, så jag har hållit hela den här bilplanen för mig själv. Men förra veckan sa jag det rakt ut – Appa, kan du ge mig lite kontanter till det här lånet jag ska ta, men istället för att fråga till vad, citerade han bara Upanishaderna eller någonting.
»Jag gillar inte heller lån«, sa Sophie.
»Vad menar du med att du inte gillar lån?«
»Bara tanken på att bli fast i den där fällan.«
»Det handlar inte om att gilla lån, det handlar om att gilla vad man kan köpa tack vare dem«, förklarade Swami tålmodigt. »Så sent som i förra veckan sa du att du gillade Chevy Tavera.«
Sophie var egentligen bilblind. Swami pekade alltid ut olika märken för henne, men där han såg individualitet och skönhet, såg hon någonting på fyra hjul som rörde sig. Den blänkande svarta och vita Taveran hade sett imponerande ut i bilaffärens fönster – det var allt, medan Swamis längtan efter en bil var något omfattande som slukade honom, gjorde honom till en skugga som skulle få karaktärsdrag och personlighet först när han blev bilägare. Det enda Sophie hade hört sin pojkvän prata om de senaste månaderna var drömmen om en bil (»Jag menar inte att jag har råd med en lyxig sedan, men det är ju inget fel med att dregla över en Audi . . . Jag hatar små bilar, jag hatar små bilar, de är så nittiotal . . . Såg du den där? Fantastiskt hantverk – sportig, säker, högt vridmoment vilket garanterar smidighet i ojämn trafik . . .«). Sophie ville så gärna att Swami skulle hålla käften. Tanken gav henne dåligt samvete, så hon försökte visa lite intresse.
»Så vad händer om du inte kan betala tillbaka lånet?« frågade hon.
»Då tar de tillbaka bilen såklart.«
»Jag åker med först när det faktiskt är din bil«, sa hon, medveten om att hon alltid förstörde allting precis när hon hade bestämt sig för att vara snäll, som om det var en del av henne som motsatte sig tanken på att vara snäll mot Swami, medan en annan del av henne gjorde ett medvetet försök att vara det.
»Det kommer att vara min bil samma dag som jag köper den. Sophie, det är lån som får hjulen att snurra i den här världen. Det finns till och med de som pungar ut med mindre avbetalningar varje månad för sina billiga små mobiler och känner sig stolta över det. Snart kommer man kunna köpa ett par jeans på avbetalning.«
»Men jag vill inte ha något med det att göra. Jag tänker hålla mig utanför alltihop.«
»Bara för att någon kvinna i en bok blev bankrutt och dog?«
Sluta, det där är Madame Bovary, tänkte Sophie. Det mesta av det skräp som Sophie hade läst under sina tjugofem år hade bleknat i ljuset av tre huvudsakliga verk – Madame Bovary, Vivekananda: det moderna Indiens uppväckare och Swami och hans vänner. Hon ville förklara för Swami att Madame Bovary inte var låneberoende. Det var bara det att hennes längtan efter kärlek och äventyr ofta tog sig uttryck i att hon köpte saker hon inte behövde med pengar hon inte hade. Istället för att leva tar man lån, tänkte Sophie storstilat, gäspade sen högljutt och önskade att hon fick krypa tillbaka in i sina drömmars vida kameravinklar. När hon vaknade smalnade allting av. Allting var olika grader av futtighet.
Swami försökte igen. »Det jag måste bestämma mig för är om jag ska skaffa en SUV, som är de som är mest robusta, eller en sedan, helt enkelt för att de är snyggast. Sophie? Säg något då!«
Mani, barnet, kom ut ur huset mittemot och satte sig ner mitt på vägen; hans mormor följde efter honom med hans frukost i en liten plåtskål. Sophie försökte vinka till honom.
»Sophie, jag ringde bara för att diskutera vilken sort jag ska satsa på och så är du världens skitstövel.«
»Är jag en skitstövel? Är det jag som vill köra runt i en bil som är så stor att den kommer sluka folk om de så mycket som försöker tuta?«
»Okej då, då bestämmer jag själv.«
Mani hukade sig ner på marken med munnen hopknipen, döv för hans redan plågade mormors böner.
»Det är klart att du bestämmer själv«, sa Sophie. »Det gör du alltid.« Men Swami hade redan lagt på.
»Glöm det«, viskade Sophie och gick in i köket och rostade en torr brödskiva över gasolbrännaren. Sen la hon fyra små smörklickar på vartdera hörn av skivan och väntade på att de skulle smälta. På morgonen kändes allting så tungt. En kniv vägde som en yxa. Trots avståndet låg Swamis röst så tätt intill hennes öra att hon skulle kunnat göra vad som helst för att stänga av den.
Några minuter senare ringde han tillbaka, precis som Sophie vetat att han skulle göra.
»Det här är något vi måste kunna vara nöjda med om två år, om fem år. Det är en långsiktig grej«, sa han, medan Sophie var tyst – ett tomrum där den entusiastiska flickvännen borde ha varit.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar