Tre indiska populister

1933 skrev franska författaren Henri Michaux så här i reseskildringen ”En barbar i Asien”:

”Hade de kristna velat omvända hinduerna skulle de istället för tiotusen genomsnittsmissionärer ha skickat ut ett helgon. Ett enda helgon skulle omvända miljoner hinduer”.

Raljant skrivet, men visst hade Michaux rätt! Indien, som några år senare blev självständigt, är på flera sätt en perfekt spelplats för såväl religiös som politisk populism. En demokrati där en tredjedel av invånarna inte kan läsa och skriva. En perfekt mylla för tillväxt av populister.

Men med några hemska undantag har de indiska väljarna trots allt inte röstat fram de värsta demagogerna. Olika etniska grupper, språk och religioner har balanserats av en kungstanke att ingen grupp ska favoriseras framför en annan.

Kongresspartiet som suttit vid makten större delen av tiden sedan britterna drog har väljare i alla etniska grupper och religioner. Trots svågervälde och korruption har man byggt sin identitet på att man är ett parti för såväl braminer som daliter och såväl hinduer som muslimer och kristna.

Indien satsade på en religionsneutral stat och inte ett utan 22 officiella språk. Dessutom en filmcensur som griper in mot filmer där man befarar att en religiös grupp kan ta anstöt – och en valmyndighet som tillrättavisar politiker som under valrörelserna hetsar mot etniska eller religiösa grupper.

I valrörelsen för två år sedan tog valmyndigheten i med hårdhandskarna mot politikern Varun Gandhi från hindunationalistiska partiet BJP (Barathiya Janata Party = Indiska Folkpartiet). I ett tal hade han sagt att ”om nån asocial person lyfter en hand mot en hindu, eller betraktar hinduerna som svaga, då svär jag på Bhagavad Ghita att jag kommer att hugga av hans hand”.

Varun Gandhis hotfulla retorik syftade förstås på den islamistiska terror som drabbat Indien och var en känga mot grannlandet Pakistan, där tjuvar i enlighet med muslimsk lag kan få ena handen avhuggen.

Men talet ansågs underblåsa hat och misstro – och valmyndigheten ingrep. Varun Gandhi arresterades och fick sitta i fängelse i tre veckor.

Indiens politiska system har alltså en inbyggd varningssignal som ljuder när allt för populistiska budskap framförs. Det handlar ytterst om att undvika att religiös hatpropaganda leder till våldsamheter.

Det har hänt några gånger. Senast 2002 i delstaten Gujarat.

Då brakade helvetet loss sedan 58 hinduiska pilgrimer bränts inne i en tågvagn. De var på väg hem från den heliga staden Ayodhya, där hinduer, påhejade av hindunationalister, tio år tidigare rivit en historisk moské för att återskapa ett mytomspunnet hinduiskt tempel.

Muslimer fick skulden för att ha tuttat på tågvagnen. Och hinduer i flera städer i Gujarat svarade med att döda över 1 000 oskyldiga muslimer i fasansfulla pogromer.
Delstaten Gujarat styrs av en regering ledd av Narendra Modi, också han från hindunationalistiska BJP. Han har anklagats för att under dödandet av muslimer då för nio år sedan gett polisen order att titta bort.

När Indiens Högsta domstol utredde hans inblandning i massakern jämförde man honom med romerska kejsaren Nero, som spelade lyra medan Rom brann.
Narendra Modi är ingen idiot. Samtidigt som han anklagat muslimer för att vara ”skurkar” och ”listiga ränksmidare” är han en smart och duktig politisk strateg som har levererat politiska resultat.

Under hans regeringstid har delstaten upplevt snabb ekonomisk tillväxt, samtidigt som han fördelat pengar till de fattigaste och gett kvinnor ökat inflytande. Populisten Narendra Modi fick till och med pris av FN för effektivt katastrofbistånd efter den stora jordbävningen i Gujarat för tio år sedan.

Att jämföra honom med Hitler, som gav tyskarna jobb och nytt självförtroende samtidigt som han hetsade mot minoriteter, är kanske orättvist, men Bombaypolitikern Bal Thackeray ryggar inte tillbaka för en sån jämförelse.

Tvärtom. Bombays karismatiska stjärnpolitiker, eller Tigern som hans anhängare kallar honom, har flera gånger sagt att han beundrar Hitler. Han har också sagt att Indien behöver en diktator som styr med järnhand.

Bal Thackeray grundade Shiv Sena, ett parti som tagit sitt namn efter kung Shivaji som på 1600-talet gjorde marathernas rike starkt. Partiet, som idag styrs av hans son, har framgångsrikt fört fram drömmen om en ny storhetstid för de marathitalande folken.
Med sina tefatsstora glasögon, traditionella vita långskjorta och halsband med träkulor ser han ut som en kommersiellt framgångsrik religiös guru.

Bombay ska inte vara den multietniska stad den är, missionerar han och kräver mer makt åt sin egen grupp – och mindre för alla andra.

Hans budskap är demagogiska och enkla: ned med västerländsk kultur, fler jobb åt jordens söner, ut med sydindierna, ut med nordindierna och ut med muslimerna. Han har åtalats, men aldrig straffats, för att ligga bakom pogromer på muslimer och stenkastning mot biografer som visar filmer där hinduer framställs i dålig dager.

Bal Thackeray tilltalar marather ur de flesta samhällsklasser från daglönare och sluminvånare till välmående butiksägare, som anser att den egna gruppen är förbisedd och att det gullas för mycket med muslimerna.

I Bombay är Shiv Sena sedan 20 år tillbaka största partiet i den styrande koalitionen, men man styr inte längre i delstaten Maharashtra, marathernas en gång så stolta rike. Och i parlamentsvalen går det sämre och sämre.

Landets snabba ekonomiska tillväxt har varit ett starkt motargument mot hetsretoriken: i takt med att fler får jobb och råd att konsumera och sätta sina barn i bra skolor lockas allt färre av hans krav på att minoriteterna ska kastas ut.

Men viktigaste medicinen mot chauvinism – som indiska historikern Ramachandra Guha påpekat – är ändå att det i Indien idag finns annat än religion, språk och etnicitet som förenar. Du kan ha flyttat till Bombay från en annan del av landet, vara muslim eller buddist och prata ett annat språk än det lokala – spela roll, det finns andra saker som skapar samhörighet, som cricket och … Bollywood.

Sändes utsprungligen i Obs i Sveriges Radios P1 18 maj. Lyssna!

Läs mer:
The Clash Within av Martha Nussbaum. Lysande essäbok med djupgående analyser av massakern på muslimer i Gujarat 2002.
Morens sista suck av Salman Rushdie. Roman där Bal Thackeray porträtteras, fast med annat namn (Raman Fielding).
Maximum City, Bombay Lost and Found av Suketu Metha. Lysande, kritikerhyllad reportagebok som innehåller intervju med män som varit med i mobben och massakrerat muslimer. Dessutom intervju med Bal Thackeray själv.