Mikrolån till tsunamidrabbade

Klockan 9.17 den där olycksaliga söndagsmorgonen forsade vågen in över stränderna i Nagapattinam på Indiens sydöstkust, demolerade fiskebyar och sköljde tre kilometer inåt land.

Drygt två år senare bor de flesta överlevande fortfarande i tillfälliga läger, där volontärorganisation Indian Social Service Institute kämpar för att göra livet lättare för de drabbade.

Socialarbetaren Rengaraj Ramaswamy, som driver Indian Social Service Institute (ISSI) sedan slutet av åttiotalet, var på plats i distriktet Nagapattinam redan på katastrofens första dag för att hjälpa till att bärga döda människo- och djurkroppar.

– Det var en fruktansvärd syn och en outhärdlig stank av förruttnelse, minns han.

En av hans första reaktioner var: varför gör myndigheterna så lite? Dessvärre består hans första intryck i dag, två år senare: den indiska statens närvaro i de drabbade byarna är praktiskt taget obefintlig.

Tsunamikatastrofen annandag jul 2004 drabbade Indien hårt. I Sverige har nästan all mediauppmärksamhet handlat om Thailand, där 5 400 människor omkom, varav hälften var utländska turister.

I Indien dog sammanlagt 10 700 människor i flodvågen, praktiskt taget varenda en av dem var fattiga fiskare eller småbönder.

Indien hamnade därmed i medieskugga.

Indiens värst drabbade distrikt heter Nagapattinam och ligger 30 mil söder om Chennai (före detta Madras) ik delstaten Tamil Nadu. Av Nagapattinams 99 000 invånare dog 6 051 och skadades närmare 1 000 av flodvågen.

Totalt drabbades 200 000 människor i 73 av disktrikets byar på ett eller annat sätt. Nästan hälften av distriktets invånare bor fortfarande i tillfälliga läger med hyddor hopsatta av korrugerad plåt och presenningar, där det är olidligt varmt när solen steker och där vattnet rinner in i hyddorna när monsunen härjar.

I drabbade byar och läger arrangerar ISSI driver dagis (så att de stora barnen inte behöver de hand om de små, utan kan gå i skolan istället), kvällsskolor och tonårsgrupper och har startat självhjälpsgrupper där de kvinnliga medlemmarna kan få mikrolån för att starta egna företag.

Pengarna till tsunamihjälpen kommer bland annat från Unga Örnar i Norrköping och Palmecentret.

ISSI är förstås inte den enda volontärorganisation som är verksam i Nagapattinam.
Jag åker runt i distriktet i två dagar och ser hundratals skyltar för såväl indiska som internationella frivilligorganisationer som pekar ut olika biståndsprojekt. De nya fiskebåtarna på stränderna, byggda i moderna fibermaterial, är alla märkta med givarnas logotyper – olika bokstavskombinationer följd av ordet ”Aid”.

De indiska myndigheterna, som direkt efter tsunamin stolt förklarade att man inte ville ha internationell hjälp, har hittills inte byggt ett enda nytt hus eller bidragit med en enda ny fiskebåt i Nagapattinam.

– I början skänkte regeringen pengar, mat och filtar till de drabbade, men sedan dess har de inte gjort ett dyft, säger Rengaraj Ramaswamy när vi skumpar fram i en indisk Ambassadorbil på vägar fulla av hål mellan de drabbade byarna vid kusten.

I ett litet hus på huvudgatan byn Thirupoondi håller en grupp med 40 tonårsflickor på att lära sig göra pickles av fisk och mango när jag kommer på besök. Vinägersyrlig pickles är ett populärt tillbehör till en indisk middag och tanken är att flickorna efter kursen ska kunna starta tillverkning i hemmet för att sälja sina produkter på marknaden.

I rummet bredvid pågår avslutningen av en sex månader lång sykurs.

Jag frågar vad de ska göra med sina nyförvärvade sykunskaper.

– Vi ska starta en systuga, säger drygt 20-åriga S Gheeta.

– Vi tänker gå ihop i kooperativ med fem–tio medlemmar och sy barnkläder och axelväskor, säger hennes kompis T Jayabarathi.

Solen gassar mot hyddornas heta plåtväggar i lägret i Seruthur som ligger ett par hundra meter från stränderna vid Indiska Oceanen. Varje familj, varav många består av sex–sju medlemmar, trängs på mindre än 20 kvadratmeter. Dagtid är det svårt att vara i hyddan då inomhustemperaturen stiger till över 40 grader. Och då är det ännu ”vinter” i Sydindien, det blir mycket värre i april och maj.

En kilometer inåt land står 200 rejäla cementhus halvfärdiga – byggda av olika internationella volontärorganisationer. Men om alla familjer i Seruthur ska få tak över huvudet behövs 500 hus.

– Säg åt dem som har pengar att bli klara med husen och bygga så att det räcker åt alla, säger Parvati Rajendra när jag går förbi.

Hon och hennes man har fyra barn.

– Att bo i den trånga, ibland kokheta, ibland översvämmade hyddan är olidligt, säger hon.

I Seruthur har ISSI bland annat startat sex självhjälpsgrupper med fem änkor i varje grupp, som har namn som Solrosen och Morgonstjärnan.
ISSI har gett kvinnorna mikrolån för att änkorna ska kunna starta verksamheter och återfå den inkomst som försvann när deras män dog i flodvågen.

Änkorna sitter i en ring på cementgolvet i lägrets medborgarkontor, som också fungerar som möteslokal, dagis och kvällsskola.

De har lånat 1 000 rupier (160 kronor) per person och hittills betalat tillbaka punktligt enligt amorteringsplanen. Räntan är en procent.

Vad har ni gjort för pengarna? frågar jag.

– Vi köper färsk fisk av fiskarna på stranden. Sedan går vi till marknader några kilometer inåt land eller tar bussen till stan, där förtjänsten blir större, säger 40-åriga trebarnsmamman Murugamal, som avslöjar att hon brukar tjäna mellan 100 och 200 rupier (16–32 kronor) om dagen.

– Tack vare lånet kan vi i dag tjäna egna pengar och föda oss själva och våra barn, säger 30-åriga fembarnsmamman Logambal, vars man hade dragit upp sin båt på stranden efter nattens fisketur när flodvågen slog till.

Jag frågar vad som står högst på deras önskelista just nu?

– Att husen blir klara och att de räcker åt alla, svarar 35-åriga fyrabarnsmamman Janagi.

Och därefter?

– Att få ihop 2 000 rupier var så att vi kan köpa islådor att förvara den fisk vi inte säljer under dagen.

Vad gör ni dag med fisken som blir över?

– Tar hem och torkar. Torkad fisk kan man också sälja, men förtjänsten är mindre, säger hon.

När änkorna är klara med dagens möte kommer tonårsgruppen Pärlan och tar deras plats på golvet på medborgarkontoret. Ett tjugotal flickor ledda av ISSI:s volontär Jayasitra träffas en gång i veckan för att diskutera allt från sexualkunskap och hälsa till miljö och säkerhet.

En aktuell fråga handlar om flickors möjlighet att lämna lägret. De skulle helt enkelt vilja ha solcellsdriven belysning på stranden och längs mörka stigar så att de vågar gå ut ensamma på kvällarna.

– Vi vill inte behöva vara rädda när vi måste gå ärenden i mörkret utanför lägret, säger 18-åriga Selvi, vars mamma dog i tsunamin.

Är din pappa ute och fiskar?

– Nej, svarar Selvi dämpat, han super. Han är alkoholist.

I flickgruppen Pärlan sparar alla medlemmar tio rupier (1 krona och 60 öre) i månaden. Tanken är att använda pengarna till att hyra en lärare för lektioner i engelska och att starta tillverkning av skolväskor som man kan sälja och tjäna en slant.

Din högsta dröm?

– Åh, att få lämna lägret, att få åka på läger med Pärlan till staden Thanjavur (fem mil bort), att få se något annat. Det vore underbart, säger Selvi och får nickande medhåll från de andra i gruppen.

Sedan får Selvi en retfull knuff av sin kompis. Hon knuffas tillbaka. Hela gruppen brister ut i smittande skratt. Glädjetårar rinner ner för kinder.
Även i ruinerna av den tsunamidrabbade byn Seruthur kan livet emellanåt kännas ljust. Mycket arbete återstår innan byn fungerar som före katastrofen, men det skadar ju inte om vägen dit kan bjuda på korta stunder av lycka.

Indian Social Service Institute (ISSI)
Huvudkontoret ligger strax utanför staden Pudukottai åtta mil från kusten, där organisationen sedan länge bedriver verksamhet bland framför allt daliter (lågkastiga), stamfolk och andra förtryckta och utsatta grupper.

I det tsunamidrabbade distriktet Nagapattinam gör man bland annat följande:

• Utbildar volontärer att bli rådgivare i allt från sexualkunskap till hälsolära.

• Driver kvällsskolor, eftersom de statliga skolorna i området fungerar uselt.

• Driver dagis, så att de stora barnen slipper ta hand om sina småsyskon och istället kan gå i skolan.

• Arrangerar sy-, matlagnings- och hantverkskurser för flickor, mekanikkurser för pojkar och självhjälpsgrupper för änkor, som får mikrolån för att börja tjäna pengar till uppehälle.

• Ordnar olika aktiviteter för barn i drabbade byar, som dans, sång, lek och spel.

ISSI vill göra mer
ISSI vill starta fler kvällsskolor och söker såväl organisationer som enskilda personer utomland som vill bistå med pengar. 1 600 kronor räcker till skolmaterial i ett helt år för en klass med 22 elever.

Issis eldsjäl och koordinationer Rengaraj Ramaswamy nås enklast på issi_org2002@yahoo.co.in. Hemsida: www.indianssi.org.

Mikrolån – så funkar det
Mikrolånen fick internationell berömmelse i och med att Mohammed Yunus och Gramen Bank fick Nobels fredspris förra året för sin enträgna satsning på att låna ut små summor pengar till kvinnor på landsbygden i Bangladesh.

I ett tal på Bombay University i februari sa Gramens Banks Mohammed Yunus följande: ”De kommersiella bankerna säger att landsbygdskvinnorna som vi lånar ut till inte är kreditvärdiga. Jag frågar mig: är bankerna människovärdiga?”.
Men Mohammed Yunus är inte ensam aktör på mikrokreditmarknaden. ISSI är bara en av tusentals organisationer i utvecklingsländerna som gör samma sak.

Så här funkar det:

• Grundidéen bygger på att låna ut pengar till kvinnor, eftersom de oftast känner störst ansvar för familjen och dessutom sällan super och spelar bort sina pengar.

• Kvinnorna går ihop en grupp på fem–tio personer.

• Lånen är personliga, men återbetalningsansvaret är kollektivt i gruppen. Den sociala kontrollen gör att kreditförlusten vid mikrolån, trots att det handlar om fattiga människor med små resurser, är nästan obefintliga.

• När det första lånet är helt återbetalat får de låna igen. Denna gång en något högre summa. När det andra lånet är återbetalat höjs beloppet man får låna ytterligare. Och så vidare.

• Räntorna är lägre än bankernas, där målgruppen för mikrolånen ändå inte får ta lån, eftersom de inte är ”kreditvärdiga”.

Även publicerad på Palmecentrets sajt.