I början av oktober arrangerades Samväldesspelen i New Delhi. Idrottsmän från 70 länder kom till Indien för att tävla i hundratals grenar.
Inför spelen har arenor byggts, tunnelbanan förlängts, taxichaffisar fått engelskalektioner, slumområden rensats och hela staden målats om och snyggats upp.
Många miljarder har investerats för att visa upp nationens huvudstad från sin bästa sida.
Kritikerna var förstås många.
Allt för mycket pengar har försvunnit i mutor, menar vissa.
Regeringen borde göra nåt åt Indiens fattigdom istället för att satsa på megastora skrytarrangemang, anser andra.
Känner ni igen tongångarna? Så här har det ju låtit inför varenda OS de senaste tjugo åren.
Varför bråka, kan man tycka. Ekonomiskt framgångsrika Indien med exportsuccé, IT-under och boomande aktiebörs klarar väl av att vara värd för en stor internationell idrottstävling.
Men det tycker inte författaren och aktivisten Arundhati Roy. Med sina välskrivna artiklar och tal har hon gjort sig känd som indiska regeringens och de ekonomiska framstegens värsta kritiker.
I senaste numret av indiska nyhetsmagasinet Outlook går hon till frontalangrepp mot nationens politiska och ekonomiska ledning. Artikeln upptar halva numret av den prestigefyllda tidningen, som läses av allt från den bildade medelklassen till de högsta beslutsfattarna.
Att arrangera pengaslukande tävlingar, argumenterar hon, är omoraliskt i ett land som har fler fattiga än de 26 fattigaste afrikanska länderna tillsammans.
Men hon går längre än så. Det är inte bara tävlingarna hon ogillar.
Arundhati Roy anser att indierna blivit västvärldens lydiga undersåtar. Brittiska imperiet är historia, skriver hon, men indierna fortsätter att vara tillmötesgående och tjänstvilliga. Serviliteten gjorts till en lönsam global affärsidé.
Indiens marknadsliberala utvecklingsväg leder käpprätt åt fel håll. Och indiska arméns krig mot den maoistiska gerillan är orättfärdigt – gerillan som säger sig stå upp för ursprungsfolkens rätt att hindra att deras skogar skövlas för nya industriprojekt.
Hon skräder inte orden. ”Frukterna av dagens moderna utveckling”, skriver Arundhati Roy, ”stinker som död boskap på motorvägen”.
För att kapitalismen ska bli framgångsrik, menar hon, måste systemet tolerera att grupper av medborgare väljer icke-kapitalistiska levnadssätt.
Inte bara det: systemet måste också acceptera att jordens råvaror inte kommer från outsinliga källor.
Arundhati Roy skiljer sig från andra kapitalistkritiker och radikalekologer på så sätt att hon har såväl den indiska som den globala elitens öra. Hon får skriva i stora kommersiella tidningar och hålla tal på fina internationella konferenser – allt tack vare framgångarna med debutromanen De små tingens gud, som på nittiotalet både hyllades av kritiker och blev en kommersiell världssuccé.
När jag läser hennes svavelosande kritik dras jag ibland med i hennes upprördhet över Indiens ekonomiska ojämlikheter. Hon har ju rätt i en stor del av sin verklighetsbeskrivning.
Men ibland blir jag förbannad på hennes svartsyn. Hon kritiserar ständigt medicinen för dess bieffekter, men förbiser helt dess hälsobringande resultat.
Jag är ambivalent. Det är också just därför jag älskar Arundhati Roys frontalangrepp på hela systemet. Utan såna som hon tror jag att det blir farligt tyst i samhället. Alla nationer behöver medier där intelligenta och arga kritiker får komma fram. Annars är risken för att samhällets utkantsideologier om och om igen väljer våldet framför ordet.
Jag tror att Indien snabbare blir ett bättre samhälle tack vare såna som Arundhati Roy.
Hon får makthavarna att skärpa sig, bättra sig och i slutänden, tror jag, ändra sig, åtminstone lite grann.
Sändes i Obs i P1 6 oktober.
Läs mer
Arundhati Roys artikel The Trickledown Revolution upptar 18 texttäta sidor i veckomagasinet Outlook nr 37/2010. Artikeln finns också att läsa på nätet där den under de första veckorna fick över 160 kommentarer, många kritiska, en del gillande.
Tidigare i år publicerade tidningen ett långt reportage av Arundhati Roy med rubriken Walking with the Comrades, som handlar om hennes vandring med den underjordiska maoistiska skogsgerillan i östra Indien.
Samväldesspelen arrangerades i Delhi mellan 3 och 14 oktober. Läs mer på spelens officiella hemsida.
4 kommentarer:
Arundhati Roy är anti-kapitalist först och social aktivist som nummer två. Det är ju faktiskt fullkomligt meningslöst att diskutera med någon som på fullt allvar menar att fattigdomen ökat pga de liberala reforemerna, då kan man knappast ha varit i Indien på 80-talet.
En sak har hon dock en poäng i, hur meningslösa dessa evenemang är. The Economist valde att se den positiva sidan av saken, tillskillnad från Kina så lägger inte Indien alla tillgängliga resurser på ett sådant här evenemang för att visa upp sig för världen, bevisligen med tanke på misslyckandena under CWG.
Arundhati Roy talar dock först och främst till västerländsk medelklass som skriver under på hennes världsbild, samma kulturside folk som fortfarande lyssnar på Jan Myrdal.
Det enda positiva är att hon tillåts ta plats, ur ett rent yttrandefrihets perspektiv, konstruktiv är hon då rakt inte.
http://blogs.timesofindia.indiatimes.com/clicklit/entry/don-t-pity-us-arundhati-not-yet
Det här var förresten ett bra svar till Arundhati Roy, hon talar till västerlänningar, i Indien är det svårt att hitta en rödtråd i vad hon menar.
För inte så länge sedan hävdade Roy att den ekonomiska boomen aldrig skulle nå Indiens fattiga delstater, men i år har Indiens fattigaste delstat Bihar haft den högsta tillväxten. Nu är det enkelt att förlöjliga detta i ögonen på västvärldens kapitalist-kritiker genom att visa upp hur fattigt Bihar är i sann Arundhati Roy anda och eftersom det finns fattiga så är all utveckling meningslös innan alla fattiga försvunnit på en gång.
Men faktum är att hon hade fel om tillväxten i Indien, den begränsade sig inte bara till Maharashtra, Gujarat eller Karnataka. Den kom till östra Indien också. Hon hade fel i att alla plötsligt skulle tvingas ställa sig bakom samma ekonomiska modell, för Västbengalen och Maharashtra är politiskt två mycket olika delstater.
Men hon har rätt, fattiga finns i Indien fortfarande och kommer så att finnas i många decennier. Hennes lösning är dock att omkull kasta hela systemet.
Hennes nya idé är att Kashmir inte längre är en del av Indien. Om det kan man säga mycket, men vem som helst, något historiskt bevandrad borde veta att man ska vara åtminstone lite försiktig innan man delar upp Indiens gränser igen.
Men återigen här har hon fel, hon hävdar att i Indien får hon och Geelani inte tala fritt utan att bli fängslade, även om jag inbillar mig att hon knappast tror att hon kommer att bli fängslad själv. BJP anmälde henne för "hate speech", men att det skulle gå igenom finns det ingen som tror.
http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2010/oct/31/arundhati-roy-kashmir-controversy
"To the left-leaning publications of the west, she is an articulate, intelligent voice explaining the problems with 21st-century India. For the university lefties in India, she confirms their worst fears of a nation falling apart. But to any intelligent readers who may be sitting on the fence or for anyone from middle-class India taking their first tentative steps towards greater political involvement, her polemic serves to terrify and alienate.
As Salil Tripathi writes over at the Index on Censorship blog, "Initially her dissent was seen as admirable, then as a novelty, and now her view is largely marginalised." This week's shenanigans prove that debate about Arundhati Roy is, as ever, thriving. But her writing is rapidly becoming irrelevant in Indian public discourse."
Skicka en kommentar