En indisk Lula de Silva: ljus i mörkret

Allting började här. Slätten runt floden Ganges var en av jordens första högproducerandejordbruksbygder. Här byggdes redan årtusendet före Kristus några av världens första storstäder här; grundades mäktiga kungariken; växte prins Siddharta upp och blev Buddha.

Det som idag är delstaten Bihar i norra Indien var en välmående, högtstående civilisation, långt före de flesta andra.

Men de senaste hundra åren har den bördiga Gangesslätten snarare gjort sig känd som det fattigaste av det fattiga Indien, ett svart hål, ett problem, som man alltid framhölls för att illustrera hur illa det kan gå.

Svältkatastrofer. Naturkatastrofer. Maktfullkomliga storgodsägare. Patriarkal triumf. Kvinnoförtryck. Fattiga och maktlösa lantarbetare. Kastkrig. Vapen. Korruption.

De som kunde flydde. Trottoarer och slumområden i Indiens storstäder fylldes av fattiga flyktingar från Bihar. Biharemigranterna tjänade pengar som taxichaufförer, städare och hembiträden i Calcutta, New Delhi och Bombay. Vore det inte för pengarna de skickade hem till sina utblottade storfamiljer i Bihar hade det varit ännu värre.

Om sydindiska Kerala med sina starka kvinnor och höga läs- och skrivkunnighet var hoppet, ja då var nordindiska Bihar hopplösheten.

Men så hände något. 2005 vann socialisten Nitish Kumar delstatsvalet.Därefterhar han och hans administration uträttat allt det som tidigare bara omnämndes i till intet förpliktigande högtidstal.

Framför alltsatsade man på att lyfta kvinnorna. Medan det i resten av Indien är lag på att en tredjedel av ledamöterna i byråden ska vara kvinnor, har socialisten Kumar infört krav på varannan damernas. Han har infört gratis skoluniformer och böcker för flickor för att locka fattiga familjer att inte bara satsa på sina söners utbildning. Och alla flickor som går ut grundskolan får en gratis cykel i bonus från delstaten.

Ash Narain Roy leder ansedda Institute of Social Sciences i New Delhi. Hans forskningsinstitut har specialiserat sig på politik, makt och genus på indiska landsbygden. Roy kommer själv från Bihar och är entusiastisk över förvandlingen. Han berättar att när man for runt på Bihars landsbygd för några år sedan såg man knappt några kvinnor utomhus alls. Fattigdomen och den låga läs- och skrivkunnigheten var förlamande. Idag kan man med egna ögon se att något hänt, säger Roy: en ny självmedvetenhet hos fattiga och lågkastiga. Och överallt flickor på sina cyklar som gör att de kan ta sig till gymnasiet som ofta ligger i närmaste stad och tidigare var onåbar för de fattiga som saknade busspengar.

Fram till för några år sedan betraktades Bihars politiker som landets mest korrupta med förgreningar till den organiserade brottsligheten. Fortfarande pågår rättsprocesser efter en gigantisk mutskandal på 90-talet då delstatens politiker snodde bistånd i form av djurfoder, tänkt för fattiga bönder.

Roy är optimistisk. Maffiapolitik har ersatts av social ingenjörskonst. Och idag är det inte bara kasttillhörighet och pengar som bestämmer din status i samhället, utan också utbildning.

Allt färre flyttar från Bihar till storstädernas slumområden – allt fler till storstädernas universitet.

Delstatens kampanjer har trumpetat ut att utbildning är räddningen för fattiga och lett till en snabb attitydförändring. På ansedda JawaharlalNehru-universietet i indiska huvudstaden är studenter från Bihar nu överrepresenterade.

Om någon för tio år sedan sagt att Bihar inom kort kommer att vara en modell för en positiv utveckling bland landsbygdens förtryckta, hade Roy trott att det var ett skämt.

Men det är precis vad som hänt.

Det avskräckande exemplet för hur illa det kan gå med ett samhälle, på hur lågt man kan sjunka om man låter maktfullkomligheten grassera, har på kort tid blivit ett ideal som andra fattiga landsändar i Indien försöker efterlikna.

Sändes i Obs i Sveriges Radios P1 idag, lyssna!

Var mahatman homo, kommer Anna Hazare att få rätt?

Mahatma Gandhi brukade hungerstrejka och uppmana sina landsmän till passivt motstånd för att få igenom sina krav. De brittiska kolonialherrarna kunde inte annat än att ge sig. Gandhi slutade också äta för att få stopp på våldet mellan hinduer och muslimer i samband med att Indien 1947 blev självständigt, och delades i två stater. Till en början funkade även det, men till slut, när dödsoffren räknades i hundratusental, fick Gandhis vackra idéer se sig besegrade. Det aggressiva självförsvaret hade hållits tillbaka under självständighetskampen, men nu, när frihetens klockor klämtade, triumferade hatet över försoningen och förståelsen.

Ur askan reste sig Indien och Pakistan, som tvärtemot Gandhis ideal ägnat många miljarder dollar åt att rusta upp, skaffa sig atombomber och kriga mot varandra. Ett tag räknades just dessa två länders fiendeskap som den största riskfaktorn för ett tredje världskrig.

Så hur mycket är egentligen arvet efter Mahatma Gandhi värt? Glömdes allt vad han stod för så snabbt bort?

Kanske lever Mahatma Gandhis idéer bara kvar i politiska högtidstal och symboliska gester. Som när den brittiske författaren Patrick French besökte Sabarmati Ashram – det spirituella centret där mahatman 1930 startade sin berömda saltmarsch ner till havet – och upptäckte att toaletterna var extremt skitiga. Föreståndaren förklarade då för honom att toalettstäderskan – en fattig, lågkastig kvinna – bara kom en gång om dagen, och med alla lärjungar som bodde där blev det ju snabbt så grisigt igen. Men, invände författaren, en av Mahatma Gandhis centrala idéer var ju att alla oavsett kast och klass skulle ta reda på sin egen skit. Gandhi kastade ju till och med ut sin fru ur huset för att hon ansåg latrintömning var besudlande för en kvinna av hennes kast.

Jamen, förklarade föreståndaren glatt, på Gandhis födelsedag, då städar vi toaletterna tillsammans som ”en symbol för att vi förstått hans budskap”.

Kort sagt: mahatmans trognaste följeslagare hade inte förstått ett skvatt av vad han menat med att man måste göra revolution såväl i det lilla som i det stora för att förändra världen.

Gandhi var en revolutionär på flera plan. Han ville köra ut britterna, skrota kasthierarkierna, skapa ett självförsörjande samhälle, slopa egendomsskydd till förmån för kollektiv gemenskap och få muslimer, kristna och hinduer att sluta bråka och förstå att de alla ber till samma gudomlighet.

Han utmanade allt vad vanans makt, inskränkthet och grupptillhörighet innebär. Med samma övertygelse som han gav sig på kolonialimperier och kastprivilegier bekämpade han sin egen kropp genom att leva i celibat och äta minimalt med mat. Han skippade exempelvis mejeriprodukter, salt och kryddor eftersom de förhöjde smaken och därmed njutningen, gud förbjude, och dessutom, trodde han, kunde väcka hans intorkade sexlust till liv.

Varför sa Gandhi nej till sex? kan man undra. Jo, han ansåg att det fanns en stark koppling mellan sexdrift och våldshandlingar, som enligt honom var två djuriska lustar som människan måste kontrollera.

På gamla dagar beordrade han en ung släkting, 17-åriga flickan Manu, att sova nästan naken bredvid honom. Det skulle vara ett test på kraften i hans egen övertygelse, och en politisk symbolhandling. Kunde han stå emot lusten att kasta sig över flickan kunde kanske indiska folket hejda sin lust att ta till våld när hinduers och muslimers intressen ställdes mot varandra.

Jovisst, men man undrar vart Gandhis tanke om alla människors lika värde försvann när han begärde att den unga maktlösa flickan skulle delta i hans, den världskände frihetskämpens vågade experiment med människans natur.

Scenen med Gandhi och flickan berättar Joseph Lelyweld om i sin nya Mahatmabok, Great Soul. Lelyweld har varit New York Times korre i såväl i Sydafrika som i Indien. Lellywelds egen tid i Sydafrika har gjort att han inte slarvar över dessa år i mahatmans liv. Han beskriver detaljerat Gandhis gradvisa förvandling, eller kanske man ska säga utveckling, från traditionsbunden och blyg advokat via arg antirasist och aktivist till religiös grubblare, kollektivmedlem, civilisationskritiker och renlevnadsman. Och hur han slutligen kommer ut som helgon, politisk visionär och klok motvallsgubbe.

På tal om att komma ut – många indier satte morgonteet i vrångstrupen när de i våras kunde läsa braskande rubriker om att Joseph Lellyweld i sin bok påstår att Gandhi var homosexuell. Bokens skildring av Gandhis relation med den tyske arkitekten Hermann Kallenbach tolkades av flera medier som mer än bara vänskap. Politikerna i delstaten Gujarat, där Gandhi växte upp, svarade med att förbjuda boken och anklaga författaren för att med sina antydningar ”såra miljontals människor”.

Men indiske psykoanalytikern Sudhir Kakar, som skrivit en bok om Gandhis sexliv, eller brist på sexliv kanske man ska säga, menar att uppståndelsen bygger på en misstolkning av de kärleksfulla brev Gandhi skrev till Kallenbach. Gandhi skrev ofta brev till såväl kvinnliga som manliga vänner på ett språk som vi idag förknippar med heta kärleksbrev. Sådan var hans stil.

Men ingenting hände, menar Sudhir Kakar. Gandhi levde enligt en hinduisk uppfattning att avhållsamhet ger ökad andlig styrka – och hans relation med Kallenbach bjöd visserligen på romantiska känslor, möjligen homoerotiska, men var helt och hållet platonsk.

Men hur var det nu med arvet efter Gandhi? Lever inget av allt det goda han stod för kvar i dagens Indien? Jo, det tycker jag. Gandhis tanke om och ett mångkulturellt samhälle och fredlig samexistens mellan religiösa grupper är trots allt grundbulten i indiska samhället, även om såväl de extrema islamisterna som den intoleranta muslimhatande hinduhögern vunnit mark senaste 20 åren.

Värre än religiösa motsättningar är numera korruptionen i statsapparaten, som framför allt drabbar de fattiga som är beroende av bidrag, offentliga skolor och vårdinrättningar.

Som ett eko från Mahatma Gandhis dagar ser man nu dagligen människorättsaktivisten Anna Hazare i de indiska tidningarna. Han är klädd i likadan vit båtmössa och bomullskostym som indiska politiker hade när Indien blev självständigt för 64 år sedan – och han fastar i sann Mahatma Gandhi-anda för att få regering att anta hårdare lagar mot korruptionen.

Regeringen leds av Kongresspartiet, arvtagaren till Mahatma Gandhis självständighetsrörelse. Visst är det ödets ironi att just den regeringen nu försöker näpsa en man som i ord, handling och till och med utseende liknar den egna rörelsens viktigaste historiska symbol, hjälten som befriade Indien.

Texten sändes första gången i Obs i Sveriges Radios P1 tisdag 14 september 2011. Lyssna!

Böckerna
Joseph Lelyweld: Great Soul – Mahatma Gandhi and his Struggle with India, Alfred A Knopf, 2011
Patrick French: India, Allen Lane, 2011
Sudhir Kakar: Intimate Relations : Exploring Indian Sexuality, University of Chicago Press, 1990

Fotnot: Inte släkt med Indira
Mahatma, som betyder stor själ, var inte hans egentliga namn, utan en vördnadstitel. I själva verket hette han Mohandas Karamchand Gandhi. Han var trots namnet inte släkt med Indira Gandhi som var Indiens premiärminister 1966–77 och 1980–84 och hennes son Rajiv Gandhi, premiärminister 1984–89. De är istället barn och barnbarn till Jawaharlal Nehru, Indiens första premiärminister.
I Indien kallas Mahatma Gandhi idag omväxlande för The Father of the Nation och Bapu, som betyder stor ledare. Om man använder hans riktiga efternamn brukar man lägga till vördnadstiteln ji, Gandhiji således.