Ända sedan självständigheten har det varit gott om prognoser om Indiens snara undergång. Indien, sa man i väst, var en ”onaturlig nation”. En ritbordskonstruktion. En samling motsägelser; etniskt, religiöst och språkligt splittrat.
Dystopin gick ut på att Indien skulle gå samma öde till mötes som Jugoslavien och Sovjetunionen: falla sönder och lämna efter sig en mängd små etniskt homogena nationer, som därefter skulle börja bekämpa varandra.
Man befarade, kort sagt, en balkanisering.
Men sammanbrottet fick ställas in. Definitionen av Indien har istället blivit en sorts stolt pluralism, vilket är ett mått så gott som något på de förhoppningar som mahatma Gandhi och Jahawarlal Nehru hade i samband med Indiens frigörelse för 65 år sedan, konstaterar statsvetaren Sunil Khilnani i ett nyskrivet förord till femte upplagan av hans klassiska bok The Idea of India som kom ut första gången 1997.
Indiens demokrati må ha många brister som röstköp, korruption och dynastiska politiska partier. Men ändå har just landets representativa demokrati lyckats härbärgera och neutralisera särintressena.
Indien har med sitt demokratiska system lyckats skapa ett samhälle där flera olika ståndpunkter kan samsas som om denna mångfald i sig vore definitionen på indisk nationalism.
Hinduhögernationalisterna som står för en mer traditionell trång, uteslutande och chauvinistisk nationalism har haft framgångar, men har aldrig vunnit gehör hos majoriteten för idén att den hinduiska majoriteten ska ha en överordnad ställning gentemot resten.
Inte heller de hinditalande, även de en majoritet, har lyckats få igenom idén om ett enda riksspråk. Istället blev det 22 språk. Och i många delstater struntar man helt att lära sig hindi, inte ens som andra- och tredjespråk. Och det funkar. Det leder inte till ökad splittring. Alla olika språk som talas är inget problem i Indien.
Kanske är det just det faktum att hinduism-utövare och hinditalande inte sammanfaller till hundra procent som varit Indiens räddning. Ett misspass som skapat multipla identiteter och gjort regnbågstänkandet – att alla indier är olika – till själva essensen av det indiska.
Indiens stora utmaning närmaste decenniet, tror Sunil Khilnani, handlar om jämlikhet och framgången med att tygla kapitalismen.
Hur ska man med politiska styrmedel reglera kapitalismen så att välståndet sprids i fler grupper i samhället? Det måste bli det stora debattämnet i nästa nationella valrörelse 2014.
Det krävs en kombination av fria tyglar i det ekonomiska livet för att bibehålla dynamiken och strama tyglar när det gäller fördelningspolitik för att minska klyftor mellan fattiga och rika.
Se där Indiens stora utmaning närmaste årtiondet!
