"Vi är tillbaka"

Svart rök bolmade ur de krossade fönstren. Elden sprakade, sirener ljöd. Indiens överdådigaste lyxhotell och Bombays mest kända byggnad – Taj Mahal Palace – hade attackerats av terrorister.

Det är många nyhetsbilder som trots sin dramatik inte förmår att ta tag i mig, men de här gjorde det, av det enkla skälet att jag så många gånger besökt terroristernas mål, senast bara några veckor före attacken.

Jag har aldrig bott på hotellet, det är alldeles för dyrt för min resebudget, men jag brukar stämma träff med folk där, fika och besöka bokaffären i lobbyn. Och nu ser jag på bilderna – mitt i den behagliga hotellyx som är en sådan kontrast till Bombays hektiska gatuliv: ett litet men intensivt och dödsbringande krig.

Hela Indien var chockat. Alla har en relation till det 107 år gamla hotellet. Tillsammans med intilliggande triumfbågen Gateway to India får det ofta representera hela Indien. Dessutom förekommer hotellet i hundratals Bollywoodfilmer.

En indisk författare berättade för mig att Bombaybor kan spara pengar i veckor för att finklädda besöka hotellet och dricka en enda kopp söndagskaffe.

Författaren gjorde en liknelse: Bombayborna, sa han, kände samma sorg när de såg hotellet brinna som Londonborna när Sankt Paulskatedralen bombades under andra världskriget.

Taj Mahal Palace grundades av indiern Jamset-ji Tata som en plats där indisk och brittisk societet skulle kunna mingla fritt utan att behöva bekymra sig om de koloniala white only-regler som gällde på andra fina hotell i staden.

Det är ödets ironi att attentatsmännen – utsända av västerlandshatare i grannlandet Pakistan – gav sig på just detta hotell, som ju står för en sorts bitterljuv asiatisk revansch.

Hotellgrundaren Tatas arvingar har expanderat långt bortom Bombay och driver idag en global lyxhotellkejda och äger bilmärket Jaguar, samtidigt som man dominerar indiskt näringsliv och börjat köpa upp europeiska och amerikanska basnäringar.

”Imperiet slår tillbaka”, som en ledarskribent på Times of India formulerade det när det anrika Bombayföretaget köpte ännu ett brittiskt företag.

Jag tror att terroristerna slog till mot Taj Mahal Palace för att det är resultatet av en provocerande brist på renlärighet. Hotellet är en hybrid i en stil som är en lekfull blandning av hinduiskt och muslimskt, profant och sakralt, moriska kupoler och italiensk renässans.

Klientelet är lika kalejdoskopiskt. Här festar indiska filmstjärnor och västerländska popstjärnor och här möts östs och västs ekonomiska och kulturella elit – som Beatlesmedlemmen George Harrison som för 40 år sedan fick sitarlektioner av Ravi Shankar i en av hotellets sviter.

Hotellet är en fin symbol för Bombay, staden puritanerna älskar att hata: Sydasiens minst traditionella, minst religiösa och mest etniskt blandade stad.

Jag tror att även de unga terrorister som besinningslöst sköt omkring sig har frestats – gud förbjude – av de stora stålarnas och de miljoner förhoppningarnas stad – inte minst tack vare alla filmer från Bollywood, som ju är lika populära i Pakistan som i Indien.

Taj Mahal Palace var också ett av Indiens bästa konstmuseer. I korridorer och bankettsalar hängde mycket av Indiens mest ansedda 1900-talskonst. Under attacken begravdes tavlorna av sot och damm.

Världens bästa konstexperter ägnade mycket möda åt att rädda det som räddas kan, vilket förklarar varför renoveringen blev så monstruöst dyr.
Men nu är allt helt och skimrande rent igen.

Lagom till landets 63:e självständighetsdag häromveckan öppnade hotellet de sista stängda avdelningarna. Comebacken firade man fest och en helsidesannons i senaste numret av The Economist. En svartvit bild – med texten ”Taj Forever” och med en känsla av tidlöshet.

Tittar man noga på bilden ser man att en i personalen håller upp ett handskrivet plakat där det står:

”Vi är tillbaka!”.

Det är förstås ett budskap till fundamentalisterna som gav sig på den religiöst och etniskt blandade megastaden – och satte stadens symbol, det syndiga lyxhotellet, i brand.

Sänt i Gomorron Världen i P1 idag - lyssna! Scrolla ner till "Bombays juvel glänser igen"

Pakistan går med på att bli hjälpt av Indien

Pakistan har till slut gått med på att ta emot de 35 miljoner kronor som Indien vill skänka till översvämningsoffren längs floden Indus.

Men det satt hårt inne. Nationell stolthet gjorde att Islamabad tvekade att ta emot pengarna - och det krävdes övertalningssamtal från USA innan man sa ja.

Indien försäkrar att man inte ger biståndet för att plocka politiska poäng.

Men i själva verket plockar både Pakistan och Indien politiska poäng på att man hjälper varandra.

I förlängningen kan kanske katastrofen leda till varaktigt bättre relationer.

En intressant parallell är jordbävningen i Turkiet och Grekland i augusti 1999. Länderna hjälpte varandra efter katastrofen, vilket resulterade i att de kyliga och griniga relationerna mellan länderna förbättrades.

Katastrofen, som drabbade Istanbulomrrådet hårdast, enade och sammanförde såväl diplomaterna som folket. När ett turkiskt lag kort därefter klev in på planen i Aten för en match ställde sig grekiska publiken upp och applåderade – en hyllning till sin forna fiende.

Motsvarande gester och varma hälsningar grannländer emellan ser vi nu fram emot i Indien och Pakistan. Det behövs.

Översvämning i Rajasthan

Värst är det i Pakistan, men även den stora indiska öknen på andra sidan gränsen - i Rajastahn, har drabbats, som denna video visar.
Hindustan Times : Audio Video

Men en schyst träpåk slår man patriarkatet med häpnad

De rosa sarierna kommer i gäng och i händerna har de påkar. Korrupta tjänstemän, maktfullkomliga jordägare och hustrumisshandlade äkta män – alla är de måltavlor för kvinnorna som tröttnat på patriarkatet.

I fem år har Gulabi gang, Rosa gänget, funnits i fattiga distriktet Banda i nordindiska delstaten Uttar Pradesh. Område drabbas ofta av torka och över 20 procent av befolkningen klassas som oberörbara eller lågkastiga. Samtidigt är trakterna ett av de mest feodala och patriarkala i hela Indien.

Förutom att män som diskriminerar kvinnor haft anledning att darra, har även alla som diskriminerar och plågar fattiga och lågkastiga – oavsett kön – hemsökts av de de rosaklädda kvinnorna.

– Här är statstjänstemännen och polisen korrupta och motarbetar alla som är fattiga. Därför måste vi ta lagen i egna händer ibland, har Rosa gängets ledare Sampat Pal Devi sagt.

Det vanligaste redskapet för att korrigera missförhållanden är en lathi, en traditionell indisk träkäpp, en sådan som de flesta indiska poliser har istället för skjutvapen.

Att muta polisen med 1 000 rupier (170 kronor) för att fängsla någon man inte gillar är en vanlig företeelse. Men då slår Rosa gänget till. Och klampar det in 40 kvinnor med påkar på polisstationen och påtalar missförhållandet, ja vad ska polisen då göra. De har ju bara en cell. Inför denna maktdemonstration blir det helt enkelt smidigast att släppa fången, som ofta är fattig och lågkastig.

Sedan Sampat Pal Devi var 12 år är hon gift med en ambulerande glassförsäljare och har fem barn (hon var 13 år när första föddes). Tidigare jobbade hon med hälsovård, men nu ägnar hon mesta tiden åt att slå nordindiska patriarkatet med häpnad.

– Men vi är inte gäng i betydelsen ett gäng ligister. Vi är en grupp som slåss för rättvisa, säger hon.



Gänget sysslar med betydligt mer än att hota män med påkar. Ett långsiktigt mål är att ge makt åt de maktlösa. Och bästa sättet att göra det är att inspirera kvinnor att lära sig läsa, sy och försörja sig själva.

De kämpar också med olika medel för att statens ransoner av bränsle och mat ska distribueras till de fattiga och inte illegalt säljas vidare och att statens stolt proklamerade jobbgaranti ska fungera och att inte makthavarna stoppar de fattigas löner i egna fickor.

Det fattiga distriktet Banda är inte sig likt sedan de rosaklädda kvinnorna började sin verksamhet. Men kanske har den största förändringen ändå skett i Sampats egen familj. Hennes tre äldsta döttrar giftes bort som sjuttonåringar. Men Sampats yngre son går på college och yngsta dottern ska också studera. Hon säger att hon vill bli läkare.

För 200 kr kan du själv bli medlem i Rosa gänget och få information om vad de hittar på: www.gulabigang.org.

10 oktober kan du lyssna på Sampat på Södra Teatern i Stockholm. Läs mer!

Den indiska superbakterien slår till

En indisk superbakterie har plötsligt blivit hett nyhetsstoff. NDM-1 - eller New Delhi Metallo-1 – kallas den, eftersom den är vanlig i Indiens huvudstad.

Anledningen till att den blivit nyhetsstoff i väst är att européer som gjort skönhetsoperationer på privata indiska sjukhus har kommit hem med bakterien inbäddad. Några svenskar har också drabbats.

Bakterien är Superman: praktiskt taget inga antibiotika biter på den. Kanske skulle det funka med kryptonit.

Bakterien är särdeles lömsk. Den kan gömma sig inne i andra bakterier och sedan hoppa ut och slå till mot sitt värddjur. Den kan också hoppa mellan värdbakterier.

Ska en indisk bakterie försvaga det nästan oövervinnerliga Europa?

Först tar de våra teletjänst- och IT-jobb, sedan köper de våra företag och börjar prångla ut Bollywood på västerländska biografer. Och sedan - dödsstöten: New Delhi Metallo-1.

Fotnot:
Deccan Heralds artikel om bakteriern.

Döden i New Delhi

Manu Sharma levde på pappas pengar och roade sig på kändisfester i New Delhi. Karriären bekymrade honom inte. En dag skulle han fått ett toppjobb. Tack vare pappa, före detta minister i regeringen, var inget omöjligt.

En aprilkväll för elva år sedan besökte han en klubb som lockade med kända fotomodeller som bartendrar. När den överförfriskade Manu vill beställa ännu en drink fick han nobben av fotomodellen/servitrisen.

Han blev rasande, drog upp sin pistol och sköt ihjäl henne.

Kvinnan som sjönk ihop bakom bardisken hette Jessica Lall och kom att som död bli mer berömd än hon varit som levande. Berömmelsen tog fart när Manu Sharma 2006 frikändes, trots att en drös vittnen pekat ut honom i polisförhör. Men i domstolen ändrade de sig. Nä, de hade inte sett något, en av dem hade inte ens varit där ...

Frikännandet av den skjutglade Delhi-stekaren fick Indiens medelklass att resa sig ur tv-sofforna, gå man ur huse och protestera. Medelklassen, som hittills ansetts apolitisk, gick i fackeltåg och startade mail- och sms-kampanjer. Media hakade på med avslöjanden om pappan, den kände politikern, som mutat vittnena. Människorättsgrupper jobbade för högtryck medan var och varannan välbeställd 20-plussare plötsligt bar en T-shirt med texten ”No one killed Jessica”.

Till slut segrade rättvisan. En högre domstol tog snabbt upp fallet på nytt – och dömde Manu till livstids fängelse.

Händelserna fullkomligt skrek efter en bok. Förläggarna trålade. Det blev Vikas Swarup som nappade, sporrad av framgången för debutboken ”Vem vill bli miljardär”, som filmatiserades och blev publik-, festival- och kritikersuccén ”Slumdog Millionaire”.

”De sex misstänkta”, som nyligen gavs ut på svenska av Malmöförlaget Bra Böcker, börjar med att Vicky Rai – bokens motsvarighet till Manu Sharma – skjuts ihjäl på en fest, som han håller för att fira att han frikänts för mordet på den kvinnliga kändisbartendern.

Sex personer på festen visar sig ha både vapen på sig och motiv att mörda. De misstänkta beskrivs i tre kapitel var och upplösningen kommer på de allra sista raderna. Ett finurligt intrigbygge, men med alltför många fantasterier och för hafsigt gestaltat för att man ska bli hänförd. Å andra sidan får man mycket Indien för pengarna: Swarup har tryckt in hela moderna Indien mellan pärmarna och kryddat med en återuppstånden Mahatma Gandhi.

Bra romaner blir sällan bra filmer. ”De sex misstänkta” är en halvdan deckare som jag tror har förutsättningar att bli ett fantastiskt filmmanus, kanske en ny ”Slumdog Millionaire”-succé.

Filmrättigheterna är redan sålda till Hollywood, som högg blixtsnabbt. I Bollywood surade man, men repade sig, skrev ett eget filmmanus och gjorde en film om fallet Jessica Lall som inte går omvägen via Swarups bok. Redan nu i december har den filmen premiär. Titeln: ”No one killed Jessica”.

Publicerad i Sydsvenskan 7 augusti.

Vad dricker skurkarna i Bollywood och författarna i Bangalore?

Följande drink har svensk-indiske författaren Zac O´Yeah fångat upp under sina många resor runt subkontinenten.

Den dricks traditionellt av skurkar och hjältar i den gamla sortens Bollywoodfilmer. Numera också av indiska kulturarbetare och deras västerländska gäster i det verkliga livet.

Ek chota sa peg
6 cl Old Monk rom
Kranvatten efter smak
Serveras helst i en metallbägare (s k steel tumbler)

Genial i all sin enkelhet!

Den nya symbolen för rupier

Indiens ekonomiska framsteg har lett till krav på att också rupien ska få en stiliserad, lättigenkänlig symbol - precis som dollarn och euron.

D Udaya Kumar, nyutexaminerad från Indian Institute of Technology, vann nyligen en tävling för att hitta på en fungerande symbol. Hans vinnande förslag är en kombination av latinska alfabetets "R" och devanagari-alfabetets "Ra."

Nu väntar alla på att symbolen ska få officiell status. Men på Indian Type Foundry vill man inte vänta. Grafiska designern Satya Rajpurohit har därför tagit fram förslag på hur symbolen kan utformas (bilden).

Även nya upplagan av Kaun Banega Crorepati? (Vem vill bli miljonär?), tv-frågesporten som var förebild för filmen Slumdog Millionaire, har använt sig av nya rupiesymbolen i sin nya logga.

Hur mycket en rupie är värd just nu? Enligt Forex idag på morgonen är 1 rupie 17 öre - det vill säga ungefär samma stabila kurs som gällt de senaste åren.