Schackspelet speglade kriget

Årtusendet före Kristus bildade indoarierna flera nya kungadömen på Gangesslätten, varav först Magadha och senare Maurya, båda med centrum i Pataliputra (dagens Patna), var de mäktigaste.

Indoarierna var militärt överlägsna andra folk tack vare hästar, vagnar med hjul och – från cirka 500 f Kr – även krigselefanter.

Dåtidens militära strategier återspeglas i schackspelet, som anses ha hittats på i ett av de indoariska rikena av en brahmin (präst) som underhållning åt kungen.

I spelet, liksom på det verkliga slagfältet, dirigerade kungen slaget från elefantryggen. Det var viktigt för kungen, att inte bli angripen, eftersom armén då förlorade styrsel. En armé utan kung var värdelös och kunde förlora, trots att armén var tämligen intakt. Därför, sa strategin, måste kungens rörelser på slagfältet vara små. Om kungen attackerades var slaget förlorat (schack matt).

Flankerna skyddades av elefanter (tornen), som också kunde flyttas fram till fronten i slutskedet av slaget. Infanteriet (bönderna) bestod av otränade soldater som rörde sig långsamt och hade mycket enkla vapen. Deras styrka var deras stora antal snarare än slagfärdighet.

Schackpjäserna på bilderna har en utformning som var populär under mogultiden.

Kamp för daliter i Orissa

Läs om Manisha Mahanandia från Orissa som vill förbättra livet för Indiens daliter. Artikel i Borås Tidning 22 april.

Dansk kolonialism

Vad finns det för koppling mellan Österlen och Indien? Svaret heter Ove Gjedde, skånsk adelsman född 1594 i Tomarp utanför Kristianstad. År 1618 ledde han en expedition till Indien utsänd av den danske kungen Christian IV. Syftet? Att grunda en dansk koloni i pepparns hemland.

Han lyckades. Från 1620 till 1845 vajade danska flaggan över Tranquebar vid Cauveryflodens mynning tio mil söder om fransmännens Pondicherry på Indiens sydöstkust. Liksom de andra europeiska ostindienkompanierna behövde danskarna inte kriga för sin besittning. Ove Gjedde köpte marken av rajan av Thanjavur, en av det gamla Cholarikets huvudstäder.

Tranquebar var under dansktiden en livlig hamnstad. Danska Ostindiska kompaniet bedrev intensiv handel med kryddor och siden och så småningom bomullstyger. Kolonin kröntes av fästningen Dansborg, var stort som Helsingör och hade danska gatunamn, även om den danska befolkningen aldrig blev större än 200.

De danska affärsmännen fick snart sällskap av missionärer. 1706 grundades en evangelisk-luthersk mission i Tranquebar, den första utanför Europa och Nordamerika. Biskopen av Tranquebar är fortfarande den officiella titeln på ledaren för Thamil Suvesesha Lutheran Thiruchabai (Tamilska evangeliska lutheranska kyrkan), grundad 1919 efter mission från bland andra Svenska kyrkan.

Handeln gick som bäst i slutet av 1700-talet, men efter kriget mot England i början av 1800-talet bar det utför med finanserna. 1845 såldes Tranquebar tillsammans med bengaliska Shrirampur, som danskarna kallade Frederiksnagor, till brittiska Ostindiska kompaniet för 20|000 brittiska pund. Besittningarna på Nikobarerna, en ögrupp i Bengaliska viken, behöll man till 1869, då de gavs bort till brittiska staten.

Dansborg står fortfarande kvar och delar av den har gjorts om till ett kulturarvshotell med namnet Bungalow on the Beach (läs mer på www.neemranahotels.com). På Historiska museet i Madras (Chennai) kan man titta på de danska kanoner som en gång skyddade den danska kolonin i Indien.

Sverige då? Jo, Sverige gjorde också ett försök att skaffa sig en koloni i Indien, men missslyckades kapitalt. Så mycket mer vet jag inte. Är det någon läsare som kan berätta mer om detta, skriv en kommentar!

Bollywoods ljusa framtid

Snart, mycket snart kommer indisk film och indiska skådespelare att märkas mer i väst. Det finns flera skäl till det.

1. Bollywood väljer allt oftare att spela in utomlands. Schweiz är redan etablerat, liksom Malaysia och Sydafrika. Nu lanseras också Portugal och Sverige som intressanta inspelningsplatser för Bollywood. Eldsjälen Kunnie Topden i Sweden-India Film Association i Stockholm har redan lyckats locka hit flera indiska filmteam.

2. Indiska filmer blir tekniskt bättre och får bättre manus och kan därmed attrahera en mer kräsen och utbildad västerländsk publik.

3. Indiska skådespelare har på sistone upptäckts av Hollywood och kommer närmaste åren att figurera i flera amerikanska och europeiska storfilmer. Den amerikanska filmatiseringen av Shantaram i Bombay kommer innebära att Bolly- och Hollywood möts på vita duken. Och på långfredagen har brittiska filmen Provoked premiär i London och andra brittiska städer. Filmen har indiska stjärnan Aishwarya Rai i huvudrollen. Handlingen bygger på verklig händelse - läs mer på BBC:s webbplats.

Vi har en gyllene Bollywoodera att se fram emot - och nu på en biograf nära dig.

Hur Indien blev Indien

– Aurangzeb, sa han med vrede i rösten där han stod i en skuggig gränd i den heliga staden Varanasis gränder i slutet av åttiotalet.

– Det var Aurangzeb som rev templet och lät bygga en moské på samma plats.

Han pekade med ena handen mot moskéns kupoler och nickade menande för att understryka det historiska övergreppet. Jag förstod att han hatade denne man som styrt Indien från 1658 till 1707 och att han ansåg att mogulriket – som Aurangzebs imperium kallades – mest hade varit till ondo. Men varför? Allt det där låg ju 300 år tillbaka i tiden. Hur kunde man fortfarande vara arg?

Ett par år efter mitt möte i Varanasi insåg jag allvaret då vreden exploderade i våldsamma kravaller som lämnade tusentals döda. Nu handlade det visserligen om ett annat tempel, i staden Ayodhya, och en annan mogulkejsare, som hette Babur. Men i sak rörde det sig om samma historiska skede.

På 1500-talet hade Babur låtit riva ett Ramatempel i Ayodhya. Det påstod i alla fall de hinduiska aktivister som hösten 1992 ansåg att den historiska oförrätten måste korrigeras. Med egna händer och under kravallartade former gick de till attack mot den gamla moskén och rev den tegelsten för tegelsten. Deras mission var att återuppbygga det hinduiska Ramatempel som de ansåg att mogulerna lät riva för att ersätta med en moské.

För att förstå ilskan som hinduaktivisterna kände måste man göra en djupdykning i Indiens historia och inse att Indien sedan tusentals år tillbaka drabbats av ständiga erövringar och ockupationer. Erövrarna har alltid kommit från väst och nordväst – från Centralasien, Persien, Afghanistan och Europa, de har haft med sig fröet till dagens hinduism och senare varit muslimer eller kristna. Religiös omvändelse har inte varit deras huvudmotiv, utan de har alla lockats hit av den indiska subkontinentens rika skördar och naturtillgångar.

Det har med andra ord handlat om drömmen att berika sig på Indiens bekostnad. Trots det har de människor som levde på den indiska halvön inte alltid varit avvisande mot inkräktarna. De har i vilket fall inte varit intresserade eller kapabla att försvara sig. Istället har de fått satsa på att utöva kulturell byteshandel. Indiens kultur har sakta men säkert påverkats av erövrarnas. Erövrarnas kultur har sakta men säkert påverkats av Indiens.

I slutänden – det Indien vi ser i dag – är det svårt att se vad det ena börjar och det andra slutar. Det kulturarv som landet bär på är på flera sätt resultatet av denna mångkulturella sammansmältning.

Bilden visar en annan mogulhärskares grav, Humayuns närmare bestämt. Ligger i Delhi.

Indiskt skryt

När indier vill skryta om sitt lands och sin kulturs förträfflighet saknas inte erövringar och upptäckter att ta upp. Ett axplock:

1. Siffersystemet och nollan uppfanns av den indiska matematikern Aryabhatta på 500-talet.

2. Värdet av ”pi” räknades första gången ut av indiern Budhyana, också det på 500-talet.

3. Tiden det tar för jorden att snurra ett varv runt solen räknades första gången ut av den indiske matematikern och astronomen Bhaska-racharya på 400-talet. Vad han kom fram till? Jo, att det tar jorden 365,259756484 dagar att snurra ett solvarv.

4. Världens första universitet grundades i Takshila i Indien cirka 700 före Kristus.

5. Indisk ayurveda var världens första system för mediciner.

6. Schackspelet uppfanns i Indien.

7. Indien har egna satelliter i rymden. Indien skjuter upp sina satelliter med egna raketer. 2008 är det dags för en månexpedition och några år senare siktar man på planeten Mars.

8. Indien är känt över hela världen för sin datorindustri. Indien tillhör de länder som har flest dataprogrammerare i världen.

9. Indien är världens största producent av mjölk, smör, mango, te, jute kokosnötter, kashewnötter, traktorer, lädervaror, grönsaker och frukt.

10. Indiska företag dominerar världens stålindustri.

11. Indien har världens största utvinning av diamanter.

12. Indien har världens största järnvägsnät. Indian Railways är världens största arbetsgivare.

13. Indien har världens äldsta och största filmindustri.

14. Sju indier har fått nobelpris: Rabindranath Tagore (litteratur, 1913), C V Raman (fysik, 1968), Hargobind Khurana (genetik, 1968), Moder Teresa (fred, 1979), S Chandrashekar (astrofysik, 1983), Amartya Sen (ekonomi, 1998), och V S Naipul (litteratur, 2001).

15. Utvecklaren av hotmail (Sabeer Bhatia) och pentiumprocessorn (Vinod Dham) är båda indier, även om de varit verksamma i USA.

Moderna böcker och seriösa filmer

Indiska böcker handlar inte bara om traditionen och byarna och indiska filmer utspelar sig inte bara på sluttande alpängar med dansande skådespelare. Här är tips till dig som vill få en uppdaterad bild av dagens Indien i litteraturen och filmen.

Böckerna hittar du i en välsorterad nätbokhandel. Filmerna kräver lite mer detektivarbete, men med hjälp av brittiska försäljningssajter av indiska dvd-filmer bör det inte vara omöjligt.

Fem seriösa indiska filmer som snart kommer att slå i väst:

1. ”Rang De Basanti” (om moderna ungdomar som börjar bry sig om gamla indiska ideal) – bilden här ovanför är en scen ur filmen

2. ”Omkhara” (en indisk Othello)

3. ”Munnabhai” (om en DJ som studerar Mahatma Gandhi och förändras)

4. ”Black Friday” (om bomberna i Bombay 1993)

5. ”Parzania” (om våldet i Gujarat 2002)

Fem böcker om det moderna Indien:

1. ”Being Indian” av Pavan K Varma.

2. ”The idea of India” av Sunil Kilnani

3. ”Vem vill bli miljardär” av Vikas Swarup

4. ”Maximum City – Bombay lost and found” av Suketu Mehta

5. ”Leela.exe” av Hari Kunzru.

Mikrolån till tsunamidrabbade

Klockan 9.17 den där olycksaliga söndagsmorgonen forsade vågen in över stränderna i Nagapattinam på Indiens sydöstkust, demolerade fiskebyar och sköljde tre kilometer inåt land.

Drygt två år senare bor de flesta överlevande fortfarande i tillfälliga läger, där volontärorganisation Indian Social Service Institute kämpar för att göra livet lättare för de drabbade.

Socialarbetaren Rengaraj Ramaswamy, som driver Indian Social Service Institute (ISSI) sedan slutet av åttiotalet, var på plats i distriktet Nagapattinam redan på katastrofens första dag för att hjälpa till att bärga döda människo- och djurkroppar.

– Det var en fruktansvärd syn och en outhärdlig stank av förruttnelse, minns han.

En av hans första reaktioner var: varför gör myndigheterna så lite? Dessvärre består hans första intryck i dag, två år senare: den indiska statens närvaro i de drabbade byarna är praktiskt taget obefintlig.

Tsunamikatastrofen annandag jul 2004 drabbade Indien hårt. I Sverige har nästan all mediauppmärksamhet handlat om Thailand, där 5 400 människor omkom, varav hälften var utländska turister.

I Indien dog sammanlagt 10 700 människor i flodvågen, praktiskt taget varenda en av dem var fattiga fiskare eller småbönder.

Indien hamnade därmed i medieskugga.

Indiens värst drabbade distrikt heter Nagapattinam och ligger 30 mil söder om Chennai (före detta Madras) ik delstaten Tamil Nadu. Av Nagapattinams 99 000 invånare dog 6 051 och skadades närmare 1 000 av flodvågen.

Totalt drabbades 200 000 människor i 73 av disktrikets byar på ett eller annat sätt. Nästan hälften av distriktets invånare bor fortfarande i tillfälliga läger med hyddor hopsatta av korrugerad plåt och presenningar, där det är olidligt varmt när solen steker och där vattnet rinner in i hyddorna när monsunen härjar.

I drabbade byar och läger arrangerar ISSI driver dagis (så att de stora barnen inte behöver de hand om de små, utan kan gå i skolan istället), kvällsskolor och tonårsgrupper och har startat självhjälpsgrupper där de kvinnliga medlemmarna kan få mikrolån för att starta egna företag.

Pengarna till tsunamihjälpen kommer bland annat från Unga Örnar i Norrköping och Palmecentret.

ISSI är förstås inte den enda volontärorganisation som är verksam i Nagapattinam.
Jag åker runt i distriktet i två dagar och ser hundratals skyltar för såväl indiska som internationella frivilligorganisationer som pekar ut olika biståndsprojekt. De nya fiskebåtarna på stränderna, byggda i moderna fibermaterial, är alla märkta med givarnas logotyper – olika bokstavskombinationer följd av ordet ”Aid”.

De indiska myndigheterna, som direkt efter tsunamin stolt förklarade att man inte ville ha internationell hjälp, har hittills inte byggt ett enda nytt hus eller bidragit med en enda ny fiskebåt i Nagapattinam.

– I början skänkte regeringen pengar, mat och filtar till de drabbade, men sedan dess har de inte gjort ett dyft, säger Rengaraj Ramaswamy när vi skumpar fram i en indisk Ambassadorbil på vägar fulla av hål mellan de drabbade byarna vid kusten.

I ett litet hus på huvudgatan byn Thirupoondi håller en grupp med 40 tonårsflickor på att lära sig göra pickles av fisk och mango när jag kommer på besök. Vinägersyrlig pickles är ett populärt tillbehör till en indisk middag och tanken är att flickorna efter kursen ska kunna starta tillverkning i hemmet för att sälja sina produkter på marknaden.

I rummet bredvid pågår avslutningen av en sex månader lång sykurs.

Jag frågar vad de ska göra med sina nyförvärvade sykunskaper.

– Vi ska starta en systuga, säger drygt 20-åriga S Gheeta.

– Vi tänker gå ihop i kooperativ med fem–tio medlemmar och sy barnkläder och axelväskor, säger hennes kompis T Jayabarathi.

Solen gassar mot hyddornas heta plåtväggar i lägret i Seruthur som ligger ett par hundra meter från stränderna vid Indiska Oceanen. Varje familj, varav många består av sex–sju medlemmar, trängs på mindre än 20 kvadratmeter. Dagtid är det svårt att vara i hyddan då inomhustemperaturen stiger till över 40 grader. Och då är det ännu ”vinter” i Sydindien, det blir mycket värre i april och maj.

En kilometer inåt land står 200 rejäla cementhus halvfärdiga – byggda av olika internationella volontärorganisationer. Men om alla familjer i Seruthur ska få tak över huvudet behövs 500 hus.

– Säg åt dem som har pengar att bli klara med husen och bygga så att det räcker åt alla, säger Parvati Rajendra när jag går förbi.

Hon och hennes man har fyra barn.

– Att bo i den trånga, ibland kokheta, ibland översvämmade hyddan är olidligt, säger hon.

I Seruthur har ISSI bland annat startat sex självhjälpsgrupper med fem änkor i varje grupp, som har namn som Solrosen och Morgonstjärnan.
ISSI har gett kvinnorna mikrolån för att änkorna ska kunna starta verksamheter och återfå den inkomst som försvann när deras män dog i flodvågen.

Änkorna sitter i en ring på cementgolvet i lägrets medborgarkontor, som också fungerar som möteslokal, dagis och kvällsskola.

De har lånat 1 000 rupier (160 kronor) per person och hittills betalat tillbaka punktligt enligt amorteringsplanen. Räntan är en procent.

Vad har ni gjort för pengarna? frågar jag.

– Vi köper färsk fisk av fiskarna på stranden. Sedan går vi till marknader några kilometer inåt land eller tar bussen till stan, där förtjänsten blir större, säger 40-åriga trebarnsmamman Murugamal, som avslöjar att hon brukar tjäna mellan 100 och 200 rupier (16–32 kronor) om dagen.

– Tack vare lånet kan vi i dag tjäna egna pengar och föda oss själva och våra barn, säger 30-åriga fembarnsmamman Logambal, vars man hade dragit upp sin båt på stranden efter nattens fisketur när flodvågen slog till.

Jag frågar vad som står högst på deras önskelista just nu?

– Att husen blir klara och att de räcker åt alla, svarar 35-åriga fyrabarnsmamman Janagi.

Och därefter?

– Att få ihop 2 000 rupier var så att vi kan köpa islådor att förvara den fisk vi inte säljer under dagen.

Vad gör ni dag med fisken som blir över?

– Tar hem och torkar. Torkad fisk kan man också sälja, men förtjänsten är mindre, säger hon.

När änkorna är klara med dagens möte kommer tonårsgruppen Pärlan och tar deras plats på golvet på medborgarkontoret. Ett tjugotal flickor ledda av ISSI:s volontär Jayasitra träffas en gång i veckan för att diskutera allt från sexualkunskap och hälsa till miljö och säkerhet.

En aktuell fråga handlar om flickors möjlighet att lämna lägret. De skulle helt enkelt vilja ha solcellsdriven belysning på stranden och längs mörka stigar så att de vågar gå ut ensamma på kvällarna.

– Vi vill inte behöva vara rädda när vi måste gå ärenden i mörkret utanför lägret, säger 18-åriga Selvi, vars mamma dog i tsunamin.

Är din pappa ute och fiskar?

– Nej, svarar Selvi dämpat, han super. Han är alkoholist.

I flickgruppen Pärlan sparar alla medlemmar tio rupier (1 krona och 60 öre) i månaden. Tanken är att använda pengarna till att hyra en lärare för lektioner i engelska och att starta tillverkning av skolväskor som man kan sälja och tjäna en slant.

Din högsta dröm?

– Åh, att få lämna lägret, att få åka på läger med Pärlan till staden Thanjavur (fem mil bort), att få se något annat. Det vore underbart, säger Selvi och får nickande medhåll från de andra i gruppen.

Sedan får Selvi en retfull knuff av sin kompis. Hon knuffas tillbaka. Hela gruppen brister ut i smittande skratt. Glädjetårar rinner ner för kinder.
Även i ruinerna av den tsunamidrabbade byn Seruthur kan livet emellanåt kännas ljust. Mycket arbete återstår innan byn fungerar som före katastrofen, men det skadar ju inte om vägen dit kan bjuda på korta stunder av lycka.

Indian Social Service Institute (ISSI)
Huvudkontoret ligger strax utanför staden Pudukottai åtta mil från kusten, där organisationen sedan länge bedriver verksamhet bland framför allt daliter (lågkastiga), stamfolk och andra förtryckta och utsatta grupper.

I det tsunamidrabbade distriktet Nagapattinam gör man bland annat följande:

• Utbildar volontärer att bli rådgivare i allt från sexualkunskap till hälsolära.

• Driver kvällsskolor, eftersom de statliga skolorna i området fungerar uselt.

• Driver dagis, så att de stora barnen slipper ta hand om sina småsyskon och istället kan gå i skolan.

• Arrangerar sy-, matlagnings- och hantverkskurser för flickor, mekanikkurser för pojkar och självhjälpsgrupper för änkor, som får mikrolån för att börja tjäna pengar till uppehälle.

• Ordnar olika aktiviteter för barn i drabbade byar, som dans, sång, lek och spel.

ISSI vill göra mer
ISSI vill starta fler kvällsskolor och söker såväl organisationer som enskilda personer utomland som vill bistå med pengar. 1 600 kronor räcker till skolmaterial i ett helt år för en klass med 22 elever.

Issis eldsjäl och koordinationer Rengaraj Ramaswamy nås enklast på issi_org2002@yahoo.co.in. Hemsida: www.indianssi.org.

Mikrolån – så funkar det
Mikrolånen fick internationell berömmelse i och med att Mohammed Yunus och Gramen Bank fick Nobels fredspris förra året för sin enträgna satsning på att låna ut små summor pengar till kvinnor på landsbygden i Bangladesh.

I ett tal på Bombay University i februari sa Gramens Banks Mohammed Yunus följande: ”De kommersiella bankerna säger att landsbygdskvinnorna som vi lånar ut till inte är kreditvärdiga. Jag frågar mig: är bankerna människovärdiga?”.
Men Mohammed Yunus är inte ensam aktör på mikrokreditmarknaden. ISSI är bara en av tusentals organisationer i utvecklingsländerna som gör samma sak.

Så här funkar det:

• Grundidéen bygger på att låna ut pengar till kvinnor, eftersom de oftast känner störst ansvar för familjen och dessutom sällan super och spelar bort sina pengar.

• Kvinnorna går ihop en grupp på fem–tio personer.

• Lånen är personliga, men återbetalningsansvaret är kollektivt i gruppen. Den sociala kontrollen gör att kreditförlusten vid mikrolån, trots att det handlar om fattiga människor med små resurser, är nästan obefintliga.

• När det första lånet är helt återbetalat får de låna igen. Denna gång en något högre summa. När det andra lånet är återbetalat höjs beloppet man får låna ytterligare. Och så vidare.

• Räntorna är lägre än bankernas, där målgruppen för mikrolånen ändå inte får ta lån, eftersom de inte är ”kreditvärdiga”.

Även publicerad på Palmecentrets sajt.