Ett radioreportage om Tagore, som föddes idag för 150 år sedan. Sändes i Obs i P1 i toprsdags 5 maj och idag lördag 7 maj. Lyssna!
Vi åker i en skramlig taxi med gnisslande stötdämpare genom smala gator fulla av liv. Kvinnor som tvättar kläder och lagar mat, män som tvålar in sina kroppar, barn på väg till skolan.
Med mig i taxin är historikern Hena Basu. Hon berättar att det här i Jorasanko-kvarteren i Calcutta mest bor daglönare och arbetare från fattiga byar i delstaten Bihar som flyttat till storstan med hopp om arbete.
I ett stort ståtligt hus mitt i Calcuttas arbetarkvarter bodde också författaren Rabindranath Tagore, den första icke-europén som fick Nobels litteraturpris. Men inte hade Nobelkommittén då när det begav sig 1913 språklig kompetens att läsa hans böcker, som ju är skrivna på bengali. Nej, priset är framför allt en förtjänst av att Tagore själv översatte sin diktsamling Gitanjali till engelska och gjorde den tillgänglig för omvärlden.
Dåtidens litterära etablissemang i Europa såg Tagore som en spirituell guru, vilket även gällde en av hans största beundrare, irländske poeten William Butler Yeats (uttalas: Jerts). Kanske förstärktes bilden av en indisk andlig ledare av Tagores långa yviga skägg, som i själva verket var ett vanligt profant utseende i dåtidens Calcutta.
Tagore var ingen guru, även om hans texter ofta uttrycker existentiella tankar. Han såg ofta på sin omvärld ur en politisk snarare än en andlig synvinkel. Han blev till exempel förbannad på vännen mahatma Gandhi sedan han hävdat att den förödande jordbävningen i Bihar 1934 var guds straff mot de högkastiga braminerna för deras förakt för de oberörbara.
Ett hopp om en radikal gud förvisso, men ändå vidskepelse, enligt Tagore.
Vi kliver av taxin som inte kommer längre i trängseln och tar oss fram till fots mot familjen Tagores hus som idag är museum.
Tagore är en indisk klenod. Han är författare och kompositör till Jana Gana Mana, landets nationalsång. Men man pratar inte gärna högt om att han ursprungligen skrev den som hyllning till kung George V, representanten för den förhatliga kolonialmakten. Britterna besvarade artigheten med att adla Tagore, en titel som han klokt nog avsa sig efter brittiska soldaters massaker på civila indier i Punjab 1919. Därmed återupprättades hans rykte som en politiskt korrekt historisk person.
Men hans indiska hjältestatus hindrar honom inte från att vara lika mycket hjälte i grannlandet Bangladesh, där han också är upphovsman till nationalsången Amar Shonar Bangla. Förklaring är förstås att Tagore är bengal och att Bengalen är delat: västra halvan är sedan kolonialmaktens sorti 1947 den indiska delstaten Västbengalen, medan östra halvan är den självständiga nationen Bangladesh.
Det ger Tagore ytterligare ett omnämnande i rekordböckerna: han är den enda människan på jorden som skrivit två länders nationalsånger.
Hena Basu är född och uppvuxen i Calcutta, en megastad med över tio miljoner invånare som är osedvanligt högljudd, tät och rörig, även med indiska mått. Hena Basu säger att myllret är beroendeframkallande. När hon är på besök i betydligt mer välordnade New Delhi får hon kaos-abstinens.
Staden finns inom henne, liksom Tagores sånger. Hena Basu berättar att bengaliska barn föds med en Tagore-ton som ljuder inuti dem. Förklaringen är att många mammor under graviditeten nynnat nationalskaldens sånger. Och när barnen lär sig läsa är Tagores texter några av de första de får öva på. Läsandet och sjungandet av hans verk fortsätter i alla livsfaser upp i ålderdomen. Texterna passar för alla känslolägen, menar Hena Basu: såväl i livskriser som i lyckliga stunder.
Tagore är en märklig blandning av Alice Tegnér, Lina Sandell, August Strindberg och Hjalmar Branting. Lyriskt nationalistisk, uttolkare av guds röst, politiskt subversiv och reformator – allt i ett. Högstämd, sentimental och lättrallad. Sånger för de bildade såväl som för folket. Fortfarande spelas han musik i radion och på festivaler och ännu säljer nytryck av hans böcker och cd-skivor med hans musik.
Tagore är mer än en älskad författare, menar Hena Basu, i Bengalen dyrkas han som en gud.
Vi åker vidare i den skrangliga taxin till Rabindra Bharati-universitetet i utkanten av Calcutta, där familjen Tagore, som var rika storjordägare, bedrev jordbruk. Vi hamnar mitt i en välkomstceremoni för tio japanska gäststudenter som hälsas välkomna med Tagoresånger och dans av flickor med bjällror på fötterna.
Universitetet är specialiserat på kultur i mångkunnige Tagores anda: sång, dans, konst, dramatik och litteratur. Men här ges också undervisning i ekonomi och samhällsvetenskapliga ämnen. Till och med på lektionerna i nationalekonomi ligger fokus på den bengaliska nationalskalden, då i form av hans idéer om byn som självförsörjande enhet, idéer som liknade mahatma Gandhis.
Tagore var en tidig modernist. Han var motståndare till auktoritär katederundervisning, inspirerad som han var från sina världsomspännande resor och möten med dåtidens största intellektuella, inte minst italienska pedagogikreformatorn Maria Montesorri.
Han tyckte också att den indiska storfamiljen ställde omänskliga krav på nygifta par som aldrig fick vara i fred. I Indien finns en andlig tradition där män i 50-årsåldern lämnar sitt världsliga liv och vandrar och tigger sig fram mellan olika pilgrimsmål eller flyttar ut i skogen för att meditera. Tagore ogillade den hinduiska traditionen.
Äldre män behövs hemma för att ta hand om familj, barn och barnbarn, menade han.
Istället borde det unga nygifta paret flytta ut i avskildhet i skogen för att leva ut sin romans och fördjupa relationen – och låta de äldre ta hand om hushåll och småbarn.
Till sist följer jag med Hena Basu till Calcuttas stadsbibliotek där hon undervisar blinda med hjälp av Tagores texter och sånger. Jag träffar blinda studenten Nilratna Bala som kommer till biblioteket två dagar i veckan för att läsa texter av Tagore och andra bengaliska författare i blindskrift.
Han vill sjunga en Tagoresång för mig, säger han. Hena Basu plockar fram bibliotekets harmonium, en indisk handpumpad orgel. Och Nilratna sjunger en sång om frigörelse, som var ett av Tagores paradteman – en sång på bengali som i Hena Basus översättning blir:
När du tvekar förödmjukar du dig själv
Låt dig inte skrämmas av faran
Frigör dig från rädsla
Var stark
Så ska du övervinna din tvekan, övervinna dig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar